Bio: Jag är Zlatan

Foton copyright (c) Mark de Blok & Carolina Romare 

Tidigare i år skrev Sydsvenskan att Malmö Kommun inte gått in med pengar i långfilmen JAG ÄR ZLATAN. Tidningen delade länken till artikeln på sin Facebooksida. Jag brukar sällan läsa kommentarer till nyhetsartiklar på Facebook, det känns som att skåda in i helvetet, men det här gången gjorde jag det. Och - det var ingen hejd på Zlatan-hatet! En lång rad malmöbor skrev ungefär samma sak. Zlatan är en jävla svikare! En förrädare! Det är bra att Malmö inte gick in med pengar!

I Frankrike är Zlatan av allt att döma mer populär - där finns det serier om honom. En hel rad olika serier, faktiskt. Inga av dessa har getts ut på svenska, vad jag vet. Och nej, jag har inte läst dem.

(Klicka för större.)

JAG ÄR ZLATAN skulle haft biopremiär den 14:e januari, men då stängdes landets biografer på nytt, på grund av pandemin. Jag hörde att man redan hunnit duka upp inför galapremiären i Stockholm, när biografen plötsligt tvingades stänga.

Filmen bygger på David Lagercrantz' bok "Jag är Zlatan", utgiven 2011, som sålt över en och en halv miljon exemplar världen över. Regissör är Jens Sjögren. Han gjorde en märklig långfilm 2012, LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA, utöver denna har han gjort avsnitt av TV-serier.

Jag har ingen större koll på Zlatan Ibrahimovics liv och karriär, här i Sverige spelade han ju i fel lag, men det har förstås varit svårt att undgå honom. Efter att ha sett den här filmen kan jag inte påstå att jag vet så mycket mer om honom. Det är alltid lite problematiskt när filmbiografier handlar om människor som inte bara fortfarande är i livet, utan även fortfarande är verksamma. Så är ju fallet med Zlatan. Då går det inte att skildra huvudpersonen hur man vill. Större delen av filmen handlar om honom som 11-åring 1992 och som 17-åring 1998. Detta inramas av scener från Holland och tiden i Ajax, innan han blev klar för Juventus 2004.

Enligt den här filmen var Zlatan en jävligt störig unge som barn. Han är fruktansvärt störig i dessa scener, och jag lider med hans kämpande lärare. Jag tänker på min egen tid som lärarvikarie på 90-talet, då jag ibland ville hiva ut vissa ungjävlar genom fönstret. Som tonåring är han mindre störig, men desto mer våldsam. I Holland går han mest omkring och skriker "Fuck!".

JAG ÄR ZLATAN är en rätt sympatisk film - det går liksom inte att tycka illa om den här filmen. Huvudpersonen är jobbig, men det är rätt trevligt att titta på. Här finns ingen större dramatik, inga storslagna scener, det är ingen hjälteskildring av amerikanskt snitt. Zlatans mörkaste sidor har plockats bort. Filmen känns lite grann som en svensk TV-serie från 1970-talet.

Skådespelarna är överlag bra, tycker jag. Debuterande Dominic Andersson Bajraktati och Granit Rushiti gör slatan i olika åldrar. Han byter dialekt en aning när Rushiti tar över som den lite äldre Zlatan. Vad som är positivt är att de rollfigurer som inte är från Rosengård faktiskt pratar skånska. Personalen på Malmö Borgarskola pratar precis så som en viss typ av kvinnor med läraryrken gör. Håkan Bengtsson spelar tränaren Nils-Åke, som har en härligt malmöitisk attityd - det dröjer till slutet av filmen innan han ler för första gången. Jag ser att han visst bor i Landskrona. Den här filmen är ohyggligt mycket bättre än TV-serien ÅSHÖJDENS BK från 1985 (men inte lika rolig).

90-talets Malmö skildras som riktigt grått och trist. Lägenheterna i Rosengård är tradiga. De äter makaroner. Zlatan bor hos sin morsa, som bråkar en hel del, han flyttar till sin farsa, som bråkar han också.

Vill man se Malmömiljöer får man inte se speciellt mycket. Större delen utspelar sig i höghusområden i förorten, men när de är inne i centrum, är det alltid mörkt, ofta närbilder på skådespelarna, bakgrunden är ur fokus, och ibland är det filmat en aning ur grodperspektiv. På så sätt undviker man att filma skyltar och annat som inte fanns på 90-talet. Royals ljusskylt är nog den enda skylt vi ser. Många exteriörer undviks - de är inne på ett snabbmatställe, de är inne på IKEA. De passerar Pågens bageri, som har fel skylt - den nya loggan, som vi ser i bild, började användas 2004.

Nu väntar jag på filmen JAG ÄR SONNY. Ett toppraffel om Landskrona BoIS. Då kan ju Håkan Bengtsson vara med igen!

 

 

 

 

(Biopremiär 18/3)

Serier: Åshöjdens BK vol 1 & 2

ÅSHÖJDENS BK

1: "KALABALIK I LINGONSERIEN"

2: "EDWARDS EGEN VÄG"

av Max Lundgren och Reijo Stävenborg

Rutorik

Max Lundgren föddes, liksom jag, i Landskrona, men Lundgren tillbringade sina första år i Kävlinge; när han var tio flyttade familjen till Malmö. Min farsa är från Kävlinge. Min farmor och farfar bodde i Kävlinge. Farfar var murare, och 1937 var han med och byggde en fastighet som han och farmor flyttade in i när den stod klar. Där bodde farfar fram till en kort tid innan sin död på 90-talet.

När jag växte upp hade fotbollslaget Kävlinge GIF sin klubblokal på bottenvåningen i farmor och farfars hus. Min farsa brukade hävda att Max Lundgrens skapelse Åshöjdens BK egentligen handlade om Kävlinge GIF, något jag aldrig ifrågasatte - det skulle mycket väl kunna stämma. 

Som barn var jag aldrig speciellt fotbollsintresserad - eller sportintresserad rent allmänt. Jag tyckte sport var tråkigt och jag var betydligt bättre på att rita än på att sparka boll, vilket jag inte kunde alls. Jag hann vara med i både BK Fram och Wormo innan mina föräldrar insåg att det inte var lönt att släpa dit mig. (Dock var jag tydligen bra på brottning, jag var med i Argos en kort period och tränaren tyckte att var lovande, men alla mina kompisar hoppade av, så då lämnade jag också.)

Trots detta lånade jag den första av Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK, ursprungligen publicerad 1967, på biblioteket någon gång i slutet av 70-talet. Jag har alltid inbillat mig att det fanns hur många böcker som helst om Åshöjden, men det finns visst bara fyra. Nå, jag läste den första boken - och tyckte att den var jättebra. Jag engagerades av berättelsen om ett halvkasst fotbollslag i lingonserien som når framgångar; en klassisk underdog-historia. Den kändes tillfredsställande - på samma sätt som när Landskrona BoIS i år äntligen gjorde comeback i Superettan och plöjde sig igenom hela serien, innan det sket sig i de senaste matcherna.  

Jag lånade den andra boken om Åshöjden, men den läste jag nog aldrig färdigt. Jag hade redan tröttnat. Det är som med TV-serier på Netflix - jag brukar tröttna efter andra avsnittet.

1985 blev "Åshöjdens BK" TV-serie. Den är mest känd för att vara jävligt dålig. Den är otroligt dålig. Den är så dålig att parodin på den i Svenska MAD; "Åtlöjets bonnklubb", avslutades efter två sidor med ett meddelande från tecknaren, som inte ville fortsätta, manuset var för dåligt.

En kväll 1985 satt jag och min gymnasiekompis Robban på pizzeria Laguna i Landskrona och väntade på de pizzor vi hade beställt - jag tror vi skulle ha med dem till en klassfest. Medan vi väntade tittade vi på TV:n som fanns i ett hörn. Just då visades Åshöjden, och vi skrek av skratt. Johan Hedenberg medverkade, han var nog den ende riktige skådespelaren. Åshöjdens tränare Bagarn Olsson spelades av den gamle landslagsspelaren Björn Nordqvist. Regi, repliker och skådespeleri var inspirerat uselt! Resten av kvällen imiterade jag och Robban Björn Nordqvist och dennes exemplariska brist på inlevelse. Jag har sett om ett par avsnitt sedan dess, serien finns på Öppet arkiv, och det är fortfarande lika visset. Fan också, nu blev jag sugen på att se om TV-serien ...

Ett av de mest oväntade jobb jag haft, var när jag skrev en serie åt sportserietidningen Buster. Det var 2005, tidningens sista årgång. Min kompis Micke hade tagit över som redaktör och ville ta fram en originalserie.

Jag läste nästan aldrig Buster när jag växte upp. Jag hade ett par nummer, jag har för mig att jag gillade Johnny Puma och Super-Mac, men jag har alltid tyckt att det blir lite konstigt när fotboll ska skildras i serieform, det blir mest en massa stelt poserande på en fotbollsplan. Det krävs en engagerande ramhandling för att en sportserie ska funka - eller fruktansvärt skickliga serieskapare.

Jag tror aldrig att jag läste serieversionen av Åshöjdens BK när den gick i Buster, men nu har den gamle redaktören Micke startat ett nytt förlag, Rutorik, som med hjälp av Kickstarterkampanjer ger ut serien komplett. Fyra påkostade, inbundna volymer ska det bli, de två första kom tidigare i år. Serien debuterade 1975 och det sista avsnittet publicerades 1992. Det handlar om 124 avsnitt på sammanlagt 1526 sidor, och eftersom det är en sammanhållen historia som berättas, är detta den längsta serie som producerats i Sverige. 

Åshöjden är inte Kävlinge och laget är inte Kävlinge GIF - Lundgren har plockat inspiration från flera små nordvästskånska orter och platser, och många gestalter bygger på riktiga människor. Det borde vara 50-tal, jag tror inte att något årtal anges, och den före detta landslagsspelaren Bagarn Olsson anländer till den lilla hålan Åshöjden, där han tar över ett kafé. Det lokala fotbollslaget är inget vidare och matcherna brukar sluta i slagsmål.

Spelarna känner igen Bagarn och lyckas övertala dem att träna laget - Bagarn blir en spelande tränare. Laget klättrar i tabellen och snart klättrar de upp en division. Centralgestalterna är bröderna Edward och Jorma, Edward blir lagets stjärna. Det är vardagsrealism, en folkhemssåpa, lite grann som något slags fotbollsversion av Hem till gården. Folk har smeknamn och det sups en del. Det handlar om ett svunnet Sverige, som till vissa delar fortfarande fanns kvar när jag själv var barn. Tiden stod stilla ganska länge i Sverige. Dock hinner det hända en hel del i de här två volymerna.

Max Lundgren skrev själv manus till serien, som tecknades av finnen Reijo Piippo - som 1981 bytte namn till Stävenborg. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Stävenborgs grovhuggna teckningar. Estetiskt är det ingen stil som tilltalar mig - många av figurerna ser ut som om de kommer direkt från en finsk skog, där de huggit träd. Men stilmässigt passade serien in i Buster; de många engelska fotbollsserier från IPC de publicerade var också rätt stela.

Dialogen innehåller repliker som "På dom så det bloar!", vilket vi kunde skrika även när jag växte upp. Jag överraskas lite över alla slagsmål och snytingar som förekommer, åtminstone i de första avsnitten. Det är knytnävarnas lag och lite drängigt.

De här två böckerna, framför allt volym ett, innehåller en hel del intressanta artiklar. Författaren Michael Thörnqvist skriver bland annat att språket i de nyutgåvor av Lundgrens romaner som kom 2017 tvättats; tattarna kallas istället romer - dock är de lika lömska och skurkaktiga som de var när boken först kom ut 1967. Dessutom var det förstås ingen som sa "rom" på 50-talet, då boken utspelas. Detta har inte ändrats i denna nyutgåva av serieversionen.

Olof Lundh har skrivit förordet till volym två, och på ett foto poserar en ung Lundh iförd Landskrona BoIS' matchtröja. Det gör vi två tummar upp för!

Tänk att folk betalade pengar för den här serietidningen

När jag var barn på 1970-talet köpte vi enorma mängder tablettaskar. Ja, inte bara min familj, förstås, utan svenskar rent allmänt. Tablettaskar var en stor grej och det fanns hur många olika sorter som helst. Försvann en sort, kom två nya. De var som hydran.

Många populärkulturella företeelser fick en egen tablettask. Det behövde inte ens vara figurer som var populära. Det är fullt förståeligt att det fanns tabletter vars askar pryddes med Kalle Anka, eller Pelle Svanslös, eller Drutten och krokodilen ...

... Men Kalle Kula?

Kalle Kula var lite unik på den svenska tablettaskmarknaden. Som barn undrade jag vad det var för figur. Jag såg honom enbart på tablettaskar. Jag tror aldrig att jag fick tag på serietidningen Kalle Kula.

För det handlade om en serietidning med fotbollsserier. Kalle Kula hade en egen serietidning. Den kom ut med tretton nummer mellan 1973 och 1974. I samma veva lanserades tabletterna - men dessa överlevde betydligt längre än tidningen. Jag vet inte hur länge det gick att köpa Kalle Kula-tabletter, och det är svårt att kolla upp, Cloetta listar inte sina gamla produkter på webbsidan, men jag minns det som att tablettasken fanns under resten av 70-talet - och kanske till och med in på 80-talet. Att Kalle Kula varit en seriefigur var det ingen som kom ihåg.

För ett par månader sedan köpte jag ett begagnat nummer av Kalle Kula. Nummer 5/1974. Fem spänn fick jag ge för tidningen.

Jag läste tidningen i badet. Och herregud.

Tänk att den här 36-sidiga tidningen såldes i butiker runt om i landet! Folk betalade pengar för den! Den femma jag pröjsade 46 år senare var ett groteskt överpris. Enligt en valutaomräknare motsvarar omslagspriset 2:25 cirka 14 kronor i dagens penningvärde.

Serietidningen Kalle Kula kvalificerar sig som en av de absolut sämsta serietidningar som kommit ut i Sverige - och jag utgår från att övriga tolv nummer håller samma låga kvalitet som nr 5/74.

På sidan två, omslagets insida, återfinns fyra skämtteckningar av Bekåson, vars fullständiga namn är Björn Bekåson. Det finns inte så mycket att säga om dessa, liknande teckningar återfanns i oräkneliga tidningar under 70-talet. I redaktionsrutan längst ner på sidan läser jag att det var Lars Mortimer, Bobos och Hälges skapare, som var redaktör för tidningen.

På den tredje sidan serveras numrets första Kalle Kula-avsnitt: "Kalle Kula möter Texas Rangers". Det första jag tänkte på var hur svårt det var att se vad de enkla, men professionellt utförda, teckningarna föreställer. Detta beroende på den fullkomligt vansinniga färgläggningen. "Serier i fyrfärg!" eller "Serier i fyra färger!" stod det ibland på omslagen till tidningar på 70-talet. I Kalle Kula har man tagit fasta på "fyra färger". Grönt, rött, blått, gult. Samt något slags hudfärg, förutom svart och vitt. Det hade förstås kunnat funka om färgläggningen gjorts känsligare, men man har bara fläskat på. Och inte blir det bättre av att i stort sett samtliga sidor lider av grav misspassning. Det ser ut som om serien har färglagts av ett litet barn.

... Å andra sidan verkar seriens manus ha skrivits av ett litet barn.

Alltså, vad är det här?

Kalle Kulas lag Målgårdens BK ska möta ett lag från Texas. Amerikanerna är beväpnade med revolvrar och kastar lasso. Enda sättet för Målgårdens BK att slå motståndarlaget är att klä ut sig till indianer, och skjuta pilbåge och slangbella. Domaren godkänner detta. Målgården vinner. Slut.

Det här är så osannolikt dåligt att klockorna stannar. Det är ofattbart att någon kommit på storyn, och ännu mer ofattbart att serien accepterades, trycktes, och skickades ut till butiker för försäljning. Ett andra avsnitt med Kalle Kula ligger sist i tidningen. Det är inte bättre.

Kalle Kula var ett försök att skapa en sportvariant av 91:an. Den gjordes på beställning av Semic. På SerieWikin läser jag att serien gjordes på initiativ av Albert Bonnier jr själv. Själva serien gjordes av Bob Heinz, pseudonym för tysken Wilhelm Hermann Heinz (1923-1984).

Bob Heinz var ett relativt stort namn hemma i Tyskland. Han började sin karriär 1943 med att rita vykort åt nazisterna. Inget jobb att skryta med. 1949 tog han sig namnet Bob Heinz och började rita illustrationer till en rad tidskrifter. Han skapade serier som Jerry der lustige Cowboy och den populära Pit und Alf.

Omslag av Bob Heinz.

På 1960-talet började Bob Heinz jobba för svenska Williams Förlag, och senare för Semic. Han ritade en rad episoder av barnserien Lajban, och åt Lajbans egen tidning tecknade han även Morris efter manus av Bengt-Åke Cras, en man mest känd för sina många ungdoms- och kioskböcker.

En av Bob Heinz många serier.

Ja, och så gjorde han alltså Kalle Kula, en serie som även kom att publiceras i tidningen Lilla Fridolf, men som är mest känd för att under många år ha prytt en tablettask.

I Kalle Kula återfinns även en biserie, som är betydligt mer intressant än Kalle Kula. Bosse Banan heter den. Vid en första anblick trodde jag att det var en brittisk serie från IPC, men så är inte fallet.

I original heter serien Appie Happie. Det var en holländsk dagspresserie som startade 1967, då kallad Appy Happy, och som gick i holländska dagstidningar under många år. I Sverige verkar man ha tagit fasta på att huvudpersonen gillar bananer och döpt honom efter detta.

Den komiska fotbollsserien Appie Happie gjordes av Dick Bruijnestein (1927-2012), som kallade sig Dik Bruynestein, eller bara Dik. Bruijnestein debuterade 1947 och under sin långa karriär ägnade han sig mest åt sport. Han ritade sportserier, han illustrerade sporttidningar, och han startade upp tidningar. Han arbetade även med sportprogram på TV, och han var aktiv fram till sin död.

Bosse Banan är faktiskt en rätt lustig serie, lite märklig, men trevlig. Tyvärr visade det sig att avsnittet fortsätter i nästa nummer, så jag fick inte veta hur det går.

Bio: 10 000 timmar

Foton © 2014 Way Creative Films

Det är inte längesedan den förra komedin med Peter Magnusson i huvudrollen gick upp på bio - den 17:e februari hade TILLBAKA TILL BROMMA premiär; en helt okej film som inte verkar ha blivit någon större framgång. Redan nu, drygt en och en halv månad senare, har nästa komedi - 10 000 TIMMAR - biopremiär. Vad hände där? Var det planerat?

10 000 timmar är inspelad i Malmö - staden där denne recensent lever och verkar - och för manus och regi står Joachim Hedén, som tidigare gjort NEW YORK WAITING, som jag inte har sett, och FRAMILY. Den här gången har han ändrat inriktning. Från drama till komedi. Fast vid närmare eftertanke ... Nej, det har han inte.

Peter Magnusson spelar Eric, en 36-åring, med ett vanligt, halvtrist jobb - och med en fru (Karin Lithman) som gör karriär som socialdemokratisk politiker. Eric och hans kollega Bentsson (Özz Nûjen) brukar köpa skraplotter - och vet ni vad, när den här filmen börjar råkar Eric skrapa fram fetaste priset. Han säger upp sig från jobbet och beslutar sig för att istället bli fotbollsproffs. Han har nämligen läst i en bok som heter "10 000 timmar" att om man bara lägger ner just 10 000 timmar på något blir man jättebra på vad det nu är - i det här fallet fotboll, som Eric egentligen inte spelar.

Bengtson blir Erics entusiastiske tränare, som siktar på Champions League, medan Eric själv är inne på att spela i en gärdsgårdsserie. Fast han är inte ens med i ett lag. Under historiens gång träffar de även på den unga Tora (Mathilda Von Essen), som jobbar i sportaffär och av någon anledning hjälper Eric och Bengtsson. Anders Johansson (Anders & Måns-Anders) spelar sig själv och har en talk show på TV, och när Eric blir känd i TV uppstår en del strul med det ena och det andra.

10 000 TIMMAR är egentligen ett relationsdrama. Ett drama man försökt stöpa om till komedi. Tyvärr har det inte gått speciellt bra. Rättare sagt: det har inte gått alls. För så här är det: det enda som är roligt i filmen är att Özz Nûjens glade, bullrige invandrare heter Bengtsson. Var kom det namnet ifrån? Det är ju jättekul! Annars är det här inte roligt. Alls. Och Nûjen visar sig vara värdelös som skådis.

Jag gillar Peter Magnusson, jag gillar hans tidigare filmer, och jag brukar gilla hans sympatiska rollfigurer. Här spelar han samma sorts kille igen - men den här gången funkar det inte alls. Dels brister tajmingen konstant, men framför allt är manus och dialog inte roligt. Det är inte tillräckligt utflippat och knasigt, det här blir mest dumt och osannolikt. Det hela är märkligt taffligt gjort. Ett tag trodde jag att filmen är finansierad av Socialdemokraterna, men så är inte fallet - trots den flitiga exponeringen.

Att filmen utspelar sig i Malmö märks knappt av alls. Jag som bor här känner igen vissa miljöer, men filmens inramning är anonym. Det här skulle kunna vara var som helst - och man får sällan se några miljöer. Skådisarna är hela tiden i centrum. Filmfotot är också anonymt. Det är grått, platt och TV-mässigt; allting är filmat rakt på utan några som helst eleganta knep. Det känns som om man bara ställt upp en kamera och bett folk att agera framför den. Med andra ord - det är lika trist som i de flesta svenska filmer.

TILLBAKA TILL BROMMA gick alltså inte bra - och den här lär tyvärr gå ännu sämre. Det är trist att behöva såga den här filmen, men 10 000 timmar är verkligen inte bra. Den är riktigt, riktigt dålig. Vem kommer att tycka att det här är kul? Joachim Hedén är en trevlig kille - men han bör nog hålla sig borta från komedigenren.

Och nej - nästan ingen i filmen pratar skånska. Det är precis som i Wallanders Ystad, alltså.

(Biopremiär 4/4)

BUFF: Fimpen

Som jag nämnde i min text om KÖRKARLEN, visade man en rad filmklassiker på årets upplaga av BUFF. Jag passade på att se Bo Widerbergs FIMPEN från 1974, en film jag nog inte sett sedan jag själv var barn på 1970-talet. Det enda jag kom ihåg när jag bänkade mig på lördagsförmiddagen tillsammans med en lite och tapper skara, var att landslaget i fotboll läste en godnattsaga för sexårige Fimpen; Johan Bergman (som heter så på riktigt). När jag väl såg filmen, visade det sig att jag kom ihåg betydligt mer.

Årets teman på BUFF var HBTQ och fotboll. Det närmaste jag kom HBTQ var kortfilmen FLAMINGO PRIDE och KÖRKARLEN - den sistnämnda med tanke på att gamla Selma tydligen var lesbisk. Av fotbollsfilmerna såg jag bara FIMPEN. Fotboll må vara världens populäraste sport, men fotbollsfilmer finns det inte sådär jättemånga - åtminstone inte jämfört med filmer om amerikanska sporter ingen utanför USA begriper sig på. Och den bästa fotbollsfilmen är förstås DEN SISTA MATCHEN/ESCAPE TO VICTORY med Stallone och Pelé. En härligt flängd film.

Men när jag nu sett om Widerbergs barnfilm konstaterar jag att den troligen är den bästa fotbollsfilm som gjorts. Framförallt är det en föredömlig barnfilm. Widerberg struntar nämligen i att förklara filmens totala brist på logik; det hela är fantastiskt orealistiskt, men alla scener som skulle kunna berätta hur det hela gick till saknas - och jag som åskådare saknar dem inte. De behövs inte.

Magnus Härenstam är fotbollsstjärnan Mackan, som på väg till sin fästmö (Liselott Waerum) råkar få se den lille, väldigt lille, Johan spela boll på gården. Mackan blir så chockad av Johans talang att han inte längre kan spela fotboll. Ernst-Hugo Järegård spelar en skön snubbe som tydligen är tränare för Hammarby; han letar upp den lille Johan och anlitar honom till laget. Utan omsvep spelar Johan, som nu kallas Fimpen, i Allsvenskan. Åby Ericson ringer upp och vill ha med Fimpen i landslaget, och snart åker grabben runt i världen och spelar fotboll - men samtidigt som han blir en superidol, halkar han efter i skolan. Han kan varken läsa eller skriva.

Jag är ju inte speciellt intresserad av sport och fotboll, det har jag aldrig varit. Men när jag var barn hade jag en affisch på Ronnie Hellström på väggen. "Snabba reaktioner" stod det på den, och i hörnet fanns Spola kröken-loggan. Jag hade även en besynnerlig T-shirt med Ralf Edström på - ett svartvitt porträtt tryckt på tjock plast. I relief. Både Hellström och Edström är med i FIMPEN. Liksom en farlig massa andra. Jag hade glömt att till exempel även Claes Cronqvist är med - och har en replik eller två. Det slog mig att jag lärde känna hans dotter i något sammanhang. Jag minns inte hur. Det måste ha varit i slutet av 80-talet. Kanske var det bara så att vi ofta träffades när vi var ute på lokal. Fast jag minns kanske helt fel. Jag kände henne kanske inte alls. Senare öppnade Claes en spel- och tobaksbutik på Artillerigatan i Landskrona, alldeles i närheten av lokalen där Vlado Video låg.

Vidare ser vi Bosse Larsson, Ove Kindberg, Roland Sandberg, Arne Hegerfors, Bengt Grive, Bo Holmström och många andra. Bland de "riktiga" skådespelarna syns Stig Ossian Ericson som saktfärdig taxichaffis, Carl Billquist, som är fantastisk som skolans rektor, och Monica Zetterlund som Johans fröken. Johans familj spelas av hans riktiga familj. Den sär Liselott Waerum är fantastiskt usel i sin enda filmroll. Hon pratar skånska och har en lång utläggning om att Mackan inte längre vill ha en vinare.

Johan Bergman blir 49 i år, och han gjorde aldrig några fler filmroller. Däremot ställde han sig bakom kameran och gjorde reklam och musikvideor, och han var filmfotograf på Danne Fridells BLODSBRÖDER från 2005. FIMPEN kom alltså 1974, men den är inspelad 1972 (vilket avslöjas av reklamskyltarna för samlaralbumet Fotboll72 och det faktum att Johans syster läser Fantomen nummer 9/1972 (Johan läser Silverpilen)). Således var Johan åtta år och inte sex. Men han ser onekligen liten ut - och han verkar nästan autistisk.

Det här är en fruktansvärt rolig film. Jag skrattade jättemycket. I synnerhet när Åby köpt sagoboken "14 små björnar" och landslagsspelarna tvingas läsa den för Fimpen. Men det är ju också jättekul när Ralf Edström måste knyta Fimpens skor under pågående match och motståndarna då gör mål. Ingen tycker att det är märkligt att en sexåring spelar i landslaget.

Vi får se många fina 70-talsmiljöer. Många detaljer jag hade glömt bort - som ICA:s dekor med stiliserade flaskor och burkar på röd bakgrund. I en scen gömmer Mackan sig i en port, och alldeles bredvid honom hänger en affisch för REKTORN PÅ SÄNGKANTEN. Och jävlar vad sköna de gamla fotbollshjältarna ser ut. Vi pratar föredömliga polisonger och mustascher här. Riktigt bra grejor.

Slaget om Malmö

Hur vet man att det spelas allsvensk fotboll i staden där man bor? Jo, det är när det cirklar en polishelikopter ovanför hustaken och stan brinner.
När jag för några timmar sedan gick från Värnhem ner mot Slottsparken, hörde jag märkliga ljud växa sig högre. Och borta vid Bar-Celona i närheten av Stortorget såg jag vad det var som stod på. Rättare sagt, på grund av rökridåer var det inte så lätt att se.
Malmö FF möter Helsingborg idag. Helsingborgs supportrar hade anlänt. Hundratals stod på gatan och skanderade "Fy fan! Vi hatar Malmö! Fy fan! Vi hatar Malmö!". Och så kastade de rökbomber omkring sig.
Huliganerna var omgärdade av poliser - och det märkliga var att dessa poliser, iförda hjälmar, bara stod där. Huliganerna kastade hela tiden flaskor på poliserna, men de sistnämnda bara flyttade på sig för att inte bli träffade. Därefter leddes huliganerna iväg, det såg ut som om de eskorterades till stadion.
Varför då?
Varför drog poliserna inte bara fram batongerna och spöade skiten ur packet? Pucklade på dem urskiljningslöst? Hämtade vattenkanoner och spolade bort dem? Eller bara drog skarpladdade vapen och mejade ner kräken?
Jag läste på Sydsvenskans hemsida att hundratals arresterats, men det räcker inte.
Jag har sett fransk polis rycka in mot vilda demonstranter. Det var grejor det. De snutarna såg ut som terminators och efter deras insats gick det omkring butiksägare och skrubbade bort blodet från trottoaren. Bokstavligt talat.
Och det är förstås så fotbollshuliganer och andra gäng ska tas.
Eldkastare skulle också fungera finfint.
Det är lite svårt att ha behållning av fotboll när det går till såhär.

Fotboll & film

I ett desperat och lömskt försök att locka till mig kopiösa mängder läsare världen över, skrev jag DEN HÄR artikeln om fotbollsfilmer, lämplig nu under VM. Texten är egentligen bara en gammal HD-krönika och några recensioner jag redigerat ihop, bearbetat och översatt.

Bio: Looking For Eric

Det är väldigt längesedan jag såg en film av Ken Loach och när jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin sett en Loach-film på bio. Jag tillhör inte mannens beundrare och rent allmänt har jag svårt för skitig, brittisk diskbänksrealism.

Dock hyste jag vissa förhoppningar om att LOOKING FOR ERIC kunde vara något för mig - trots dess titel. Min gode vän och kollega Jan Lumholdt sa en gång för längesedan att han absolut inte gillar filmer vars titel är i progressiv form: looking, searching, finding, going... Och denna åsikt smittade av sig på mig.

Steve Evets är brevbäraren och fotbollsfanatikern Eric Bishop, som hamnat i en livskris. Han saknar en kvinna han inte träffat på årtionden, trots att hon är mor till hans nu vuxna dotter. Han lever med två tonåriga styvsöner, varav den äldre är smått kriminell. Hans liv är en röra och en dag när han kör bil dagdrömmer han, kör av vägen och hamnar på sjukhus ett kort tag.

Detta får Erics rejäla, öldrickande polare på postkontoret att vilja hjälpa till, vilket de gör på flera festliga sätt - de kommer fram en i taget och berättar usla vitsar för Eric, de skaffar en sådan där töntig självhjälpsbok; hempsykologi alltså, och tar till sig tips ur den. De sitter i en ring och ska plocka fram en annan person ur sig och se livet genom dennes ögon. En av dem väljer Sammy Davis Jr, så han får bara se livet genom ett öga. Eric väljer sin idol, fotbollsspelaren Eric Cantona.

Senare sitter Eric ensam och röker en joint, och plötsligt uppenbarar sig någon i hans hem: Cantona. Filosofiske Cantona besöker Eric ett flertal gånger och fungerar som något slags livscoach. Eric tar tag i saker, han börjar säga ifrån, han återupptar kontakten med sin ungdoms kärlek, och han börjar få ett liv igen. Det är inte Eric Contana som Eric Bishop letar efter; han letar efter sig själv.

Jag tycker att det är rätt fasci-
nerande att man kan göra en film som utspelar sig i England år 2009, men där allting och alla människor ser ut att vara från, tja, 1976. Filmen ser ut och känns som en 70-talsfilm. Allting är fult, grått och sunkigt, folk bär trista kläder, och Erics polare ser ut som plockade från valfri engelsk 70-talsfilm, i synnerhet en knubbig kille med förvuxen pottfrisyr. Om det inte vore för datorer, mobiler och annat, hade jag inte gissat på nutid.

Skitigheten späs på av den grova dialogen ("Focking cunt" hit och "Focking twat" dit) och en vad jag tycker aningen onödig historia om den äldre styvsonens problem med en smågangster; en bihandling som tar över under filmens sista tredjedel och som löses på ett "nu hjälps vi alla åt, grabbar"-sätt avsett att vara roligt, men som inte är sådär jättekul, och detta ser bara till att LOOKING FOR ERIC blir en alldeles för lång film.

Men i övrigt måste jag säga att jag tyckte om Loachs nya film. Trots all misär, lyckas den vara både mysig och rolig; jag skrattade flera gånger och kände mig faktiskt på rätt bra humör när jag lämnade biografen.

Och hur funkar Eric Cantona, då? Ja, han spelar ju sig själv. Mitt fotbolls-
intresse är långt ifrån det största och jag har ingen relation till Cantona, jag vet inte hur han var som människa när han var aktiv, men jag tycker att han fungerar alldeles utmärkt här - i synnerhet när han i en scen ska lära Bishop att säga ifrån på franska: "Non!".

...Men aldrig går man säker. Numera kan man stöta på biografterrorister även när man går på art-housefilmer. LOOKING FOR ERIC visades på Filmdagarna, men jag lyckades inte se den då. Den pressvisades inte därefter, så jag fick gå på en ordinarie visning.

Hur kommer det sig att de flesta kommer in i salongen precis när reklamen börjar? Visst, det är inte spännande att se reklam idag, vilket det var för 35 år sedan, men står folket utanför och väntar? En ung tjej bakom mig babblade oavbrutet med sina kompisar under reklamen och trailrarna. Totalt ointressant och jävligt irriterande.

Precis när filmen började kom det in två asgarvande tonårskillar och satte sig bredvid mig. Plötsligt blev min bänkrad full och trång, vilket jag varken räknat med eller hoppats på. De två killarna kiknade av skratt åt något som hänt på vägen in och de höll på i flera minuter. När de slutligen började titta på filmen, sa den ene "Öh, vaffan, är det här filmen vi ska se?". Lite senare: "Öh, är det här rätt film?" och ytterligare lite senare "Vad är det här för jävla film vi ser?". Det är för fan en Ken Loach-film, vad trodde ni?

Dessutom käkade de popcorn. Jag vet inte vem det är som kommit på att man ska äta popcorn på bio. Det är illa nog på vanliga underhållningsfilmer, men outhärdligt på ett diskbänksdrama, om än ett humoristiskt sådant. Kras, kras, kras, kras! Jag borde kontrat och ... pillat räkor.

När Cantona dök upp första gången, sa den ene killen "Öh? Hur kom han in där? Var kom han ifrån?"
Efter drygt halva filmen började de två killarna att diskutera något helt annat. Pengar som skulle delas upp, eller vad det nu var. De babblade och babblade, och till slut fick jag agera salongens hjälte. Istället för att säga "Sch!" eller "Ursäkta mig, men vill ni vara tysta?" vände jag mig mot pågarna och sa bestämt "KAN NI HÅLLA KÄFTEN?".

De blev skiträdda och höll käften resten av filmen. Och mot slutet sa en av dem "Aha! Han bara INBILLADE sig att Cantona var där!"

Smart kille.









(Biopremiär 11/9)

Bio: Maradona

Att påstå att jag är fotbollsintresserad är att ta i. Jag ser i princip enbart på fotboll när det är VM och liknande, och bara om Sverige spelar. Och eftersom Landskrona BoIS ständigt gör bort sig på planen numera, följer jag inte längre dem så noga heller. Maradona har jag ingen relation till, mer än att jag förstås vet vem han är och vad han gjort. Jag kan liksom inte titta på fotboll bara för att njuta av spelet och spelarna.

Men en dokumentär om denne man; killen som först bestämde sig för att bli världens bäste fotbollsspelare och senare för att bli världens tjockaste man, och hade kul med knaspulver däremellan, kan ju vara intressant.

Filmen MARADONA är gjord av Emir Kusturica och genast anade jag det värsta: en massa jävla zigenarjazz på soundtracket. Men även om detta otyg förekommer, är det inte så mycket. Tack och lov. Det spelas faktiskt mer Sex Pistols. Kustorica verkar inspirerad av Michael Moores sätt att göra dokumentärfilm, på så vis att han själv förekommer nästan lika mycket som Maradona, och ibland har han lagt in "skojiga" animerade snuttar.

Kusturica filmade mellan 2005 och 2007 och dokumentären börjar bra, med det första mötet med mannen som Kusturica beskriver som en liten tjockis som ser ut som en mexikansk revolutionär hämtad ur en Sergio Leone-film. Men jag tröttnade ganska snabbt.

Problemet med MARADONA är att den aldrig riktigt leder någonvart. Diego Maradona sitter i olika (men likartade, sunkiga) miljöer och pratar och pratar och är mest konstig. Det handlar alldeles för mycket om hans socialistiska åsikter och hans dyrkan av Castro och Che Guevara, och avsky för Bush. Själv är han ju dock rik som ett troll och lever inte som han lär - Mikael Wiehe-syndromet.

Filmen är inspelad i flera olika länder på båda sidor av Atlanten, men det märks inte. Det är fula hem, fula lokaler, fula stadsdelar. Jag kan inte påstå att jag lärde mig mycket mer om legenden Maradona. Han är en tjock, konstig kommunist. Och Kusturica må vara sympatisk, men har väldigt flottigt hår. Det handlar inte så mycket om fotboll. Jag vet inte riktigt vad det handlar om, eftersom Maradona pratar i cirklar. Däremot förekommer en rad scener med en bisarr Maradonakyrka, där folk tillber fotbollsspelaren och ett par gifter sig med händerna på en boll och svär evig trohet till fotbollsguden. Det hade varit roligare med en film enbart om denna underliga församling.

Filmen MARADONA är inte speciellt lång, men den blev allt lite seg och trist. Ett par av mina fotbollsfanatiska kollegor var mer imponerade än jag. 

 

(Biopremiär 29/5)