Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

torsdag 12 augusti 2021

Bio: The Green Knight

Foton copyright (c) Scanbox

Som bekant är det väldigt svårt att göra filmer som bygger på Arthursagan efter att MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD kom 1975. En bit in i THE GREEN KNIGHT hamnar hjälten i en mystisk skog. Han ser sig om, och vi ser träden filmade med subjektiv kamera. Något kommer att dyka upp ... och jag tänkte förstås genast att nu kommer the Knights who say Ni! Så är det hela tiden. Inte bara i den här filmen, utan i alla filmer om kung Arthur och hans riddare. Bad. bad Zoot!

Legenden om den gröne riddaren är en av de mest kända berättelserna ur Arthursagan. Ursprungligen skrevs den på 1300-talet. Jag letade om texten på nätet, men den är skriven på vers och på inte helt färsk engelska, vilket gör att den är rätt svårpenetrerad. Om man nu inte är inne på uråldriga poem på medelengelska.

Filmer om legenden finns det en hel hög, gjorda både för bio och TV. 1973 kom GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, med Murray Head som Sir Gawain. Det här är en billig och lite tafflig fiolm, som regisserades av Stephen Weeks. 1984 var Weeks i farten igen - då gjorde han SWORD OF THE VALIANT: THE LEGEND OF SIR GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, producerad av Cannon. Det är samma film en gång till. Miles O'Keefe spelade Gawain, Sean Connery var den gröne riddaren, och i den imponerande rollistan återfanns även folk som Trevor Howard och Peter Cushing. Budgeten var lite högre den här gången, fiolmfotot bättre, men det är en otroligt fånig film. 1991 kom en engelsk TV-film som heter GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT. Den ser ut som en typisk engelsk TV-produktion, den är billig, skjuten på video, och teatral. Den ligger originalhistorien nära, men den är i ärlighetens namn rätt tråkig.

Amerikanen David Lowery har tidigare gjort filmer som den usla PETER OCH DRAKEN ELLIOTT och den trevliga DEN SISTE GENTLEMANNEN. Nu har han gett sig på riddarna av runda bordet med THE GREEN KNIGHT, som han även skrivit manus till - och han har faktiskt lyckats göra den bästa filmatiseringen av en berättelse ur Arthursagan sedan John Boormans EXCALIBUR (1981). 

Dev Patel spelar slarvpellen Gawain, och utseendemässigt skiljer han sig förstås från alla tidigare Gawain på film. Det är jul, och Gawain vaknar upp på ett horhus. En av kvinnorna där, Essel, spelas av Alicia Vikander. Gawain skyndar iväg till kungen (Sean Harris), underförstått Arthur, men han nämns aldrig vid namn. Julfirandet pågår för fullt, när plötsligt portarna slås upp och en mystisk, grön riddare (Ralph Ineson), till synes ett levande träd (han påminner om Groot i GUARDIANS OF THE GALAXY), rider in. 

Den gröne riddaren vill leka en lek. En av riddarna i salen ska få utdela en hugg med ett svärd mot den gröne riddaren. Julen året därpå ska den gröne riddaren återgälda hugget. Ja, de lekte märkliga lekar på den tiden. Gawain blir den som ska hugga ner främlingen. Kungen räcker Gawain sitt svärd (Excalibur?), och Gawain hugger huvudet av den gröne riddaren. Då händer något märkligt. Den huvudlösa kroppen plockar upp huvudet och sätter tillbaka det på halsen. Han skrattar och rider därifrån. Et år senare ska alltså Gawain få sitt huvud avhugget. Året går, och till slut är det dags för Gawain att rida iväg till det Gröna kapellet och möta sitt öde. Märkliga saker sker under den långa färden.

I en stuga träffar Gawain ett spöke (Erin Kellyman), som vill att han ska hitta hennes avhuggna huvud. Han hamnar i ett slott bebott av en lord (Joel Edgerton), vars hustru spelas av Alicia Vikander - ja, hon gör två roller. Hustrun gör sexuella närmanden mot Gawain. Rent allmänt är den här filmen full av sexuella närmanden och åtrå. Det vilar en tjock, erotisk stämning över filmen.

Jag ska inte påstå att jag förstod allt i den här filmen. Väldigt mycket förstod jag inte alls. Gawains mor ska visst vara Morgana Le Fay (jag föredrar stavningen Morgana framför Morgan), det uppfattade jag aldrig. Det här är ett högst surrealistiskt riddaräventyr. THE GREEN NIGHT känns som en oerhört vacker mardröm.

Bitvis associerar jag till den franska serietidningen Métal Hurlant på 1970-talet. En mäktig scen med ett gäng vandrande jättar ser ut som något skapat av Moebius. Ibland ser det ut som om det är tecknarna från The Studio, det vill säga Barry Windsor Smith, Jeff Jones och gänget, som ligger bakom. Ofta ser scenerierna ut som renässansmålningar. Tempot är långsamt, allting är suggestivt. Att man inte fattar allt spelar ingen roll, det här är vackert och fascinerande.

I Sverige är THE GREEN KNIGHT tillåten från elva år. Mediebyrån skriver i sin motivering att filmen innehåller kuslig och skrämmande stämning, halshuggningar med mera, men "filmens sagokaraktär och långsamma tempo bedöms dock minska inslagens skrämmande effekt". Men: i USA är den här filmen Rated R, det vill säga tillåten från 17 år. Detta beror inte på att det förekommer våld och skrämmande stämning, utan på att vi får se några nakna kvinnobröst, samt en synnerligen oväntad sekvens som avslutas med ett spermasprut!

Med detta sagt: THE GREEN KNIGHT är en film ytterst få elvaåringar lär uppskatta. Det här är ingen film för barn. Och många vuxna lär klaga på att den är för konstnärlig och tråkig.

David Lowerys film har snygga och kreativa förtexter och kapitelrubriker, filmfotot är exemplariskt, och skådespelarna är förstås utmärkta.

... Dock kunde jag aldrig sluta att tänka på Monty Python när jag såg filmen.


 




(Biopremiär 13/8)

lördag 7 augusti 2021

Netflix: Svärmen

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär. SVÄRMEN är producerad av Wild Bunch, ett bolag som ofta är representerat bland tävlingsfilmerna i Cannes, och TV-kanalen Arte, samt ytterligare några bolag. Jag gissar att Netflix inte var inblandade i produktionen, utan bara köpte filmen, eftersom pandemin såg till att en biopremiär fick skrotas. Jag noterar att SVÄRMEN visades på några filmfestivaler förra året. Återigen måste jag gissa, och jag gissar att det var digitala versioner av dessa festivaler, eftersom de flesta biografer förstås var stängda förra året.

Regissören Just Philippot långfilmsdebuterar med detta skräckdrama, med betoning på drama. I huvudrollen ser vi Suliane Brahim de la Comédie-Française.Nej, hon heter inte så, hon heter inte
Suliane Brahim de la Comédie-Française, men det står så i förtexterna. La Comédie-Française är Frankrikes nationalteater, det är så berömt att skådespelarna gärna lägger till det efter sina namn.

Om man sätter sig i sin Ikeasoffa, eller sin divan, för att se SVÄRMEN, ska man inte förvänta sig en skräckfilm. Åtminstone inte en regelrätt skräckfilm. Philippots film ser ut- och känns som alla de här små vardagsrealistiska, lågmälda franska dramerna som visas på landets biografer för så kallad konstnärlig film. Här finns inga coola människor i snygga kläder som röker Gaulois och dricker pastis, inga flotta miljöer, inga historiska byggnader, inget utstuderat filmfoto. SVÄRMEN utspelar sig på vischan. Miljöerna är lite sjabbiga, bostädernas interiörer är lite gråa och fula (jag har varit hemma hos folk på den franska landsbygden, det ser ofta lite skabbigt ut; mörkt och muggigt), och de relativt få medverkande ser ut som folk gör mest.

Suliane Brahim de la Comédie-Française spelar Virginie, som bor på en liten gård tillsammans med sina två barn. Dottern hatar tillvaron där, och hon hatar det Virginie försöker livnära sig på. Virginie håller på att gå i konkurs, och för att rädda sin gård, har hon börjat föda upp ätbara gräshoppor. Gräshoppor som grillas. Vi får se hur de tillagas. De blir förvisso härligt krispiga, men jag får inte lust att smaka.

Det går inte så bra det här heller. Att föda upp- och sälja ätbara gräshoppor, alltså. Men så upptäcker Virginie något märkligt. De gillar blod, de här gräshopporna. Blod får dem att piggna till. Dessutom börjar Virginie att utveckla något slags märklig, besatt relation till gräshopporna.

Större delen av SVÄRMEN handlar inte om gräshoppor som glufsar i sig blod. Det här är främst ett drama om Virginie och hennes barn, och om ett par män som ibland kommer till gården. Virginie blir alltmer sliten och beter sig alltmer besynnerligt. Förhållandet till dottern är inte det bästa. Dottern är sur och tvär, och rätt jobbig. De flesta av rollfigurerna är lite trista eller osympatiska. Men de har en trevlig get på gården.

Det dröjer länge innan filmen utvecklas till något som liknar thriller. Visst kommer gräshopparna att bege sig ut och leva jävel, men vi får vänta till slutet, som är aningen hafsigt. Jag kan inte påstå att det blir otäckt eller spännande, men filmen är en aning intressant.

"Slowburn" kallas filmer som tar tid på sig innan det händer något. SVÄRMEN brinner extra långsamt. Men i egenskap av drama är filmen rätt okej. De som förväntar sig fläskig gräshoppeskräck kommer att bli besvikna.


  


 

 

(Netflixpremiär 6/8)


torsdag 5 augusti 2021

Netflix: Aftermath

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, men den här gången handlar det inte om en Netflixproduktion. Dock verkar filmen ha fått premiär direkt på Netflix.

Ibland kan det vara bra att sova på saken. Vilket jag gjorde med Peter Winthers spökthriller AFTERMATH, som jag såg igår kväll. Direkt efter att jag sett filmen tyckte jag att den var alldeles för lång, men rätt okej. En svag trea skulle den nog kunna få. Men så funderade jag lite till, i synnerhet på slutet, och nu när jag sitter här och skriver, har jag beslutat mig för att sänka betyget.

Shawn Ashmore spelar Kevin Dadich, som jobbar med att rengöra hus och lägenheter där folk mördats eller tagit livet av sig så att blod och äckel har stänkt. Efter att ha tvättat rent en flott lyxvilla där en man skjutit sig efter att först ha mördat sin fru, erbjuds Kevin att köpa huset till ett vrakpris.

Kevins fru Natalie (Ashley Greene) är ytterst tveksam till att flytta in i huset. Men eftersom hon är modedesigner, kan hon behöva ett rejält arbetsrum, och dessutom har hon ett fett kontrakt på gång. Motvilligt ger hon med sig.

Kevins och Natalies relation är inte den bästa. De går i parterapi. Natalie har varit otrogen. De behöver tjäna mer pengar. Natalies morsa är ond och jobbig.

Relationen blir inte bättre av att huset de flyttat in i är hemsökt. Åtminstone är det vad Natalie tror. Kevin är förstås inte hemma när Natalie upplever övernaturligheter, och de gånger han faktiskt hör mystiska ljud, hittar han aldrig något. Det han dock tycker är märkligt, är att någon beställer mängder av porrtidningar i hans namn, och att någon pekat ut Kevin och Natalie som nazister, vilket inte är sant. Polisen tror förstås att Natalie är knäpp när hon redogör för det hon sett.

Större delen av den här filmen är mer ett drama om Kevins och Natalies relation. Men när det väl spökar i filmen, blir det faktiskt rätt kusligt. Ett par scener är effektiva. Dessutom är filmen förhållandevis välgjord.

Men så kommer vi fram till upplösningen. Jag ska inte avslöja slutet här, men när filmen slutade kände jag att det var i dummaste laget. Eller hade jag missförstått? Jag gick och la mig, men idag när jag tänkte på filmen och dess slut, googlade jag fram en sida där slutet förklarades. Det var så som jag trodde - och det är otroligt fånigt och långsökt.

Till detta kommer det faktum att Natalie är en rätt störig typ, med sina jobbiga utbrott, medan Kevin är en blek och trist snubbe. Ytterligare en märklig grej, är att när Kevin börjar studera vid sidan av jobbet, för att kunna få ett bättre och mer välbetalt jobb, blir han klasskompis med en ung, söt tjej (Diana Hopper). Han spenderar en hel del tid med henne, han är ofta hos henne och pluggar, och jag tänkte att snart kommer han att ta ett snedsteg. Men det händer ingenting, hon försvinner ur handlingen, och alla hennes scener är meningslösa. Om de plockats bort, hade filmen kunnat bli betydligt kortare.

Lättskrämda personer som gillar Ashley Greene och Shawn Ashmore lär uppskatta filmen mer än jag. AFTERMATH påstås bygga på sanna händelser. Antagligen är det mesta hittepå.






(Netflixpremiär 4/8)


Bio: The Courier

Foton copyright (c) Scanbox

Ni vet hur det är. Man går på bio och ser en spionfilm, kanske en som bygger på sanna händelser, kanske en som bygger på en bok av John Le Carré. Filmen är bra, men när den slutar vänder man sig till personen man såg filmen tillsammans med, och frågar; "Ähum ... Jag fattade ingenting. Vaffan handlade filmen om?". Alldeles för många spionfilmer har en tendens att vara alldeles för snåriga, ibland så pass snåriga att skådespelarna i efterhand har erkänt att de själva inte förstod någonting.

Så är inte fallet med den engelska spionthrillern THE COURIER, som regisserats av Dominic Cooke, och som inte ska förväxlas med en annan engelsk thriller med samma namn som kom 2019. Okej, Cookes film är den engelsk-amerikansk samproduktion, men av det amerikanska märks inte mycket mer än Rachel Brosnahan som CIA-agent.

THE COURIER bygger på verkliga händelser. Det är tidigt 1960-tal, kalla kriget pågår, och i Moskva finns den före detta översten Oleg Penkovsky (Merab Ninidze), som förser väst med information. Penkovsky säger sig vara en patriot som inte gillar sin regering, det vill säga Chrusjtjov, och han drömmer om att hoppa av och flytta till USA med sin familj.

I London har MI6-agenten Dickie Franks (Angus Wright) möte med Emily Donovan (Brosnahan) från CIA. De behöver en kurir som utan att dra misstankar till sig kan åka till Moskva och ta emot det Penkovskys har att leverera. Valet faller på den sympatiske affärsmannen Greville Wynne (Benedict Cumberbatch), en väldigt vanlig man, lite torr och kul på ett brittiskt sätt, som lever ett ganska vanligt liv med fru och son. Dock reser Wynne mycket i jobbet, så att han åker till Moskva med jämna mellanrum skulle inte tycka vara märkligt.

Efter en viss tvekan går Wynne med på uppdraget. Han åker till Moskva och gör affärer med Penkovskys företag, ibland åker Penkovsky till London, och snart uppstår en vänskap mellan de två männen. Men självklart uppstår det efter ett tag problem, annars skulle det här inte vara mycket till thriller. KGB börjar fatta misstankar.

THE COURIER är en oerhört bra film. Det här är riktigt, riktigt bra. Cooke berättar i ett behagligt tempo, vi får lära känna de här människorna, vilket gör att vi engageras av handlingen. Därför blir det spännande när det börjar hetta till när spioneriet inte går som planerat. Dessutom lyser den där vanliga spionfilms-snårigheten med sin frånvaro.

Benedict Cumberbatch gör en enastående insats i huvudrollen. Han är strålande. Om den här filmen gjorts för 30-35 år sedan, hade jag kunnat tänka mig en nedtonad Michael Palin i rollen. Samma typ av utstrålning, samma personlighet. Cumberbatch genomgår även en fysisk förvandling under filmens gång.

... Men även övriga skådespelare är utmärkta. Dessutom är filmen snygg, Prague agerar stand-in för Moskva, 1960-talet skildras med väl inrökta bostäder, och vi får se några scener från Londons, enligt ryssarna, dekadenta nattliv.

Självklart är det här en film du ska se. En lågmäld, spännande spionfilm utan bombastiska actionscener. Starkt betyg nedan, snudd på en femma.

Verklighetens Greville Wynne dyker upp i ett gammalt nyhetsklipp alldeles innan eftertexterna börjar rulla.

Den modell av en rysk rymdraket Penkovsky har med som present till Wynnes son skulle jag vilja ha!


 

 

 

(Biopremiär 6/8)


tisdag 3 augusti 2021

Bio: The Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag hade vissa förväntningar på SUICIDE SQUAD, som kom 2016. Detta beroende på att den skrevs och regisserades av David Ayer, som gjorde de utmärkta STREET KINGS och FURY. Dock visade det sig att Ayers film var riktigt usel. Pissusel. En av de sämsta superhjältefilmer som gjorts - om man nu kan kan kalla en film med superskurkar som hjältar en superhjältefilm.

När man nu gjort en ny film om detta skurkgäng, har man gett den en snarlik titel. Man har bara lagt till ett "The" framför "Suicide Squad" - vilket säkert kommer att leda till att folk om några år kommer att se fel film av misstag. 

Den nya filmen är ingen uppföljare, det här är snarare en "reboot", som det ju heter. Warner Brothers och DC Comics börjar om på nytt, ny regissör, nya skådisar, nya rollfigurer, ny inriktning, nytt stuk. 

Ny regissör är James Gunn, som gjorde GUARDIANS OF THE GALAXY-filmerna. Gunn står även för manus, och att välja honom var helt rätt. Han har satt sin egen prägel på THE SUICIDE SQUAD. Förvisso har alltså Gunn tidigare gjort Marvel-filmer, men - som jag nämnt tidigare - en skillnad mellan Marvels och DC:s superhjältefilmer, är att DC ofta anlitar regissörer med något slags konstnärlig vision, de sätter sin egen prägel på filmerna. Nu blir det inte alltid bra, ofta är DC:s filmer dåliga, men det är ändå lite intressant. Visst finns det undantag bland Marvel-filmerna, men i alldeles för många fall kan jag inte säga vem som regisserat, jag kommer inte ihåg namnen på många av regissörerna. 

Om jag räknat rätt, är det bara fyra av skådespelarna från den första filmen som återkommer den här gången. Det är Viola Davis som Amanda Waller, kvinnan som väljer ut medlemmarna till Task Force X, som självmordsskvadronen egentligen heter. Det är Joel Kinnaman som Rick Flag, ledare för Task Force X. Det är Jai Courtney som Captain Boomerang, och så är det Margot Robbie som Harley Quinn - hon står först i rollistan, så hon får väl anses vara stjärnan. I den förra filmen spelade Will Smith Deadshot. Han är inte med den här gången. Istället spelar Idris Elba den snarlika Bloodsport, som också har en ung dotter. Jag får erkänna att jag trodde att det var samma figur.

THE SUICIDE SQUAD handlar om en ö som heter Corto Maltese - och som inte har något med Hugo Pratts seriehjälte att göra. Dock nämns den här ön redan i Tim Burtons BATMAN från 1989 - om den nämnts tidigare i någon serietidning vet jag inte. Corto Maltese styrs av en ond diktator och dennes armé. På ön finns även Jotunheim - ett gammalt nazistfängelse, där man nu hyser politiska fångar och experimenterar med något som heter Operation Starfish. Starfish är en gigantisk, utomjordisk sjöstjärna.

Allt det här måste utplånas, så Task Force X skickas dit. I fängelset Belle Reve plockar Amanda Waller plockar ut ett gäng nya kriminella med superkrafter. De som får hänga med Flag, Bloodsport och Harley Quinn, är Peacemaker (John Cena), som har i princip samma krafter som Bloodsport, Polka-Dot Man (David Dastmalchian), som kastar färgglada prickar på fienden, Ratcatcher 2 (Daniela Melchior), som kan kontrollera råttor, och en figur som heter King Shark. King Shark är en tjock haj på ben, han är alltid hungrig och han är otroligt korkad. King Shark är datoranimerad, men det är Sylvester Stallone som gör rösten i sitt livs roll, och när hajen lufsar omkring ser han nästan ut som en åldrad Rocky Balboa.

Det förekommer även ett annat Suicide Squad-team, men ... Ähum, de får inte vara med speciellt länge.

THE SUICIDE SQUAD är jävligt rolig! Den här filmen är skitkul. James Gunns film är allt den första filmen inte var. I min recension av BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN) skrev jag att den var ett försök av DC att göra något i stil med Marvels DEADPOOL. Gunns film känns ännu mer så - THE SUICIDE SQUAD är DEADPOOL i kubik. I USA är filmen Rated R, det vills säga från 17 år. Detta beroende på att den är sprängfylld med ultravåld, blådigt splatter, svordomar, och minsann om vi inte även får se en pillesnopp - det sistnämnda är skäl nog att barnförbjuda i Amerika.

Det groteskt överdrivna våldet blandas upp med humor. Flera av de här hjältarna, eller om vi nu ska kalla dem skurkar, är fåniga. Ratchatcher 2 har en råtta som vinkar på folk. Peacemaker ser rolig ut i sin dräkt. De gnabbar konstant med varandra. Dialogen är festlig. Harley Quinn är förstås ett kapitel för sig, denna Vålds-Pippi Långstrump. Joel Kinnaman har en otacksam roll - han är nog den ende som inte får vara rolig. Jag skrattade mycket och ofta när jag såg filmen.

Det är en uppfinningsrik film. Estetiskt sett är den också uppfinningsrik - bland annat visas filmens kapitelrubriker på ett kul sätt. Och minsann om den inte har riktiga förtexter! Tyvärr är filmen för lång, men det hade ni nog redan gissat. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara två timmar och tolv minuter, det hade lätt gått att skära bort tjugo minuter. Slutuppgörelsen håller i vanlig ordning på för länge.

Jag upptäckte att en gammal vän till mig skymtar förbi i bakgrunden en sekund eller två. James Gunn började sin karriär på Troma, det där B-filmsbolaget som är känt för sina vilda och bisarra filmer. Den första film James Gunn skrev manus till, var Tromas TROMEO AND JULIET, som kom 1996. Det slår mig nu att jag var på premiären på den. Tromas boss och grundare heter Lloyd Kaufman, och som ett tack, gissar jag, har Gunn gett Lloyd småroller i sina storfilmer. I THE SUICIDE SQUAD skymtar Lloyd i bakgrunden när gänget besöker en bar.

I rollistan syns även Peter Capaldi, som en slem typ, Taika Waititi spelar Ratcatcher 1 i tillbakablickar, och Michael Rooker är med på ett hörn han med. Rooker skrev på Facebook att de som spoilar filmen ska få med honom att göra!

THE SUICIDE SQUAD är en av de bästa DC Comics-filmerna, och det här är den bästa och roligaste superhjältefilmen på länge.



 

 

(Biopremiär 4/8)


söndag 1 augusti 2021

DVD/VOD: The Dam Busters

THE DAM BUSTERS (Retro Film)


När Michael Andersons film THE DAM BUSTERS från 1955 gick på bio i Sverige, hette den DE FLÖGO ÖSTERUT. Det är ju lite synd att filmen inte fick behålla denna slagkraftiga titel nu när den släppts på DVD. Eller så skulle den kunnat få en helt ny svensk titel - som DAMMSPRÄCKARGÄNGET.

Jag hade aldrig tidigare sett den här filmen när jag slog mig ner för att se denna nya DVD. Den är omtalad som en av de främsta brittiska krigsfilmerna och den bygger på verkliga händelser. Idag är filmen dock mest känd för något annat än händelserna som skildras - nämligen det faktum att George Lucas lät sig inspireras så pass kraftigt av THE DAM BUSTERS, att han mer eller mindre kopierade attackscenerna när han gjorde sin STJÄRNORNAS KRIG 1977. Inte nog med det - Lucas anlitade samma filmfotograf; Gilbert Taylor.

Det är 1942. Michael Redgrave spelar dr Barnes Wallis, som är besatt av att utveckla en bomb som kan studsa på vattenytan. Sådana bomber kan användas för att på bästa sätt spränga tre dammar i Tyskland, vilket kommer att leda till att viktiga tyska kraftverk översvämmas. Att även massor av oskyldiga civila lär stryka med skänker man inte en tanke på, en liknande attack hade troligen klassats som krigsbrott idag.


De bästa piloterna för uppdraget väljs ut för att flyga Lancasterbombplanen till Tyskland. Ledaren är Wing Commander Guy Gibson, som spelas av Richard Todd. Han är en rättskaffens man, han är trevlig, charmig och omtyckt. Verklighetens Gibson ska ha varit en otrevlig tölp utan utstrålning.

Wallis misslyckas gång på gång när han försöker uppfinna sin studsbomb. Piloterna upptäcker att det är svårare än de trott när de övar lågflygning över vatten. Kommer de att lyckas?

Problemet med krigsfilmer som bygger på verkliga händelser, är förstås att vi vet att de kommer att lyckas med uppdraget. Ingen hade gjort en film om operationen om den misslyckas. Och även om man aldrig hört talas om dammsprängaruppdraget, så räcker det med att titta på DVD-omslaget, som pryds av en fet explosion.

Det dröjer åttio minuter innan planen lyfter. Dessförinnan får vi mest se en massa härligt stiffa militärer och forskare som antingen har möten, eller testar sin uppfinning. Det är förvisso rätt trevligt att titta på.

Den långa attacken mot de tyska dammarna är bra - och skapar en viss déjà-vu-känsla. Likheterna med attacken mot Dödsstjärnan i STJÄRNORNAS KRIG är slående. Samma bildvinklar, liknande klippning, snarlika repliker. Jag satt nästan och väntade på att de skulle ropa på Biggs och Porkins. Specialeffekterna haltar emellanåt. Modellbyggena är uppenbara, de briserande bomberna är allt annat än övertygande - men detta tillför en viss charm.

THE DAM BUSTERS innehåller inslag som numera är väldigt kontroversiella. Jag tycker nog att de vore kontroversiella redan 1955, men tydligen var så inte fallet - åtminstone inte i England. Ni som har svårt för kontroversiella ord som anses gravt stötande kan sluta läsa här - jag kommer att skriva ut ordet. Nå. Guy Gibson hade, både i verkligheten och i filmen, en hund. En hund som var populär på förläggningen, och något av deras maskot. Denna hund hette, håll i er, Nigger. Ja, jösses. Det är mycket prat om Nigger i dialogen. Vidare används några kodord under uppdraget. När en bomb missar, lyder kodordet "Goner" - men, när de lyckas är kodordet "Nigger". Det blir otroligt konstigt när de bistra männen i ett kontrollrum får rapporter och jublar "It's a Nigger!".

När THE DAM BUSTERS visades i USA, hade detta dubbats om - de ändrade i dialogen, så att hunden hette Trigger. När filmen TV-visats i England, har all dialog med hundens namn plockats bort. Hunden ligger begravd på förläggningen, men hans gravsten har nu plockats bort, eftersom det inte passar sig med ett så pass stötande ord där. Även om nu hunden verkligen hette så, och även om kodordet löd så, tycker jag nog att filmskaparna 1955 borde vetat bättre och bytt ut det.

Filmens skådespelaruppsättning är rätt kul - men man måste titta väldigt noga för att upptäcka det. En av piloterna spelas av Robert Shaw, som tidigare bara gjort små inhopp i filmer och TV-program. En soldat som vaktar en dörr görs av Patrick McGoohan. En bonde som pratar i telefon i närbild en längre stund spelas av Laurence Naismith, han som var Judge Fulton i SNOBBAR SOM JOBBAR.

Det ligger en hel del extramaterial på DVD:n. Bland annat en 40 minuter lång film om hur THE DAM BUSTERS gjordes, och en timslång film där verklighetens piloter minns uppdraget. Här finns också en kort grej om restaureringen av filmen. När jag såg denna konstaterade jag något mindre trevligt: versionen på denna svenska DVD är i fel format! THE DAM BUSTERS är ursprungligen i det som kallas Normalformat, det vill säga ungefär 4:3, lite mer kvadratiskt, som gamla TV-apparater. Men - på DVD:n är bilden beskuren till 16:9! Bildens övre och undre del har skurits bort. Nu stör detta förvisso inte nämnvärt, jag märkte inget när jag såg filmen, till skillnad från när jag ser en del gamla TV-filmer som beskurits till 16:9 på ett synnerligen märkbart sätt. Men ändå - det här var inte filmskaparnas vision, det var inte så här Gilbert Taylor tänkte sig att hans bilder skulle se ut.

1944 omkom Guy Gibson i en flygkrasch.




 


lördag 31 juli 2021

Bio/streaming: Jungle Cruise

Foton copyright (c) Disney

Förra veckan stämde Scarlett Johansson Disney, eftersom de släppte ut BLACK WIDOW på biografer och streaming samtidigt, vilket genererade inkomstbortfall för Johansson. Dock var det väl värre för biograferna, som tappade publik.

Nu är det dags igen. JUNGLE CRUISE, som legat på hyllan ett par år, släpps på streamingkanalen Disney+ samtidigt som den går upp på bio. 

Den här filmen bygger på en åkattraktion på Disneyland. Då kan det gå lite hur som helst. För regin står Jaume Collet-Serra, som tidigare gjort ett helt gäng actionthrillers med Liam Neeson - UNKNOWN, NON-STOP, RUN ALL NIGHT och THE COMMUTER, och han har även fått ur sig hajrafflet THE SHALLOWS.

Året är 1916, första världskriget pågår för fullt. I England hittar vi dr Lily Houghton (Emily Blunt), som tillsammans med sin bror MacGregor (Jack Whitehall) gett sig den på att hitta ett mytomspunnet träd som kallas Månens tårar, vars blad kan bota sjukdomar, och som ska finnas i Brasiliens regnskogar. Lily är något slags handlingskraftig Indiana Jones-typ, medan brodern är valhänt. 

De beger sig till Brasilien för att hitta en skeppare som kan ta dem till platsen där trädet enligt legenden finns. Dwayne Johnson är skepparen Frank Wolff, som har ont om stålar. Paul Giamatti är den slemme Nilo, som äger alla båtar, och Frank är skyldig Nilo pengar. Lily har för avsikt att anlita en av Nilos skeppare, men självklart bär det sig inte bättre än att hon istället tvingas anlita Frank.

De beger sig iväg längs floden, men allt är inte frid och fröjd. Efter sig har de den onde tysken prins Joachim (Jesse Plemons), som åker ubåt tillsammans med sina onda mannar.

JUNGLE CRUISE har fått rätt ljum kritik. Andra kritiker har tyckt att filmen är trevlig, men rätt menlös. Därför blev jag till en början överraskad av den här filmen. Jag tyckte nämligen att den var oväntat bra. Dwayne Johnson, som ständigt berättar dåliga vitsar (vilket är hämtat från attraktionen på Disneyland), och Jack Whitehall är roliga i sina roller, jag skrattade. Emily Blunt är rätt oemotståndlig som hjältinnan. Det känns lite grann som en klassisk, hederlig äventyrsfilm i djungelmiljö. Filmmusiken av James Newton Howard är även den klassisk och av ett slag vi sällan hör idag.

... Men halvvägs in i denna alldeles för långa film vänder det och blir betydligt sämre. Handlingen går överstyr, och fokus läggs på övernaturligheter. En uppsjö av förvånansvärt illa gjorda datoranimationer kastas över oss. Edgar Ramírez är en återuppstånden conquistador som bråkar med hjältarna. Jag tappade intresset och började tänka på annat. Det blev tråkigt och irriterande. Synd, det började ju så bra.

Frank Wolffs husdjur är en tam leopard. Även den är datoranimerad - och långtifrån övertygande.

Här borde jag slänga in ett par meningar om att JUNGLE CRUISE har flera likheter med John Hustons AFRIKAS DROTTNING från 1951 (vilken i sin tur bygger på en roman av CS Forester). Jag har sett AFRIKAS DROTTNING på bio, faktiskt, och senare på TV - men det är nog minst trettio år sedan jag senast såg den, så jag minns inte så mycket mer än att Humphrey Bogart och Katharine Hepburn gör huvudrollerna. Dock har JUNGLE CRUISE nog större likheter med mumiefilmerna med Brendan Fraser.

När får vi se en svensk film som bygger på Flumeride på Liseberg?


 


 

 

(Bio- & streamingpremiär 30/7)


fredag 30 juli 2021

Netflix: Den sista legosoldaten

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

... Fast på ... svenska?!

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, denna gång på en fransk actionkomedi med Jean-Claude Van Damme. Filmen inleds med förtexter på engelska, trots att det är en fransk film. Detta är inget ovanligt, många Netflixfilmer som är på andra språk än engelska har förtexter på engelska. Kanske för att inte skrämma bort amerikanska tittare som får utbrott om något inte är på engelska.

Filmen börjar och redan efter några sekunder presenteras vi för den hemlige agenten Richard (Van Damme), som i sin första scen gömmer sig under ett tak med hjälp av sin berömda split. Han hoppar ner på marken - och börjar prata svenska. Jaha? Jag tänkte att han väl är en agent som kan olika språk, och måste prata svenska under detta uppdrag.

... Men sedan fortsatte rollfigurerna att prata svenska, ur synk, och det lät som en tecknad film. Vad i helvete? Och så insåg jag det:

DEN SISTA LEGOSOLDATEN är dubbad till svenska!

Netflix har låtit dubba den här filmen till svenska!

Det låter inte klokt. Det är inte klokt. Vem kom på detta? Vi har haft Netflix ett antal år i Sverige vid det här laget, de borde ha lärt sig att vi inte dubbar annat än barnfilm i Norden. Eller, om någon europeisk höjdare på Netflix sagt att, nu jävlar ska vi dubba filmer även till svenska, borde det funnits någon på plats som vetat bättre och sagt, nej, de gör inte det i Norden, tittarna kommer att skratta åt filmen.

Jag skrattade åt dubbningen. Det ser inte klokt ut, det funkar inte för fem öre. Tack och lov går det att ändra ljudet, så att vi får franskt originalljud.

Jag har tidigare påpekat att vissa Netflixfilmer som inte är på engelska automatiskt visas dubbade till engelska, vilket förstås är ett jävla oskick, och man måste själv ändra inställningarna. Nu föreligger det alltså risk att vi i framtiden kommer att automatiskt få filmerna dubbade till svenska.

Filmen, då? DEN SISTA LEGOSOLDATEN (som på svenska borde heta DEN SISTE LEGOSOLDATEN), i regi David Charhon, är en komedi om den mystiske agenten Richard, som går under namnet Dimman, och som tydligen nu är legosoldat. Han måste återvända till Paris, eftersom han har en son, Archibald (Samir Decazza), som oskyldigt anklagas för att smuggla droger och vapen. Archibald förvånas över anklagelserna - och han vet inte vem Richard är, eftersom han aldrig träffat sin far. Modern är död.

Richard är en jäkel på förklädnader och hinner klä ut sig ett flertal gånger under filmens speltid. De måste samarbeta med kompisar till Archibald och lite annat löst folk, för att sätta dit de egentliga skurkarna. Det förekommer även en snubbe som är besatt av SCARFACE och som har inrett sin bostad som Tony Montanas hem.

Handlingen i den här filmen är hur stökig som helst. Den är verkligen jättekonstig. Jag tror inte att jag hängde med överhuvudtaget. Antagligen beror rörigheten på filmens struktur och berättande, inte handlingen i sig. Stökigheten gjorde att filmen emellanåt blev lite tråkig.

... Men här finns ett flertal roliga scener. Lustiga rollfigurer, kul repliker, slapstick, en rätt bra biljakt med små franska bilar, och Van Damme kan vara rätt skojig.

Numera medverkar Van Damme mest i små, billiga B-filmer som släpps direkt på DVD. DEN SISTA LEGOSOLDATEN är nog den mest påkostade film Van Damme medverkat i sedan THE EXPENDABLES 2, som kom 2012. Det här ser ut som en riktig film. 

När jag tänker efter skulle jag inte ha något emot att Jean-Claude Van Damme ägnar resten av sin karriär åt att göra franska komedier.



 

 

 

(Netflixpremiär 30/7)


torsdag 29 juli 2021

Netflix: Bartkowiak

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en polsk film. Jag har nämnt det tidigare, men jag tycker att det är kul att vi nu får se genrefilmer från olika länder på Netflix, ibland från länder som inte alls är förknippade med genrefilm. Som Polen. BARTKOWIAK är en polsk martial arts-actionfilm!

Under 1990-talet kom det en stor, väldigt stor, mängd B-actionfilmer från bolag som PM Entertainment och Image Organization. Filmer som släpptes direkt på video. Eftersom jag recenserade film på video åt dagstidningar, fick jag det mesta som släpptes, och det kom ungefär en actionfilm i veckan. Det här var enkla, men underhållande filmer med folk som Jeff Wincott och Gary Daniels. Budgeten var lite högre på den tiden jämfört med dagens B-action, så de levererade oftast vad de lovade. 

BARTKOWIAK, som regisserats av Daniel Markowicz, påminner kraftigt om dessa filmer. Dessutom ser huvudrollsinnehavaren Józef Pawlowski lite grann ut som en korsning mellan Wincott och Daniels.

Handlingen är synnerligen enkel. Pawlowski spelar MMA-fajtern Tomek Bartkowiak, som i filmens inledning får rejält med spö under en match mot den grymme Scar (Antoni Pawlicki). Några månader senare har Bartkowiak dragit sig tillbaka och jobbar istället som dörrvakt och säkerhetsansvarig på en nattklubb. En dag omkommer hans bror i en bilolycka. Brodern ägde en nattklubb - inte den Bartkowiak jobbar på.

Bartkowiak erbjuds ta över nattklubben, men eftersom han inte har lust att driva den, tänker han sälja den. Dock visar det sig att de som erbjuder sig att köpa den är gangsters. Marken klubben ligger på är värd en förmögenhet, och en slem gangster har köpt upp alla butiker och etablissemang i kvarteret; de som vägrar sälja råkar illa ut. Bartkowiak inser att hans bror blev mördad, eftersom han vägrade sälja.

Råskinn anländer för att tvinga bort Bartkowiak, Scar jobbar nu för de onda. Bartkowiak i sin tur har hjälp av sin gamle tränare och ett par andra killar som är bra på att slå folk sönder och samman. Knytnävarnas lag gäller när Bartkowiak nu ska skipa rättvisa! (... hade det stått på omslaget till en gammal kioskbok, om detta vore en sådan.) 

Den här filmens budget har nog inte varit stor. Bartkowiaks nattklubb ser mest ut som en pub. Filmfotot är bara snäppet över en Beck- eller Wallander-film. Huruvida skådespelarna är bra eller inte har jag svårt att avgöra, eftersom jag inte förstår polska - men de ger inte intryck av att vara sämre än skådisarna i amerikanska motsvarigheter. 

Slagsmålen i filmen är bättre än väntat. En fajt mellan Bertkowiak och Scar inne på nattklubben mot slutet av filmen är vildsint och brutal. 

Det är lite svårt att säga om den här filmen är bra eller dålig. Det hela är lite för simpelt. Men, som slåssfilm gör den sitt jobb. Jag tycker att BARTKOWIAK är bättre och mer underhållande än det mesta till exempel Scott Adkins gjort de senaste åren. Vilket kanske inte säger så mycket. 

Jag sätter en generisk trea. Pluspoäng för att den bara varar 91 minuter. Vi får även polsk hiphop i en scen eller två, samt mord på golfbana.






(Netflixpremiär 28/7)

Bonusrecension: När BARTKOWIAK slutade, kom det i vanlig ordning upp rekommendationer på andra, liknande filmer på Netflix. En av dessa var förra årets franska Netflixproduktion EN FÖRLUPEN KULA, som jag av någon anledning missade då. Så, jag såg den också. Den var rätt kul. Fransk biljakts- och actionfilm. Lite större budget än BARTKOWIAK. Bättre än de flesta FAST & FURIOUS-filmerna. Ett par uppfinningsrika scener. Pluspoäng för att den bara varar 92 minuter. Innehåller en traktor.


onsdag 28 juli 2021

Bio: The Ice Road

Foton copyright (c) Scanbox

Nu är min sju Liam Neeson i farten igen. Det är han för jämnan. Det finns alltid någon håla någonstans där rättvisa måste skipas, det finns alltid någon stackare som måste hämnas.

THE ICE ROAD är regisserad av Jonathan Hensleigh som gjorde THE PUNISHER med Thomas Jane, och på pappret lät väl filmen inget vidare: Liam Neeson kör lastbil över en frusen sjö i norra Kanada.  Dock visade sig filmen vara lite bättre än förväntat.  

Liam Neeson spelar den irländske långtradarchaffisen Mike McCann, som inte bara är bra på att slå folk på nöten, han har även svårt att behålla sina jobb. Detta beror på att han måste ta hand om sin lillebror Gurty (Marcus Thomas), en skicklig mekaniker som lider av posttraumatisk stress efter att ha stridit i Irak. Gurty har svårt att prata och ger intryck av att vara efterbliven.

En diamantgruva i norra Kanada exploderar, ett stort antal gruvarbetare blir instängda, och de kommer att dö när luften tar slut. För att få ut männen behövs nya brunnshuvud (nej, fråga inte mig vad det är, jag har aldrig jobbat i en gruva), och sådana är för tunga för att flygas dit. De måste fraktas med långtradare. Långtradarna måste köra på isvägarna över frusna sjöar, och eftersom säsongen för sådant är över och våren är på väg, betraktas det hela som ett självmordsuppdrag.

Detta är förstås ett perfekt jobb för McCann, som behöver pengar. Laurence Fishburne spelar killen från speditionsbolaget som leder det hela. Amber Midthunder är den unga Tantoo, som sitter i finkan för att ha demonstrerat för ursprungsbefolkningens rättigheter, hon släpps ut eftersom hon är en jävel på att köra på isvägar. McCann har Gurdy med sig. Med på färden följer även en kille från bolaget som betalar för kalaset, Tom Varnay (Benjamin Walker) heter han, han ser ut som Carl XVI Gustaf och ler obehagligt när han hälsar. Tre långtradare ger sig iväg.

Självklart dröjer det inte länge innan saker och ting går fel. Bilmotorer pajar, isen brister, bilar sjunker, och det är en kamp mot klockan, gruvarbetarnas chans att överleva blir allt mindre. Eftersom det här är en film, kommer luften i gruvan att ta slut på sekunden. "Åh, nej, nu har vi bara 45 minuter på oss!"

THE ICE ROAD känns som berättelsen Alistair MacLean aldrig skrev. Det här är Guys on a Mission. Några synnerligen dugliga personer handplockas till ett självmordsuppdrag, några av dem kommer inte att överleva. Och bland dem finns en förrädare!

... Gurdys medverkan gör att det även blir lite "Möss och människor" av det hela. "Alistair MacLeans Möss och människor". Gurdy har förresten en tam råtta med sig.

Hensleigh har även skrivit filmens manus, och det finns en del brister i dialogen. Vissa repliker är inget vidare. I början av filmen är dialogen fylld med så pass mycket exposition att det blir lite löjligt - det poängteras flera gånger hur farligt det är att köra på isen. Några av Liam Neesons repliker känns hämtade från ett konversationslexikon för actionhjältar - i synnerhet när han morrar "Now it's personal".

Vidare som visar skurken sig vara rena terminatorn. Förrädaren (som är den vi gissade redan från början) är omöjlig att ta kål på, och gör comeback efter comeback. Detta innebär att filmen håller på för länge, slutuppgörelserna är några för många. 

Detta till trots tycker jag ändå att THE ICE ROAD är rätt bra. Det är en film som känns lite gammaldags - på ett bra sätt. En actionthriller av ett slag som var vanlig förr, fram till 1980-talet, ungefär. Inga blixtsnabba klipp, inga hysteriska actionscener. Storslagna miljöer. Många av händelserna i filmen är osannolika, men annars hade det ju inte blivit en thriller.

Chefen för gruvbolaget, som dyker upp mot slutet, spelas av Matt Salinger. Han spelade Kapten Amerika i Albert Pyuns film från 1990, och ja - han är son till författaren JD Salinger.


 


 

 

(Biopremiär 30/7)

Netflix: Blood Red Sky

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det tyskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, denna gång en tysk film - som samproducerats med USA och Tjeckien. De är lite märkliga på Netflix när det gäller premiärer. Jag fick ett pushmeddelande från Netflix igår om att filmen nu finns att se - men premiärdatum verkar ha varit den 23:e juli. Varför fick jag inget meddelande då? Detta sker för jämnan.

Nå. Det finns ett par grejor filmskapare måste lära sig, ett par grejor som sällan uppskattas: En grej är förstås att låta en film hålla på åt helvete för länge. BLOOD RED SKY är en typisk 85-minutersfilm. Den innehåller bara material för 85 minuter. Men varar den 85 minuter? Nej, den varar två timmar och tre minuter. Jag tröttnade efter 85 minuter, så resten av speltiden satt jag bara och väntade på att filmen skulle sluta.

En annan oönskad grej, är att börja med slutet, för att sedan berätta storyn i en lång flashback. Det tillför sällan någonting - tvärtom, publiken sitter i de flesta fall bara och väntar på slutet vi redan sett. Visst, ibland kommer det någon twist, en slutknorr, men det finns i stort sett aldrig någon orsak till att inte börja från början.  

BLOOD RED SKY, som regisserats av Peter Thorwarth, börjar med slutet. Liksom i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY inleds Thorwarths film med att ett mystiskt flygplan landar på en flygplats. En insatsstyrka sitter beredd. Vad har skett ombord? Vem är mannen i cockpiten? En liten pojke, Elias (Carl Anton Koch), klättrar ut ur planet.

... Därefter följer Elias' berättelse om vad som hände. Pojkens mor, Nadja (Peri Baumeister), är svårt sjuk. Vi får intryck av att hon har cancer - men så är inte fallet. Nej, Nadja är något slags vampyr - hon förvandlas till ett blodsugande monster. I en flashback i flashbacken för vi se hur det gick till när hon blev biten.

Nadja kan hejda vampyrismen med hjälp av en medicin, och nu ska hon tillsammans med Elias flyga till en klinik i USA. Tyvärr hamnar mor och son på samma plan som ett gäng brutala kapare, eller om de nu är terrorister, vars ledare spelas av Dominic Purcell. En av kaparna är en bindgalen psykopat, som med stor inlevelse spelas av Alexander Scheer.

Tumult uppstår, och den ende som kan stoppa kaparna är Nadja, som förvandlas till vampyr. Blodbad följer. Tyvärr förvandlas de som blir bitna till vampyrer de med, så det blir ännu mer blodbad.

BLOOD RED SKY får väl sägas vara en okej film. Den är hyfsad. Det största problemet med filmen är alltså att den håller på ungefär fyrtio minuter för länge. Logiken i storyn är kanske lite märklig emellanåt, men det kan jag ta. Det handlar trots allt om monster ombord på ett flygplan. Jag sätter ett snällt betyg.

Filmen innehåller repliker som "Finns det någon ombord som kan flyga ett plan?" och "Finns det en doktor ombord?". Jag saknade repliken "And don't call me Shirley!" och en nunna med gitarr.




 

 

(Netflixpremiär 23/7)


söndag 25 juli 2021

DVD/VOD: De fördömdas bataljon

DE FÖRDÖMDAS BATALJON (Studio S Entertainment)


DE FÖRDÖMDAS BATALJON är ett sydkoreanskt krigsdrama från 2019, som bland annat lockar med Megan Fox i rollistan. Megan Fox? Vad gör hon i en koreansk krigsfilm? Inte mycket, visar det sig.

Den här filmen, som regisserats av Tae-yong Kim och Kyung-taek Kwak, ser ut att vara hyfsat påkostad. Den ser ut som en storfilm. Filmen utspelar sig under Koreakriget 1950 - och jag tappade tråden omedelbart när filmen började.

DE FÖRDÖMDAS BETALJON inleds med kartor över Korea och en massa text skrivs ut i bild - och en rad koreanska orter omnämns. Förvirring uppstod. 

Filmen handlar om att Sydkorea och de allierade trupperna ska inta en viktig kuststad som hålls av den nordkoreanska armén. Det råder brist på soldater, så man skickar dit en båt med 772 tonåriga soldatstudenter som aldrig tidigare stridit.

Det brakar loss nästan med en gång, och sedan följer en lång rad bataljer. Berättarstrukturen är märklig. Filmskaparna struntar i stort sett i att presentera rollfigurerna. Huvudpersonerna är väldigt många, men inga av dem har någon större personlighet. Det är också svårt att hålla isär uniformerna, så under de nattliga striderna uppfattade jag inte vem som sköt på vem. En av huvudpersonerna är tjock, så han sticker ut. En annan är en utklädd flicka.

Emellanåt klipps det till olika kontor, där Megan Fox går omkring i rollen som amerikansk journalist. George Eads spelar en amerikansk general. De fäller fruktansvärt illa skrivna repliker och agerar styltigt. Jag gissar att de koreanska regissörerna inte hörde hur illa det låter. Scenerna med Fox och Eads tillför absolut ingenting. Nada. De är antagligen bara där för att filmen ska kunna säljas internationellt.

Det är tänkt att vara dramatiskt, gripande och upprörande, men långa strider där blodet sprutar och kroppsdelar flyger, medan sentimental musik ligger som en smet över bilderna, fick mig bara att titta på klockan. Nu låter det som att jag är en avtrubbad, känslolös själ - men något är fel när skoningslös slakt av människor som borde vara upprörande och chockerande inte är det.

Slaget filmen handlar om är tydligen välkänt i Sydkorea. Filmen ska vara en hyllning till alla de unga män som dog där. Här finns stoff till en bra film. Synd att det blev så tråkigt och ointressant. Filmskaparna borde inlett filmen innan soldaterna klev ombord på fartyget, och presenterat både rollfigurer och förutsättningarna. Skapat ett engagemang. Fått oss att bry oss om gestalterna.

Det blev inte bättre av att Megan Fox fick det att likna skolteater.