Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

lördag 18 juni 2022

Netflix: Spiderhead

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, minsann. Denna gång på en film producerad av The New Yorker Studios. Det förvånar mig att tidningen New Yorker har ett produktionsbolag, det hade jag ingen aning om, men det är kanske inte så konstigt. The New Yorker, som jag prenumererar på till och från, publicerar ofta noveller av framstående författare.

SPIDERHEAD bygger på novellen "Escape from Spiderhead" av den mångfaldigt prisbelönade George Saunders. Det har gjorts en handfull kortfilmer byggda på Saunders' noveller, samt en TV-film, men detta är den första långfilmen. För regin står Joseph Kosinski, just nu bioaktuell med TOP GUN: MAVERICK.

På pappret verkade den här filmen bra och intressant, jag kan tänka mig att novellen är bra och intressant. Det låter lite grann som något David Cronenberg hade kunnat hitta på. I en nära framtid kan interner välja att anmäla sig som frivilliga försökskaniner till medicinska experiment. De frivilliga kan då få sina straff förkortade. Experimenten sker på en avlägset belägen ö. Där sitter dr Abnesti (Chris Hemsworth), som tagit fram droger som kan påverka människors känslor. De frivilliga har små elektroniska boxar på ryggen, och i boxarna sitter ampuller med olika droger. Abnesi styr dessa med hjälp av sin smartphone. Han drar med fingret över skärmen, och drogerna injiceras.

Miles Teller spelar en av fångarna. Vid ett par sessioner med Abnesti paras han ihop med olika kvinnor, som han, med hjälp av droger, blir intensivt förälskad i. Men han börjar snart att ifrågasätta hela projektet, han gissar allt inte står rätt till på ön.

SPIDERHEAD är en fruktansvärt tråkig film! Den är så tråkig att jag ofta satt och tänkte på annat, eller bläddrade i en tidning, eller kollade mail och Facebook på mobilen. Jag försökte koncentrera mig på filmen, men det gick inte. Den är för tråkig. Ett tag funderade jag på att stänga av. Stora delar av filmen känns som filmad teater. Ett fåtal skådespelare i sterila rum. De sitter och pratar - och jag bryr mig inte det minsta. Anslaget är lätt pretentiöst. Jag gäspar. Sleepyhead! Det är lite kul att det spelas Swingle Singers på soundtracket emellanåt, men det kan inte rädda den här filmen. Storyn är ju egentligen bra.

Jag trodde först att det här var ett pandemiprojekt. Få medverkande skådespelare, få miljöer, inspelad i Australien. Men i filmens eftertexter listas bokstavligen tusentals namn. Nå, det kan ju vara ett pandemiprojekt trots detta, men det känns mindre troligt.

Chris Hemsworth verkar i alla fall ha kul i sin roll.

Jag undrar vad Cronenberg hade kunnat göra av materialet!



 

 

 

 

(Netflixpremiär 17/6)


torsdag 16 juni 2022

Netflix: Centauro

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, denna gång en spansk actionthriller.

Något åtminstone jag tycker är viktigt när det handlar om thrillers och actionfilmer, är att huvudpersonerna; hjältarna, är sympatiska - åtminstone något så när sympatiska. Detta kan bli svårt om en films "hjältar" är kriminella. 

Hjälten i CENTAURO, Rafa (Àlex Monner), är egentligen inte kriminell, men han tvingas att utföra kriminella handlingar. Han är dessutom en lika trist som osympatisk typ. Jag vet inte om det är meningen, men han har en uppsyn som inte känns sådär jättetilltalande.

Rada är en framgångsrik roadracingförare - ett ord jag fick googla fram, eftersom jag aldrig funderat på vad en tävlingsmotorcyklist kallas på svenska. Han har även en liten son, som oftast bor hos sin mor. När Rada besöker sitt ex får han veta att hon har en enorm skuld till ett gäng råa gangsters. Rada lovar att han ska lösa problemet, han kommer att tjäna mycket kosing på tävlingsbanorna, tror han.

Gangsterligan har inget emot att Rada återgäldar skulden, men de har andra planer för honom. De kräver att Rada åker till Marseille, där han ska hämta knark, som han sedan på sin motorcykel kör fort som fan tillbaka till Spanien. Rada gör som han blivit tillsagd. Inte helt oväntat är gangstrarna inte nöjda när Rada gjort vad han ska, ligan bestämmer när Rada ska sluta - och de tänker inte be honom sluta i första taget. 

Rada fortsätter att köra till och från Marseille, ibland jagas han av poliser, vilka han alltid drar ifrån, han tvingas ta droger för att hålla sig pigg, och tävlingskarriären går inte längre så bra.

Daniel Calparsoro har regisserat den här filmen, som bygger på en roman av fransmannen Jérémie Guez. Motorcykelscenerna i ser ut att vara gjorda för en stor bioduk, medan resten av filmen ser ut som en ordinarie TV-film. Till större delen är CENTAURO ett trist drama med motorcykelåkning lite då och då. Först mot slutet blir det en actionfilm.

Det här hade kunnat bli en helt okej film, men jag bryr mig inte det minsta om Rada, och filmen är alldeles för tråkig. Kort speltid, dock. Först i slutminuterna blir det lite intressant. Avslutningen gör att det här känns som pilotavsnittet till en TV-serie (vilket det kanske också är?). Slutet innebär att vi i eventuella uppföljare slipper se Rada som kriminell knarkkurir. Det finns kanske fler böcker om honom, det har jag inte lyckats utröna. Däremot finns det fler filmer med manus av Guez, eller som bygger på böcker av honom.


 


 

 

 

(Netflixpremiär 15/6)


onsdag 15 juni 2022

Bio: Last Seen Alive

Foton copyright (c) SF Studios

Nu är herr Butler i farten igen och skipar rättvisa med sina skotska knytnävar.

Vad får man om man korsar den amerikanska nyinspelningen av SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN med TAKEN, och låter det hela mynna ut i Walter Hills INKRÄKTARNA (1981)? Jo, då får man Brian Goodmans nya actionthriller LAST SEEN ALIVE. En film som först är en thriller, och som halvvägs in blir en actionfilm.

Den ständigt buttre Gerard Butler spelar den svinrike fastighetsmäklaren Will Spann, och jodå, han har nog en del yttre likheter med en hink. Will är gift med Lisa (Jaimie Alexander) och deras äktenskap knakar och knarrar så pass mycket, att hon tycker att de ska ta en paus. Därför kör Will Lisa till hennes otrevliga föräldrar, där hon tänker bo några veckor.

På vägen stannar de för att tanka. Medan Will står vid bensinpumpen, går Lisa in i butiken för att köpa en flaska vatten. Och - precis som i SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN, blir Lisa kidnappad. Will letar överallt på macken, men hon finns ingenstans - vi i publiken har dock sett hur en kille kom fram till henne bakom Wills rygg. Och - den här killen har vi redan sett, eftersom filmen inleds med en prolog, i vilken killen, som kallas Knuckles (Ethan Embry), får spö av en polis, följt av "Åtta timmar tidigare".

Will ringer polisen och får tag på kommissarie Paterson (Russell Hornsby); det är han vi såg i prologen. Han förhör Will, men tycker att den upprörde Will känns rätt ostabil. Eftersom äktenskapet svajade var det kanske Will som såg till att Lisa försvann? Will blir ännu mer upprörd.

Eftersom Will inte är arresterad, kan han förstås göra precis vad han vill, så han beger sig ut för att göra polisens arbete och leta upp Lisa och Knuckles. Ja, vi vet ju redan att det är Knuckles som ligger bakom. Will Spann är inte bara fastighetsmäklare, han är även en jävel på att slå folk på käften. Till saken hör att han inte har ett mystiskt förflutet som elitsoldat eller specialagent - eller, ja, det vet vi inte, men det nämns aldrig. Han är bara en fastighetsmäklare som vet hur man man spårar upp folk, och hur man slår dem sönder och samman.

Den första halvan av LAST SEEN ALIVE är rätt bra. Det är en hyfsat realistisk thriller. Därefter försvinner all form av logik. Vad som följer är bara en lång rad rena sammanträffanden. Will har en osannolik förmåga att hitta rätt av en slump - precis hela tiden. Ungefär mitt i filmen uppstår en incident, och Will springer rätt in i skogen. Ungefär här blir det för dumt. Actionscenerna som följer är stenhårda, men det funkar inte, eftersom det hela blivit alldeles för dumt. Jag köpte inte det här. 

LAST SEEN ALIVE varar bara 95 minuter, vilket är en exemplarisk längd. Jag borde sätta ett högre betyg bara därför. Men filmens manus är för slappt, och vi har sett allt tidigare - i bättre filmer. Och varför fick vi den där prologen som avslöjar lite för mycket? Är det för att den unga publiken tycker att det blir tråkigt med 50 minuter utan snytingar?

Avslutningsvis måste jag nämna att Gerard Butler 2018 var med i en brittisk film som hette KEEPERS, som som i Sverige fick titeln THE VANISHING - det vill säga, originaltiteln på SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN. Ett märkligt sammanträffande. 



 

 

 

 

(Biopremiär 17/6)


söndag 12 juni 2022

DVD/VOD: Bronzi Box

BRONZI BOX (Njutafilms)


I november förra året recenserade jag ESCAPE FROM DEATH BLOCK 13, en film med Robert Bronzi i huvudrollen. Jag redogjorde för fenomenet Bronzi i den texten, därför låter jag bli det denna gång. 

Nu har Njutafilms samlat fyra Robert Bronzi-filmer i en DVD-box; två skivor med två filmer på varje. Filmerna har även släppts separat på VOD, men vad jag vet är det bara ESCAPE som finns på separat DVD.

Om man nu skaffar den här boxen, utgår jag från att man vet vad man får. Robert Bronzi må se ut som Charles Bronson, men filmerna han medverkar i ligger oerhört långt ifrån den riktige Bronsons filmer, på alla sätt. Bronsons billigaste filmer för Cannon framstår som svindyra multimiljonproduktioner i jämförelse. Man ser Robert Bronzi-filmer enbart för att man vill se en film med en ungrare som ser ut som Bronson.

Jag går igenom filmerna i kronologisk ordning.

DEATH KISS (2018)


Det här är Bronzis andra film, en thriller i regi av den spektakulärt obegåvade Rene Perez, en kille som gjort ett flertal Bronzi-filmer. I den här filmen spelar Daniel Baldwin en reaktionär radiopratare, som babblar om att det behövs hårdare tag mot brottsligheten, skurkar måste utplånas, dödsstraff är ett måste, och det känns som att det är Perez, som även står för manus, som ventilerar sina personliga åsikter. Alla scener med Baldwin utspelas i radiostudion, så jag antar att rubbet spelades in på en dag.

Den här radioprataren skickar ut en mystisk, namnlös främling, spelad av Bronzi, för att rensa upp. Av någon anledning vet radioprataren var det kommer att begås brott, han verkar vara både synsk och veta mer än polisen. Bronzi går omkring och skjuter ihjäl slöddret så att blodet sprutar. Han lär även känns en ensamstående mor och dennas lilla rullstolsburna dotter. Bronzi hjälper kvinnan ekonomiskt, han lägger tjocka sedelbuntar i hennes brevlåda. Varifrån Bronzi får pengarna framgår inte, han tjänar inte pengar på sin systematiska slakt. Däremot verkar att ständigt sno pengar av dem han skjuter ner.

Richard Tyson, som varit med och producerat, spelar en galen skurk som mördar och torterar folk. Många scener känns lösryckta, scenerna hänger inte ihop. Blodkaskaderna är enorma när folk skjuts ner - till en början trodde jag att det var riktiga, gammaldags squibs som användes, men så körde jag några nedskjutningar med en bild i taget, och då framgår det att blodet är inkopierad. Dessutom hade det varit omöjligt att gömma påsar med två liter blod under kläderna.

I eftertexterna kallas Bronzi för Robert Kovacs, han hade ännu inte blivit Bronzi, och han är dubbad av någon annan. DEATH KISS är en besynnerligt tråkig film, vilket främst beror på dess tafflighet. Det blir inte bättre av den usla filmmusiken, även den av Rene Perez.

ESCAPE FROM DEATH BLOCK 13 (2021)

... har jag alltså redan skrivit om. Det är den bästa filmen i den här boxen.

THE GARDENER (2021)


THE GARDENER är en engelsk produktion i regi av Scott Jeffrey och Rebecca Matthews. Jeffrey och Matthews har regisserat femton (15) filmer sedan debuten PET GRAVEYARD, som kom 2019 - för tre år sedan, alltså. Sedan 2016 har de producerat 51 filmer (alla är inte släppta än). Några av deras filmer finns på Amazon Prime, tror jag det var, jag har sett ett par, och de har ... inte varit bra.

I den här filmen spelar Robert Bronzi en ungersk trädgårdsmästare med mystiskt förflutet. Peter Juhasz heter han. Bronzi är inte dubbad den här gången, och jag är tacksam för att filmen är textad. Peter jobbar åt en familj som bor i en enorm villa, kanske är det en herrgård, på landet. Plötsligt anländer ett gäng grymma våldsverkare, och den timide Peter är förstås den som måste bekämpa inkräktarna.

Ledaren för skurkarna spelas av den gamle actionhjälten Gary Daniels. Gary är en gammal vän till mig, han sa att Bronzi är en trevlig kille.

Hela filmen utspelar sig i den här villan - i vilken man inte brytt sig om tapeter och annat på insidan. Det är rött tegel överallt. Hela filmen är rött tegel. Det är väl en designergrej - men det är jävligt jobbigt att titta på! Eftersom i stort sett alla fajter äger rum inne i villan, blir de inte särdeles spektakulära - det måste ju göras rum även för filmteamet. Fast slagsmålskoreografin var inte speciellt imponerande till att börja med.

EXORCIST VENGEANCE (2022)


Ytterligare en film av Scott Jeffrey och Rebecca Matthews. Vad händer om man kombinerar EXORCISTEN med DEATH WISH? Svaret får vi här. Eller ... Nä, det vet jag inte om vi får. Idén bakom EXORCIST VENGEANCE är så konstig att jag inte riktigt vet vad det går ut på. Robert Bronzi spelar fader Joszef, katolsk präst och exorcist - beväpnad med revolver. En gång i tiden var han kriminell, men efter att ha sett Djävulens ansikte och fått bevis på dennes existens, sadlade han om till präst. Gamle, fine Steven Berkoff spelar en biskop, som skickar ut fader Joszef på uppdrag. Biskopen säger att kyrkan är trött på att betala borgen varje gång Joszef gripits efter att han pangat loss med sin revolver. Jag gissar att Berkoff gjorde sina scener på en eftermiddag.

Nu hamnar fader Joszef hos en familj där en kvinna blivit besatt. Hon pratar med demonröst, leviterar och bär sig åt. Familjemedlemmarna mördas en i taget. Tydligen är även någon annan besatt, och smygmördar folk.

Den här filmen bygger på en bisarr idé. Det framgår inte riktigt varför Joszef emellanåt skjuter med sin picka medan han driver ut demoner och djävlar. Liksom övriga filmer av Jeffrey och Matthews, är filmfotot ganska hyfsat. Värre är det med regi, klippning och manus. Alla filmer de gör är sega.

För att sammanfatta: Ingen av filmerna i boxen är bra. Anledningen till att man ser de här, är att man tycker det är kul att se en ungrare som ser ut som Bronson gå omkring och imitera Bronson i olika miljöer och situationer. Dock kan jag tänka mig att ett par av filmerna kan upplevas som häftiga - om man är tretton år och aldrig sett en riktig Bronson-film. 

Det är omöjligt att betygsätta de här filmerna, så jag avstår.

fredag 10 juni 2022

Blu-ray/VOD: The Sadness

THE SADNESS (Njutafilms)


THE SADNESS är en taiwanesisk film, men den är skriven och regisserad av en kanadensare som är verksam i Taiwan; Rob Jabbaz. Detta är hans långfilmsdebut.

Ett citat på Blu-ray-omslaget jämför THE SADNESS med George A Romeros THE CRAZIES, och det är nog en bra liknelse. Jabbaz film, som spelades in 2021, under pandemin, handlar om just en pandemi (eller kanske bara en epidemi?). Ett virus som gör folk mordiska. I princip är det här en zombiefilm, men de som drabbas av viruset blir inte levande döda; de kan fortfarande tänka och prata - men de får ett otäckt förvridet leende, och börjar genast att slakta folk och leva jävel så att litervis med blod sprutar. Vad som också sker, är att de blir kåta! De vill ha sex samtidigt som de mördar och ber sig åt.

I handlingens centrum har vi Kat och Jim, en kille och en tjej som försöker hitta varandra i det blodiga kaos som plötsligt uppstått. Det är lättare sagt än gjort. Ibland försöker de hjälpa andra som jagas av de smittade, men det är inget som hindrar de som hjälps från att utan förvarning förvandlas till mordiska bestar de med.

THE SADNESS har ett rykte om sig att vara urjävlig när det gäller våld och blod. Och jo, det här är väl inte precis en date movie. Om det nu inte är en tosing man ser filmen tillsammans med. Eller en likasinnad. Här finns några scener som nog kan anses kontroversiella; här finns sexorgier med folk indränkta i blod, och en snubbe använder en ögonhåla till att ... Ja ... Hmm ...

Det här är en snyggt gjord film. Det ser ut som en "riktig" film. De praktiska effekterna imponerar. Regin är bra, tempot är högt. Först mot slutet, under den sista kvarten eller så, tappar den lite i tempo - men filmen är bara en timme och 40 minuter, så det gör inte så mycket.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på den här. Men, äh, jag höjer betyget ett snäpp. Om man gillar extremt, skoningslöst splatter-röj, lär man inte bli besviken på THE SADNESS!


 


torsdag 9 juni 2022

Blu-ray: Blåst på 60 sekunder

BLÅST PÅ 60 SEKUNDER (Studio S Entertainment)


En gång i tiden - närmare bestämt på 1970-talet - blåste det rejält i svenska filmtitlar. Vi hade BLÅST PÅ 60 SEKUNDER, BLÅST PÅ KONFEKTEN, BLÅSNINGEN, BLÅST PÅ 20 MILJONER, NU BLÅSER VI SNUTEN, BLÅS PÅ, KOMPIS, 47:AN LÖKEN BLÅSER PÅ, med flera filmer. En rätt märklig trend. Tyvärr dog den ut. Jag hade gärna sett MAVERICK BLÅSER PÅ.

En annan trend som dog ut efter 70-talet, var den klassiska biljaktsfilmen - smash 'em ups, som de kallas i Amerika. FAST & FURIOUS-filmerna kan inte jämföras med 70-talets biljaktsfilmer, som oftast var lågbudgetproduktioner om en kille med polisonger och/eller mustasch, som hade en skitsnabb bil. Filmer som i många fall bara gick ut på att bilarna körde fort och kraschade, eller demolerade uteserveringar och annat det gick att dundra in i. Bilarna var ofta huvudpersonerna - på den svenska affischen till BLÅST PÅ 20 MILJONER står det till och med "med stan's snabbaste cheva" (sic). Jag vill även minnas att det på 70-talet var relativt vanligt att grabbar läste biltidningar; tidningar om bilar och motorsport, alltså. Bensin och diesel var coolare än miljötänk.

BLÅST PÅ 60 SEKUNDER från 1974 regisserades av en tokfrans som hette HB Halicki, men som kallades "Toby". Det här var Halickis regidebut, han lyckades bara färdigställa tre långfilmer - 1989 omkom han under inspelningen av en uppföljare till BLÅST PÅ 60 SEKUNDER. Ironiskt nog dog han inte i en bilkrasch. En bil kraschade in i ett vattentorn (den amerikanska varianten, en tank på en hög ställning) som välte, det föll rakt på Halicki, som dog omedelbart.

Jag var osäker på om jag hade sett BLÅST PÅ 60 SEKUNDER innan jag kollade in denna nya Blu-ray. Jag hade ett minne av att jag såg den på Kanal 5 och att Ronny pratade om HB Halicki, men jag kunde omöjligt minnas något av filmen. En förklaring till att jag inte minns något av filmen kan vara att jag eventuellt inte såg klart den.

HB Halicki ville göra en film med den längsta, fläskigaste biljakten någonsin. Han skrev manuset själv, han spelade även huvudrollen, och filmen gjordes utanför studiosystemet. Halicki hade inte ens en distributör till sin lilla lågbudgetfilm, han distribuerade den själv, och med tiden blev den en stor succé.

BLÅST PÅ 60 SEKUNDER är en ytterst märklig film. Det dröjer ungefär 54 minuter tills biljakten börjar - den pågår sedan resten av filmens speltid. Det är möjligt att jag, när den visades på TV, stängde av innan jakten började. 

Dessa första 54 minuter är relativt obegripliga. Jag fick leta upp handlingsreferat på nätet för att förstå vad det gick ut på. Bitvis känns den här filmen som en bilåkarfilm gjord av Doris Wishman. Wishman var en tant som gjorde sexploitationfilm på 1960- och 70-talen. Hon gillade inte att filma dialog, scener där man såg skådespelarna prata, det var för besvärligt. Istället filmade hon skådespelarnas fötter, och så lade hon på dialogen i efterhand. I BLÅST PÅ 60 SEKUNDER finns ett stort antal scener där dialog ligger på bilder av något helt annat, ibland något helt orelaterat. Förvirringen är ibland total. Det framgår inte vilka det är som pratar, vad det är de pratar om, och varför vi ser något annat i bild. Klippning och regi är amatörmässigt.

Det handlar visst om knarkaffärer och bilar som ska stjälas. Och så drar biljakten äntligen igång, och det blir hyfsat underhållande. HB Halickis bil "Eleanor" är den enda "skådespelare" som nämns i förtexterna. En lång rad stunts följer, bilar kraschar, folk springer för livet när bilar kommer farande.

Versionen som ligger på denna Blu-ray är restaurerad. Antagligen är det samma version som låg på DVD:n som släpptes för en del år sedan, men den såg jag aldrig. Bilden är bra, men eftersom filmen sköts på billig råfilm, har den fortfarande en lite smutsigt grindhouse-känsla. Ljudeffekterna och motorvrålen är förbättrade, och av någon anledning är visst musiken utbytt.

Som bonus på skivan ligger en lång, ganska intressant dokumentär om HB Halicki.

År 2000 kom en nyinspelning av BLÅST PÅ 60 SEKUNDER med Nicolas Cage och Angelina Jolie. Jag såg den på bio och har inte sett om den sedan dess. Den versionen regisserades av Dominic Sena, som skötte kameran på HB Halickis film TVÄRNIT, vilken gjordes 1982.



onsdag 8 juni 2022

Bio: Jurassic World Dominion

Foton copyright (c) UIP

Ja, gott folk! Vad hände i den förra JORASSIC WORLD-filmen? JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM, som kom 2018. Tja ... Jag tittar på min recension av den filmen. Jag ser att jag gav den en tre och tyckte att den var en av de bättre JURASSIC-filmerna.

... Men i ärlighetens namn minns jag absolut ingenting. Verkligen. Det är helt blankt. Det handlade väl om dinosaurier som vanligt, och Chris Pratt i rollen som Owen Grady jobbade troligen på att försöka tämja bestarna.

Isabella Sermon ska visst ha varit med i den förra filmen. Den här gången har hon en stor roll. Hon spelar flickan Maisie Lockwood, som är något slags klon av sig själv. Hennes biologiska mor, forskaren Charlotte Lockwood, lyckades göra sig själv gravid, utan någon mans närvaro, och födde Maisie innan hon dog. Maisie är en exakt kopia av Charlotte, med den skillnaden att Charlotte förbättrat Maisies DNA. Till exempel kommer Maisie inte att drabbas av den ärftliga, dödliga sjukdom som tog kål på Charlotte. Detta gör Maisie eftertraktad.

Maisie bor hos Owen Grant och Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) i en stuga i skogen. Owen och Claire behandlar Maisie som deras dotter. Maisie vill dock helst göra lite som hon vill, vilket leder till att hon en dag blir kidnappad.

Det var den slemme forskaren Lewis Dodgson (Campbell Scott) som låg bakom bortförandet. Dodgson är så ond att till och med hans hemska frisyr är ond. Maisie har förts till en avsides belägen forskningsstation.

Owen och Claire ger sig förstås iväg för att hitta Maisie, och för att stoppa Dodgsons illasinnade planer. Hans planer och mål är lite luddiga, men han vill söndra och härska och ta över världen, eller något sådant. Numera finns det dinosaurer lite varstans i världen, så färden blir farlig.

... Då är det ju tur att Laura Dern och Sam Neill dyker upp längs vägen, de återkommer som Ellie Satler och Alan Grant från de första filmerna. Vart de än går utbrister folk "Oj, det är ju Ellie Satler och Alan Grant!". Minsann om inte även Jeff Goldblum återkommer som Ian Malcolm. Ny i gänget är DeWanda Wise som den tuffa piloten Kayla Watts. 

Och sedan, så ...

Ja, det händer en massa grejor. Om vi säger så här: vore jag tolv år, hade jag tyckt att JURASSIC WORLD DOMINION var fantastisk, kanske den bästa film jag någonsin sett. Men nu är jag inte tolv. I egenskap av medelålders man tycker jag att den här filmen är jävligt tjatig.

Specialeffekterna är fantastiska! De är synnerligen övertygande. Men - den här filmen, som är två timmar och 26 minuter lång, går bara från en actionscen involverande dinosaurier till nästa, hela tiden tiden. Det smäller och brakar i stort konstant. Den handling som finns någonstans i filmen försvinner i brölandet. Var tionde minut attackerar nya dinosaurer.

Det dyker då och då upp nya rollfigurer jag tror ska ha större, betydande roller, men plötsligt har de försvunnit ur handlingen. Omar Sys insats är närmast att betrakta som en cameo - han är bara med några minuter.

JURASSIC WORLD DOMINION är regisserad av Colin Trevorrow, som gjorde den första JURASSIC WORLD (2015). Han var visst även iblandad i manuset. Det här är en film som påminner om TRANSFORMERS-filmerna - bombastiska, evighetslånga, jobbiga, ofta mer eller mindre obegripliga filmer, som till större delen består av stökiga och påfrestande actionscener.

Kanske skulle jag uppskatta JURASSIC WORLD DOMINION mer om jag vore intresserad av dinosaurier, men det är jag inte. Det här är lika pampigt som tråkigt.

Dinosaurierna i den här filmen må vara otroligt realistiska, men här finns även en detalj som är väldigt orealistisk. Lilla Maisie är född och uppvuxen i USA - men hon pratar ändå med sin brittiska mors väldigt brittiska accent. Hon fick kanske accent i sitt förbättrade DNA?


 

 

 

 

 

(Biopremiär 9/6)


lördag 4 juni 2022

Netflix: Interceptor

Foton copyright (c) Netflix

Återigen dags för en Netflixpremiär.

Jag började recensera videofilmer i en dagstidning 1993. Då frodades fortfarande B-filmen; direkt på video-filmerna. De hade hyfsad budget, de sköts på 35mm, och i de flesta fall såg de ut som "riktiga" filmer. Jag fick i stort sett alla nya släpp hemskickade, och åtminstone en gång i veckan, ibland oftare, kom det nya lågbudget-actionfilmer, varav många faktiskt levererade det de utlovade.

En period producerades det en hel del av vad som kallades hardware movies. Det var actionfilmer som involverade ubåtar, flygplan och annat. En bekant till mig jobbade på ett företag i Los Angeles där man kunde köpa stock footage till sina filmer, och de hade bland annat mängder av bortklippta flygscener ur TOP GUN. Dessa klipptes sedan in i flygplansfilmer med minimal budget. Således såg dessa billiga filmer betydligt dyrare ut.

Varför nämner jag detta? Jo, därför att den nya Netflixfilmen INTERCEPTOR kraftigt påminner om dessa 90-talsfilmer. 

INTERCEPTOR utspelar sig på en militärbas på en plattform ute i Stilla Havet, på denna finns missiler som kan slå ut fientliga sådana. Elsa Pataky spelar något slags supersoldat som heter JJ Collins, och som anländer till denna bas. Hon har legat lågt ett bra tag, efter att hon satte dit ett befäl som systematiskt våldförde sig på kvinnliga soldater. Detta ledde till att JJ hatades och hotades av andra svin i armén.

Sexton ryska kärnvapenmissiler har knyckts och ska avfyras mot sexton amerikanska städer. En samling terrorister anländer till basen, de leds av en galen, före detta amerikansk agent, Alexander Kessel (Luke Bracey). Terroristerna kallar sig patrioter, men är förstås bara ute efter pengar. Den fåtaliga personalen på basen pangas ner, och JJ måste ensam ta kål på terroristerna och avfyra missiler som kan stoppa de ryska. I vanlig ordning blir det en kamp mot klockan.

Bortsett från att handlingen känns lite ovanligt fantasilös, lider INTERCEPTOR, som regisserats av Matthew Reilly, av en rad problem.

Ett problem är Elsa Pataky. Hon är spanjorska och hennes kraftiga brytning förklaras med att hon växte upp i Spanien. Hon har varit med i en rad filmer jag sett och har väl aldrig gjort något större intryck, men i den här filmen är hon direkt dålig, åtminstone när det är dags för dialog. Hon har ingen som helst utstrålning och hennes rollfigur är fullkomligt humorbefriad. Ja, hela filmen är humorbefriad. Hon verkar även kämpa med de engelska replikerna, kanske hade hon funkat bättre om filmen var på spanska. Dock är hon muskulös och ser ut att kunna utdela stenhårda snytingar.

Ett annat problem är själva basen. Vi får aldrig riktigt se hur den ser ut, exteriörbilderna är få, och det är lite oklart hur de olika rummen hänger ihop. Större delen av filmen, säkert 80%, utspelar sig i små, mörka rum på den här basen. Det är trångt. Majoriteten av actionscenerna äger rum i dessa små trånga rum, vilket innebär att de inte blir alltför spektakulära. Filmen känns som ett Covid-19-projekt - få skådespelare, få miljöer.

Mot slutet förekommer ett par hyfsade fajter, samt en oväntad huvudavslitning, men det hjälper inte mycket - INTERCEPTOR är alldeles för trist och generisk, som om manuset skrivits av en maskin.

Lustigast i filmen - det enda inslaget av humor - är att Chris Hemsworth av någon anledning gör en cameo som TV-försäljare (skurkarna direktsänder allt de gör på TV). Han dyker upp några gånger, men sammanlagt varar dessa scener kanske 30 sekunder. Filmen är inspelad i Australien, så han satt kanske och hängde kanske i närheten av inspelningen.

Om jag hade halva betyg på TOPPRAFFEL! skulle jag ge den här filmen betyget 1½, den är lite för dålig för en tvåa. Men, nu har jag inga halva betyg. Jag kan dock tänka mig att actionfans utan större krav hade gillat det här - jag hade gillat filmen om jag vore 13.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 3/6)


fredag 3 juni 2022

DVD/VOD: Churchills spioner

CHURCHILLS SPIONER (Studio S Entertainment)


Jaaa ... Ja, det här var ju en ... konstig film. 

Enligt ett citat på DVD-omslaget, har någon tyckt att CHURCHILLS SPIONER bjuder på "nagelbitarspänning". Jag undrar om vederbörande faktiskt såg den här filmen, eller om det var en annan spionfilm som hamnat i spelaren av misstag. Är det något den här filmen inte är, är det spännande.  

CHURCHILLS SPIONER bygger på verkliga händelser, de flesta av huvudpersonerna har funnits på riktigt; de var välkända spioner under andra världskriget. För regin står Lydia Dean Pilcher, som mest varit verksam som producent av en rad ofta välkända filmer, DARJEELING LIMITED är en av dem. Manuset är författat av Sarah Megan Thomas, som även gör huvudrollen som den enbenta amerikanska spionen Virginia Hall.

På Churchills nya spionorganisation SOE; the Special Operations Executive, i London sitter Vera Atkins (Stana Katic), som av Churchill fått i uppdrag att utbilda kvinnor till spioner. Två av dessa är Virginia Hall och indiskan Noor Inayat Khan (Radhika Apte), som efter att fått lära sig att iförd basker skjuta pistol och knivmörda folk, skickas till Paris för att spionera. Det går väl rätt bra till den synnerligen illasinnade tysken Klaus Barbie (Marc Rissmann) dyker upp.

Det här är en amerikansk produktion, inspelad i Pennsylvania och Budapest - men den ser ut som en TV-film från BBC. Dessutom vilar det något lätt amatörmässigt över filmen. Dialogen är ofta lite märklig, den känns fel och konstlad. Regin är inget vidare, det är illa berättat och helt utan driv, och filmfotot är platt och trist - som sagt, det ser ut som brittisk TV.

Filmen varar två timmar, två extremt långa timmar. Den är otroligt långsam, vore filmen en cykel, hade den trillat omkull. Större delen av filmen händer det ingenting. De få spänningsscenerna är illa iscensatta. Först under den sista halvtimmen uppstår dramatik, när tyska soldater anländer och börjar avrätta folk på Paris' gator, det finns en förrädare någonstans, och Virginia avslöjas. Då lär publiken ha somnat eller stängt av DVD-spelaren.

Det är synd att filmen blev så här trist och tafflig - handlingen är egentligen otroligt intressant och spännande. Det hade gått att göra en riktigt rafflande och gripande thriller av materialet. Nu blev det mest som 'ALLO 'ALLO!, men utan skämt.

... Dock känner jag flera kvinnor som gillar den här typen av krigsdrama. Stillsamma dramer med kvinnor i de centrala rollerna, och där speltiden till större delen består i att de sitter och dricker te och samtalar. Kanske går de i en trädgård då och då, eller cyklar på landet. Helst ska man inte få se krigets elände i bild.

En bättre krigsfilm från Studio S, är KAPTEN BREITNERS KOMMANDO. I den filmen hinner de inte dricka något jävla te.


 

 


tisdag 31 maj 2022

Bio: Men

Foton copyright (c) Nordisk Film

MEN är Alex Garlands tredje långfilm som regissör. Hans debutfilm, EX MACHINA, har jag stående i hyllan bredvid mig. Osedd. Jag köpte den för en tia för några år sedan, men den lär vara så fruktansvärt tråkig, att jag inte tagit mig tid att titta på den. Hans andra film, ANNIHILATION, började jag att se på Netflix - men jag tyckte att den var så pass irriterande, att jag stängde av efter en stund. Som manusförfattare har han varit mer aktiv - 28 DAGAR SENARE tycker jag är överskattad (framför allt är den ful), men DREDD gillar jag förstås.

Den här nya filmen är ännu en film från A24 - det har blivit en hel del A24-filmer den senaste tiden. Det är ett produktionsbolag som alltid får mig att rygga tillbaka. Visst, jag tyckte att X härommånaden var svinbra, men annars lämnar deras filmer mig oftast likgiltig och uttråkad. 

Som så ofta är fallet med A24, handlar det om en typ av film som fått namnet elevated horror. Skräckfilm som ska vara djupare, konstnärligare, och mer intellektuell. I princip betyder det skräckfilmer för folk som inte gillar skräckfilm, eller skräckfilm för de som skäms för att de gillar skräckfilm, och vill framstå som smartare än andra; film för de som vill kokettera med att de har bättre smak. 

På sätt och vis är MEN urtypen för en elevated horror-film. Men i slutänden är det en film som inte funkar speciellt bra. Alex Garland har gjort en film om misogyni, en allegori med inslag av paganism och body horror. Dock känns det här som något slags bisarr skräckversion av TV-serien LITTLE BRITAIN. 

MEN börjar onekligen bra. Jessie Buckley spelar änkan Harper, som har hyrt ett stort hus långt ute på den engelska landsbygden. Hennes våldsamme make James (Paapa Essiedu) har begått självmord efter att Harper velat skilja sig. Efter ett sista bråk sa James att hans död ska plåga Harper för all framtid. Därför tänker Harper spendera två veckor ensam på landet för att bearbeta det som hänt.

Rory Kinnear spelar Geoffrey, mannen Harper hyr huset av. Geoffrey är en gladlynt, jovialisk, och rätt bonnig herre, som bor längre ner längs vägen. Det finns en pub och en kyrka i närheten, men annars verkar det inte finnas så mycket där, mer än husets enorma ägor, och en skog.

Det dröjer inte länge innan det sker mystiska saker. Efter en första promenad i omgivningarna, dyker det plötsligt upp en naken man som står på ett fält och stirrar på Harper. Denne nakne man dyker snart upp igen, nu står han utanför Harpers fönster. När mannen försöker ta sig in i huset, ringer Harper polisen, som kommer och haffar gubben.

Harper besöker kyrkan, där hon först möter en besynnerlig pojke (Zak Rothera-Oxley) med en vuxen mans ansikte, han döljer först ansiktet med en mask. Sedan kommer den obehaglige prästen, som antyder att det var Harpers fel att James dog.

Det fortsätter att hända besynnerliga, otäcka saker, här finns en hel del likheter med REPULSION, ja, även med CARNIVAL OF SOULS, och jag satt förstås och tänkte att inget av det vi ser i bild händer på riktigt, allt sker i Harpers huvud; hon håller på att bli galen. Jag gissade även att den här filmen inte kommer att ha ett ordentligt slut, att vi själva ska fundera ut vad som egentligen hände.

När det är 20-30 minuter kvar av filmen, övergår den till att bli surrealistisk body horror. Det vräks på med blod och specialeffekter. Här tröttnade jag på MEN - jag blev alltmer säker på att ingenting kommer att leda någonvart. Vi får faktiskt något slags förklaring till varför Harper upplever det hon gör, men filmen slutar abrupt med ett "Men kanske ändå ...?". Upplösningen känns rätt slapp, som om Garland inte kom på något bättre.

Jessie Buckley är bra i huvudrollen. Filmfotot är strålande och tar väl vara på miljöerna, det är en tjusig film att titta på. Även filmmusiken är innovativ. Här finns några riktigt bra scener, det blir lite spännande emellanåt - det är synd att storyn inte håller mer än till två tredjedelar, ungefär.

Rory Kinnear spelar inte bara Geoffrey - han gestaltar ett flertal män i filmen. Och problemet med detta är att det känns som om det är David Walliams och Matt Lucas från LITTLE BRITAIN som spelar alla dessa män! Alla är överdrivna, de flesta ser märkliga ut. Det var nästan så att jag förväntade mig att Anne skulle dyka upp, stryka handen över Harpers ansikte, och utbrista "Eh-eh-eh!".  

MEN utvecklas till en film som är lika delar pretentiös som ... jönsig. Det är en otillfredsställande film, som kunde blivit bra - om manuset setts över ett par gånger till.

Jag såg om REPULSION häromdagen. Den är inte Polanskis bästa film, men den är mycket bättre än MEN. 


 

 

 

 

 

(Biopremiär 3/6)


måndag 23 maj 2022

Bio: Top Gun: Maverick

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Kommer ni ihåg hur Tom Cruise var på 1980-talet? En ständigt fånleende, irriterande typ. Jag kunde inte med honom. Han hade något slags arrogant, överlägsen utstrålning, som jag tyckte gjorde honom ytterst osympatisk.

Jag såg aldrig TOP GUN på bio när den kom 1986. Jag vet inte riktigt varför - flygplan gör sig bra på film. Antagligen berodde det på att jag inte kunde med Tom Cruise. Dessutom var TOP GUN en film som alla tjejer på skolan pratade om, så jag utgick nog från att det var något slags smetig kärleksfilm i flygmiljö. Jag såg filmen lite senare på video, och jag minns inte mer än att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Jo, och så minns jag självklart det anskrämliga soundtracket.

Häromdagen såg jag om TOP GUN, den ligger på Netflix. Herregud! Skulle jag recensera TOP GUN idag, skulle jag tveklöst sätta en etta i betyg. Filmen är ju fruktansvärd! Det är en film som inte handlar om någonting alls. Manuset är så fruktansvärt uselt, att det är en prestation att skriva så dåligt. Alla repliker är styltiga, här finns ingen som helst karaktärsutveckling, ingen ordentlig handling, och regissören Tony Scott såg till att filmen såg ut som reklam för rakapparater. På slutet strider Tom Cruises hjältepilot Maverick mot MiG-plan, som liksom bara verkar finnas där, och kriget skildras som ett TV-spel. Parodin HOT SHOTS har betydligt mer substans.

1986 skrev kritiker att TOP GUN var en långfilmslång rekryteringsfilm för det amerikanska flygvapnet (eller snarare US Navy). TOP GUN känns som en parodi på 80-talsfilmer. Allting är så glassigt som möjligt. Alla svettas. Här finns många närbilder på svettiga män som bär pilotsolglasögon inomhus mitt i natten. TOP GUN är även fascinerande homoerotisk, med långa scener där halvnakna män med blänkande bringor gör saker tillsammans, som till exempel spela volleyboll. Val Kilmer har en frisyr som upphäver tyngdlagen.

Men tanke på hur osannolikt kass filmen från 1986 är, hade jag förstås inga som helst förväntningar på uppföljaren TOP GUN: MAVERICK, som alltså får premiär 36 år efter originalet. Men till min förvåning tyckte jag faktiskt att den här filmen var rätt bra! Med betoning på "rätt".

Tom Cruises superpilot Pete Mitchell, anropsnamn Maverick, jobbar numera som testpilot. Målet är att flyga plan som kommer upp i Mach 10, men en illasinnad amiral spelad av Ed Harris vill lägga ner hela projektet, för att istället satsa på drönare. Det finns inte längre något behov av mänskliga piloter, tycker amiralen. Maverick är en föredetting.

Maverick tycker annorlunda, sätter sig i ett plan, lyfter. och lyckas passera Mach 10. Han gör ju lite som han vill, Maverick, eftersom han förstås är en maverick. Detta leder till att han omplaceras. Han skickas tillbaka till flygskolan som kallas Top Gun, och där ska han utbilda ett gäng unga piloter som ska ut på ett livsfarligt uppdrag - en icke namngiven skurknation ska bombas.

Bland de unga piloterna finns en kille som kallas Rooster (Miles Teller). Han är son till Mavericks bäste vän Goose, som dog i den förra filmen. Liksom sin far, har Rooster en lustig moppe-mustasch. Rooster vill inte veta av Maverick, han skyller Gooses död på Maverick. De måste reda ut gammalt groll för att klara av uppdraget. Jon Hamm gör ett befäl som kallas Cyclone, och han gillar inte Mavericks våghalsiga metoder.

Jennifer Connelly spelar en barägare som heter Penny. Maverick och Penny har haft ett förhållande någon gång mellan de här två filmerna. Det slutade med att han krossade hennes hjärta. Nu dyker Maverick upp på hennes bar, och genast blommar kärleken upp på nytt. "Krossa inte hennes hjärta igen!" säger Pennys lillgamla dotter.

Precis som förra gången skildras krig som ett fräsigt TV-spel. Den här gången får vi dessutom flera osannolika sista sekunden-räddningar, och helikopter-hot av ett slag vi nog inte sett sedan Rambos glansdagar.

Till skillnad från förra gången, har TOP GUN: MAVERICK ett riktigt manus, och den har även riktig regi - den här gången av Joseph Kosinski. Ett namn som inte bådade speciellt gott, med tanke på att hans tidigare filmer inte varit något vidare. Denna nya film är också hyfsat glassig, men estetiken är långtifrån lika överdriven som i Tony Scotts film. Folk kan umgås utan solglasögon, folk svettas inte lika mycket, och de ställer sig inte i motljus så fort tillfälle ges. Dessutom innehåller den här filmen även en del fungerande humor.

Tom Cruise har förändrats en hel del sedan 80-talet, han gick och blev en duglig skådespelare med viss bredd. Jennifer Connelly har gått långt sedan hon var barnskådis för 40 år sedan, hon har tilldelats en Oscar och en rad andra priser - dessutom är hon så otroligt snygg, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Hon är 51 och ser bättre ut än någonsin. Piloterna i filmen är inte enbart barbröstade, vita män med inoljade muskler, den här gången utgörs de av män och kvinnor med olika hudfärg, och de nöjer sig med att spela football på stranden i en kort scen.

Val Kilmer gör ett kort inhopp som Iceman i en sorglig men egentligen överflödig scen. Kilmer är svårt märkt av sin cancer och kan inte längre prata - och samma öde har drabbat Iceman.

TOP GUN: MAVERICK är en storfilm, men ingen stor film; det är ingen milstolpe, det hela är lättglömt. Men som underhållning för stunden är filmen bättre än förväntat. Jag såg den på en IMAX-biograf, vilket förstås innebar att de många flygscenerna blev ännu häftigare.


 

 

 

 

(Biopremiär 25/5)

lördag 21 maj 2022

Blu-ray: Death Weekend

DEATH WEEKEND (Studio S Entertainment)


"Hallå där, min bäste herre, har du inte redan recenserat den här filmen?" utbrister kanske en del av er så att butterkakesmulorna sprutar ur munnen.

Jo, det har jag. Jag skrev om DEATH WEEKEND när den släpptes på DVD för fem år sedan. Den gången klagade jag på den usla bildkvalitén. Inte nog med att bilden var dålig, den var beskuren till formatet 4:3 - det fattades alltså rejält med information i bildkanterna. Varför den släpptes i det formatet kan man ju undra.

Nu har den släppts på Blu-ray, och jag tänkte att jag kan ge filmen en mer rättvis bedömning. Det är ju trots allt så, att om en filmkopia ser för jävlig ut, dras helhetsintrycket ner en hel del.

... Men där sket jag mig på tummen. Jag blev minst sagt gruvligt besviken på denna Blu-ray.

Förvisso visas filmen nu i widescreen, vi får alltså se hela bilden. Och det är ju bra. Men: bildkvalitén är precis lika usel som förra gången! Jag har inte plockat fram DVD:n och jämfört, men det verkar som om det är exakt samma filmkopia som förra gången - men i widescreen. Färgerna är blekta, ibland är bilden utfrätt, flammig, och färgerna skiftar nyans och blinkar. 

Poängen med Blu-ray är förstås att bilden ska vara bättre än på en DVD-utgåva. Man förväntar sig även att utgivaren använder sig av betydligt bättre kopior, gärna restaurerade. DEATH WEEKEND på Blu-ray är förvisso oklippt, men det känns som att sitta och titta på en sliten Super-8-kopia. Jag förstår inte varför man släpper filmen på Blu-ray om det inte går att uppbringa en ordentlig kopia.

Extramaterialet på Blu-ray:en är detsamma som på DVD:n, och det är alldeles utmärkt. Jag beskriver det mer ingående i min recension från 2017. I den skriver jag även vad jag tycker om själva filmen, och där har mina åsikter inte förändrats.

Jag tycker fortfarande att uppståndelsen kring den här filmen i Sverige var märklig. Jag förstår inte de som hävdade att detta är en konstnärligt framstående film. De måste ha drivit med oss - eller så hade de inte sett speciellt många exploitationfilmer.

... För DEATH WEEKEND må vara lite bättre än många liknande rape and revenge-filmer, men den är trots allt bara en exploitationfilm i mängden, och inte så mycket annat.


fredag 20 maj 2022

DVD/VOD: Let the Wrong One In

LET THE WRONG ONE IN (Njutafilms)


Åter en gång trodde jag att det här skulle vara ännu en nollbudgetfilm, mer eller mindre en amatörproduktion. Det är svårt att tro annat med en titel som den här. Men det visar sig att detta är en irländsk vampyrkomedi med förvisso en låg budget, men inte alltför låg - de har haft tillräckligt med pengar för att åstadkomma ganska hyfsade effekter, och irländska filminstitutet är inblandat. 

Jag kan inte säga att manusförfattaren och regissören Conor McMahons namn bådade gått. För tio år sedan gjorde han en (delvis svenskproducerad) skräckkomedi som heter STITCHES, och den är jävligt dålig. Verkligen usel.

... Men LET THE WRONG ONE IN är helt okej. Åtminstone till större delen. Karl Rice och Eoin Duffy spelar bröderna Matt och Deco. Deco, den äldre av dem, är en strulputte och narkoman, och har därför blivit portförbjuden av den ständigt skitförbannade morsan. När filmen börjar irrar den förvirrade Deco omkring utanför huset där Matt och deras mor bor. Deco har blivit biten av en vampyr, och nu plågas han av solljuset - hans hud ryker.

Deco lyckas tjata sig in till Matt när morsan inte är hemma. De kommer fram till att Deco faktiskt har blivit vampyr. Han behöver en doktor! Istället för en doktor, anländer vampyrjägaren Henry (Anthony Head från BUFFY OCH VAMPYRERNA). Det var hans fästmö som bet Deco, hävdar Henry. Henry försöker påla Deco, men det går inte Matt med på. Matt binder fast Henry vid en stol.

Henrys fästmö och hennes vampyriserade brudtärnor dyker upp efter ett tag, de vill ha ihjäl Matt och Henry, och de kommer på att brödernas morsa har världens godaste blod, så henne måste de hugga. Deco visar sig dock vara en hopplös vampyr, han är för snäll, så han, Matt och Henry hjälps åt att bekämpa vampyrer.

LET THE WRONG ONE IN har inte mycket till handling. Den har en idé, men ingen ordentlig berättelse. Strukturen känns lite grann som en superhjältefilm som enbart redogör för gestalternas ursprung, utan att gå vidare. McMahons film består främst av en lång rad sketcher med vampyrtema, och det dröjer till sista akten innan handlingen drar igång. Filmen står och stampar en bra stund.

... Fast nu är filmen bitvis jäkligt rolig. Många gags är kul och blodet sprutar som i BLOOD FOR DRACULA. Bäst är en vampyr som får munstycket till en vattenkanna inkörd i munnen, så att blodet rinner ut över några blommor. 

Filmen känns längre än den är, eftersom handlingen sällan rör sig framåt, men det gör inte ont att titta på den här, och jo, jag skrattade flera gånger.