Visar inlägg med etikett hårdrock. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hårdrock. Visa alla inlägg

torsdag 27 april 2017

TV: KISS och gitarristen som försvann

Mattias Lindeblad och Melker Becker. Foto: SVT
Den första skiva jag köpte för egna pengar, var en singel med KISS. "Shout It Out Loud" på A-sidan, "Sweet Pain" på B-sidan. Det bör ha varit 1976 och jag köpte den på Wessels i Landskrona. Singeln saknade omslag, den låg i ett gulnat, vitt konvolut - så jag ritade ett eget omslag. Med kulspetspenna. Jag ritade medlemmarna i KISS, samt stridsvagnar och explosioner.

Jag var bara en liten gosse på 1970-talet, och KISS sammanfattade liksom allt jag tyckte var fränt: rock, serietidningar, superhjältar, monster, science fiction (med andra ord, allt jag fortfarande tycker är fränt). Jag gillade verkligen musiken på riktigt, och jag fascinerades av mystiken kring bandet - det faktum att ingen visste hur de såg ut, vilka de var. "Jag föddes inte, jag kläcktes!" sa Gene Simmons i en intervju, vilket triggade igång min fantasi. Och på den här tiden ville ju SVT skydda svenska folket från skadlig, imperialistisk kultur, så vi fick aldrig se KISS på TV - vi fick aldrig se rörliga bilder på bandet. Jag tittade på affischerna i tidningen Poster och på skivomslagen, och föreställde mig hur otroligt coola de måste vara live.

... Och föräldrar rasade. Så här flera decennier senare har jag läst en del artiklar i svensk press från 70-talet, och det är inte konstigt att den äldre generationen upprördes. Flertalet artiklar var fyllda med lögner och påhitt för att smutskasta KISS - och ingen brydde sig förstås om att kolla hur det faktiskt låg till.

1980, ungefär, minskade mitt intresse för gruppen. Jag tyckte att plattan "Unmasked" som kom det året var rätt kass, och den innehöll ju dansbandslåten "Shandi". Dessutom började det dyka upp saker som var ännu tuffare. Iron Maiden, till exempel. Jag har förvisso aldrig varit någon större Iron Maiden-fan, men KISS framstod som snälla och mesiga vid jämförelse. Ett par år in på 80-talet övergav jag hårdrocken för svenska band. Jag lyssnade bara på Ebba Grön, KSMB, Imperiet och så vidare. Jag läste Schlager och inte OKEJ. Dessutom sminkade som bekant KISS av sig 1983; mystiken försvann, och de blev ett hårdrocksband i mängden.

Men jag övergav nog aldrig KISS helt och hållet. Jag minns att jag satt vid disken hos Bengan på Music Corner och lyssnade på "Music from The Elder" och "Creatures of the Night" när de kom. Kanske även "Lick It Up", som kom 1983.

Under 90-talet började jag lyssna på KISS igen. Främst de äldre plattorna, men det fanns ju flera 80-talsplattor jag aldrig hört i sin helhet. Jag konstaterade att jag trots allt älskade det här bandet. Numera är jag en medelålders man, men har åter igen en inramad KISS-affisch på väggen och lite andra KISS-prylar och böcker här och var i bostaden. Nästa månad ska min sambo och jag se KISS på Scandinavium.
Den där gången då Bruce Kulick fick träffa Melker och Mattias. Foto: Kalle Nordberg
Nå, pojkar och flickor. Varför denna långa utläggning om mitt förhållande till KISS? Jo - SVT:s dynamiska dokumentärduo; Melker Becker och Mattias Lindeblad, har åter grottat ner sig i 80-talsnostalgi. De har ju tidigare gjort program som "Allt som fanns var OKEJ" och "Siewert och sågklingan". Deras nya film heter "KISS och gitarristen som försvann".

Gitarristen i fråga är Vinnie Vincent. Vincent var gitarrist i KISS 1982-1984, och eftersom jag då prioriterade annat än KISS, har jag ingen större relation till honom. När Vinnie Vincent först dök upp i bandet, var han sminkad - och jag tyckte att hans smink var fult och fånigt. En stor ankh i nyllet? Varför då? När KISS sedan kastade sminket i och med "Lick It Up" 1983, visade det sig att Vincent inte såg mycket bättre ut utan smink. Grabben hade liksom inget rockstjärneutseende.

Vinnie Vincent var visst inte så lätt att jobba med - fast å andra sidan är inte heller Paul Stanley och Gene Simmons speciellt lätta att jobba med. Så Vincent slängdes ut ur KISS. Han försökte sig på en misslyckad solokarriär, han åkte runt på conventions och skrev autografer, plötsligt blev han omskriven efter att polisen hittat döda hundar på hans tomt - och en dag var Vinnie Vincent försvunnen.

Melker Becker och Mattias Lindeblad undrade vart Vinnie Vincent tagit vägen - så de tog helt sonika och åkte över till Amerika för att försöka hitta honom. För att lyckas med detta, anlitade de en privatdetektiv! Medan de var i USA, passade Melker och Mattias på att intervjua Loretta Caravello, syster till KISS-trummisen Eric Carr, som gick bort 1991. Bruce Kulick, gitarrist i KISS 1984-1996, har de intervjuat i Stockholm.

Jag måste erkänna att jag faktiskt satt och hoppades att Melker och Mattias inte skulle hitta Vinnie Vincent - Vincent vill säkert inte hittas, och det skulle bli jobbig stämning om han plötsligt konfronterades. Hur det går i jakten på Vinnie Vincent avslöjar jag inte här.

Som helhet är dock det timslånga programmet mer än film om bandet KISS och dess historia, än berättelsen om Vinnie Vincent. Historien berättas kronologiskt, från tidigt 70-tal fram till idag. KISS-experten Alex Bergdahl (som har den trevliga KISS-podden Alex Room Service) dyker upp med jämna mellanrum och bidrar med fakta och åsikter. (En väldigt ung Carl Linnaeus; en annan expert, skymtar förbi på ett foto)
Foto: Kalle Nordberg
"KISS och gitarristen som försvann" innehåller massor - massor - med filmklipp från 70-talet och framåt. Det är kul att se. Bland annat får vi återse många inslag från SVT:s gamla underhållningsprogram, varav flera är rätt konstiga. Bandet hade en tendens att dyka upp på TV och sitta och fika med diverse programledare. En del inslag har jag aldrig tidigare sett. Tyvärr saknas klassikern där Paul och Gene träffar Östen Warnerbring.

Ska jag anmärka på något i programmet, är det att det ibland kanske blir lite förvirrande, eftersom jakten på Vinnie Vincent skildras parallellt med berättelsen om KISS. Man hoppar från 90- och 2000-tal tillbaka till 80-tal, och fram till nutid igen. Fast det är inget som stör nämnvärt.

Det här är ett underhållande, intressant och fascinerande program om ett av världens största band; ett band som enligt SVT:s presentationstext är en livsstil, en religion och ett globalt företag. Fast det är ju klart, nu är jag KISS-fan. Gillar man andra band och en annan typ av musik har man kanske inte så mycket att hämta. Och om du nu inte gillar KISS - varför har du läst den här texten ända hit?
Idag, när jag skriver och publicerar detta, fyller förresten den ursprunglige KISS-gitarristen Ace Frehley 66. Grattis!

"KISS och gitarristen som försvann" visas på SVT2 fredag 5 maj kl 20:00, söndag 7 maj kl 11:00 och onsdag 10 maj kl 23:15, men programmet kommer att finnas på SVT Play redan den 30 april, det vill säga nu på söndag.




fredag 9 oktober 2015

TV: Siewert och sågklingan

En del av er undrar kanske varför det varit så tyst här på TOPPRAFFEL! hela veckan. Inga recensioner av veckans biopremiärer? Varför då? Jo, det är som så att jag gick och blev sjuk. Jag och flera vänner och kollegor drabbades av den så kallade bokmässepesten. Men nu börjar jag att kvickna till och jag tänker göra något jag sällan gör: skriva om ett TV-program.
Efter ALLT SOM FANNS VAR OKEJ och REGISSÖREN SOM FÖRSVANN (som ju jag medverkade i), är de glada gossarna Melker Becker och Mattias Lindeblad tillbaka med en tredje, avslutande del i denna trilogi om populärkultur i Sverige. Den här gången handlar det om det beryktade avsnitt av debattprogrammet Svar direkt som tog upp hårdrocksbandet W.A.S.P. och utsatte Anders Tengner för något slags inkvisition.
Filmkrönikan på SVT gjorde en gång ett fantastiskt (och efterlängtat) scoop när de letade upp de idag vuxna barn som medverkade i det legendariska Studio S-programmet om videovåldet, som sändes 1980. Det visade sig - inte helt oväntat - att barnen inte alls hade sett filmerna de påstod sig ha sett; de blev tillsagda vad de skulle säga och regisserades. Detta är väldigt uppenbart när man ser programmet; vi som faktiskt sett filmerna förstår detta. Debatten i Studio S utmärkte sig också genom att bara bjuda in gäster från ena sidan; motståndarna. Där fanns inga filmkritiker, inga filmvetare, inga som kunde försvara- och berätta mer om skräckfilm. Detta eftersom Studio S och SVT enbart var ute efter att skapa moralpanik - och stävja videon, som ansågs vara ett hot mot TV-monopolet.
Becker och Lindeblad gör ett liknande scoop i sin nya dokumentär. Svar direkt om hårdrockseländet avslutades med att en oskuldsfull, trettonårig flicka; Maria (som Siewert Öholm presenterade som Monica), läste en dikt, i vilken hon bland annat rimmade "Lukasbrevet" med "skrevet" - allt för att visa hur förkastlig och farlig hårdrocken var. TV-publikens hakor gick i golvet. 31 år senare fick vi veta att den här flickan inte hade en aning om vad det gick ut på - hon hade blivit ditsläpad och var mest glad för att få vara med i TV, och fick ett papper med dikten i händerna. Idag är Maria glad över att sanningen äntligen kommer fram: hon skrev inte dikten!
Okej. Det hela gick alltså ut på att Siewert Öholm; Göteborgs-TV:s egen Torquemada, och hans redaktion hade upptäckt att det fanns ett nytt, amerikanskt hårdrocksband som hette W.A.S.P., och de var värre än allt annat. Inte nog med att de spelade hetsande musik, de kastade rått kött på publiken och piskade nakna brudar på scenen. Så fick det ju inte gå till, Sveriges föräldrar måste informeras om vad det är deras sexåriga barn konsumerar.
Som representant för hårdrocken valdes 23-årige Anders Tengner, som då startat sin egen poptidning Rocket. Han informerades inte om vad som skulle ske i programmet och trodde att det skulle handla om en regelrätt debatt. Siewert och kompani fyllde sedan studion med en hord av människor som tyckte att det Tengner sysslade med var fasansfullt. Man intervjuade även folk på stan, mest pensionärer. Tengner fick knappt en syl i vädret.
Jag såg det här programmet när det sändes - och minns att jag, självklart, blev förbannad. Inte bara jag; alla som gillade och var insatta i rock och annan populärkultur blev förbannade. Programmet gick bara ut på att låta Öholm inte bara framföra, utan verkligen hamra in sina högerkristna åsikter. Så här 31 år senare är jag mest häpen över att ett så här vinklat program fick sändas - något som även gäller Studio S om videovåldet. Att okunniga och/eller ignoranta moralister med makt fick härja fritt på SVT och att man på 1980-talet fortfarande betedde sig som vore det 1940-tal - eller 20-tal - eller vilken tid som helst för länge sedan, då moralens väktare skrek högt. Fast det är klart, deskriker högt även idag, men om andra saker. Dessutom är moralisterna  idag oftast 15-20 år yngre än jag.
Jag undrar också om det verkligen inte fanns någon i redaktionen som kände till att W.A.S.P.är en väletablerad amerikansk förkortning för White Anglo-Saxon Protestant.
Becker och Lindeblad har stoppat in en massa kul exempel på hur TV-utbudet kunde se ut i början av 80-talet. Det var ju verkligen tråkigt då. Det jag minns som kul sändes trots allt väldigt sällan. Och vi hade ju bara två kanaler på den tiden. SVT hade makt. Lustigt nog kommer jag ihåg ett par av de exempel som ploppar upp i programmet, som folkdanslaget som dansar hiphop. Ja, det var så illa på den tiden att till och med jag satt och tittade på mög.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN leder fram till det stora evenemang Becker och Lindeblad arrangerade tidigare i år, där Öholm och Tengner återses efter 31 år - inför en publik bestående av 200 hårdrockare. Det var meningen att Öholm verkligen skulle grillas och sättas dit, men han stod på sig rätt bra trots allt.
Det här är en kul, underhållande och intressant dokumentär - och samtidigt lite skrämmande. Allt var inte bättre förr.
När jag skriver om TV-program brukar jag inte sätta betyg. Dessutom känner jag Melker och Mattias. Således inga dvärgar den här gången.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN visas:
SVT2 och SVT Play fre 9 okt 2015 kl 20.00
SVT2 lör 10 okt 2015 kl 16.15
SVT2 ons 14 okt 2015 kl 23.15    

-->

lördag 1 mars 2014

Bio: Metalhead

Foton copyright (c) Njutafilms
Isländska heavy metal-filmer är en genre på stark frammarsch. Fast än så länge finns det väl bara en - den här. Om jag inte missat en massa. Och det har jag nog inte.
Ragnar Bragasons METALHEAD börjar 1982. Mitt ute i ingenstans på Island bor en lycklig familj som jag inte riktigt vet vad man ska kalla, med tanke på att de som islänningar har olika efternamn. Föräldrarna har hoppsat på den gröna vågen och har flyttat dit för att försörja sig som mjölkbönder. De sjunger även i kyrkokören. Äldste sonen är hårdrockare och är ute på åkern och kör omkring i något slags tröskmaskin, när åbäket gubbar till och han trillar ner mellan rotorbladen, skalperas och dör. Inför ögonen på tolvåriga systern Hera.
Hera bestämmer sig för att anamma broderns stil, eldar upp sina flickkläder och blir hårdrockare med sikte på att flytta till Reykjavik. Tio år passerar, det har blivit 1992 och den 22-åriga Hera spelas nu av den 30-åriga Þorbjörg Helga Þorgilsdóttir Dýrfjörd. Hon har fortfarande inte lyckats flytta in till storstan. Hon bor kvar hos sina föräldrar och drar omkring som Islands hårdaste och argaste hårdrockare där ute i ingenstans. Ja, jävlar vilken rebell hon är! Hon dricker HB och snor grannens traktor! Hon röker i kyrkan! Hon spelar hårdrock på slakteriet där hon jobbar tills hon får sparken! Hon ligger med sin fete barndomskompis Knútur! Hon röjer på dansgolvet när ett dansband spelar!
Framför allt är hon rätt genant och patetisk. Revolten blir märkligt töntig. Har hon verkligen spenderat tio år med att bete sig så här? Hon borde väl ha tröttnat och de övriga bönnerna borde ha vant sig vid- och ha överseende med henne. Hon är något slags byfåne.
Hera övar även på sin elgitarr och spelar in en demo hon skickar till en massa skivbolag. Hon har blivit inspirerad av norska black metal-band och kyrkbrännare.
METALHEAD känns som en ungdomsfilm från 1970- eller 80-talen. Och som en typisk BUFF-film. Ung tjej som hamnar på tvären med sin omgivning. Arg och hatisk mot allt och alla, och som missförstår och misstolkar - och själv blir missförstådd och misstolkad. Hera kan inte släppa sorgen efter sin bror, men hennes beteende i filmen känns mest onödigt. Sådant här har vi sett förr, det som gör att Bragasons film sticker ut lite är det faktum att den utspelar sig på folktomma Island. Och det räcker inte riktigt.
Torskmiddag.
Ibland är det medvetet humoristiskt och det blir lite kul när ett norskt metalband kommer på besök. De dricker kaffe och äter hembakat kaffebröd. Ibland blir det konstigt, som när Hera plötsligt skärpt sig och börjat gå omkring i mysig islandströja och sitter och stickar - hur fan gick det till? Och hur fick de för sig att uppträda med ett metalband inför dukade långbord med traktens bönner?
Jag trodde att filmen utspelade sig på 1980-talet. Hera sitter och gör blandband och när hon får en mikrovågsugn i present vet hon inte vad det är. Här finns inte en skymt av CD-skivor och andra prylar som var väletablerade på 90-talet. Ingenting ser ut- och känns som 90-tal. Men så plötsligt spelas Megadeths "Symphony of Destruction" som kom '92. Av en tillfällighet läste jag i dagens tidning att öl inte blev tillåtet att säljas och drickas på Island förrän 1989 (just det datum då jag skriver detta)! Kanske var man väldigt mycket efter på Island, vad vet jag. De äter torsk i ett par scener i filmen. Hera har ketchup till torsken.
Det gör inte ont att titta på METALHEAD, den är inte tråkig - men den är inte särskilt bra. Jag hoppades mest att indianen från EN FAMILJ skulle dyka upp och slå Hera i huvudet med en spade.
Och jag är väldigt glad att jag inte bor på Island. Det verkar ju vara skittradigt där.








(Biopremiär 28/2)

-->



tisdag 1 oktober 2013

Bio: Metallica Through the Never

Foton: Ross Halfin (c) Metallica Through the Never, Courtesy of Picturehouse
När jag slog mig ner i skinnfåtöljen i VIP-rummet på Filmstaden Bergakungen i Göteborg (fantastiskt ställe att se på film på) hade jag ingen aning om vad jag skulle få se. Jag hade sett trailern till METALLICA THROUGH THE NEVER, men jag begrep absolut ingenting. Vad skulle det handla om? Vad i helsike är det här?
För regin står Nimród Antal, som tidigare gjort VACANCY och PREDATORS. Filmens manus har Antal skrivit tillsammans med medlemmarna i Metallica - och det är de sistnämnda som producerat filmen. Jag behöver förstås inte påpeka att det, med undantag för Ennio Morricones "The Ecstacy of Gold", är Metallica som står för musiken. Javisst, detta är ett vanity project. Ett fullkomligt gigantiskt vanity project.
METALLICA THROUGH THE NEVER är egentligen nonsens. Men! Filmen är även fullkomligt mindblowing! I 3D. Dessutom är det svårt att recensera det här som en vanlig spelfilm.
Filmen är en 94 minuter lång rockvideo. Rättare sagt: det här är en konsertfilm i vilken man sprängt in en surrealistisk, bisarr handling. Dan DeHaan spelar Trip, en roadie som jobbar för Metallica. Under en utsåld konsert får plötsligt Trip ett till synes enkelt uppdrag. Exakt vad det går ut på uppfattade jag inte - filmens väldigt få repliker är inte textade och när Trip får sina instruktioner dränks dialogen i musikbrölet. Jag vet inte om det är meningen, om det är tänkt att detta inte ska uppfattas. Fast det spelar egentligen ingen roll.
Trip förses med en bensindunk, sätter sig i en skåpbil och kör iväg. Han hinner inte långt i den mörka, hotfulla och kusligt öde storstadsnatten innan han blir påkörd och vurpar. Trip kravlar ur bilen, han fortsätter till fots - alltmedan världen omkring honom förvandlas till ett postapokalyptiskt mardrömslandskap. Huliganer drar fram längs gatorna, kravallpoliser anländer och en mystisk maskerad man rider omkring på en häst och klubbar ihjäl folk med en slägga. Trips äventyr blir hela tiden våldsammare och mer surrealistiskt, men han fortsätter mot sitt mål - vilket visar sig vara lika mystiskt som målet i KISS ME DEADLY/NATT UTAN NÅD från 1955. Men med lite tur ska väl Trip lyckas hinna tillbaka och se slutet på konserten.
Den besynnerliga historien om Trip ser ut- och känns som en Heavy Metal-serie. Serietidningen Heavy Metal, alltså. Det här är verkligen flott. Imponerande. Specialeffekter och miljöer är mer än utmärkta. Att storyn är tunnare än tunn, i det närmaste obefintlig, spelar ingen roll. Det här är en mardröm på stor duk.
Men allt detta upptar bara ungefär 25% av filmen, eller något ditåt. Merparten består nämligen av Metallicas konsert - och det är en av de bästa konsertfilmer jag sett. Kanske den bästa. Framträdandet är exemplariskt filmat: bandet uppträder på en rektangulär scen mitt i publikhavet, och kameran sveper omkring på scenen, runt bandmedlemmarna, närvaron är total. Nimród Antal ska dessutom ha en eloge för att han struntat i en massa snabba klipp - tvärtom är filmen klippt i ett behagligt tempo.
Jag kan väl inte påstå att jag är världens största Metallicafan. Jag köpte några plattor med dem en gång i tiden, men jag har inte följt dem och deras karriär, och jag har ingen relation till merparten av deras låtar. Jag har ingen aning om berättelsen om Trip bygger på låttexter. Men detta hindrade mig inte från att sitta och stampa takten exakt hela tiden. Jo, faktiskt. Jag var allt lite trött i benet när filmen var slut. Jag kom till och med på mig med att spela lufttrummor. Det måste ha sett jävligt löjligt ut. Ibland blir filmens slagsmålsscener direkt uppviglande och medryckande tack vare musiken. I en scen dunkar kravallpoliser sina batonger mot sköldarna i takt med "Enter Sandman", vilket är väldigt effektivt.
Kirk Hammett har en kort replik i början av filmen, James Hetfield pratar en del från scenen, Lars Ulrich säger inget, men har en så framträdande roll vid sitt roterande trumset att han närmast framstår som Bandets stjärna. Robert Trujillo håller sig till att spela bas.
METALLICA THROUGH THE NEVER höjer sig högt över de senaste årens konsertfilmer och popdokumentärer - Martin Scorseses oinspirerade Stonesfilm SHINE A LIGHT, tramsfilmerna JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER och ONE DIRECTION: THIS IS US 3D, och vad vi nu fått. Filmtekniskt är Antals film outstanding. Fast det är ju klart, det är förstås en fördel om man gillar Metallica. Och hårdrock. Och hård rock. Andra göre sig icke besvär. Den suspekta gruppen "Vi som inte gillar distade elgitarrer och är ena rediga traderövar" gör bäst i att sitta hemma.
Som sagt: det går inte att recensera den här som en vanlig spelfilm. Som Metallicafilm är dock det här smått fantastiskt.
Nu vill jag se Nimród Antal regissera en nyinspelning av KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK. I 3D.
UPPDATERING: Jag har nu sett om filmen och den här gången uppfattade jag repliken i början när Trip får sitt uppdrag. "En av våra lastbilar har bensinstopp och i den finns en grej bandet behöver", ungefär.
Fotnot: METALLICA THROUGH THE NEVER kommer att visas på landets 33 största biografer - men bara under en dag per stad. Därefter kommer mindre biografer att erbjudas filmen.







(Biopremiär 7/10)

-->



söndag 1 september 2013

Serier: ニートメタル(NEET METAL)


Daniel Ahlgren
ニートメタル(NEET METAL)
Toge No Jizo
För ett antal år sedan drabbades Sverige av en mangavåg. Massor av japanska serier gavs ut på svenska och toppade försäljningslistor, mängder av barn och ungdomar läste manga, nästan lika stora mängder barn och ungdomar började att teckna manga. Tja, det får väl sägas vara positivt - det är alltid kul när unga inspireras att teckna serier. Men sedan dog hela trenden över en natt. Serierna slutade att komma ut på svenska, kidsen ägnade sig åt annat, och hardcorefansen fortsatte att läsa manga på engelska.
Nu är det dags för Japan att drabbas av en liknande trend. Fast tvärtom. Och än så länge handlar det bara om ett enda album, utgivet i med japanska mått mätt pytteliten upplaga. Men ändå! Den uppburne svenske serieskaparen Daniel Ahlgren har nämligen lyckats med något få andra svenskar lyckats med: han har blivit utgiven i Japan!
Läsare av Nya Upplagan kommer kanske ihåg Ove - den 34-årige hårdrockaren. Ett par avsnitt gick nämligen i denna tidning. Dessförinnan syntes serien i hårdrockstidningen Close-Up Magazine. Men - serien har aldrig samlats och getts ut i en komplett utgåva. Förrän nu. Och denna kompletta utgåva är alltså på japanska! Uppenbarligen ansågs Oves liv och leverne vara tillräckligt exotiskt för att kunna översättas och ges ut.
Ove är en överårig hårdrockare - och Daniel Ahlgren har ofta fått frågan varför Ove bara är 34 år. Det är väl som så att serien nu har en del år på nacken, och på den tiden tyckte tydligen Daniel att en 34-åring är over the hill. Men Ove ger snarare intryck av att vara 54. Denne fete, tunnhårige loser bor hemma hos sin morsa och lever helt och hållet för hårdrocken. Han har få vänner, är dålig på att skaffa brudar och han förlöjligas av folk på stan. Fast i den fantasivärld han målat upp är han fortfarande coolheten personifierad.
Ove - den 34-årige hårdrockaren är en väldigt rolig serie. Den är full av hårdrocksreferenser och små incidenter många kan relatera till, åtminstone på något sätt. Ove gnäller på dagens ungdom som bara gillar skitmusik. Han blir upprörd när Nick McBrain från Iron Maiden träffar Lasse Berghagen i “Allsång på Skansen”. Tjejer han försöker dejta flyr i panik eller skrattar åt honom. I vanlig ordning är Daniel Ahlgrens teckningar detaljerade och uttrycksfulla, och han har ett flyt i berättandet som är ovanligt bland dagens svenska serietecknare.
Enherre vid namn Harukichi står för den följsamma japanska översättningen. Sidorna är fulla av asterisker och förklaringar för japanska läsare. Det blir lite märkligt när Animal i Mupparna nämns, eftersom Mupparna tydligen aldrig visats på japansk TV. Intressant nog är serien tryckt på samma sätt som västerländska serier - albumet läses från vänster till höger. I vanliga fall läses ju manga “baklänges”. Men det är väl för besvärligt att redigera om Ove, och nöjer man sig med att bara spegelvända sidorna uppstår förstås en del konstigheter - som bandtröjor med spegelvända logotyper.
Ove - den 34-årige hårdrockaren är en hörnsten bland musikserier. När får vi se en komplett svensk utgåva?


(Denna recension skrevs för augustinumret 2013 av Nya Upplagan. Tyvärr lades tidningen ner innan numret hann komma ut)




-->



fredag 30 augusti 2013

Böcker: Kiss - Den osminkade sanningen

Carl Linnaeus
Kiss - Den osminkade sanningen
Bokfabriken



Vinmärket, ölmärket och framförallt rockbandet Kiss (rockmärket vet jag inget om) fyller 40 år i år, och detta uppmärksammas på en massa sätt. Bland annat släpps det en rad böcker om bandet och de enskilda medlemmarna. Nyligen recenserade jag den ursprungliga trummisen Peter Criss’ memoarer. Här har vi nu en tegelsten som tar sig an bandets karriär från vaggan till, om inte graven, så till dagens jubilerande upplaga av Kiss. Och denna bok utmärker sig genom att vara svensk.
 
Jag tror aldrig att det skrivits en lika grundlig bok om Kiss som Carl Linnaeus’ verk. Visst finns det böcker om hur allting startade och om hur Kiss gick från ett fattigt pubband till världens största rock ‘n’ roll-orkester, men Linnaeus attackerar ämnet från alla möjliga håll och kanter - och detta gör han genom att intervjua en stor mängd människor som varit med på resan. Det är inte bara bandmedlemmarna som uttalar sig, Linnaeus har pratat med vänner från ungdomsåren, med producenter, managers, roddare, journalister - och Peter Criss’ dåtida fru Lydia. Peter Criss själv lyser dock med sin frånvaro. Även en oräknelig mängd artiklar och intervjuer ur diverse tidningar citeras.
 
Detta innebär att många etablerade myter punkteras. Bland annat återges en del av de historier Criss berättar i sin bok på ett helt annat sätt. Till exempel hävdar Criss att han satt och söp och rökte gräs med några polare, när Gene Simmons första gången ringde upp och svarade på Criss’ annons i Rolling Stone. Enligt Lydia Criss höll hon och Peter på att sätta upp nya tapeter hemma när Gene ringde. Själva samtalet återges dock på samma sätt. Peter Criss är känd för att vara mytoman och notorisk lögnare.
 
Det är onekligen roligt att läsa om bandets första år. Om hur Gene Simmons och Paul Stanley var två nördiga tjockisar. Gene dansade squaredance! Enligt boken bodde samtliga bandmedlemmar utom Peter Criss fortfarande hemma hos sina föräldrar när fjärde albumet “Alive” släpptes 1975.
 
Vissa episoder är hysteriskt roliga - återigen, i synnerhet under de tidiga åren. Det finns en tidig liveupptagning från en skabbig pub; en inspelning bara en handfull människor hört, och som Carl Linnaeus färdades långt för att få lyssna på. Linnaeus återger konserten i detalj. Jag satt i en park när jag läste detta och jag började att skratta högt. Folk vände sig om och tittade på mig. Konserten är fullkomligt vansinnig, Kiss- som ännu inte funnit sin stil - försöker improvisera utan att kunna, låtarna varar i en evighet, och allting är otroligt konstigt.
  
Ett kapitel ägnas Kiss’ första framträdanden i Sverige. Året var 1976 och kritiken var inte nådig. Jag minns förstås hur hatade Kiss var av föräldrar, lärare, kulturetablissemanget och andra snusförnuftiga vuxna på 70-talet. Jag förstod aldrig varför. Inte då. Men i den här boken återges delar av recensioner och artiklar ur svenska tidningar från den här tiden. Dessa är fulla av blatanta lögner. Rena påhitt. I Expressen påstod Mats Olsson att man kunde köpa armbindlar med den nazistiska Kissloggan på och att publiken på Gröna Lund välkomnade bandet med Hitlerhälsningar. Uppsträckta armar kan alltså tolkas hur som helst. Det är ungefär som när media rapporterar om ett fylleslagsmål och någon har försökt sparka på sin motståndare - och genast blir detta “karatesparkar”. Så här snart 40 år senare känns det fullkomligt vansinnigt att 70-talets texter om Kiss fick publiceras. Det är lika vansinnigt som att Studio S-programmet om videovåld fick visas. Och nej, självklart har det aldrig funnits armbindlar med Kiss’ logotype.

Mystiken kring Kiss under 1970-talet var stor - bandet hade aldrig fotograferats utan smink. Ibland kunde man i tidningar som Poster se suddiga, svartvita bilder på Kiss iförda solglasögon och med bandanas för sin ansikten; bilder tagna på väg ut ur flygplan och liknande. Fotografer som lyckades plåta dem osminkade fick filmen beslagtagen och i värsta fall kameran förstörd. Kiss var synonyma med sina rollfigurer. Jag minns hur det var - och det var mycket spännande. Jag minns även när min bästis Adam kommit på hur vi skulle kunna se hur Kiss såg ut utan smink - det var ju bara att ta ett foto på dem och måla dem i ansiktet med hudfärg. Adam tog fram en ask färgkritor, och den mest hudfärgade kritan var den orangea. Han målade Gene Simmons orange i plytet. Den gode Gene såg mest ut som en glödande cigarr med platåskor.

Carl Linnaeus skriver om mystiken på den här tiden - men på bokomslagets innerflik läser jag att han är född 1977, samma år “Love Gun” släpptes. Således bör Linnaeus inte ha upptäckt Kiss förrän långt senare, när bandet hunnit framträda osminkade under flera år och mystiken var som bortblåst. Då var även strulpellarna Peter Criss och Ace Frehley bortblåsta.

Linnaeus har tidigare skrivit en mängd artiklar om kiss i Sweden Rock Magazine, och
det är en imponerande bok har skrivit. Jag vill nog faktiskt gå så långt att jag hävdar att detta är den bästa bok om Kiss som någonsin skrivits! Den är genomgående underhållande och intressantmed alla sina infallsvinklar.

Ska jag anmärka på något är det att den är lite väl slarvigt korrläst. Jag hittar alldeles för många korrfel; allt från rena felstavningar, till språkfel, anglicismer och skiftande tempus. Och det är ju lite synd.

Andreas Carlsson har skrivit bokens förord. Men hörru Andreas! Åke Cato var inte med i “Nöjesmaskinen”! Däremot har Åke varit med i Nya Upplagan.

(Denna recension skrevs ursprungligen till augustinumret 2013 av Nya Upplagan. Dock lades tidningen ner innan numret hann komma ut)

måndag 3 oktober 2011

Bio: Så jävla metal

Foton copyright (c) Atlantic Film

Den första skiva jag köpte för egna pengar, var en singel med KISS. "Shout it out loud" och med "Sweet pain" på B-sidan. Det bör ha varit 1976 eller så, men jag minns helt klart att det var på Wessels i Landskrona. Singeln saknade omslag, den låg i ett vitt konvolut, så jag ritade själv dit medlemmarna i KISS (plus lite stridsvagnar och explosioner) - självklart med kulspetspenna.

Min kompis Adam hade dock flera album med KISS och ett par år senare köpte vi varsin elgitarr och bildade en hårdrockgrupp som märkligt nog aldrig fick något namn. Vi fick heller aldrig fler medlemmar. Däremot komponerade vi ett helt gäng låtar, både på svenska och engelska, som vi spelade in på ett billigt kassettband. Våra kunskaper i engelska var bristande, och Adams låt "I was love" måste ha varit ett mästerverk i genren Konstiga texter: "I was love in the girl - his name was Susan".

När jag växte upp spelades det i princip aldrig hårdrock på radion eller visades något på TV. Vi läste tidningen Poster och fantiserade om hur coola alla dessa band måste vara när de även rör på sig. Och många av banden på bilderna och affischerna visste vi inte heller hur de lät, enda sättet att höra dem var att köpa deras skivor.

Först på 1980-talet började det spelas en del på radio; jag satt varje vecka klistrad och lyssnade på Rockdepartementet på P3, och minsann om det inte dök upp program som körde musikvideor på TV. Dock började jag under 80-talet lyssna på annat än hårdrock. Det var inte lika kul när KISS sminkade av sig och jag tyckte att banden såg allt jönsigare ut. När jag tänker efter var det väl inte så mycket musiken som gjorde att jag slutade lyssna på hårdrock - även om jag hade svårt för alla fläskiga syntar som plötsligt dök upp. Det var nog mest att hårdrockarna inte var så tuffa längre. Det var klar pellejönsvarning på många av dem. Jag började istället att lyssna på andra genrer, för att mot slutet av 80-talet bli så kallad svartrockare. Hm.

Yasin Hillborgs dokumentär SÅ JÄVLA METAL var den klart bästa svenska film jag såg på Malmö Filmdagar härommånaden. Versionen som visades var till 95% färdig, men det var bara småjusteringar som skulle göras och inga drastiska ändringar. Här skildras den svenska hårdrockens historia från sent 60-tal fram till idag.

Inte helt oväntat öppnar filmen med ett par klipp ur det legendariska avsnittet av SVAR DIREKT där Siewert Öholm ska diskutera hårdrock i allmänhet och W.A.S.P. i synnerhet; ett fullkomligt bisarrt program i klass med STUDIO S om videovåldet. Dåvarande OKEJ-redaktören Anders Tengner satt där som expert, men fick knappt säga någonting, medan publiken utgjordes av upprörda föräldrar, småbarn, ett gäng religiösa, samt Staffan Hildebrand. Vi får se väldigt lite av det här programmet i Hillborgs film, men bland det märkligaste är att Öholm insisterar på att W.A.S.P. står för We Are Satans People, medan Tengner säger något om att det i hans ordbok står att det betyder "geting" (detta visas inte i dokumentären). Ingen var medveten om att W.A.S.P. förstås är en väletablerad förkortning för White Anglo-Saxon Protestant, vilket man tycker att någon borde känt till.

Hur som helst, därpå följer en ohyggligt lång rad med intervjuer med bandmedlemmar och gamla, mer eller mindre suddiga konsertklipp. Först band jag aldrig någonsin lyssnade på, som November och Neon Rose, innan man når fram till den roligaste delen; den om 80-talet. Jag må ha varit avigt inställd på den tiden, men idag kan jag inte låta bli att charmas och bli nostalgisk. Det känns som om allting var gladare, färggrannare och mer oskyldigt på 80-talet. Det är ju som Mickey Rourke säger i THE WRESTLER; plötsligt kom Kurt Cobain och förstörde allt.

Yngwie Malmsteen medverkar förstås och berättar några sanslösa historier, och även om jag förstås aldrig gillade Europe, är det intressant att höra bandmedlemmarna berätta om sin karriär. När 80-tal blir 90-tal är det för min del inte lika intressant längre. Min musikdiet på 90-talet bestod av en märklig mix av Trent Reznor, tysk partymusik och Dean Martin. Jag tyckte även att hårdrocken rockade allt mindre - jag började känna mig som min farfar, som brukade hävda att all modern musik lät som tröskverk. Nej, jag har ingen som helst relation till Entombed, Bathory och de där, för att inte tala om senare band. Hammerfall? In Flames? Nä. (Här påpekade genast en läsare - vi kan kalla honom "Orvar" - att Bathory skivdebuterade redan '84 och därför inte kan kallas ett utpräglat 90-talsband)

Slog mig just att den senaste hårdrockskonserten (nåja) jag var på, var när Lordi spelade på en beach i Cannes. Det var jätteroligt - i synnerhet som Njutafilms' head honcho Nicolas Debot hela tiden skrek "Fortare! Hårdare!".

Förutom en massa svenska band och producenter, intervjuas även Dani Filth, Danko Jones och Lars Ulrich. Det dyker upp fler klipp ur gamla TV-program och folk på stan frågas vad de tycker om hårdrock, och om hårdrock tycker de inte. En gammal kärring undrar varför det måste komma nya saker, vad är det för fel på den gamla musiken?

Nej, det är inget fel på den gamla musiken. Idag, 25 år senare, kan jag mycket väl lyssna på 80-talshårdrock. Och då inte ens i smyg.

I vilket fall: SÅ JÄVLA METAL är en jävligt underhållande och intressant dokumentär! Fast vissa av de medverkande borde allt klippa sig.




(Biopremiär 7/10)


tisdag 26 oktober 2010

Oj, de här har jag inte sett sedan 80-talet

He he he... Det enda jag kom ihåg var att alla tyckte videorna var jätteroliga och att Twisted Sister såg skojiga ut.



fredag 16 oktober 2009

Rockklubb för medelålders rockers

Jag var minsann på klubb igår.
Det var inte i jons.
Jag är liksom inte en sådan som går på klubb. På klubbar hänger det ju mest en massa ungdomar som lyssnar på musik jag aldrig hört talas om.
Men igår invigdes en rockklubb på Centiliter & Gram hörnan Lilla Torg/Stortorget. Malmö, förstås. Och jag fick hänga på som VIP.
Klubben har försetts med namnet Stairway to Heaven, vilket känns rätt visset. Kom de inte på något bättre? Stairway to Heaven är ungefär som Carpe Diem, eller Sommaren är kort.
Men, men. Själva tillställningen visade sig vara hur trevlig som helst. Till skillnad från så många andra ställen i krokarna runt Lilla Torg, slapp man alla ovannämnda ungdomar. Man slapp även alla halvalkoholiserade medelålders knegare och arbetslösa som häckar på krogarna i centrums utkanter. Och framför allt slapp man alla jävla rastaveganfeminister från Möllan.
Istället dök det upp främst män i 40-årsåldern eller något äldre. En massa rockers. Samt Rock Ola, som är 65. Och det blev gemytligt och trivsamt. Det gick till och med att prata, eftersom musikvolymen inte var mördande.
Kändisspotting: Sticky Bomb. Han stod för det mesta av DJ:andet. Vad gäller musikurvalet har jag dock vissa invändningar. Det spelades alldeles för mycket fittrock. En hel del klassisk 70-talshårdrock, vilket ju är bra. En del nyare hårdrock, varav en del ju är bra. Men för jämnan envisades Sticky och främst de övriga DJ:arna med att slänga på FM-rock från 80-talet. Vilket kan vara kul om man är på det skojfriska humöret. Och då är det kul kanske en kvart. Men det går ju inte att rocka till fittrock.
Men vad spelar det för roll, vi hade en trevlig kväll och jag kommer säkert att återvända fler torsdagar, då den här klubben ska husera på stället. Kanske är jag på Kenny Loggins-humör då.