Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

onsdag 23 juni 2021

Blu-ray/VOD: Lux Æterna

LUX ÆTERNA (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

... Men i övrigt vet jag inte riktigt vad det blir. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska säga om LUX ÆTERNA, en 51 minuter lång film av Gaspar Noé, en man som gjort sig en karriär på att vara provocerande och edgy. Jag har förvisso inte sett alla hans filmer, men när jag tänker efter tror jag inte att jag tyckt att någon av de jag sett varit speciellt bra. Möjligtvis långfilmsdebuten ENSAM MOT ALLA. Jag har för mig att jag träffat Noé, jag inbillar mig att han brukade partaja med oss filmfestivalsnubbar innan han slog igenom och blev berömd - men jag kan minnas helt fel, eftersom det är 25 år sedan. 

Häromåret gjorde Gaspar Noé en reklamfilm för Yves Saint Laurent (det kan vara DENNA giallo-doftande film). Samtidigt passade han på att spela in LUX ÆTERNA. Enligt baksidestexten är denna film en essä - och genren är skräck/thriller.

Sanningen är nog snarare den att det här inte är någonting alls. LUX ÆTERNA ska vara en hyllning till filmen och de regissörer som inspirerat Noé. Det går säkert att sitta och analysera det som försiggår i filmen och hitta något djupare. Eller så finns det inget djup alls.

LUX ÆTERNA utspelar sig på en filminspelning. Alla medverkande skådespelare spelar sig själva. Béatrice Dalle är Béatrice Dalle, Charlotte Gainsburg är Charlotte Gainsburg, och så vidare. Filmen som spelas in verkar handla om häxor.

Först får vi se klipp ur Carl Theodor Dreyers film VREDENS DAG från 1943 (några klipp kommer nog också från Benjamin Christensens HÄXAN från 1922). Detta håller på ganska länge. Sedan sitter Dalle och Gainsburg i varsin fåtölj och diskuterar häxor en bra stund. De ger intryck av att vara två alkoholiserade tanter som babblar. Två killar dyker upp, en av dem pratar engelska och vill ha med Gainsburg i en annan film han tänker göra.

Sedan ska de försöka spela in filmen, men alla blir arga, i synnerhet Dalle, som även verkar regissera. Jag vet inte riktigt. Folk går omkring och bråkar och skriker lite, innan ljuset i filmstudion pajar och rummet (och Noés film) börjar blinka psykedeliskt, det pågår i flera minuter, eftertexterna börjar rulla, och de blinkar de med - det blinkar så pass mycket att sjukvårdare fanns på plats när filmen visades i Cannes, utifall några i publiken skulle få epileptiska anfall.

Större delen av LUX ÆTERNA visas i splitscreen. Två, ibland tre, scenerier eller bildvinklar samtidigt, två olika dialoger samtidigt.

Det här ser ut som TV-teater. En pjäs de har glömt manuset till. Ett par av de medverkande är rätt kassa skådisar. Jag kan inte sätta något betyg på LUX ÆTERNA. Jag tycker absolut ingenting. Det här känns bara poäng- och meningslöst. Jag satt och väntade på att något skulle hända, på att det skulle bli intressant. Det enda som hände var att bilden började blinka, och sedan var det slut.

En del yngre snubbar tycker att LUX ÆTERNA är ascool. Det kan man nog tycka om man är i en viss ålder. Yves Saint Laurent-filmen jag länkar till ovan är betydligt bättre på alla sätt.

Som bonus på Blu-ray-utgåvan ligger tio minuter ur HÄXAN från 1922 - och jag fick genast lust att se denna 99-åriga klassiker på Blu-ray. Dessa tio minuter är vansinnigt snygga. Senast jag såg HÄXAN förstördes den av av ett (då) nykomponerat och ytterst opassande jazzsoundtrack.

      

tisdag 22 juni 2021

Bio: Wrath of Man

Foton copyright (c) SF Studios

Avdelningen för filmer som är så jävla hårda att färska ägg blir hårdkokta om man håller upp dem framför bioduken.

Häll upp en kopp kaffe till, så tar vi och pratar förtexter och filmmusik en stund. Förtexter är vi inte bortskämda med nuförtiden. Jag vet inte riktigt varför.

Numera börjar de flesta amerikanska filmer direkt. Ibland visas titeln i bild, men ofta får vi inte ens se denna. Jag vet inte riktigt varför det är så. När MIAMI VICE, biofilmen, hade premiär 2006, sa en numera bortgången biografmaskinist jag kände att han verkligen gillade att filmen inte hade förtexter - den började direkt, rakt på. MIAMI VICE torde vara en av de första filmerna som hakade på denna trista trend, tidigare filmer med reducerade förtexter, som STJÄRNORNAS KRIG och ROBOCOP, var snarare undantag.

Jag förstår inte vad man vinner på att hoppa över förtexterna. Är dagens unga biopublik får otålig för att sitta igenom förtexter? 

Jag tycker att förtexter är en viktig del av totalupplevelsen. Det är förtexterna, och musiken, som anger filmens ton, som skapar förväntningar. Förtexter är en liten konstform i sig. Dessutom får vi på en gång veta vilka som komponerat musiken och skrivit manus - vi slipper sitta kvar och lusläsa eftertexterna medan resten av publiken reser sig upp för att skynda ut.

Guy Ritchies nya film WRATH OF MAN inleds med ordentliga förtexter. Lite James Bond-inspirerade förtexter, under vilka vi ser siluetten av Jason Stathams profil. Musiken är mörk och dramatisk - den här filmen har ett igenkännbart musikaliskt ledmotiv.

... Och det är ju en annan sak vi inte är bortskämda med i moderna filmer. Igenkännbara ledmotiv. Inte ens de nya superhjältefilmerna har ordentliga musikaliska teman - ingen kommer ihåg hur musiken gick. Musiken till skräckfilmer ska vi inte tala om - det är nuförtiden mest en massa mullrande ljud, snarare än musik. Christopher Bensteads musik till WRATH OF MAN är absolut inget speciellt, det är ingen speciellt minnesvärd musik, men de dystra stråkarna satte sig, jag jag gick och hummade på melodin en bra stund efter filmens slut.

Jag såg nyligen en intervju från 2002 med filmmusikkompositören Basil Poledouris, som alldeles för ung dog 2006. I intervjun berättar han att när han började göra musik till Hollywoodfilmer, fick man tolv veckor på sig. De fyra första veckorna diskuterade han filmen och scenerna med regissören, för att komma fram till vilka känslor och stämningar han är ute efter. Numera - 2002, alltså - får kompositören sex veckor på sig. Eller var det fyra? Detta är kanske en av förklaringarna till varför så mycket filmmusik av idag är anonym och oinspirerad. 

Guy Ritchies förra film, THE GENTLEMEN, var inget vidare. Den var ett försök att gå tillbaka till rötterna, men kändes mer som att Ritchie gjort en förvirrad pastisch på sig själv. Men med WRATH OF MAN har Guy Ritchie hittat formen igen.

WRATH OF MAN är en amerikansk nyinspelning av en fransk film som heter LE CONVOYEUR (eller CASH TRUCK på engelska). Den kom 2004 och har bland annat Jean Dujardin i rollistan. Jag har inte sett den, men jag satt nyss och försökte hitta en utgåva med text på ett språk jag förstår; min franska är långtifrån perfekt. Det finns en engelsktextad Blu-ray, men billig är den inte. 

Om THE GENTLEMEN hade en krånglig, svårbegriplig intrig, är storyn i WRATH OF MAN desto enklare att hänga med i. Det är nästan så att jag tycker att handlingen är lite väl simpel. Det här är en ganska traditionell historia om hämnd. Men, hämnden här är så skoningslös och stenhård, att det kompenserar för en enkla handlingen.

Jason Statham spelar en man som tilldelas smeknamnet H. H dyker upp på ett företag som jobbar med värdetransporter, där han får jobb som säkerhetsvakt. Utbildningen är kort och intensiv, H klarar alla proven med nöd och näppe. Dock verkar han bara ha låtsat att han är lite sämre på att köra bil och skjuta än han egentligen är.

Under en värdetransport stoppas bilen av ett gäng brutala rånare. H:s kollegor får panik, men utan att blinka kliver H ur bilen och skjuter ner samtliga rånare med yttersta precision. Han har uppenbarligen gjort det här förr. Av allt att döma är H ute efter något - han tog inte jobbet som säkerhetsvakt för att han behövde jobb och pengar. Här hoppar vi några månader tillbaka i tiden, och vi får bit för bit veta vem H är och vad han håller på med.

En rad välbekanta skådespelare medverkar i den här filmen. Jeffrey Donovan spelar ledaren för ett tungt beväpnat gäng rånare. Scott Eastwood är en av dessa rånare, han gör en dumdristig psykopat. Eddie Marsan spelar värdetransportbolagets chef. Holt McCallany är mannen som undervisar H. Josh Hartnett är en säkerhetsvakt som gillar att tuffa sig. Andy Garcia har en liten roll som en Mystisk Man som H har samröre med.

Jason Statham har nu avancerat från två ansiktsuttryck till ett. I WRATH OF MAN får han de flesta andra filmtuffingar att blekna. Han går fram som en slåttermaskin. Filmens stämning är lika mörk och dyster som filmmusiken. Världen de rör sig i är skitig och befolkad av vidriga människor. Filmen är våldsam, blodig, brutal, och - nu upprepar jag mig här - stenhård.

Jag gillar den här filmen. WRATH OF MAN är det bästa Guy Ritchie fått ur sig på länge, och det bästa Jason Statham medverkat i på bra många år. Ja, och så får vi alltså beskåda riktiga förtexter.

OBS att filmen inte har biopremiär förrän den 30:e juni! Jag reser bort några veckor, så jag betar av recensionen redan nu.


 

 

 

(Biopremiär 30/6)

måndag 21 juni 2021

Bio: Chaos Walking

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag hade inte kollat så noga på rollistan innan jag slog mig ner för att se den här filmen, jag hade noterat att Tom Holland (skådespelaren, inte skräckfilmsregissören) står först, men jag hade missat att Mads Mikkelsen är med. Så låt oss börja med Mikkelsen.

Jag träffade Mads Mikkelsen på en fest för en massa år sedan. Det visade sig att han är oerhört intresserad av serier - tecknade serier, alltså. Därför stod vi en bra stund och drack öl och pratade om serier. "Serier är den största konstformen!" utbrast Mikkelsen.

Jag tänkte på detta när jag såg CHAOS WALKING, i regi av Doug Liman och byggd på en roman av Patrick Ness. Under 1980-talet utvecklades seriemediet ganska radikalt, framför allt i USA. Sättet serierna berättades på blev alltmer avancerat. Det var under 80-talet så kallade medvetandeflöden blev vanliga. Visst hade det förekommit tidigare, men nu etablerades tekniken. Tankebubblor ersattes av textplattor, ofta flera små textplattor i samma ruta, och i dessa kan man läsa gestalternas tankar - deras medvetandeflöde.

Detta är en berättarteknik som enbart fungerar i tecknade serier - så tillvida man inte är en extremt skicklig filmskapare. Medvetandeflöden är en viktig del av CHAOS WALKING - och det funkar inte riktigt.

CHAOS WALKING är en westernfilm. Men den utspelar sig i framtiden. På en annan planet. I en skog i denna värld bor kolonisatörer från Jorden. Tom Holland spelar den unge Todd, som bott hela sitt liv i en och samma by. En by där det enbart bor män, eftersom onda varelser har dödat alla kvinnor - har Todd fått veta. Mads Mikkelsen spelar den hårde och grymme borgmästaren, som styr med järnhand.

Vad som är mystiskt med den här planeten, är att alla män omges av något som kallas brus. Bruset syns som en neonglänsande dimma kring huvudet, och alla kan höra vad man tänker. Man tänker alltså högt, utan att prata. Vissa, som borgmästaren, har lärt sig satt kontrollera detta. Todd har dock problem med att dölja sina tankar. Kvinnor drabbas inte av brus på planeten, det gäller bara män.

En dag kraschlandar en rymdkapsel på planeten. Den var på väg till jorden, och den enda överlevande är Viola (Daisy Ridley). Todd hittar rymdskeppet och flickan, och för att visa hur bra och duglig han är, hämtar han borgmästaren och dennes hårdföra män. Todd vill också vara hårdför.

Viola vill bara komma i kontakt med moderskeppet så att hon kan återvända, men det är lättare sagt än gjort. I synnerhet som borgmästaren är en le typ som helst vill ha ihjäl Viola. Todd misslyckas med sina försök att vara hård och tuff, han har aldrig tidigare sett en flicka och blir betuttad i henne, så han hjälper Viola att rymma. De tar sig genom vildmarken för att försöka hitta en sändare, men de har förstås ett uppbåd lett av borgmästaren efter sig.

Rollfigurerna i den här filmen klär sig i westernkläder - som cowboys. De rider på hästar. De bor i trähus. Och jag tycker att det är synd att de inte gjorde en riktig western istället. De kunde bytt ut rymdvarelserna mot indianer, Viola kunde kommit i ett vagntåg, och hon hade kunnat leta efter kavalleriet. Idén med bruset hade kunnat skrotas helt.

... Vid närmare eftertanke: fyller det någon funktion i berättelsen? Ju mer jag tänker på det, känns det bara som en ploj - en onödig ploj. De enda bruset tillför filmen är en viss stökighet. En massa irriterande digitala effekter runt gestalternas huvuden, och en massa röster som babblar, vilket är ännu mer irriterande. Ibland är det dialog och medvetandeflöde samtidigt. Plojen hade funkat betydligt bättre i en tecknad serie, det hade blivit mindre stökigt.

Tom Holland gör okej ifrån sig i sin roll, Daisy Ridley är lite slätstruken. Mads Mikkelsen är förstås bra. Han är härligt ond, och har en besynnerlig agenda, få vi veta mot slutet när sanningen om byn avslöjas. Mikkelsens borgmästare har ärr i ansiktet, och det slår mig att han hade kunnat bli en utmärkt Jonah Hex. 

CHAOS WALKING är inte direkt tråkig - men den är inte bra. Grundidén är nog konstigare än smart. Och det var ju en farlig tur att Viola pratar engelska. Tänk om hon var en fransk eller tysk astronaut som kraschade där i skogen - vad hade Todd och de andra gjort då?


 

 

 

 

(Biopremiär 23/6)

lördag 19 juni 2021

Blu-ray/VOD: Hunter Hunter

HUNTER HUNTER (Njutafilms)


Ibland när jag är ute och åker och färdas över oändlig landsbygd, och får syn på ett ensamt bostadshus mitt ute i ingenstans, undrar jag hur det är att bo där. Framför allt undrar jag hur det är att vara barn och växa upp på ett sådant ställe. Har ungarna några kompisar? Vilka leker de med? Ibland ser det inte ut att finnas en busshållplats i närheten, och det är kanske flera kilometer till närmaste granne. Föräldrarna tycker kanske att det är bra för själen att bo i enskildhet och nära naturen, men det måste vara hårt att vara barn att bo så. (Om det nu inte är Galna Familjen På Landet Som Är Kannibaler.)

Thrillern HUNTER HUNTER, med manus och regi av Shawn Linden, handlar om en familj som bor i en primitiv stuga djupt inne i en skog. Det är Joseph (Devon Sawa), hans hustru Anne (Camille Sullivan), och deras trettonåriga dotter Renee (Summer H Howell). De livnär sig helt och hållet på det de kan fånga i skogen. För att få pengar säljer Joseph skinn från djuren han dödar. Joseph är en råbarkad jägare, och enligt honom går livet ut på att vara stark och tuff. Renee har vuxit upp i den där stugan, som inte har rinnande vatten, och hon har aldrig gått i skolan. Hon har heller aldrig umgåtts med några andra än sina föräldrar. Ingen i trakten verkar veta att familjen bor därinne i skogen - något årtal anges inte, men av den tekniska utrustning som förekommer att döma, är det sent 1980-tal.

En varg är lös i trakten, vilket skrämmer Joseph och hans familj. Joseph ger sig ut för att leta efter vargen, men när han inte kommer tillbaka blir Anne och Renee oroliga. Än mer oroliga blir det när de hittar en fingerring i en hög vargbajs. Vargen verkar äta upp människor. Anne blir alltmer paranoid, något ondskefullt finns där ute i skogen, och det kan när som helst attackera stugan. Tror Anne.

Den här filmens slut är omtalat. Det anses vara lika överraskande som chockerande. Därför satt jag och gissade hur det hela skulle sluta - och jag trodde mig ha kommit på det. Dock visade det sig att jag hade fel. Slutet är betydligt mer konventionellt än jag räknat med, det är ett slut som känns hämtat ur en gammal tidning från EC Comics på 1950-talet. Men om man inte tål att se blod och äckel i mängder, är slutet onekligen chockerande.

HUNTER HUNTER är en film som kan placeras i facket för "riktig film". Som jag ofta påpekar vet man aldrig vad man får nuförtiden när man ser på lågbudgetfilm som släpps direkt och DVD och Blu-ray - alldeles för många filmer ser ut som taffliga amatörproduktioner med platt digitalfoto. Shawn Lindens film ser ut som en bioproduktion. Det här är dessutom en ytterst välspelad film - och förutom de jag nämner ovan, medverkar även Nick Stahl och några andra i mindre roller.

Betyget nedan är kanske lite snällt, men det är en spännande och välgjord film, och jag gillade grand guignol-slutet.


 


fredag 18 juni 2021

DVD/Blu-ray: Relic

RELIC (Studio S Entertainment)


Den australiska rysaren RELIC (okej, australisk-amerikansk - Jake Gyllenhaal är en av producenterna) gick visst upp på bio i februari. Det hade jag ingen som helst aning om. Fast å andra sidan var biograferna här i Göteborg stängda, så jag hade ändå inte kunnat se den.

Omslaget är nerlusat med citat och betyg från en rad dagstidningar och webbsidor, alla lyriska, alla påpekar hur otäck och spännande filmen är.

Det är inte utan att jag undrar om vi sett samma film - eller om de som skrivit recensionerna aldrig tidigare sett en rysare.

Enligt omslaget är genren skräck - men RELIC, i regi av Natalie Erika James, är främst ett drama. Förvisso ett väldigt mörkt drama med skräckelement, men det känns nästan lite som falsk marknadsföring att kalla det här för skräck. 

Kay (Emily Mortimer) upptäcker att hennes gamla mor Edna (Robyn Nevin) är försvunnen. Ingen vet var hon håller hus. Kay har med sig sin dotter Sam (Bella Heathcote), de två stannar kvar i Ednas hus, skogen genomsöks, men ingen Edna. Efter några dagar är Edna plötsligt tillbaka, och kan inte förklara var hon hållit hus. Hon är nämligen dement, Edna.

Kay oroar sig för sin mor, och börjar leta efter ett lämpligt äldreboende, något hon helst vill undvika. Edna beter sig allt märkligare, hennes humör skiftar, hon kan bli farlig - och hon verkar mögla bort. Hela huset verkar mögla.

... Och det här är ungefär allt som händer i RELIC. Filmens handling är en metafor för demens. Minnen ruttnar bort. Allt försvinner.

Det är en väldigt välspelad film, Emily Mortimer och övriga medverkande är utmärkta. Filmfotot är bra. Som drama fungerar filmen bra - men som skräckfilm eller rysare funkar den inte alls, eftersom den inte är spännande och kuslig. Tempot är långsamt, och även om filmen bara varar 89 minuter, blir den lite småtrist. Skräckinslagen låter vänta på sig till slutet. Filmen handlar om en sjukdom som är otäck, temat är lika sorgligt som skrämmande, jag har människor i min närhet som är drabbade. Därför blir RELIC snarare en sorglig historia, än en ryslig skräckfilm.

Om detta vore en italiensk film, hade den försetts med ett vackert och vemodigt musikaliskt ledmotiv. Nu är filmen inte italiensk, så istället får vi det vanliga brummandet på ljudspåret. Det är lite synd, jag tänker mig att bättre musik hade kunnat lyfta filmen en hel del.

Nå. RELIC är ju inte dålig. Det är en bra film. Om man ser den som ett drama.


 

 


onsdag 16 juni 2021

Bio: Hitman's Wife's Bodyguard

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Innan jag såg Patrick Hughes' actionkomedi HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD, läste jag om min recension  av den första filmen; THE HITMAN'S BODYGUARD, även den av Hughes. Jag kom nämligen inte ihåg så mycket av den. 

Jag var på det hela taget hyfsat nöjd med den första filmen, som kom 2017. Den påminde en hel del om 1980-talets våldsamma actionkomedier. Dock irriterade jag mig på att rollfigurerna svor konstant i avsikt att vara roliga, och en del grovt våld som var tänkt att vara kul, var bara våldsamt. Men, det var ändå en rätt rolig och underhållande film.

Uppföljaren HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD inleds med ordentliga förtexter, och det var inte utan att jag hajade till, när filmen inleds med texten FILM I VÄST PRESENTS. Okej, det står fler bolag listade, bland annat Millennium Media, men ändå: detta är en svensk samproduktion! Mot slutet av förtexterna nämns producenterna, och en av dem är Peter Possne. Passande nog innehåller den här filmen scener där det pratas om litium. Tyvärr avses inte kalkonfilmen LITHIVM, som Possne producerade.

Efter förtexterna följer något slags handling. Det här är en stökig historia. Ja, det är en jävligt stökig historia. Ibland fick jag intrycket av att filmmakarna hittade på efterhand medan de filmade.

Ryan Reynolds är tillbaka som livvakten Michael Bryce. Han har förlorat sin livvaktslicens och går i terapi. Han vill inte veta av våld och vapen, och rekommenderas att resa bort. Bryce åker till Capri och försöker vila upp sig, men det går inte så bra.

Plötsligt dyker nämligen Sonia Kincaid (Salma Hayek) upp. Hon var även med lite grann i förra filmen, hon är hustru till hitmannen Darius Kincaid (Samuel L Jackson), som förstås också var med förra gången. Folk skjuter vilt på varandra och Sonia behöver Bryce' hjälp. Motvilligt dras han med.

Antonio Banderas spelar en ond grek, som har något slags ondskefull plan han tänker genomföra på ondskefullast möjliga sätt. Bryce, Darius och Sonia kidnappas av Interpol, en agent där (Frank Grillo) tänker använda de tre för att stoppa greken.

... Nä, jag kan inte riktigt redogöra för filmens handling, men de skjuter konstant på varandra. HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD består nästan bara av högljudda actionscener och jakter från början till slut. När de inte skjuter på varandra, är det fortfarande högljutt - eftersom rollfigurerna envisas med att vara högljudda och skrika och bära sig åt. Och så svär de - så in i helvete.

"Your mouth needs an exorcism!" säger Bryce till Sonia. Det är meningen att det konstanta grova språket, framför allt Salma Hayek svär i varenda mening, ska vara komiskt - men det är det inte. Det är fruktansvärt tröttande. Hela filmen är tröttande.

Den pojkaktige Ryan Reynolds är en sympatisk och kul kille. Hans livvakt i de här filmerna är rätt kul och sympatisk. Ett flertal bra skådespelare medverkar. Det är ju trevligt att åter få se duon från DESPERADO, det vill säga Banderas och Hayek, tillsammans igen. Morgan Freeman har en liten roll. Richard E Grant dyker upp som hastigast i en ännu mindre roll.

... Men det räcker inte. Filmen innehåller ett par roliga repliker och scener, men som helhet är HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD en rätt irriterande, bombastisk orgie i meningslöshet. Filmen är ganska illa berättad och flera gånger glömde jag bort vad rollfigurerna höll på med, vad det hela gick ut på. Det är en tjatig film. Dock hade den kunnat vara tjatigare - i Asien och Australien visas nämligen en version som är nästan tjugo minuter längre!

Det här är en film för dig som gillar explosioner, skrikande, Ace of Base, och ord som "fuck", "motherfucker", "fucking cucaracha" och "pussy pipe".


 



 

 

(Biopremiär 16/6)

onsdag 9 juni 2021

Bio: A Quiet Place Part II

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Nu blir det stumfilm här på TOPPRAFFEL! I alla fall nästan.

Jag fick en inbjudan till en pressvisning av A QUIET PLACE PART II redan i mars förra året. Den visningen blev förstås inställd - eftersom premiären i USA sköts upp på grund av pandemin. Först nu, femton månader senare, går filmen upp på bio.

Om ni letar efter min recension av A QUIET PLACE från 2018 kommer ni inte att hitta den. Jag minns inte varför, men jag missade pressvisningen av den - antagligen var jag bortrest. Men jag har sett filmen sedan dess. Och till skillnad från väldigt många andra, tyckte jag inte att den var speciellt bra. Jag förstod inte riktigt hajpen. Jag tyckte mest att filmen var inkonsekvent - vilket jag kommer att återkomma till här nedan.

A QUIET PLACE PART II visar sig vara en allvarligare version av Tim Burtons MARS ATTACKS. Filmen inleds med en prolog, vilken utspelar sig före händelserna i den första filmen. Därmed får John Krasinski, som även regisserat, möjlighet att återkomma i rollen som Lee Abbott. I denna prolog presenteras vi för familjen Abbott och deras kompis Emmett (Cillian Murphy). Emily Blunt (fru Krasinski) är förstås tillbaka som Evelyn Abbott, medan Millicent Simmonds och Noah Jupe spelar deras barn Regan, som är döv, och Marcus. 

Allt är frid och fröjd i den lilla staden, folk har det mysigt och barnen spelar baseboll, när något märkligt plötsligt dyker ner från skyn. Innan de vet ordet av, attackeras staden av de illasinnade, mordiska och räliga monstren från den första filmen - de som inte ser något, utan går efter ljud. Därför måste man vara tyst - annars dödas man av de här monstren, som bara verkar vara ute efter att döda. De äter inte upp sina offer, de bygger inte upp ett samhälle, de har inget syfte med invasionen - inte mer än att de gillar att ta kål på folk. Verkar det som.

Efter denna prolog hoppar vi framåt i tiden. Det har gått över 400 dagar sedan invasionen. Större delen av mänskligheten verkar utplånad. Lee Abbott är död, så Krasinski håller sig bakom kameran. Evelyn, Regan och Marcus har det inte så kul, där de utan att prata med varandra traskar omkring i naturen. Skitta och dana är de. De räliga monstren häckar fortfarande därute, så det gäller att vara försiktig. De är så pass försiktiga att de går barfota. Det är en jävla tur att det inte är snö. En liten bebis har de också med sig, för att göra allt ännu svårare.

De anländer till en övergiven fabrik, när monstren slår till, och de räddas av en ensam man beväpnad med gevär. Mannen visar sig vara Emmett, som förlorat sin familj. Han bor i fabriken, där man kan låsa in sig bakom en ståldörr. 

En radio spelar med jämna mellanrum "Beyond the Sea" och Regan, som alltså är döv och inte kan höra låten, räknar ut att det nog är något slags meddelande - så hon ger sig ensam av för att se om det finns en räddning beyond the sea. Evelyn skickar iväg Emmett för att hämta hem tösen.

Som jag skrev ovan, är filmen inkonsekvent. John Krasinski har även varit med och skrivit manus, och uppenbarligen har de struntat i flera detaljer. 

Monstren går alltså efter ljud. Så fort en människa hostar, knäcker en kvist, nyser eller fiser, kommer monstren farande. Men flaxande och kvittrande fåglar, kvistar som knäcks av vinden, och andra ljud struntar de i. Ljudet från insekter hörs ofta i bakgrunden.

De har fantastiskt bra batterier i den här filmen. Batteriet i Regans hörapparat har hållit i över 400 dagar, liksom batterierna i en transistorradio och i ficklampor. Emmett har en cigarrettändare som hållit lika länge. Visst, han kan ha fler än en, men eftersom han använder tändaren som lampa när han sitter inlåst i mörkret, lär den inte hålla speciellt länge. Något som också fortfarande funkar, är elektricitet. Strömmen är fortfarande på. Nu vet jag inte hur länge sådant kan hållas igång efter det att all personal på elverken strukit med, med det känns allt lite märkligt.

Familjen Abbott går alltså omkring barfota och lämnar blodiga fotavtryck, detta för att gå så tyst som möjligt. Men så träffar de Emmett - och han har skor på sig! Då utbrister de inte "Men vaffan, har du skor?!", så att han kan svara "Klart jag har skor, tror ni jag är dum i huvet?". Familjen Abbott borde rimligtvis någon gång passerat en övergiven butik med skor de kunde knycka. Skor med mjuk sula, som inte ger ljud ifrån sig. Kanske mockasiner. Eller ännu bättre:
SOCKIPLAST!
Men icke. De envisas med att gå barfota och plågas av smärta. Förresten, nog borde de väl även råkat på en massa andra grejor de behöver på vägen.

Vid ett tillfälle träffar filmens hjältar på ett gäng överlevande som bor i en hamn eller i en båt. Dessa överlevande är onda och galna. Varför då? Det har bara gått lite mer än ett år. Det har liksom inte gått tio-tjugo år, så att det hunnit uppstå muterade kannibalstammar modell THE HILLS HAVE EYES. Varför har de här blivit en hop rabida mördare?

Det hela leder fram till en upplösning vi sett tidigare. Det var dock roligare förra gången.

Spänningen i filmen bygger helt på att det är knäpptyst, och så plötsligt attackerar ett monster med ett bröl.

Skådespelarna gör alla bra ifrån sig, Millicent Simmonds är döv på riktigt, och hennes rollfigur Regan blir något av filmens centralgestalt. Djimon Hounsou har en liten roll. Dialog är det av naturliga skäl on om. Monstereffekterna är bra. Men, jag satt hela tiden och irriterade mig på filmens logik. Jag tänkte hela tiden Varför då? Därför kan jag inte sätta ett högre betyg än en tvåa.



 

 

 

 

(Biopremiär 11/6)


söndag 6 juni 2021

DVD/VOD: Castle Freak (2020)

CASTLE FREAK (Njutafilms)


Jag har säkert nämnt det flera gånger tidigare, men jag såg Stuart Gordons CASTLE FREAK i Cannes 1995. Det var den allra första visningen, vissa scener var inte färgjusterade, och uppenbarligen hade folket på Full Moon, som producerat filmen, inte sett den färdiga filmen. Vi reagerade på hur blodig filmen var - och när eftertexterna rullat klart, sa en representant från Full Moon att han skulle ta ett snack med Gordon. Jag vet fortfarande inte om de trimmade filmen innan den släpptes - jag har filmen på Blu-ray, men det är nu så pass längesedan jag såg den i Cannes, att jag inte minns om den innehöll något som kapades.

CASTLE FREAK från 1995 är ingen klassiker, men det är en skräckfilm av klassiskt snitt. Det är en rejäl, kompetent film, med bra filmfoto och miljöer, praktiska effekter, och kul skådisar som Jeffrey Combs och Barbara Crampton.

Att göra en nyinspelning 25 år senare känns lika korkat som fantasilöst. Visst är 25 år en ganska lång tid, men originalfilmen får väl ändå sägas vara en modern film - det är ju inte som när en svartvit 50-talsfilm gjordes på nytt i färg på 70-talet.

... Men här har vi nu en ny version av CASTLE FREAK. En så kallad "re-imagining". Filmen är producerad av skräckfilmstidningen Fangoria, och Barbara Crampton är en av filmens producenter - hon medverkar dock inte framför kameran. Den här nyinspelningen väckte ett visst förhandsintresse, eftersom vår favorit Fabio Frizzi står för filmmusiken. Jag hade hört musiken innan jag såg filmen. För regin står Tate Steinsiek, en makeup-effektskille.

När filmen börjar känner man redan på en gång att det här inte kommer att bli bra. Ett fult, platt digitalfoto sätter tonen. Originalfilmen utspelar sig i Italien, den här versionen är inspelad i Albanien. Den kvinnliga huvudpersonen Rebecca (Clair Catherine), som är blind efter en bilolycka, får ärva ett slott i Albanien. Hon åker dit med sitt rövhål till pojkvän, John (Jake Horowitz), och de flyttar in. 

I slottet hör Rebecca otäcka ljud, hon känner att de inte är ensamma där. Trams, tycker John, och bjuder dit deras jobbiga polare från Amerika. Rollfigurerna i den här filmen är mest intresserade av att supa och knarka, så det är vad de främst ägnar sig åt. Utom Rebecca, för hon är blind och sur på John.

Och visst har Rebecca rätt. De är inte ensamma i slottet. I källaren bor nämligen the freak. I den här versionen är det en kvinna. Men det är fortfarande en le fan som har ihjäl folk. Fast det är lite synd om henne också. Eftersom alla rollfigurerna i den här filmen är osympatiska rövhål, hejar man på fröken Castle Freak.

CASTLE FREAK årgång 2020 är blodig, men den överraskar med ovanligt många naken- och sexscener för att vara en ny film. Sådant har nästan försvunnit från dagens skräckfilmer. Våld och blod är okej, men naket är upprörande. 

... Men sex och våld kan inte rädda den här filmen. Den är nämligen jävligt dålig. Den är fruktansvärt dålig. Här har de fått tag på ett ordentligt slott i Albanien, men filmfotot är så trist att filmen är helt befriad från stämning. Och manuset är värre än filmfotot. Det är möjligt att de tänkte att publiken ska tycka att det är coolt med unga vuxna som tar droger och bär sig åt och har sig - men de är bara påfrestande.

Tempot är långsamt, filmen är för lång, regin är tafflig och skådespeleriet inget vidare. Det är lite amatörafton över den här filmen. Tyvärr utmärker sig inte Fabio Frizzis musik. Det var knappt att jag noterade musiken.

Filmskaparna har lagt in en massa Lovecraft-referenser som inte fanns i originalfilmen, och en påklistrad epilog med Herbert West från RE-ANIMATOR är direkt fånig. 

... Fast det är klart, om man bara är ute efter våld, blod och naket uppskattar man kanske den här filmen. Själv såg jag om originalfilmen. Den håller än.


 


lördag 5 juni 2021

Netflix: Xtremo

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det spanskt här på TOPPRAFFEL!

... Och jag betar av ännu en premiär på en Netflixproduktion. De Netflixproduktioner som inte är amerikanska brukar ofta vara lite bättre än, ja, de amerikanska. Så är dock inte fallet den här gången.

Filmskapare som gör actionfilmer måste lära sig att det sällan är lämpligt att låta samtliga rollfigurer vara kriminella, inklusive "hjältarna". Det är sällan det funkar. För att det ska funka måste den kriminelle huvudpersonen ha sympatiska drag. Inslag av humor hjälper också. 

Huvudpersonen i XTREMO, i regi av Daniel Benmayor (TRACERS), heter Maximo (Teo García). Han är en före detta gangster som fått hela sin familj mördad av en annan gangster, Lucero (Óscar Jaenada) - som råkar vara Maximos bror. Det var meningen att även Maximo skulle tas av daga, men han överlevde. Två år senare bor han i en bilverkstad och vill inte umgås med någon.

Óscar Casas spelar en yngling som heter Leo. Han åker runt på en elsparkcykel och säljer knark till jämnåriga. Men så klantar han sig och får Luceros gangstrar efter sig. Maximo hjälper Leo och något slags vänskap uppstår, men när Lucero låter mörda hela Leos familj tycker Maximo att det får vara nog, nu är det dags att ta kål på brorsan och dennes anhang.

XTREMO inleds med en massa våldsam action. Inga rollfigurer presenteras närmare, det bara fläskas på med våld, och jag undrar vad det är jag tittar på. Detta visar sig vara en prolog, där Maximo fortfarande är gangster. Denna prolog håller på i en kvart. Sedan hoppar man två år framåt i tiden.

Här lugnar tempot ner sig en aning, men vi får fortfarande inga ordentliga presentationer av rollfigurerna, och här finns i princip ingen som helst karaktärsutveckling. Maximo må vara trött på att vara gangster och på sin synnerligen onde bror, men han är inte speciellt sympatisk, Maximo. Han är bara ett lufsande råskinn som är en jävel på att slåss och ha ihjäl folk.

Daniel Benmayor har gjort en rätt snygg film. Filmfotot är utmärkt, färgerna är varma. De oräkneliga actionscenerna är välkoreograferade, slagsmålen och bilkrascherna är bra. Folk går loss på varandra med samurajsvärd och skruvmejslar.

... Men vad spelar det för roll när handlingen, trots all dramatik, är märkligt oengagerande, och när man inte känner det minsta för rollfigurerna? Jag skiter blankt i hur det går för Maximo och Leo. Maximo har även en snygg, kvinnlig medhjälpare (Andrea Duro), som tydligen är hans adoptivsyster, eller hur det var. Jag hade föredragit om hon var ensam huvudperson, hon är den enda som upplevs som lite sympatisk.

Lucero har en av filmhistoriens mest misslyckade frisyrer. Den är så hemsk att jag blev direkt förbannad.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 4/6)

fredag 4 juni 2021

Bio: Vitt skräp

Foton copyright (c) Mikael Cross Films

Nu blir blir svenskt här på TOPPRAFFEL! (Och våld, blod, skrik och dansbandsmusik.)

Det är modigt att kalla sin film "skräp". Visst, den heter VITT SKRÄP, men gillar man inte filmen, är det ju lätt att ta fasta på ordet "skräp".

"Vitt skräp" åsyftar förstås den amerikanska termen "white trash". Jag nog aldrig hört någon säga "vitt skräp" på svenska. Det blir liksom bara en märklig anglicism. Dock är merparten av rollfigurerna i den här filmen white trash. Fast det är klart, när jag tänker efter är det möjligt att titeln åsyftar knarket som figurerar i filmen.

VITT SKRÄP är Tobias Leo Nordquists långfilmsdebut, tidigare har han mest gjort musikvideor och dokumentärer. Enligt uppgift påbörjades filmen redan 2014 (!), och det tog alltså sju år för den att bli klar och få premiär. Filmen är producerad av bland annat Film i Dalarna och inspelad i Borlänge, vilket märks på att ingen talar dalmål. Synd. Den här filmen hade blivit bättre om alla lät som Orsa spelmän eller Sator.

Enligt pressmaterialet är VITT SKRÄP en spännande actionthriller, "en blandning av komedi och action". Uppenbarligen har filmskaparna och jag diametralt olika uppfattning om vad komedi är för någonting, eftersom i princip ingenting i filmen är roligt. Jag skrattade till ett par gånger, men jag vet inte om det var meningen.

Av någon anledning utspelar filmen sig på 1980-talet - ett exakt årtal nämns i en radiosändning i början, men jag kunde inte höra vad de sa. Men med undantag från några detaljer, ser det ut att vara 70-tal. Och det här ser ut som en film från 70-talet. En film från 70-talet som utspelar sig på 80-talet. Det är en film i murriga färger där uringult och bakfyllegrönt dominerar. Fast varför det inte utspelar sig i nutid vet jag inte, det hade funkat lika bra.

Ola Rapace spelar Sami, en kriminell lösdrivare som liftar med en annan trasig själ, Kim (Ida Engvoll), som hinner knycka Samis plånbok innan hon släpper av honom i ett litet samhälle på landet. När han försöker stjäla en bil, träffar Sami den lokale gangsterbossen Gubben (Donald Högberg). Gubben bjuder in Sami i sitt hus, där han presenteras för gangstergänget, som utgörs av allmänt slödder med flottigt hår. En av dem är polis med mustasch.

Kim ränner runt i samma samhälle. Hon sitter på det lokala haket och surar och vägrar dansa, men snart träffar hon Sami igen. Hon säger att hon vill åka till den Blå lagunen, där de kan gå nakna och käka kokosnötter.

Sami plågas av hemska barndomsminnen; han och hans mor piskades av en brutal far. Snart blir Sami involverad i Gubbens knarkaffärer. Amfetamin packas som djupfrysta räkor. En grym polsk gangster och dennes lika grymma mannar är iblandade på något sätt. Gubben håller en monolog fylld med liknelser och viftar med ett hagelgevär. Hagelgevär kallas hagelbrakare i den här filmen, ett ord jag bara sett i gamla kioskdeckare.

Då och då exploderar filmen i blodigt våld. VITT SKRÄP innehåller ett flertal långa misshandels- och tortyrscener. Här finns några nedskjutningar, vilka ibland visas i slowmotion. Kameran gottar sig i blodet och de våldsamma detaljerna.

... Men det går inte att kalla den här filmen för actionfilm. Det är ett drama. Det är misär. Det är ett vidrigt elände för de flesta. Folk pratar mest. Eller sitter och stirrar.

Det är oerhört svårt att engagera sig i filmens händelser - detta beroende på att samtliga rollfigurer är osympatiska. Sami är något slags hjälte, men han är psykiskt instabil. Kim är en jobbig gaphals med humörsvängningar. Övriga medverkande är gangstrar, med undantag för en tonårspojke och några andra.

Filmens struktur är spretig, den är ofokuserad, och jag blir inte riktigt klok på vad den vill berätta, vilken typ av film den vill vara. Skitigt drama och ultravåld. Flera scener leder ingenstans. Dialogen pendlar mellan att vara platt och usel.

Ola Rapace kedjeröker genom hela filmen, oftast Commerce. Utseendemässigt är han en klassisk hunk, Rapace. Han skulle nog kunna vara en bra hjälte i en mer renodlad actionfilm eller thriller. För några år sedan spelade han huvudrollen i en fransk slåssfilm, KAMP TILL DÖDS, men den var inte jättebra. 

VITT SKRÄP pressvisades inte i Göteborg, så jag såg den streamad via en recensionslänk. Jag hade föredragit att se filmen på bio - eftersom svenska filmer numera alltid (eller oftast?) är textade. Jag hade nämligen oerhörda problem med att uppfatta dialogen i den här filmen. Ofta hörde jag ingenting. Jag kan nog ha missat en fjärdedel av dialogen. När skådespelarna öppnar munnen hörs ibland bara oartikulerade läten. Ljudmixen är inte den bästa.

Det största problemet med VITT SKRÄP är att den låtsas vara en äldre film. Jag sitter ofta och gärna och tittar på gamla konstiga, svenska filmer från 70- och 80-talen, decennierna då jag växte upp. Det roliga med dessa är satt de faktiskt är från 70- och 80-talen. Alla de här moderna B-filmerna, oftast amerikanska, som låtsas vara filmer från 70-talet, känns bara krystade och fel. Greppet var roligt en gång; det var kul när Quentin Tarantino och Robert Rodriguez gjorde det - men det räckte gott och väl.

VITT SKRÄP är inte helt hopplös, men jag vet inte vilka de har tänkt ska gå och titta på det här och ha behållning av det. Men om 40 år är det mycket möjligt att VITT SKRÄP blivit en kultfilm. Betyget nedan är snällt. Det är de tre huvudrollsinnehavarna som får mig att vara snäll. De är bra skådespelare som gått vilse i en tafflig film.







(Biopremiär 4/6)

torsdag 3 juni 2021

Bio: The Conjuring: The Devil Made Me Do It

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ed och Lorraine Warren är tillbaka. Ja, inte de riktiga Ed och Lorraine; han dog 2006 och hon lämnade in 2019. Men filmserien om herr och fru Warren, återigen spelade av Patrick Wilson och Vera Farmiga, slår till igen med en tredje del.

Under de inledande scenerna visas några texter i bild och vi får veta att detta är paret Warrens mest skrämmande fall. Det är möjligt att Warrens ansåg detta. Filmen är dock den fånigaste hittills i serien.

Jag tyckte att den första THE CONJURING var rätt okej. THE CONJURING 2 var lite mindre bra, och framför allt var den åt helsike för lång. James Wan regisserade dessa två filmer, men denna tredje del är gjord av Michael Chaves, som 2019 gjorde THE CURSE OF LA LLORONA. Chaves spelade in THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT för ett par år sedan, den låg färdig redan 2019 och skulle fått premiär förra året, men pandemin ställde förstås till det.

"Based on a true story" står det när filmen börjar. Ja, det tror vi så mycket vi vill på. Visst har vissa saker som sker i filmen hänt på riktigt, fallet är autentiskt, men spökjägarna Ed och Lorraine Warren tillhörde inte Amerikas mest pålitliga människor. Om man, som jag, inte tror det minsta på övernaturligt mumbo-jumbo, framstår Warrens som två lurendrejare som utnyttjade folk som tror på gastar, andar, tomtar och troll.

Filmen inleds med buller och bång. Året är 1981. I en prolog pågår en exorcism för fullt. En åttaårig gosse är besatt av en demon, och paret Warren och en präst är på plats och utövar djävulsutdrivning. Pågen sprattlar och krumbuktar sig och skriker och har sig, medan möbler välter och porslin går i bitar. De har ett göre med pågen, exorcisterna. Demonen lämnar lillkillen, men hoppar istället in i en ung man som heter Arne Johnson (Ruairi O'Connor). Jag fnissade varje gång hans namn nämndes. Arne Johnson, det låter som en rörmokare.

En tid senare bär det sig inte bättre än att Arne tror sig attackeras av en demon inne på en hundkennel. Medan en stereoanläggning spelar Blondie på hög volym, hugger Arne ihjäl demonen med 22 hugg. Det är bara det att det inte var en demon, det var kennelns ägare.

Arne kastas i fängelse och åklagaren yrkar på dödsstraff. Nu är det upp till Ed och Lorraine att bevisa att Arne inte visste vad han gjorde, eftersom han var besatt av en illasinnad demon. Domaren och andra tycker förstås att detta är befängt. Men Warrens ger sig inte. De beger sig ut för att hitta bevis, och visst hittar de konstigheter. Det verkar som om någon tosing bedriver ockult verksamhet och placerar ut totems och har sig, och folk blir galna.

Det är ett jävla liv i THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT. Det dånar och brakar mest hela tiden. Vi får inte en scen med våldsam exorcism, utan två. Uppsvullna lik springer omkring och lever jävel. Lorraine har superkrafter och kan enkelt se precis allt som hänt andra människor. Ed går med käpp. En dusch sprutar blod.

Filmen bygger nästan helt och hållet på jump scares. Det är tyst en stund, och så plötsligt hoppar det fram något medan musiken brölar till och publiken hoppar till. Det är svårt att inte hoppa till, oavsett om man tycker att det är otäckt eller ej. Några av dessa jump scares är även false scares - det är något ofarligt på plötsligt dyker upp.

Det här är även en sådan där film där man känner för att ropa till rollfigurerna: "Hallå! Om ni tänder i taket blir det lättare att se! Och mindre otäckt!". De verkar inte ha förstått hur man använder lampor i den här filmen.

THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT har några dugliga skådespelare i rollistan. Filmfotot är bra (när man kan se vad det är som filmas i allt mörker). Därför kan jag inte avfärda filmen helt och hållet. Men, det här är dumt och jönsigt. Och i vanlig ordning vräker de på med som mycket effekter, att all eventuell kuslighet snart försvinner.

Ännu en gång konstaterar jag att det måste vara tufft att vara katolik. Det är ju mest katoliker som råkar ut får sådant här på film. Och det är oftast bara katoliker som kan rädda folk som är i demontagen. I vanlig ordning undrar jag vad som händer om man inte är troende och inte känner några katolska präster - om man nu skulle bli besatt, eller flytta in i ett hemsökt hus.

Under filmens eftertexter får vi se och höra autentiska film- och ljudklipp från fallet med den besatte mördaren, och en rad tidningsrubriker visas upp.

I England censurklipptes filmen för att kunna få en lägre åldersgräns.



 


 

 

(Biopremiär 4/6)

onsdag 2 juni 2021

DVD/VOD: Kapten Breitners kommando

KAPTEN BREITNERS KOMMANDO (Studio S Entertainment)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Häromdagen skrev jag om det franska dramat DE GAULLE. Herr överste de Gaulle dyker upp även i denna film; alldeles i början skymtar han i en film som visas i bakgrunden.

KAPTEN BREITNERS KOMMANDO från 2019 är Abdel Raouf Dafris regidebut. Han har tidigare skrivit manus till bland annat den utmärkta EN PROFET. Dafris namn skapar därför vissa förväntningar.

Den här filmer behandlar kriget i Algeriet 1960. Ett smutsigt krig mellan Algeriet och de franska kolonisatörerna, ett krig som inte skildrats alltför ofta på film och i böcker. Ett närmast bortglömt krig. Abdel Raouf Dafri är född i Algeriet och står även för manuset. Originaltiteln lyder QU'UN SANG IMPUR ..., vilket kan översättas med "endast orent blod", ungefär.

Filmen inleds med rejält chockerande scener där franska soldater förhör och dödar tillfångatagna algeriska soldater. Denna inledning är fruktansvärt brutal. Fler algeriska soldater dyker upp, skjuter ner fransmännen, och fritar en av fångarna.

Därefter förflyttar vi oss till Frankrike, där vi presenteras för den krigströtte kapten Andreas Breitner (Johan Heldenbergh), som lever med en asiatisk kvinna, Soua (Linh Dan Pham). Breitner får besök av en barsk kvinna som ger Breitner i uppdrag att leta upp hennes son, kapten Delignières (Olivier Gourmet), som Breitner tidigare stridit med, och som nu försvunnit bakom fiendens linjer. Breitner vill inte veta av mer krig, men eftersom kvinnan hotar med att Soua kan utvisas, tvingas Breitner ge sig av.

Precis som i 12 FÖRDÖMDA MÄN utgörs den grupp experter Breitner har med sig av fångar och annat löst folk, som utlovas sin frihet om de följer med. En ung tjej (Lyna Khoudri) som vet hur man desarmerar minor tillhör dessutom fienden - och hon får leta upp de minor hon och hennes far placerat ut. Pierre Lottin spelar en halvt psykotisk krypskytt med en dödskalle tatuerad i ansiktet. De har bara några dagar på sig att utföra uppdraget, sedan kommer fransmännen att napalmbomba hela området.

Jakten på Delignières går förstås inte riktigt som planerat och det hela leder fram till något som för tankarna till APOCALYPSE NOW.

Jag är inte speciellt förtjust i krigsfilmer, åtminstone inte i amerikanska krigsfilmer som behandlar krig i modern tid. Filmer som hyllar amerikaner som slåss i smutsiga krig, eller om amerikaner som "skyddar vårt land". Äckligt patriotiska filmer. Det var enklare med andra världskriget, ett krig med en tydlig fiende.

Men: KAPTEN BREITNERS KOMMANDO är den bästa krigsfilm jag sett på bra länge. Det är en film om förlorare, både fransmännen och algerierna framstår som förlorare, och filmen tillägnas alla de som dog på bägge sidor. Det är en rå och brutal film, bitvis är det spännande på riktigt. Kapten Breitner pratar ofta om officersheder, men både fransmännen och algerierna skiter i allt vad heder och regler heter.

Synd att DVD:n är försedd med ett stökigt omslag med svårläst titel, den ser ut som en hyrkassett från 1985. Och det är synd att den inte släppts på Blu-ray.

Bio: Nobody

Foton copyright (c) 2020 Universal Studios. All Rights Reserved.

Nu blir det våld här på TOPPRAFFEL!

Det var verkligen inte igår jag recenserade en biopremiär. Det har inte skett sedan november förra året. Men nu har ju som bekant Filmstaden öppnat sina biografer igen.

Den omtalade filmen NOBODY har väckt stort intresse i vissa kretsar. Antagligen mest beroende på att den har Bob Odenkirk i huvudrollen, och Odenkirk är populär bland folk som tittar mycket på TV-serier. Själv tittar jag helst på TV-serier som har Peter Falk i rollistan, så för mig är Odenkirk mest känd från långfilmer som den mer än utmärkta NEBRASKA. Jag vet inte om man kan hävda att det är oväntat att 58-årige Bob Odenkirk nu gör som Liam Neeson och blir actionhjälte, men han är inte den förste jag skulle tänka mig i den här rollen. Dock är han inget oävet val.

NOBODY känns nästan som en "Best of"-film, ett collage av en massa andra actionfilmer, böcker och serietidningar. Den stillsamme huvudpersonen har ett förflutet som hårdför agent - som i TAKEN och otaliga andra filmer. Huvudpersonen har ett vanligt, trist jobb - som i TRUE LIES. Hjälten går loss på skurkarna som en enmansarmé - som till exempel Marvels hjälte the Punisher. Hjälten går runt bland tatuerare för att hitta en viss person - som i COBRA. Här finns även en hel del likheter med JOHN WICK. Detta är inte så konstigt, eftersom manuset är skrivet av Derek Kolstad, som också skrev JOHN WICK. För regin står ryssen Ilya Naishuller, som tidigare bara gjort en långfilm; HARDCORE (den som heter HARDCORE HARRY i original), och som jag inte sett.

Bob Odenkirk spelar den stillsamme Hutch Mansell, en man med ett trist jobb - stort plus i kanten för att hans chef spelas av Michael Ironside! Hutch är gift med Becca (Connie Nielsen), men deras äktenskap har gått i stå. De bor med sina två barn i ett typiskt amerikanskt villaområde, och Hutch misslyckas gång på gång med att få soptunnan tömd. Han lever ett tryggt men tradigt liv, den här Hutch.

En natt tar sig två inbrottstjuvar in i familjen Mansells hem. Sonen kastar sig över en av dem och Hutch har chansen att oskadliggöra dem med en golvklubba han greppat, men han väljer att avstå. Familj, grannar, poliser och kollegor förstår inte varför Hutch avstod och lät inbrottstjuvarna komma undan. Eftersom filmen utspelar sig i Amerika tycker alla att det är en självklarhet att man ska ha skjutvapen hemma, så att man enkelt och smidigt kan skjuta ihjäl alla inkräktare.

Efter modigt övervägande beslutar Hutch sig för att leta upp inbrottstjuvarna. Han har trots allt ett hemligt förflutet, den fridfulle Hutch, och vet hur man hanterar skurkar. En nattlig bussfärd urartar dock när ett gäng galna ryska gangstrar kliver ombord och hotar passagerarna. Hutch tar hand om situationen, en lång, ytterst väkoreograferad fajt ombord på bussen är nog ett av filmhistoriens råaste slagsmål. 

Ryssarna hamnar på sjukhus. En av dem har livshotande skador, han är son till den psykopatiske gangsterbossen Yulian Kuznetsov (Alexey Serebryakov); en kille som gillar att snorta kokain, sjunga schlagers, och mörda folk. Yulian lyckas ta reda på vem det var som nitade killarna på bussen, och snart ger sig en mindre armé ut för att leta upp- och döda Hutch.

Hutch är väl förberedd. Dessutom har han hjälp av sin gamle far; en före detta agent spelad av Christopher Lloyd, och en tidigare kollega, som görs av RZA.

Blodet flyter friskt och liken staplas på hög, när Hutch Mansell spelar jazz på vinyl och pangar ryssar. Eller hugger, slår, eller spränger ihjäl dem. NOBODY är en exceptionellt våldsam film. Mot slutet går actionscenerna överstyr; till en början var de förhållandevis realistiska, men Hutch och de andra utvecklar nästan superkrafter, och de kan fånga pickadoller i luften som i tidiga John Woo-filmer, och skurkarna siktar värre än rymdimperiets stormtroopers.

Esetiskt skiljer sig NOBODY en hel del från JOHN WICK. Den senare utspelar sig i en neonblänkande fantasivärld och har ett utstuderat filmfoto. NOBODY är smutsigare och har ett drag av independentfilm. Det myckna och grova våldet till trots håller filmen en aningen lättsam ton, en ironisk distans, och flera scener och repliker är roliga. Slutscenerna närmar sig ren komedi. Det ligger även en del kul låtar på soundtracket.

NOBODY lider av en viss brist på originalitet, men det brukar ju sällan vara ett problem när det gäller actionfilmer. Huvudsaken är att de levererar vad de lovar. Och NOBODY är en film som levererar. Nedanstående betyg är kanske i snällaste laget, men filmen höjer sig rejält över mängden actionfilmer idag, när de flesta actionfilmer inte levererar vad de lovar. Jag hade inte tråkigt alls när jag såg filmen, och eftersom den bara varar 92 minuter - en utmärkt längd - höjer jag betyget ett snäpp. 

En av gangstrarna ombord på bussen spelas förresten av den schweiziske kampsportaren Daniel Bernhardt. Att Bob Odenkirk skulle kunna rå på honom är ungefär lika osannolikt som att Micke Nyqvist skulle ha en chans mot Keanu Reeves i JOHN WICK (i vilken Bernhardt också medverkade).



 

 

(Biopremiär 4/6) 

söndag 30 maj 2021

DVD/Blu-ray/VOD: De Gaulle

DE GAULLE (Studio S Entertainment)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En märklig grej med europeiska filmer, och då främst filmer från Mellan- och Sydeuropa, är att när de anlitar engelska eller amerikanska skådespelare för engelskspråkiga roller, verkar de alltid hitta de sämsta skådisar som går att uppbringa. Alltså, skådespelare som är så taffliga att filmerna får slagsida.

Jag inbillar mig att detta beror på att filmskaparna är så pass dåliga på engelska, att de inte hör hur illa replikerna levereras. DE GAULLE, i regi av Gabriel Le Bomin, är en sådan film.

Rit-Ola tyckte att general Charles de Gaulle hade en bra näsa, en rejäl kran som lämpade sig väl för karikatyrer. Förra året, 2020, var det 80 år sedan de Gaulle höll sina radiotal till det franska folket, tal som stärkte motståndet, och med tiden lyckades de Gaulle bli både president och flygplats. Filmen DE GAULLE var förstås tänkt att uppmärksamma detta jubileum, men det blev en kort sejour på Frankrikes biografer, tack vare pandemin. Filmen verkar även ha biovisats i Sverige, vilket jag helt missat.

Den alltid pålitlige Lambert Wilson, en av Frankrikes främsta skådespelare, spelar general de Gaulle i denna film, som utspelar sig under några månader 1940. Den ambitiöse generalen far runt i Frankrike och England, och går på sammanträde efter sammanträde. I hemstaden har hans fru och barn det värre. Tyska soldater bränner byar och tvingar folk på flykt. Snart får även hustrun Yvonne (Isabelle Carré) ta sina barn och lämna hemmet. 

En stor del av filmen handlar om paret de Gaulles dotter Anne, som hade Downs syndrom. Här och var har det lagts in tillbakablickar på Annes uppväxt. Anne har en tendens att ständigt försvinna under flykten från tyskarna. Den hårt prövade Yvonne måste flera gånger leta efter henne.

Även om Lambert Wilson är en utmärkt de Gaulle, får vi aldrig lära känna honom. Han presenteras inte närmare. Han är bara en rättrådig militär vi förväntas veta allt om. Detta innebär att filmen blir märkligt ytlig. de Gaulle gör inte så mycket mer än sitter i sammanträden. Det är långa diskussioner med olika gubbar i olika lokaler. Detta varvas med familjens flykt. Porträttet av Yvonne är lite mer detaljerat.

Estetiskt ser det här ut som en skandinavisk film. Det är vackra, skira bilder på idylliska, lantliga miljöer, varvat alla dessa interiörer i vilka det hålls möten, men fotot är lite rudimentärt. Det blir lite TV-film av det, om än en påkostad sådan.

Och så har vi då de engelska skådespelarna. Winston Churchill spelas av en herre som heter Tim Hudson, och han gör Churchill till något slags bisarr karikatyr som snarare påminner om Alfred Hitchcock. Ibland pratar han även franska med fascinerande festligt uttal. Det förekommer ytterligare några engelsmän i filmen, och dessa är så fantastiskt dåliga att filmen plötsligt förvandlas till en amatörteateruppsättning.

... Och därför sänker jag betyget ett snäpp. Filmen som helhet är förvisso lite småtråkig, men trots allt intressant - men alla taffliga inslag sänker filmen.

Slutligen måste jag påpeka en detalj under slutminuterna. Sist i filmen håller de Gaulle ett av sina radiotal. Samtidigt dyker det upp lite text på franska i bilden, som berättar vad som hände senare. Den svenska texten översätter enbart vad de Gaulle säger, och inte de franska texterna! Det står bland annat att Anne avled tjugo år gammal i sina föräldrars armar, och att Yvonne öppnade något slags hem för barn med Downs syndrom.