Netflix: They Cloned Tyrone

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Med THEY CLONED TYRONE långfilmsdebuterar Juel Taylor som regissör, som tidigare bara regisserat TV-serieavsnitt och skrivit manus; det var han som skrev CREED II.

Det här är en film som låter väldigt lovande på pappret. En science fiction-actionkomedi, tydligt inspirerad av blaxploitationfilmer. Men som så ofta är fallet blev jag besviken.

John Boyega spelar knarklangaren Fontaine, som skjuts ihjäl av en rival. Till sin stora förvåning vaknar Fontaine upp i sin säng nästa morgon, livs levande. Han utför exakt samma morgonritual som alltid, han känner att något är fel, saker och ting går fel, och innan vi hinner säga MÅNDAG HELA VECKAN vaknar han upp i sin säng igen, och utför samma morgonritual.

Tillsammans med hallicken Slick (Jamie Foxx) och horan Yo-Yo (Teyonah Parris) luskar Fontaine i märkligheterna. Det visar sig att en slem herre vid namn Nixon (Kiefer Sutherland) leder bisarra experiment som utförs i stora, underjordiska lokaler. Det experimenteras på traktens svarta befolkning - varje gång Fontaine dör klonas han. Nixon kan kontrollera dessa kloner.

Det här låter bättre än det är. Det allra största problemet med THEY CLONED TYRONE, är att filmfotot är grynigt, filmat med gröna filter, och oftast så otroligt mörkt att jag inte kunde se vad som hände. Silhuetter rör sig i skuggtyngda miljöer, ibland svagt grönskimrande. Jag tyckte att det var ansträngande att titta på. Det är möjligt att det hade sett bättre ut på bio, jag vet inte, men det här var bara jobbigt. Jag läste någonstans att filmen utspelar sig 2008, vilket kanske stämmer, de har tjocka bildskärmar till sina datorer. Men det ser ut som, tja, 1981.

För att vara en komedi utmärker sig filmen genom att inte vara rolig alls. Att säga "motherfucker" i var och varannan mening är inte detsamma som komedi. Vad som är lite intressant, är att den svenska översättningen är rätt feg. Filmens huvudpersoner, samtliga är svarta, kallar varandra genomgående för "nigger". Detta har plockats bort helt i översättningen. Visst, det ser rätt illa ut, det känns nog ännu grövre på svenska, men översättningen gör att dessa knarklangare och hallickar känns mer välartade än de är.

Filmen är alldeles för lång med sina två timmar och berättartempot haltar. Ibland känns det ofokuserat. Det blir väldigt segt, det är rätt tråkigt. Emellanåt tappade jag tråden. Som satir funkar det inte alls, och rollfigurerna är för osympatiska. Det påminner en del om Jordan Peeles filmer, och Yaylors film lider av samma problem som Peeles senare filmer.

Det här hade kunnat bli en jättebra film, ingredienserna finns där, men själv blev jag snarare irriterad än road.

... Fast jag har uppenbarligen fel. Jag noterar att väldigt många människor verkar gilla den här filmen och tycker att den är jättekul.

 

 

 

 (Netflixpremiär 21/7)

Bio: Barbie

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ibland måste man sova på saken. Så var fallet med BARBIE, den nya filmen av Greta Gerwig. Ju mer jag tänkte på filmen, desto sämre tyckte jag den var. 

Nu har jag nog tänkt klart. Jag skrattade en hel del medan jag såg filmen, men jag satt mest och irriterade mig på den.

BARBIE är en konstig film. Det konstiga är inte att det är en film som handlar om den välkända dockan, filmer om leksaker finns det gott om. Det konstiga är att filmen lider av grav personlighetsklyvning - filmen verkar inte veta vilka den vänder sig till. I reklamen står det något i stil med "En film för dig som älskar Barbie, en film för dig som hatar Barbie". Filmen hamnar någonstans mellan dessa ytterligheter.

Det börjar jättebra med en pastisch på 2001: ETT RYMDÄVENTYR. Helen Mirren agerar berättarröst medan vi ser småflickor som leker med bebisdockor, med dessa gick det bara att leka mamma. Plötsligt dyker Barbie upp som monoliten, och flickorna agerar apor och slår sönder sina bebisdockor.

Vi förflyttas till det rosa, plastiga Barbielandet, där Stereotyp-Barbie (Margot Robbie) bor med sina vänner, vilka alla heter Barbie. De har olika egenskaper - till skillnad från Ken, det vill säga killarna. Alla heter Ken, utom en kille som heter Allan (Michael Cera). Det är alla dessa Barbies som styr Barbielandet; de är presidenter och nobelpristagare och poliser och allting. Killarna är ingenting, de är bara Ken och poserar på stranden.

Ryan Gosling spelar en Ken. Han är förälskad i Barbie - det vill säga Stereotyp-Blondie, hon som är sinnebilden för Barbie; lång, smal och blond. Kärleken är inte besvarad, Barbie vill bara ha tjejkväll med de andra Barbie varje kväll. Livet är en ständig fest för alla Barbie.

En morgon vaknar Stereotyp-Barbie upp och känner att något är fel. Hon trippar inte längre på tå och hon börjar tänka på döden - hon genomlider en existentiell kris! Hon måste prata med Konstiga Barbie (Kate McKinnon), som fått håret avklippt av flickan som leker med henne och som oftast sitter i spagat. Konstiga Barbie vet råd. Stereotyp-Barbie måste åka till Verkligheten och hitta flickan som leker med henne.

På väg till Verkligheten visar det sig att Ken gömt sig i bilen. De två dockorna överraskas när de anländer till Los Angeles. De upptäcker att världen styrs av män, och inte av kvinnor som i Barbielandet. Detta tilltalar Ken, han tror att män och hästar bestämmer allt, och att det räcker med att vara man för att bli framgångsrik. Han återvänder till Barbielandet för att införa patriarkatet.

Barbie besöker Mattel, leksaksföretaget som tillverkar Barbie. Mattels VD spelas av Will Ferrell. Att Barbie är lös på Los Angeles gator är inte bra, hon måste fångas in. Barbie får hjälp av flickan som en gång lekte med henne, och dennas mor, som jobbar på Mattel. Barbie får veta att hon ses som en dålig förebild för flickor.

Väl tillbaka i Barbielandet har Ken lyckats förändra allt. Nu handlar livet om män och hästar.

BARBIE är en film med ett väldigt övertydligt feministisk budskap riktat till unga flickor. Men själva filmen är en satir för vuxna. Resultatet blir minst sagt märkligt. Jag vet inte i vilken utsträckning barn fortfarande leker med Barbie, men barn som går och ser den här filmen lär inte begripa mycket. Vuxna lär tycka att det är för fånigt. Tonåringar kan kanske uppskatta det här, men de ser nog hellre något annat.

Här finns många roliga inslag och jag skrattade flera gånger. Roligast är när Barbie bryter ihop och håller en monolog om att hon inte är söt längre. Då fryses bilden och Helen Mirrens röst påpekar att Margot Robbie är fel skådespelerska för dessa repliker. De flesta av skämten vänder sig till en vuxen publik. John Cena dyker upp som sjöjungfru.

... Men övertydligheten är i vägen. Ofta känns filmen som ett barnprogram från 1970-talet, då budskapet i en del fall kom före handling och utförande. Den ständiga rosa plastigheten blir jobbig efter ett tag, och jag tycker att de många sång och dansnumren stör - det handlar uteslutande om vissna poplåtar. Scenerna med Will Ferrell och Mattels ledning känns hämtade från en annan film, de ser ut som tagna ur en tramsig, amerikansk barnfilm.

Det hela håller på i nästan två timmar, då hade jag tröttnat sedan länge och satt mest och irriterade mig på filmen.

Jag klassificerar BARBIE som ett misslyckande - men ett intressant misslyckande.

Nu vill jag se en film om Big Jim; dockan jag lekte med på 70-talet. Barbröstade män gör saker tillsammans i en husbil i vildmarken. 

 

 

 

(Biopremiär 21/7)

Bio: Oppenheimer

Foton copyright (c) UIP Sweden

Här sitter jag och funderar på om inte Christopher Nolan är den mest överskattade nu verksamma filmregissören - eller åtminstone en av dem. Han har väl aldrig gjort gjort en film som är riktigt dålig - men har han någonsin gjort en film som är riktigt bra? Nyligen såg jag om hans tre Läderlappen-filmer, och de tycker jag inte håller alls längre. Nyhetens behag har försvunnit, de är mest töntiga, tillkrånglade och sega. DUNKIRK gav jag högt betyg efter att ha sett den på 70mm på bio - men jag känner inte att jag vill se om den. Många av Nolans filmer bygger på gimmickar och berättas på ett tillkrånglat sätt för att vi ska tro att de är smartare än de är - typexempel TENET och INCEPTION. MEMENTO är en banal story som berättas baklänges.

Christopher Nolans nya film OPPENHEIMER är en bra film, det är en av Nolans bättre filmer. Men vad det här också är, är en tre timmar (exakt tre timmar, faktiskt) lång film om kvantfysik. 

Det här är en film om en amerikansk hjälte som krossades. Det här visar sig också vara en film som oväntat fick mig att tänka på CITIZEN KANE.

1942 utses den något egensinnige fysikern Robert Oppenheimer (Cillian Murphy) till att leda Manhattanprojektet - han ska bygga en atombomb som ska stoppa alla krig. det är bråttom, eftersom även Tyskland tros utveckla en atombomb. Oppenheimer välkomnas av Lewis Strauss (Robert Downey Jr), chef för Atomic Energy Commission (AEC). De tar en promenad under vilken de får syn på Albert Einstein, som Oppenheimer går fram och pratar med. Vi hör inte vad som sägs, men Einstein verkar bli sur och går därifrån utan att ens titta på Strauss, vilket upprör Strauss, som är hämndlysten resten av filmen. Precis som fallet Rosebud i CITIZEN KANE, får vi vänta till filmens slut innan vi får veta vad det var Einstein sa. 

Kronologin i OPPENHEIMER är uppbruten. Handlingen inramas av ett förhör med Oppenheimer. Redan innan andra världskriget hade FBI ögonen på Oppenheimer, eftersom han visat intresse för kommunism. Han hade ett förhållande med en kvinna som hette Jean Tatlock (Florence Pugh), som kämpade med depressioner och var medlem i kommunistpartiet, och via henne träffade han Kitty Puening (Emily Blunt), som han gifte sig- och bildade familj med. 1949 pågick kommunistjakten för fullt i USA, och Oppenheimer var starkt misstänkt för antiamerikansk verksamhet. Nu skulle plötsligt Oppenheimer, som gjorts till amerikansk hjälte i samband med atombomben, krossas. 

Insprängt i detta förhör får vi se scener från Oppenheimers tid som student i Europa, där han bland annat får ett infall och är på väg att förgifta en lärare, men nästan råkar döda den danske fysikern Niels Bohr (Kenneth Branagh) istället. Främst får vi följa arbetet med bomben, vilket skildras väldigt detaljerat. 

Filmens starkaste scen är när de ansvariga sitter och väljer ut vilka japanska städer det är lämpligast att bomba. Det här påminner kraftigt om mötet i Wannsee 1942, där nazisterna diskuterade bästa sätt att massmörda judar och kom fram till "Den slutgiltiga lösningen". Nu skulle alltså USA mörda tiotusentals - eller hundratusentals - japanska civila. Den oansenlige fysikern Oppenheimer blir en hjälte efter att ha utvecklat bomben som utplånat städer, och han förföljs av mardrömmar. Indirekt startar han även det kalla kriget.

En berättelse om ett massförstörelsevapen och en psykologisk närstudie. Det här är en bra och intressant film - men det går inte att komma ifrån att detta är en tre timmar lång film om kvantfysik. Det är en tre timmar lång film om gubbar som pratar. Kvinnorna är få, så det är nästan bokstavligt talat en film om gubbar som pratar. En väldig massa gubbar, dessutom, och det blir förstås svårt att hålla isär dem alla. Årtal anges inte, så dem fick jag googla fram till denna text, jag hoppas att jag inte misstagit mig.

Det är inte utan att jag undrar vilka som ska se den här filmen, förutom alla Christopher Nolan-fans, Robert Oppenheimer-entusiaster och fysiker. Framför allt i en IMAX-salong - filmen är inspelad med IMAX-kameror. Vi får äntligen se talking heads i IMAX-formatet. Jag sticker inte under stol med att jag tycker att filmen är en timme för lång - sällan har jag varit så pissnödig som när eftertexterna började rulla. Även om filmen höll mitt intresse uppe större delen av speltiden, tittade jag på klockan flera gånger under den sista timmen.

OPPENHEIMER känns lite grann som en miniserie för TV - ihopklippt till en långfilm. Tre entimmesavsnitt. Ärligt talat tror jag att filmen skulle göra sig lika bra, kanske till och med bättre, i det lilla formatet.

Hoyte Van Hoytema står för filmfotot, vilket är alldeles utmärkt. Scenerna från förhöret visas i svartvitt, resten i färg. Tyvärr gör den svenske kompositören Ludwig Göransson sitt bästa för att sabba många scener - hans lågmälda, men entoniga och trista musik ligger som en smet över nästan varje scen; det är musik nästan hela tiden, vilket jag upplever som synnerligen irriterande. Det är ett märkligt fenomen som uppkommit på senare år, det där att det aldrig får vara tyst i en film. Under långa dialogscener i moderna filmer, slänger folk alldeles för ofta in totalt onödig musik som någon klämmer fram, ofta på en synt.

Nolan har åstadkommit alla filmens atomexplosioner helt utan datoranimering. Detta är förstås coolt gjort - men om jag inte vetat att det är praktiska effekter, hade jag trott att det var CGI.

Skådespeleriet är utmärkt. En lång, lång rad kända skådespelare medverkar, några medverkar bara i en scen eller två. Jason Clarke, Josh Hartnett, Matthew Modine, Matt Damon, Dane DeHaan, Alden Ehrenreich, Gustaf Skarsgård, Rami Malek, Casey Affleck, för att nämna några. Gary Oldman spelar Harry Truman. Roligast är att James Remar har en liten roll, honom ser vi inte tillräckligt av nuförtiden!

Betyget nedan är kanske lite snålt. Men - jag lär nog aldrig se den här filmen igen. Såtillvida jag inte sitter i sommarstugan och inget annat visas på TV. 

 

 

(Biopremiär 21/7)

Bio: Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

När jag för fem år sedan recenserade den förra MISSION: IMPOSSIBLE-filmen, FALLOUT, skrev jag att jag hade svårt att hålla filmerna isär. FALLOUT var den sjätte filmen. Den första filmen i serien, den Brian De Palma regisserade, var inte sådär jättebra. Den andra filmen minns jag, eftersom det var den John Woo regisserade. Därefter börjar det bli klurigt - trots det faktum att filmerna blev bättre efter de två första. Jag minns många scener ur filmerna, men inte i vilka filmer scenerna förekommer. FALLOUT var i alla fall den med Henry Cavill som skurk.

Långt om länge kommer nu del ett av det sjunde och sista äventyret - filmserien avslutas med en åttonde film nästa år. DEAD RECKONING, som regisserats av Christopher McQuarrie, har tagit en evighet att spela in och färdigställa.

Den som väntar på något gott väntar inte för länge, brukar man säga. Jag kan inte påstå att jag väntat andlöst på DEAD RECKONING, även om jag gillar de flesta av de tidigare filmerna. Men jag måste säga att den här gången serverades jag något gott. Så pass gott att jag funderar på om inte denna nya film är den bästa i serien.

Handlingen är föredömligt enkel. Ethan Hunt (Tom Cruise, förstås) får i uppdrag att leta upp en tvådelad nyckel. Hunt får inte veta vad nyckeln ska användas till (ledtråd: supervapen), han ska bara hitta denna McGuffin. En massa andra människor är också på jakt efter nyckeln - Esai Moralis spelar en ond man som har något att göra med Ethan Hunts tid innan han blev agent. Pom Klementieff gör en halvgalen, fransk torped; hon ser ut att ha kul i rollen. Vanessa Kirby är tillbaka som den slemma White Widow. 

...Och så har vi Hayley Atwell som den tjuvaktiga Grace. Hon är en extremt skicklig ficktjuv och lyckas plocka på sig nyckeln alla är ute efter, vilket leder till att hon plötsligt blir indragen i denna spionhistoria. Resten av filmen tvingas hon motvilligt att samarbeta med Ethan Hunt. Hon blir alltså filmens hjältinna.

Hunts medhjälpare Luther (Ving Rhames) och Benji (Simon Pegg) medverkar förstås också, och även Rebecca Ferguson återkommer som Ilsa Faust.

Handlingens relativa enkelhet är en av anledningarna till att DEAD RECKONING är en angenäm film att titta på. Ofta när jag ser på agentfilmer har jag efter ett tag ingen aning om vad det går ut på - typexempel är väl några av Jason Bourne-filmerna, som är så hetsiga, ryckiga och högljudda att jag tappar tråden mellan de snabbt klippta snytingarna. 

En andra anledning till att jag verkligen gillar den här filmen, är det flotta filmfotot i kombination med miljöerna. Jag imponeras i synnerhet av de många scener som utspelar sig nattetid i ett dimmigt Venedig, det är ytterst suggestivt och stämningsfullt - i synnerhet en strid på en bro.

Den tredje anledningen är de alldeles utmärkta action- och stuntscenerna. Tom Cruises fallskärmshopp med motorcykel är väldokumenterat, inspelningsreportage om detta finns på YouTube, och det är alltså Tom Cruise själv som kör ut för ett stup - på riktigt. Jag såg filmen i en IMAX-salong och denna scen var svindlande. Men hela den sista halvtimmen, som utspelar sig ombord på ett tåg, är makalös. När det gäller toppraffel är DEAD RECKONING allt den nya Indiana Jones-filmen inte är. En biljakt i Venedig är fantastisk; Hunt och Grace har råkat bli ihopkopplade med handklovar och måste fly i en liten gul Fiat. Denna jakt är bättre än hela FAST X.

En fjärde orsak är att det alltid är fräckt när Lalo Schifrins tuffa ledmotiv spelas. Den här gången är det Lorne Balfe som står för filmmusiken.

MISSION: IMPOSSIBLE - DEAD RECKONING PART ONE varar två timmar och 43 minuter. Som alltid var jag tveksam när jag slog mig ner i biofåtöljen. Nästan tre timmar? Hollywood måste sluta göra så här långa filmer! Nästan inga filmer lyckas hålla intresset uppe i tre timmar. Men till min förvåning kändes den här filmen inte lång och seg. Tempot är bra och filmen är hela tiden underhållande.

Intressant nog slutar det hela inte med en cliffhanger. Actionscenerna avslutas och handlingen lugnar ner sig innan eftertexterna rullar. PART TWO har inte premiär förrän den 26:e juni nästa år.

Jag tror inte att jag är helt fel på det om jag hävdar att det här är sommarens stora actionäventyr. 

 

 

(Biopremiär 12/8)

Netflix: The Out-Laws

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Ännu en komedi producerad av Adam Sandler, men utan Sandler själv i rollistan. Ännu en film som verkade kul på pappret, men som i realiteten var lite svår att sitta igenom. Ännu en film om ett förestående bröllop. Ännu en film som slutar med att alla dansar.

Tyler Spindel, som häromåret gjorde Netflixkomedin THE WRONG MISSY, har regisserat den här filmen om den hårt prövade Owen Browning (Adam Devine), en banktjänsteman som ska gifta sig med en tjej som heter Parker (Nina Dobrev).

Owen har aldrig träffat Parkers mystiska föräldrar, som bor i en sydamerikansk djungel. Plötsligt hör föräldrarna av sig, de tänker komma på bröllopet. Inte nog med det, de dyker upp ett par dagar för tidigt, och plötsligt står de upp i Owens kök. Billy och Lilly heter de, de spelas av Pierce Brosnan och Ellen Barkin, och de är rätt märkliga - de är tuffa och hårdföra, och besitter ett bisarrt skämtsinne.

Kort därpå rånas Owens bank av två maskerade banditer. Owen tror att det är de beryktade Spökbanditerna. Inte nog med det, han misstänker att rånarna är Billy och Lilly. Det visar sig att det faktiskt är Billy och Lilly. De är skyldiga en annan skurk en väldig massa pengar och försöker skrapa ihop stålarna genom att råna banker. Av diverse skäl blir Owen indragen och måste hjälpa till att råna banker. De jagas av en FBI-agent spelad av Michael Rooker.

Till större delen är THE OUT-LAWS ganska plågsam att titta på. Den försöker vara lite edgy, med sexskämt, grovt språk och en del oväntat blodigt våld, men att vara edgy misslyckas filmen med. Den är alldeles för amerikansk - sexskämten känns alldeles för barnsliga och omogna, som om det är några 15-åringar som skrivit manus. Det blir lite genant - tycker jag i egenskap av europé. Filmen har även en del problem med tempot - den är inte speciellt lång, den här filmen, men den känns längre än den är. Adam Devine, som påminner lite om Johan Glans till utseendet, är mer fånig än rolig.

Här finns ett par inslag jag tyckte var lite kul. Pierce Brosnan verkar ha kul i rollen, och han och Ellen Barlin skämtar om att de femte James Bond-skådisen var den bästa. Michael Rooker verkar också ha kul. Owens föräldrar spelas av Julie Hagerty och Richard Kind, och de har några roliga repliker. Lauren Lapkus dyker upp i en liten roll som flängd bankdirektör.

Även om jag alltså skrattade till några gånger tycker jag att THE OUT-LAWS är allt annat än bra. Det hela känns alldeles för slappt och oinspirerat, precis som så många andra Netflixkomedier. Det känns som om filmen mest gjorts för att de ska ha något nytt att visa på Netflix. 

... Dock brukar alla dessa slappa Netflixkomedier bli stora tittarframgångar ändå.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 7/7)

Bio: Insidious: The Red Door

Foton copyright (c) Sony Pictures

INSIDIOUS-filmerna är kanske den tråkigaste moderna skräckfilmsserien. Kanske den mest ointressanta. Vem bryr sig om de här spökfilmerna? 

Jag tittar på mina recensioner av de tidigare filmerna. Den första INSIDIOUS från 2011 tyckte jag visst var hyfsat bra - helhetsintrycket drogs ner av den tredje akten, där det fläskades på med för mycket effekter och spökerier. INSIDIOUS: CHAPTER 2 från 2013 tyckte jag var fullkomligt värdelös. 2015 års INSIDIOUS: CHAPTER 3 tyckte jag visst var överraskande bra jämfört med förra filmen. Jag minns dock ingenting alls av dessa filmer.

INSIDIOUS: THE LAST KEY, den fjärde filmen, har jag inte recenserat, antagligen pressvisades den inte när den kom 2018. Jag missade dessutom helt att den gick upp på bio. Ambitiös som jag är, såg jag den kvällen innan pressvisningen av den femte filmen. Den var värdelös och jag har redan glömt vad den handlade om. Folk som hölls fångna i en källare, tror jag. 

Patrick Wilson spelade en av huvudrollerna i de första filmerna. I denna femte film, som påstås vara den sista i serien, återkommer han som Josh Lambert - men inte nog med det. INSIDIOUS: THE RED DOOR är Patrick Wilsons regidebut.

I den tredje och fjärde filmen var Lin Shaye i fokus som mediet Elise Rainier, som letade spöken tillsammans med två fåniga spökjägare, varav den ene spelades av den här filmseriens skapare Leigh Whannell. I THE RED DOOR verkar Elise ha gått och dött. Lin Shaye dyker upp som hastigast i ett videoklipp på en datorskärm, och som spöke på slutet.

Huvudpersoner denna gång är Josh Lambert och dennes son Dalton (Ty Simpkins), som nu ska börja på college. Dalton har inga minnen av händelserna i den första filmen, eftersom han tror att han låg i koma ett år. I verkligheten hypnotiserades han så att han glömde bort alla spökerier.

Josh har det inte så bra. Hans hustru (Rose Byrne) har lämnat honom och hans relation med Dalton är usel. Dalton hatar Josh. Josh tror sig ha blivit knäpp, men det beror förstås på spökerierna.

På skolan ska Dalton dela rum med en kille som heter Chris - som inte alls är kille, visar det sig. Chris (Sinclair Daniel) är en söt, glad och rolig tjej. Dalton ska studera till konstnär och som i trans målar han en tavla föreställande en röd dörr. Vad finns bakom dörren?

Mystiska saker händer. Det börjar spöka. Både Dalton och Josh hamnar i spökriket med den röda dörren. Kommer Dalton och Josh att överleva? Kommer de att bli vänner på slutet?

Jag funderade på varför INSIDIOUS-filmerna inte riktigt funkar, och kom fram till att det nog främst beror på en lite illa genomtänkt och dåligt förklarad mytologi. Filmerna handlar om ett rike som kallas the Further. Vad är the Further? Tja, jag vet inte riktigt. Något slags helveteshål fyllt med demoner och spöken. Det har säkert förklarats i de tidigare filmerna, men jag är inte människa att komma ihåg det. Det bara händer konstiga saker och jag har svårt att bli engagerad, eftersom jag inte bryr mig. 

INSIDIOUS: THE RED DOOR är lite bättre än jag trodde den skulle vara. Till skillnad från ett par av de tidigare filmerna är det här en riktig film. Den har en handling, den har en början, mitt och slut, och den har några rollfigurer med lite mer kött på benen än brukligt. Patrick Wilson visar sig vara en duglig regissör.

Fast speciellt minnesvärt är det här inte. Här finns för många jump scares, och spänningen går mest ut på att man väntar på en ny jump scare: en person befinner sig i ett mörkt rum, musiken tystnar, personen ser sig om, ingen där, och så plötsligt hoppar ett spöke fram och musiken brölar till. 

Filmen är även lite för lång med sina 107 minuter. Ett sidospår om en studentförening och ett spöke som går omkring och kräker leder ingenvart, de här scenerna hade man kunnat kapa. Å andra sidan är detta sidospår lite roligare än resten av filmen, filmen hade nog blivit bättre om den enbart handlade om kräkspöket.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/7)

Bio: Indiana Jones and the Dial of Destiny

Foton copyright (c) The Walt Disney Company

En något försenad recension, eftersom INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY inte pressvisades i Göteborg, och jag var bortrest när den hade premiär.

JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN (1981) såg jag på Imperial i Landskrona. Den gjorde förstås stort intryck, jag var alldeles uppfylld av upplevelsen flera veckor efter att jag sett den.

INDIANA JONES OCH DE FÖRDÖMDAS TEMPEL (1984) såg jag också på Imperial - och nu kom jag att tänka på något många verkar ha glömt bort. I en del nyhetsmedia i Sverige utmålades filmen som det värsta av det värsta när det gäller rasistiskt underhållningsvåld. Filmen väckte en mindre censurdebatt i USA, men en del svenska moralivrare gick extremt långt i sin till större del obefogade kritik. Det var samma tongångar som under videovåldsdebatten. Självklart hade många debattörer inte sett filmen och verkade tro att det var en splatterfilm.

INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET (1989) såg jag i New York. Salongen var nästan helt tom, den satt en alkis och sov i ett hörn. Efter JAKTEN är det här nog min favorit i serien, kanske för att det till en stor del är en äventyrskomedi. Filmen slutar med att hjältarna rider in i solnedgången vilket antydde att detta skulle bli den sista filmen i serien - men icke.

INDIANA JONES OCH KRISTALLDÖDSKALLENS RIKE (2008) såg jag i Cannes. När jag och de övriga i publiken lämnade salongen tittade vi undrande på varandra och sa "Hmm ... Var inte den här rätt ... kass?" (fast på olika språk). Jo, det är en rätt kass film. Den har en dum, oengagerande handling, flera scener som är alltför idiotiska, fula datoranimationer, och magin från de tidiga filmerna var borta - något som bland annat berodde på att den inte gjordes på 1980-talet.

INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY är en hopplös filmtitel och den här gången har man inte bemödat sig att ge filmen en svensk titel. I den svenska undertexten översätts "dial" med "mekanism". "Indiana Jones och ödesmekanismen" ligger inte bra i munnen. Ser man affischen på håll ser det ut att stå "Girl of Destiny". Denna film såg jag i Göteborg tillsammans med en publik som var lika intresserad av att äta snacks som av att se filmen. Det var påfallande många pensionärer på visningen.

I ett avsnitt av "Trailers from Hell" säger regissören Eli Roth att INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET är en av de sista riktigt stora filmproduktionerna - en storfilm där även produktionen var stor. De flängde jorden runt och spelade in, de byggde stora kulisser, specialeffekterna var praktiska, och stuntmännen offrade liv och lem när de utförde våghalsiga stunts på riktigt. Visst flängs det jorden runt även idag, men numera använder man green screens ytterst flitigt och effekterna görs med hjälp av datorer. I filmer gjorda före 1990-talet fanns det ofta en viss känsla, en magi, som mer eller mindre försvann i och med datorernas intåg. Vad som även försvann var de varma färgerna från 80-talets råfilm.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av LOGAN-regissören James Mangolds nya Indiana Jones-film. Recensionerna har varit varierande, många kritiker har varit besvikna. Själv tyckte jag inte att det kändes alltför lockande att se en 80-årig Harrison Ford upprepa sin paradroll en sista gång (visst, han var något yngre under inspelningen, men ändå).

Låt mig börja med att säga att jag tycker att INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY är bättre än förväntat. Stora delar av filmen är riktigt bra - och som helhet är det här definitivt bättre än KRISTALLDÖDSKALLEN.

När filmen börjar pågår andra världskriget. Indiana Jones och hans kollega Basil Shaw (Toby Jones) är på jakt efter en gammal relik, och de slåss med nazister ledda av den hänsynslöse dr Voller (Mads Mikkelsen). Reliken visar sig vara en värdelös kopia, men istället hittar de en annan pryl - Arkimedes' mekanism, vilken påstås ha magiska krafter. 

I denna inledning har Harrison Ford föryngrats på digital väg. Jag får väl tillstå att det ser rätt övertygande ut, men nackdelen med detta är att jag hela tiden satt och stirrade på hans ansikte för att upptäcka fel och brister. Om jag inte kände till detta hade jag kanske inte tänkt på det. Även Mikkelsen har föryngrats.

Indy och Basil kommer undan och handlingen hoppar till New York 1969. Indy ska gå i pension och får en trevlig klocka av sina kollegor. Plötsligt dyker hans guddotter Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge) upp, hon är den nu döde Basils dotter, Indy har inte träffat henne på 18 år. Hon, liksom hennes far var, är besatt av Arkimedes' mekanism. Helena är en dam som har rätt mycket fuffens för sig och blåser folk på auktioner.

Till New York anländer även dr Voller, tillsammans med ett sinistert anhang. Voller är även han besatt av mekanismen, som påstås kunna öppna revor i tiden. Han måste få tag på den, eftersom han har extraordinärt illasinnade planer att iscensätta.

Således jagar Voller och hans män Indy och Helena genom New York, och sedan vidare till Tanger, Spanien och ytterligare några ställen.

När George Lucas och Steven Spielberg skapade Indiana Jones för mer än 40 år sedan, var det för att göra en typ av film som då inte gjordes längre - det var en hyllning till 1930- och 1940-talens rafflande matinéäventyr. År 2023 känns den nya Indiana Jones-filmen som ett försök att göra en typ av film som inte görs längre - 1980-talets rafflande äventyrsfilmer. Vår tids äventyrsfilmer är fyllda av superhjältar, robotar och hitmen, vanliga äventyrare är det ont om, och de "traditionella" äventyrsfilmer som görs är oftast sterila skapelser (ett typexempel är UNCHARTED).  

Bitvis fungerar James Mangolds film rätt bra som matinéäventyr. Framför allt inledningen är bra, den känns som ett gammalt rejält Indiana Jones-äventyr. Några actionsekvenser och jakter är fantastiska, framför allt när Indy rider häst i New Yorks tunnelbana. Men jag tycker att filmen aldrig riktigt lyfter. Mads Mikkelsen är en bra skurk, de hamnar i en grotta full med insekter, här finns glömda gravar och tempel, och det är kul att återse John Rhys-Davies som Sallah. Men det är något som saknas för att det ska ta sig. Den sista akten gillar jag inte alls, det blir ... för mycket, som man brukar säga; lite för otroligt och på gränsen till löjeväckande. Fast slutscenerna är fina.

Phoebe Waller-Bridge är filmens komiska rollfigur, men hon är mest lite störig, tycker jag. Hennes unge medhjälpare, pojken Teddy (Ethann Isidore), har inte försetts med någon större personlighet. Emellanåt blir det nästan för mycket action. Estetiskt är filmen ibland aningen småful, som så många moderna filmer är - det används för många filter och grejor. Jag saknar den lika mysiga som spännande värmen och stämningen från de två första filmerna.

Antonio Banderas dyker upp i en liten roll, Thomas Kretschmann spelar ond nazist. John Williams står åter för musiken, tydligen ska detta bli det sista han gör.

INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY är en helt okej film, den är allt annat än dålig, och den är bättre än mycket annat i action- och äventyrsväg som görs idag. Men det går inte att komma ifrån att filmen står sig slätt jämförd med de tre filmerna från 80-talet. 

Förresten ... Richard Chamberlain är 89. Jag tycker allt att han ska rida på vågen och göra en tredje film om Allan Quatermain! 83-årige Chuck Norris skulle kunna vara Max Donigan igen i en ny FIREWALKER-film. Och varför passar inte David Keith på att återkomma som Tennessee Buck? Han är bara 69.

 

 

(Biopremiär 28/6)

Disney+: Stan Lee

Foton copyright (c) Disney

En företeelse jag blivit rätt trött på de senaste åren, är så kallad Stan Lee-bashing. Det går i princip ut på att ta ifrån Stan Lee allt, eller åtminstone det mesta, han påstod sig ha gjort och skapat under sin långa karriär. 

Stan Lee, 1922-2018, var en legend i seriebranschen, han är fortfarande en legend - och till stor del var det han själv som utmålade sig som legend. Han var ju mannen bakom Marvel Comics och Marvels universum - och enligt honom själv var det han som hittade på alla Marvels figurer fram tills att han lämnade redaktörsposten på 1970-talet för att istället bli Marvels förläggare. 

De tidiga superhjältarna på 1960-talet, som Spindelmannen, Hulk och Fantastiska Fyran, skapade Stan Lee tillsammans med Steve Ditko och Jack Kirby. Enligt Ditko och Kirby var det de som hittade på det mesta, vilket också Ditkos och Kirbys mest hängivna beundrare anser. Stan Lee tyckte att det är den som har idén till en ny figur som är skaparen, medan Ditko och Kirby tyckte att det är den som formger, ritar och gör något av idén som är skaparen. I en del fall ansåg de att Lee inte ens var den som kom med idén.

Serierna i Marvels tidningar gjordes enligt the Marvel Method: Stan Lee gav tecknarna en väldigt kort synopsis på ett par rader, sedan fick tecknarna brodera ut dessa rader till en serie på rätt antal sidor. Därefter fick Lee de textlösa sidorna och så skrev han all dialog och annan text. I egenskap av serieförfattare tycker jag att detta känns som ett rätt hopplöst sätt att göra serier på, men uppenbarligen fungerade det.

Autentiska manus av Stan Lee. Klicka för större!

Många tecknare, och även andra, tyckte - och tycker än idag - att Stan Lee tog åt sig äran för saker han inte gjorde. 

Men!

Tar man bort Stan Lee från det tidiga Marvel Comics blir det inte mycket Marvel kvar.

För drygt tjugo år sedan läste jag de första hundra numren av Amazing Spider-Man. Jag slogs av hur vitala serierna fortfarande var. Steve Ditko må ha legat bakom många av intrigerna - men det är Stan Lees dialog som gör serierna levande. Visst, han var en medelålders man som försökte låta som en tonåring på 60-talet, men det gjorde det hela bara roligare. Utan Lees personliga bludder och utan hans slagkraftiga marknadsföring av både serierna och sig själv, hade Marvels serier antagligen bara blivit snäppet bättre än de dammiga serier som största konkurrenten DC Comics publicerade. Själv tycker jag att de serier Jack Kirby skrev på egen hand efter att han lämnat Marvel är mer än lovligt träiga. Steve Ditkos egna, besynnerliga, konservativa, reaktionära serier har jag inte läst; jag var aldrig någon större fan av Ditko som tecknare. Enligt uppgift lämnade Ditko Marvel efter att han och Lee bråkat om vem som skulle dölja sig bakom Gröna trollets mask - Ditko ville att det skulle vara en helt okänd person vi inte fått se tidigare, vilket Ditko tyckte vore realistiskt, men som Lee tyckte var idiotiskt. Jag inspirerades av detta till en ännu opublicerad Fantomenserie jag skrev för några år sedan, den slutar med att Fantomen demaskerar en skurk, och det är en snubbe vi inte fått se tidigare i serien.

Nå. Till saken - det vill säga dokumentärfilmen STAN LEE av David Gelb, vilken hade premiär på Disney+ medan jag var på semester.

"Dokumentär" är nog att ta i - filmen är producerad av Marvel Studios och det här är i det närmaste en långfilmslång reklamfilm för Stan Lee, Marvel Comics och för deras produkter. Det är en ensidig film - eftersom det i det närmaste endast är Stan Lee själv som får komma till tals.

STAN LEE är en film som lyckas vara dålig och intressant samtidigt. David Gelb har tagit en stor, oändligt stor, mängd intervjuer med Stan Lee från gamla TV-program, radioprogram, tidigare dokumentärer och andra källor, och klippt ihop dem. Vi hör Stan Lee prata om sig själv från början till slut.

Stan Lee känns som en sagofarbror som berättar sagor om sig själv - och ju äldre han blir, desto mer brer han på. Han förbättrar ständigt myten om sig själv och om allt han gjorde, eller eventuellt inte gjorde. Det som sägs är inget nytt. Det är samma skrönor vi hört- och läst de senaste decennierna. Ibland framstår han som något slags seriernas Johnny Bode.

Vid ett fåtal tillfällen för vi höra några andra människor uttala sig, ett par av de andra som jobbade med Lee på Marvel, och de har inget negativt att säga om Lee.

Vid ett tillfälle bränner det till. Vi får höra snuttar ur ett radioprogram där Jack Kirby och Stan Lee plötsligt ryker ihop och bråkar om vem som gjorde vad. Jag ville genast veta mer om detta program, var och när det sändes, men istället hastar Gelb vidare. (Programmet sändes i samband med att Kirby fyllde 70 1987 och går att lyssna på HÄR.)

Vad som gör den här filmen intressant är just alla gamla TV-klipp. Jag hade gärna sett längre utdrag, ja, jag hade gärna sett programmen i sin helhet. Framför allt blev jag nyfiken på ett debattprogram där bland annat Stan Lee och Julius "Julie" Schwartz från DC medverkar. Schwartz framför ett par stofila åsikter, men vi får bara se några sekunder av detta.

STAN LEE är en vinklad film som spär på myten om Stan Lee. Men, det är en underhållande film och det är väldigt kul att se alla gamla filmklipp och bilder. Jag sätter ett generiskt betyg - och inväntar en bättre, mer sanningsenlig dokumentär om Marvel Comics.

 

 

 

(Disney+-premiär 16/6)

Blu-ray: Amazonas - smaragdskogen

AMAZONAS - SMARAGDSKOGEN (Retro Film)

"Ni kommer aldrig glömma den," skrev Kvällsposten om John Boormans AMAZONAS - SMARAGDSKOGEN när den hade svensk biopremiär 1985. En sanning med modifikation.

Jag såg den inte på bio när den kom, jag såg den några år senare på TV eller hyrvideo - och jag hade i stort sett helt glömt bort filmen. Nu är det ett par veckor sedan jag såg om den på Blu-ray, jag har haft en massa manus att skriva klart före midsommar, så jag har inte hunnit recensera förrän nu - och den har redan börjat blekna mitt minne. 

AMAZONAS - SMARAGDSKOGEN bygger på sanna händelser. 1972 kidnappades sonen till en peruansk ingenjör av en indianstam. Ingenjören spenderade åratal på att hitta sonen och lyckades till slut.

I Boormans film spelar Powers Boothe, en underskattad skådis som alltid var bra, Bill Markham, en amerikansk ingenjör vars lille son Tommy kidnappas av indianer. Bill spenderar tio år på att leta efter pågen - och till slut hittar han honom. Tommy heter nu Tomme och lever ett bra liv inne i djungeln. Tomme spelas av Boormans son Charley Boorman.

AMAZONAS - SMARAGDSKOGEN är känd för att vara en vacker film, och det stämmer. De sydamerikanska regnskogarna har aldrig varit mer skimrande och gröna. Filmfotot är strålande.

... Men i övrigt är det här en märkligt tam film. Trots ämnet lyckas den vara relativt ospännande. Inledningen är bra, den första akten där Tommy försvinner och Bill börjar leta är bra. När Tomme hittas tappar filmen. Bill hamnar i djungelbyn och det hela påminner om HORSE (1970) och MANNEN SOM KOM MED FLODEN (1972). I den tredje akten blir det något slags avslagen actionfilm, då Tomme och hans stam kämpar mot onda män som skövlar djungeln för att bygga och ha sig. Action med tydligt budskap.

En stor del av filmen ägnas åt mysticism och magi. Det finns något som kallas the noble savage, och det är en etikett som passar bra här. Indianerna må ha kidnappat Tommy, men de lever ett bättre liv i djungeln, med djur och natur och magi. Det blir lite jönsigt och new age-flummigt.

Förutom ovan nämnda HORSE och MANNEN SOM KOM MED FLODEN, finns här likheter med Jess Francos WHITE CANNIBAL QUEEN (1980, även känd som MONDO CANNIBALE och CANNIBALS) och Mario Gariazzos AMAZONIA - THE CATHERINE MILES STORY (1985), samt med en del andra filmer jag inte kommer på just nu. 

Meg Foster har väldigt lite att göra som Bills hustru, hon är bara med lite i början och på slutet.

John Boorman har gjort ett flertal filmer som är betydligt bättre än den här: POINT BLANK, DEN SISTA FÄRDEN och EXCALIBUR, för att bara nämna tre. 

 

 

Netflix: Extraction 2

Foton copyright (c) Netflix

Stuntmannen Sam Hargraves regidebut EXTRACTION från 2020 hade jag glömt bort, en film som inte ska förväxlas med 2016 års ännu mer bortglömda EXTRACTION. Hargraves film byggde på en serieroman jag aldrig hört talas om, och handlade om fritagningsexperten Tyler Rake (Chris Hemsworth). Rake var en rätt osympatisk person i en slapp actionhistoria fylld med välgjort ultravåld.

Den första filmen slutade med att Rake blev skjuten och dog - fast i ett par sekunder på slutet antyddes det att han inte alls dog. Nä, han var visst inte död - för nu är han tillbaka i en uppföljare.

Den svårt skottskadade Rake har fiskats upp ur vattnet han trillade ner i, och flugits till ett sjukhus i Dubai. Där ligger han i koma i åtta månader, eller vad det nu var, sedan vaknar han upp, pensionerar sig, och flyttar in i en stuga i en snöig skog i Österrike. Den här filmen är finansierad med österrikiska pengar.

Här slutar förstås inte historien, för då hade det inte blivit någon film. En mystisk man spelad av Idris Elba dyker upp. Han har ett nytt fritagningsuppdrag åt Rake och hans team; Nik (Golshifteh Farahani) och hennes bror Yaz (Adam Bessa). De ska frita en kvinna som heter Ketevan (Tinatin Dalakishvili) och hennes två barn, som sitter inlåsta i ett fängelse i Georgien. Ketevan är syster till Rakes exfru Mia. Ketevan är gift med en gangster, Davit, som också sitter i fängelset. Under fritagningen dödar Rake Davit. Rake, hans team och de fritagna tar sig till Wien.

Davits synnerligen onde bror Zurab (Tornike Gogrichiani) tänker hämnas. Resten av filmen består i att Zurab och hans råa anhang, Daniel Bernhardt spelar en av dem, jagar Rake och de andra.

EXTRACTION 2 ser ut- och känns lite grann som Steven Seagals rumänska B-filmer - fast med betydligt högre budget och betydligt bättre actionscener. Handlingen är lika trött som i de billiga B-filmerna, det är riktigt oinspirerat, och när jag tänker efter är det ganska likt TAKEN 2. 

Tyler Rake är fortfarande en rätt osympatisk hjälte. Det är meningen att han ska vara deprimerad efter en personlig tragedi, men detta innebär bara att han har samma nollställda ansiktsuttryck filmen igenom. Hans personlighet är reducerad till att han pratar med sin egen australiska accent. I praktiken innebär detta att han bara framstår som ett känslokallt råskinn som är bra på att döda folk. EXTRACTION 2 är fullkomligt humorbefriad, här finns inte en antydan till skämt eller lite mer lättsamma scener, vilket gör att filmen bara känns brutal och blodig, utan spänning.

Dock är actionscenerna liksom förra gången välgjorda. I synnerhet två scener sticker ut: Nik slåss mot två män ombord på ett tåg, och en fajt inne på ett gym i en skyskrapa. Slutuppgörelsen är utstuderat grym, med olika tillhyggen. Den inledande actionscenen är gjort i en enda 21 minuter lång tagning - fast om det verkligen är en enda tagning utan fusk vet jag inte.

Både hjältar och skurkar är duktiga på att överleva skador. De bara kvider lite när de knivhuggs i armar och ben, skurkarna har skottsäkra västar som är så bra, att när hjältarna skjuter dem med fyra-fem skott på ett par centimeters avstånd, knäcks inga revben eller annat. I en scen grabbar en skurk tag i en unge, håller honom framför sig som en mänsklig sköld, och säger åt hjältarna att lägga ner sina vapen - vilket hjältarna gör. Jag läste nyligen en artikel om detta fenomen som enbart förekommer på film. I verkligheten lägger en insatsstyrka, eller vilka det nu är som ryckt ut, aldrig ner sina vapen i en sådan situation.

Olga Kurylenko dyker upp som exfrun Mia i ett par scener.

Jag säger som jag sa om den första filmen: bra action, kass film.

Medan jag tittade på den här filmen kom ett nyhetsmail från Variety. Netflix har gett klartecken till en tredje film om Tyler Rake.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 16/6)

Bio: BlackBerry

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

BlackBerry. Jag hade nästan glömt bort denna telefontillverkare. Den kanadensiska BlackBerry var föregångaren till dagens smartphones, men den blev ingen större framgång i Sverige. Jag vet inte riktigt varför. Här dominerade Ericsson och Nokia mobilmarknaden totalt under 1990- och början av 2000-talet. Mina egna mobiltelefoner var även de Ericsson och Nokia, men jag hade även en Motorola - och kanske även en Philips? Ett tag hade jag en farlig massa avlagda mobiltelefoner - och jag minns inte varför. Gick de sönder? Jag vet att en Nokia stals på McDonald's i Stockholm.

Barack Obama älskade sin BlackBerry. När jag läste att han blev upprörd över att av någon anledning tvingades sluta använda sin BlackBerry när han blev president, undrade jag vad det var för maskin. Jag hade aldrig sett en BlackBerry i verkligheten. Däremot var jag bekant med PalmPilot. En liten handhållen dator jag tyckte verkade alldeles för omständlig och opraktisk att använda. Ett år under filmfestivalen i Cannes hade PalmPilot en egen bar på marknaden i festivalpalatset. Där serverades gratisdrinkar till PalmPilot-användare. Jag hade ingen PalmPilot, men jag fick drinkar där ändå. PalmPilot försvann över en natt, känns det som.

BlackBerry-telefonerna försvann kanske inte över en natt, men efter att ha varit den största mobiltelefontillverkaren i Nordamerika, med över 40% av marknaden, störtdök försälningen när iPhone lanserades 2007, följd av androidtelefoner. Telefoner som var smartare och bättre än BlackBerry, vars försäljning snart sjönk till 0% av marknaden. Företaget BlackBerry Limited finns visst kvar än idag, men numera tillverkar de säkerhetssystem.

Filmen BLACKBERRY, i regi av Matt Johnson, är en kanadensisk dramakomedi om denna telefons uppgång och fall. Enligt förtexterna är handlingen "fiktionaliserad" - och jag har ingen aning om hur mycket av det som sker i filmen som är sant. Innan jag såg filmen visste jag i princip ingenting om BlackBerry, mer än att det vara Obamas favorittelefon och att den dödades av iPhone. Det mesta verkar dock överensstämma med verkligheten.

Filmen börjar 1996. Jay Baruchel spelar Mike Lazaridis, VD för det lilla elektronikföretaget Research in Motion i Waterloo, Ontario. Regissör Matt Johnson själv spelar Doug Fregin, Mikes bäste vän, som arbetar på RIM. De två har uppfunnit en ny mobiltelefon, en maskin man både kan ringa och skicka epost med. De har döpt prylen till PocketLink.

I öppningsscenerna ska Mike och Doug pitcha sin produkt för att sälja in den till ett företag. Mike och Doug må vara tekniska genier, men de är båda socialt inkompetenta. Mike är inåtvänd och osäker, Doug är högljudd och jobbig, och klär sig som en idiot. Mannen de pitchar PocketLink till, Jim Balsillie (Glenn Howerton) är en vresig, argsint typ, han är också socialt inkompetent, men på ett annat sätt. Pitchen går åt skogen. Mike är usel på att tala för sin sak och att sälja in saker.

En kort tid senare kontaktas Mike av Jim. Det visar sig att Jim fått sparken. Nu vill han istället bli VD på RIM och sälja den nya, smarta PocketLink-telefonen. Jim och Mike delar på VD-skapet. Jim vet hur man säljer in saker, men han vet ingenting om produkten. Tillsammans säljer Jim och Mike in telefonen, nu omdöpt till BlackBerry, till mobiloperatören Verizon i New York, vars VD spelas av Saul Rubinek.

Vad som sedan följer är den ganska typiska historien om ett företag som växer så det knakar, och som sedan rasar ihop. Jim lockar flera av världens främsta ingenjörer till företaget, han erbjuder fantasilöner - men allt går kanske inte helt lagligt till. Konkurrenten PalmPilots VD (Cary Elwes) försöker köpa BlackBerry. Jim får storhetsvansinne. Han är dessutom mer intresserad av hockey än av telefoner.

Att vi redan vet hur det går spelar ingen roll. Det här är en jättebra liten film. BLACKBERRY är underhållande, rolig och intressant. Även om betoningen ofta ligger på komedi, känns det hela realistiskt, snudd på dokumentärt. RIM:s lokaler är någon form av aphus där de anställda leker och spelar spel lika mycket som de uppfinner och tillverkar saker. Det har ofta filmkvällar. Alla anställda är nördar, verkar det som. En man som heter Charles Purdy (gamle, fine Michael Ironside) anställs för att få ordning på lekstugan i Waterloo.

Det kändes skönt att se BLACKBERRY efter alla dessa superhjältar, robotar och snabba bilar som dominerat filmutbudet på bio den senaste tiden.

 

 

 

(Biopremiär 16/6)