Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

lördag 25 september 2021

Blu-ray: They Live

THEY LIVE (Studio S Entertainment)


För några veckor sedan, innan den släpptes på Blu-ray i Sverige, diskuterades John Carpenters THEY LIVE från 1988 på Facebook. Jag och en kompis ansåg att det är en film som inte riktigt infriar vad den utlovar, det är en film vi vill ska vara bättre än den är. THEY LIVE skulle kunna vara en stor satirklassiker, men den känns lite ofärdig; lite halvbakad.

THEY LIVE bygger på en novell från 1963 av Ray Nelson, "Eight O'Clock in the Morning". Den här novellen är bara ett fåtal sidor lång. 1986 publicerades en serieversion kallad "Nada", tecknad av Bill Wray, i nummer sex av tidningen Alien Encounters. John Carpenter har bara utgått från Nelsons novell när han skrev manuset till THEY LIVE.

Roddy Piper spelar Nada, en kringvandrande knegare, hemlös och på jakt efter jobb, som anländer till Los Angeles, där han omgående får jobb på en byggarbetsplats. Han noterar att märkligheter försiggår i en kyrka på andra sidan gatan, han smyger in för att ta sig en titt, och hittar några skumma människor som hanterar kartonger fyllda med solglasögon. Nada tar på sig ett par solglasögon, vilket blir en ögonöppnare.

Världen kontrolleras av utomjordingar. Vår värld ser inte alls ut så som vi tror att den gör. Genom dessa mystiska solglasögon kan man se hur världen verkligen ser ut. Alla skyltar, alla texter i böcker och tidningar, har helt andra budskap: med stora bokstäver står det LYD, KONSUMERA, INGA FRIA TANKAR och liknande. Dessutom går det att se vilka människor som egentligen är utomjordingar - oftast är det det rika och vackra folket; typiska 80-talsyuppies, börsmäklare.

Folket i kyrkan tillhör motståndsrörelsen. Efter ett evighetslångt slagsmål med byggarbetaren Frank (Keith David), lyckas Nada få Frank att ta på sig solbrillorna, och de beger sig ut för att avslöja- och bekämpa de illasinnade utomjordingarna.

THEY LIVE bygger på en fullkomligt fantastisk idé. Filmen är en satir över 80-talet, där klyftan mellan fattiga och rika ökade, statusprylar, konsumtion och ytlighet blev viktiga ingredienser i människors liv. Antagligen är filmens handling ännu mer aktuell idag, vilket gäller för en hel del äldre science fiction-filmer; västvärlden, i synnerhet USA, har ju nästan blivit som i ROBOCOP. För att inte tala om DEMOLITION MAN. Vad som slår mig nu, är att THEY LIVE även har vissa likheter med Brian Yuznas SOCIETY från 1989, där den rika överklassen visar sig vara slemmiga mutanter.

Därför är det synd att John Carpenter inte gjorde mer av det här. Carpenter tar sig verkligen tid att presentera Nada, vi får lära känna honom under en dryg halvtimme. Det tar en dryg halvtimme innan det faktiskt händer något som har med filmens egentliga handling att göra. Detta vore helt okej, om det inte vore för att filmen bara varar 94 minuter. Därför hastar Carpenter igenom resten av storyn. Ingenting utvecklas. Meg Foster gör den kvinnliga huvudrollen, men hon får knappt vara med alls; först medverkar hon några få minuter, när Nada träffar på henne och ber om hjälp, och sedan dyker hon upp igen på slutet. Några av slutscenerna i utomjordingarnas underjordiska bunkrar, där delar av det hela förklaras, är lite väl töntiga. Allt det här gör att jag alltså tycker att det känns halvfärdigt - filmen hade kunnat bli betydligt bättre. 

Slagsmålet mellan Nada och Frank är berömt. Eller beryktat. Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. De håller på så länge att det blir komiskt. När THEY LIVE gick upp på bio i Sverige, hade Statens Biografbyrå gjort fyra censurklipp på sammanlagt knappt fem minuter. Nästan tre minuter (!) klipptes bort av slagsmålet mellan Nada och Frank!

Efter att ha gjort några högbudgeterade filmer för Universal, gjorde Carpenter en deal med bolaget Alive, han skulle göra tre lågbudgetfilmer. THEY LIVE är en av dessa. Filmen ser onekligen rätt billig ut, det är lite direkt-på-video-känsla över det hela. Men, om inget annat är det en underhållande film med ett par bra actionscener.

Denna utgåva innehåller en hel del bra extramaterial, bland annat en 50 minuter lång dokumentär från 2008.

Jag såg förresten om THE THING häromdagen, jag hade glömt att jag hade den på Blu-ray. Jag brukar hävda att det är John Carpenters bästa film, och det gör jag fortfarande efter att nu sett om den. Men nu var det en sak som slog mig: om jag inte visste att THE THING är regisserad av John Carpenter, hade jag troligen inte gissat den. Jag hade nog snarare gissat på någon som, tja, Walter Hill. THE THING har säkrare regi, bättre manus, bättre dialog, och en bättre skådespelarensemble än brukligt hos Carpenter. Att jag dessutom gillar handlingen gör det förstås inte sämre.


 

torsdag 23 september 2021

Netflix: Intrusion

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Freida Pinto är en oanständigt vacker kvinna, och detta faktum var nog den främsta orsaken till att jag såg denna thriller, i regi av Adam Salky. Ytterligare en orsak är att jag brukar se- och recensera genrefilmpremiärer på Netflix.

En liten stund in i INTRUSION, några minuter efter att den börjat, kände jag att jag inte ville se den här filmen. Den började inte speciellt lovande, det vilade något lätt taffligt över produktionen. Men jag fortsatte att titta.

Freida Pinto spelar Meera, som är gift med arkitekten Henry (Logan Marshall-Green). Meera är något slags psykolog. De två ville komma ifrån storstadslivet i Boston, så Henry har ritat- och låtit bygga en enorm, ultramodern villa, som ligger mitt ute i ingenstans i New Mexico (det är åtminstone där filmen är inspelad). 

Meera och Henry har inte bott speciellt länge i huset, när de råkar ut för ett inbrott medan de besöker en restaurang. En polis i cowboyhatt förhör Henry, något Henry inte uppskattar. Henry svarar surt på frågorna. En kort tid senare bryter sig folk in i huset på nytt, denna gång är Meera och Henry hemma. De upptäcker några maskerade män på bottenvåningen. Henry visar sig ha gömt en pickadoll i en kruka, något Meera inte kände till, och han skjuter ihjäl inktäktarna. Något som inte bekommer Henry speciellt mycket, medan Meera chockas.

Polisen berättar för Meera om inkräktarna, vilka de var, och att det finns kopplingar till en tonårstjej som varit försvunnen en tid. Meera känner att allt inte står rätt till, något är fruktansvärt fel, och hon börjar själv att luska i fallet.

INTRUSION har en del logiska luckor som är alldeles för stora för att man ska acceptera dem. Meera har inga problem med att hitta en del ledtrådar, men vissa andra detaljer tycker man att hon borde upptäckt på en gång. Det blir lite dumt. Och ja, filmens skurk är precis den vi gissade redan i början.

Filmens sista halvtimme är rätt okej, här övergår filmen till att bli en skräckfilm. Dock förstörs vissa scener under denna halvtimme av usel dialog. Dessförinnan är det mer än lovligt avslaget. Estetiskt ser det lite trist ut, regin är oinspirerad, och filmmusiken är riktigt vissen. Jag var nära att stänga av ett tag.

Jag började skriva denna text direkt efter att eftertexterna rullat klart, men filmen bleknar redan i mitt minne, och jag tyckte att den var så pass intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva än det här.

Jag har faktiskt god lust att avslöja vad som händer i filmen - men jag avstår. Dessutom är det inget större avslöjande, eftersom här inte finns några överraskningar.

... Men Freida Pinto är förstås vacker som en vårdag på Slottsberget.


 




(Netflixpremiär 22/9)


Blu-ray/VOD: Prince of Darkness

PRINCE OF DARKNESS (Studio S Entertainment)


John Carpenters PRINCE OF DARKNESS från 1987 är en film jag gett många chanser. När den gick upp på bio i Sverige, kortad med fyra fula censurklipp, hette filmen MÖRKRETS FURSTE. Av någon anledning kallades den genomgående för MÖRKRETS FÖRSTE i tidningen Scandinavian Film & Video. Filmen fick en dålig recension i F&V, recensenten - det kan ha varit Carpenter-fantasten Micke Beckman - tyckte att den var totalt misslyckad.

Jag hyrde MÖRKRETS FURSTE när den släpptes på video, och jag tyckte att den var skitdålig. Men. Sedan dess har jag noterat att en hel del människor verkligen gillar filmen. De hävdar att den är missförstådd, och att det är en intelligent och otäck film världen inte var redo för 1987. Därför har jag sett om filmen flera gånger, senast för bara ett par år sedan, och varje gång har jag hoppats att jag ska upptäcka vad det är som är så bra med filmen, och ändra uppfattning. Det har aldrig hänt.

Nu har filmen, under titeln PRINCE OF DARKNESS, släppts på Blu-ray, och jag tänkte att nu jävlar! Nu kommer jag jag nog att upptäcka varför filmen hyllas i vissa kretsar. Men inte fan gjorde jag det.

På extramaterialet berättar John Carpenter att filmen är inspirerad av en bok han läst. En bok om ... kvantfysik. Ja, jösses. Filmen handlar om en grön vätska, misstänkt lik vätskan Herbert West uppfinner i Stuart Gordons RE-ANIMATOR, som kom två år tidigare. Denna vätska, som kan vara miljontals år gammal, finns i ett mystiskt kärl i ett mystiskt valv i en nedlagd kyrka i ett slumområde. Vätskan är något slags anti-Gud, kanska Hin Håle själv, och den har funnits där i valvet i generationer.

Ett gäng forskare anländer till kyrkan för att undersöka den onda vätskan. Två av forskarna spelas av Jameson Parker och Lisa Blount. Donald Pleasence spelar en präst. De sätter upp en massa högteknologiska manicker och mackapärer för att ta reda på vad det är som hittats i valvet. 

Självklart slipper vätskan ut. De som utsätts för vätskan blir besatta och mordiska, en i taget. Området där kyrkan ligger befolkas av hemlösa och utslagna, deras ledare spelas av Alice Cooper, och dessa blir också hotfulla och mordiska.

Problemet med PRINCE OF DARKNESS är att ingenting funkar. Åtminstone inte för mig. Här finns ingen tillstymmelse till skräckstämning och spänning, filmen är tråkigt berättad, estetiskt är det förvånansvärt rudimentärt, rollfigurerna är trista, miljöerna är fula, och filmmusiken är lite extra oinspirerad (att musiken hyllats i artiklar om filmmusik bryr jag mig inte om). Dessutom har jag alltid ogillat skräck- och spökfilmer där huvudpersonerna riggar upp en massa teknisk utrustning.

Vad jag gillar i PRINCE OF DARKNESS, är Alice Cooper och hans gäng trashankar. Jag hade hellre sett en hel film om dessa gestalter. I Carpenters film är det meningen att de ska utgöra en kommentar till utstötta människors situation i USA, men det framgår inte riktigt.   

Med detta sagt, måste jag tillstå att extramaterialet på den här utgåvan är jättebra. Ett flertal personer som var inblandade i filmen pratar om dess tillkomst och mottagande, och det är väldigt intressant. Att höra dem prata om filmen är betydligt mer givande än att faktiskt se filmen. Alice Cooper säger en del bra grejor, bland annat att komedi, skräck och rock 'n' roll går hand i hand, och att skräckfilmer inte blir bra när man försöker göra dem för otäcka; när det inte längre är kul att titta på dem.

Nu gissar jag att en del läsare anser att jag är ute och cyklar, PRINCE OF DARKNESS är en bra film! Men, nu har jag sett den fyra-fem gånger sedan den släpptes, och jag tror inte att jag kommer att ändra åsikt om den. Betyget härunder är avrundat uppåt på grund av extramaterialet.

Hm, nu ser jag att John Carpenters (antagligen?) sista långfilm, och allmänt totalsågade, THE WARD står på hyllan här bredvid mig. Den minns jag bokstavligt talat ingenting av. Ska jag se om den?


 

onsdag 22 september 2021

Bio: Pig

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Avdelningen för grisfilmer.

... Och för Nicolas Cage. För nu är han tillbaka igen, på bio till och med.

PIG, i regi av långfilmsdebuterande Michael Sarnoski, är en synnerligen unik film. Det är en väldigt märklig film. Det är dessutom en oerhört bra film! 

Filmen anses tillhöra genrerna drama och thriller, och, tja, det gör den väl. Med betoning på drama. Men det här är även något slags väldigt udda kriminalhistoria, så nog är det även lite thriller över det hela. En tryffelthriller.

Nicolas Cage spelar Rob, en man med ett mystiskt förflutet. Rob är en trashank som bor i ett ruckel till stuga i en skog i Portland, Oregon. Där häckar han tillsammans med sin älskade gris, ett skickligt tryffelsvin.

En gång i veckan får Rob besök av Amir (Alex Wolff), ett rikemansbarn som anländer i sin Camaro, spelar klassisk musik, och köper tryffel för dyra pengar.

En natt attackeras Rob i sin stuga. Han slås ner - och grisen stjäls. Den här grisen betydde allt för Rob, så han ger sig genast iväg för att leta upp den och de som stal den. Amir tvingas hjälpa Rob, till en början ytterst motvilligt, men långsamt sammanfogas pusselbitarna, Amir inser vem Rob är, och en vänskap uppstår.

PIG är en lågbudgetfilm som spelades in på tjugo dagar. Nicolas Cage är nedtonad som Rob. Ja, han är väldigt nedtonad. Han får inte sina sedvanliga utbrott, och det här är en film där man lagar mat istället för att slåss när man konfronterar skurkar. Filmen innehåller dock en besynnerlig, våldsam och blodig scen, vilken antagligen är orsaken till att den här filmen är barnförbjuden. Nu är det här ingen film för barn till att börja med - men ändå.

Den skitige Rob tvättar sig inte under filmens gång. Han har intorkat blod i ansiktet efter överfallet i början, men det bekommer honom inte. Han är en tystlåten man som har förlorat allt i livet, verkar det som, och nu har han även förlorat sin gris.

Det här är en fascinerande film att titta på. Det är en lågmäld historia. Kasten är tvära, berättelsen pendlar mellan de djupa skogarna med grådaskigt väder, konstiga typer som bor i husvagn, och flotta lyxrestauranger frekventerade av det så kallade fina folket. Filmen är indelad i tre kapitel, vilka är döpta efter maträtter.

Nicolas Cage medverkar i alldeles för många filmer. Det påstås ju att han har skulder upp över öronen, att det är därför han jobbar så mycket, och mestadels figurerar i mer eller mindre usla filmer som släpps direkt på DVD eller streaming. Cage har blivit ett skämt och hans överspel är legendariskt. 

Men, Cage kan ju vara bra när han vill. Och när han vill vara bra, är han riktigt bra. Och i PIG är han riktigt bra. Jag tycker mycket om den här udda lilla filmen.

Ska du bara se en grisfilm i år, ska du se den här. PIG är årets grisfilm!


 

 

 

(Biopremiär 24/9)


tisdag 21 september 2021

Blu-ray/VOD: Blood Simple

BLOOD SIMPLE (Studio S Entertainment)


 

Det finns en del regissörer jag brukar - eller brukade - påstå vara mina favoritregissörer. Men, tittar jag på deras filmografier, konstaterar jag att de gjort fler mindre bra, slätstrukna, kanske direkt dåliga filmer, än bra. Ett tydligt exempel är Tim Burton, som nog inte gjort något riktigt bra på decennier.

Ett annat exempel är bröderna Coen - jag ser dem som en enhet, även om det är Joel som regisserar. Jag har sett alla långfilmer de gjort, och möjligtvis även något av det andra de fått ur sig. Jag kikar på deras filmografi och ser att där finns många filmer jag tycker är riktigt bra - men en hel del som är lättglömda, eller som inte tilltalade mig alls. Och, deras nyinspelning av LADYKILLERS tyckte jag var usel. Presskonferensen i Cannes var mycket roligare än filmen.   

Joel och Ethan Coen långfilmsdebuterade 1984 med thrillern BLOOD SIMPLE. Jag såg den på TV någon gång för 30-35 år sedan, jag bör även haft den inspelad på video - men det är så längesedan jag såg filmen, att jag bokstavligt talat inte kom ihåg någonting alls när jag satte mig ner för att se denna nya Blu-ray-utgåva.

Handlingen i BLOOD SIMPLE är inspirerad av ett Alfred Hitchcock-citat: “I thought it was time to show that it was very difficult, very painful, and it takes a very long time to kill a man.” Det är lite svårt att redogöra för handlingen i filmen utan att avslöja någonting. Det mesta i filmen är nämligen oväntat, oförutsägbart.

I handlingens centrum står Ray (John Getz), Abby (Frances McDormand), Julian Marty (Dan Hedaya) och en namnlös privatdeckare (i manuset heter han Loren Visser), som spelas av M Emmett Walsh. Abby är gift med den slemme barägaren Julian. Julian misstänker att Abby är otrogen, så han låter en privatdeckare kolla upp henne. Det visar sig att Abby har en älskare; Ray. Eftersom Julian är en ond herre, beordrar han privatdeckaren att mörda både Ray och Abby. Saker och ting går inte som planerat. Och ja, det är väldigt besvärligt att ha ihjäl en människa, ska det visa sig.

Jag har länge inbillat mig att BLOOD SIMPLE nog är bröderna Coens bästa film. Efter att nu sett om den, vill jag påstå att så kan vara fallet. Filmen är i alla fall en av deras absolut bästa, den är ohyggligt bra. Genren är film noir, det är en hårdkokt och ytterst stämningsfull film. Den utspelar sig i Texas, en plats som framstår som lika mystisk som hotfull. Rollfigurerna är skruvade, märkliga, väl utmejslade, påfallande många av dem svettas ymnigt.

Jag läste inga amerikanska och engelska filmtidningar 1984, men några år senare, när jag börjat samla på mig nya och gamla nummer av skräckfilmstidningen Fangoria, noterade jag att bröderna Coen omnämndes som "Sam Raimis kompisar" när BLOOD SIMPLE skulle ha premiär. Joel Coen hjälpte nämligen till med att klippa Sam Raimis THE EVIL DEAD, som fick amerikansk biopremiär 1983. 1984 var således Raimi stjärnan.  

Det var även Sam Raimi som föreslog att bröderna Coen skulle göra en fejktrailer för sin planerade debut, för att skrapa ihop pengar till att göra BLOOD SIMPLE. Raimi hade gjort en Super 8-version av THE EVIL DEAD som han i slutet av 70-talet visat för potentiella investerare. Coens gjorde en trailer, med Bruce Campbell i Dan Hedayas roll, och med hjälp av denna drog de in 750 000 dollar, och kunde påbörja inspelningen. Denna fejktrailer ligger på Blu-ray-utgåvan, och faktum är att den är märkligt lik trailern till THE EVIL DEAD, på flera sätt; de verkar till och med ha använt samma ljudeffekter.

Denna nya utgåva innehåller filmens "Director's cut". Enligt IMDb är denna tre minuter kortare än originalversionen, men i en intervju bland extramaterialet säger Joel Coen att den är "typ tio minuter kortare". Jag vet inte vad som stämmer, och jag vet inte vad som klippts bort. Joel Coen säger att han passade på att ta bort det han inte var nöjd med efter första klippningen. 

Förutom en intervju med bröderna Coen, hittar vi intervjuer med John Getz och M Emmett Walsh bland extramaterialet, samt en rad trailers. Här finns även ett kommentarspår, men det har jag inte lyssnat på - jag har sällan tid för sådant nuförtiden.

BLOOD SIMPLE är en film av ett slag vi sällan ser idag. Det är en gedigen thriller för vuxna. Hård och skoningslös, klassiskt tema, inspiration från böcker och filmer från 1900-talets första hälft, och med vissa konstnärliga ambitioner. Visst händer det att vi fortfarande kan se liknande filmer, men numera är det mesta alltför vattenkammat, för att passa en så bred - och ung - publik som möjligt. 

Mina varmaste rekommendationer!


½ 


söndag 19 september 2021

Netflix: BAC Nord

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär. BAC NORD visades i den officiella serien i Cannes i somras, men därefter hoppade filmen överbiograferna, för att hamna direkt på streaming, åtminstone utanför Frankrike.

För fem år sedan recenserade jag filmen SYNDIKATET med Jean Dujardin, en hårdför film om droghandeln i Marseille. Nu är samme regissör, Cédric Jimenez, tillbaka med ännu en film om Marseille.

BAC NORD är ett kriminaldrama, en polisfilm, som bygger på autentiska händelser, vilka ägde rum 2012. Ett gäng poliser avslöjades med satt sälja de droger de beslagtagit vid tillslag. Det här blev en stor skandal i Frankrike. Själv kände jag inte till skandalen, eller så läste jag om den när den var aktuell, varpå jag genast glömde bort den. Jimenez' film inleds med att poliserna har arresterats, så redan där förstörs filmens eventuella överraskning på slutet. Efter några minuter hoppar Jimenez tillbaka i tiden och berättar från början.

BAC Nord är en polisstyrka i norra Marseille. Vi får följa en trio polisers slit i distriktet. En av dem använder själv droger. De har en informatör, en ung tjej, som de betalar med droger. Ibland drabbar poliserna samman med gangsters. Poliserna försöker undvika att använda folk, och lämnar hellre platsen. Det är för farligt. Filmen innehåller en våldsam sammandrabbning mellan poliser och övermäktiga kriminella, den går närmast att likna vid krig. Hundratals gängmedlemmar mot ett par dussin poliser.

BAC NORD är en film utan egentliga hjältar. Här finns egentligen inga specifika skurkar heller; hela distriktet är en krigszon. Ett problem med den här filmen, är att poliserna handlingen kretsar kring inte är speciellt sympatiska. Det är svårt att känna något för dem, och därmed blir det svårt att engagera sig i deras öden. Samtidigt känns de här killarna realistiska, filmen känns realistisk.

Ofta när jag ser filmer från Frankrike, i synnerhet södra Frankrike, känner jag en längtan dit. Jag har varit mycket i Frankrike, jag är synnerligen förtjust i landet, och i detta nu skulle oerhört gärna vilja sätta mig på en fransk uteservering, beställa ett glas vin, och bläddra i nyinköpta seriealbum medan jag irriterar mig på en dragspelare på hörnet intill.

... Men Cédric Jimenez' film är allt annat än en reklamfilm för den beryktade staden Marseille. Marseille framstår som ett helveteshål utan like. Åtminstone de norra delarna.

Större delen av BAC NORD är inte inspelad i Marseille. Det vore alldeles för farligt att spela in en film där handlingen utspelar sig. I norra Marseille är det så farligt att nyhetsteam drar sig för att åka dit när det hänt något, och där händer det saker mest hela tiden. Därför är filmen inspelad någonstans utanför Marseille.

Den här filmen är rappt berättad, här finns några intensiva scener, men som jag skriver ovan, hade jag svårt att bli riktigt engagerad.



 

 

 

(Netflixpremiär 17/9)


fredag 17 september 2021

DVD/VOD: Attack of the Killer Tomatoes

ATTACK OF THE KILLER TOMATOES (Retro Film)


Förr brukade folk här i Sverige omnämna ATTACK OF THE KILLER TOMATOES som MÖRDARTOMATERNA ANFALLER. Det är bara det att filmen inte hette så på video i Sverige. Den hette nämligen TOMATKRIGET! 

Jag och några klasskompisar hyrde TOMATKRIGET i videobutiken på Infarten någon gång alldeles i början av 80-talet. Antagligen var det jag som valde den, eftersom jag läst att den skulle vara "den sämsta film som någonsin gjorts". 1982 togs filmen upp i "Nöjesmaskinen" på TV2, Stina Lundberg höll upp en tomat framför Sven Melander och frågade om han visste vad det var, varpå Melander skrek "Hjälp! En tomat!", och så följde ett inslag om filmen - som alltså påstods vara "världens sämsta".

Jag minns inte vad jag tyckte om TOMATKRIGET när jag såg den för 40 år sedan, antagligen tyckte jag den var rolig. Jag har sett om den ett par gånger sedan dess. Nu har filmen släppts på DVD i Sverige. På omslaget står det ATTACK OF THE KILLER TOMATOES, men på textremsan under förtexterna står det MÖRDARTOMATERNA ANFALLER. Jag tipp-exade över detta på skärmen och skrev dit TOMATKRIGET.

Världens sämsta film? Nej. Inte alls. Det här är inte ens en kalkonfilm. ATTACK OF THE KILLER TOMATOES, som gjordes 1978 och som regisserades av John De Bello, är en komedi - det är en parodi på filmer om jättemonster. Dessutom innehåller den några sånger, så den blir ibland en musikal. Visst är det en lågbudgetfilm, den påminner om en mer ambitiös och bättre gjord Troma-produktion. Men, det är förstås meningen att vi ska skratta när vi ser filmen, det är meningen att det ska vara dumt.

Den här filmen påminner dessutom om TITTA, VI FLYGER! - en film som kom två år senare. Det är samma typ av humor. Will Elders serier i MAD på 50-talet bör vara en stor inspirationskälla.

Handlingen är förstås enkel. Eller komplicerad? Tomater har plötsligt börjat äta upp USA:s befolkning. Tomaterna växer. De blir större, och rullar iväg efter sina skräckslagna offer. David Miller spelar agent Mason Dixon, som ska försöka stoppa tomaternas framfart. Till sin hjälp har Dixon tre märkliga typer; bland annat en fallskärmshoppare som ständigt släpar sin fallskärm efter sig.

Det kanske mest uppseendeväckande med den här filmen, är att slutet återanvänts av andra filmskapare. Någon tycker kanske att detta är en spoiler, men vaffan, det går inte att spoila en film som den här, så: tomaterna krymper och dör om de får höra sången "Puberty Love", som framförs i falsett av en 14-åring som heter Matt Cameron. Cameron gick senare och blev trummis i Pearl Jam och Soundgarden. Idén med en sång som tar kål på fienden återanvändes i Tim Burtons MARS ATTACKS! 1996, där det är "Indian Love Call" som spelas. Och - visst känns även A QUIET PLACE PART II, som hade premiär i somras, inspirerad av denna idé?

ATTACK OF THE KILLER TOMATOES är en hyfsat rolig film. Jag vill att den ska vara roligare än den är. Vissa inslag är hysteriskt roliga, men filmen är inte tillräckligt välgjord för att den ska hålla hela vägen - till skillnad från till exempel TITTA, VI FLYGER. Men visst är det här kul, och det är roligare och bättre än i princip allt från Troma.

Den här DVD:n innehåller en hel del extramaterial. Det är kul och intressant att lyssna på John De Bello och de andra som var inblandade. Ett inslag handlar om den alldeles autentiska helikopterkraschen i filmen, vilken alla tack och lov överlevde. Vi får även se den första versionen av filmen; en kortfilm skjuten på Super-8 som De Bello gjorde 1976. Den är mer intressant än bra.

ATTACK OF THE KILLER TOMATOES fick tre uppföljare. Jag hyrde dem en gång i tiden, men det enda jag minns är att George Clooney var med i en av dem, samt att John Astin var med i alla tre. Den tecknade TV-serien har jag inte sett, och jag har aldrig spelat TV-spelen.


  


torsdag 16 september 2021

Netflix: Atlantis Inferno

Netflix överraskar igen med en synnerligen oväntad film: ATLANTIS INFERNO.

Öh ... Va? ATLANTIS INFERNO? Vad är det för titel? Det här är förstås Ruggero Deodatos I PREDATORI DE ATLANTIDE från 1983, en film som hette THE ATLANTIS INTERCEPTORS på video i Sverige och i England, och RAIDERS OF ATLANTIS i USA. ATLANTIS INFERNO är den tyska (!) titeln - fråga mig inte varför Netflix valt att använda denna titel. I förtexterna står det RAIDERS OF ATLANTIS.

Jag minns inte om jag hyrde den här filmen på 80-talet, men jag köpte en begagnad hyrkassett för ungefär 30 år sedan. Lite då och då dök det på den tiden upp butiker som sålde gamla hyrfilmer billigt, och i högarna fanns alltid THE ATLANTIS INTERCEPTORS. Alltid! Jag köpte mitt ex i Göteborg, men jag tror att de flesta av mina kompisar landet runt hade filmen. Och det märkliga var att omslaget alltid var solblekt. Jag tror aldrig att jag sett ett fysiskt exemplar av den svenska utgåvan utan solblekt omslag.

Det här är en fullkomligt fantastisk film. Det är en film i facket Vad i helvete tänkte de när de gjorde den här? Jo, jag vet vad de tänkte - de tänkte att eftersom THE ROAD WARRIOR och FIRST BLOOD och fantasyfilmer är populära, så gör vi en film som innehåller allt detta, då kan vi göra stålar! Men resultatet är fullkomligt vansinnigt och bisarrt. Manuset är författat av Tito Carpi och Vincenzo Mannino, två herrar som ligger bakom en lång rad kända, italienska genrefilmer - och en hel del mindre kända. Men det skulle inte förvåna mig om manuset till THE ATLANTIS INTERCEPTORS består av två eller tre olika, orelaterade manus de slagit samman till ett.

Filmen utspelar sig i framtiden - året är 1994, platsen är Miami. Miami 1994 ser ut som Miami 1983. Christopher Connelly och Tony King spelar Mike Ross och Washington - men Washington har konverterat till islam och vill kallas Mohammed. Detta har ingenting med handlingen att göra, och Mike envisas med att kalla honom Wash. Mike och Wash är Vietnamveteraner som åtar sig uppdrag, de är väl något slags legosoldater. Filmen inleds med att de pangar den massa typer i ett hus, och när de är klara får de betalningen kontant av sina uppdragsgivare - som väntat i en bil utanför huset.

Nu när de har stålar tänker Mike och Wash åka på semester, så de beger sig ut på havet i en båt. Fast det blir inte så mycket till semester.

En rysk atomubåt som läcker radioaktivitet håller på att bärgas. I samband med detta har man gjort arkeologiska fynd på havets botten. Forskaren dr Cathy Rollins (Gioia Scola) anländer till en oljeborrplattform för att titta på fynden, och konstaterar att de är bevis på Antlantis' existens - den mytomspunna sjunkna kontinenten, alltså.

Av någon anledning får den läckande ubåten Atlantis att resa sig ur havet. Atlantis är täckt av en glaskupol som öppnar sig. Samtidigt i Miami öppnar en kostymklädd man spelad av Bruce Baron (NINJA DESTROYER, THE ULTIMATE NINJA, NINJA CHAMPION m fl) ett kassaskåp på sitt kontor, och tar fram en ansiktsmask av kristall, som han sätter på sig.

Oljeborrplattformen rasar omkull och de överlevande plockas upp av Mike och Wash. Några av dem spelas av Ivan Rassimov, George Hilton och Michele Soavi. Mike och Cathy pratar om spenat. De tar sig till en ö - nej, inte Atlantis, men en annan ö som ligger intill.

Husen på denna andra ö är övergivna. Detta beror på att ön terroriseras av Mad Max-ligister som kör motorcykel. Motorcykelgänget leds av The Crystal Skull - killen som tog på sig den där kristallmasken har alltså redan hunnit ta sig från Miami till den där ön, skrapat ihop sitt ligistgäng, och dödat större delen av befolkningen.

Vilka är motorcykelgänget? Är de Atlantis' befolkning? Kommer de från Atlantis? Vad är de ute efter? Jag vet inte. Jag vet inte varför de är på den där ön, hur de kom dit, och vilka de är. De verkar komma från Atlantis - men de kan också vara någon sekt som dyrkar Atlantis. Det nämns något om att de är ättlingar till Atlantisrasen och att de nu ska ta över världen. Lea och elaka är de i alla fall. Och ska de ta över världen får man väl säga att de börjar i liten skala med att köra motorcykel på en ö. Hur tänker de gå vidare?

Det är tur att Mike och Wash är på plats, och att de hittar lådor fulla med automatvapen, som glömts kvar i en kåk. Våra två robusta, sammanbitna hjältar lyckas rädda några överlevande - men de är inte så bra på att hålla liv i dem som räddas, de har en tendens att stryka med ändå, oftast beroende på att de är dumma i huvudet och går ut till fienden.

Mike och Walsh skjuter på allt som rör sig. Cathy har fångats och förts till Atlantis, där hon sitter och ... Tja, hon är iförd traditionell Atlantisklädsel och hjälper till med att tyda tecken. Eller vad är det hon gör? Eller är det Krypton hon hamnat på? Mike och Wash tycker att Cathy måste hämtas hem, så de tar sig till Atlantis, där de möter en staty som skjuter laserstrålar, innan de kan plocka upp Cathy, stuva in henne i en helikopter, och sticka innan glaskupolen sluts och Atlantis åter sjunker. Cathy vill prata om spenat.

En Blu-ray-utgåva av THE ANTLANTIS INTERCEPTORS är visst på väg i utlandet. Det är inte en dag för tidigt. Den här filmen har aldrig fått en officiell DVD-release någonstans i världen. Visst, det finns DVD-utgåvor av filmen, men det handlar antingen om renodlade bootlegs, eller utgåvor som befinner sig i gråzonen - den finns med i sådana där amerikanska boxar med 50 public domain-filmer och liknande, med usel teknisk kvalitet.

Jag vill minnas att den svenska videoutgåvan var letterboxad - men i övrigt höll den ganska usel kvalitet. Urtvättade färger, och så där lagom VHS-suddig bild. Därför känns det lite ovant att se den här filmen i HD med bra bild och varma färger. Bitvis är filmfotot rätt snyggt, vilket tidigare inte framgått. Ibland är filmen aningen för mörk, och en specialeffekt jag satt och väntade på syntes knappt i mörkret.

... Men det här är dock en härligt billig film, och den är hafsigt gjort. Specialeffekterna är enastående. Mycket ser verkligen ut att vara inspelat i Ruggero Deodatos badkar. Det är modeller och leksaker som välter i vattnet. Det är onekligen charmigt. Det finns en del splatter i filmen, men halshuggningar och pålspetsningar är allt annat än övertygande.

Actionscenerna är hyfsat välgjorda, de är bättre än i många andra italienska Rambo- och Mad Max-kopior. Ett par stunts överraskar och imponerar, i synnerhet de som involverar motorcyklar.

THE ANTLANTIS INTERCEPTORS är en förbålt underhållande film. Tempot är högt, det händer saker hela tiden, och eftersom handlingen är fullkomligt vansinnig blir filmen fascinerande. Filmen hinner aldrig bli tråkig.

Ledmotivet är en discolåt som heter "Black Inferno", och som är komponerad av De Natale, och Guido och Maurizio De Angelis.


 

 

 

(Netflixpremiär 15/9)



onsdag 15 september 2021

Netflix: Nattsagor

Foton copyright (c) Netflix

Sedan ett antal år driver Sam Raimi och Robert Tapert produktionsbolaget Ghost House, som producerar - just det - skräckfilmer. Filmerna brukar vara, som folk säger i utlandet, hit or miss, med betoning på "miss".  

Det är Ghost House som ligger bakom Netflixpremiären NATTSAGOR, som bygger på en bok av JA White. Tydligen är det något slags barnbok - och den här filmen, som regisserats av David Yarovesky som gjorde BRIGHTBURN, är något slags barnfilm.

Med betoning på "något slags".

... För det vetefan vad det här är!

Jag trodde att NATTSAGOR skulle vara något slags CREEPSHOW för barn. Kanske något i stil med SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK. Men det visade sig att den här filmen inte alls är som dessa filmer, det här är ingen antologifilm.

Winslow Fegley spelar den lille gossen Alex, en lillgammal typ som älskar skräck, och som ibland inte har glas i sina stora glasögon. Han ser ut som en mycket liten Ingemar Mundebo. Alex är besatt av 80-talsskräck och läser Fangoria. Lite udda, tänkte jag först, men så slog det mig att filmen kanske utspelar sig på 80-talet.

Alex skriver egna skräckhistorier, men när filmen börjar ska han sluta med detta, han känner sig utanför och konstig, och hans föräldrar bråkar. Så han ger sig av. Men han kommer inte långt. Han hamnar nämligen genast i en märklig lägenhet - som han inte kan lämna.

I lägenheten, som rymmer ett enormt bibliotek, bor häxan Natacha (Krysten Ritter), som fångar- och tar kål på barn. I lägenheten finns också flickan Yasmin (Lidya Jewett), som varit fången där ett par år, samt en pälslös, datoranimerad katt.

Natacha kräver att Alex ska berätta en skräckhistoria om dagen för henne, annars är det ajöss. Alex har svårt att hitta på några bra historier. Han och Yasmin försöker även febrilt komma på ett sätt att rymma från lägenheten, något som verkar omöjligt. Det hela utvecklas till en variant på Hans och Greta.

NATTSAGOR är en väldigt konstig film. Den är troligen alldeles för förvirrad och konstnärlig för barn - och framför allt är den alldeles för otäck för små barn. Större barn tycker nog bara att det är förrvirrat och fånigt. Jag, som vuxen, tycker att det är förvirrad, krystat, och rätt irriterande. Lillgamla ungjävlar är det värsta som finns.

Men här finns några snygga scener och scenerier, en del inslag är bra, och mot slutet dyker det det upp ännu en häxa som verkar inspirerad av Mater Suspiriorum, åtminstone när hon först figurerar som silhuett.

Men det hjälper inte. Visst, jag är vuxen och tillhör inte målgruppen, men det här är en rätt kass film. Jag avrundar betyget uppåt.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/9)


tisdag 14 september 2021

Bio: Dune

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

För ungefär 40 år sedan lånade jag Frank Herberts roman "Arrakis - ökenplaneten", som "Dune" heter i Sverige, på biblioteket. Jag hade läst i Jules Verne-magasinet och i science fiction-fanzines att denna bok från 1965 är en klassiker. Utgåvan jag lånade hade ett trist omslag som fick den att se ut som "Bröderna Lejonhjärta". Men jag läste aldrig boken. Eller så började jag läsa den, men tyckte att den var alldeles för trist och tungrodd.

1984 hade David Lynchs beryktade filmatisering av Herberts roman premiär. Jag såg den aldrig på bio, jag hyrde den på video en tid senare. Lynchs DUNE är ju mest känd för att vara en mastodontflopp utan like. En svindyr film som inte funkade alls, och som få gick och såg. Jag såg faktiskt om den filmen för ett par månader sedan. Den finns på Netflix, men jag såg den på Blu-ray. På den svenska utgåvan ligger även den längre TV-versionen, men jag nöjde mig med den vanliga bioversionen.

Jag förstår varför filmen floppade, och jag undrar hur någon kan ha trott att den skulle bli framgångsrik till att börja med. David Lynchs DUNE är fullkomligt obegriplig. Det har pratats och skrivits mycket om att Lynch inte fick klippa filmen som han ville, att den var flera timmar kortare än det var tänkt, och så vidare - men, det spelar ingen roll hur lång filmen är. Det är manuset och berättandet som inte funkar. Om den vore tre, fyra, eller fem timmar lång, hade den troligtvis varit lika obegriplig - men även olidligt lång.

Dock tycker jag att DUNE från 1984 är en av de snyggaste science fiction-filmer som gjorts. Jag tilltalas av estetiken; det är Blixt Gordon och steampunk. Det är maffigt och färgsprakande. Detta gör att filmen är kul att titta på, även om man inte begriper någonting.

Redan i mitten av 1970-talet skulle romanen filmatiseras. Då var det den härlige vildhjärnan Alejandro Jodorowsky som höll i spakarna. Jodorowsky anlitade HR Giger, Chris Foss och Jean "Moebius" Giraud för att designa kulisser och gestalter, Dan O'Bannon skulle stå för specialeffekterna, Pink Floyd skulle komponera musiken, och till rollerna anlitades folk som Salvador Dalí, Orson Welles, Mick Jagger och Udo Kier. Tyvärr lyckades man aldrig skrapa ihop tillräckligt med pengar, budgeten växte konstant, och projektet lades ner. Det är ju synd - det här hade kunnat bli en lika fantastisk som vansinnig film. Den som vill veta mer om detta filmprojekt kan se dokumentärfilmen JODOROWSKY'S DUNE, som kom 2013.

TV-serien DUNE från 2000 har jag inte sett.

Så är vi då framme vid 2021 års filmatisering. Okej, egentligen är det inte 2021 års filmatisering, den skulle haft premiär för nästan ett år sedan, vilket pandemin satte stopp för. Istället premiärvisades DUNE på filmfestivalen i Venedig alldeles nyligen. Jag läste att den fick stående ovationer. Jasså? Behövde publiken få igång blodcirkulationen? Hade de fått träsmak i röven och kände för att stå upp.

Det är kanadensaren Denis Villeneuve som regisserat. Det senaste han gjorde var den mindre lyckade BLADE RUNNER 2049. Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att det bästa han gjort nog är thrillern PRISONERS.

Nå. DUNE. I filmens förtexter står det DUNE PART ONE. Vi får alltså ingen avslutad berättelse. Vad jag vet har man inte börjat spela in del två än, så det kommer att dröja flera år innan publiken får reda på hur det går. Floppar denna första del, kommer kanske ingen del två.

David Lynchs film är alltså fullkomligt obegriplig - men Villeneuves film är inte mycket bättre. Den är bara aningen mer begriplig. Handlingen är så luddig att varken SF Studios, som distribuerar i Sverige, eller Warner Bros i USA lyckas sammanfatta handlingen på sina respektive webbsidor. Det står bara att Paul Atreides är en briljant ung man som måste resa till universums farligaste planet för att säkra sitt folks framtid, och att illasinnade krafter är ute efter planetens viktigaste råvara; kryddor. Kryddor som behövs för att flyga rymdskepp och ha sig. Man kan sammanfatta handlingen med tre ord: det händer ingenting.

DUNE är en film om folk som bor i mörka betongbunkrar. De har rymdskepp och flygmaskiner, men de verkar inte ha uppfunnit glödlampan. Eller tapeter. Filmen ser ut att vara inspelad i ett övergivet parkeringshus på Hisingen. När de inte är ute i öknen. Eller besöker Glumslövs backar, vilket de ser ut att göra i början av filmen. Färgskalan pendlar mellan grått och sepia. Ett par gånger dränks bilden i ett rött sken, men sedan är det grått igen. Betong, betong, och bleka ansikten.

Den unge hjälten Paul spelas av Timothée Chalamet. I Lynchs version gjordes Paul av Kyle Maclachlan. Maclachlan har en bra, rejäl haka. Chalamet har ingenting. Han har så dålig utstrålning att han knappt fångas av kameran. Rebecca Ferguson spelar Pauls morsa, lady Jessica. Hon är med sin påg mest hela tiden under filmens händelser. Bland annat kraschar de med en flygmaskin i öknen två gånger. Det räckte inte med en gång, så det gör det en gång till. Ja, något måste de ju hitta på för att fylla ut speltiden, som hamnar på två timmar och 35 minuter.

Stellan Skarskård spelar filmens storskurk, den onde Baron Vladimir Harkonnen. Han är stor som Jabba the Hut. Han tycker om mat. I en scen ser det ut som om han tar sig ett bajsbad. Charlotte Rampling går omkring med ett myggnät eller vad det nu är över huvudet, Oscar Isaac har skägg, Josh Brolin ser sur ut, Dave Bautista är slem, och Jason Momoa spelar en kille jag trodde skulle vara hjälten, men inte fan är han det. Javier Bardem dyker upp som en snubbe som spottar. Zendaya spelar en ökentös som figurerar i Pauls drömmar, men han träffar henne på riktigt också. Förstås. 

DUNE är fullkomligt humorbefriad. Det här är en gravallvarlig film. Inga rollfigurer presenteras ordentligt, inga besitter utmärkande personligheter. Flera stycken av dem stryker med och jag brydde mig inte, eftersom jag inte riktigt visste vilka de var och vad de hade med det hela att göra. Den här filmen består av folk som gör saker, och man tänker, jaha, vad håller de nu på med?

Efter visningen sa min kompis, som jag såg filmen med, att den kändes som första avsnittet av en TV-serie på HBO. Vilket stämmer. Vi såg DUNE i en IMAX-salong, men det här är ingen film som kräver en jätteduk. Det är en överraskande ful film. Här finns ett par mäktiga scener, men de är inte många. Skurkarmén ser ut som något ur Métal Hurlant, vilket är lite coolt, övriga arméer och annat löst folk, däribland Paul, verkar mest inspirerade av italienska fascister.

DUNE känns som en religiös allegori, vilket det nog också är. Gamla testamentet (eller nya?) i rymden. Detta intryck förstärks av Hans Zimmers oerhört vissna filmmusik, som har klara New Age-drag. Redan i början pratas det om att Paul är the One. Universums hopp. Frälsaren.

Trots att handlingen utspelar sig i yttre rymden, mäter man avstånd i meter. Man dricker kaffe. En jävel spelar säckpipa. Paul och hans morsa har även lånat the Force av Luke Skywalker, de pratar med monsterröst, och då lyder folk.

Jag ser att en del redan kallar den här filmen för "mästerverk". DUNE är inget mästerverk. Det är en lång och tråkig film, helt utan krydda. Inte ens salt och peppar.

Just det, det förekommer ju sandmaskar också. Dem hade jag glömt.

För en stund sedan läste jag att DUNE kommer att släppas på streamingtjänsten HBO Max i USA samtidigt som den går upp på bio.

Även om boken "Arrakis - ökenplaneten" troligtvis är omöjlig att filmatisera, hade jag gärna velat se Jodorowskys version. Om han lyckats göra den. Och jag tittar mycket hellre på David Lynchs bänga version, än ser Villeneuves film en gång till.



 

 

 

(Biopremiär 15/10)

söndag 12 september 2021

Bio: Malignant

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

James Wan är den halvbakade skräckfilmens mästare. Wan slog igenom 2004 med lågbudgetfilmen SAW, och han har förvisso gjort actionfilmerna FAST & FURIOUS 7 och AQUAMAN, men i övrigt har han bara regisserat skräckfilmer. Han har även producerat ytterligare några skräckfilmer. Och de känns alla rätt halvbakade. Ofärdiga. Det är något som saknas.

MALIGNANT, vilket betyder elak, ändrar inte mina åsikter om James Wan. Jag noterar att en del, främst amerikaner, hävdar att det finns kraftiga drag av Dario Argento i den här filmen. Nej, det håller jag väl inte med om. Om man nu inte tycker att det räcker med närbilder på en utstuderad kniv för att en film ska kännas som något av Argento.

Jag associerar snarare till Frank Henenlotters BASKET CASE. Och till Stephen Kings roman "Stark". Här och var går det heller inte att låta bli att tänka på MATRIX. En skräckversion av MATRIX? Jo, lite grann så är det här.  

Annabelle Wallis spelar Madison, som efter att ha misshandlats av sin man förlorar det barn hon var gravid med. Madison börjar även se mardrömslika syner. Hon ser olika människor bestialiskt mördas av en långhårig varelse iförd em lång, svart rock. Det är bara det att morden sker i verkligheten

Två poliser spelade av George Young och Michole Briana White, utreder morden, och misstankarna riktas mot Madison, vars förklaringar känns alldeles för otroliga. Madison tror nämligen att det är hennes låtsaskompis från barndomen, Gabriel, som är mördaren. Det säger sig själv att poliserna inte tror på sådana dumheter.

Poliserna får dock tillfälle att strida mot Gabriel - och det är detta som gör att MALIGNANT känns som en skräckversion av MATRIX. Vilt skjutande och vilda slagsmål med en buseman iförd lång svart rock, och som upphäver tyngdlagen.

Det finna ett par bra scener i Wans film. Ett par inspirerade inslag. Men som helhet funkar denna alldeles för långa film inte. Det är mycket mörker, så pass mycket att det ibland är svårt att se något, och det är mycket blod, våld och splatter. Men det blir aldrig spännande eller otäckt. Det hela är lite för slickat, lite för plastigt. Det är något som saknas. Dessutom innehåller filmen alldeles, alldeles för många datoranimationer. Det här är så intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva.

Zoë Bell har en liten roll som vred fånge.



 

 

 

 

(Biopremiär 10/9)

fredag 10 september 2021

Netflix: Kate

Foton copyright (c) Netflix

En god sak pandemin förde med sig, var att jag började lyssna på musik igen. Va? Lyssnar du inte på musik, påg? utbrister en del av er.

När jag växte upp var jag väldigt musikintresserad, i synnerhet under tonåren och som ung vuxen. Men: grejen är att jag jobbar som skribent. Som författare. Jag sitter och skriver manus till tecknade serier dagarna i ända (samt recensioner här på TOPPRAFFEL!), och jag kan inte jobba och lyssna på musik samtidigt. Jo, klassisk musik, utan sång. Men - rockmusik funkar inte. Jag kan inte skriva om jag lyssnar på musik, jag kan inte koncentrera mig på det jag skriver - eller så sätter jag på en skiva när jag skriver, men glömmer bort den och hör inget, eftersom jag är inne i författandet.

Men. Nu under pandemin uppstod en hel del dödtid. Det gick inte att gå på bio, inte på krogen, det var inte mycket det gick att göra, och jag kunde ju inte enbart sitta och skriva och se på film. Så jag började lyssna på musik och utforska sådant som var nytt för mig.

... Jag fastnade i Japan på en gång. Jag är inte någon större anhängare av japansk populärkultur, jag gillar inte manga och animé, och sushi är det äckligaste jag vet. Men. Japansk rock. Hård rock. Hårdrock. Heavy metal. Power metal. Punk. Jag blev fascinerad kvar där.

Det mesta av den japanska pop- och rockmusiken är skit, det är om möjligt ännu mer slätstruket och formelbundet än det värsta som görs i väst. Men - när det är bra, är det riktigt bra, på ett häftigt sätt. De bra japanska banden har en tendens att överraska, man vet aldrig riktigt vad man får, det kan ibland vara totalt vansinne, och ofta är bandmedlemmarna skrämmande skickliga musiker. Och påfallande ofta är alla medlemmar kvinnor. Det gäller de band jag fastnat för.

Bäst av de japanska banden är Band-Maid. Förvisso upptäckte jag dem redan när de släppte sin första platta, men då trodde jag att de var ett plojband, lite grann som Ladybaby och  Baby Metal (Baby Metal visade sig efter ett tag vara mer än ett plojband, förresten). Band-Maids senaste platta är grym. Dessutom har de Akane Hirose på trummor, hon är nog den grymmaste trummisen just nu.

Jag var nyfiken på Netflixproduktionen KATE, eftersom jag visste att Band-Maid skulle vara med i filmen. Bandmedlemmarna har teasat som detta en längre tid på Instagram. Dessutom kändes bilderna ur filmen och dess trailer lockande. Jag hade vissa förhoppningar om att det här skulle vara en bra film.

... Men där sket jag mig allt på tummen. 

KATE är regisserad av Cedric Nicolas-Troyan, fransmannen som gjorde den inte alltför lyckade THE HUNTSMAN: WINTER'S WAR. För manuset står Umair Aleem, som skrev den häpnadsväckande usla EXTRACTION. KATE är ännu en film om en kvinnlig lönnmördare, de brukar ju ha hjältinnans namn som titel: NIKITA, HANNA, ANNA, och så vidare. 

Nicolas-Troyans film är en slapp imitation av tidigare filmer i genren. Aleems manus känns som något slags Best of andra liknande filmer. Det här är otroligt ooriginellt och fantasilöst.

Historien utspelar sig i Japan - men större delen av filmen är inspelad i Thailand och på Hawaii. Mary Elizabeth Winstead spelar Kate, som sedan hon var liten flicka har tränats upp till att bli en superskicklig lönnmördare. Woody Harrelson gör hennes mentor Varrick.

I början av filmen tvekar Kate när hon ska skjuta en japansk gangster - mannens unga dotter Ani (Miku Patricia Martineau) är nämligen med honom. Kate genomför dock uppdraget och skjuter mannen. Kort därpå blir Kate förgiftad - hon har blivit utsatt för ett radioaktivt ämne. Enligt en läkare har hon ungefär en dag kvar innan hon dör, och det finns inget motgift. Innan Kate dör tänker hon hitta den som förgiftat henne, ta reda på varför hon förgiftats, och självklart döda personen i fråga.

Kates kropp bryts ner mer och mer, och hon injicerar med jämna mellanrum något slags drog som håller igång henne. Hon slåss med- och skjuter på gangsters så att blodet sprutar. Hjälp får hon av Ani, som inte vet om att det var Kate som sköt hennes far. En yakuzaboss spelas av Jun Kunimura, som vi känner igen från mängder av japanska filmer, samt KILL BILL. Skurken som förgiftat Kate är den vi trodde redan från början!

KATE har glassiga, neonblänkande miljöer och ett elegant filmfoto. Mary Elizabeth Winstead är inte dålig i titelrollen. Actionscenerna är välkoreograferade, de är inte taffliga och genanta som de var i GUNPOWDER MILKSHAKE.

Men. Det här är en dålig film. Den är fruktansvärt tråkig. Att handlingen är ooriginell är en sak, men den behöver väl inte också vara tråkig? Här finns massor med action och blodet sprutar friskt - medan vi kämpar för att hålla oss vakna. Kate är en ganska osympatisk hjältinna. Filmen är totalt humorbefriad. Det ligger nära till hands att jämföra med JOHN WICK - men Wickfilmerna har allt det KATE saknar.

Band-Maid har med två låtar på soundtracket, och de uppträder på en nattklubb Kate besöker. De är i bild en knapp minut. Denna minut är bättre än resten av filmen. Snällt betyg:





 

 

(Netflixpremiär 10/9)


Band-Maid: "Different".


torsdag 2 september 2021

Netflix: SAS: Rise of the Black Swan

Foton copyright (c) Sky Cinema

Ännu en Netflixpremiär, dock ej på en Netflixproduktion. SAS: RISE OF THE BLACK SWAN, som regisserats av norrmannen Magnus Martens, är producerad av den engelska kabelkanalen Sky Cinema (plus ytterligare några bolag). Filmen började spelas in redan 2018 och låg klar 2019 - men det kom att dröja tills 2021 innan den fick premiär. Den premiärvisades i våras på olika kanaler och streamingtjänster i ett antal länder under titeln SAS: RED NOTICE, men när Netflix köpte den för distribution i resten av världen, döptes filmen om till SAS: RISE OF THE BLACK SWAN för att undvika att det blandas ihop med Netflixproduktionen RED NOTICE.

Filmen bygger på en roman av den svenska SAS-piloten ... Nej, jag skojar, den bygger på en roman av den tidigare SAS-soldaten Andy McNab (pseudonym för Steven Billy Mitchell), som även producerat filmen. SAS står för Special Air Service, Englands hårdaste specialförband. 1999 spelade Sean Bean McNab i TV-filmen BRAVO TWO ZERO, jag tror att jag sett den, men den var nog inget vidare. Dock var den sannolikt betydligt bättre än SAS: RISE OF THE BLACK SWAN.

Australiskan Ruby Rose spelar amerikanskan Grace Lewis. Psykopat och soldat. Hon är dotter till en garvad soldat som görs av engelsmannen Tom Wilkinson. Grace har en bror som strider med sin far och syster, han görs av walesaren Owain Yeoman. Tydligen var det svårt att hitta riktiga amerikaner till rollerna.

Den brittiska regeringen har skickat ut familjen Lewis; de svarta svanarna, på ett uppdrag som inte går som planerat - Grace och hennes gäng slaktar invånarna i en liten öststatsby. Dock filmas deras krigsförbrytelser, och när videosnutten visas på TV - på Sky News, förstås - uppstår en kris på Downing Street. Premiärministern måste avgå och den kommer ut att han skickat ut galningarna på uppdraget.

Jobbet att stoppa familjen Lewis går till SAS-soldaten Tom Buckingham (Sam Heughan), en överklasskille som bor i ett slott. Gamle far Lewis stryker med när Tom och hans män slår till, men Grace och brorsan kommer undan.

Tom har en flickvän, doktorn Sophie Hart (Hannah John-Kamen), som han vill gifta sig med. Han planerar att ta henne till Paris, där han ska fria till henne. De sätter sig på tåget under engelska kanalen - men gissa vilka som av en slump befinner sig på samma tåg! Jo, syskonen Lewis och deras illasinnade legosoldater. De ställer till med jävelskap. Det visar sig att flera av de goda killarna är köpta och hjälper Grace att komma undan. Andy Serkis spelar en elak typ som håller i flera trådar. Den ende som kan reda ut situationen och rädda tågets passagerare är förstås Tom Buckingham, som bland annat hjälper en liten fransk tös att fly via en toalettstol.

SAS: RISE OF THE BLACK SWAN är verkligen erbarmlig! Trots en massa action, är den vansinnigt tråkig, den är alldeles, alldeles för lång; över två timmar när 90 minuter hade räckt, manuset illa skrivet, dialogen är hemsk, skådespeleriet är än värre. Filmfotot är platt och fult, filmen ser billig ut trots att den säkert kostat en hel del. Det hela är taffligt och valhänt. Den tuffe hjälten har ingen personlighet alls, ingen som helst utstrålning, han hade lika gärna kunnat spelas av ett vedträ. Eller av Krister Henriksson.

Ruby Rose, som inte kan agera alls, har den ondskefullaste frisyren sedan Javier Bardem i NO COUNTRY FOR OLD MEN.

Att det ska vara så ohyggligt svårt att göra actionfilmer nuförtiden! Har folk glömt hur man gör?



 

 

 

 

(Netflixpremiär 27/8)