Visar inlägg med etikett häxor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett häxor. Visa alla inlägg

måndag 22 februari 2021

DVD/Blu-ray/VOD: The Reckoning

THE RECKONING (Njutafilms)


Jag hade helt missat att det alldeles nyligen släpptes en ny film av Neil Marshall. Marshall är en man med många fans och hans filmer är väl alltid av intresse, men själv är jag ingen större anhängare av honom - jag har aldrig blivit lika imponerad av hans filmer som många andra blivit.

Neil Marshalls förra film var den allt annat än lyckade HELLBOY; en film som fick mig att vilja lämna salongen under visningen. Till Marshalls försvar ska det nämnas att stora delar av filmen, kanske större delen, inte regisserades av Marshall, utan av producenter som lade sig i. 

Häxjägarfilmer en en genre som hängt med några decennier vid det här laget. Vi har klassikern THE WITCHFINDER GENERAL från 1968 med Vincent Price, vi har MARK OF THE DEVIL från 1970 med Udo Kier, och 1991 kom THE PIT AND THE PENDULUM med Lance Henriksen. För att bara nämna tre. Många av de här filmerna gjordes mest för att chocka och äckla publiken. Oskyldiga kvinnor torteras på de mest utstuderade sätt, innan de bränns på bål. En ung hjälte lyckas rädda sin oskyldigt dömda käresta på slutet - eller så misslyckas han (det gick inte så bra för Udo Kiers rollfigur).

THE RECKONING handlar om stackars Grace (Charlotte Kirk), som bor i skogen med sin make och deras nyfödda dotter. Maken drabbas av pesten och för att inte smitta sin familj, hänger han sig. En synnerligen ond man som äger markerna Grace bor på vill ha betalt för hyran, och när han försöker förgripa sig på Grace, slår hon tillbaka, och blir därmed anklagad för att vara häxa. Hon fängslas, en häxjägare anländer, och Grace torteras dag efter dag efter dag, i hopp om att hon ska erkänna att hon är en häxa.

Charlotte Kirk, som är förlovad med Neil Marshall, spelar inte bara huvudrollen i den här filmen. Hon har även varit med och skrivit manus och producerat - och hon lyckas nästan på egen hand förstöra THE RECKONING. Miss Kirk är nämligen inget vidare i rollen - och framför allt ser hon fel ut!

Det här ska föreställa 1600-tal. Charlotte Kirk är inte bara hel och ren, hon är även välsminkad och fin i håret, och ser inte ut som något annat än en tjej från 2020-talet som klätt ut sig. Rent allmänt känns filmen ofta som ett bygdespel på Skansen. Folk har klätt ut sig och spelar teater.

Efter drygt 45 minuter dyker Sean Pertwee upp som den osedvanligt grymme häxjägaren John Moorcroft, och han lyckas lyfta filmen en aning. Men det här är alldeles för tunt, och trots all tortyr och allt blod och allmän jävlighet, är det märkligt oengagerande. Troligen beroende på att Charlott Kirk är så kass i huvudrollen. Hon verkar också vara värsta terminatorn - trots att hon får sylar stuckna genom fötterna, och en stor metallpryl uppkörd där solen inte lyser, kan hon fortfarande gå och sitta, och ruva på en våldsam hämnd.

Förutom Sean Pertwee finns här ett par bra scener, några drömscener är snygga, en av dessa är inspirerad av samma Boris Vallejo-målning som även Michele Soavi använde sig av i en scen i THE CHURCH, och THE RECKONING tar sig väl något mot slutet.

... Men filmen är en besvikelse och inte vidare bra. Den är snarare rätt dålig. Den är rätt ful och märkligt amatörmässig för att vara gjord av en etablerad regissör.


 


tisdag 12 februari 2013

Bio: Beautiful Creatures

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det görs ju mycket skräck och fantasy riktad till ungdomar nu. Främst till unga töser. Jag kan väl inte påstå att detta är något som gagnar dessa genrer - tvärtom har mycket förvanskats till oigenkännlighet. Vampyrgenren har dödats med TWILIGHT. Varulvar och zombies modifieras/slaktas på andra håll, och det finns en uppsjö romaner om häxor och, öh, änglar. Plus andra närliggande subgenrer.

Boken "Beautiful Creatures" av Kami Garcia och Margaret Stohl hade jag aldrig hört talas om innan affischer och trailers för filmatiseringen började dyka upp, men nu ser jag att Science Fiction Bokhandeln bunkrat upp med den. Jag hade förstås inga som helst förväntningar på filmatiseringen. Det är ju så uppenbart att den, liksom HUNGER GAMES, är tänkt att locka till sig TWILIGHT-publiken. Tonåringar i centrum och av trailern att döma något slags romantiskt drama om onda och goda häxar. Det är förstås inget som känns så där jättelockande. Å andra sidan stoltserar filmen med en rad fina namn i vuxenrollerna, som Jeremy Irons och Emma Thompson.

Jag blev uppriktigt överraskad, direkt förvånad, när jag såg BEAUTIFUL CREATURES, som regisserats av Richard LaGravenese, mest känd som manusförfattare - han skrev till exempel BROARNA I MADISON COUNTY, FISHER KING och MANNEN SOM KUNDE TALA MED HÄSTAR. Filmen visade sig vara rätt bra, fyndig och underhållande. Åtminstone dessa första halva.

Platsen är sydstatshålan Gatlin, en ort ingen verkar kunna lämna. Allting är trist där, där finns nästan ingenting, den lilla befolkningens största intresse är att återskapa berömda slag från inbördeskriget - och kyrkan är extremt mäktig. Mer eller mindre alla där är hällörade, så där riktigt obehagligt religiösa, och väldigt många böcker; även klassiker, är förbjudna och finns inte att låna på biblioteket.

Här bor Ethan Wate (Alden Ehrenreich), som jag antar är i 17-årsåldern (men som ser mycket äldre ut). Han vantrivs något alldeles oerhört i Gatlin; han är intresserad av litteratur och läser Vonnegut, Miller och andra förbjudna författare, och han gillar inte de bitchiga, "populära" och extremt religiösa brudar som stöter på honom. Men så kommer det en ny tjej till klassen; Lena Duchannes (Alice Englert), och hon blir genast impopulär och utstött. Hon ser inte ut som de coola brudarna - och hon tillhör släkten Ravenwood. Hon bor hos sin farbror Macon Ravenwood (Irons) i ett stort, lite gotiskt hus med surrealistisk inredning, och det går de mest sanslösa historier om Ravenwoods - de är satanister, de dricker blod, de mördar och har sig. Ethan fascineras av Lena, han har dessutom drömt om henne, och efter att hon först varit trulig och motsträvig, öppnar hon upp och de unga tu blir ett näpet par. Vilket Lenas släktingar inte uppskattar.

Många av historierna om Ravenwoods stämmer nämligen. Lena är något slags häxa som kallas besvärjerska, och besitter övernaturliga krafter. Det gör även Macon, och den bitchiga och onda kusinen Ridley (Emmy Rossum) - och den djupt religiösa miss Lincoln (Thompson), som visar sig vara Macons elaka syster Sarafine. Lena ska fylla 16, och denna dag kommer det att avgöras om hon blir en ond eller god häxa, och släktingarna gör allt för att hon ska välja den mörka sidan.

... Och plötsligt är filmen inte lika kul längre.

Till en början känns detta som en frisk spark i röven på mormonen Stephenie Meyer och hennes kristna propaganda i sina "Twilight"-böcker. Det är kanske lite väl övertydligt i BEAUTIFUL CREATURES, åtminstone för mig som vuxen, men det känns som om man verkligen försöker visa hur korkat och farligt det är med i det närmast bokstavstroende tosingar och med förbud av viss kultur. Och sådana här samhällen är ju trots allt inte ovanliga i USA. Och de böcker Ethan läser, diskuterar och inspireras av, är nog inte så vanligt förekommande i den här typen av ungdomsfilm. Emma Thompson är i sitt esse och oerhört rolig, framför allt när hon får ett religiöst utbrott och listar upp allt ondskefullt - däribland demokrater, socialister - och Greenpeace! Jeremy Irons spelar över med finess och är cool när han glider omkring som en modern upplaga av, tja, Christopher Lees rollfigur i THE WICKER MAN.

Men som så ofta är fallet numera, är den här filmen åt helvete för lång - två timmar och fyra minuter, och luften går ur halvvägs. Striden mellan onda och goda häxor är inte det minsta intressant, det hela känns mest fånigt och krystat. Inte blir det bättre av att specialeffekterna bitvis är förvånansvärt taffliga. Till exempel ser de grenar som snabbt växer upp på en fasad mest ut som bajskorvar.

Det blir lite tråkigt. Och segt. Och det är rätt synd - för jag gillar anslaget och för en gångs skull har vi här en amerikansk ungdomsfilm med ett budskap som inte får mig att klökas. Bonus för att Alden Ehrenreich inte ser ut som de vanliga tvåltollarna i sådana här filmer; han ser lite udda och gammaldags ut.




(Biopremiär 13/2)