Visar inlägg med etikett fotografier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fotografier. Visa alla inlägg

fredag 15 juni 2012

Konst: Irving Penn: Skiftande världar

Irving Penn
Ingmar Bergman (1 of 4), Stockholm, 1964
© Copyright by The Irving Penn Foundation
För ett gäng år sedan intervjuades en svensk fotograf i något TV-program. Han sa att folk som ägnar sig att att avbilda, tja, ett äpple, arrangerade stilleben, porträtt och annat inte ägnar sig åt konst. Han själv plåtar verkligheten rakt upp och ner. Jag håller inte med. Det han sysslar med är dokumentation. Med det inte sagt att dokumentation och pressbilder inte kan vara konst.
Irving Penn (1917-2009) var en av de första vars fotografier klassades som konst. Motiven på hans bilder är arrangerade. Han avbildade alltid sin version av objekt, personer och miljöer. Penn, som var verksam ända fram till sin död, är mest känd för sina modebilder och då framför allt för Vogue, men han ägnade sig även åt resereportage och kändisporträtt.
Irving Penn
Balenciaga Little Great Coat (Lisa Fonssagrives-Penn), Paris, 1950
© Copyright by The Irving Penn Foundation
Alla bilder går i samma linje. Motiven är arrangerade och regisserade. På 1970-talet fotograferade han afrikaner på plats i Afrika. De var iförda sina traditionella dräkter, men uppställda så som Penn ville se dem.
Jag kan ofta tycka att det är svårt att kommentera fotografier. "Jovisst, det är ju snyggt och skickligt, men det säger mig ingenting". Foton har en tendens att vara lite för konkret. Det är så det ser ut. På riktigt. Ibland förbättrat, ibland förfulat av estetiska skäl. Det funkar som tidningsomslag eller illustrationer, men det är sällan jag vill ha det hängande på väggen. Jag saknar känslan i en penna eller en pensel, konstnärens egen tolkning av det som ska avbildas.
Nu höjer sig Irving Penns bilder en hel del över mängden. Det här är bra. Jag gillar i synnerhet porträtten på kändisar inom kultursvängen. På 1940-talet lät han fotografera Truman Capote, Salvador Dali med flera stående, ibland direkt inträngda i ett hörn. Bokstavligt talat. Och på 60-talet tog Penn en serie porträtt på kulturpersonligheters ansikten; Ingmar Bergman, Capote igen, Arthur Miller. Penns fru, den svenska fotomodellen Lisa Fonssagrives-Penn, var ett ofta återkommande motiv.
Irving Penn
Fishmonger, London, 1950
© by Condé Nast Publications Ltd. 
Moderna Museet har ett stort antal bilder av Penn i sin ägo och nu ställs många av dem - väldigt många - ut på Moderna Museet Malmö. En intressant utställning, bra och trevlig - men: jag känner att jag inte har så mycket att säga om dem. Det känns onekligen lite märkligt. När det gäller film och serier brukar jag ha massor av åsikter att vräka ur mig, men den här gången tar det stopp. Vågar jag avsluta med klyschan "bilderna får tala för sig själv"?
Utställningen Irving Penn: Skiftande världar visas den 16 juni till den 9 september.

söndag 17 april 2011

Konst: "Barn och känsliga varnas"

Igår var det vernissage på Fotogalleriet [format] (i Mazettihuset) för "Radical Eye" av den tyske fotografen Miron Zowmir.

Det är bland det vidrigaste och mest bisarra jag någonsin sett - i positiv bemärkelse.
Zowmir delar lokalen med Erik Berglin, vars stora, glada och ofta roliga bilder utgör en enorm kontrast.

Längst in i lokalen sitter en liten skylt som säkert missas av många: "Barn och känsliga varnas". En varning som är befogad. Om hörnet bakom skylten hänger "Radical Eye".

Tysken har skildrat samhällets baksidor. Och då menar jag de absolut värsta baksidorna. Han har bott och jobbat i städer som New York och Moskva, men självklart också åkt runt till andra länder - även hemstaden Berlin får utgöra skådeplats.

Människorna på bilderna är de som är mest utslagna. Ibland är de bortom att vara utslagna. Vissa människor som Zowmir fotograferat är bokstavligt talat döende. Här finns till och med bilder på folk före och efter att de dött. Och det handlar om folk som dött ute på gatan! I världens storstäder!

De är djupt alkoholiserade. Svårt sjuka. Ibland vanställda eller handikappade. Missbrukare. Och ingen, varken förbipasserande eller myndigheter, verkar bry sig. På ett foto från Moskva ligger det en död kvinna i rännstenen. I bildens bakgrund ser vi folk dricka öl utanför en pub.

Zowmir har även ägnat sig åt bilder på folk och miljöer som bara är äckliga och dekadenta rent allmänt, bilder åt freakshowhållet. Transor, bögar, folk som har sex på skitiga toaletter, cirkusdvärgar, allmänna konstigheter, och på en bild ståtar Enigma; den tatuerade pusselmannen från the Jim Rose Circus Side Show.

Mest intryck gjorde nog ett foto på en gata i Bukarest. Det är visst ett zigenarghetto. Slum är bara förnamnet. Ja, jösses.

Miron Zowmir var själv närvarande. Han visade sig vara en mycket trevlig man, och jag och ett par vänner pratade länge med honom och fick bakgrunder till många av bilderna. Jag tror den äldsta bilden är från 1979, de flesta är från slutet av 80-talet. Jag påpekade att Zowmir ägnat mer än halva livet åt att ta sådana här bilder - men han svarade att han även tar andra sorters bilder.

När jag föreslog att han skulle åka iväg och plåta Seved och i synnerhet Rasmus- och Jespersgatan, tog han faktiskt fram en Malmökarta och fick mig att markera dessa gator!

lördag 29 januari 2011

Foto: Konsthallen dokumenterad

ÅKE HEDSTRÖM - CONNECTION MALMÖ KONSTHALL (27:e januari - 3:e april 2011)

Åke Hedström
Bernard Kirschenbaum, Bronze
Arc
, 1984
Cast bronze, 161,5 x 1765 cm
Bernard Kirschenbaum. 1 September–21 October 1984
Photography

Första gången jag var på Malmö Konsthall var 1991. Utställningen hette Seriekopplingar och bestod av en stor samling serieoriginal och serieinspirerad konst som vandrade runt på landets konsthallar. Männen bakom var Sture Hegerfors och Lasse Åberg. En trevlig utställning, jag körde ner till den tillsammans med Tony och Maria Cronstam. Det här var långt innan Elvis och TOPPRAFFEL!; jag skrev fortfarande Åsa-Nisse och Tony tecknade Bamse. Jag vill minnas att Maria arbetade på en flott restaurang, men jag kan ha fel.
Därefter dröjde det väldigt, väldigt länge innan jag åter besökte Malmö Konsthall. Jag hade inga kompisar i Malmö på 90-talet, jag var sällan där, det var Lund jag hängde i. Och landets vackraste konsthall låg - och ligger fortfarande - hemma i Landskrona. Jag besökte Louisiana i Danmark oftare än konsthallarna i grannkommunerna.
Nu bor jag i Malmö och sedan ett par år har jag besökt samtliga utställningar på Malmö Konsthall; en vacker och mycket ändamålsenlig lokal (om än inte i klass med Landskrona Konsthall), till på köpet försedd med excellenta restaurangen SMAK och dess om somrarna härligt tilltagna och lummiga uteservering. Lunch + konst + kaffe i nämnd ordning gör att man kan tillbringa en stor del av dagen i konsthallen.
Malmö Konsthall invigdes 1975 och på den nya utställningen "Connection Malmö Konsthall" visas Åke Hedströms foton från konsthallen; från det allra första han tog under premiärutställningen 1975, fram till ett par han tog alldeles nyligen.
Utställningen hänger i den nya C-hallen; den mindre hallen som ligger intill SMAK, och ska jag vara ärlig, vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om utställningen. Hedströms bilder är dokumentationer av konsthallens historia, snarare än konstverk i sig. Jag fick en lätt svindlande tanke under pressvisningen: Åke Hedström har dokumenterat konthallens historia. Nu dokumenterar han sina dokumentationer genom den här utställningen. Och på pressvisningen stod det pressfotografer och fotograferade Hedström intill hans bilder. Fotograferna dokumeterade en dokumentation av dokumentationer.

Åke Hedström
From the installation of the “Contemporary Chinese Ink Painting” exhibition, 1998
Contemporary Chinese Ink Painting. 17 June–30 August 1998
Photography

På väggarna hänger ett par porträtt av några av konsthallens chefer under de 36 år som hunnit passera, men i övrigt föreställer fotografierna mest konstnärer och deras verk, eller personal som bygger upp utställningar. Givetvis är det intressant att på detta sätt få följa konsthallens historia. Utställningen är klart värd en titt. Men det är snarare en museal, historisk utställning än en konstutställning.

Jag vill även passa på att rekommendera boken om Malmö Konsthall som kom ut till 30-årsjubileet. Det är en rejäl tegelsten, proppfull med hundratals foton och utställningsaffischer. Tyvärr saknas foton och affisch från Seriekopplingar - en utställnuing jag tycker att vi bör följa upp så här tjugo år senare. Nu sitter ju jag med i Svenska Serieakademin. Jag ser framför mig en flott utställning i Malmö. Tänk om man kunde bygga upp en stryktålig kopia av Tintins raket och placera den på innergården...
Allra sist passar jag på att rekommendera SMAKs kalvfärsbiffar. En delikat rätt. Liksom deras utsökta fiskrätter. Tänk bara på att restaurangen ofta är full vid lunchtid.

söndag 24 januari 2010

Övergivna drive-inbiografer

Av ganska naturliga skäl har jag aldrig varit på drive-inbio. Jag bor ju i Sverige. Förvisso har man gjort försök med att visa film på en parkering i Malmö, har för mig att det var någonstans vid Mobilia, men det var ju mer en plojgrej. Och i USA har jag aldrig besökt de få kvarvarande drive-inbiograferna; jag får vara nöjd med att ha besökt ett par nu nerlagda grindhouses i New York.
Ärligt talat har jag aldrig riktigt hajat grejen med drive-in. Kanske är det för att jag är FÖR filmintresserad? Jag vill ju se film helt ostörd, med så bra bild och ljud som möjligt, och sittande i en bekväm fåtölj i en fräsch salong. Inte inne i en bil, omgiven av distraherande saker.
Samtidigt är drive-in förstås en oerhört cool företeelse; en helt egen kultur.
New York Times har publicerat en fascinerande artikel om en fotograf som åker USA runt och plåtar nerlagda och övergivna drive-inbiografer. Läs och titta på bilder HÄR. Bilderna är rätt haunting...