Visar inlägg med etikett julkalender. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett julkalender. Visa alla inlägg

fredag 4 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 4

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


torsdag 3 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 3

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


onsdag 2 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 2

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

Fortsättning i morgon!


tisdag 1 december 2020

Toppraffels julkalender 2020: LUCKA 1

"KONST"
Av Pidde Andersson (manus) och Mikael Tomasic (bild).
Ur seriealbumet "Giallo", utgivet av Optimal Press 1994. 

 Fortsättning i morgon!



tisdag 11 november 2014

Bio: Tjuvarnas jul - Trollkarlens dotter

Foton copyright (c) Baldur Bragason/Nordisk Film
Eftersom jag slutade titta på julkalendrar på TV för evigheter sedan, har jag inte sett TJUVARNAS JUL från 2011, en serie som tydligt blev väldigt populär; tillräckligt populär för att generera den här fristående biofilmen i regi av Stefan Roos och Per Simonsson, vilka även står för manus.
Eftersom jag inte är bekant med rollfigurerna och premisserna uppstod till en början lite förvirring, men snart rätade de flesta frågetecken ut sig. Tea Stjärne spelar hittebarnet Charlie, som bor med den före detta tjuven Kurre (Gustaf Hammarsten) och pigan Gerda (Elisabeth Carlsson). Vilka alla de andra som bor där är förstod jag aldrig; huset är fullt av folk, framför allt barn.
Det är jul, Kurre och Charlie har maskerat sig och drar runt på byn som Tomtegasten med medhjälpare, och delar ut julklappar till fattiga. Kurre och Gerda väntar barn, och när en liten dotter föds känner Charlie sig oönskad. Nu har ju fosterföräldrarna fått en riktig dotter. Charlie vill ta reda på vem hennes riktige far, en viss Smit-Olle, är.
Ett tivoli anländer till byn och bland dem finns en märklig trollkarl (Gustaf Skarsgård). Det visar sig förstås att denne trollkarl är Charlies riktige far, som har flera rävar bakom öronen. Charlie börjar umgås med trollkarlen, samtidigt som två klantiga poliser jagar Charlie och Kurre.
TJUVARNAS JUL - TROLLKARLENS DOTTER utspelar sig i något slags mytiskt 1800-tal. Filmen skiljer sig en hel del från andra svenska barnfilmer; ja, svenska filmer rent allmänt. Färgerna är varma, filmfotot är lite mer levande än brukligt i svensk film. Det snöar, berättelsen utspelar sig oftast kvälls- och nattetid, gatorna är upplysta med gasljus och en viss julig mysighet infinner sig. Magi verkar existera på riktigt i den här världen, eftersom trollkarlen ger intryck av att faktiskt trolla. Eller så missförstod jag någonting.
Barn tycker säkert att det här är både spännande och roligt. Jag som vuxen irriterade mig på en del överspel, vissa av de medverkande tar i med alla krafter, pratar konstigt och gestikulerar hejvilt; värst är nog en varulvskvinna. Jag tyckte även att det efter ett tag blev lite småtråkigt emellanåt. Jag hade gärna sett att man hade tagit ut svängarna ännu mer, gjort det till en mer renodlad äventyrsfilm; de avslutande scenerna ombord på ett tåg skulle kunna ha gjort betydligt mer rafflande.
Trots mina anmärkningar är detta en trevlig och harmlös liten film. Den lär gå hem i julstugorna.







(Biopremiär 14/11)

-->



måndag 21 februari 2011

Bio: Hotell Gyllene Knorren - Filmen

Foton copyright (c) SF Film
Som barn på 1970-talet tittade jag förstås alltid på Julkalendern på TV, och jodå, det fortsatte jag väl med en bit in på 80-talet. Därefter brukade jag nöja mig med att se första avsnittet av nyfikenhet, för att de senaste tio-femton åren inte titta alls.
Jag minns att jag avskydde en del kalendrar, som BARNEN I HÖJDEN (vilken jag tycker jag borde varit för liten för, men ändå minns), RULLE PÅ RULSERÖD, DET BLIR JUL PÅ MÖLLEGÅRDEN och Beppes konstiga grej om en lastbilschaffis. Märkligt nog vill jag minnas att jag såg - och var lite rädd för - BROSTER, BROSTER, men jag var oerhört liten när det sändes.
Samtidigt fanns det ju de jag verkligen gillade, jag var en av de få som tyckte STJÄRNHUSET och dess grekiska gudasagor var spännande. Men när jag som vuxen fått en massa gamla julkalendrar på DVD och försökt se om dem, har jag tröttnat illa kvickt. Det är väl bara FEM MYROR och kanske ALBERT & HERBERT som funkar. TROLLTIDER var inte som jag mindes den, JULSTRUL MED STAFFAN OCH BENGT har jag inte sett om, inte TESKEDSGUMMAN heller. HERKULES JONSSONS STORVERK såg jag som sommarlovsföljetong på 70-talet, jag var en tvärhand hög julen den gick på TV.
Förra året gick det något som hette HOTELL GYLLENE KNORREN, som jag förstås inte såg ett enda avsnitt av. Jag läste dock i tidningar att många barn var rädda för morsan i familjen, hon var ofta vresig - på finlandssvenska. Serien bygger på en eller flera böcker av Måns Gahrton och Johan Unenge - den senare är en av landets trevligaste serietecknare. Inte nog med det, han kusin eller bror eller vad han nu är, kallade sig en gång i tiden för "Danny Young" och komponerade musiken till THE NINJA MISSION!
Nu går det upp en långfilm om familjen Rantanen och deras hotell, till skillnad från den - antar jag - vintriga TV-serien, är det nu sommar.
Och nej, jag kan omöjligt recensera den här filmen.
Mikael Syrén har regisserat den här historien om hur den rika familjen Grossman, som driver ett konkurrerande lyxhotell, av någon anledning utmanar Rantanens på en tävling i Agility; något slags hunddressyr. Grossmans skickar efter en superhund från utlandet, medan Rantanens tvingas ställa upp med minigrisen Pyret.
Tja, det är väl vad det handlar om. Det kommer lite nya gäster till Hotell Gyllene Knorren, det ska bli lite tok och farsan i familjen trillar och ser knasig ut. Stina Ekblad är en hård rikemanskärring med lapp för ögat. Till slut blir det tävling och kamp mot klockan och det går precis som väntat, trots att en journalist spelad av Vanna Rosenberg (rollfiguren heter Gudrun Wallraff!) försöker sätta käppar i hjulet.
Jag vet inte vad den här filmen har på bio att göra. Jovisst, man vill mjölka serien lite till, men det här är inget annat än ett barnprogram på stor duk. Allting är gjort så enkelt som möjligt och jag gissar att filmen är inspelad väldigt snabbt.
Det här är även en orgie i överspel - här ska det minsann göras skojiga grimaser och pratas med lustiga röster för de små barnen i publiken! Jag såg den faktiskt med små barn - en lågstadieklass eller två var inbjudna till pressvisningen, men de var förhållandevis tysta. De skrattade ibland när någon trillade. Biografchefens lilla dotter, som är tre äpplen hög, gillade när grisen fick en puss på slutet. Jag ser att filmen kostade 21 miljoner kronor att göra. Fråga mig inte vad de lagt pengarna på. Grismat?
Den här typen av barnfilm gör mig automatiskt uttråkad och sömnig. Och som vuxen kan jag inte avgöra om det är bra barnunderhållning eller inte. Det är i alla fall totalt harmlöst.
Men gå och se filmen med en unge och låt honom eller henne skriva sitt eget betyg på raden här under. Känner jag ungen rätt, blir det högsta betyg. Ungar ger alltid högsta betyg till alla filmer. I synnerhet om de fått godis.



_______________________________________
(Biopremiär 23/2)