Lika ödmjukt som gentilt tillönskar jag mina läsare en
GOD JUL!
Härja lagom i stugorna.
Det har förresten varit en massa skriverier om AI den senaste tiden. Därför illustrerar jag detta inlägg med några bilder skapade med artificiell intelligens. De blev ju inte speciellt bra. Vad de föreställer? Syns inte det?
"Fantomen firar jul i dödskallegrottan".
Foton copyright (c) UIP Sweden
För två år sedan kom FATMAN, en actionkomedi med Mel Gibson som jultomten. Jag tyckte att FATMAN var överraskande bra, det var synd att den inte gick upp på bio.
Nu kommer VIOLENT NIGHT, en actionkomedi med David Harbour som jultomten, och denna går upp på bio - men den känns mest som en direkt till streaming-produktion. För regin står norrmannen Tommy Wirkola, som antagligen fortfarande är mest känd för DÖD SNÖ, och som senast gjorde I DÖD OCH LUST för Netflix.
VIOLENT NIGHT är en schizofren film. Den vet inte vad den vill vara. I grund och botten är detta DIE HARD med jultomten som hjälte. Men den nöjer sig inte med detta.
Filmen inleds av någon anledning i England (men detta är en amerikansk produktion, inspelad i Kanada). Det är julafton och på en pub sitter den gravt berusade jultomten (Harbour, alltså) och beklagar sig över sitt jobb, och det är inte utan att scenen känns hämtad från BAD SANTA. När tomten flyger iväg i sin släde, dragen av renar förstås, springer bartendern ut på taket och tittar upp, och tomten spyr henne i ansiktet.
Vi förflyttar oss till ett enormt gods i USA, dit Jason Lightstone (Alex Hassell) tillsammans med sin (ex?)fru Linda (Alexis Louder) och deras lilla dotter Trudy (Leah Brady) anländer för att fira jul med Jasons avskyvärda familj. Jasons enormt rika morsa Gertrude (Beverly D'Angelo) är en fruktansvärt vidrig människa som det fjäskas för. Jason och Linda har problem i förhållandet och det enda lilla Trudy önskar sig i julklapp, är att hennes föräldrar ska bli vänner igen.
Jultomten kommer till godset under natten, han tar sig in genom skorstenen, super till, och somnar i en massagestol.
Medan tomten sover dyker ett gäng onda skurkar, anförda av en som kallar sig Scrooge (John Leguizamo), upp. De är ute efter en massa miljoner i sedlar som Gertrude har låst in i ett kassaskåp.
... Ja, och så blir det DIE HARD. Jultomten tar kål på skurkarna en i taget. Det blir även ENSAM HEMMA, eftersom Trudy gömmer sig på vinden, där hon gillrar fällor. Nu har jag i ärlighetens namn aldrig sett ENSAM HEMMA, men jag utgår från att fällorna Macaulay Caulkin gillrade inte dödade inkräktarna. Lilla Trudy jublar glatt när hennes offer får bowlingklot och spik i skallen. Trudy har även fått en leksaks-walkie-talkie, med vilken hon kan prata med tomten - således agerar hon även sergeant Al Powell i DIE HARD.
VIOLENT NIGHT funkar inte riktigt. Kanske ska jag skriva att den inte funkar alls. Om den nöjde sig med att parodiera DIE HARD, ENSAM HEMMA och BAD SANTA, och fläska på med ultravåld och splatter, hade den antagligen funkat bättre. Men! Filmen är även sentimental mellan varven, på det där amerikanska sättet. Trudy vill bara att de ska vara en riktig familj igen. Dessutom tror hon på tomten. Det är viktigt att tro. Och de här bitarna ger intryck av att vara på allvar - det vill säga, det är nog inte tänkt som en parodi på sentimentala julfilmer.
Vad vi får är alltså vulgär humor, varvat med action och splatter, varvat med sentimentalitet. Den vulgära humorn är inte speciellt rolig. Slagsmål och lemlästning med Bryan Adams på soundtracket är inte heller speciellt kul. I synnerhet som actionscenerna inte är speciellt bra. Filmen är yxigt gjord, ibland nästan lite tafflig, den är illa berättad och här och var stannar handlingen upp på konstiga sätt. Det ser lite billigt ut. Visst, vore jag 15 hade jag kanske tyckt att filmen är skithäftig, men jag är inte 15.
Beverly D'Angelo är nu så pass plastikopererad att hon är fullkomligt oigenkännlig. Bokstavligt talat. Jag trodde först att det var en osannolikt bedagad Melanie Griffith. Och är inte John Leguizamo lite för bra för det här? Fast han verkar ha kul i rollen.
Jag skrattade till några gånger när jag såg VIOLENT NIGHT, jag minns inte åt vad, men det här är en film som hade kunnat vara extremt mycket bättre, idén är rätt kul. Jag satt även och väntade på att jultomten skulle säga "Now I have a machine gun - ho ho ho!", men det gör han aldrig, han kan inte använda skjutvapen. Istället har han en slägga han krossar skallen på folk med.
FATMAN verkar förresten vara på väg till Netflix nu.
(Biopremiär 2/12)
GOD JUL på er, grevar, baroner och baronessor!
Låtom oss fira en jul så som den var när jag växte upp!
Foton copyright (c) SF Studios
Tage Danielssons bok "Sagor för barn över 18 år" från 1964 läste jag åtskilliga gånger under min uppväxt. Jag tyckte att den var bra och rolig, och nu när jag skriver detta, känner jag att jag borde läsa om den - det är nog minst 30 år sedan jag läste den.
I en senare, reviderad upplaga av denna bok finns "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", vilken ju blev tecknad film av Per Åhlin 1975. Denna 23 minuter långa film har visats på SVT varje julafton sedan dess. Det är en film många citerar och refererar till. Det är inte konstigt, eftersom det är en mycket bra film, den är rolig, tänkvärd, och stämningsfull - även de som inte står på Tage Danielssons sida politiskt verkar uppskatta filmen.
Nu har Karl-Bertil Jonsson blev långfilm med manus och regi av Hannes Holm, en kille som ibland gör riktigt bra filmer, och som ibland lyckas lite sämre. Hans nya film, SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON, alltså, hamnar någonstans mittemellan - mest för att den känns som ett enda stort "Varför?". Vi har redan novellen och Åhlins film, storyn är inte längre än så, det finns inget behov av att dra ut den till ungefär en timme och 45 minuter.
Ja, den nya filmen är alltså drygt 80 minuter längre än den tecknade versionen. För att lyckas med detta, har man varit tvungen att lägga in en ny parallellhandling - och denna handling blir så dominerande att huvudpersonen Karl-Bertil nästan hamnar i skymundan.
Simon Larsson spelar Karl-Bertil Jonsson, vars familj är så rik att hans ömma moder (Jennie Silfverhjelm) försöker få dem att prata franska hemma. Jonas Karlsson gör Tyko, fadern som äger ett varuhus. Allt vi får se i Åhlins film finns också med i Holms version, Dag Malmberg gör en HK Bergdahl som är trevligt lik den tecknade versionen, här finns en gubbe som får servettringar trädda över näsan, och en gatflicka som trycker en slips mot sin barm, dock bär hon BH i långfilmen. Vad som inte är med, är hakkorset på flaggspelet.
Men så har vi då parallellhandlingen. Vera (Sonja Holm) heter en flicka, som med sin sjukliga lillasyster bor på ett hem för föräldralösa flickor, vilket drivs av en kvinna spelad av Vanna Rosenberg. Vera stjäl på stan, det är fattigt och eländigt, och hon och systern längtar efter att få återse sin mor. Nu verkar det som att lillasystern kommer att bortadopteras, så allt är eländes elände.
Karl-Bertil träffar förstås på Vera, och blir förälskad i henne. Förutom att, inspirerad av Robin Hood (Adam Pålsson), stjäla julklappar från de rika och ge till de fattiga, måste han nu även hjälpa Vera. Denna parallellhandling är makalöst sentimental; det är en rejäl snyftare, snarare än en rolig julsaga - eller en allegori, som ju Danielssons berättelse är.
Åhlins film innehåller anakronismer, vilka understryker att berättelsen är tidlös. Holms film verkar placerad i en specifik tid, men jag vet inte säkert. De pratar om att gå på bio och se den nya filmen BORTA MED VINDEN, som ju kom 1939 - men Tyko Jonsson har minsann köpt en TV till sin familj i i julklapp.
Filmen avslutas med en epilog som utspelar sig i nutid, i vilken Claes Månsson spelar den vuxne Karl-Bertil (som borde vara över hundra år). Denna epilog är fullkomligt onödig och tillför ingenting. När eftertexterna börjar rulla, börjar Claes Månsson hålla en variant på Tage Danielssons monolog om sannolikhet.
SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON har ett fint filmfoto och fina miljöer. Här finns gott om bra skådisar - bland de vuxna rollfigurerna. Barnskådespelarna pendlar mellan att vara lillgamla och lite halvkassa skådisar, som ju är brukligt. En del scener är skojiga.
Det är svårt att tycka illa om den här filmen, den kan säkert uppskattas av barnfamiljer - men som sagt, det är inte utan att jag undrar varför den gjorts. Jag hade hellre sett att Hannes Holm skrivit och regisserat en helt egen julberättelse, det hade kunnat bli mycket bättre än den här filmen.
För övrigt saknar jag förstås rösterna från den tecknade version, framför allt Tages berättarröst.
(Biopremiär 12/11)
FATMAN
De senaste åren, ja, det handlar kanske till och med om decennier nu, har Mel Gibson mest varit omskriven i egenskap av religiös knäppgök, våldsam, obekväm, och allmänt bindgalen. Vilket han sannolikt också är, det är inget jag ifrågasätter. Men det är lätt att glömma bort vilken utmärkt skådis Gibson ju faktiskt är. Dessutom smetar privatpersonen Gibson av sig på rollerna han gör - när jag sett hans senaste filmer, vilka inte varit något vidare, har jag suttit och tänkt, jaha, där kommer den knäppgöken. Trots att jag, förstås, älskade honom som Mad Max och som Martin Riggs i DÖDLIGT VAPEN-filmerna.
Därför känns det trevligt att återknyta bekantskapen med honom i den minst sagt bisarra julkomedin FATMAN. Här är det den gamle, goe Mel Gibson vi får se - i en film som nästan känns hämtad från 1980-talet, vilket ju är ett plus. Jag skänkte inte den tanke på privatpersonen Mel Gibson när jag såg den här.
Jag noterar att en del personer, antagligen mest amerikaner, har funnit FATMAN upprörande. Det här är väl ingen julfilm? Den är alldeles för våldsam! Folk svär! Tomten ska inte skjuta folk! Här finns ingen julstämning! Och framför allt: den här filmen är ju inte rolig alls!
Jag tyckte att FATMAN var rolig. Den är inte rolig så att man skrattar högt, men jag lät slippa ur mig några råa hö hö-läten, och jag log, kanske lite cyniskt på ett 80-talssätt, under större delen av filmen.
Bröderna Eshom och Ian Nelms står för manus och regi till FATMAN, i vilken Mel Gibson spelar Chris. Chris är jultomten, och det är hårda tider för honom och hans fru Ruth (Marianne Jean-Baptiste). De får inte tillräckligt betalt för sitt jobb och Chris sitter mest på puben. Men så en dag dyker det upp folk från militären. De vill anlita Chris och nissarna i tomteverkstaden. Här ska det tillverkas delar till försvarets bomber och granater. Chris tackar ja, han behöver stålarna.
I en annan del av landet bor pojken Billy (Chance Hurstfield). Det är en le jävel. Han är en bortskämd rikemanspojk som bor i ett stort hus med sin farmor och deras tjänstefolk. Billys far är aldrig hemma, modern är kanske död, det minns jag inte. Billy är beredd att gå över lik för att allt ska gå vägen för honom. Han känner en iskall hitman (Walton Goggins) som han ibland anlitar. När Billy bara vinner andra pris i en tävling på skolan, låter han kidnappa flickan som vann, och hotar med att tortera henne och mörda hennes föräldrar och hund, om hon inte går ut och säger att hon fuskade.
Varje år skickar Billy sin önskelista till jultomten, men eftersom han inte är snäll, får han bara kol i sina paket. Kol? Det där är visst en anglosaxisk grej - barn som inte är snälla får en kolbit i julstrumpan eller i ett paket.
Den här gången blir Billy så fruktansvärt förbannad när han packar upp kolbiten, att han ringer mördaren och ger honom ett uppdrag: han ska döda jultomten! Således beger mördaren sig iväg på jakt efter tomten - och ja, självklart hittar han Chris, annars hade det ju inte blivit någon film av det här. Och Chris är inte den som är den om det dyker upp illasinnade karlar. Han plockar fram puffrorna.
Jag blev väldigt överraskad av FATMAN. Jag hade inte förväntat mig något speciellt, men jag tyckte att det här var jättebra - det är synd att filmen inte gick upp på bio. Det här är en julfilm i min smak.
Det här är en robust film, den håller ett bra tempo, här finns inga krystade försök att filma- och klippa "häftigt". Mel Gibson är bra som den grinige Chris, Walton Goggins är utstuderat grym, och Chance Hurstfield är så vidrig att man omedelbart vill se honom råka ut för en oförklarlig giljotinolycka. FATMAN är en svart komedi, så pass svart att en del inte uppfattar humorn. Men dessa traderövar har ju så mycket annat att välja på, framför allt på Netflix, som översvämmas av julfilmer fyllda av stomatolleenden och lillgamla ungar.
Foton copyright © 2012 Happy Fiction En gång i tiden började jag min journalistiska karriär som kännare av "kultfilm" - jag s...
Inlägg
Alla kommentarer
TOPPRAFFEL! | Film på bio och DVD, tecknade serier, recensioner och artiklar Copyright © 2008-2022
