Netflix: Fenomen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en spansk sådan.

FENOMEN, i regi av Carlos Therón, påstås bygga på sanna händelser och huvudpersonerna finns, eller har funnits, i verkligheten. 

1987 startade jesuitprästen fader José María Pilón något han döpte till Hepta-gruppen. En liten grupp människor som undersöker paranormala fenomen. Fallet som tas upp i den här filmen ägde rum i Madrid 1999.

De tre medelålders kvinnor som tillsammans med fader Pilón utgör gruppen är visst TV-stjärnor. De blir igenkända av folk på stan. När Pilón ska undersöka en hemsökt lägenhet råkar han ut för otäcka saker och hamnar på sjukhus. Tillsammans med en ung kille som inte tror på det övernaturliga, beger de tre kvinnorna sig till lägenheten de med. Oförklarliga saker sker.

FENOMEN börjar som en skräckkomedi. Den är lite lustig emellanåt. Kvinnorna går in i lägenheten tillsammans med ett annat par, kvinnorna säger att det luktar konstigt därinne, och får svaret "Det är min man som lider av kraftiga svettningar". 

Ungefär halvvägs in försvinner humorn och det blir något slags seriös rysare. Här någonstans började jag tappa intresset. Det här är en snygg film, men den är märkligt oengagerande. Jag brydde mig inte alls, det är inte spännande eller otäckt, och när Therón på slutet vräker på med skräckeffekter kom jag på mig med att sitta och tänka på annat.

Detta är ofta fallet med spansk genrefilm, jag vet inte riktigt varför. De senaste 20-25 åren har det kommit en rad uppmärksammade spanska skräck- och spökfilmer, de är alla snygga och välspelade, men med några få undantag tycker jag inte att de håller; det är något som saknas - och jag vet inte vad det är. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel. Så var det även på 1970-talet. Jag gillar en del spansk 70-talsskräck, som Blind Dead-filmerna och några till, men de flesta av dessa filmer saknar något som fanns i de italienska filmer som gjordes samtidigt. De spanska filmerna var i många fall aningen mer traditionella än de italienska, lite yxigare.

Alldeles innan eftertexterna får vi se tre gamla tanter gå in på ett kafé. Jag gissar att de är verklighetens Hepta-grupp. En av dem dog visst kort efter det att FENOMEN spelats in.

Kvinnorna kedjeröker filmen igenom.

 

 

 

(Netflixpremiär 14/4)

Bio: Sisu

Foton copyright (c) Antti Rastivo 

Igår var jag på bio och såg 93 minuter amerikanskt splatter (RENFIELD). Idag har jag varit på bio och sett 91 minuter finskt splatter.

SISU är skriven och regisserad av Jalmari Helander, som 2010 gjorde tomterafflet RARE EXPORTS och som 2014 levererade Samuel L. Jackson-rafflet BIG GAME; den förstnämnda uppmärksammades på filmfestivaler och av genrepress, den senare var väl ingen större höjdare, om än kompetent gjord. Nu har han gjort en krigsfilm. 

"Sisu" är ett finskt ord, enligt en rollfigur i filmen svåröversatt, men enligt webbsidan Minoritet.se betyder det "Jävlaranamma. Styrka, envishet och uthållighet," med mera, och det är en del av den finska självbilden. Det är också en beskrivning som passar denna films hjälte, Aatami Korpi (Jorma Tommila), "Den Odödlige", en redig karl som vägrar dö, och som med fast beslutsamhet fortsätter mot sitt mål.

Året är 1944, andra världskriget går mot sitt slut, ryssarna har lämnat Finland, men i Lappland irrar det omkring tyska soldater. I Lappland befinner sig även den mytomspunne finske kommandosoldaten Korpi, som ensam tog kål på hundratals ryssar. 

Korpi gräver guld - och minsann om han inte också hittar guld. En hel del. Han fyller två sadelväskor, tar sin häst och börjar rida mot civilisationen för att uppsöka en bank. På vägen stöter han på en pluton trötta, men onda, tyskar. Dessa vill ha Korpis guld. Korpi vill förstås inte lämna ifrån sig guldet, så han dödar snabbt och enkelt en handfull tyskar och flyr. De övriga tyskarna jagar Korpi och kommer så småningom över guldet - men trots att han blivit skjuten, hängd, uppeldad och dränkt vägrar Korpi att ge upp. Han tänker återta sitt guld - och han tänker döda alla tyskarna. Allt leder fram till en punch line i filmens sista scen. 

Jag ser att SISU har jämförts med ett helt gäng andra filmer och med olika regissörer. Scenerna där Korpi rider över de lappländska vidderna påminner förstås om spaghettiwesterns, vilket även filmmusiken ibland gör, framför allt under eftertexterna. Korpi själv känns som en finsk Rambo - men Rambo är närmast en återhållsam amatör jämfört med Korpi, och Korpi får Clint Eastwood att framstå snacksalig. Actionscenerna närmar sig ibland JOHN WICK, det myckna och extremt blodiga våldet gör det här till en splatterfilm. Det går även att ana en liten doft av Tarantino.

Vad det här också är, allt grovt våld till trots, är en tjoflöjtfilm. Någon realism, bortsett från miljöerna, finns här inte alls. Korpi slaktar motståndet med hjälp av kniv, hacka, maskingevär, samt med en del annat han kommer över. Eftersom han med jämna mellanrum skadas, opererar han sig själv flera gånger. Han är en jävel på att hålla sig vid liv, Korpi! Han kommer på nya, fiffiga saker hela tiden. Tråkiga människor lär klaga på att filmen är overklig - men bristen på realism är liksom hela poängen med detta enorma blodbad. Filmen är indelad i kapitel och ett av dessa heter "Slakta alla!" - och det säger väl allt. I just detta kapitel får Korpi lite hjälp av några finska kvinnor, som är rediga karlar även de.

Filmens inledande berättarröst är på finska, liksom kapitelrubrikerna. Tyskarna pratar dock engelska - norrmannen Aksel Hennie spelar en av dem, engelsmannen Jack Doolan gör en annan. Ska jag klaga på något i filmen, är det på den engelska dialogen. Den känns lite grann som om några finska tonåringar försökt skriva tuff amerikansk dialog. Tack och lov pratas det inte så mycket i filmen - under större delen av filmen pratas det inte alls. Kapitlet "Legenden" borde också klippts bort, i detta berättar en av de tyska soldaterna allt om Korpi, det är ren exposition, och både ooriginellt och lite taffligt skrivet. Korpis ryska smeknamn nämns, och jag väntade mig nästan att tysken skulle säga "They call him Baba Yaga".

... Men annars gillar jag den här filmen. Den är bra, den är stenhård, den är lite rolig. Den är snyggt gjord med bra filmfoto, musiken är ödesmättad. Jorma Tommila är utmärkt i huvudrollen.

Ska du bara se en finsk krigsfilm om en guldletare som sticker knivar i huvudet på tyskar och som tar fyr och som klättrar ombord på flygplan i flykt i år, så ska du se SISU!

 

 

(Biopremiär 14/4)

Bio: Renfield

Foton copyright (c) UIP Sweden

När jag för ett tag sedan såg en trailer för RENFIELD blev jag inte riktigt klok på vad det var; vad det var för typ av film. Nu har jag sett filmen - och jag är fortfarande inte riktigt säker på vad det är. Eller, jo, jag insåg ju vad det var, och det var inte alls vad jag hade förväntat mig. Den här filmen är lite all over the place, som det heter.

För regin står Chris McKay, som gjorde LEGO®-BATMAN-FILMEN och THE TOMORROW WAR. Manuset bygger på en story av Robert Kirkman. Ja, den Robert Kirkman; serieförfattaren bakom The Walking Dead - serietidningen alltså. Kirkman hade pitchat idén till Universal för ett antal år sedan - någon gång före 2019, då en regissör anlitades; denne regissör byttes senare ut mot McKay. Hur pass nära den färdiga filmen ligger Kirkmans idé vet jag inte.

Renfield är ju en gestalt ur Bram Stokers roman "Dracula", på film är det nog Dwight Frye som är mest känd i rollen, han var med i Tod Brownings MYSTERIET DRACULA, 1931. Den med Bela Lugosi, alltså. Min egen favorit-Renfield måste vara Klaus Kinski i Jess Francos version av boken. I denna nya film är det Nicholas Hoult som gör rollen.

RENFIELD utspelar sig i nutid. Det visar sig att den ständigt unge Robert Montague Renfield håller sig levande decennium efter decennium genom att äta insekter. Insekterna skänker honom evigt liv och superkrafter. Såras han allvarlig kan hans kropp läkas av Draculas blod.

... Och Dracula (Nicolas Cage) är Renfields chef. Under snart hundra år har Renfield assisterat den gamle vampyrgreven; det är Renfield som skaffar fram offer åt Dracula, det är han som fixar nya bostäder och annat som behövs.

Men nu är Renfield trött på det här. Han vill leva ett normalt liv. Han går i gruppterapi. Han skaffar sig en egen lägenhet och han köper nya, färgglada kläder. Han vill bli god. Något Dracula inte uppskattar.

I ett försök att bli god uppsöker Renfield några skurkar som smugglar kokain. Dessa skurkar visar sig tillhöra en mäktig maffiafamilj. Efter att Renfield slaktat en handfull skurkar uppstår problem, maffian är ute efter honom. Dessutom får han polisen på sig - i synnerhet trafikpolisen Rebecca Quincy (Awkwafina), som arresterar Renfield. Renfield blir allt lite betuttad i Rebecca. Ja, och så har vi då Dracula, som ständigt lägger sig i allt det här.

RENFIELD visar sig vara en splatterkomedi. Detta är en renodlad komedi, skrämmande är filmen inte alls. Och den är extremt våldsam - det här måste nog vara den våldsammaste och blodigaste Draculafilmen någonsin. Men det är våld i stil med Peter Jacksons BRAINDEAD. Det är omöjligt att ta det här på allvar - såtillvida man inte är en pensionerad småskolefröken. Tempot är väldigt snabbt och filmen varar bara 93 minuter.

Nicolas Cage är inspirerad som Dracula - detta har visst länge varit hans drömroll. Han gör rollen lite grann som en mer excentrisk och överspelande Bela Lugosi, som han även liknar utseendemässigt, men hans utseende för även tankarna till Lon Chaney i LONDON AFTER MIDNIGHT, den där stumfilmen som är berömd för att den är försvunnen.

Det finns en del genialiska inslag i RENFIELD. Framför allt gillar jag tillbakablickarna i början av filmen, när Renfield berättar om sig själv, och vi får se snuttar ur Tod Brownings film, med Cage och Hoult inklippta. Eftertexterna är också tjusiga och värda att sitta igenom.

Som helhet funkar det här inte riktigt. Det är kul och underhållande, men en hel del känns ogenomtänkt och lite hafsigt. Vilka är egentligen Renfields krafter? Kan man verkligen bota precis allting med Draculas blod? Jag får intrycket av att det saknas scener.

Dock lär det här bli en film jag kommer att se om lite då och då i framtiden. Det är en sådan där film - en film jag inte tyckte var lysande när jag såg den på bio, men som jag kommer på mig med att se om flera gånger på DVD och Blu-ray när jag behöver se något rappt och roligt.

 

(Biopremiär 12/4)

Bio: The Pope's Exorcist

Foton copyright (c) SF Studios

Har man sett en exorcistfilm, har man sett alla - känns det ibland som. De senaste åren har det kommit ett gäng exorcistfilmer, till exempel gick PREY FOR THE DEVIL upp på bio i oktober förra året. För det mesta känns filmerna som mer eller mindre trötta varianter på 1973 års EXORCISTEN. Det går liksom inte att göra som mycket av temat: en besatt människa i en säng och en eller flera katolska präster. De flesta exorcistfilmer som gjorts de senaste 50 åren följer ungefär samma mall. Med det inte sagt att en del av dem kan vara rätt bra - jag vill minnas att jag gillade Alberto de Martinos L'ANTICRISTO från 1974, den hette visst BESATT - EXORCISM på bio i Sverige året därpå.

Nu har ännu en exorcistfilm premiär, THE POPE'S EXORCIST i regi av Julius Avery, som gjorde OVERLORD och SAMARITAN. Liksom så många andra exorcistfilmer påstås den här filmen bygga på verkliga händelser. Filmens huvudperson, fader Gabriele Amorth, har funnits i verkligheten, han dog 2016. Ett par år innan sin bortgång påstod Amorth att han utfört 160 000 exorcismer. Vilken kille!

I THE POPE'S EXORCIST spelar Russell Crowe fader Amorth, en gladlynt exorcist som kör Lambretta och säger "Kucku!" till folk han passerar. 

Året är 1987 och en amerikansk änka, Julia (Alex Essoe), flyttar med sina två barn in i ett stort slott de fått ärva i Italien. Tonårsdottern Amy (Laurel Marsden) är tvär och vill inte alls flytta till ett slott i Italien. Slottet håller på att renoveras, tanken är att Julia ska sälja kåken dyrt, och när ett bar gubbar håller på att böka i källaren, råkar de släppa lös en demon som varit instängd i ett rum därnere.

Det bär sig inte bättre än att lillgrabben Henry (Peter DeSouza-Feighoney, som ser ut precis som Asia Argento gjorde på 80-talet) blir besatt. Julia och Amy undrar vad som tagit åt den plötsligt svärande och onde gossen. Ingen av dem tänker "Kyss Karlsson, det här är ju precis som i Exorcisten!" - eftersom det är 1987 borde de rimligtvis känna till EXORCISTEN.

Den lokale prällen anar vad som hänt och han tycker att det är bäst att kontakta Vatikanen. Påven (Franco Nero) skickar sin främste exorcist - fader Amorth. Amorth upptäcker att Vatikanen försökt dölja en del saker de senaste 500 åren, han hittar de mest fantastiska grejor i källaren. Att ingen hittat detta tidigare är dock märkligt. Amorth måste brottas med demonen och rädda lille Henry.

THE POPE'S EXORCIST börjar rätt bra. Filmen utspelar sig i Italien och till en början pratar alla italienska - så även Russell Crowe. Jag kan inte italienska, men i mina öron låter det som att Crowe inte misshandlar uttalet alltför mycket. Engelska talas inte förrän rollfigurer som inte kan italienska dyker upp. Crowe verkar trivas i rollen, han ser ut ha ha kul. Rent allmänt är skådespeleriet bra - och Franco Nero är alltid Franco Nero. Han fyller 82 i år, men är extremt välbevarad. Världens tuffaste påve. Tyvärr har han inte alltför mycket att göra i den här filmen. Det vore roligare om påven själv tog sig an demonen - med Gatling-kulspruta. Django vs Djävulen.

Filmens andra akt känns som något slags greatest hits ur 1973 års EXORCISTEN. Repliker och handlingsmönster känns igen. Henry säger "fuck" med monsterröst.

Under den tredje akten förvandlas filmen till något slags variant på nyinspelningen av EVIL DEAD, fler blir besatta och beter sig som demonerna i just EVIL DEAD.

... Och här tröttnade jag ganska rejält på THE POPE'S EXORCIST. Filmen har åldersgränsen R i USA; från 18 år. Detta innebär att den innehåller blod, svordomar och även lite naket - blodindränkt nakenhet. Men Julius Avery fläskar på för mycket. Precis som fallet ofta är i moderna amerikanska skräckfilmer. Det blir overkill, som det heter på främmande språk. Dessutom har jag aldrig tyckt att scener där människor och föremål slungas genom luften; poltergeistaktiviteter, är otäcka. Explosioner är heller aldrig otäcka i skräckfilmer, och ett par sådana förekommer också. Det blir för mycket. 

Är man ung och inte har sett speciellt många skräckfilmer i allmänhet, och exorcistfilmer i synnerhet, tycker man kanske att THE POPE'S EXORCIST är bättre än vad jag gjorde. Filmen är välgjord, effekterna är bra. Men den tredje akten gör att jag sänker betyget ett snäpp.

På kvällen efter att jag sett THE POPE'S EXORCIST såg jag om EXORCISTEN. Det är förstås stor klasskillnad. EXORCISTEN är lågmäld och påträngande, och det är en film med främst en vuxen publik i åtanke. För mig är det en film om Jason Millers rollfigur fader Damien Karras, snarare än den besatta Linda Blair och Max von Sydows exorcist.

... Jag såg även om EXORCISTEN II: KÄTTAREN. Tycka vad man vill om denna bänga film, men Ennio Morricones musik är fantastisk!

 

 

(Biopremiär 7/4)

Bio: Motorsågsmassakern (1974)

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

49 år efter att den gjordes, går Tobe Hoopers MOTORSÅGSMASSAKERN upp på svenska biografer - för första gången. Filmen visas på 25 biografer i 16 städer.

1974 års MOTORSÅGSMASSAKERN är en film jag recenserat ett flertal gånger de senaste 35 åren. Jag skrev om den i mitt fanzine SMOCK på 1980-talet, jag recenserade den i NST när den i granskad och godkänd version släpptes, något nedkortad, på video i Sverige, och jag klämde in en kort recension 2011 i min recension av videovåldsboxen. Förutom detta har jag nämnt filmen i förbifarten ett stort antal gånger.  

Jag har inte sett versionen som nu går upp på bio. Det står att den är nyrestaurerad, men det har väl stått "nyrestaurerad" på alla Blu-ray-utgåvor de senaste tio åren, känns det som. Om den restaurerats flera gånger vet jag inte. Eftersom den spelades in på 16mm, som sedan blåstes upp till 35mm, ska den förstås se lite ruffig ut, filmens chockverkan bygger till stor del på dess råa estetik. Däremot har jag sett filmen på bio en gång i tiden, på en filmfestival, och där visades den på 35mm.

MOTORSÅGSMASSAKERN är en av de absolut bästa skräckfilmer som gjorts. Den är fortfarande effektiv, den är intensiv som få andra filmer, den är påträngande - och den är betydligt bättre än alla uppföljare, nyinspelningar och reboots; jag har tappat räkningen på hur många filmer som gjorts vid det här laget. Att filmen fungerar så bra beror förstås på att den är skickligt gjord. Det här är inte bara ännu en snabbt ihopslängd B-film.

Samtidigt är filmen, åtminstone här i Sverige, känd för att vara något den inte är: ett blodbad. Detta på grund av TV-programmet Studio S' avsnitt om det så kallade videovåldet i december 1980. MOTORSÅGSMASSAKERN utsågs till galjonsfigur för allt vad våldsfilm hette. Till saken hör att det var ytterst få av debattörerna i programmet, och i alla därpå följande reportage och artiklar, som faktiskt hade sett filmen. De litade på vad folk sa, på alla rykten. Barnen som intervjuades i Studio S låtsades bara ha sett filmen, de hade blivit tilldelade repliker - om man har sett MOTORSÅGSMASSAKERN är det väldigt uppenbart att de här ungarna inte har gjort det. På den tiden brydde folk sig inte om källkritik, känns det som, det räckte med att någon myndighet eller upprörd journalist slängde ur sig något och blåljög, så åt folk upp det, utan att ifrågasätta sanningshalten.

Vi som har sett filmen vet ju att vi knappt får se något blod alls i MOTORSÅGSMASSAKERN. Vi får inte se kroppsdelar sågas av - men alla antydningar, skrik och ljudet av en rusande motorsåg gör att många tror sig ha sett något som inte finns där.

Vad vi istället får är ett stycke Southern Gothic. En psykopatversion av Tennessee Williams. Filmen utmärker sig även genom att en del av huvudrollsinnehavarna; gänget i skåpbilen som råkar ut för Den Galna Familjen På Landet, inte är speciellt sympatiska - framför allt inte Franklin, killen som är rullstolsburen. Han är en jobbig typ. Dessutom är scenen där han äter korv vidrigare än alla scener med busemannen Leatherface och hans motorsåg. Usch!

Förutom moralens väktare för 43 år sedan, noterar jag att det finns en hel del människor idag som uppenbarligen inte tycker att MOTORSÅGSMASSAKERN är det mästerverk filmen faktiskt är. Filmstaden har skrivit om den på sin Facebooksida, och jag gjorde misstaget att läsa kommentarerna. Det är ofta ett misstag att läsa kommentarer på den typen av Facebooksidor. Många kommentarer går i still med "kass", "tråkig", "jag somnade" och liknande. Jag vet inte vad det är för fel på folk idag, men de är väl vana vid dagens strömlinjeformade, slickade mainstreamskräckfilmer, som i alldeles för många fall innehåller alldeles för mycket effekter och grejor, alldeles för hysteriskt tempo, och som gubbar som jag tycker är jobbiga och tråkiga. Framför allt är de själlösa. Undantag finns och de nya skräckfilmer jag gillar är ofta kraftigt inspirerade av MOTORSÅGSMASSAKERN - ett typexempel är Ti Wests X från förra året.

En grej ganska få verkar känna till, är att MOTORSÅGSMASSAKERN faktiskt förekom i ett synnerligen prestigefyllt sammanhang när den var ny. I Cannes 1975 tävlade nämligen filmen i sektionen Quinzaine des Réalisateurs/Directors' Fortnight! Det är en av de officiella serierna i Cannes. Fassbinder tävlade i samma sektion med sin FRIHETENS NÄVRÄTT, liksom bröderna Taviani med FULVIO, REVOLUTIONÄREN SOM SVEK. Enligt uppgift skrek publiken ihärdigt under visningen i Cannes. 

MOTORSÅGSMASSAKERN blev en stor framgång på bio i USA - men Tobe Hooper och de andra bakom filmen fick inte så mycket pengar: filmskapare och skådespelare, sammanlagt 20 personer, fick $8 100 att dela på! Bolaget som distribuerade filmen, Bryanston, ägdes nämligen av maffian. De hade tidigare håvat in stora summor på LÅNGT NER I HALSEN, vars upphovsmän också blev stående utan pengar. Filmens producenter stämde Bryanston, som blev skyldiga att betala ut en halv miljon dollar, men då hade Bryanston redan gått i konkurs, så det blev ingenting. 1983 köpte New Line Cinema rättigheterna till MOTORSÅGSMASSAKERN, och de delade givmilt av sig av intäkterna.

Vilket bolag som släppte MOTORSÅGSMASSAKERN på hyrvideo i Sverige 1980 vet jag inte, jag har aldrig sett ett exemplar av den utgåvan i verkligheten - på ett omslag som återges i en gammal artikel står det IFS. I en artikel i Expressen 1980 säger en representant för Esselte Video att de fått MOTORSÅGSMASSAKERN på köpet när de köpte annat. 1984 granskades filmen av Statens Biografbyrå, Succéfilm ville släppa den i Sverige. Den totalförbjöds. Några år senare släppte Anders Andarve filmen på hyrvideo i Sverige, ogranskad, men jag har för mig att han själv klippte i den. Jag minns att den fanns på Storgatans Video i Landskrona, men jag hyrde den aldrig eftersom jag redan hade en oklippt kopia. 1994 granskades filmen på nytt av Biografbyrån, som då gjorde två klipp - vilket innebar att MOTORSÅGSMASSAKERN äntligen fick sin officiella videopremiär i Sverige. År 2001 granskades filmen en sista gång, då gick den igenom helt utan klipp.

Bor du i-, eller i närheten av, någon av de 16 städer som visar MOTORSÅGSMASSAKERN på bio tycker jag förstås att du ska ta chansen och traska iväg och se den. Det är trots allt något speciellt med att se sådana här filmer på stor duk. Och det är inte utan att jag undrar vad gubbarna och tanterna som medverkade i Studio S på TV 1980 tycker om det här, de av dem som fortfarande är i livet. De dyker kanske upp på någon biograf som visar filmen? Det är aldrig för sent att bli förråad och skadligt upphetsad!

 

 

 

(Biopremiär 4/4)

Netflix: Kill Boksoon

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en sydkoreansk sådan.

KILL BOKSOON, i regi av Sung-hyun Byun, premiärvisades på Berlins filmfestival i februari i år. Sedan dess har jag sett lösryckta stycken ur recensioner, den vanligaste åsikten verkar vara att filmen är rätt bra - men alldeles för lång. Och ja, det stämmer precis.

Jeon Do-yeon spelar Gil Bok-soon, yrkesmördare och ensamstående mor till en tonårstjej. Dottern har ingen aning om vad Gil jobbar med, hon tror att det är ett eventföretag. M.K. Ent, som företaget heter, är dock bara en front för en lönnmördarorganisation, som drivs av mannen som en gång tränade upp Gil. Gil är deras bästa mördare, hon är en legend. De driver även en skola där ungdomar studerar lönnmördandets kanske inte så ädla konst.

Gil börjar få svårt att hantera tillvaron, att kombinera jobbet som mördare med mammarollen. Hon är ute och skjuter och knivhugger folk, sedan går hon och handlar, lagar mat och sköter hemmet. Dotterns tillvaro blir jobbig den med, hon har problem med skolan och vänner, och hon har kommit fram till att hon är lesbisk, något Gil har svårt att acceptera.

När en ung lärling följer med Gil ut på mördarstråt går uppdraget inte som planerat. Plötsligt är Gil den som ska mördas.

KILL BOKSOON (vilket på en del håll stavas KILL BOK-SOON) har ett flott filmfoto, det här ser ut som en biofilm. Filmen har även en del välgjorda actionscener, de är våldsamma och fantasifullt koreograferade. Kombinationen av martial arts och pistoler gör förstås att man associerar till JOHN WICK. 

... Men större delen av filmen är ett drama. Ett halvtradigt drama. En medelålders kvinnas vardagsproblem. Uppblandat med en del ultravåld. Filmen varar två timmar och 17 minuter, vilket är alldeles för länge, de borde klippt bort en halvtimme. Första och tredje akten är bra, men däremellan kom jag på mig med att sitta och tänka på annat.

Ett tag trodde jag att filmen skulle slå över i komedi på grund av en del lite fåniga inslag. Som den där skolan för blivande yrkesmördare. Jag undrar även vad Gil är för människa egentligen, jag blir inte riktigt klok på henne. Hon verkar onekligen trivas med sitt jobb. Hon sitter glatt med sina kollegor och tar en drink och diskuterar de senaste uppdragen, som vore de mäklare eller reklamare. Jag undrar lite över hur en sådan iskall människa även kan leva ett "vanligt" liv. Och hon är liksom ingen hemlig agent som kämpar för de goda - hon är lönnmördare. Och, hon är ingen mördare som dragit sig tillbaka för att leva ett vanligt liv, som John Wick.

Kanske hade det hela funkat bättre om det var en renodlad actionkomedi, men det är det alltså inte.

 

 

(Netflixpremiär 31/3)

Netflix: Murder Mystery 2

Foton copyright (c) Netflix

Det är inte längesedan jag recenserade en usel och svindyr actionkomedi om ett bröllop på en exotisk ö - SHOTGUN WEDDING. Nu är det dags igen.

Jag ser att jag av någon anledning inte recenserade Kyle Newachecks deckarkomedi MURDER MYSTERY, en Netflixproduktion som hade premiär 2019. Kanske såg jag den för sent för att en recension skulle vara aktuell. Dock ser jag att jag på IMDb gett den betyget 6 av 10, vilket ungefär motsvarar en trea här på TOPPRAFFEL!

Jag minns att jag tyckte att MURDER MYSTERY var förvånansvärt trevlig och rolig. Detta trots att det är ännu en av de där Adam Sandler-filmerna Netflix skiter ut, varav de flesta är svåra att sitta igenom. Sandler och Jennifer Aniston spelade Nick och Audrey Spitz, som var på Europasemester, där de blev indragna i ett mordmysterium. Liken staplades på hög, Nick och Audrey blev misstänkta för morden, och fick på egen hand lösa mysteriet.

Denna uppföljare har regisserats av Jeremy Garelick och den här gången handlar det om en actionkomedi, snarare än en deckarkomedi.

Nick och Audrey har nu blivit detektiver på heltid. De blir inbjudna till ett lyxigt bröllop på en exotisk ö i Västindien, en av personerna de träffade i förra filmen; Maharajah (Adeel Akhtar), ska gifta sig med en tjusig fransyska, Claudette (Mélanie Laurent). En massa väldigt rika människor är på ön. Plötsligt hittas en man död och Marajah har kidnappats. Alla är misstänkta, kanske främst Claudette, eftersom hon inte alls är rik som de andra.

Eftersom Nick och Audrey är detektiver, ger de sig genast på att lösa fallet; hitta mördaren och frita Maharajah. Kidnapparen hör av sig via telefon, denna vill ha en lösesumma levererad till restaurang Jules Verne i Eiffeltornet i Paris. Så, alla åker till Paris. Mark Strong dyker upp som något slags superpolis, men som kanske är skurk. Alla jagar alla, det blir biljakter, saker sprängs i luften, skjutvapen avlossas, fler dör. Antalet misstänkta minskar.

Det här är skitdåligt. MURDER MYSTERY 2 känns bara som en ursäkt för att en rad skådespelare ska få en betald semester i Västindien, på Hawaii och i Paris, där filmen spelats in. Nästan ingenting i filmen är roligt. Det är mest gapigt, de verkar tro att det per automatik blir roligt om alla skriker i mun på varandra. Dock ser filmen ut att ha kostat en slant. Charlize Theron har varit med och producerat. 

En märklig detalj är att fallet löses redan när den tredje akten inleds, ungefär. Hela den sista akten är bara en slutuppgörelse i Eiffeltornet. MURDER MYSTERY 2 varar bara 89 minuter och eftertexterna är långa.

Adam Sandler är förhållandevis nedtonad som Nick. Jennifer Aniston ser märklig ut, som om hon fått en allergisk reaktion mot något. Är det botox?

 

 

(Netflixpremiär 31/3)

Bio: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

När jag växte upp kände jag ingen som spelade rollspel. Jag kände heller inte till någon som spelade rollspel. Eventuellt kan några nördiga killar som gick teknisk linje ha spelat rollspel, men det är bara en tanke jag fick nu, mer än 35 år senare. Rollspel var för mig bara något konstigt jag läst om. Jag brukade beställa den danska seriebutiken Fantasks kataloger, och längst bak i dessa fans det brädspel och rollspel. Jag fattade aldrig riktigt vad rollspel var. Sitter folk runt ett bord och låtsas vara olika gestalter? Leker de teatersport utan att skämmas?

Jag tycker fortfarande att det låter jättekonstigt. Samtidigt noterar jag att en del vänner och bekanta, de flesta yngre än jag, spelade - och spelar - rollspel. Ett par vänner till mig har ett förlag som ger ut böcker om gamla spel, och dessa verkar sälja som smör. I min värld är ämnet så smalt att jag tycker att efterfrågan måste vara minimal, men jag har uppenbarligen helt fel. Alldeles just nu slog det mig förresten att ett par av mina vänner började illustrera åt det svenska spelföretaget Äventyrsspel i slutet av 80-talet.

Det mest kända rollspelet, Dungeons & Dragons, släpptes första gången 1974. DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES är den fjärde D&D-filmen. Jag har sett den första, som kom år 2000. Den floppade totalt på bio i USA. Jag tror inte att den gick upp på bio i Sverige, jag såg den på DVD, och det enda jag minns är att den var väldigt dålig och såg billig ut. Den andra- och tredje filmen gjordes för kabel-TV i USA, och släpptes på DVD i andra länder.

DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES är regisserad av duon John Francis Daley och Jonathan Goldstein, som även varit med och skrivit manus. De har tidigare gjort ETT PÄRON TILL FARSA: NÄSTA GENERATION, vilket inte är något att skryta med. Innan jag såg filmen hade jag inte sett trailern. Jag visste ingenting om den. Jag förväntade mig ett vanligt, svulstigt fantasy-äventyr - och jag gillar inte traditionell fantasy. Jag tycker inte alls om Peter Jacksons Tolkien-filmer, ingen av dem. Jag slutade titta på GAME OF THRONES efter ett par avsnitt. Jag gillar bara fantasyfilmer om barbarer; sword & sorcery-filmer. Filmer som är som Westerns med svärd.

Döm om min förvåning när DUNGEONS & DRAGONS: HONOR AMONG THIEVES visar sig vara en komedi! Jag läser att den har jämförts med GUARDIANS OF THE GALAXY, vilket är en ganska bra liknelse.

Handlingen i den här filmen är en enda röra och jag tappade tråden på en gång. Filmen inleds med en massa exposition, där olika länder, världar, folkslag, varelser och namn på gestalter rabblas upp. Är det meningen att vi ska komma ihåg allt det här? Är allt det här välkänt för de som spelar rollspelet? Förvirringen vad gäller handlingen fortsätter genom hela filmen.

... Däremot kom jag på mig med att skratta åtskilliga gånger. Jag skrattade till redan när filmens två hjältar presenteras, de två tjuvarna Edgin (Chris Pine) och Holga (Michelle Rodriguez). De sitter i fängelse och Edgin fördriver tiden med att sticka tumvantar. Förutom att vara tjuv är han trubadur. Holga är mest butter och tuff, och hon äter mycket potatis - så här mycket potatis på film har vi inte sett sedan TURINHÄSTEN.

Vi får i tillbakablickar veta att Edgins fru dödats av en av de Röda Trollkarlarna och att hans unga dotter Kira (Chloe Coleman) tagits om hand av Edgins och Holgas jovialiske tjuvkollega Forge (Hugh Grant). Edgin och Holga rymmer från fängelset och beger sig av för att återförenas med Kira, och för att hitta en magisk manick som kan väcka Edgins hustru till liv igen.

Det visar sig att Forge gått och blivit den onde och mäktige lord Neverwinter, och han blir inte helt nöjd när han återser Edgin och Holga. Äventyr följer när de letar efter den där magiska manicken och fler ansluter sig i sökandet - en amatörtrollkarl som heter Simon (Justin Smith), en behornad tjej som heter Doric (Sophia Lillis) som kan förvandla sig till olika djur, och en snubbe som heter Xenk (Regé-Jean Page) och som jag inte minns vad han har för funktion.

Det händer en massa saker och jag vet inte riktigt varför, folk har olika krafter och magiska egenskaper, de verkar hela tiden få nya när sådana behövs. Det känns som om de har hittat på storyn allteftersom. Filmen är alldeles för lång med sina två timmar och femton minuter, och den slutar väldigt amerikanskt med att predika hur viktigt det är med att vara en familj.

... Men som sagt: jag skrattade flera gånger när jag såg filmen. Chris Pine är rätt charmig som parodi på en tvålfager, uppsluppen hjälte, något han gjort förr. Hugh Grant verkar ha kul som Forge, han är glad och ond samtidigt, som om William Thacker i NOTTING HILL drabbats av en psykos. Simons värdelösa trollkonster är lite lustiga. Roligast är Bradley Cooper, som dyker upp en liten stund som Holgas före detta pojkvän. Han är liten - lite mer än en meter hög, och det ser väldigt roligt ut. Plötsligt kommer hans nya flickvän in, hon är en jätte på över två meter. Estetiskt sett finns här en hel del pampiga vyer. Filmen är inspelad i Irland och på Island, men det mesta är förstås fusk och datoranimerat.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här. Det här är liksom ingen bra film. Men eftersom jag skrattade och inte hade alltför tråkigt tycker jag att en tvåa är lite för lågt. Om mitt betygssystem gått från 1 till 10, hade jag satt en fyra. Så, trean här under är tveksam.

 

(Biopremiär 29/3)

Netflix: Furies

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en vietnamesisk film.

Filmer från Vietnam är inget vi ser speciellt ofta, i synnerhet inte actionfilmer. Martial arts-filmen FURIES är en film i genren rape & revenge.

Jag läser att det här är en prequel till en film som heter FURIE och som kom 2019. Jag har således inte sett den första filmen, i vilken huvudrollen gestaltas av Veronica Ngo. FURIE regisserades av Le-Van Kiet, men denna nya film är regisserad av Veronica Ngo, som också varit med och skrivit manus. Hon medverkar även i filmen, hon spelar en kvinna som heter Jacqueline - om detta är samma rollfigur hon gör i filmen från 2019 vet jag inte; det verkar så, men i så fall heter hon något annat.

FURIES utspelar sig i Saigon på 1990-talet. Huvudperson är en ung kvinna som heter Bi (Dong Anh Quynh), vars uppväxt var hemsk med upprepade övergrepp av män. I Saigon träffar hon två andra unga kvinnor, Thanh (Toc Tien) och Hong (Rima Thanh Vy). Den mystiska Jacqueline tränar upp dessa tre tjejer i kampsport, och de beger sig ut för att slåss mot en gangsterliga som systematiskt våldtar och mördar kvinnor.

Jag kan inte påstå att det här är en helgjuten film. Filmen är fullkomligt humorbefriad. Förvisso handlar det om ett allvarligt ämne som inte ska skojas bort, men gravallvaret och bristen på lite mer lättsamma scener gör att det blir en aning oengagerande när det inte är action.

Action får vi dock en hel del. Brutal action, flashig action, bitvis håller slagsmålen nästan John Wick-klass, ibland associerar jag till THE RAID och OLDBOY. Tyvärr dras helhetsintrycket, vad gäller striderna, ner av det datoranimerade blodet. Det ser inte bra ut, det syns alldeles för tydligt att det är CGI-blod som sprutar, vilket distraherar - för stridskoreografin är bra.

FURIES, som för övrigt är producerad av Bey Logan, går i knalliga färger. Scenerna badar i knallrött, knallblått, knallgrönt; de lever i en neonvärld. Effekten blir lite intressant, eftersom miljöerna ofta är riktigt sjabbiga kåkar i slummen. Plåtskjul och bakgator som blänker i neon. 

Pluspoäng för att "No Limit" med 2 Unlimited spelas på en nattklubb, den har jag inte hört sedan 90-talet. Jag hade dock gärna sett mer av de dansande tjejerna på scenen, showen ser ut att vara cool, men vi får bara se några sekunder av den. 

Nå. FURIES är väl med tvekan godkänd. Den är hyfsad. Vad den också är, är för lång.

Det här blir en kort recension, eftersom jag inte har så mycket att säga om filmen.

FURIES och föregångaren FURIE ska inte blandas ihop med de andra filmer som ligger på Netflix och som också heter FURIES, FURIE och FURY.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 23/3)

Bio: Infinity Pool

Foton copyright (c) UIP Sweden

INFINITY POOL är Brandon Cronenbergs tredje långfilm - men den första av dem jag ser. Av någon anledning har jag inte fått tummen ur att se de två första, kanske beroende på att jag inte känt mig lockad. Jag har fått intrycket att det handlar om en typ av film jag sällan gillar; smått pretentiös skräck med konstnärliga ambitioner. Fast jag kan ju ha fel. 

43-årige Brandon Cronenberg är förstås son till David Cronenberg. Det är nu längesedan David Cronenberg fått ur sig en bra film, kanske är det dags för Junior att ta över stafettpinnen och hålla flaggan högt.

INFINITY POOL är en film i genren body horror. Det är också en film som är smått pretentiös och har konstnärliga ambitioner. Om jag inte visste att denna kanadensiska film kommer från Universal, hade jag gissat på A24. Här i Sverige visas den oklippta versionen. I USA sparkade MPA bakut när de fick se filmen, och försåg den med åldersgränsen NC-17; inga under 18 kommer in. Därför gjordes några klipp så att filmen kunde få den lägre åldersgränsen R, barn under 17 kommer inte in utan vuxens sällskap.

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att handlingen i INFINITY POOL är smart och intressant, eller bara dum. Otroligt dum. Det lutar åt det sista. Alexander Skarsgård och Cleopatra Coleman spelar James och Em Foster, som befinner sig på den fiktiva ön La Tolqa. Där bor de på en all-inclusive-anläggning de absolut inte får lämna, det kan nämligen vara farligt på ön.

På hotellet träffar de det märkliga paret Gabi (Mia Goth) och Alban (Jalil Lespert). Gabi känner igen James, han är en misslyckad författare och hon har läst hans enda bok. Gabi och Alban vill att James och Em följer med på en liten biltur; de har varit på ön flera gånger och brukar åka iväg och grilla och festa på en strand. Mot bättre vetande följer James och Em med.

De dricker alldeles för mycket sprit på stranden, de blir fulla, Gabi gör sexuella närmanden mot James (en ytterst grafisk scen som kortades i USA). När de ska köra hem igen är James den som är minst full, så han får sitta bakom ratten. Det bär sig inte bättre än att han kör på en bonde, som plötsligt dyker upp mitt i gatan. Bonde dör, James och de andra smiter, eftersom polis och fängelse på ön sägs vara av värsta sort.

Nästa morgon arresteras James för dråp. Han döms till döden! Enligt tradition ska barnen till den döde verkställa dödsstraffet, James ska alltså dödas av barn. Men det finns en väg ut. Om James betalar en stor summa pengar kommer de att skapa en kopia av James, en klon, som avrättas i James' ställe. James går med på detta märkliga erbjudande och låter sig klonas. James och Em tvingas sedan att se på när en ung pojke knivhugger kopian till döds.

Em vill lämna ön, men James hittar inte sitt pass. Han börjar då umgås med Gabi, Alban, och deras mystiska vänner. Detta gäng har satt öns kopieringstraditioner i system. De lever jävel, festar, super, misshandlar och mördar folk - de döms till döden för detta och låter sedan avrätta kopior av dem. De är på ön för att få utlopp för sina perversa lustar. James börjar motvilligt att gilla detta.

INFINITY POOL är en film om sex, våld och kroppsvätskor. Urin, blod och sperma filmas flera gånger droppa på marken. Det är även en film som inte funkar riktigt. Handlingen är förvisso fascinerande; den är så märklig och dum att den nästan blir bra. Men filmen varar i nästan två timmar, den är en dryg halvtimme längre än David Cronenbergs klassiska filmer från 70- och 80-talen, och det blir rätt segt och tråkigt under den tredje akten. Blod, sex och tristess.

Mia Goth är jättebra i filmen. Hon har på senare år utkristalliserats som en stor stjärna inom independentskräck. Thomas Kretschmann spelar en i det galna mördargänget.

Karim Hussain, som är en gammal vän till mig, står för filmfotot. Han använder sig av en rätt udda estetik i den här filmen - ofta placerar han skådespelarna i fel del av bilden. Ser vi till exempel Mia Goth ensam i bild i högerprofil, placeras hon längst till höger i bild, hon är vänd mot något utanför bild. Detta skapar en rätt konstigt effekt. 

INFINITY POOL är egentligen alldeles för pretentiös för att jag ska uppskatta filmen fullt ut. Här finns inga riktiga människor och inga rollfigurer pratar som riktiga människor. Sådant kan funka i vissa fall, jag gillar ju John Wick-filmerna, men här blir det mest sökt, det är ett tydligt försök att vara konstnärlig. Eller så kan Brandon Cronenberg kanske inte bättre.

I slutändan tycker jag faktiskt ingenting om INFINITY POOL. Den är mer intressant än bra. Den är mer dum än smart. Den är fascinerande. Men - den lämnade mig totalt likgiltig. Jag lär aldrig se om den - till skillnad från David Cronenbergs tidiga filmer, vilka jag ofta återvänder till.  

Diskussionsämnet efter pressvisningen handlade mest om huruvida det är Alexander Skarsgårds organ vi ser i närbild, eller om det handlar om en lycklig stuntman. 

Eftertexterna är häftiga. Filmen är inspelad i Kroatien och i Ungern.

 

 

 

(Biopremiär 24/3)

Bio: John Wick: Chapter 4

Foton copyright (c) Nordisk Film

"JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM innehåller de bästa actionscener jag sett på tio - kanske tjugo - år! Det är är häpnadsväckande! Fajterna och eldstriderna i filmen är bättre än de i de två första filmerna tillsammans - och bättre än allt annat i genren," skrev jag för fyra år sedan. Då hade jag förstås inte sett JOHN WICK: CHAPTER 4.

JOHN WICK: CHAPTER 4 innehåller actionscener man måste se för att man ska tro på dem. Tro på att de har tänkts ut och filmats. Actionscenerna är inte bara vansinnigt kreativa på alla tänkbara sätt - de är vansinniga! Jag har aldrig sett något liknande. De får filmer som THE RAID att framstå som Wallander-filmer. Nä, där tog jag i. Men ändå.

Jag var dock aningen tveksam när jag åkte till biografen. JOHN WICK: CHAPTER 4 varar två timmar och 49 minuter. Man gör inte så långa filmer! Det borde vara förbjudet att göra så långa filmer! Till och med JOHN WICK: CHAPTER 3, som var 40 minuter kortare, kändes lite för lång.

Det är återigen Chad Stahelski som regisserat. I förra filmen blev John Wick (Keanu Reeves) skjuten, trillade nedför ett tak och damp i asfalten, men sådana skitsaker är förstås inget som tar kål på ett mördarproffs som Wick. Han blev även av med vänster ringfinger förra gången, det tvingades han skära av. Han har repat sig sedan dess, den gode Wick, och vill få tillbaka sin frihet. Han har nämligen fortfarande den världsomspännande lönnmördarorganisationen Höga Bordet efter sig. Wick har ett pris på sitt huvud och alla lönnmördare världen över vill åt pengarna.

En ny fiende dyker upp: markisen. Nej, inte en sådan där som skyddar mot sol, utan en fransk markis - för säkerhets skull spelad av en svensk: Bill Skarsgård med fransk brytning. Markisen anlitar världens bäste lönnmördare, Caine (den enastående Donnie Yen), för att döda Wick. Caine är inte bara en gammal vän till Wick - han är även blind. Men syn är förstås inget man behöver för att kunna kung fu:a, skiva och skjuta folk i tjogtal. Caine är fortfarande bäst.

Clancy Brown spelar en som kallas Harbinger. Han dyker upp på det där lönnmördarhotellet från de tidigare filmerna, det som ägs av den elegante Winston (Ian McShane). Harbinger har en högt uppsatt post i Höga Bordet och säger att hotellet ska stängas och utrymmas, och en timme senare demoleras byggnaden. Det är den mäktige markisen som ligger bakom.

John Wick gömmer sig på ett annat lönnmördarhotell, beläget i Japan. Det ägs av en som heter Shimazu och spelas av Hiroyuki Sanada, som inte gillar hundar på sitt hotell. En man med hund anländer till hotellet, han säger att han är Nobody (Shamier Anderson), och han är ute efter Wick. Det dröjer inte länge innan hotellet attackeras av horder som är ute efter Wick. Wick, Shimazu och dennes dotter Akira (Rina Sawayama) slåss för livet. Nobody ingriper lite grann emellanåt.

John Wick åker vidare till Berlin och sedan Paris. Caine och Nobody, med hund, följer efter. 

... Det där var något slags försök att återge vad JOHN WICK: CHAPTER 4 handlar om. Men ärligt talat spelar det ingen större roll vad filmen handlar om. Visst är det fascinerande med denna mystiska parallellvärld bestående av olika grader av lönnmördare som finns precis överallt - men vad filmen egentligen handlar om, är extremt välkoreograferade och välfilmade actionorgier. John Wick-filmerna saknar motstycke - i synnerhet denna fjärde film. Det här är som att titta på en musikal eller balett. Handlingen går från den ena långa, osannolikt avancerade actionscenen till nästa.

I Berlin slåss John Wick mot en fet gangster (Scott Adkins i fat suit) och dennes mannar inne på en en stor, flott nattklubb, där gästerna dansar obehindrat medan folk dödas runt omkring dem. I Paris slåss Wick mot drivor av skurkar och bilar, mitt i gatan som går runt Triumfbågen. Wick måste ta sig de 222 trappstegen upp till Sacré-Coeur, vilket inte är det lättaste. Den kanske mest häpnadsväckande scenen är en eldstrid som filmas helt ur fågelperspektiv. Jag orkar inte tänka på hur besvärligt det måste ha varit att spela in denna strid. 

Här finns tydliga blinkningar till Walter Hills THE WARRIORS och allt leder fram till en tydligt Sergio Leone-inspirerad slutuppgörelse.

Vad som är anmärkningsvärt är att den här filmen inte känns som nästan tre timmar. I vanliga fall brukar filmer som är så här långa verkligen kännas låååånga och svåra att sitta igenom. Marvel-filmer, DC-filmer, en massa andra blockbusters. Jag tror att anledningen till att JOHN WICK: CHAPTER 4 funkar så bra, trots sin längd, är att Chad Stahelski och de andra bakom kameran har en tydlig vision av vad de vill göra, visuellt och innehållsmässigt. Det här är inte bara ännu en själlös plastprodukt som slutar med en 30-40 minuter lång strid mot datoranimerade monster. John Wick-filmernas värld må vara förrvirrande och märklig med alla konstiga regler och alla grader av mördare, men rollfigurerna är bra och visuellt sett är det här hypnotiskt.

Det går knappt att jämföra JOHN WICK: CHAPTER 4 med andra actionfilmer av idag - eller av igår. Den här filmen ligger inte bara ett snäpp över konkurrensen, det handlar nog om tio snäpp.

Det här är en fullkomligt omtumlande film. Blodig fetaction upphöjt till skön konst.

... Förresten. Det var ju värst vad lik sin far Bill Skarsgård blivit! Han rör sig precis likadant, han ranglar fram som en fågelskrämma i dyr kostym. 

Fotnot: en spinoff-film, BALLERINA, är på ingång. Jag hoppas på det bästa!

 

 

 

(Biopremiär 22/3)