Netflix: Spy Kids: Armageddon

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Häromåret såg jag om DESPERADO och FROM DUSK TILL DAWN, vilka jag mindes som svinbra. När de kom tyckte jag att de var bland det häftigaste som gjorts på 90-talet, och jag gillade det faktum att regissören Robert Rodriguez var lika gammal som jag - det är han för övrigt fortfarande. Hans superlågbudgetdebut EL MARIACHI var jag inte så förtjust i, men DESPERADO tyckte jag var fantastisk.

När jag nu såg om dem tyckte jag inte alls att de var speciellt bra. I synnerhet FROM DUSK TILL DAWN tyckte jag var vissen och lite påfrestande. När jag tänker efter har nog Rodriguez gjort fler dåliga filmer än bra. Hans förra film, HYPNOTIC (som jag inte recenserat), var fullkomligt värdelös, direkt osebar. Och nu är han här igen, denna gång med en ny SPY KIDS-film, gjord direkt för Netflix.

Jag har sett samtliga SPY KIDS-filmer. Den första kom 2001. Det är 22 år sedan. Inga av filmerna har varit bra. Jag vill minnas att jag tyckte att Sylvester Stallone var lite skojig i en av dem, men i övrigt är de gapiga och påfrestande, som amerikanska barnfilmer ju ofta är. Den enda SPY KIDS-film jag recenserat här på TOPPRAFFEL! är den fjärde filmen, SPY KIDS 4D från 2011. 

Eftersom ungarna från den första filmen nu är vuxna, får vi helt nya kids i denna film. En helt ny familj, verkar det som. Familjen Tango-Torrez. Zachary Levi och Gina Rodriguez spelar föräldrarna, Terrence och Nora, medan Connor Esterson och Everly Carganilla är barnen Tony och Patty. Terrence och Nora är hemliga agenter, barnen gillar datorspel.

En slem datorspelstillverkare, Rey "The King" Kingston (Billy Magnussen), tänker släppa ut ett datorvirus för att ta kontroll över all teknik i hela världen. Av diverse skäl är Tony och Patty de enda som kan stoppa The King. De hittar sina föräldrars hemliga agentbas och blir agenter de med.

De första tio minuterna eller så av SPY KIDS: ARMAGEDDON är väl lite lustiga, men därefter störtdyker filmen. I stort sett hela filmen utspelar sig i ett datorspel. Allt är green screens. Det påminner en del om den lika värdelösa ANT-MAN AND THE WASP: QUANTUMANIA (som jag inte recenserat). 

Det här är bara tråkigt och jobbigt att titta på. Jag undrar om filmens målgrupp - det vill säga åttaåringar - begriper någonting alls av filmens handling. Jag menar, jag är betydligt äldre än åtta, och jag begrep inte allt. Men det berodde även på att jag emellanåt satt och tänkte på annat i ren leda.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 22/9)

Bio: Expend4bles

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag inser att jag var lite väl positiv till de två första EXPENDABLES-filmerna när de kom 2010 och 2012. Då var slagkraftiga, blodiga actionfilmer sällsynta på bio, så en återgång till 80-talets våldsamma grabbfilmer var välkommen. Dessutom var det kul att se alla dessa gamla actionstjärnor igen - på en och samma gång. Jag har sett om filmerna sedan dess och de är inte precis jättebra.

THE EXPENDABLES 3 tyckte jag inte var bra när den kom 2014. Detta berodde delvis på att man gjort en film med den lägre åldersgränsen PG-13 för att locka en större publik. Den första filmen innehöll hinkvis med blod och svordomar, THE EXPENDABLES 2 innehöll blod, men inga svordomar, eftersom den hejdlöst kristne Chuck Norris inte ville vara med om det svors. Den tredje filmen innehöll varken blod eller svordomar.

Denna fjärde film har fått den konstiga titeln EXPEND4BLES. Ska det läsas som EXPENDFOURBLES? Nej, de har bara kört vidare på den märkliga trenden att lägga till eller ta bort ett "the" i titeln på uppföjare, och att sätta en fyra istället för ett A tyckte de väl var fräsigt värre.

Den här gången är blodet och svordomarna tillbaka - däremot har de glömt manuset. Ja, jösses. Vad fan var det här?

EXPEND4BLES är regisserad av Scott Waugh, som senast gjorde den vansinnigt usla HIDDEN STRIKE med Jackie Chan och John Cena. Den filmen hamnade direkt på Netflix i Sverige (och i de flesta andra länder, kan jag tänka mig). EXPEND4BLES är väl aningen bättre än HIDDEN STRIKE, men det säger inte så mycket.

Iwo Uwais (från THE RAID-filmerna) spelar den onde Rahmat, som tänker stjäla kärnvapenspetsar av den lika mystiske som okände superskurken Ozelot. Barney Ross (Sylvester Stallone) och de andra i Expendables-teamet skickas till Libyen för att stoppa Rahmat, men uppdraget går åt skogen. Dessutom händer något ytterst oväntat i Libyen.

Att uppdraget gick fel skylls på Christmas (Jason Statham), så han kastas ut ur teamet innan de ger sig ut för att stoppa Ozelot, som fraktar kärnvapen på ett fartyg någonstans utanför Ryssland - Ozelot har för avsikt att starta ett tredje världskrig. Eftersom han nu är arbetslös, tar Christmas jobb som livvakt, men det går inte så bra. Han vill hämnas, så han ger sig också iväg efter Ozelot.

Teamet har en del nya medlemmar den här gången, varav några är rätt anonyma. Dolph Lundgren och Randy Couture är tillbaka som Gunner och Toll Road. Curtis "50 Cent" Jackson spelar Easy Day. Jacob Scipio spelar Galan, som pratar för mycket och gillar golden showers. Jag kollar upp Scipio och inser att jag sett honom i flera filmer, utan att minnas honom. Kanske är han mest känd för att ha gjort en av rösterna i barnprogrammet BYGGARE BOB. Levy Tran, som spelar Lash, känner jag inte heller igen, hon har mest medverkat i TV-serier. Andy Carcia spelar deras slemme chef Marsh, som har en tandpetare i munnen. Christmas åker till Thailand, där han letar upp en som heter Decha och som spelas av Tony Jaa.

Den i teamet som ges mest utrymme är Christmas' argsinta flickvän Gina (Megan Fox). Här undrar man förstås vad hon har där att göra. Gina ska föreställa något slags elitsoldat - och hon ger verkligen inte intryck av att vara vare sig elit eller soldat. Eller något annat. Absolut ingenting på Megan Fox ser ut att vara äkta. Hon är hårdsminkad genom hela filmen, hon är så fixad att hon ser ut att vara airbrushad, och även om hon är beväpnad till de blekta tänderna, har hon bar mage. Hon är lika övertygande som Denise Richards var som kärnfysikern Christmas Jones i Bondfilmen VÄRLDEN RÄCKER INTE TILL. (Och därmed fick jag in två rollfigurer med namnet Christmas i denna text.)

De två sista tredjedelarna av EXPEND4BLES utspelar sig ombord på fartyget, där folk slaktar varandra så att blodet sprutar. Det påminner en del om PROJECT WOLF HUNTING - det är nästan lika blodigt, och det är lika tjatigt. Ultravåld i trista miljöer. På slutet serveras ännu en överraskning (som inte är så överraskande som det är tänkt) och det hela känns som en fläskig antiklimax. Jag tänkte "Var det här allt?!".

Den här filmen funkar inte alls om man ställer aningen mer krav på en actionfilm än konstant skjutande och knivhuggande. Manuset är alldeles för tunt och oinspirerat. Rollfigurerna är platta. Försöken till humor är riktigt dåliga. Jag gillar ju Stallone, Dolph, Statham och Jaa, men de kan inte rädda det här. De datoranimerade effekterna är ofta undermåliga och green screen-scenerna är uppenbara, vilket gör att filmen ser billig ut, sina 100 miljoner dollar till trots. En timme och 43 minuter varar EXPEND4BLES, en barmhärtig tid. Jag kollade inte på klockan när eftertexterna började rulla, men det var väl efter drygt 95 minuter. Det kändes lite grann som att alla inblandade tröttnade på det hela, gick hem, och lät filmen sluta i förtid.

Det här är en film från Millennium Media. Millennium var B-filmsbolaget Nu Images biofilmsgren - på 90- och en bit in på 2000-talet vällde det ut direkt-på-DVD-action från Nu Image, de var 90-talets Cannon, kan man säga. Dotterbolaget Millennium blev senare huvudbolaget. EXPEND4BLES känns dock som en gammal Nu Image-film. Det är alldeles för simpelt och fantasilöst. Framför allt är det tråkigt. THE EXPENDABLES 3 hade om inget annat Mel Gibson som skurk.

En scen är dock jättebra. Det är när Christmas jobbar som livvakt och bär kostym. Här blir Jason Statham plötsligt Frank Martin från TRANSPORTER-filmerna en liten stund, och jag tänkte att jag hellre hade velat se en ny TRANSPORTER-film.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 22/9)

DVD: Eagles Over London

EAGLES OVER LONDON (Retro Film)

ÖRNAR ÖVER LONDON hette den är italienska filmen från 1969 när den gick på bio i Sverige. För regin står Enzo G Castellari, som gjorde en massa actionfilmer, och som väl är mest känd för 1978 års THE INGLORIOUS BASTARDS. Han lever än, men han har inte regisserat sedan 2010.

När EAGLES OVER LONDON kom, var filmen den dittills dyraste film som producerats i Italien. Och jo, den ser ut att ha kostat en hel del pengar. Här finns bokstavligt talat tusentals statister, massor med krigsfordon och flygplan, mängder av modellbyggen, action och effekter.

Däremot har man, trots fem författare, inte lagt alltför mycket möda på manuset - eller så misslyckades Castellari med att iscensätta manuset. Castellari lär ha plockat bort mycket av manusets drama för att istället fokusera på action, action, och ännu mer action.

Frederick Stafford innehar huvudrollen som en brittisk officer. Stafford är mest känd för att ha medverkat i TOPAZ, vilken är en av Hitchcocks sämsta filmer. Innan dess spelade han OSS 117 i två filmer, och han var även agent 505 i ett Eurospy-raffel, med mera.

Ett gäng tyska sabotörer tar sig till England, utklädda till engelska soldater. Dessa måste förstås stoppas. Som tittare har man svårt att se skillnad på hjältar och skurkar, i synnerhet när vi ser dem på håll. Alla bär likadana uniformer! Detta leder förstås till förvirring. Fast hjältarna har bra syn, de vet vilka de ska skjuta ner.

Bland övriga medverkande hittar vi amerikanen Van Johnson, Luigi Pistilli (FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER, DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE), Eduardo Fajardo (Major Jackson i DJANGO), Francisco Rabal (som gjorde sin sista roll i Stuart Gordons DAGON), och så har vi Ida Galli, bättre känd som Evelyn Stewart - henne har vi sett i Mario Bavas THE WHIP AND THE BODY, samt THE CASE OF THE SCORPION'S TAIL, THE BLOODSTAINED BUTTERFLY, FOOTPRINTS ON THE MOON och en massa andra filmer. 

Karaktärsutveckling finns det knappt någon alls i EAGLES OVER LONDON. Rollfigurerna är inga större personligheter och det är rätt träigt. Men det är väl hyfsat underhållande. Om jag sett den här filmen när jag var tio hade jag säkert älskat den - den känns lite grann som en serie i Pilot.

 

Netflix: Greven

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en chilensk sådan.

När jag var i fem-sexårsåldern satt jag vid köksbordet hemma hos mormor och morfar, och ritade en krigsserie. Serien började med att en stridsvagn sköt sönder en mur, som den sedan körde genom, rakt mot läsaren, och när allt rasat såg vi att det var Hitler som körde stridsvagnen. Jag ritade Hitler med en stor mustasch och solglasögon. Jag hade blandat ihop Hitler med Augusto Pinochet. Och Pinochet hade jag antagligen bara sett en enda bild på, jag visste inte vem det var.

GREVEN är en film av chilenaren Pablo Larraín, som senast gjorde SPENCER, en film jag inte tyckte var jättebra. Larraín är dock en intressant regissör. GREVEN fick sin världspremiär på filmfestivalen i Venedig förra månaden, där den även fick pris för bästa manus. Filmen har gått en kort sväng på bio i ett par länder, men det är alltså en Netflixfilm.

Det här är en film jag önskar att jag tyckte bättre om än jag gjorde. 

Enligt filmen föddes Augusto Pinochet i Frankrike, där han under franska revolutionen blev vampyr. Han hamnade med tiden i Chile, där han blev diktator. Efter att ha levt i 250 år är nu Pinochet, spelad av Jaime Vadell, trött och vill dö, hans samvete spökar och han gillar inte att hans namn vanärats. Han sitter i ett hus mitt ute i ingenstans och hans familj hjälper till med att hålla honom vid liv. När en mystisk kvinna dyker upp får Pinochet tillbaka lite av sin livslust.

Filmens berättarröst (Stella Gonet) pratar engelska, rösten och sättet att prata på känns välbekant, kvinnan ger intryck av att beundra Pinochet, och under filmens sista akt får vi se vem det är.

GREVEN är en satir - men jag antar att det mesta går mig över huvudet, jag har inte skänkt en tanke på Pinochet på decennier; möjligtvis blev jag överraskad när han dog 91 år gammal 2006, jag trodde han var död sedan länge. Jag vet vem han var och vad som pågick i Chile under hans tid som diktator, men i övrigt har jag ingen koll alls. Å andra sidan är det mycket möjligt att jag bara tror att filmen ska vara djupare än det vi ser i bild. Jag läste en gång för länge sedan ett ryskt manus till en vampyrfilm. Den handlade om att överklassen och de styrande var vampyrer som sög ut folket. Jag trodde att jag missat något i storyn, men satiren var inte djupare än så. (Det blev aldrig någon film, tror jag.)

Dock innehåller GREVEN en hel del fullkomligt fantastiska scener. Filmen är i svartvitt och ibland ser det ut som en humoristisk vampyrversion av TURINHÄSTEN. Här finns en del fullkomligt bisarra scener och detaljer (som Marie Antoinettes huvud bevarat i en glasburk med formalin), avrättningar med giljotin, surrealistiska scener, och långa, vackra, poetiska sekvenser med vampyrer som flyger över landskapen. Filmfotot går inte att klaga på. Ibland är det lite kul.

Men, filmen är alldeles för lång, den blir rätt tråkig mellan varven, det är ibland lite krystat konstnärligt, och jag erkänner alltså att jag inte förstod allt. Om här nu finns fler saker att förstå. Jag har aldrig intresserat mig för vare sig Chile eller Falklandskriget. För mig var det senare bara rubriker i tidningar och i Aktuellt på TV, det var 1982, jag förstod aldrig riktigt vad det gick ut på, och plötsligt var det slut.

Min serie om Pinochet som Hitler blev aldrig klar, jag tröttnade efter att ha ritat de tre första rutorna.

 

 

 

(Netflixpremiär 15/9)

Amazon Prime Video: Sentinelle

Foton copyright (c) Amazon Studios

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Den franska actionkomedin SENTINELLE smögs ut på Amazon Prime Video gångna helg, utan större pukor och fanfarer. Amazon är lite kassa på att marknadsföra sina egna produktioner, åtminstone jämfört med Netflix, som skickar aviseringar om de flesta premiärer, även sådant jag inte markerat att jag är intresserad av. Dessutom är Amazon Prime Video nu en enda stor röra, eftersom de lagt till fler kanaler som det kostar pengar att abonnera på, samt hyrfilmer. Allt ligger huller om buller och man måste leta efter den blåa Prime-loggan och klicka på den för att hitta rätt. 

Nå. Jag lyckades hitta avdelningen med nyheter och därmed filmen SENTINELLE av Hugo Benamozig och David Caviglioli, vilka båda skrivit manus och regisserat. Premissen verkade hur kul som helst.

SENTINELLE utspelar sig på den franska ön Réunion i Indiska oceanen. Jonathan Cohen spelar kommissarie François Sentinelle. Han är extravagant klädd, han har slingor i håret, som polis är han stenhård och våldsbenägen. Men - han är även schlagersångare. Dessutom är han fruktansvärt korkad.

Filmen inleds med en actionscen. Sentinelle och hans kollega Morisset (Raphaël Quenard) jagar en skurk - Morisset till fots, Sentinelle kör bil. Sentinelle är mer intresserad av att hinna i tid till inspelningen av en ny musikvideo. Morisset blir skjuten i benet och Sentinelle, som köper en macka under jakten, säger till honom att det inte är så allvarligt, gå hem och vila en stund. Sentinelle kör på skurken, ger honom stryk och säger till några förbipasserande att det här inte är polisbrutalitet, killen förtjänar det. 

På videoinspelningen behövs en ny skådespelare, i brist på andra låter Sentinelle skurken han nyss gripit göra rollen. Skurken rymmer och när Sentinelle försöker skjuta honom, råkar han skjuta ner förbipasserande istället.

Därefter börjar själva storyn. En terrororganisation som kallar sig Röd Arm kidnappar presidentens make, en gubbe som kliar sig i röven när han sover. Sentinelle anlitas för att hitta den kidnappade och stoppa Röd Arm. Sentinelle är mer intresserad av sin musikerkarriär. Hans manager dyker upp och berättar, med hjälp av en kasperdocka, att Sentinelle fått kicken, eftersom ingen gillar hans skivor.

Den första halvtimmen av SENTINELLE är väldigt rolig. Jag skrattade högt flera gånger. Det är kul när Sentinelle sjunger en smäktande chanson medan folk bärs bort på bår i bakgrunden.

Därefter tappar filmen betänkligt. Luften går ur. François Sentinelle känns mer jobbig och osympatisk än kul. Först när det återstår en dryg kvart blir det roligt igen. Jag satt först och tänkte att, jösses, den här festliga filmen kommer jag att ge en fyra i betyg! Sedan tänkte jag att, nä, det får nog bli en tvåa. Jag kompromissar och sätter en trea.

Våldet i filmen är överraskande rått och blodigt.

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 8/9)

Bio: The Nun II

Foton copyright (c) Warner Bros.

THE NUN från 2018 (som inte ska förväxlas med den spanska skräckfilmen THE NUN från 2005) blev en alldeles enorm framgång på världens biografer. Åtminstone i förhållande till sin budget. Dålig kritik fick den förstås - det kändes som om jag var den ende som tyckte att filmen var rätt bra. Att jag gillade den när jag såg den på bio berodde främst på att den var så otroligt snygg och stämningsfull. Jag såg om den på någon streamingtjänst tidigare i år, och den var väl inte riktigt lika bra som jag mindes den.

Att den demoniska nunnan Valak skulle återkomma i en uppföljare var en självklarhet. För regin den här gången står Michael Chaves, som gjorde THE CURSE OF LA LLORONA och THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT.

Året är 1956, några år efter händelserna i den första filmen, och i en liten fransk stad händer otäcka saker. I en kyrka dyker plötsligt den illasinnade nunnan upp och sätter eld på en präst, mitt framför ögonen på en liten korgosse. Hjältinnan från den förra filmen, den unga nunnan Irene (Taissa Farmiga), kallas till platsen - har hon bekämpat nunnan en gång, kan hon säkert göra det igen. En annan ung nunna, Debra (Storm Reid), rymmer från klostret och hänger på Irene. Debra gillar inte att vara nunna och undrar hur hon hamnade i ett kloster i Frankrike.

En en annan liten fransk stad alldeles i närheten, jag tror det var en annan stad, händer det också hemska saker. Nunnan verkar härja på en flickskola. På denna skola jobbar Maurice, "Frenchie" kallad (Jonas Bloquet), som också var med i den förra filmen som ett komiskt inslag. Han är något slags vaktmästare på skolan. Elaka flickor mobbar snälla flickor, men en lärarinna, Kate (Anna Popplewell), är snygg och trevlig. Hon verkar vara skolans enda lärare.

Irene och Maurice återförenas för att ge sig på nunnan, vilket blir svårt, eftersom Maurice är besatt.

När jag skriver det här och funderar på handlingen, slår det mig att det inte finns så mycket handling. På ytan verkar det hända en massa saker, men i realiteten händer det nästan ingenting.

Liksom 2018 års THE NUN är det här en väldigt snygg film. Bitvis är det makalöst snyggt. Öppningsscenerna med dimmiga gator är otroligt stämningsfulla och här finns en scen med tidskrifter på ett ställ som är närmast genialisk. Filmmusiken är olycksbådande. Ett par surrealistiska scener är inspirerade.

Alla i filmen lever i ett totalt mörker - bokstavligt talat. De verkar inte ha några lampor inomhus. Flickskolan är alltid nedsläckt - det hålls en lektion i ett mörkt klassrum. De få lampor som syns ger bara ifrån sig ett svagt sken. Det är så mörkt att Läderlappen skulle känna sig hemma.  

THE NUN II må vara en snygg film, men det är tyvärr ingen bra film. Det här är en märkligt ospännande film. Den är alldeles för lång, den är småtråkig och oengagerande. 

Dessutom fläskar Michael Chaves på med demonattacker alldeles för ofta. Någon attackeras och dödas av nunnan, och redan i nästa scen sker en ny nunneattack, eller något som är avsett att vara kusligt. Effekten förtas. De sista femton minuterna eller så känns nästan parodiska, när även Maurice springer omkring och skriker "RRRRRAAAAHHHHRRRR!!!" och bär sig åt.

Plötsligt dyker det upp en demonisk get! Det ser rätt skojig ut. 

För att bekämpa demonen måste Irene ta hjälp av Sankta Lucia. Jo, faktiskt! Demongeten är kanske julbocken? Får vi en stjärngosse i THE NUN III?

Eftersom THE NUN-filmerna ingår i THE CONJURING-universumet, måste förstås paret Warren från THE CONJURING-filmerna dyka upp. Eftertexterna avbryts för en bonusscen. Telefonen ringer hemma hos Ed och Lorraine Warren (Patrick Wilson och Vera Farmiga). Ed svarar. Och det är allt! Det är fullkomligt poänglöst. Det kom kanske ytterligare en scen efter att förtexterna rullat klart, men då hade jag gått ut.

Alldeles nyligen stämde Bonnie Aarons, som spelar nunnan, Warner Bros. Hon anser att Warners tjänat mer pengar på nunneprodukter än de redovisat, och därmed har brutit kontraktet.

 

 

 

(Biopremiär 9/9)

Bio: The Equalizer 3

Foton copyright (c) Sony Pictures

Eftersom jag varit bortrest några dagar är denna recension aningen sen, men visst måste jag väl skriva om en ny Equalizer-film, eller hur?

Den förra filmen, THE EQUALIZER 2, som kom 2018, var halvhyfsad, den var sämre än den första filmen, vilken kom 2014, och slutuppgörelsen var något av en antiklimax. 

Antoine Fuqua, som, gjorde de två första filmerna, är nu tillbaka med THE EQUALIZER 3, som påstås vara den sista filmen om den mystiske, tidigare agenten Robert McCall. Tja, Denzel Washington fyller 69 i december, så det är kanske dags att sluta spöa upp buset så att blodet sprutar.

THE EQUALIZER 3 är nog lite bättre än tvåan. Men jag vet inte säkert. Jag återkommer till detta nedan.

I denna nya film är McCall flintskallig. I den första filmen var han flintskallig, i den andra hade han hår, men nu är han skallig igen. Inte nog med det, han befinner sig nu i södra Italien. Han är ju ekonomiskt oberoende, McCall, åtminstone verkar det så. 

När filmen börjar har McCall letat upp ett gäng knarksmugglare på Sicilien. Han har redan hunnit döda nästan allihop. När bossen dyker upp med sin lille son ser McCall till att döda resten av dem - med undantag för pojken. Pojken är inte den som är den, så han skjuter McCall i ryggen.

McCall tar sig till fastlandet, han är nära att dö, men hittas av en snäll polis (Eugenio Mastrandrea) och vaknar upp hos en väldigt snäll gammal doktor (Remo Girone), som bor i en pittoresk by. McCall stannar kvar i byn under rehabiliteringen, han känner sig hemma där, han dricker te, viker servetter, och minsann om han inte köper sig en hatt. Byborna gillar honom.

McCall ringer upp CIA-agenten Emma Collins (Dakota Fanning) och berättar om alla droger som smugglas in till Neapel. Collins undrar vem den mystiske uppringaren är. Det lyckas hon förstås ta reda på, så hon åker till Italien.

Camorran; den italienska maffian, bedriver beskyddarverksamhet i byn där McCall bor. Den snälle fiskhandlaren får sin butik uppeldad. McCall gillar inte detta, så han tar kål på indrivarna. En av de han dödar är lillebror till en ond maffiaboss (Andrea Scarduzio), och denne vill förstås i sin tur ta kål på McCall. McCall har tur, eftersom det är samma skurkar som ägnar sig åt droghandeln. 

Handlingen i THE EQUALIZER 3 är föredömligt enkel. Den är nästan för enkel. När filmen slutade tänkte jag, Vänta, var det här allt? Det här känns som en gammal Bronson-film. Onda skurkar gör onda saker, de oskyldiga lider, Bronson dödar allihop. Dakota Fannings CIA-agent är rätt överflödig i filmen. Hon och hennes kollegor dyker upp ibland, men tillför inte speciellt mycket. McCall hade klarat biffen på egen hand.

Men - vill man se en hårdför actionthriller är detta rätt film att se. Eller, tja, det är väl inte så mycket actionfilm som splatterfilm. McCall verkar finna ett nöje i ett döda skurkarna på diverse uppfinningsrika och sadistiska sätt. Filmens öppningsscener är extremt brutala. Robert McCall är intellektuell, han är beläst, han tycker om att äta gott och umgås med trevliga människor, han ler mycket, och han gillar att lemlästa otrevliga människor.

Skurkarna är osedvanligt vidriga i den här filmen. De är det värsta avskum man kan tänka sig. Men de är lite schyssta ändå - de har ett flertal tillfällen att döda McCall, men avstår, så att de kan slaktas så att blodet sprutar och kroppsdelar flyger omkring.

THE EQUALIZER 3 är underhållande, aldrig tråkig, och avslutas med dans på torget.

 

 

 

(Biopremiär 1/9)

Netflix: Bokcirkelmördarna

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en spansk sådan.

Skräckfilmen BOKCIRKELMÖRDARNA bygger på romanen "El club de los lectores criminales" från 2018 av Carlos Alonso Ojea. Carlos Alonso Ojea har även skrivit filmens manus - och regisserat. Detta verkar vara hans långfilmsdebut.

BOKCIRKELMÖRDARNA är en traditionell slasher, en ganska slickad sådan - och den känns som en Kevin Williamson-film från 1990-talet. Dessutom handlar den om den där konstiga clownskräcken som plötsligt uppstod 2016 - ett tema som inte var helt aktuellt när romanen kom, och som idag redan känns daterat.

Filmen handlar om tonåringen Ángela (Veki Velilla), som vill bli författare och som har en bokcirkel tillsammans med några kompisar. När en litteraturprofessor på skolan försöker antasta Ángela beslutar bokcirkelgänget sig för att hämnas - de ska skrämma professorn.

Utklädda till clowner, alla bär likadana masker, jagar de den uppskrämde professorn genom skolan. Det hela går inte som planerat, professorn faller från en balustrad och spetsas på en Don Quixote-staty.

Kort därpå får Ángela och de andra mystiska SMS. "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" står det inte, men nästan. En galning skriver en skräckroman om en mördarclown, denna publiceras online med ett kapitel i taget, och den handlar om hur bokcirkelns medlemmar mördas.

... Och jovisst, en galen clown härjar och har ihjäl ungdomarna. Vem är det? Är det en i gänget?

Jag listade ut vem det var ganska omgående. Förvisso tillkommer en extra twist, men den är inte uppseendeväckande.

BOKCIRKELMÖRDARNA har ett bra filmfoto med varma färger, men filmen lider av en kraftig déjà-vu-känsla. Morden, det vill säga filmens raison d'être, är rätt bra, de är brutala och blodiga, men i övrigt är det småtråkigt och ointressant. Pluspoäng för att den bara varar 89 minuter.

Jag har inte mer att säga om filmen än det här, vilket väl säger en hel del om hur ointressant och likgiltig den är.

 

 

 

(Netflixpremiär 25/8)

Bio: Canceled

Foton copyright (c) Scandinavian Content Group 

Av någon anledning ligger den svenska skräckfilmen ANDRA SIDAN från 2020 nästan alltid på SVT Play. Den är inte speciellt bra, men om inget annat är huvudpersonerna sympatiska. 

Nu är en av den filmens två regissörer, Oskar Mellander, tillbaka med en ny skräckfilm, denna gång skriven och producerad av Joakim Lundell (den där Jockiboi, alltså, som jag inte alls har koll på, han är bara ett namn från kvällstidningsrubriker) och de andra bakom skräckfilmen FEED. FEED pressvisades inte, åtminstone inte i Göteborg, så jag recenserade den inte. Jag visste inte ens att den gick upp på bio. Jag läste att den visst var hajpad - men jag måste verkligen ha missat hajpen. Antagligen har trailers och annat legat på TikTok och andra kanaler jag inte använder, jag kan också ha blivit bortsållad på grund av min ålder.

Men jag har sett FEED. Det är en konstig slasher som är rätt värdelös. Ett gäng osympatiska typer ska spela in något slags internetprogram på en ö. De mördas. 

Namnet på bolaget bakom FEED och CANCELED får mig att rygga tillbaka. Scandinavian Content Group. Content. Innehåll. Inte film, underhållning, kultur. Content får det att låta som något som görs enbart att fylla ett tomrum. Något själlöst, något som är gjort bara för sakens skull. Ungefär som de där korta, anonyma serierna som sprutade ut ur spanska ateljéer på 60- och 70-talen bara för att förlag skulle ha material så att de kunde fylla sidantalet i serietidningar.

På ett sätt är CANCELED unik: det här är världens första skräckfilm om Billys Pan Pizza.

I övrigt är det FEED en gång till, fast den här gången i ett spökhus i djupt inne i en skog i nordvästra Sverige.

Vincent Grahl spelar Alex, en fruktansvärt osympatisk kille som har ett internetprogram som heter "Gone Ghosting", där han agerar spökjägare. Det är han som har blivit "canceled", eftersom han tidigare har fejkat spökerier och tydligen hade en tjej tagit livet av sig på grund av detta. Det görs dock inte så mycket av detta, det finns ingen större orsak till att filmen heter CANCELED, antagligen tyckte upphovsmännen bara att det var en cool filmtitel. "Canceled" är för övrigt amerikansk stavning av "cancelled".

"Gone Ghosting" har två programledare, den andra heter Catta (Felicia Kartal), hon är också osympatisk och tillgjord. Övriga i filmteamet är rätt anonyma. Med sig har de också Polly (Emma Valev), som är den enda som är lite sympatisk. Polly har förlorat sin tvillingbror i en olycka och Catta ska försöka få kontakt med brodern med hjälp av en seans.

Det här teamet åker till en enorm kåk omgiven av skog, väldigt långt ifrån civilisationen. Varför de släpar med Polly dit för att ha en seans där framgår inte riktigt. När de anländer till huset tjoar Alex att ingen har varit där på flera hundra år. Han borde väl se att huset inte är flera hundra år gammal, och även om inredningen rasat ihop, framgår det med all önskvärd tydlighet att grejorna där inne inte är flera hundra år gamla.

Precis när filmteamet ska sätta igång, blir Alex uppringd av Billys Pan Pizza. De säger upp samarbetet och Alex blir skitförbannad, nu har han inte råd att betala sin filmfotograf. En tjej håller upp en massa Billys Pan Pizza-förpackningar och ser ledsen ut.

De hittar ett förseglat rum och det har inredning från 70-talet. Då bodde det en familj i huset. Tydligen bodde de bara i ett rum, eftersom resten av huset inte har 70-talsinredning. I det här rummet hittar de en massa VHS-kassetter från 1978 och 1979. Familjen som bodde där filmade av någon anledning allt de sysslade med, och de var tidigt ute med VHS, ett format som lanserades 1976. Filmteamet lyckas få igång en gammal TV och en VHS-spelare, och tittar på några kassetter. Hemska saker hände i huset, där bor en ondskefull varelse som livnär sig på människors rädsla, alla i familjen dog.

... Alltså: en ondskefull varelse som livnär sig på människors rädsla. I ett öde hus i den folktomma skogen.

Filmfotografen blir hungrig och äter en Billys Pan Pizza. Alex blir fly förbannad. Han får inte äta de där! Men Billys Pan Pizza är det enda de har med sig att äta.

Det ondskefulla monstret, som ser ut att vara en lång och tanig man som flaxar med armarna och låter som spöket i THE GRUDGE; vi får aldrig tydligt se honom, dyker upp och huvudpersonerna dödas en i taget.

CANCELED är en mörk film. Bokstavligt talat. Filmteamet har inte med sig ordentliga strålkastare och annat, så det är konstant mörkt. Färgerna är så urtvättade att det nästan är svartvitt. Liksom fallet var med ANDRA SIDAN, bygger skräcken på att det är beckmörkt, och så plötsligt dyker någonting upp och musiken brölar till. 

Alex klarar knappt av att prata utan att säga "fuck" och "fucking". Rent allmänt är dialogen full av anglicismer. Visst, ungdomar pratar så idag, men dialogen får alla i filmen att framstå som korkade.

Det finns en massa konstigheter i filmen. Annica Liljeblad spelar en tant som bodde i huset på 70-talet, hon figurerar på de där videokassetterna. Vid ett tillfälle säger hon att hon startat en stiftelse vars uppgift är att hålla den övernaturliga ondskan instängd i det här huset. En stiftelse? Satt hon där mitt i en skog i Norrland och startade en stiftelse? Varför inte bara en informell klubb? Det dyker upp några andra från stiftelsen mot slutet. Satt de och häckade i skogen i närheten och bara väntade på att något skulle hända?

Filmen har enorma problem med tempot, jag tittade på klockan redan efter tio minuter. Jag satt och vred på mig i biofåtöljen filmen igenom, gäspade, på filmduken gick omkring i beckmörker och det hände inte så mycket, Alex sa "fuck", ibland skrattade jag till, sedan blev det riktigt flängt, och sedan var det slut. Jag gick innan eftertexterna rullat klart, så jag vet inte om Billys Pan Pizza tackas i eftertexterna. 

Precis som i ANDRA SIDAN har man glömt bort att förklara varför det spökar, vad det är för varelse, och varför den finns där. Den bara finns där. 

Det här är bara dumt och tråkigt. Men visst, det är gott om jump scares, så den unga målgruppen lär skrika en hel del i biosalongen. 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/8)

Bio: Blue Beetle

Foton copyright (c) Warner Bros.

Warner har släppt en rad halvkassa eller direkt usla superhjältefilmer den senaste tiden. BLACK ADAM, SHAZAM! FURY OF THE GODS och THE FLASH. De har ju länge haft problem med att göra DC Comics-filmer som kan matcha de mer framgångsrika filmerna från Marvel. Å andra sidan har även de flesta Marvelfilmerna varit rätt usla på sistone. 

När jag recenserade BLACK ADAM undrade jag om det var den dittills sämsta DC-filmer, konkurrensen är stenhård. Men nu har BLACK ADAM fått tuff konkurrens av BLUE BEETLE.

Jag kan inte påstå att jag har någon relation till superhjälten Blue Beetle. Figuren dök först upp i nummer ett av tidningen Mystery Men Comics. Detta var redan 1939, förlaget var Fox Feature Syndicate, och upphovsman var pseudonymen Charles Nicholas, troligen tecknadesserien av Charles Wojtkoski, och enligt vissa källor kan manuset till det första avsnittet ha skrivits av Will Eisner.

Tidningen från Fox lades ner 1950, men på 60-talet började Charlton Comics ge ut en ny Blue Beetle-tidning. Den blev kortlivad. DC Comics köpte Charlton och i mitten av 80-talet återupplivades figuren, som har stannat hos DC sedan dess. Även om jag aldrig läste DC:s Blue Beetle, minns jag annonser för serien i de andra DC-tidningar jag läste. Jag kan ha läst något 90-talsavsnitt av JLA, där Blue Beetle medverkade. 

Det är inte en och samma Blue Beetle i alla de här tidningarna. Den första Blue Beetle hette Dan Garret, han var en brottsbekämpande maskerad kille som injicerats med Vitamin 2X - och hans dräkt var märkligt lik Fantomens. När Charlton tog över döptes Dan Garret om till Dan Garrett, han fick ett extra T. Han var fortfarande lik Fantomen, men nu hade han visst försetts med superkrafter tack vare en mystisk, egyptisk skarabé - det var Steve Ditko som skapade denna version. Hos DC var det en som heter Ted Kord som blev Blue Beetle. År 2006 uppdaterades figuren igen, Ted Kord har dött och nu är det mexikanen Jaime Reyes som förses med superkrafter. Skarabén är nu av utomjordiskt ursprung.

Jaime Reyes är inte DC:s första latinamerikanska superhjälte - minns Vibe, som dök upp redan 1984. Men i marknadsföringen av denna nya film, som regisserats av puertoricanen Angel Manuel Soto, gör man en stor grej av att det är DC:s första superhjältefilm om latinamerikaner. Handling och annat relevant har man helt förbisett. 

BLUE BEETLE är en av de mest generiska superhjältefilmer jag sett. Den är fruktansvärt simplistisk - men inte på ett bra sätt. Det här känns mer som att ingen orkat tänka till ordentligt.

Filmen har riktiga förtexter, vilket alltid är trevligt, men här är de extremt förvirrande. Samtidigt som namnen på de medverkande och andra visas i ett hörn, blinkar information om de tidigare Blue Beetle (Dan Garrett och Ted Kord) till i ett annat hörn, det går så snabbt att man knappt hinner läsa vad det står.

Först presenteras vi för den döde Ted Kords syster, Victoria Kord (Susan Sarandon). Hon är ond och boss för Kord Industries. Hennes företag har utvecklat det nya försvarssystemet OMAC, en dräkt som gör soldater till supersoldater. OMAC var ursprungligen en figur Jack Kirby skapade åt DC 1974, i senare serier blev OMACs något slags cyborger. Om Victoria Kord verkligen tänker använda sina supersoldater till något ondskefullt framgår inte, men Victoria är ond och självisk. Hon har länge letat efter den utomjordiska skarabén och nu har hon hittat den. Hon ska använda dess kraft för att skapa ännu bättre supersoldater.

Bruna Marquezine spelar Jenny Kord, Teds dotter. Hon arbetar på sin faster Victorias företag, men gillar inte vad Victoria håller på med.  

... Därefter presenteras Jaime Reyes (Xolo Maridueña), som precis tagit studenten och har en bra utbildning. Han återvänder hem till den fiktiva staden Palmera City, som visst ska ligga i Texas. Där bor han i ett litet hus tillsammans med hela sin familj. Familjen har inte råd att betala hyran och ska vräkas. 

Jaimes syster Milagro (Belissa Escobedo) har fixat ett jobb och sig och Jaime, de ska städa åt Victoria Kord. De får sparken på en gång, eftersom Milagro bajsar på Victorias toalett (nej, jag skojar inte). Men i samma ögonblick träffar Jaime Snygga Bruden, det vill säga Jenny Korda. Jenny säger att hon kan fixa ett jobb åt honom om han kommer upp på hennes kontor. Jenny är snygg och snäll.

Jenny vill inte veta av Victorias skarabéplaner, så hon knycker skarabén och gömmer den i en hamburgerkartong. Just då dyker Jaime upp. Utan att säga vad det är, ber Jenny Jaime ta hand om kartongen, därefter slänger hon ut honom innan de blir påkomna. Jaime får absolut inte öppna kartongen.

Hemma i köket undrar den störiga Milagro vad det är i kartongen, öppnar den och plockar ut skarabén. Jaime roffar åt sig prylen, den växer ihop med hans kropp, och han förvandlas till en högteknologisk superhjälte. Victoria och hennes OMACs jagar Jaime och hans familj. Jenny hjälper Jaime, och eftersom de båda är snygga blir de kära i varandra.

... Och sedan slåss folk och skjuter på varandra resten av filmen.

Att se BLUE BEETLE känns ungefär som att bli borrad i huvudet i två timmar. Det är en högljudd och påfrestande film. Familjen Reyes är avsedd att vara charmig, men de bara skriker hela tiden. Filmskaparna verkar tro att det automatiskt blir roligt om alla skriker och pladdrar oavbrutet. När det inte skriks och pladdras, så smäller det. Musik brölar konstant.

Allting känns hämtat från andra filmer och serier. Kord Industries är Omni Consumer Products från RoboCop-filmerna - och OMAC-soldaterna är i princip RoboCop. Den utomjordiska Blue Beetle-dräkten som blir en del av Jaime är en variant av Marvels figur Venom. De hittar den tidigare Blue Beetlen Ted Kords hemliga högkvarter, vilket är ungefär som Läderlappsgrottan. 

Vi får även veta att det viktigaste och finaste av allt är - just det - familjen. Jenny Kord är ledsen, eftersom hon inte längre har någon familj, förutom den onda Victoria, men nu får hon ju vara en del av Jaimes härliga skrikfamilj, så hon blir glad.

Trots att det smäller och fajtas och brölar konstant, är BLUE BEETLE något alldeles makalöst tråkig. Jag tittade på klockan med jämna mellanrum. Ska det aldrig hända något intressant? Vad håller de på med? Tar aldrig filmjäveln slut?

Eftertexterna avbryts för ett par extrascener, det hotas med en uppföljare. 

Det är väl trevligt att de gjort en film om en mexikansk superhjälte, men de borde skrivit ett ordentligt manus först. De gamla mexikanska brottarfilmerna om Santo var betydligt bättre och framför allt mer underhållande!

 

 

 

 

 

(Biopremiär 18/8)

Netflix: Heart of Stone

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion - rättare sagt en Skydance- och Netflixproduktion. Ännu en högljudd, slickad actionfilm. Denna kostade dock "bara" 68 miljoner dollar, till skillnad från rekorddyra RED NOTICE och THE GRAY MAN. Precis som den sistnämnda, är HEART OF STONE tänkt att bli en filmserie.

Vi får väl se hur det blir med den saken.

Förr, på den gamla goda tiden, inleddes Bondfilmerna med en fristående prolog, ett litet miniäventyr avsett att sätta filmens ton och göra publiken på gott humör. HEART OF STONE, som regisserats av Tom Harper efter ett manus av Greg Rucka och Alison Schroeder, inleds med en tjugo minuter lång prolog. Till skillnad från i Bondfilmerna, är denna prolog inte fristående. Vi kastas rakt in i handlingen, som redan börjat. En märklig trend filmskapare ofta ägnar sig åt numera, på den nya dåliga tiden. Detta innebär att det dröjer sådär 30-40 minuter innan vi får klarhet i vad som försiggår och vad det hela går ut på.

Denna prolog känns lite grann som en audition till nästa James Bond-film. Försöker Jamie Dornan vara Bond här? Det skulle även kunna vara en audition till en ny MISSION: IMPOSSIBLE. Eller försöker Gal Gadot vara Modesty Blaise? Jag har inte tänkt på det tidigare, men Gadot är lite lik Modesty.

Ett team brittiska MI6-agenter har tagit sig in på ett casino i de italienska alperna. Gal Gadot är teamets IT-expert, Rachel Stone. De är på jakt efter några slemma typer, saker och ting går fel, och en massa action och jakter i bergen följer, därefter blir det animerade förtexter; filmen har riktiga förtexter, vilket alltid är ett plus.

Jag tänkte att den här långa prologen var rätt lovande, men så snart förtexterna var över kom jag på andra tankar.

Den oansenliga IT-experten är inte alls någon IT-expert, hon tillhör en superhemlig agentorganisation kallad Korthuset, vars agenter har olika spelkort som täcknamn. De andra i MI6-gänget blir förvånade, de visste inte om detta.

Plötsligt attackeras MI6-gänget och flera av dem dödas. Det finns en förrädare bland dem.

Det hela handlar om jakten på ett supervapen, en pryl som kallas Hjärtat. Stone ger sig av efter skurkarna Keya (Alia Bhatt) och Mulvaney (Enzo Cilenti). Keya ger intryck av att egentligen vara snäll. De jagar varandra och slåss och skjuter ...

... Och jag tappade intresset totalt. HEART OF STONE är en fullkomligt själlös film. Den är något makalöst ooriginell. Vi får ännu en sådan där superhemlig agentorganisation, som känns väldigt fantasilös, den skulle lika gärna kunna heta U.N.C.L.E. eller Impossible Mission Force. Vi får ännu en McGuffin alla är ute efter, det var inte längesedan vi såg detta på bio - nämligen i den senaste MISSION: IMPOSSIBLE-filmen. Och apropå den, stora delar av HEART OF STONE påminner om MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT. 

Det hela blir inte bättre av Gal Gadot i huvudrollen. Hon må vara vacker, men hon är vansinnigt tråkig. Hon blir inte roligare av det faktum att filmen är relativt humorbefriad. Nej, jag ska inte säga "relativt", filmen är humorbefriad.

Jag har aldrig läst serieförfattaren Greg Ruckas serier, han har skrivit en hel del superhjälteserier och serieromaner, men den förra Netflixfilmen han låg bakom; THE OLD GUARD, var lika värdelös - men om inget annat hade den Charlize Theron i huvudrollen.

HEART OF STONE är en plastig, ospännande och framför allt tråkig actionfilm som inte innehåller någonting alls som sticker ut och gör den intressant, den innehåller ingenting vi inte sett förut. Jag skulle kunna vara snäll och ge filmen en tvåa i betyg - men så snäll tänker jag inte vara. Jag satt nämligen bara och väntade på att filmen skulle ta slut, så att jag kunde titta på något annat.

Bland övriga medverkande syns Matthias Schweighöfer, Sophie Okoned, BD Wong och Glenn Close.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 11/8)