Visar inlägg med etikett filmfestival. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett filmfestival. Visa alla inlägg

söndag 9 mars 2014

Återigen dags för BUFF

I morgon; den 10:e mars, drar BUFF; Malmö Barn- och Ungdomsfilmfestival, grundad 1984, igång. Jag kommer förstås att vara på plats och har nu suttit och försökt spika ihop ett schema - vilket inte var det lättaste. Dels för att alldeles för många filmer inte bara krockar med varandra, utan även med ordinarie pressvisningar av helgens vanliga biopremiärer, och dels för att årets tema verkar vara Feel bad. Och hur kul är det? Nej, det är inte kul.

Ett annat tema i år; ett betydligt roligare och mer udda, är nordiska superhjältefilmer. Det ser man inte varje dag. Eller år. Förra året visades klipp ur den danska barnfilmen ANTBOY, som inte har något med Marvel Comics-hjälten Antman att göra. Nu är denna film om en liten unge som blir biten av en myra och får myrkrafter klar och visas på BUFF. Den har jag självklart stoppat in i mitt schema - liksom den norska DE TØFFESTE GUTTA, som handlar om en mobbad gosse som tydligen vill bli superhjälte och vars nya grannflicka börjar att träna upp honom. Enligt programmet är den "allvarlig och underhållande", men trailern ger mest intryck av tjoflöjtfilm.
Årets öppningsfilm är RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE; Sveriges första animerade långfilm i 3D. Fast allvarligt talat verkar den vara ... sådär. En annan svensk film är KRAKEL SPEKTAKEL, ännu en sådan där film där alla miljöer är datoranimerade - som i SIN CITY. Fast här ska det likna bilderna i Lennars Hellsings böcker och inte Frank Millers serier. Synd. Känns dock som om jag får undvika premiären på filmen, eftersom det ska vara en maskeradvisning. Man uppmanas komma dit utklädd till grönsak. Jag utgår från att de inte menar en grönsak som ligger på sjukhus.

Per Åhlins gamla DUNDERKLUMPEN visas också. Den har jag faktiskt inte sett på 40 år. Jag tyckte aldrig om den som barn, men jag minns ingenting av den. Kan bli intressant att se om den. Per Åhlin själv dyker upp på BUFF och ska prata med Sydsvenskans Mattias Oscarsson.

Årets Work in Progress är Ella Lemhagens POJKEN MED GULDBYXORNA. Jag äskade TV-serien på 1970-talet, hur Max Lundgrens bok funkar som långfilm 2014 återstår att se. Borde pojken inte ha ett magiskt VISA-kort snarare än ett par byxor som pumpar ut sedlar?

I övrigt visas mest filmer om folk som mår dåligt och har det för jävligt - samt en hög filmer jag redan har sett.

söndag 10 mars 2013

BUFF 2013 slår upp portarna

I morgon måndag; den elfte mars, börjar 30-årsjubilerande BUFF - Barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö. Året till ära försedd med en väldigt konstig festivalaffisch; ett blekt svartvitt foto föreställande en uttråkad gammal gubbe. Vill de inte ha besökare? Affischen signalerar inte film, barn och ungdomar, festival eller fest. Snarare förväntar jag mig att se en text om pensionsfonder på bilden.
I vanlig ordning har BUFF försetts med ett tema - rättare sagt, i år blev det två teman. HBTQ och fotboll. Nej, det är ju inte särskilt originellt. I ett fall lyckas man faktiskt kombinera HBTQ med fotboll - det kommer nämligen att visas en film om Anton Hysén; RISE ABOVE - FILMEN OM ANTON HYSÉN. Fast den är bara fjorton minuter. Hade han inte mer att säga?
Jag har precis suttit och gått igenom programmet och lyckades faktiskt hitta en förhållandevis stor handfull filmer jag tänker försöka se. Som vanligt är det lite för många filmer av en typ som främst vuxna tycker om. Vuxna som sitter och säger att, åh, det här borde alla barn se! När barnen förstås hellre kollar på STJÄRNORNAS KRIG.
När jag tänker efter minns jag faktiskt inte vilka barnfilmer jag själv gillade när jag var barn. Gillade jag barnfilmer överhuvudtaget? Bortsett från Disneys långfilmer och liknande, och Astrid Lindgren-filmatiseringar, kan jag inte komma på en enda långfilm för barn från min barndom. Inte som jag såg på bio. Eller ens på TV. Jo, förresten: en dansk filmatisering från 1969 av Enid Blytons Fem-böcker. Dubbad till svenska. Jag och min moster såg den som söndagsmatiné i Göteborg i slutet av 70-talet. Men som barn gillade jag förutom komedier nästan bara äventyr. Westerns, Tarzan, musketörer, riddare och science fiction. Och superhjältar, i den mån de visade sig på film. Jag avskydde barnfilmer vuxna tyckte var viktiga. Jag upplevde det som om det var något fel på de filmerna. Och de handlade ju om vanliga människor, och varför ska man se sådana på film?
Nåväl. Bland årets BUFF-filmer hittar jag faktiskt en ny filmatisering av Fem-böckerna! Den här gången en tysk! THE FAMOUS FIVE, kallas den i katalogen. Tydligen framgångsrik i hemlandet. Jag ska försöka se den - detta trots att jag aldrig läst en enda Fem-bok (Jag läste Hemliga sjuan).
En bok jag älskade som barn, var Ole Lund Kirkegaards "Gummi-Tarzan", och BUFF visar en dansk animerad filmatisering under titeln JELLY T. När vi förhandsvisade MARA i Danmark förra våren, var de danska tågstationerna nerlusade med filmaffischen till denna. En annan animerad film är den fransk-belgisk-kanadensiska THE SUICIDE SHOP, som verkar rätt bisarr. Och snygg.
Gummi-Tarzan
VICTOR & THE SECRET OF CROCODILE MANSION är ännu en tysk film, som verkar vara en kul mysteriefilm, och BROKEN är inte den där våldsamm, engelska skräckfilmen från 2006, utan ett, verkar det som, tungt engelskt drama med bland andra Tim Roth.
BUFF kör även en hel packe äldre filmer; däribland riktigt gamla filmer. Som Chaplins MODERNA TIDER, vilken jag dock skippar, eftersom jag såg den i Cannes när den var nyrestaurerad. KÖRKARLEN från 1921 tycker jag dock försöka hugga - liksom Bo Widerbergs FIMPEN från 1974, jag har inte sett den sedan jag själv var barn. Jag minns bara att landslagsspelarna läste godnattsagor för den lille titelfiguren.
Precis som tidigare år visas flertalet filmer på andra språk än svenska - och textade på engelska. Som alltid undrar jag hur det funkar med de skolklasser som skickats till biograferna. De som är för unga för att kunna läsa engelska.



lördag 17 mars 2012

Priser och skräck på BUFF

Being Bradford Dillman
Igår kväll hölls avslutningsceremonin för årets upplaga av BUFF; barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö. Som vanligt i Rådhuset, dock denna gång uppflyttad till en betydligt elegantare lokal vilket gav tillställningen en exklusiv inramning. Gamle Fantastisk Filmfestival-veteranen Christian Hallman agerade konferencier tillsammans med Elin Kalmert, och Chrille - iförd smoking - visade sig besitta oanade talanger som lättsam komiker.
Det här året råkade BUFF hållas under en mindre lämplig vecka; festivalen krockade med alldeles för mycket annat, och själv tvingades jag prioritera andra evenemang samt sitta och skriva om dessa och om annat. Dock visade det sig i slutändan att jag redan sett ett flertal av filmerna som visades - och för en gångs skull hade jag faktiskt sett den stora vinnarfilmen.
THE GIANTS (som jag inte såg) är en fransk-begisk-luxemburgsk samproduktion. Filmen tilldelades både Svenska kyrkans pris och ungdomsjuryns dito; den sistnämnda utgjordes av en högstadieklass (och de hade garanterat inte skrivit motiveringen själva!).
Den holländska PATATJE ORLOG fick ECFA-priset, som delas ut av europeiska barnfilmsföreningen. Nej, jag såg inte den filmen heller.
Region Skåne delade ut ett pris till bästa kortfilm, som blev den brittiska BEING BRADFORD DILLMAN. Om jag såg den? Nä.
Sydsvenskan och BUFF delade ut ett pris för insatser som stärkt barn- och ungdomsfilmens roll, och detta tilldelades illustratören Stina Wirsén och regissören Jessica Laurén som ligger bakom VEM-filmerna, och kyss Karlsson, jag har minsann sett VEM ÄR VAR?.
Det tjusigaste priset, Malmö stads barnfilmspris på 100 000 kronor, gick till ISDRAKEN - jodå, den här har jag ju både sett och blivit positivt överraskad av.
Under den flotta middagen slog jag och två polare och kollegor oss ner vid ett runt bord och hamnade bredvid ett gäng unga tjejer, de flesta strax över tjugo år gamla. Av en händelse visade det sig att tre av dem sitter i styrelsen för Fantastisk Filmfestival. Det känns allt lite märkligt när dagens styrelse är mycket yngre än vi var när vi grundade FFF 1995 ...
Det roligaste under prisgalan var när de nominerade filmerna lästes upp och vi först fick se en generad liten grabb säga "Ligg med mig" och kort därpå en medelålders kvinnlig präst även hon säga "Ligg med mig". Ingen offrade sig och klev upp på scenen för att ligga med dem.
En prisvinnare som inte var på plats skulle ha en stand-in, men denna var inte heller på plats. Jag borde tagit på mig en indianskrud och gått upp för att motta priset.
På en bar senare på kvällen träffade jag Martin Högdahl, som regisserat ISDRAKEN. Jag nämnde förstås att jag överraskats av hans film, men jag var tvungen att fråga om den märkliga scenen som känns som hämtad ur MOTORSÅGSMASSAKERN, och som inte leder någonstans. Han medgav att filmen innehåller ett antal ofärdiga scener, trådar som inte leder någonstans, men istället för att diskutera barnfilm gled samtalsämnet istället in på skräckfilm. Den trevlige Högdahl visade sig vara skräckfan och jag skrattade till när han minst sagt oväntat nämnde PIECES som en favorit. Jösses! Han sa även att han skulle vilja göra en slasherfilm. ISDRAKEN 2: A NEW BEGINNING? För antagligen första gången någonsin pratades det om SEX, LÖGNER OCH VIDEOVÅLD och Micke Beckman under BUFF. Beckman syns ju i ISDRAKEN under ett par sekunder. En anan skräck-connection här, är att Chris Maris, som sköt FROSTBITEN, även var involverad i ISDRAKEN.
Kvällen avslutades på nya hipsterstället Grand.
Note to self: Jag ska aldrig mer besöka Grand!



fredag 16 mars 2012

Bio: Hugo Cabret

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Martin Scorseses flerfaldigt Oscarbelönade HUGO - som i Sverige fått den längre (och onödiga) titeln HUGO CABRET - fick äran att öppna BUFF i Malmö i tisdags. Dock var det utsålt och jag, som hade presskort, ville inte vänta till sist och se om där möjligtvis fanns någon ledig plats kvar. Det blev till att gå på onsdagens pressvisning, vilket tydligen var ett bra val - jag hörde att BUFF-visningen varit rätt stökig, med ditkommenderade barn som inte ville se filmen och istället ägnade sig åt popcornkrig.

Diskussionen efter pressvisningen handlade till stor del om huruvida HUGO är bättre eller sämre än THE ARTIST, en film som knep ännu fler Oscarstatyetter. Båda filmerna är kärleksförklaringar till filmkonsten, båda handlar om stumfilm. Några av mina kollegor föredrar HUGO. Jag själv måste tillstå att jag tycker bättre om THE ARTIST.
Baserad på en barnbok av Brian Selznick, utspelar sig HUGO i Paris på 1920-talet. Tolvårige Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en liten kille som bor ensam på järnvägsstationen Gare Montparnasse, där han i hemlighet jobbar med att krypa runt i gångar i stationens väggar för att skruva upp alla klockor. Detta är inget jobb han tjänar pengar på, så han tvingas även stjäla mat - något som gör att han ständigt har stationens polis (Sacha Baron Cohen) efter sig.

Men Hugo brukar även smyga bort till en liten butik på stationen, en butik som säljer mekaniska leksaker och som drivs av en butter äldre man (Ben Kingsley). Där knycker Hugo delar ur de mekaniska prylarna. Dessa använder han för att försöka laga en mekaniskt docka, det enda han har kvar efter sin far (Jude Law), som några år tidigare omkom i en eldsvåda. Men för att starta denna docka krävs en hjärtformad nyckel - och en sådan har butiksinnehavarens guddotter Isabelle (Chloë Crace Moretz) i ett snöre runt halsen. Hugo och Isabelle lyckas starta dockan, vilket leder till att den buttre butiksinnehavaren avslöjas som den legendariske filmpionjären Georges Méliès (1861-1938), som av en i filmen medverkande filmhistoriker antagits vara död.

Nu följer en lång kärleksförklaring till Méliès' liv och verk, klipp ur hans filmer visas, vi får återblickar på inspelningarna av de klassiska filmerna (främst LE VOYAGE DANS LA LUNE från 1902), allt varvat med små incidenter på järnvägsstationen och den klantige polisens jakt på föräldralösa barn.

Ska man bara se en 3D-film, ska man se HUGO. Detta är den bästa 3D-film som gjorts, den slår konkurrensen med hästlängder. Scorsese har verkligen utnyttjat tekniken till fullo, varje scen är tänkt för 3D, ser man filmen i vanlig platt version, ser man bara halva filmen. Effekterna och scenlösningarna är verkligen fantastiska, bäst är nog när en förgrymmad Sacha Baron Cohens ansikte växer ut i biosalongen.

Vidare är filmfotot och den stil filmen gjorts i utmärkta; filmen badar i ett nästan gyllengult skimmer, Paris ser ut som en sagovärld, och kameraåkningarna (många av dessa dock fejkade med CGI) genom gator och järnvägsstation är kreativa och svindlande.
Men. Och detta är ett stort men. Även om jag gillar HUGO och anser den vara en mycket bra film, tycker jag att det blir lite för mycket av det goda. Filmen blir nästan lite självgod; den är lite för uppfylld av sin egen förträfflighet. Den har en tendens att bli aningen svulstig och vissa partier känns som hämtade ur valfri Oscarsgala; från de där hyllningarna till branschens veteraner som belönas för lång och trogen tjänst inför stående ovationer. När jag såg THE ARTIST satt jag med ett fånigt leende klistrat över ansiktet från början till slut. HUGO är lite för lång (över två timmar) och mot slutet känns den lite seg, jag tyckte nästan att den var lite tråkig ett tag.

HUGO kallas barn- och ungdomsfilm, men jag vet inte om jag håller med om detta. Filmen må ha barn i huvudrollerna, men ska jag vara ärlig har jag svårt att tänka mig att majoriteten barn kommer att uppskatta filmen. HUGO är snarare en film för vuxna cineaster. Fast det är ju klart, ska jag utgå från mig själv, älskade jag sådant här som barn, och det måste förstås finnas barn idag som har samma intressen och passioner jag hade på 70-talet.
Det ser inte mycket ut här, men denna scen innehåller enastående 3D-effekter.
Med dessa invändningar överstökade avslutar jag med att ösa beröm över de medverkande. De två barnen funkar bra och blir inte alltför amerikanskt äckliga, Ben Kingsley är i vanlig ordning utmärkt. I småroller syns Richard Griffiths, som i små charmiga scener försöker uppvakta Frances de la Tour, och Emilie Mortimer är en blomsterförsäljerska som Baron Cohens polis är hemligt förälskad i. Och bland skådespelarna är Sacha Baron Cohen den stora behållningen. Han är strålande som denna lätt Clouseauinspirerade polis; han bjuder på en hel del fysisk komik (med drag av Dr Strangelove), men är ändå på ett skickligt sätt återhållsam. Hans stora hund är också kul.

Notera historiska personligheter som Django Reinhardt, James Joyce och Salvador Dali skymta förbi. Jag tyckte mig känna igen Martin Scorsese själv som fotograf i en scen, och jodå, jag hade rätt.
HUGO CABRET är så långt från MAFFIABRÖDER man kan komma, men bör ändå tilltala Scorseses fans. Och självklart ska du se den här filmen.

Slutligen måste jag påpeka att Méliès har fått ge namn åt det pris till bästa europeiska film som den europeiska federationen för fantastisk film-festivaler (till exempel FFF i Lund) delar ut.








(Biopremiär 16/3)

måndag 12 mars 2012

I morgon börjar BUFF

Barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö, alltså. Fem dagar med väldigt många filmer från alla möjliga länder och av alla möjliga längder.
Öppningsfilmen är Martin Scorseses HUGO, som har ordinarie Sverigepremiär på fredag, som har tilldelats ett antal Oscars, och som hävdas vara riktigt bra. Men när jag bläddrar igenom programmet för festivalen blir jag lite konfunderad. För med undantag för kortfilmerna, känns det som om jag redan har sett allt av intresse. De visar nämligen väldigt många filmer som redan funnits på Malmös ordinarie biorepertoar under fjoråret och denna vår-vinter. Jag vet inte riktigt varför de vill visa dessa filmer. Utgår de ifrån att ungarna - det vill säga målgruppen - inte såg dem på bio? Eller på DVD?
Vidare visas i vanlig ordning en massa filmer på språk jag inte förstår, filmer som är textade på engelska. Det är inte utan att jag undrar hur detta funkar med en ung barnpublik. Jag känner en del vuxna som har problem att hänga med i engelsktextade filmer - hur svårt är det inte då för barn, som har svårare både för engelska och för att läsa?
Och självklart visas en hel del filmer av den typ vissa vuxna tycker att det är viktigt att barn ser - men som främst uppskattas av andra vuxna. Ni vet, barn som lever i misär och elände. Eller filmer om vanliga barn som lever vanliga liv, och det händer ingenting intressant överhuvudtaget.
Jag lär återkomma med rapporter från festivalen. Jag vet inte riktigt vad jag kommer att se, jag har bara hunnit skumma igenom katalogen och programmet. Och jag måste också hinna med att se och recensera de filmer som har biopremiär på fredag. Förutom HUGO då, alltså.


måndag 22 mars 2010

BUFF: Superbror

Foton copyright © Nordisk Film
I min recension av MONSTER BUSTERS skrev jag att jag sett två danska barnfilmer under BUFF-veckan. Detta är den andra - fast jag såg den före MONSTER BUSTERS.
Regissören Birger Larsen mottog BUFF:s stora pris 2010 för sin gärning inom barnfilmen. Eftersom jag inte tittar på barnfilm, har jag inte sett karlns filmer, men jag har allt sett honom skådespela: 1978 gjorde han en roll och blev då så populär att han blev skrämd. Han hade huvudrollen i den danska ungdomsfilmen VIL DU SE MIN SMUKKE NAVLE?, byggd på boken med samma namn. Den gick på svensk TV när jag var ung och innehöll ett par repliker vi länge citerade: "Er den ikke smuk? Vil du kysse den?".
Manuset till SUPERBROR är skrivet av Åke "Kådisbellan" Sandgren. Filmen handlar om lille Anton och hans äldre bror Buller, som är autistisk. Anton är mobbad i skolan, men är duktig på att ta hand om sin bror.
En dag anländer en sten från rymden och Buller får superkrafter. Han kan flyga och blir stark och grejor, och äntligen kan han vara lite vuxen och försvara Anton mot mobbarna.
Visst är det coolt med en skandinavisk superhjältefilm. Birger Larsen har antagligen haft hur kul som helst när han gjorde öppningsscenerna och förtexterna: först kommer en parafras på STJÄRNORNAS KRIGS öppning; rymden och en farkost kommer farande bakifrån över oss - men så riktas kameran lite neråt och vi ser att det är ett flygplan som går in för landning på Kastrup. Därefter kommer förtexterna flygande genom rymden som i SUPERMAN - THE MOVIE.
Tyvärr är resten av filmen inte så bra jag vill att den ska vara. Det blir sådär trist svenskt (fast danskt) med budskap och politisk korrekthet. Nog för att Stan Lee lät sina superhältar lida av allehanda handikapp och personliga problem, men en autistisk pojke känns fel för att resultatet ska bli tjoflöjt. Det är lite för allvarligt.

SUPER-
BROR är också berät-
tad på ett sätt som verkligen vänder sig till barn. Tror jag. Jag upplevde filmen som allt segare och segare; den är berättad i ett rätt makligt tempo. Jag blev sömnig.
Filmen innehåller en del fräsiga effekter. De är förvisso aningen taffligt gjorda, men det är ju inte varje dag man ser en unge flyga omkring i ett danskt villaområde.
MONSTER BUSTERS var betydligt bättre.

lördag 20 mars 2010

BUFF: Monster Busters (Monsterjægerne)

Foton copyright © M&M Productions

Den andra danska barnfilmen på bara ett par dagar tack vare BUFF. Jag vet inte när jag såg en dansk barnfilm senast. Kanske var det en visning av OTTO ÄR EN NOSHÖRNING för femton år sedan.
Danskar har en lite annorlunda inställning till livet och kultur än vi svenskar. I Danmark har de en fin serietradition inspirerad av fransk-belgiska album, medan vi i Sverige får dras med illa tecknad propaganda från arga feminister. Och i Danmark kan de utan att skämmas göra barnfilm som barn faktiskt vill se. Som MONSTER BUSTERS - kanske en av de bästa barnfilmer jag någonsin sett. Och då är jag en medelålders man.

MONSTER BUSTERS i regi av Martin Schmidt bygger på en serie ungdomsböcker. Tolvårige Oliver och hans lillebror lyssnar på deras tjocke, skäggige och piprökande farfars berättelser om hans karriär som monsterjägare. Till skillnad från Lasse tror inte Oliver ett dugg på farfars stories och om att ett infångat skuggmonster finns inlåst i en speciell frys.

Men så hamnar farfar på sjukhus. Oliver och Lasse undersöker farfars hus och hittar en lucka som leder ner till en hemlig källare full av monsterjägarutrustning - och där finns även en frys med varningsskylt...

Oliver mobbas i skolan av Philip, en av de tuffa pojkarna, och det bär sig inte bättre än att Philip hamnar i källaren och öppnar frysen. Ut kommer en vildsint skugga som sätter igång att besätta folk.
Olivers föräldrar är riktigt rejäla - farsan är till och med polis. Men morgonen efter att skuggmonstret sluppit löst beter han sig konstigt. Han vill inte jogga, utan äter Kalaspuffar med chokladmjölk och extra socker, han rapar - och så börjar han fisa. Och fisa. Och fisa som bara den. Därefter kysser han sin fru - och då blir även morsan besatt. Hon klär genast ut sig till hora och börjar flörta med karlar. Inte bra, eftersom de ska iväg på föräldrasamtal med lärarna på skolan. Samtalet urartar till en fis- och tafsorgie.


Oliver och Lasse förstår att skugg-
monstret sprider sig via kyssar. Folk i byn blir galna till höger och vänster. Ungarna instrueras av farfar och tillsammans med ett par kompisar beväpnar de sig med monsterbekämparvapen och beger sig ut på monsterjakt.
MONSTER BUSTERS är verkligen skitrolig. Det är som om bröderna Farrelly regisserat THE MONSTER SQUAD och flippat ut under arbetets gång. Tänk om jag hade fått se sådant här när jag var tio!

Förtexterna är fantastiska; de är animerade och ser ut att vara hämtade ur en 60-talskomedi. Prologen är också otrolig och fick mig att undra vad fan det här är - det är farfars berättelser om vad skuggmonstret hittade på en gång i tiden; vi ser en rad människor bli besatta och göra de mest bisarra saker - bland annat en galet skrattande farsa som överlämnar ett knippe dynamit till sina små barn för att sedan trycka ner spaken på detonatorn. Allt annat än god smak, vilket är bra.

Lille Lasse älskar att titta på skräckfilm och i en scen väljer han mellan att se FRIDAY THE 13TH: THE FINAL CHAPTER och SISTA TIMMEN - den sistnämnda är Martin Schmidts debutfilm, en inte så lyckad skräckis, men ändå.

Jag hoppas verkligen att MONSTER BUSTERS kommer att få distribution i Sverige. Om inget annat på DVD. För den här filmen förtjänar verkligen att ses. Du kommer nog att älska den du med, oavsett din ålder!







fredag 19 mars 2010

BUFF: Orps - The Movie

"När såg du en norsk film senast?" är en fråga som inte passar så bra just nu. Meningen är att svaret ska vara "Oj, det var längesedan...", men tack vare DÖD SNÖ har ju många faktiskt klämt en norsk film de senaste månaderna. Men:
När såg du en norsk barnfilm senast? Är du i min ålder svarar du nog något om PROFESSOR DRÖVELS HEMLIGHET, och det var inte ens en film utan en TV-serie. Om du inte går på filmfestivaler är chansen liten att du tittar på norska barnfilmer.
Atle Knudsens ORPS - THE MOVIE var öppningsfilm på årets upplaga, den 27:e, av BUFF; Malmö Barn- och Ungdoms Filmfestival. Många av filmerna på BUFF tycker jag är långtifrån barnfilmer. Till exempel visas SEBBE. Huga. Men Knudsens film är en rejäl barnfilm, riktad till småungar som vill ha kul och inget annat i en och en halv timme.
Marschorkestrar - korps - är tydligen stort i Norge. Jag har ingen aning om hur det är i Sverige. Annars förekommer sådana band mest i amerikanska filmer, tycker jag. I ORPS - THE MOVIE ska en orkester från en liten håla på vischan åka iväg och tävla i Norgemästerskapen i marschmusik. Dock har de dåligt med pengar och fem bandmedlemmar får inte följa med. Dessa ungar väljs genom en fejkad lottdragning.
Dock beslutar sig de utröstade ungarna - de verkar vara i mellanstadieåldern - för att bilda ett eget band och åka iväg och tävla ändå. De döper sig till något om Gamle Tomter Elite Korps eller vad det nu var, men senare blir de av misstag omdöpta till Orps, kort och gott, efter att ett frigolit-K lossnat.
Bandet letar upp en gammal avdankad dirigent som tycker att de ska spela balkanmusik - zigenarjazz, alltså. Fy fan, det värsta jag vet! Därefter är det dags för spänning, äventyr och lite kärlek.
Kvinnan som leder det egentliga marschbandet är härligt psykopatisk och går ständigt omkring med ett vansinnigt leende. Först blir det bussjakt - det gäller att komma först till tävlingen. När jag tänker efter består mer än halva filmen av bussjakten, under vilken de elaka försöker sabotera för de goda.
...Och sabotageförsöken fortsätter under tävlingen. Men allting är härligt förutsägbart. Det handlar om rejäl amerikansk dramaturgi och innehåll och moral är också typiskt amerikansk - dock blir det Åsa-Nisse över det hela.
Här finns en massa konstiga inslag jag inte riktigt vet vad jag ska säga om: en av killarnas storasyster sitter i rullstol och kräver särbehandling - men hon är egentligen bara lat och orkar inte gå. En indisk eller pakistansk pojke lider av narkolepsi och somnar plötsligt - men detta förekommer bara i början, så sömnsjukegrejen har ingenting med någonting att göra. En tjock tjej stammar. Hon har även två väldigt tjocka föräldrar.
Och så har vi det där med balkanmusiken. Det känns bara politiskt korrekt. Det finns väl inga ungar som vill spela sådan skit. Det låter som om Kustorica gjort en tramskomedi för barn.
ORPS - THE MOVIE är inte tråkig. Det går undan. Det är en del slapstick, glatt humör och tjoflöjt, och de goda segrar över de onda. Men det är banalt och lite visset. Om ungarna i publiken uppskattade filmen vet jag inte. Den var på norska och textad på engelska. Det skrattades åt de fysiska skämten.
Den här filmen lär nog inte gå upp på bio i Sverige - eller ens komma ut på DVD. Betyget här under är bara något jag drar till med.