Visar inlägg med etikett historiskt drama. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett historiskt drama. Visa alla inlägg

onsdag 23 april 2014

Bio: Pompeii

Foton copyright (c) Nordisk Film
Vesuvio. Det är en pizza med tomat ost skinka. Men det var knappast denna pizza som dödade staden Pompejis befolkning år 79 efter Kristus. Nej, det var förstås vulkanen Vesuvius som fick ett utbrott och ställde till det. Och ja, jag beklagar - detta var en fet spoiler. Åtminstone om du som läser detta är så korkad och obildad att du inte känner till Pompeji och dess undergång.
Det har gjorts en rad filmer om Pompeji. Mest känd är kanske den italienska THE LAST DAYS OF POMPEII från 1959, som bygger på romanen med samma namn, och som hade Sergio Leone som medregissör. 2014 års vulkanfilm har regisserats av Paul WS Anderson - det vill säga den riktige Paul Anderson (den falske Paul Anderson är han som kallar sig Paul Thomas Anderson). Ingen Milla Jovovich den här gången, men väl 3D och en massa action. Filmen blev ingen större framgång i USA, och det finns orsaker till det, men sällan har undergången varit vackrare.
En film om Pompeji kan ju inte bara handla om själva vulkanutbrottet - man måste förstås stoppa in lite annat också. Hjältar, skurkar, äventyr och kärlek. Det spelar egentligen ingen roll. Man kan hitta på vad som helst - allt stryker ändå med i slutscenerna. Andersons film handlar om en gladiator som kallas "kelten" - det dröjer innan vi får veta att han egentligen heter Milo (Kit Harington). Som barn i Britannien slaktades inte bara Milos familj, utan hans folk av den grymme senator Corvus (Kiefer Sutherland) och hans blodtörstiga romerska armé. Milo växte upp som slav och som gladiator är han oövervinnelig.
Milo hamnar i Pompeji där han blir kompis med den biffige gladiatorn Atticus (Adewale Akinnuoye-Agbaje) och förälskar sig i den nobla tösen Cassia (Emily Browning), dotter till borgmästarparet Aurelia och Severus (Carrie-Anne Moss och Jared Harris). Den romansen blir förstås problematisk. Än mer så, då den rälige Corvus dyker upp och är intresserad av att investera i Pompeji. Vid sin sida har Corvus den ännu grymmare Proculus (Sasha Roiz), som spökat ut sig i något slags Napoleonfrisyr.
Konflikter, jakter och fajting, och vad tror ni händer precis när läget är som värst för Milo och hans käresta? Jo, vulkanskrället börjar spy ut rök och sten och lava.
POMPEII är en rappt berättad film som aldrig hinner bli tråkig - den varar bara en timme och 45 minuter, vilket är anmärkningsvärt idag när katastroffilmer och andra storfilmer brukar ligga på två och en halv timme. Problemet med filmen är kärleksparet i centrum. Kit Harington är en osedvanligt blek muskelhjälte. Han har utstrålning som en tallrik överkokt blomkål serverad med äggsås. Han ger ett mesigt och valpigt intryck, trots alla muskler, och liknar sångaren i ett tyskt popband från 1980-talet. Vore han med i THE EXPENDABLES hade han blivit skjuten innan förtexterna. Emily Browning är söt men blek även hon - och det tänder aldrig till mellan de unga tu, kemin är inget vidare. Han är bara tråkig. Men bra på att slåss och döda folk.
Däremot är filmens skurkar bra. Kiefer Sutherland tar i för kung och fosterland och ser ibland ut som Malcolm McDowells Caligula. För att i USA vara en PG-13-film är filmen förvånansvärt våldsam och blodig. Actionscenerna är mestadels bra.
... Och ja, Pompejis undergång är kärleksfullt skildrad. Vulkanutbrottet är maffigt värre. Katastrofen är fläskig. Jordbävningar, byggnader som faller som korthus, en tsunamiliknande våg, ett skepp som far fram längs en gata, tusentals människor som flyr och dränks i lava. Allt i 3D och ackompanjerat av pampig musik och domedagskörer.
POMPEII går knappast till filmhistorien och är väl en bagatell i katastroffilmsfacket - men man kan ha betydligt värre saker för sig en kväll än att se detta spektakulära romarraffel.







(Biopremiär 25/4)

-->



tisdag 7 december 2010

DVD: Centurion

CENTURION (Scanbox)
Det är trångt på svenska biografer och många filmer måste stå över biovisning - men ibland undrar jag hur distributörerna avgör vad som ska gå upp eller inte, vad de gör för prioriteringar. En av årets bästa filmer är BROOKLYN'S FINEST. En annan är HARRY BROWN. Båda gick direkt ut på DVD. Samtidigt kunde vi gå på bio och se INSTÄNGD 2, en film som gick direkt på DVD i USA och inte förtjänade ett bättre öde här i Sverige.

INSTÄNGD 2 var ju uppföljaren till Neil Marshalls original - han låg inte bakom tvåan. Men här har vi Marshalls senaste film. CENTURION. Direkt på DVD. Tyvärr. Detta är nämligen Neil Marshalls bästa film.

Jag har säkert skrivit det förr, men jag tillhör inte Neil Marshalls största fans. Jag förstod aldrig storheten i långfilmsdebuten DOG SOLDIERS - huvudpersonerna var för osympatiska. INSTÄNGD var väl rätt bra, men överskattad - och rollfigurerna var rätt osympatiska där med. DOOMSDAY tyckte jag var jättekul - men det var jag ganska ensam om. Att DOOMSDAY biovisades i Sverige var förresten överraskande, den kändes som något som en distributör kan vilja förpassa till DVD-träsket.

Och så har vi då CENTURION.

Jösses jävlar!

Snacka om blodbad.

Handlingen i filmen är egentligen väldigt enkel. Året är 117 och romarriket är enormt. De har dock problem med att besegra Britannien och romarna kämpar ideligen mot de barbariska pikterna, ett folkslag som häckade uppe i Skottland.

Michael Fassbender är Quintus Dias, en soldat som under den hänsynslöse general Virilus (Dominic West) marscherar norrut. De möter Biggus Dickus, och... Nä, förlåt. Jag kunde inte låta bli.

Olga Kurylenko från QUANTUM OF SOLACE är Etain, en krigisk pikt romarna anlitat som spejare; hon är alltså deras Zeb Macahan. Hon är hård som få, men säger inte mycket, eftersom hon fått tungan utskuren.

Vid ett bakhåll slaktas de flesta romarna och Virilus tas till fånga av pikterna. Etain byter åter sida. Ulrich Thomsen är en grym pikt med intressant mustasch.

Resten av filmen består främst av att Dias och ett par av hans män försöker ta sig levande genom den hotfulla vildmarken och frita Virilus, vilket kanske är en dum idé, då generalen är ett as. På vägen hinner Dias även möta kärleken iform av en utstött, blond pikt som bor ensam i en stuga.

CENTURION är full av pampiga, svepande flygbilder över miljöerna. Förtexterna är pampiga, eftertexterna är överraskande snygga. Handlingen är kanske lite tunn och emellanåt hade jag en aning svårt att skilja de skitiga huvudpersonerna åt, men det spelar ingen roll - Neil Marshall har gjort en förbannat underhållande och medryckande film.

Det är väldigt mycket action i filmen. Kopiöst mycket. Och det är blodigt som satan. Kroppsdelar huggs av, huvuden krossas, och striderna drivs på med hjälp av musiken. Det är fläskigare än GLADIATOR och för tankarna till CONAN.

Jag noterade att många amerikanska kritiker irriterade sig på det grova språket. Pikterna talar vad som är ett försök att återskapa deras språk; jag vet inte om de faktiskt talar ett existerande språk. I vilket fall är det övertygande och känns äkta. Däremot talar romarna brittisk engelska - och det är mycket "fuck" och "cock" och så vidare. Men jag kan mycket väl tänka mig att man inte uttryckte sig speciellt sofistikerat på den tiden - oavsett om man pratade latin eller engelska.

Michael Fassbender och ett par av de andra huvudpersonerna är kanske lite väl anonyma, men de funkar bra. I min recension av QUANTUM OF SOLACE skrev jag att Olga Kurylenko borde spela Modesty Blaise, om Miramax en dag verkligen gör den där filmen. Jag tycker fortfarande att hon skulle bli en perfekt Modesty. Tjusig kvinna, även om hon är utspökad med krigsmålning och misslyckad frisyr i CENTURION. Hon slåss som ett vilddjur, och som sagt, hon pratar inte. Först mot slutet har hon några repliker. De lyder: "RRRAAAAHHH! YIIIIH! HAAAAA! UUURRRRRGH! AAAAARGH! ÖRK!"

CENTURION borde verkligen ha gått upp på bio. Jag kan tänka mig att det här är skitmaffigt på stor duk. För att inte tala om uppviglande!

Det här är den tuffaste och köttigaste film jag sett på länge.

CENTURION släpps om en vecka eller så, se till att köpa eller hyra den så fort den skymtar i butiken om hörnet!

tisdag 1 juni 2010

DVD: The Countess

THE COUNTESS (Atlantic Film)

När det gäller grevinnor, har vi ju alla vår favorit: den företagsamma ungerskan Erzsebet Báthory, ibland kallad Elisabeth - och ibland, som i den här filmen, med förnamnet stavat Erzebet utan S.
Báthory levde i Transsylvanien i slutet av 1500-talet och jodå, hon existerade på riktigt. Frågan är dock vad hon egentligen hade för sig där i sitt slott. Enligt legenden badade hon i blod för att behålla sin ungdom och skönhet. Och inte vilket blod som helst, det skulle tvunget vara blod från oskulder. En massa flickor försvann från trakten och grevinnan dömdes som seriemördare. Men så här i efterhand har forskare förstås ifrågasatt allt det här och gjort uträkningar gällande blodbad - bokstavliga blodbad, alltså. Vad som var möjligt att genomföra eller ej. Att Báthory var skyldig till morden står dock klart.
Det har gjorts en hel del filmer om Erzsebet Báthory, antingen baserade direkt på legenden, eller med figurer inspirerade av grevinnan. Mest känd är nog COUNTESS DRACULA, en Hammerproduktion från 1971 med Ingrid pitt i huvudrollen som grevinnan Elisabeth Nodosheen - märkligt namnval, varför dög det inte med Báthory? Dessutom är förstås titeln rätt dum, filmen har ingenting med Dracula att göra, mer än att huvudpersonen är förtjust i blod. I sista scenen kallar en kvinna den tillfångatagna grevinnan för "Grevinnan Dracula", som för att rättfärdiga filmtiteln. I vilket fall är detta en rätt trist film.

En väldigt berömd euroskräckis är DAUGHTERS OF DARKNESS, även den från 1971. Här dyker Báthory upp på ett ödsligt hotell i modern tid - och minsann om det inte visar sig att hon är vampyr på riktigt. Lesbisk vampyr, förstås, fattas bara annat.

2008 gjordes en uppmärksammad ungersk film om legenden; den visades på Fantastisk Filmfestival, men jag missade den. Men en film jag inte missat, är den nu DVD-aktuella THE COUNTESS; en fransk-tysk, engelskspråkig produktion från 2009.

Det mest intressanta med den här filmen, är att den är skriven, producerad och regisserad av Julie Delpy, som även komponerat filmmusiken (!). Självklart nöjde hon sig inte med detta, utan åtog sig även jobbet att spela huvudrollen. Inget ont om detta, fröken Delpy gjorde ju filmen 2 DAYS I PARIS häromåret, en oerhört kul och trevlig liten film, så hon vet allt hur man skriver och regisserar.

I alla fall ibland.

För ibland går det visst inte lika bra.

Som i det här fallet.

I THE COUNTESS får vi följa Báthory från barndomen, då hon tvingas titta på avrättningar. Redan som liten flicka introduceras hon för en äldre påg som ska bli hennes make - vilket han även blir vad det lider. Men gubben är framgångsrik soldat och dödar turkar i långa banor, så han är knappt hemma. När han väl kommer hem, går han tammefan och dör. Nu har Báthory vuxit upp till Delpy.

Grevinnan blir alltmer besatt avsitt utseende. När hon ser sig i spegeln, tycker hon att nyllet börjar skrynkla ihop. Ingen annan märker något, men Báthory straffar de som inte kan se hur hon förfaller. När hon en dag spöar upp en ung flicka - oskuld, så klart - så att blodet stänker i grevinnans ansikte, inbillar hon sig att rynkorna försvinner. Anar jag social commentary här? Kritik mot skönhetsprodukter och kvinnors hets att uppnå skönhetsideal?

I vilket fall börjar hon regelbundet att åderlåta oskulden, och grevinnan baddar ansiktet med blodet; hon badar inte i det. Men det bär sig inte bättre än att flickstackaren dör, så då behövs det fler oskulder. Sådana haffas pålöpande band, och för att kunna krama blodet ur dem så effektivt som böjligt, har Báthory sett till att bygga en tjusig åderlåtningsmaskin.

Samtidigt har Báthory hunnit träffa en ung, stilig man (Daniel Brühl från INGLORIOUS BASTERDS), son till William Hurt. De två blir jättekära, men kommer ifrån varandra, och sedan går ju Erzebet och blir tosig i huvet. Killen har inte mycket till övers för henne när ryktena börjar gå.
THE COUNTESS har en del tjusiga scenerier. Jag gillar bilderna på det dystra slottet grevinnan häckar i, det för tankarna till Jess Francos COUNT DRACULA; det handlar inte om något skräckfilmsslott kring vilket det blixtrar och har sig. Rent allmänt är filmfotot rätt bra, det är mycket disiga miljöer och jag gillade i synnerhet en scen där Báthorys make har slaktat turkar, som han lagt i en hög i en dimmmig glänta i skogen. Han sitter på högen och dricker ett glas vin. Det kunde han gott unna sig!

Självklart är det mycket kostymer och grejor, och jag blev förvånad över ett par överraskande splatterinslag. Delpys pianomusik är vackert vemodig.

Men detta är en europudding - och filmen lider av många av de fel europuddingar brukar besitta. Den engelska dialogen känns lite klumpig och onaturlig, jag får känslan av att det beror på att filmskaparna inte är hundra procent hemma på engelska (jämför förra årets misslyckade thriller THE INTERNATIONAL). Eftersom skådespelarna kommer från flera olika länder, bjuds det på en rad olika brytningar, vilket blir lite lustigt när de flesta trots allt ska föreställa ungrare.

Handlingen lunkar på i rätt maklig takt, samtidigt som det nästan känns som att man hastar för fort fram - Báthorys förvandling till blodtörstande galning går lite för snabbt.

...Och så är det förstås omöjligt att inte tänka på Udo Kier i BLOOD FOR DRACULA, när Julie Delpy ständigt tjatar om virgins.

Så tyvärr. Det blir inte mer än två dvärgar. Men jag blev onekligen sugen på att se alla de Báthoryfilmer jag inte sett!