Visar inlägg med etikett gangsters. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gangsters. Visa alla inlägg

torsdag 20 juni 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Drakens år

DRAKENS ÅR (Studio S Entertainment)
Det blev ett jävla liv när DRAKENS ÅR gick upp på bio 1985. Framför allt i USA, där filmen anklagades för att vara rasistisk. Regissören Michael Cimino och manusförfattaren Oliver Stone försvarade sig med att hävda att deras film handlar om rasism, och att den skildrar den organiserade brottsligheten i New Yorks Chinatown på ett realistiskt sätt. Här i Sverige klagades det på att filmen var för våldsam, för blodig, och några anmärkte på det grova språket.
DRAKENS ÅR utnämndes både till en av 1985 års bästa filmer - och till årets absolut sämsta film.
Själv älskade jag DRAKENS ÅR när den kom. Detta var DEER HUNTER-regissören Michael Ciminos återkomst efter den remarkabla kalasfloppen HEAVEN'S GATE, som kommit fem år tidigare. Jag minns när jag såg DRAKENS ÅR första gången - det var på Landskrona Filmstudio på Bio Maxim, antagligen 1986. I salongen, ganska nära mig, satt min bildlärare Gunnar, och eventuellt även Gunnars son. När filmen började sa Gunnar "My little yellow friend!" flera gånger.
Filmens huvudperson, polisen och Vietnamveteranen Stanley White, spelas av Mickey Rourke. Det är ganska svårt att föreställa sig det idag, men i mitten av 1980-talet var Mickey Rourke het, han ansågs vara cool och en lovande skådis. Även jag tyckte att han var cool - kanske i synnerhet som kommissarie White, med gråfärgat hår och hatt. Att Stanley White, som var en verklig polis i New York, var rasist och egentligen inte alltför sympatisk, var det lätt att ha överseende med. Rourke var ascool.
Ett krig mellan triadledare och andra maffiabossar blossar upp i Chinatown. Poliserna är korrumperade. Stanley White tänker rensa upp. Denna upprensing leder förstås till ett blodbad.
När jag nu såg om DRAKENS ÅR, efter att inte ha sett den sedan 1990-talet, dröjde det inte länge innan jag kände att det här är en typ av film jag saknat - en typ av film som knappt görs längre. En stor, myllrande snutfilm, som både är skitig och neonglänsande, det är drama och blodig action, och många karaktärsskådespelare syns i rollerna. Det är vulgärt på det där härliga 80-talssättet. John Lone gör en av gangstrarna, Raymond J Barry spelar en polis. Jag vet inte riktigt vad som hände med den här sortens gangsterfilmer. Det görs en och annan än idag, men genren försvann nog i samband med att Hollywood slätade ut sina produktioner för att bredda målgrupperna.
Jag tycker fortfarande att DRAKENS ÅR är jättebra, det här är en av de stora gangsterfilmerna. Det enda som inte funkar alls, är scenerna med en TV-reporter, som spelas av fotomodellen Ariane Koizumi. Hon är verkligen skitdålig. Anmärkningsvärt dålig. Och hon har den kvinnliga huvudrollen!
Michael Cimino regisserade ytterligare tre filmer efter DRAKENS ÅR. Ingen av dem är speciellt bra, men jag känner att jag borde se om SICILIANAREN. Cimino dog 2016.
Som bonusmaterial på denna Blu-ray-utgåva ligger ett kommentarspår med Cimino. Det har jag förstås inte lyssnat på - jag menar, vem har väl tid med sådant i dessa tider?







(Filmen släpps på Blu-ray 26/6)

söndag 22 april 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Machine Gun Kelly

MACHINE GUN KELLY (Studio S Entertainment)
Att en film stoppats av Statens Biografbyrå behöver inte betyda speciellt mycket - åtminstone inte om filmen är gjord före 1970, när action- och skräckfilmer var mindre brutala och blodiga än de kom att bli. Biografbyrån förbjöd eller klippte i det mesta som innehöll våld.
"Filmen som stoppades av svenska censuren i elva år" står det med stora bokstäver på omsaget till Roger Cormans MACHINE GUN KELLY från 1958. En film som alltså godkändes, faktiskt i oklippt skick, lagom till att filmens huvudrollsinnehavare Charles Bronson blivit en publikdragande stjärna.
Legenden Roger Corman har regisserat och/eller producerat mängder av bra, och ibland riktigt bra, filmer. Bland de bästa finns hans Edgar Allan Poe-filmatiseringar från 1960-talet, och en rad gangsterfilmer han producerade åren runt 1970. Tyvärr tycker jag inte att MACHINE GUN KELLY är någon större höjdare.
Det hela utspelar sig på 1930-talet - vilket står på omslagets baksida. Om årtiondet inte stått utsatt, hade jag inte varit säker på när historien är tänkt att utspela sig, eftersom miljöer och gestalter mest känns som 50-tal. Bronson är K-pisten Kelly, som han kallas i den svenska texten. Han är en efterlyst bankrånare med, visar det sig, extrem dödsångest - han fryser till is om han råkar se en likkista. Susan Cabot spelar Kellys iskalla flickvän Flo, som är den som driver på honom. När Kelly och hans gäng kidnappar en liten flicka ser det inte bättre ut än att det kommer att gå åt helvete för skurkarna - som det ju brukar i sådana här filmer.
MACHINE GUN KELLY är en ganska minimalistisk film. Miljöer och medverkande är få, ofta sitter rollfigurerna inomhus och pratar, och den låga budgeten syns. Givetvis går det att göra fantastiska filmer även om budgeten är låg, men jag blev allt lite besviken på den här filmen. Jag började tappa intresset efter en stund. Det skjuts och pangas en del, vilket alltså räckte för att filmen skulle totalförbjudas två gånger; 1960 och 1961 - den andra gången hade distributören själv klippt bort ett par minuter.
Dock är det ju intressant att se Bronson i en roll med påfallande många repliker!












torsdag 19 januari 2017

Bio: Live by Night

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag brukar ha svårt för filmer där huvudpersonerna; "hjältarna", är kriminella. Varför ska jag sitta och sympatisera med- och heja på folk som borde buras in? Men av någon anledning fungerar det med klassiska gangsterfilmer som utspelar sig på ett romantiserat 1920- eller 30-tal. Tuffa karlar, stiliga kostymer, snygga bilar, knattrande Thompson Typewriters. Det är annat än dagens gangsters, som bär träningskläder och åker moped.

LIVE BY NIGHT bygger på en roman av Dennis Lehane, författaren bakom MYSTIC RIVER och SHUTTER ISLAND. Hos Graham Norton berättade regissören och huvudrollsinnehavaren Ben Affleck att det var Leonardo DiCaprio, som producerat, som gav Affleck boken - och Affleck står även för manus. Affleck och Lehane har dock samarbetat tidigare, GONE BABY GONE är också en Lehane-filmatisering.

Det är förbudstiden; slutet av 1920-talet, och Affleck spelar Joe Coughlin, en smågangster i Boston. Hans liv är komplicerat - han är nämligen son till en hederlig, irländsk polis (Brendan Gleeson), och hans flickvän Emma (Sienna Miller) är egentligen en gangsterboss' kvinna. Efter att Emma förråder Joe, misshandlas han brutalt - och då menar jag brutalt; som avslutning utsätts han för filmhistoriens grövsta pungspark.

Mot alla odds överlever Joe, som fortsätter sin karriär i Florida, där han tillverkar rom och kommer upp sig. Området han styr blir större och större, konkurrenterna utplånas - bokstavligt talat. Polischefen (Chris Cooper) hävdar att han inte är korrupt, men det är förstås precis vad han är - han har en överenskommelse med Joe.
Joe träffar även kubanskan Graciela (Zoe Saldana), som han gifter sig med - något som inte uppskattas av Ku Klux Klan, vilka är starka i trakten.

En gangsters uppgång och fall. En historia vi har sett många gånger - och som oftast funkar. LIVE BY NIGHT är aningen ytlig, vissa handlingstrådar är lite väl hafsiga och hade kunnat uteslutas, bland annat finns här en tråd om polischefens unga dotter (Elle Fanning), som åker till Hollywood, men råkar illa ut och kommer tillbaka som djupt religiös uppviglare. Detta leder förvisso fram till filmens upplösning, men det det känns lite överflödigt. Det avhandlas lite för snabbt - vilket även gäller relationen med Emma, som ganska snart försvinner ur handlingen. Det görs heller inte mycket av kampen mot Ku Klux Klan. Affleck har velat få in lite för mycket i sin film.
Men nu är Ben Affleck en väldigt duglig regissör. Han må vara stel som skådis; det är han även som Joe, men han vet hur man gör en robust, underhållande film. Filmens många våldsamma scener är mycket bra genomförda, en biljakt är fantastisk, och ett par blodiga mord smått chockerande. Filmen är full av färgstarka gestalter, och ja: bilarna är snygga och Ben Affleck bär stiliga kostymer - jag gillar framför allt hans hattar.

Mitt betyg är kanske i snällaste laget, men eftersom solen skiner just nu känner jag mig snäll.









(Biopremiär 20/1)

fredag 25 mars 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Syndikatet

SYNDIKATET (Studio S Entertainment)

Lite då och då händer det att jag ser en ny film som släppts direkt på DVD och tänker, jaha, och varför gick inte den här upp på bio? Lika ofta tänker jag, efter att ha sett en ny film på bio, jaha, och varför gick den här upp på bio?

Enligt omslaget låg det franska kriminaldramat SYNDIKATET, i regi av Cédric Jimenez, på den franska biotoppens första plats. Jag tycker nog att filmen kunde fått gå en sväng även på svenska biografer. Det handlar inte om någon större film, men den är bättre än mycket annat som fått bred biorelease.

Originaltiteln är LA FRENCH, vilket åsyftar The French Connection. Jodå, filmen bygger på sanna händelser, samma knarkhandel som inspirerade det amerikanska 70-talsrafflet THE FRENCH CONNECTION, med uppföljare. Jimenez film utspelar sig i Marseille och inleds 1975. Jean Dujardin spelar domaren Pierre Michel, som gett sig fan på att fälla knarkkungen Gaëtan Zampa (Gilles Lellouche). Zampa styr Marseilles under värld med järnhand, han bedriver även beskyddarverksamhet, och han rör sig helt öppet på nattklubbar och diskotek - men han är svår att sätta dit, trots att folk i hans närhet avlivas på löpande band. Men så dyker det upp en rival till Zappa och ställer till det. Allt medan Pierre lägger ner så mycket arbete i jakten att han - som ofta är fallet i sådana här filmer - förlorar filmen.

SYNDIKATET utspelar sig under flera år och sträcker sig en bit in på 1980-talet. Tidsskildringen är väldigt bra; Jean Dujardin har sköna polisonger, och det hela ger ett påkostat intryck. Det handlar om en robust gangsterfilm. Fast den lyfter aldrig riktigt. Filmen må vara lång; en bit över två timmar, men vissa partier berättas lite hafsigt - till exempel förstod jag inte riktigt att det hann gå flera år, förrän de uttryckligen sa det.

Men det är trots detta en rekommendabel film, bättre än mycket annat. Och Jean Dujardin är ju alltid bra. Han är en cool snubbe som för tankarna till 60-talets franska filmstjärnor.





onsdag 23 september 2015

Bio: Black Mass

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag läste att James "Whitey" Bulger inte är nöjd med sättet han porträtteras på i Scott Coopers BLACK MASS. Hur han nu har sett den. Bulger sitter inne på dubbelt livstidsstraff - med ytterligare fem år påslängda för en handfull mord. Karln har kanske lärt känna några filmpirater i hålan där han sitter.

BLACK MASS bygger alltså på sanna händelser. Även om jag aldrig hört talas om honom, var Bulger Bostons mest ökända gangster. Johnny Depp spelar honom i den här filmen, som inleds 1975. Jimmy Bulger - som hatar att kallas Whitey - är en smågangster som sysslar med vad FBI anser vara småsaker. Han har suttit på Alcatraz, han är en våldsbenägen psykopat - och hans familjeliv är minst sagt besynnerligt. Hans bror Billy (Benedict Cumberbatch) är nämligen senator. En respekterad man. Jimmy har även fru och en liten son. Jimmy lär sonen att om man ska ge någon stryk - och det ska man - så ska man göra det när det inte finns några vittnen. Om ingen har sett det, har det inte hänt.

Joel Edgerton (iförd Dirty Harry-frisyr) spelar John Connolly, barndomsvän till Jimmy. När Jimmy återkommer till södra Boston, gör han det som FBI-agent. Han är osympatisk, bufflig, och har siktet inställt på att göra karriär på byrån. Connolly söker upp Jimmy och lyckas få gangstern att gå med på ett avtal. FBI vill sätta dit den italienska maffian - Jimmy Bulger anses vara obetydlig. Jimmy ska hjälpa FBI - mot att byrån låter honom vara ifred.
John Connolly lyckas sätta ditt maffian och blir något av en stjärna. Samtidigt ökar Jimmys makt. Jimmy utnyttjar nämligen Connolly och FBI. Utan att någon märkt det, har Jimmy på 80-talet blivit Bostons farligaste man, och Connolly har blivit alltför insyltad.

Det var längesedan Johnny Depp gjorde något vettigt, tycker jag. Därför är det trevligt att konstatera att BLACK MASS är en riktigt bra gangsterfilm. Den bildsköne Depp har förändrat sitt utseende totalt: han är blond, tunnhårig, har spetsig näsa, skeva tänder, och iskalla, blå ögon som ser ut att tillhöra ett lik. Han är väldigt obehaglig som Jimmy Bulger; en kallt beräknande galning som inte drar sig för att skjuta sina vänner i nacken. Tonåringar och kriminella har upphöjt Al Pacinos Tony Montana i SCARFACE till något slags bisarr hjälte. Det skulle nog aldrig kunna ske med Depps Jimmy Bulger, som bara är ett kräk.

Scott Cooper har tidigare gjort CRAZY HEART, en lysande film. BLACK MASS är en traditionell gangsterhistoria, vilket i det här fallet är något positivt. En gangsters uppgång och fall, rakt berättat. 70- och 80-talens Boston är brun- och gråmurrigt, Jimmy Bulgers värld är oglamorös. Här finns inga onödiga filmiska krusiduller. Cooper berättar som man gjorde på just 70- och 80-talen. Sansat tempo, inga hysteriska klipp. Det är dystert och effektivt. Bitvis väldigt blodigt.
Filmen är fylld med bra karaktärsskådespelare. Kevin Bacon är Connollys chef på FBI. Peter Sarsgaard är en bindgalen smågangster. Corey Stoll gör FBI-chefen som inser vad som pågår. Det är en männens värld, det här. Kvinnorna sitter mest hemma och vet inte till sig. Juno Temple spelar en prostituerad som gör misstaget att vända ryggen mot Jimmy Bulger. Den enda som verkar gilla Jimmy är hans gamla mor, som han spelar kort med.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av BLACK MASS, jag hade låtit bli att läsa recensioner och jag hade missat att det var Scott Cooper som regisserat. Dessutom är ju Johnny Depp ingen garanti för en bra film. Jag får nog säga att BLACK MASS är det bästa jag sett på länge. Den är lång, men aldrig tråkig. Jag satt fängslad från start till mål. Men så gillar jag tuffa gangsterfilmer.
När jag lämnade salongen satt Jimmy Bulger fortfarande fängslad.








(Biopremiär 25/9)

torsdag 28 november 2013

Bio: Su ve Ates (Water and Fire)

Foton copyright (c) Folkets Hus och Parker
Idag firar man Thanksgiving borta i Amerika - och vad passar väl då inte bättre än en kalkon? Här har vi en sådan - och det är inte vilken kalkon som helst, utan en turkey from Turkey!
Jupp, ännu en gång har det smugits upp en turkisk film på bio. Jag antar att det är Folkets Hus och Parker, och deras projekt World Wide Cinema, som ligger bakom - det hela inleds nämligen med FHP:s logga, men på deras hemsida finns ingen som helst information om den här filmen. Förra året släppte World Wide Cinema ut den turkiska filmen SLUTSTATION: FRIHET på bio, textad på engelska och den visades bara ett par gånger - och så är fallet även den här gången. Jag visste inte om att filmen skulle ha premiär, jag missade premiären i fredags, och högg den på dess andra visning på Spegeln, fem dagar senare.
Vi var kanske tio pers i den lilla säsongen. Det var jag - och nio turkar. Och eftersom jag satt på andra bänkraden och därmed framför de övriga i publiken, fick jag skärpa mig. Jag höll händerna för munnen för att kväva mina skrattsalvor, men jag kunde inte undvika att skaka när jag fnissade åt de episka dumheterna.
SU VE ATES, eller WATER AND FIRE, som det för säkerhets skull stod på biljetten, är regisserad av en kille som heter Özcan Deniz. Han har även skrivit manus - men inte nog med det: han spelar även den manliga huvudrollen som den turkiske gangstern Hasmet. Men det hela börjar med en scen plockad från filmens mitt, i vilken hjältinnan Yagmur, spelad av Yasemin Allen, upprörd springer längs några bakgator i London. Yasemin Allen är snygg. Ja, hon är mer än snygg. Hon är fullkomligt fantastiskt snygg. Herregud, vilket kalaskex! Ja, jösses. Hon ser ut som hjältinnan i en Dario Argento-film. Fast snyggare. Okej, hon kutar omkring - och plötsligt blir hon påkörd av en bil och dimper i backen. Dog hon?
Nu hoppar vi tillbaka i tiden och Yagmur ska flyga från Turkiet till London, där hon ska jobba på en frisersalong och plugga engelska. Hon är flygrädd och och skakar och skakar, och råkar riva den sammetsögde Hasmet, som sitter snett emot henne. Hon sätter ett Hello Kitty-plåster på hans hand.
Kort därpå träffar Yagmur på Hasmet igen, denna gång på ett sjukhus i London. Hasmet är skottskadad efter att ha skjutit ihjäl en medlem av en rivaliserande gangsterfamilj. Men det berättar han inte för Yagmur. De två faller för varandra, det blir romantiskt värre, de flyttar ihop och det går ungefär ett år, skulle jag tro. Yagmur vet fortfarande inget om Hasmets karriär som gangster. Hon vet inte att han lever farligt och en dag måste han åka hem till Ankara. Yagmur stannar kvar i London och väntar på honom - och hon har inte berättat för honom att hon är gravid!
Gangsters som vill Hasmet illa råkar få veta att Yagmur är med barn, så de försöker få henne att låta bli att träffa Hasmet och de tvingar henne till att göra abort. Fast det sistnämnda misslyckas de med. Yagmur flyr och blir påkörd av den där bilen. Men hon överlever. Puh!
Samtidigt har Hasmet tvingats att gifta sig med dottern till mannen han mördade. På så sätt kan de skapa fred mellan familjerna. Den här kvinnan har älskat Hasmet sedan hon var barn, men han älskar inte henne. Han tänker bara på Yagmur. Yagmur åker hem till sin gamle far och sköter om honom, men han är vred, eftersom hon är gravid med en snubbe som har försvunnit. Farsan vill säga upp släktskapet, men då föder Yagmur sin son. På en kyrkogård. I hällregn.
Åren går och när Hasmet slutligen hittar Yagmur går det inte som planerat. Bland annat arresteras han av Londonpolisen och deporteras. Och den rivaliserande familjen vill fortfarande döda Hasmet.
Allt detta är inramat med scener i vilken en ung tjej läser sin fästmans nya bok "Su ve Ates", som tydligen handlar om hans bakgrund (fästmannen är väl Yagmurs och Hasmets son). Den unga tjejen läser med stor inlevelse, hon storbölar, ibland vågar hon inte vända blad, så spännande är det. Framför allt läser hon på lite olika ställen i boken; ibland i mitten, sedan i början, och jag gissar att filmklipparen inte upptäckt detta.
Herrejävlar! SU VE ATES är tammefan den roligaste film jag sett i år! Fast det var ju inte meningen att jag skulle tycka det. Melodram är bara förnamnet. Estetiskt ser filmen ut som tysk tvättmedelsreklam. Verkligen! Det är som att titta på en 113 minuter lång tysk reklamfilm - det är lika plastigt glassigt; kompetent men med totalt könlöst foto. Samtliga skådespelare spelar över något hejvilt. Det är stora, starka känslor, och tårarna sprutar mest hela tiden. Påfallande ofta står de sorgsna och förvirrade huvudpersonerna ensamma på balkonger, hustak och klippor och tittar ut över den skimrande horisonten till ödesmättad musik. Oftast är musiken smäktande och överdrivet insmickrande, och när det är romantiskt fläskas det på med vals på dragspel.
Att detta ska vara något slags gangsterfilm glöms bort. Det dyker upp onda män lite då och då och fräser hotfullheter, men kriminalfilmsinslagen är marginella. Först under de allt annat än oväntade slutscenerna plockas pickadollerna fram.
Det förekommer några brittiska skådespelare under Londonscenerna - och dessa verkar vara upplockade från gatan. Ni anar inte hur usla de är! En kille som spelar läkare kan knappt uttala sina repliker. När han efter Yagmurs bilincident blir tillfrågad av en gangster om fostret klarat sig, säger han att han tror det, "but I can't see it from here." Tacka fan för det, kompis, du står ju i dörröppningen ett par meter från bruden!
SU VE ATES är splitterny, enligt IMDb hade den premiär i Turkiet den 15:e november. Men varför har man valt att låta den här geggamojan gå upp på bio i Sverige? Det måste väl ändå finnas drivor av betydligt bättre turkiska filmer? Och om man nu ville visa gangsterfilm från runt om i världen, varför då inte plocka en bra? Det finns ju mängder av bra sådana i till exempel Asien. Filmer man inte skrattar åt.
Egentligen kan jag inte betygsätta den här filmen. Men den är inte tråkig, den är så banal att den är fascinerande, slutscenen är så idiotisk att den måste ses, och Yasemin Allen är en pingla, så jag sätter en tveksam tvåa.
Jag undrar verkligen vad turkarna i publiken tyckte ...







(Malmöpremiär 22/11)

-->



torsdag 10 januari 2013

Bio: Gangster Squad

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Innan föräldrar och moralens väktare kastade sig över 1950-talets skräckserier, var det kriminalserierna på 40-talet man förfasades över. Jag förstår att många gjorde stora ögon när de bläddrade i de här tidningarna. Av ganska naturliga skäl har jag läst väldigt få av de här serierna; jag var ju inte med på 40-talet och ytterst lite har tryckts på nytt. Däremot finns en del ute på Internet och jag hr läst många artiklar om fenomenet - det finns dessutom en väldigt bra bok som heter just "Crime Comics".
Förvisso innehöll de här serietidningarna inga svordomar och inget sex och naket - men när det gällde våld fanns det inga som helst spärrar. De här serierna var extremt våldsamma. Groteskt våldsamma. Ofta direkt sanslösa. Dåtidens kriminalfilmer må ha haft en tuff ton, men de visade ytterst sällan blod och detaljerade våldsinslag. Serierna visade allt och lite till. Mest känd av tidningarna är Crime Does Not Pay, men det fanns oräkneliga titlar.
Jag kom att tänka på de här tidningarna när jag såg ZOMBIELAND-regissören Ruben Fleischers GANGSTER SQUAD. Jag tänkte även på gamla pulpmagasin. Kanske även på det sena 1960- och tidiga 70-talets B-filmer om legendariska gangsters.
GANGSTER SQUAD är enligt förtexterna inspirerad av verkliga händelser - men vad som är sanning och vad som är påhittat är jag inte karl nog att avgöra. Ärligt talat verkar det mesta vara påhittat.
Verklighetens Mickey Cohen
Men vad som är sant, är att GANGSTER SQUAD är en oförskämt underhållande actionfilm!
Det är också sant att gangstern Meyer Harris "Mickey" Cohen existerade. Denne före detta boxare var 1940-talets gangsterkung i Los Angeles; en skrupellös och fruktad man. Av den här filmen att döma var han dessutom ett riktigt härligt psyko. Sean Penn gör en inspirerad tolkning av Mickey Cohen i den här filmen. Han låter mörda folk till höger och vänster, han hänger alltid på flotta nattklubbar, och han har köpt staden. Politiker och domare jobbar åt honom, han är i det närmaste omöjlig att sätta dit.
Till slut får polischefen Parker (Nick Nolte gör i det närmaste ett phone-in-performance med några få scener) och sätter samman en elitstyrka ledd av den exceptionellt stenhårde, råbarkade och omutbare snuten John O'Mara. Med sig har O'Mara den yngre playboysnuten Jerry Wooters (Ryan Gosling), samt ytterligare en handfull karlar spelade av Anthony Mackie, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi. Alla besitter de varsin egenskap; Robert Patrick skjuter prick från höften med sin sexskjutare. Den här styrkan deklarerar krig mot Cohen och dennes gangstervälde - och krig blir det. Bokstavligt talat.
Dagens gangsterfilmer är fulla av ryska maffian. Trista typer. Eller så har vi de där sunkiga typerna i filmer som SNABBA CASH II. Trista typer de med. Illa klädda och med rutten musiksmak. Dessutom får de där kräken ofta vara filmernas huvudpersoner. I GANGSTER SQUAD får vi däremot otroligt snyggt klädda snutar som skjuter ihjäl avskum så att blodet sprutar. Och de lyssnar på cool musik. Förvisso är även filmens snutar otroligt snyggt klädda - men ändå. De är ett jävla pack och förtjänar inget annat än en kula i pannan.
GANGSTER SQUAD är en grabbfilm med stort G. Kvinnorna är få och rollerna förhållandevis små. Mireille Enos gör O'Maras hård prövade och gravida hustru, och hon håller sig mest hemma och oroar sig. Emma Stones roll är större. Hon är Grace Faraday, som jobbar åt Mickey Cohen - hon tränar honom i etikett! "Nej, det där är fel gaffel!". Men Jerry Wooters börjar genast att stöta på henne och de två inleder ett förhållande. I vanlig ordning är Emma Stone charmig och karismatisk.
Det här är en snygg film, som förutom vansinnigt snygga kläder även innehåller vansinnigt snygga miljöer, klubbar och bilar. Man har verkligen frossat i coola och flotta detaljer. Och alla vet om hur stiliga de är. I synnerhet Ryan Gosling, känns det som. Hans röst är lite flickaktig, men han vet hur man för sig. Alla rör sig så att det ska se så coolt ut som möjligt, de röker cigarretter på coolast möjliga sätt, och de skjuter avskum så coolt som möjligt.
Fienden faller i drivor. GANGSTER SQUAD blev omskriven när premiären sköts upp och man tvingades klippa om filmen efter biografmassakern på THE DARK KNIGHT RISES-premiären i USA i somras. Ursprungligen innehöll Fleischers film en massaker inne på en biograf. Men även om denna nu saknas, finns här massakrer så att det räcker och blir över. GANGSTER SQUAD är Rated R, vilket vi tackar för, vilket innebär svordomar och blodigt ultravåld. Men samtidigt har man kastat all form av realism ut genom fönstret. Det är därför jag associerar till gamla serietidningar snarare än filmer som, tja, den likartade men radikalt annorlunda DE OMUTBARA.
Här finns inte mycket tid för dialog och karaktärsuppbyggnad och annat tradigt som står i vägen för brottsbekämpande och slaktande. Det slåss och pangas mest hela tiden. Under den fläskiga slutstriden ligger liken bokstavligt talat i högar på golvet! Mickey Cohen är verkligen sjuk i huvudet och tvekar inte att döda även sina egna män när de klantat sig. I filmens bästa scenövergång klipper manfrån ett mord med borrmaskin till en närbild på en hamburgare som kastas på en grill.
Jag hade jättekul hela tiden när jag såg filmen. Här är det tjoflöjt från början till slut. Nonstop action, nonstop underhållning, inga som helst budskap - mer än att Crime Does Not Pay.
GANGSTER SQUAD är ett givet val om man gillar underhållningsvåld.
Och det gör man ju.
Och Josh Brolin har en av Hollywoods bästa hakor.






(Biopremiär 11/1)



onsdag 12 september 2012

Bio: Lawless

Foton: Richard Foreman © 2011 The Weinstein Company. All Rights Reserved.
Den australiske regissören John Hillcoat har tidigare bland annat gjort VÄGEN, en film de flesta hyllade - och som jag tyckte var trist. Hillcoat har även flera gånger samarbetat med en annan australier; musikern Nick Cave - och det är Cave som har skrivit manus till LAWLESS, en film som förvisso visades i den officiella serien i Cannes i våras, men som jag inte hade några som helst förväntningar på när jag bänkade mig på en nattvisning under Malmö Filmdagar. Kanske berodde min avvaktande inställning på Hillcoat, kanske på dess huvudrollsinnehavare; den ofta intetsägande Shia LaBeouf från TRANSFORMERS-filmerna, och Tom Hardy, vars storhet jag inte förstått - jag tyckte till exempel mest att han var fånig som Bane i THE DARK KNIGHT RISES. Å andra sidan finns en hel del bra folk i rollistan.
LAWLESS utspelar sig under förbudstiden i USA och utgår från verkliga händelser - som säkert har friserats en hel del. I en håla i Franklin County, Virginia, gör bröderna Bondurant; Jack (LaBeouf), Forrest (Hardy) och Howard (Jason Clarke), stora pengar på att bränna och sälja hembränt till traktens befolkning. Något de i princip gör helt öppet; den lokale sheriffen ser mellan fingrarna. Bröderna fascineras även av alla gangsters som huserar och de blir överlyckliga när de får se Floyd Banner (Gary Oldman) plötsligt dyka upp och peppra en bil med sin Thompson Typewriter. Bröderna lierar sig med gangsterligan, Jack blir förtjust i den söta Bertha (Mia Wasikowska), som kommer från en djupt religiös familj, den tjusiga Maggie (Jessica Chastain) anländer och tar oväntat jobb som servitris på hålans krog, och pengar rullar in i allt större mängder.
Men så plötsligt kommer en man och lägger sordin på stämningen. Specialpolisen Charlie Rakes (Guy Pierce) från Chicago har skickats för att en gång för alla stoppa hembränningen och sätta dit de som ligger bakom. Rakes är en klädsnobb - och ett sadistiskt ärkesvin som tror att han kan bete sig precis hur han vill bara för att han har en polisbricka och dessutom inte är en bondlurk. Dags för blodet att flyta.
Inte nog med att jag tyckte att LAWLESS var bra och underhållande - jag blev fullkomligt överraskad. Nästan helt tagen på sängen. Jag tycker att det här är en av årets bästa filmer. Verkligen. Och då var jag trots allt en aning skeptisk under filmens första scener. Är det inte lite väl stiliserat? Spelar inte Guy Pierce över lite för mycket?
Jo, filmen är stiliserad. Pierce spelar över. Men det fyller en funktion. Hans rollfigurs vidrighet förstärks hela tiden och snart hoppas man inget annat än att han ska få vad han förtjänar - det vill säga en kula mellan ögonen. För det här är en sådan där gangsterfilm, där de kriminella huvudpersonerna är de snälla och goda och sysslar med något ganska harmlöst (det vill säga hembränning), medan polisen är korrumperade, maktlystna svin.
LAWLESS är en mycket våldsam film. Emellanåt är den otroligt skjutglad och blodig. Men filmen innehåller även en massa överraskande och ibland fullkomligt avväpnande humor. Till exempel har Forrest Bondurant en märklig förmåga att ständigt överleva våldsamheter och knipor - men tydligen stämmer detta med verkligheten.
Filmfotot är minst sagt strålande och väldigt genomtänkt. Det är sällan man ser filmer som ser ut så här idag. Inga irriterande snabba klipp och konstigheter, istället är bilderna välkomponerade och flotta filmen igenom. Jag gillar i synnerhet en kort sekvens där Maggie syns i bakspegeln i en bil.
Här finns också en massa kul detaljer. Den rälige Rakes har en revolver av guld - något som känns som en självklarhet när det gäller honom. Inte helt oväntat har Nick Cave, tillsammans med Warren Ellis, skrivit filmmusiken.
De flesta av mina vänner som var på visningen älskade LAWLESS. Därför blev jag aningen förvånad när jag senare hörde några klaga på att den var lite ojämn - vilket jag inte alls håller med om. Några tyckte att den var överskattad, medan andra anmärkte på att den är alldeles för våldsam.
Men det struntar jag blankt i. Jag blev så förtjust i LAWLESS att jag plockar fram ett betyg jag sällan använder. Här kommer det:






(Biopremiär 14/9)





fredag 27 juli 2012

DVD: Citizen Gangster

CITIZEN GANGSTER (Noble Entertainment)
När jag tänker efter känner jag inte till så mycket om Kanada och Kanadas historia. Åtminstone inte Kanadas historia under 1900-talet. Jag har ett flertal vänner i Kanada, folk utspridda över hela landet, och mitt främsta intryck av dem är att de är väldigt lika skandinaver i sin attityd och mentalitet - och skiljer sig ofta radikalt från amerikaner. Och kanadensiska filmer har ju dessutom ofta en tendens att se ut att utspela sig här hemma. Eller nästan.
Men bortsett från lumberjacks, hockey och ridande poliser vet jag inte så mycket om landet.
Filmer om berömda och/eller beryktade amerikanska gangsters finns det oräkneliga mängder av. Vi är ju alla bekanta med de stora namnen. Men kanadensiska gangsters?
Nathan Morlandos CITIZEN GANGSTER handlar om Edwin Boyd, som var Kanadas mest kände bankrånare. Fast jag har aldrig hört talas om karln. Enligt DVD-omslagets baksida och enligt IMDb är förresten den här filmens originaltitel just EDWIN BOYD, men det står allt CITIZEN GANGSTER i förtexterna på den kopia som har släppts.
Scott Speedman är Edwin Boyd, som bor med frun Doreen (Kelly Reilly) och två små barn i Toronto (där för övrigt engelsmannen Speedman växte upp). Det är sent 1940-tal, Edwin - som när skådespelardrömmar - jobbar som busschaufför, han tjänar dåligt, och även Doreen måste jobba för att de ska kunna överleva - på den här tiden var det ju inte självklart att båda kan arbeta. Till slut ser Edwin ingen annan utväg än att råna en bank. Han använder Doreens smink för att maskera sig, och genomför ett rån som vore det en teaterföreställning. Han fortsätter att råna banker, han tycker att det är kul och showar, och till Doreen säger han att han får alla pengar från sitt nya skådespelarjobb.
Alldeles i början av 50-talet åker Edwin dit och kastas i fängelse. På kåken lär han känna ett par andra, betydligt mer förhärdade brottslingar, och de lyckas rymma. De bildar The Edwin Boyd Gang och beger sig ut på en rånturné i Toronto med omnejd. Med sig har de ett par lättfotade damer, men Edwin försöker hålla ihop sin familj. Vilket är svårt. Inte nog med att han har polisen efter sig, hans fru och barn har drabbats av Edwins rykte. Doreen får inte jobb, inga vill leka med barnen. Och när Edwins partners in crime skjuter ihjäl en polis har saker och ting gått för långt.
CITIZEN GANGSTER är en förhållandevis trevlig film. Samma gamla gangsterstory vi sett otaliga gånger tidigare, men de kanadensiska miljöerna gör att det känns lite fräschare och mer intressant. Eller åtminstone mer ovanligt. Edwin Boyds flängda beteende när han rånar banker - han dansar och har sig - ökar underhållningsvärdet (hur pass verklighetstroget det är vet jag inte), men trots detta känns filmen längre än den är och den börjar sagga ungefär halvvägs in.
Skådespelarinsatserna är till större delen utmärkta. Brian Cox spelar Boyds far; en pensionerad polis.






torsdag 7 april 2011

Bio: Outrage

De senaste femton-tjugo åren har folk utgått från att jag gillar Takeshi Kitano, de har liksom bara tagit det för givet. Jag vet inte riktigt varför. Antagligen därför att jag under 1990-talet skrev väldigt mycket om John Woo och Hongkongaction. Folk trodde väl att, tja, gillar jag kinesiska gangsterfilmer, gillar jag väl även japanska.

Men att jämföra Kitano med Woo är som att jämföra äpplen med bananer. Kitano har en helt annan stil och gör en annan typ av filmer., även om många av dem är våldsamma dramer om yakuzan. Och nej - jag har aldrig tillhört Kitanos fans. Jag har nog sett de flesta av hans filmer. En del av dem tycker jag är helt okej, några är lite skojiga. De flesta är skittråkiga. Jag har vänner som tycker att Takeshi Kitano, som kallar sig Beat Takeshi när han skådespelar, är hur cool som helst, medan jag själv inte riktigt kan se hans charm.

De senaste filmerna Kitano regisserat har blivit feta floppar. Därför beslutade han sig för att gå tillbaka till sina rötter och göra en kommersiell, våldsam yakuzafilm, så han skrev och regisserade OUTRAGE, som fick sin världspremiär i Cannes förra året.
Jag antar att jag bör berätta lite om vad den här filmen handlar om. Det är tammefan lättare sagt än gjort. Men här är ett försök:
Sanmo-kai är ett stort gangstersyndikat som kontrollerar Kantoregionen. En herre vid namn Kato ber sin högra hand Ikemoto sätta dit Murasefamiljen för deras knarkhandel. Ikemoto i sin tur ber den ärrade gamle gangstern Otoma (Kitano själv) från just familjen Murase att utföra grejen. Murase blir skitförbannade på Ikemotofamiljen. 
Damtidigt börjar en av gangsterfamiljerna - jag minns inte vilken - utpressa en afrikansk man som jobbar på ett litet afrikanskt lands ambassad.
En våldsam maktkamp tar sin början, Ikemotos börjar döda Murases. Murases dödar Ikemotos. Afrikanerna är rädda. Och jag undrar vaffan det är som försiggår.
Första halvan av OUTRAGE består bara av att folk pratar. Sammanbitna, gravallvarliga japanska män i mörka kostymer. De sitter kring bord. De hotar varandra. Och jag vet aldrig vem som är vem. Vem som tillhör vilken familj. Jösses, vad det blir tråkigt! Det är väldigt svårt att engageras när man aldrig vet vem som är vem och vilka de jobbar för.
Halvvägs in börjar filmen bli våldsam. Ja jävlar, blir det våldsam. Våldet går ibland helt över styr, det här är en av de våldsammaste, brutalaste och blodigaste filmer jag sett på bio på länge. Det är definitivt det våldsammaste jag sett på Spegeln i Malmö. 
Och när filmen närmar sig slutet, accelererar våldet. Det blir osannolikt blodigt. Jag började skratta. Är det meningen att detta ska vara roligt? Det har jag ingen som helst aning om. I den mest chockerande scenen får en stackare sina tänder bortslipade! Här finns en kille som får ätpinnar intryckta i örat, här är otaliga eldstrider, fingrar skärs av på löpande band, och ett par killar utför ett uppfinningsrikt trick som involverar ett rep, en bil och en kille som måste tas av daga.
Fast OUTRAGE blir aldrig en renodlad actionfilm. Takeshi Kitanos stil och berättar-
tempo är alldeles för konstnärligt. Filmen är ganska långsam och här finns inga flashiga kameraåkningar och snabba klipp. Tagningarna är långa och ofta händer det inte speciellt mycket. Och när saker händer, är jag inte säker på vad det är som sker.
Jag höll på att nicka till flera gånger under filmens första halva. Det hela blir förstås mer underhållande under den ultravåldsamma andra halvan. Men jag engageras aldrig av filmen. Jag bryr mig inte om rollfigurerna. Jag förstår inte deras handlingar, jag är inte säker på vad som försiggår. Det känns som om jag missar någonting.
Det här är ett problem jag ofta har med japansk film. Det är som om det finns en hinna mellan mig och det som sker i filmerna. Den japanska kulturen och det japanska folket skiljer sig så väldigt mycket från mig och min värld. För det mesta lämnar japansk film mig likgiltig.
Jo, OUTRAGES blodsöliga andra halva är  fullkomligt fantastisk och här finns en del medveten humor - jag tror den är medveten - som kretsar kring den stackars afrikanen som hamnat i yakuzans klor. Men som helhet tycker jag att OUTRAGE är ointressant och småtrist - och den är alldeles för lång med sina 109 minuter.
OUTBREAK blev en stor framgång i Japan och Takeshi Kitano har utlovat en uppföljare.






(Biopremiär 8/4)