När man har överseende med det undermåliga

OBS! Bilden har inget som helst med texten att göra!

I går hamnade jag på en så kallad smygläsning av nya numret av Nöjesguiden. Krog, gratis öl och tilltugg, en massa folk - väldigt ungt folk jag skulle kunna vara far till - och strategiskt placerade tidningar. Jag läste filmrecensionerna i numret - och vid sidan av det faktum att Nöjesguidens filmrecensenter är väldigt, väldigt unga (vilket gör recensionen av PALME lite besynnerlig), konstaterade jag att ÄTA SOVA DÖ fått högsta betyg. Igen. Det är en hel rad tidningar och webbsidor nu som delat ut fyror och femmor till filmen.
Och jag blir allt lite konfunderad.
Räcker det med att göra en film med behjärtansvärt innehåll för att en viss klick människor ska bli nöjda - ja, mer än nöjda?
Jag har aldrig stuckit under stol med vilka genrer och filmer jag gillar. Jag står för att jag verkligen gillar skräck och action - men jag ser ju faktiskt på alla typer av film. Så länge jag kan minnas har filmkritiker hånat skådespeleriet i actionfilmer. Det spelar ingen roll att filmen är påkostad, är rafflande, har svinbra actionscener, filmfoto, musik och så vidare; spelas hjälten av till exempel en kampsportare med brytning, sågas det. Själv brukar jag sällan ha problem med halvtaskiga skådisar, så länge filmen som helhet funkar och levererar.
Men så har vi då en film som ÄTA SOVA DÖ. Samtliga medverkande - tror jag - är glada amatörer. Och det märks. Ett par rollprestationer är minst sagt bedrövliga. Och som jag påpekade i min recension, finns här ett flertal poänglösa scener som inte fungerar och borde ha trimmats eller klippts bort helt. Min gode vän Tommy Lindholm tycker ungefär som jag i sin recension, och precis som jag tar han upp den märkliga scenen med göteborgarna.
Tekniskt sett är ÄTA SOVA DÖ heller inget speciellt; det ser ut som ett svenskt standarddrama. Men nu råkar filmen handla om människor som sällan skildras på film, en värld som av allt att döma är helt främmande för flertalet filmkritiker (ja, till stor del även för mig) och därmed exotisk, och filmens tema, de problem som tas upp, anses som synnerligen viktiga. Således är det fritt fram att bortse från allt det tafatta, från taffligheterna, och dela ut högsta betyg och hävda att detta är en film alla måste se.
Jag kommer att tänka på skolteater; vad föräldrar och släktingar brukar säga när de får se sina åttaåringar spela upp en pjäs. "Åh, vad duktiga de är!". Vilket ju inte är samma sak som bra. Jag kan förstås även dra till med ett ... betydligt mindre politiskt korrekt exempel: utvecklingsstörda orkestrar och rockband. Fullsatta konserter, en glatt applåderande publik som säger "Åh, vad duktiga de är! Och tänk att de vågar!" Men allvarligt talat, det finns väl ingen som verkligen tycker att sådant låter bra på riktigt?! (Går jag för långt och trampar i klaveret när jag påstår detta?)
Låt mig avsluta på ett fördomsfullt sätt: Jag kan ge mig fan på att den typ av människor som skildras i ÄTA SOVA DÖ aldrig skulle få för sig att se en film som den här om de hittar till en biograf. De skulle välja TAKEN 2. Har de eländigt hemma vill de inte ha elände på bioduken. Inbillar jag mig.

Filmrecensenter som ser andra filmer

Jag har tidigare diskuterat svensk filmkritik här på TOPPRAFFEL!, och jag tänkte att det kanske är dags igen.
De tidningar jag läser filmrecensioner i, är främst Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Metro och City Malmö. Självklart händer det att jag kollar upp ytterligare tidningar på nätet, men vad gäller pappersutgåvor är det dessa jag bläddrar i.
Noterade en rätt besynnerlig - men allt annat än ovanlig - grej förra veckan. Då menar jag inte det faktum att ett flertal recensenter gav förhållandevis låga betyg till Pedro Almodóvars THE SKIN I LIVE IN - för när det gäller Almodóvar måste ju en trea anses som lågt, eftersom denne regissör annars älskas av svensk press. Recensenterna - främst de kvinnliga - verkade inte uppskatta att spanjoren gjort en genrefilm istället för ännu en film om hysteriska fruntimmer. Och genrefilm står ju per automatik lägre i kurs än drama. Dessutom nämnde ingen av de recensioner jag läste de uppenbara influenserna från Franju och de andra jag namedroppade. Sydsvenskan drog till med Hitchcock, vilket jag inte alls tycker stämmer.
Men det var inte detta jag reagerade på, utan TT Spektras recension av SHARK NIGHT 3D i City (som inte har egna recensenter). Förvisso är detta en rätt kass film och jag var kanske lite snäll som satte en tvåa (jag gillade att sheriffen hade mustasch, det var väl därför), men när killen från TT Spektra motiverar den etta han satt i betyg undrar jag om han överhuvudtaget såg filmen. Eller om han satt och tänkte på annat. Eller om han är en överkänslig person som aldrig sett den här typen av film tidigare. Han skriver bland annat så här: "slakt efter slakt, närgånget filmat på särskilt de kvinnliga offren vars behag studeras i detalj innan de slits bort av bestarnas huggtänder" och "utstuderat sadistisk och frossande".
Vänta nu här ... SHARK NIGHT 3D är i USA en PG-13-film. Spänning för hela familjen. Min största invändning mot filmen, var att den inte var spekulativ nog, att den var tam. Inget av det TT Spektra beskriver återfinns i filmen. Det är långt mellan slaktandet, och när folk väl stryker med, ser man knappt vad som händer. Vilka behag var det som slets bort av bestarnas huggtänder?
Det är självklart fritt fram att tycka rejält illa om filmen, men man behöver ju inte hitta på saker.
Nu sitter det kanske tonåringar (om nu tonåringar läser filmrecensioner) och förväntar sig att de ska få sig lite fräsigt röj till livs, istället för den Disneyfilm det trots allt är.

Jag har skådat filmkritikens framtid

Jag har säkert raljerat om det i några av mina skriverier, om inget annat sitter jag och mina vänner och kollegor ofta och diskuterar problemet med att tidningarnas kultur- och nöjesskribenter blir yngre och yngre. Visst kan jag irritera mig på när pensionsmässiga tanter skickas att recensera kung fu-filmer, men det är trots allt värre när "riktiga", kommersiella tidningar anlitar folk som inte ens är 25, ibland inte ens 20. Eller när filmbolagen citerar filmsajter i sina annonser, sajter vars skribenter oftast är tonåringar som "gillar film". Jag tycker själv att jag var för ung när jag började skriva, jag var 25, och jag tycker att många av mina tidiga grejor är hemska.
Eftersom åldern på skribenterna hela tiden sjunker, hur kommer det hela att sluta?
Jag har skådat in i framtiden. Jag vet hur det kommer att sluta.
Kära läsare, tillåt mig att presentera ZOMBELINA!
Unga fröken Zombelina har minst sagt framtiden framför sig. HÄR kan ni se hennes ingående recension av THE UNINVITED från 1944, och HÄR jämför hon ett nummer av Creepy från 70-talet med ett nytt.
Enastående.
När jag var i hennes ålder hade jag aldrig fått se en sådan film eller läsa Warrens skräckserier (som ju gick i Chock).
Notera att Zombelina självklart är betydligt mer begåvad än samtliga involverade i till exempel Nöjesguiden.

Dumskallarnas sammanfattning

Rubriken ovan travesterar förstås boktiteln "Dumskallarnas sammansvärjning" och har egentligen inget med detta inlägg att göra - jag vill inte kalla mina kollegor, varav flera är vänner till mig, för dumskallar. Inte offentligt, i alla fall.
Men nu är det ju den tiden på året då saker och ting ska sammanfattas i tidningar och på TV. Årets ditt, årets datt. Diverse tyckare och kritiker säger sitt.
Själv har jag börjat skriva på min sammanfattning av bioåret. Jag tänkte vara extra ambitiös i år - men frågan är om jag lyckas: jag konstaterade nämligen att jag hittills recenserat 142 premiärer under 2009. Och då återstår ytterligare några premiärer under årets två sista, skälvande veckor.
Idag sammanfattade Sydsvenskans sex (tror jag det var) recensenter filmåret - finns som pdf någonstans på http://www.sydsvenskan.se/.
...Och det är ju hemskt vad deras val är tradiga! Visst, ett par filmer som nämns håller jag med om, de är bra. Men vad är det för fel på filmer som är kul och underhållande? Antalet tråkiga filmer dominerar. Tråkiga, fula och "viktiga".
Men allvarligt talat, majoriteten av filmerna är sådant ingen kommer att prata om, om ett år eller två. Filmer som FLICKAN. Eller THE AGE OF STUPID (hur fan kom de in bland Årets Bästa?!). Eller ANTICHRIST, för den delen. Okej, folk lär väl minnas den sistnämnda på grund av dess sex och våld, men det är ju ingen ny CALIGULA. Eller SALÒ.
Jag kan bara komma på ett par filmer från 2009 som kommer att skriva in sig i filmhistorien.
...Fast min sammanfattning får ni vänta på till nyår.