Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

fredag 22 april 2022

Amazon Prime: The Contractor

Foton copyright (c) Amazon

THE CONTRACTOR är en film från 2007 med Wesley Snipes. Det är också en film från 2013 med Danny Trejo, och en mexikansk film från 2013. Vidare finns det ett helt gäng ännu tidigare filmer som heter THE CONTRACTOR.

Detta ska dock handla om en amerikansk film som hade premiär på Amazon Prime för ett par veckor sedan - att jag inte sett- och recenserat den förrän nu, beror på att jag av någon anledning trodde att det var en TV-serie. THE CONTRACTOR inleds med Amazon Original-loggan, men detta är ingen Amazonproduktion. Filmen spelades in i USA och Rumänien 2019, alltså innan pandemin, och sedan blev det lite strul med filmens rättigheter. Den gick upp på bio i USA (och floppade) samtidigt som den släpptes på VOD.

Regissör är svenskfödde Tarik Saleh, som hade vissa framgångar med THE NILE HILTON INCIDENT. THE CONTRACTOR är betydligt sämre. Det här är en dödbakad actionthriller som inte riktigt vet vad den vill vara. Filmen är mer drama än actionfilm, men den är inte mycket till drama heller. Det här är en rätt lam film.

THE CONTRACTOR inleds ganska märkligt - och väldigt amerikanskt. Jag har svårt att avgöra om det är tänkt som kritik av den amerikanska livsstilen, eller en hyllning till det amerikanska samhället. Vi får se en gudstjänst med en massa militärer närvarande. De applåderar Gud. Det hälsas på stjärnbaneret. Rollfigurerna äter middag och ber bordsbön. Gudstro, patriotism och militärer. För mig som svensk känns sådant här väldigt konstigt och främmande.

Chris Pine spelar James Harper, en elitsoldat som får sparken, eftersom han tagit otillåtna droger för att lindra en knäskada. Han får gå med hedern i behåll, men han kommer inte att få någon pension eller gratis sjukförsäkring - det här är ju Amerika, landet där humanitära självklarheter inte är självklarheter. Således uppstår en kris i James' familj. De har en massa skulder som inte kan betalas. James behöver stålar - snabbt.

James' kompis och vapenbroder Mike (Ben Foster) säger att med James' imponerande CV kommer han inte att ha några problem att anlitas som legosoldat av privata aktörer. Mike tipsar om en skum snubbe som heter Rusty (Kiefer Sutherland), som behöver folk till ett enkelt uppdrag. Två veckor högst, bra betalt.

James tar jobbet och åker till Berlin, där han och hans team ska leta upp en forskare (spelad av Fares Fares), som påstås utveckla ett biologiskt vapen. Självklart går uppdraget fel, forskaren dödas, och folk börjar jaga James.

Handlingen i THE CONTRACTOR är inte speciellt originell - men en film kan ju vara bra ändå, om den levererar spänning, action, humor, drama, och har bra rollfigurer. Problemet är att Tarik Salehs film inte levererar någonting alls. Tempot är lågt, actionscenerna är få och inte märkvärdiga, filmmusiken är tråkig och sövande. Eddie Marsan dyker upp i en liten roll. 

Hyfsat filmfoto, några bra skådisar, men THE CONTRACTOR är alldeles för trist och slätstruken. Jag förstår att få ville se den på bio.


 

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 4/4)


torsdag 21 april 2022

Netflix: Choose or Die

Foton copyright (c) Netflix

Jag har varit bortrest över påsken, och har därför halkat efter lite i recenserandet, men här har vi ännu en Netflixpremiär, denna gång på en brittisk skräckfilm.

Jag hade vissa förhoppningar på CHOOSE OR DIE, som är Toby Meakins' långfilmsdebut som regissör. Dels för att det alltså är en brittisk produktion, dels för att Eddie Marsan är med. Dessutom lät storyn lite halvintressant. Tyvärr visade filmen sig vara riktigt dum och kass.

CHOOSE OR DIE är en schizofren film. Jag satt en bra stund och undrade var det är meningen att filmen ska utspela sig. Det här är en film som låtsas vara amerikansk. Med undantag för Robert Englund, som bara medverkar med sin röst, är - tror jag - samtliga skådespelare från England, men de spelar amerikaner. Filmen är inspelad i London, i riktigt ruffiga områden, och när det mot slutet dyker upp en bil, står det New York på registreringsskylten, så jag antar att filmen ska utspela sig där. Nämnda bil kör på en stor ödetomt, där den kan köra på höger sida av vägen utan problem. Just det, det dyker även upp en amerikansk polisbil i början, den är parkerad utanför en brottsplats.  

Meakins' film handlar om ett datorspel från 1984 - "Curs>r", heter det. Det här spelet är besatt av övernaturlig ondska - spelar man det kommer andra att skadas eller dödas, och eventuellt dödas man även själv. Hur det nu var. Spelet inleds med att Robert Englund, i rollen som sig själv, läser upp en introduktion. 

Eddie Marsan spelar Hal, en man som är besatt av 1980-talet. Han har kommit över det gamla spelet och råkar aktivera det - och ondskan i spelet. Det dröjer inte många minuter innan Hals fru tar fram en förskärare och skär av tungan på sin och Hals son. Därefter försvinner Hal ur handlingen, för att inte återkomma förrän på slutet.

Filmens huvudpersoner är den unga tjejen Kayla (Iola Evans) och hennes kompis Isaac (Asa Butterfield). Isaac är en hacker, och även han besatt av populärkultur från 80-talet, och när de kommer över "Curs>r"blir han extatisk. Självklart går allt snart åt helvete, när personer i deras närhet plötsligt dör på bisarra sätt. Kayla och Isaac förstår att det är övernaturligheter på gång, och de försöker lösa hemligheten bakom spelet. Vem har tillverkat det? Varför?

CHOOSE OR DIE känns lite grann som en splatterversion av JUMANJI-filmerna; de senaste med Dwayne Johnson, men framför allt känns det som om filmen bygger på ett kasserat manus av Wes Craven. De olika olyckorna, morden och mardrömsscenerierna skulle kunna vara hämtade ur TERROR PÅ ELM STREET (som ju Robert Englund gjorde huvudrollen i). Främst påminner filmen om SHOCKER, Cravens osedvanligt misslyckade film som av någon obegriplig anledning totalförbjöds i Sverige. SHOCKER har en bra låt under förtexterna, men det är allt.

Handlingen i CHOOSE OR DIE känns inte riktigt genomtänkt, det står inte helt klart hur det där spelet fungerar. När jag såg filmen accepterade jag inte det som skedde, det var för mycket och för överdrivet, vilket innebar att eventuell spänning och skräckstämning försvann. Det var för dumt, helt enkelt - man måste kunna köpa det övernaturliga. Rollfigurerna är lite halvbakade och inte alltför sympatiska.

Jag förstår inte varför det hela ska utspela sig i USA. Det här ser ut som en engelsk film, det ser ut som ruffiga kvarter i England, och det är lite störande att de medverkande låtsas vara amerikaner. Kanske hade filmen funkat bättre om den utspelat sig i London.

Nej, vet ni vad, det här var för dåligt.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/4)


onsdag 13 april 2022

Bio: The Lost City

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Äventyrsfilmer av idag brukar vara ganska påfrestande historier; de fläskar på med för mycket av allt, och de har en tendens att glömma bort själ och hjärta. Senast var det UNCHARTED, dessförinnan JUNGLE CRUISE. Högljudda filmer med en massa datoranimerade effekter, men som ligger oerhört långt ifrån till exempel Indiana Jones-filmerna. 

Jag förväntade mig att THE LOST CITY, en romantisk actionkomedi i regi av bröderna Aaron och Adam Nee, skulle vara precis likadan - men den här filmen är betydligt roligare än jag trodde den skulle vara. Faktiskt!

THE LOST CITY visar sig vara något slags lös nyinspelning av DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN - den är åtminstone väldigt inspirerad av denna film från 1984. Den här gången är det Sandra Bullock som spelar författarinna till bästsäljande kärleksromaner. Loretta Sage heter hon, och när filmen börjar har hon precis skrivit klart sin senaste roman; ännu en del i en serie romantiska äventyrshistorier. Trots hennes protester tvingas hon ta på sig en glittrande paljettbyxdress hon knappt kan gå i, när hon på en scen ska göra PR för boken, och möta sina fans.

Hennes fans är dock mest intresserade av Alan Caprison (Channing Tatum), en otroligt korkad fotomodell som varit långhårig omslagsmodell på samtliga böcker om Lorettas hjälte Dash. De jublande kvinnorna i publiken vill hellre se Alan slita av sig skjortan, några frågor till Loretta har de inte. 

Efter ett katastrofalt scenfranträdande blir Loretta plötsligt kidnappad. I sin senaste bok har Loretta, som är en hejare på arkeologi, historia och teckentydning, lyckats lösa en urgammal gåta, vilket den svinrike och excentriske galning Abigail Fairfax (Daniel Radcliffe) upptäckt. Han i sin tur har hittat en urgammal, gömd stad i en djungel på en ö i Atlanten. Där ska det finnas en skatt, och Loretta borde kunna tyda tecknen på en bit pergament som avslöjar var skatten finns.

Alan såg Loretta föras bort, men eftersom hon bara varit försvunnen i ett par timmar, vill polisen avvakta med att leta efter henne - hon har kanske inte alls kidnappats. Därför ger Alan sig av på en räddningsexpedition, tack vare Lorettas smartwatch vet han var hon befinner sig.

... Och därefter följer en lång rad äventyr, jakter och upptåg i djungeln. Kommer Loretta att få ihop det med Alan på slutet, trots att hon är intelligent och han är korkad?

Jag gillar Sandra Bullock. Hon ser numera lite för fixad ut i ansiktet (Bullock hävdar själv att hon inte opererat sig), men hon är förstås fortfarande rolig, och i THE LOST CITY får hon tillfälle att vara rolig. Daniel Radcliffe verkar ha kul i sin roll som något slags Bondskurk. Han är så excentrisk att han har en egen lyx-pansarvagn försedd med minibar.

Channing Tatum är lustig som en variant på Fabio, han gör entré till Europes "The Final Countdown" och dansar något slags tafflig karatedans, och han är hopplös som djungelhjälte. Dock bleknar Tatum när Brad Pitt plötsligt dyker upp. Pitt skulle göra en liten cameo i filmen, men hans lilla roll verkar ha vuxit, han är med i ett flertal scener innan han försvinner ur filmen. Kemin mellan Bullock och Pitt är betydligt större än den mellan Bullock och Tatum.

Luften går ur storyn en aning under filmens tredje akt, kanske för att skattjakten inte är alltför originell. Men jag tycker ändå att det här är en småkul film, med en hel del roliga repliker och scener. THE LOST CITY är bättre än de två filmer jag nämner inledningsvis, och den är bättre än alla de här misslyckade Tomb Raider-filmerna.

På slutet får vi även filmens moral presenterad i en replik: en författare ska aldrig kalla sina egna, populära böcker för skräp, och förakta sina hängivna läsare. Läsarna har stort utbyte av böckerna, det är därför de läser dem. Och jo, så är det ju. Man ska ta sin publik på allvar.


 

 

 

 

(Biopremiär 20/4)

tisdag 12 april 2022

Bio: Old Henry

Foton copyright (c) Edge Entertainment

Så här i efterhand ångrar jag att jag satte en trea i betyg på Jane Campions (anti)western THE POWER OF THE DOG. Ju mer jag tänker på den, desto dummare tycker jag att den är; jag borde satt en tvåa. Jag diskuterade den med en amerikansk regissör, och vi kom fram till att den handlar om en kvinna som blir alkis, eftersom hennes svåger inte vill bada. Att filmen är inspelad i Nya Zeeland har jag dock inga problem med - de flesta av mina favoritwesterns är italienska, och inspelade i Spanien.

Vill man se en mer gammaldags och rejält krutdoftande western, kan man istället se OLD HENRY, med manus och regi av Potsy Ponciroli. Det är inte utan att jag blir förvånad - positivt så - över att denna lilla film går upp på bio.

Westerns av idag brukar inte vara något vidare. De senaste åren har det kommit en del westerns som släppts direkt på DVD och Blu-ray här i Sverige. Jag har sett de flesta av dem, och jag har recenserat några av dem. Dessa nya westerns har en tendens att vara för billiga, eller åtminstone se för billiga ut. Trist digitalt foto, lite tafflig regi, ingenting som utmärker dem. 

OLD HENRY är en ganska minimalistisk film. Hela filmen utspelar sig på en gård samt i naturen närmast denna gård. Antalet skådespelare är litet - under större delen av filmen medverkar bara fem personer.

Old Henry heter McCarty i efternamn. Henry McCarty föddes 1859 i New York, senare antog han pseudonymen William H Bonney. Han blev en laglös revolverman som kallades - just det - Billy the Kid. 1881 sköts han ihjäl av sheriffen Pat Garrett.

... Eller så dog han kanske inte alls av Garretts kula? Billy the Kid är en legend, och sedan 1881 har det florerat rykten om att han överlevde. Olika personer har påstått sig vara den åldrade Billy the Kid, andra har hävdat att de sett honom.

I den här filmen spelar Tim Blake Nelson den något till åren komna Henry McCarty. Året är 1906, han är änkling och lever som bonde tillsammans med sin tonårige son Wyatt (Gavin Lewis) på en ensligt belägen gård. Henry försöker fostra Wyatt till att bli en fredlig man som inte tar till våld - men Henry har aldrig berättat vem han egentligen är.

En ryttarlös och nerblodad häst dyker upp på Henrys ägor, och Henry hittar snart en skottskadad man - och en väska full med pengar. Henry tar med sig mannen hem och tar hand om skadorna, men han litar inte på främlingen, som heter Curry (Scott Haze), och som påstår sig vara sheriff. Henry har gömt Currys revolver och väskan med pengarna.

Stephen Dorff spelar den sadistiske Ketchum, som tillsammans med två män letar efter Curry. Ketchum hävdar att han är sheriff, och att hans två kumpaner är hans vicesheriffer. Den här trion dyker förstås upp på Henrys gård. Är Ketchum och hans mannar sheriffer eller bankrånare? Är Curry sheriff eller bankrånare? Blod kommer att rinna i mängder innan vi får svaret. Det är dags för Henry att damma av puffran.

OLD HENRY är en stenhård westernfilm. Berättelsen är enkel, men väl fungerande. Det här är också en film som får mig att associera till en hel del andra filmer. Jag tänker på den otroligt skitiga filmen DIRTY LITTLE BILLY från 1972, med Michael J Pollard som Billy the Kid. Jag tänker på Clint Eastwoods DE SKONINGSLÖSA. Slutscenerna, när ett större anhang anländer, får mig att tänka på Eastwoods PALE RIDER. Eldstriderna påminner om Walter Hills DE LAGLÖSA - nej, folk blir inte nedskjutna i slowmotion, med blodet stänker friskt, och det låter thuck! när kulorna slår in i kropparna. Här finns ett bildcitat från John Fords FÖRFÖLJAREN.

Det här är en lite udda film, och trots likheter med en del andra filmer, är OLD HENRY ganska egen. Tim Blake Nelson ser inte alls ut som en typisk, heroisk westernhårding - han ser ut som en trött bonde. Filmens ton är lågmäld, men besitter bitvis en krypande spänning. Ett par nattscener tenderar nästan skräckfilm. Samtliga skådespelare gör bra ifrån sig - Stephen Dorff är härligt ond. Trace Adkins har en mindre roll som Henrys granne och svåger.

Det förekommer inte en enda kvinna i den här filmen - om man inte räknar Henrys fru, som ligger begravd på tomten. Plus i kanten för att filmen bara varar en timme och 39 minuter. Jag avrundar betyget uppåt.

Western är ju en genre som inte är speciellt populär idag, allra minst bland ungdomar - men om du gillar hårda, tuffa, våldsamma filmer om smutsiga karlar som inte pratar i onödan, tycker jag att du ska ge OLD HENRY en chans.

... Och nu fick jag lust att se om DE LAGLÖSA.


 


 

(Biopremiär 15/4)


måndag 11 april 2022

Bio: The Northman

Foton copyright (c) UIP

Mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE har med THE NORTHMAN gett sig på blodig vikinga-action. Hur blev det? Det blev som en actionfilm av mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE. 

Hajpen kring THE NORTHMAN har varit hyfsat stor, tycker jag mig ha märkt. Många har pratat- och skrivit om den efter att ha sett trailern, som ser lockande ut. En barbröstad Alexander Skarsgård, svärd, yxor, eld och trollpackor och gudar och grejor! Andra har pratat- och skrivit om filmen eftersom de gillar regissören Robert Eggers.

Jag gillar inte Robert Eggers. Jag gillade inte THE WITCH, som mest ser ut som ett bygdespel på Skansen, och THE LIGHTHOUSE tyckte jag var alldeles för pretentiös. Jag gillar inte regissörer som medvetet försöker göra "konst". Jag gillar regissörer som är så pass skickliga att resultatet blir konst, oavsett genre - det kan vara Hitchcock, eller Ford, eller Leone, eller någon annan. 

THE NORTHMAN bygger på legenden om prins Amleth, vilken även inspirerade Shakespeare till att skriva HAMLET - ni vet, pjäsen som fick ge namn åt en färja i Helsingborg. Legenden om Amleth är rätt luddig - det finns ett otal olika versioner, från olika länder, och inga av de ursprungliga versionerna finns kvar. Robert Eggers har skrivit manuset tillsammans med den isländske poeten och författaren Sjón, och de verkar mest ha läst några noveller om Conan - barbaren för inspiration. Nu är det förstås möjligt att Robert E Howard i sin tur inspirerades av legenden om Amleth. 

Det börjar som sig bör med en massaker. Ethan Hawke spelar kung Aurvandil, älskad av sin lille son Amleth, och gift med drottning Gudrún (Nicole Kidman). Kungen återvänder hem från ett krig, och för att det ska bli en redig karl av lille Amleth, går Aurwandil och Amleth in i en mörk koja, där de ryter, rapar och fiser inför Willem Dafoe.

Därefter blir Amleths by anfallen. Det är min sju Aurwandils bror Fjölnir (Claus Bang) och hans anhang som attackerar. Fjölnir gillar inte sin bror, så han hugger huvudet av honom och rövar bort Gudrún. Byn sätts i brand, de överlevande förs bort för att bli trälar, och lille Amleth kedjas fast vid the Wheel of Pain. Nej, det gör han inte. Amleth kommer undan och svär att han ska hämnas - han ska döda Fjölnir och befria sin mor.

Åren går och Amleth växer upp till Alexander Skarsgård. Han är en jävel på att ha ihjäl folk, han och hans mannar krigar och har sig. Men så träffar han på Fjölnirs män. Amleth klipper av sig håret och låter sig fångas så att han bli träl i Fjölnirs by, där Gudrún finns. Hon är nu Fjölnirs hustru och de har en son tillsammans. Nicole Kidman spelar alltså Alexander Skarsgårds mor. Kidman är nio år äldre än Skarsgård.

Amleth måste skaffa ett vapen för att kunna hämnas. Han klättrar ner i en grotta, och där hittar han "The Thing in the Crypt"*. Just det, där sitter en mumifierad krigare med ett rejält svärd över knät, så det tar Amleth. Amleth hinner även bli betuttad i Olga (Anya Taylor-Joy), en träl som tillhör ett folk österifrån, innan det är dags att hämnas. De har en kärleksstund i skogen i en scen som känns hämtad från EXCALIBUR. Hämnden går inte som planerat.

Jag måste tillstå att det är en prestation att göra en vikingafilm som är så här späckad med action, ultravåld och blodbad - och få resultatet att bli enastående tråkigt. Orsaken till att filmen är tråkig, är att det är Robert Eggers som regisserat. THE NORTHMAN är fullkomligt humorbefriad. Här finns inte den minsta tillstymmelse till humor, eller rollfigurer det går att relatera till. Lite ofrivillig humor finns här - muskulösa, blodindränkta krigare i små byxor ser rätt roligt ut, och en del ritualer är jönsiga. 

Dialogen känns till större delen som kvasi-Shakespeare. Det är högtravande. Inte blir det bättre av att dialogen läses på engelska med något slags fornnordisk brytning. Vi skrattade åt de italienska accenterna i HOUSE OF GUCCI, men vi ska tydligen acceptera accenterna i THE NORTHMAN, eftersom det är en film av Robert Eggers. Apropå dialogen: här finns en scen där Amleth vrålar "Jag är hämnden!" - detta är tydligen en populär replik i år.

Självklart är THE NORTHMAN en pretentiös film. Anslaget är pretentiöst. I gängse ordning blir det därför svårt att engagera sig.

Visuellt är filmen ofta imponerande. Den är alldeles för mörk, det är också populärt i år, men de isländska miljöerna - filmen är inspelad där - är pampiga. Här finns en del rena fantasyinslag. Sångerskan Björk spelar en sierska. I drömscener ses en valkyria rida upp till Valhall i himlen, dessa scener ser ut som omslag till böcker om Elric of Melniboné. Det dyker upp snälla kråkor som hjälper Amleth. Att låta den kraftigt plastikopererade Nicole Kidman spela drottning Gudrún var en mindre bra idé.

Vad den så kallade vanliga biopubliken, som förväntar sig ett actionraffel, kommer att tycka om detta vet jag inte. Kanske är de nöjda bara de för se Skarsgårds magmuskler och svärd. Kanske blir de lika uttråkade som jag. Robert Eggers' fans lär säkert gilla THE NORTHMAN. Pretentiöst, tråkigt och ospännande är deras melodi. 

Filmmusiken är förresten ganska enerverande. Det är mycket strupsång.

THE NORTHMAN varar två timmar och 16 minuter. Jag tittade på klockan ovanligt ofta.




 

 

(Biopremiär 13/4) 

* Jag vet att det inte är Howard som skrivit denna novell som publicerades först 1967, och som ligger till grund för en scen i John Milius' film.


Bio/Blu-ray/VOD: Min kusin

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

MIN KUSIN har premiär på bio samma dag som den släpps på Blu-ray och VOD. Själv såg jag den på bio.

Det här är en komedi av Jan Kounen, som jag intervjuade för 25 år sedan, då han var aktuell med actionfilmen DOBERMANN. Kounen var en trevlig, och framförallt rolig, kille; han ansågs vara ett ungt stjärnskott. Idag är han inte lika ung, men det är å andra sidan inte jag heller. Kounen följde upp DOBERMANN med den fruktansvärt usla BLUEBERRY, en western som byggde på de franska seriealbumen. BLUEBERRY totalfloppade, vilket ledde till att ett flertal planerade westernfilmer skrotades, och Kounens karriär fick sig en törn. Sedan dess har han mestadels gjort dokumentärer, men han har även fått ur sig en och annan långfilm.

Vincent Lindon spelar Pierre Pastié, som är VD för- och delägare i ett stort familjeföretag som ägnar sig åt drycker. Pierre har ett stort och flott kontor, och han bor med sin familj i en stor, flott villa. Ont om pengar har han inte. Nu är det dags att skriva på ett synnerligen viktigt kontrakt, så att Pierre slutligen kan bli ensam ägare till företaget.

Företagets andre delägare är Pierres kusin och barndomsvän Adrien (François Damiens). Adrien är inte som andra människor. Pierre kallar Adrien "galningen", han står inte ut med honom. Adrien lider av kraftiga humörsvängningar, han har märkliga idéer om saker och ting, och han får bisarra infall. Ofta är han som ett stort barn. Adrien måste skriva på kontraktet, och det är lättare sagt än gjort.

Efter många om och men lyckas Pierre få Adrien att gå med på att följa med till en exklusiv vingård i Bourdeaux för att möta några viktiga människor och avsluta affären. De lyckas dock inte resa hela vägen. Företagets privatplan tvingas nödlanda, och här förvandlas filmen till en roadmovie, när Pierre och Adrien på olika sätt försöker fortsätta färden.

MIN KUSIN är en trevlig och smårolig film. Jag skrattade när jag såg den, den är aldrig tråkig, och den är tjusig att titta på. Mot slutet hinner den bli lite sentimental, eftersom Pierre och Adrien förstås även gör en livsresa och kommer underfund med varandra. Överraskningen på slutet är inte den mest oväntade. De två huvudrollsinnehavarna är rutinerade karaktärsskådespelare och gör bra ifrån sig.

Jag satt faktiskt och tänkte på Franquins Gaston - seriefiguren, alltså - när jag såg filmen. Stackars Pierre gör en rad försök att få kontraktet undertecknat, men Adrien ställer hela tiden till det med sina upptåg.

MIN KUSIN påminner en hel del om många andra franska komedier. Den här typen av film har nästan blivit en egen fransk genre. Men inte mig emot, så länge det är trevligt och underhållande. 



 

 

 

(Biopremiär 15/4)


Amazon Prime: All the Old Knives

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazon Prime-premiär på en Amazon-produktion.

Ett berättargrepp jag är heligt trött på, är uppbruten kronologi. Detta grepp kändes lite fräscht för 25-30 år sedan, men snart blev det ganska irriterande, eftersom det sällan fyller någon större funktion. Uppbruten kronologi brukar oftast bara leda till förvirring, och i värsta fall till att vissa överraskningsmoment förtas, eftersom vi redan sett till exempel slutet i början av filmen.

ALL THE OLD KNIVES är en amerikansk spionthriller i regi av dansken Janus Metz, som gjorde den svenska filmen BORG - alltså den om Björn Borg. På pappret lät den här filmen lovande. Ja, inte på pappret, direkt, men väl i Amazon Primes app, där det finns ett kort innehållsreferat. En thriller med Chris Pine, Thandiwe Newton, Jonathan Pryce och Laurence Fishburne lät inte så dumt.

Filmen, som bygger på en roman, börjar också lovande. En flygkapning på en flygplats i Österrike år 2012 går åt helvete, och alla ombord dör. Någon agent kan ha försett terroristerna med information. Åtta år senare åker CIA-agenten Henry Pelham (Pine) till Carmel-by-the-Sea, där han ska möta CIA-agenten Celia Harrison (Newton), som var med i Österrike, och som Pelham hade en kärlelsrelation med. 

De två träffas på en restaurang, där de äter och dricker vin, medan Pelham förhör Harrison. Där sitter de kvar resten av filmen och pratar, medan vi i flashbacks får se vad som hände tolv år tidigare. Dessa flashbacks visas inte i ordning. Alldeles för ofta för vi bara se extrema närbilder på ansikten, och då är det omöjligt att veta om det är nutid eller dåtid. Jonathan Pryce spelar en agent som beter sig som om det är han som var mullvaden. Laurence Fishburne gör en CIA-chef.

Estetiskt ser filmen ut som ett avsnitt av en engelsk TV-deckare. De engelska skådisarna spelar amerikaner. Tempot är otroligt långsamt. Här finns inget tempo alls. Filmmusiken är usel, den består enbart av stråkar som framför en tjock, trist ljudmatta som ligger över alla scener. Filmen innehåller ingen som helst spänning eller dramatik. Slutet bjuder på en twist, men ju mer jag tänker på den, desto dummare tycker jag att den är.

Betyget nedan är nog i snällaste laget. Jag sätter det för att de medverkande skådespelarna gör bra ifrån sig. Men - ALL THE OLD KNIVES är bara tråkig. Det känns som om den varar fjorton timmar. Detta är en tålamodsprövande film.

... Men det var väl enkelt under pandemin att göra en film om ett fåtal rollfigurer som sitter och pratar.


 




(Amazon Prime-premiär 8/4)


söndag 10 april 2022

Netflix: Yaksha: Ruthless Operations

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en sydkoreansk film.

För ett par decennier sedan såg jag en farlig massa koreanska filmer, mest actionfilmer, och det släpptes en hel del på DVD även i Sverige. De koreanska actionfilmerna skilde sig en aning från de japanska filmerna, och de från Hongkong, som släpptes samtidigt. Filmerna från Korea kändes mer västerländska, på flera sätt. Jag nämnde detta för en koreansk tjej som jobbade på något filmbolag, och hon höll med.

Det släpps fortfarande en och annan koreansk film eller TV-serie här i väst, men den där stora floden för drygt tjugo år sedan ebbade snabbt ut. Själv har jag nog glömt bort större delen av de filmer jag såg.

YAKSHA: RUTHLESS OPERATIONS, i regi av Hyeon Na, är en actionthriller om spioner. Efter en prolog som utspelar sig i Hongkong, flyttas handlingen till Sydkorea, för att därefter fortsätta i den spionfyllda staden Shenyang i nordöstra Kina. Kang-in (Sol Kyung-gu) heter en stenhård koreansk agent som leder ett black ops-team i Shenyang. Han har försetts med smeknamnet Yaksha, vilket är namnet på en människoätande ande, och han skjuter först och frågar sedan. Alla i hans team skjuter först och frågar sedan, känns det som. De är ruthless.

Det verkar som om det finns en mullvad, en läcka, i Kang-ins team. Den koreanska underrättelseorganisationen NIS skickar åklagaren Han Ji-hoon (Park Hae-soo) till Shenyang för att kolla upp detta. Ji-hoon är Kang-ins diametrala motsats - Ji-hoon är vänlig och obeväpnad.

Ska jag vara helt ärlig, så tappade jag tråden ganska tidigt när jag såg den här filmen. YAKSHA: RUTHLESS OPERATIONS är alldeles för lång och alldeles för pratig. Det är väldigt mycket exposition i dialogen. Det figurerar spioner till höger och vänster.

Filmen har några hyfsat bra actionsekvenser och huvudrollsinnehavarna är bra - Sol Kyung-gu känns igen från en rad koreanska actionfilmer. Filmfotot är mestadels glassigt, de neonindränkta städerna blänker i nattens mörker - dock har skådespelarna ibland en tendens att bli lätt gröna i ansiktet, som om detta vore ett drama om sjösjuka spioner.

Jag blev lite besviken på den här filmen, jag tycker den är lite för tråkig för sitt eget bästa. När jag tänker efter, tyckte jag nog ofta så om de koreanska filmer jag såg för tjugo år sedan. De var alla en liten aning för långa, precis tillräckligt för att de skulle kännas lite sega. Ungefär som nästan alla filmer med Terence Hill och Bud Spencer - i dessa är nästan varje enskild scen lite för lång.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 8/4)


lördag 9 april 2022

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Death on the Nile

DEATH ON THE NILE (Disney)


Avdelningen för titelförvirring: när den här filmen gick på bio hette den DÖDEN PÅ NILEN. Vad den heter på Disney+ vet jag inte, eftersom jag inte har den tjänsten, men på DVD och Blu-ray har filmen fått behålla sin engelska originaltitel. Jag såg den på Blu-ray.

Juldagen 1983 såg jag John Guillermins film DÖDEN PÅ NILEN från 1978, byggd på Agatha Christies roman, på TV. Jag har inte sett den sedan dess, och jag mindes inte vem som mördades och vem mördaren var - men, jag kom ihåg hur mordet utfördes. Jag minns att jag tyckte att det var långsökt och omöjligt att utföra. Filmen i sig tyckte jag var trevlig, den hade ett fantastiskt skådespelaruppbåd, och Peter Ustinov som Hercule Poirot.

2017 hade Kenneth Branaghs MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, med Branagh själv som Poirot, premiär. En film vars första hälft var utmärkt, men som märkligt nog blev tråkigare och mindre intressant efter själva mordet knappt halvvägs in. Filmen visades på 70mm på utvalda biografer, och den fick nästan mer uppmärksamhet för detta, än för innehållet. Den filmen slutade med att Hercule Poirot skickas till Nilen för att lösa ett nytt fall.

... Och här har vi alltså Kenneth Branaghs DÖDEN PÅ NILEN, delvis inspelad i Egypten och Marocko. Liksom i den förra filmen, kryllar det av kända skådespelare. Gal Gadot, Annette Bening, Dawn French, Jennifer Saunders, Russell Brand, och en massa andra. Armie Hammer har en stor och viktig roll, den här filmen spelades in innan Hammers karriär rasade ihop efter en rad bisarra händelser, och han blev persona non grata.

Alla dessa personer, samt Hercule Poirot, befinner sig alltså på Nilen. Närmare bestämt ombord på en lyxig båt. Det uppstår intriger - Gal Gadot spelar en svinrik kvinna, Linnet, som gift sig med sin kompis Jacquelines (Emma Mackey) pojkvän Simon (Hammer). Jacqueline är också ombord på båten, hon går omkring och hatar Linnet. Fler kärleksintriger förekommer: rollfiguren Bouc (Tom Bateman) återkommer från MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN, han har ett hemligt förhållande med en annan av passagerarna.

Men hur står det till med den utlovade döden? Det dröjer en timme och fem minuter innan det första mordet sker - ytterligare mord följer. Filmen varar två timmar och sju minuter, så vi får alltså vänta mer än halva filmen. Eftersom jag alltså kom ihåg hur mordet gick till, visste jag vem som låg bakom när mordet väl skedde. Huruvida man gjort några större förändringar mot boken och den tidigare filmatiseringen vet jag inte - med undantag för en svartvit prolog som utspelar sig under första världskriget. I denna prolog får vi förklaringen till varför Poirot har sin stora mustasch, och detta är påhittat av manusförfattaren Michael Green.

DÖDEN PÅ NILEN är grann att titta på, här finns flera maffiga vyer, och den är säkert ännu maffigare på en stor bioduk. Dock är filmen i sig rätt ljummen. De medverkande skådespelarna må vara kända, men de är inte så där jättekul. Gal Gadot har jag alltid tyckt är tradig. Någon större spänning uppstår aldrig - fast det kan bero på att jag visste vem mördaren var. Någon humor finns här knappt alls, trots att både French och Saunders medverkar. Jag minns MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN som bättre, men framför allt minns jag versionerna från 1970-talet av dessa två deckare som bättre.

Bland extramaterialet hittar vi intervjuer med filmskapare och skådisar, samt barnbarn och barnbarnsbarn till Agatha Christie.


 


onsdag 6 april 2022

Bio: Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter

Foton copyright (c) Warner Bros.

FANTASTISKA VIDUNDER: DUMBLEDORES HEMLIGHETER är den tredje delen i filmsviten om Newt Scamander (Eddie Redmayne). Den förra delen, FANTASTISKA VIDUNDER: GRINDEWALDS BROTT, hade premiär i november 2018, och det enda jag minns av den, är att jag och en kollega stod utanför biografen efter pressvisningen och pratade om att vi inte fattat någonting alls av vad filmskrället handlat om; filmen var en fullkomligt obegriplig röra. Jag tog nu och läste om min recension av GRINDEWALDS BROTT (samt min recension av den första filmen, FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM). Tillåt mig citera mig själv:

"Orsaken till att GRINDEWALDS BROTT är en röra stavas JK Rowling. Hon tillåter inte att någon annan vidrör hennes skapelse. Således har hon själv skrivit manus - ett manus som inte bygger på en ordentlig roman. Boken om de fantastiska vidundren är ingen roman. Om Rowling nöjt sig med att skriva en synopsis och sedan låtit en erfaren filmmanusförfattare skriva manus, hade det troligen blivit bättre. Det hade kanske inte blivit bra, men det hade nog blivit aningen mer begripligt." 

Tydligen höll Warner Bros med, för den här gången är manuset författat av JK Rowling i samarbete med Steve Kloves, som skrev samtliga Harry Potter-filmer. Det står även att manuset bygger på ett manus av JK Rowling - jag utgår från att hennes ursprungliga manus inte dög.

Regissör är liksom tidigare David Yates, och den här gången får vi en film som är bättre än de två tidigare filmerna - om än ingen bra film. Det finns mycket att tycka om i DUMBLEDORES HEMLIGHETER, men inte tillräckligt mycket för att höja mitt betyg.

Johnny Depp fick ju se sin karriär raseras, och därför spelas den onde magikern Grindewald den här gången av Mads Mikkelsen. Inte mig emot - han gör det med den äran, han är en bra Grindewald; bättre än Depp, Mikkelsen gör rollen med klass och pondus. Grindewald smider onda planer, han vill söndra och härska, han ska regera över hela världen.

Jude Law spelar åter Ambus Dumbledore, den gode trollkarlen och Grindewalds främste motståndare. Av någon anledning behövs avkomman till ett fantastiskt vidunder för att komma till makten, så Dumbledore skickar iväg Scamander för att rädda ett nyfött vidunder innan De Onda dyker upp. Självklart går uppdraget inte som planerat, och det ser inte bättre ut än att något slags trollkarlsråd, eller vad det nu är, kommer att rösta fram Grindewald som deras ledare. Tillsammans med några av rollfigurerna från de tidigare filmerna tar Scamander sin lattjolajbanlåda (hans väska som är större på insidan och som bebos av vidunder), och beger sig ut för att stoppa Grindewald.

Det kanske mest anmärkningsvärda med DUMBLEDORES HEMLIGHETER är att det inte är en familjefilm. I stort sett alla rollfigurer är vuxna, anslaget är vuxet - ett drama om trollkarlar för en vuxen publik. Humor finns här nästan ingen alls, och fantastiska vidunder är det relativt ont om. Mörkret härskar - det är en mörk och dyster film.

En stor del av filmen utspelar sig i Berlin, ett Berlin som ser ut som Tyskland under de sena 1930-talet. Här figurerar något slags Gestapo som går de ondas ärenden. Folk skjuter på varandra med trollstavar istället för med pistoler. Senare förflyttas handlingen till en annan plats, som ser ut att befolkas av folk som rymt från STJÄRNORNAS KRIG-filmerna, eller DUNE. 

Den här filmen är ganska fantastisk att titta på; scenografin är strålande, filmfotot är snyggt, och är finns en del riktigt bra och fascinerande idéer. Jag tycker att det är synd att det liksom kastas bort på JK Rowlings universum. Warners borde använt det här till något annat, något bättre.

Liksom tidigare, är ett av filmens största problem att det inte finns några tydliga regler. Jag antar att Rowling och filmskaparna har alla regler klara för sig, och att alla Harry Potter-nördar känner till dem - men det känns verkligen som att precis vad som helst kan hända, utan förklaring. Trollkarlarna har alla möjliga superkrafter, de får nya hela tiden när nya tricks behövs. Eller, ja, de får inte nya krafter, men de drar fram nya trollformler för jämnan. De politiska intrigerna är grumliga och förvirrade, i synnerhet som det krävs bebisvidunder. Publiken antas vara välbekant med allt som försiggår i filmen. Denna brist på regler gör att det omöjligt kan bli spännande. Vi kan jämföra med superhjältegenren - för att en superhjälte ska engagera, krävs det att superkrafterna är tydligt definierade. Hjälten kan inte hela tiden få nya krafter när sådana behövs, och han eller hon måste även ha en akilleshäl för att något slags spänning och drama ska kunna uppstå. 

DUMBLEDORES HEMLIGHETER är den längsta filmen hittills i serien. Den blev rätt seg emellanåt. Som sagt: filmen är bättre än de tidigare delarna, men inte tillräckligt för att jag ska höja betyget. 

Ytterligare två filmer om de fantastiska vidundren är utlovade.


  

 

 

 

 

(Biopremiär 8/4)


måndag 4 april 2022

Bio: X

Foton copyright (c) Scanbox

En trend jag ogillar, är att försöka få filmer att se ut att vara äldre än de är - när det inte räcker med att handlingen utspelar sig på till exempel 1970-talet, filmen ska även se ut att vara inspelad då, och gärna sliten efter att ha visats på otaliga biografer. Det har säkert förekommit tidigare, men jag gissar att trenden startade med Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez GRINDHOUSE, som kom 2007. Greppet var roligt en gång, men det blev snart irriterande. De senaste åren har jag till exempel sett ett flertal italienska och franska filmer som låtsas vara gialli från 70-talet, men som faller på att de ju faktiskt inte är från 70-talet.

Ti Wests film THE HOUSE OF THE DEVIL från 2009 var en sådan film - den låtsades vara från tidigt 80-tal. Jag ser till min förvåning att jag faktiskt gav den filmen en trea här på TOPPRAFFEL!, jag vill nämligen minnas att jag inte tyckte att den var speciellt bra. Rent allmänt vill jag minnas att jag inte varit så förtjust i Ti Wests filmer, men jag ser att jag gav en trea även till den allmänt sågade CABIN FEVER 2: SPRING FEVER. THE INNKEEPERS recenserade jag inte, och den minns jag som halvtrist, medan jag har för mig att jag gillade westernfilmen IN A VALLEY OF VIOLENCE, som jag inte heller recenserade. De avsnitt av TV-serier Ti West har regisserat har jag inte sett.

Nu går minsann en skräckfilm av Ti West upp på bio i Sverige; X, och återigen har han försökt få sin film att se "gammal" ut - men den här gången funkar det! X utspelar sig 1979 och ser ut som en film från 1979. Jag var lite orolig att den här filmen skulle vara vissen, eftersom den är producerad av A24 - det där bolaget som gör pretentiösa, konstnärliga skräckfilmer, så att även de som skäms för att de gillar skräck kan se filmerna med gott samvete. Å andra sidan har några amerikanska bekanta vars smak jag litar på hävdat att X är svinbra.

Efter att ha sett X konstaterar jag att det här är den bästa nya skräckfilmen på evigheter! Det här är en riktig skräckfilm - den är stenhård och otäck på riktigt, samtidigt som den lyckas vara rolig. X känns som en skräckfilm så som de var förr, när filmskaparna - åtminstone de på B-filmsbolagen - inte tog hänsyn till om publiken tyckte det var stötande och upprörande eller ej. X är långtifrån de välkammade PG-13-filmer bolag som Blumhouse brukar släppa med jämna mellanrum. 

Ti Wests film ligger väldigt nära Tobe Hoopers MOTORSÅGSMASSAKERN, originalet från 1974, vad gäller estetik och handling - och de två filmerna inleds nästan likadant. X är inspelad i Nya Zeeland, men utspelar sig i Texas. Efter en prolog i vilken vi ser några poliser undersöka ett blodbestänkt hus fyllt av lik, hoppar vi 24 timmar tillbaka i tiden. Ett litet filmteam kommer åkande i en van. Det här gänget ska göra en porrfilm - det är en filmfotograf, dennes flickvän som agerar ljudtekniker, två strippor och en välutrustad kille som ska vara filmens stjärnor, och producenten, som hittat ett perfekt ställe att spela in filmen på.

Ljudteknikern Lorraine (Jenny Ortega) klagar på att filmen de ska göra - THE FARMER'S DAUGHTERS - är porr, men hennes kille RJ (Owen Campbell) hävdar att det går att göra konstnärligt framstående, bra porrfilm - han jämför sig själv med den franska nya vågen. Producenten Wayne (Martin Henderson) är äldre än de andra och vill mest tjäna pengar. Mia Goth spelar den kokainsnortande Maxine, som vill bli en stor stjärna. De två övriga aktörerna görs av Brittany Snow och Kid Cudi.

Wayne har hittat en kåk mitt ute i ingenstans, han har hyrt kåken av en märklig, skröplig och aggressiv gammal gubbe som heter Howard (Stephen Ure), och som bor i ett hus på samma tomt. Howard tycker inte om Wayne, vilket han säger rakt ut på en gång, och Wayne har inte berättat varför de hyrt huset. 

Filmteamet börjar spela in sin film, och allt är frid och fröjd. Men det visar sig att Howard har en fru - och denna kvinna är inte som man ska vara. Det går inte så bra för filmteamet - men detta kommer förstås inte som en överraskning, eftersom vi redan sett en massa blod i prologen.

Den här filmen innehåller en hel del sexscener. Inte alltför grafiska, men ändå. Jag undrar om Ti West suttit och kollat på MOTORSÅGSMASSAKERN och funderat på hur det skulle bli om man gjorde en porrfilm med grandpa från den filmen.

X innehåller egentligen inga som helst överraskningar. Det är ganska uppenbart vad som kommer att hända och hur allt ska sluta, och en del scener planteras tidigt i filmen. Trots detta lyckas filmen vara spännande, och den genomsyras av en obehaglig stämning - stämningen förstärks av filmfotot och den bitvis bisarra filmmusiken. Genom hela filmen tittar folk på ett frireligiöst TV-program med en babblande predikant.

Det dröjer en dryg timme innan det första mordet, vilket är rätt unikt för en slasherfilm. Våldet som följer är grovt och blodigt. En scen där ett blivande mordoffer kikar ut genom ett hål i en dörr är sannolikt inspirerad av Lucio Fulcis filmer. Det förekommer alligatorer, vilket kan vara en blinkning till Tobe Hoopers EATEN ALIVE från 1976, vilken ju innehöll en krokodil. Humorn under inspelningen av porrfilmen är rätt lättsam, senare blir det humor av det svartaste slaget.

X må ha fått lysande kritik i utlandet och den har visst gått rätt bra på bio där, men frågan är vad den unga, svenska mainstreampubliken tycker om det här. De som inte var med under videovåldsvågen för 40 år sedan. Det är möjligt att de tycker att Ti Wests film är alldeles för snaskig och vidrig - eller så tycker de bara att den är trist. Man vet ju aldrig.

... Men jag tycker att det här är extremt bra - X-tremt bra! Det är jävligt bra! Groteskt bra! X levererar verkligen toppraffel!




 

(Biopremiär 8/4)