Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

torsdag 11 februari 2021

Netflix: News of the World

Foton copyright (c) Netflix

Återigen en Netflixpremiär, denna gång på en Universal-produktion, som gick upp på bio i USA i december förra året, men som köptes av Netflix för distribution i resten av världen.

Det var nära att jag skippade NEWS OF THE WORLD. Dels på grund av dess märkliga titel - visst, den bygger på en roman med samma namn, författad av Paulette Jiles, men titeln får det här att låta som något annat än det är. Filmaffischen är inte heller lockande. Ett trist foto på Tom Hanks och en ung flicka. Det här var inget som fick mig att stanna upp när jag scrollade genom nya filmer på Netflix. Om jag inte läst någonstans att detta är en western, hade jag hoppat den här filmen i tron att det var ett sentimentalt bygdedrama.

Vidare är filmen regisserad av Paul Greengrass, och det är inget namn som lockar. Han har de senaste femton åren mest ägnat sig åt att göra stökiga, huvudvärksframkallande actionthrillers, som Jason Bourne-filmerna, och några dramer jag inte gillat.

Nu har jag, vad jag vet, inte sett Greengrass' tidigaste filmer, men jag vill nog påstå att NEWS OF THE WORLD är hans bästa film. Den här filmen visade sig nämligen vara riktigt, riktigt bra. Detta är dessutom den bästa westernfilmen på många år. Vi är ju inte bortskämda med bra westerns dessa dagar. Det mesta i westernväg jag sett på sistone har varit billigt, amatörmässigt skräp. NEWS OF THE WORLD är en "riktig" film, den är påkostad och snygg, och det är väldigt synd att vi inte fick se den här på bio i Sverige.

Tom Hanks spelar kapten Jefferson Kyle Kidd, som slogs för sydstaterna. Det är fem år efter krigets slut, och Kidd försörjer sig på att resa runt och läsa nyheter ur dagstidningar för en betalande publik. Under sina färder råkar han träffa på den tioåriga flickan Johanna (Helena Zengel), som irrar runt i vildmarken. Johannas tyska föräldrar dödades sex år tidigare och flickan växte upp hos Kiowaindianer. Hon talar enbart kiowa. Den motvilliga flickan skulle föras till sina släktingar, när ekipaget attackerades av hatiska sydstatsbor, som promt hängde den svarte kusken. Rasismen försvann förstås inte bara för att kriget tog slut.

Det faller på kapten Kidds lott att föra Johanna till hennes moster. Det är lättare sagt än gjort. På vägen dyker det upp ett flertal rejält onda män. Det är en ondskefull värld, där indianerna utgör det minsta hotet. Även vädret ställer till det för Kidd och Johanna.

Självklart uppstår en vänskap mellan kapten Kidd och flickan, och slutet (ja, det är lite sentimentalt) kommer inte från en överraskning. Men den här filmen blir bitvis riktigt spännande. Några scener där Kidd och Johanna jagas av tre slemma karlar i bergen är rafflande, liksom episoden där de anländer till en märklig håla som styrs av något slags Vilda Västerns svar på Donald Trump. Johanna visar sig vara smart och handlingskraftig.

NEWS OF THE WORLD vinner på att Tom Hanks gör huvudrollen. Hans kapten Kidd är en sympatisk hjälte. Man vill att det ska gå bra för honom och tösen. Därför blir det spännande när kulorna haglar över honom.

Handlingen påminner en del om SOLDIER BLUE, som ju också handlar om en soldat som ska föra en vita kvinna som bott hos indianer till civilisationen. Fast Greengrass' film innehåller inga massakrer och inget splatter. Här finns även några bilder som för tankarna till John Fords FÖRFÖLJAREN, vilket jag antar är medvetet.

Filmen berättas i ett behagligt tempo och den höll mitt intresse uppe från början till slut. Jag tycker att det här är en mycket bra film. Jag kan inget annat än varmt rekommendera NEWS OF THE WORLD.



 

 

(Netflixpremiär 10/2)

onsdag 10 februari 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Sacrifice

SACRIFICE (Njutafilms)


En brittisk film, kraftigt Lovecraft-inspirerad, inspelad i Norge, med en amerikansk skräckstjärna. Vad tror ni om det? 

Andy Collier och Toor Mian har regisserat SACRIFICE, som bygger på en novell av Paul Kane. Filmen inleds med en prolog, i vilken en norsk kvinna tvättar blodet av sina händer, tar sin lille son, och flyr från sitt hus, som ligger i en liten norsk fiskeby på en ödslig liten ö.

25 år senare anländer det gifta, amerikanska paret Emma och Isaac till byn. De spelas av Sophie Stephens och Ludovic Hughes, som båda är britter - varför kunde de inte få vara britter? Isaac är den lille pojken från prologen som vuxit upp. Emma är gravid. De ska av någon anledning bo i den ogästvänliga villan från prologen, som Isaac ärvt. Ön är ogästvänlig, vädret är grått och ogästvänligt.

Snart visar det sig att även byborna är ogästvänliga. De bråkar ögonaböj på puben. Den lokala polisen Renate (Barbara Crampton) knackar på och undrar om Isaac kan hjälpa till att lösa det ouppklarade mordet på Isaacs far 25 år tidigare. Tydligen hade morsan slagit ihjäl honom innan hon flydde med lille Isaac. Det hade Isaac ingen aning om. Märkligt nog är blodfläcken fortfarande kvar på golvet i huset, som tydligen stått obebott i 25 år, men som det ändå gick att flytta in i utan storstädning.

Renate bjuder hem Emma och Isaac på norsk middag. De presenteras för Renates mystiska dotter Astrid (Johanna Adde Dahl). Renate pratar om gamla myter och legender på ön, om en mystisk varelse som häckar i vattnet. Tillhör byborna en kult som tillber denna varelse? Råkar Emma och Isaac illa ut? Har påven en rolig mössa?

SACRIFICE har ett väldigt fint filmfoto. Man tar väl tillvara på de karga miljöerna. Byn känns som den direkta motsatsen till ett semesterparadis, tristare håla får man leta efter. Norrsken till trots. Filmen inleds bra, prologen och scenerna när Emma och Isaac anländer är bra.

Men, så fort Emma och Isaac går in på den lokala puben för att äta middag, blir det hela besynnerligt taffligt. Norrmännen, med ett undantag, spelas av norrmän, vilket förstås är bra. Men deras omedelbara hotfullhet blir parodisk, och pubscenen är illa skriven. Här framgår det också att Isaac är en rätt osympatisk typ, vilket gör att det är svårt att bry sig om honom och hans öde.

Ja, och så har vi Barbara Crampton. Jag gillar denna kultskådis, hon är ofta bra. Jag förstår att de ville ha ett känt namn i rollistan, men nog vore det det bättre om de anlitat en autentisk norska, och inte en amerikanska som pratar med besynnerlig norsk brytning. Jag skrattade högt åt flera av hennes repliker, och det var förstås inte meningen.

Vidare har Collier och Mian glömt bort att göra filmen otäck och spännande. De scener som är avsedda att vara otäcka och spännande är inte det. Det blir snarare en aning fånigt med folk i kåpor som traskar omkring. Inte blir det bättre av att filmen innehåller påfallande många "Det var bara en dröm"-scener. Tre-fyra, kanske fem gånger, jag tappade räkningen, händer något skrämmande och blodigt, och så plötsligt avbryts scenen av att Emma vaknar upp med ett skrik. Det hela slutar förstås som vi kan tänka oss.

Nå. SCARIFICE har alltså ett bra filmfoto, och filmen kan vara av intresse för de som vill se en skräckfilm i för genren ovanliga miljöer. Och de som inte tidigare sett några Mystisk kult i obygden-filmer tycker kanske att det här här spännande.


 


tisdag 9 februari 2021

VOD: Paydirt

PAYDIRT (Studio S Entertainment)


Distributören utlovar en "rafflande tvekamp", "en pulshöjande heistthriller", och det låter ju lite lockande. Får vi detta? Serveras vi en rafflande, pulshöjande film?

Nej.

Snarare motsatsen. Noll puls och hjärtstillestånd. Flat linje.

Luke Goss spelar Damien, en brottsling som sätts dit av sheriffen Tucker (Val Kilmer). Efter fem år i finkan blir Damien villkorligt frigiven. En raffig polisdam övervakar honom, och han försöker skaffa ett hederligt yrke, men det han främst är ute efter är att samla ihop sitt gamla gäng och leta upp en väska med pengar, som ligger nergrävd någonstans.

Sheriff Tucker har gått i pension, men när han får veta att Damien är ute och letar pengar, beger Tucker sig ut för att hitta Damien.

PAYDIRT är skriven och regisserad av Christian Sesma, och filmen är producerad av Octane Entertainment. Octane ligger bakom en rad actionfilmer som är allt annat än högoktaniga, de är snarare lågoktaniga. Billiga, amatörmässiga filmer, helt utan puls och med taffliga actionscener.

Sesmas film har ett hyfsat filmfoto. Engelsmannen Luke Goss, han som var med i popduon Bros på 1980-talet, är en helt okej B-filmshjälte. Men övrigt skådespeleri är till större delen visset, och berättartempot är alldeles för sävligt. En massa scener är fullkomligt onödiga. Som thriller och actionfilm levererar filmen knappt alls.

Det känns konstigt att se Val Kilmer i en sådan här film. För några decennier sedan var han en av Hollywoods högst betalda skådisar. Han var även ett egotrippat rövhål. Rollerna blev färre. För en del år sedan drabbades han av strupcancer och var ytterst när att kasta in. Idag är han sig inte lik, han är tydligt märkt av sjukdomen. Dessutom tyckte jag mig inte känna igen hans röst, och han pratar ofta ur synk. Detta beror på att han i PAYDIRT av allt att döma är dubbad av en annan skådis. Trots detta känns det konstigt att se Val Kilmer i en sådan här film.

I ett par helt onödiga scener samtalar sheriff Tucker med sin dotter. Hon spelas av Mercedes Kilmer, som är Vals dotter i verkligheten. 

Det är en märklig trend, den här med B-actionfilmer som inte innehåller action. Under 1990-talet hade vi bolag som PM Entertainment, NU Image och Image Organization, som släppte mängder med direkt-på-video-action. Fartfyllda, underhållande filmer fyllda med biljakter, krascher, explosioner, kung fu, vilt pangande, och allt möjligt. Visst var filmerna lite dyrare att göra på den tiden, åtminstone inbillar jag mig det, men nog är det konstigt att majoriteten B-action idag är sömniga historier där folk pratar i en evighet; ingen cool dialog, utan bara trött babblande. Och när det väl är dags för lite röj, får vi datoranimerade mynningsflammor, datoranimerat blod, och det värsta av allt: datoranimerad rök. Det ser ut som filmskoleprojekt.

PAYDIRT har enbart släppts på Video On Demand. 





lördag 6 februari 2021

Netflix: Space Sweepers

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, minsann. Denna gång ett rymdäventyr från Sydkorea.

Det engelska uttrycket "it's all over the place" passar bra in på SPACE SWEEPERS, som regisserats av Sung-hee Jo. Det här känns som en överarbetad film med extra allt, ihoptotad av folk med ögonbindel. Ganska ofta undrade jag vad det var jag tittade på, vad det gick ut på, vart allt skulle leda.

... Fast under de första 15-20 minuterna var jag nära att stänga av flera gånger. Jag blev mest irriterad på filmen. Den tog sig något efter ett tag.

Året är 2092 och besättningen på ett skrotletarskepp hittar en liten flicka som gömmer sig bland allt skrot. Det dröjer inte länge innan skrotletarhjältarna får veta att flickan inte alls är en flicka, utan en android - försedd med en rejält fet bomb. Hon kan sprängas i luften när som helst! Eller är hon i själva verket en vanlig flicka? Kanske är det någon som bara vill att folk ska tro att hon är en vandrande bomb?

En ond västerländsk man med glasögon och skägg vill sätta ondskefulla planer i verket. Medan jag tittade på klockan och satte på en kanna kaffe, jagade skurken hjältarna. Flickan fes några gånger. Ibland är det komedi, ibland är det barnfilm, ibland är det rymdaction.

Visuellt sett är filmen överlastad. Färgtonerna går ofta i rostbrunt och smutsgrönt, och ibland har skådespelarna den tendens att flyta in i bakgrunderna, eftersom de också bär rostbrunt och smutsgrönt.

Förutom koreaner medverkar skådespelare från jordens alla hörn. Delar av dialogen är på engelska. Plötsligt dyker det upp en väldigt ond polis som pratar danska. Danska! Han fångade mitt intresse. Synd att han inte hade en större roll.

SPACE SWEEPERS varar två timmar och 16 minuter. Den är ungefär 45 minuter för lång. Jag hade grava problem med att hålla intresset uppe. Jag tänkte på annat medan saker blinkade på skärmen.

Den här filmen var så intetsägande att jag faktiskt inte kommer på mer att skriva om den. Jag har redan glömt bort den.

Tack vare den danske rymdpolisen sätter jag en tvåa.


 



 

 

(Netflixpremiär 5/2)

torsdag 4 februari 2021

Netflix: All My Friends Are Dead

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en premiär på en Netflixproduktion, ytterligare en polsk sådan.

Jag brukar ofta skriva allt annat än positiva recensioner av Netflix' egna produktioner, framför allt av de amerikanska filmerna, men en grej som är kul, är att det kommer filmer från fler länder än USA. Som till exempel Polen. Polska genrefilmer. Hur ofta ser vi genrefilmer från Polen? 

Precis som så många andra, har jag förstås fördomar om Polen som ett land befolkat av bistra gruvarbetare. Jag har aldrig varit i Polen. Min uppfattning av Polen bygger nog främst på den bild av landet som visas upp i de polska filmer som visas utanför hemlandet. Vi får ju liksom bara se dystra dramer om arbetare eller politiker, filmat med urtvättade färger eller i sepiatoner. Det är lätt att få intrycket att Polen bara består av mustaschprydda gubbar som sitter i fula hem i snömodd. Det är bara typiska festivalfilmer som exporteras, vi får aldrig se komedier och annat polackerna själva tittar på. Folk i utlandet verkar i allmänhet tro att Sverige är som Ingmar Bergman- eller Roy Andersson-filmer, de får ju inte se Jönssonligan och Thor Modéen.

Därför är det kul att se en film som ALL MY FRIENDS ARE DEAD. En polsk film som ser ut att utspela sig i vilket västerländskt land som helst. Alla rollfigurer är förvisso uppskruvade till max på de mest bisarra sätt, men trots detta känns den här filmen som något jag kan relatera till mer än "Träskosnidarens långsamma död i ett dike".

ALL MY FRIENDS ARE DEAD, som är skriven och regisserad av den unge Jan Belcl (han är född 1992), inleds inget vidare. Han väljer nämligen att börja med slutet - ett grepp jag inte gillar, eftersom det sällan funkar; det tillför aldrig något, och i värsta fall förtas alla eventuella överraskningar under resten av filmen, eftersom vi vet hur det kommer att gå och vilka som kommer att överleva.

Belcls film inleds den första januari med att några poliser anländer till en villa, där det skett en massaker under nattens nyårsfest. Det ligger slaktade människor precis överallt, bara en ung tjej verkar ha överlevt. 

Här följer rätt snygga förtexter, och därefter får vi se vad som hände på festen. Ett stort antal unga vuxna har samlats i villan och det festas hejvilt. Gästerna har olika karaktärsdrag: här är de kåta killarna som aldrig får till det, pundarna, de pryda tjejerna och de slampiga, de nyförälskade, de som har problem med sitt förhållande, och så vidare. Alla är överdrivna - och festen kommer alltså att spåra ur på de mest bisarra sätt, och blodet kommer att spruta.

Jag måste säga att ALL MY FRIENDS ARE DEAD var en angenäm överraskning. Jag förväntade mig ingenting alls av den här filmen, men jag kom på mig med att ha kul och skratta högt flera gången. Det här är nämligen en svart komedi som känns som, tja, AMERICAN PIE - en version av AMERICAN PIE som går fullkomligt överstyr. Och eftersom filmen inte är amerikansk, går man lite längre än brukligt vad gäller vissa inslag. Ibland blir det så pass sanslöst att jag häpet utbrast i ett "Jösses!".

I synnerhet massakern går inte av för hackor. En sjövild splatterorgie, uppblandad med sex, med Mötley Crüe på ljudspåret. Så här ville jag att massakern i FROSTBITEN (vars manus jag jobbade på) skulle se ut, men så blev det inte. 

ALL MY FRIENDS ARE DEAD är förstås inte en film för vem som helst, men jag tycker allt att den tillhör de mest underhållande nyproduktioner jag sett på länge, och den är en av de bästa filmerna som producerats av Netflix. Det här är 96 minuter vansinne.

... Och antagligen är detta den bästa polska film jag sett. Nej, jag har aldrig varit förtjust i gruvarbetarfilmer. 


 

 

 

(Netflixpremiär 3/2) 


onsdag 3 februari 2021

VOD: Psycho Goreman

PSYCHO GOREMAN (Njutafilms)

Ännu en film producerad av den amerikanska streamingtjänsten Shudder, och som i Sverige visas på diverse streamingtjänster.
 
Jag tyckte att Steven Kostanskis film THE VOID, som jag recenserade 2017, var rätt okej. Den var inget speciellt, den bleknade snabbt i minnet, men den var fullt sebar och hade bra effekter. Kostanskis tidigare filmer, som MANBORG och FATHER'S DAY, har jag inte sett, eftersom de inte lockade alls med sin medvetna skräpighet.

Den nya filmen PSYCHO GOREMAN är ett besynnerligt hopkok. Den här filmen är lika delar barnfilm, blodig splatterfilm, och flängd komedi.

Två barn; Mimi (Nita-Josee Hanna) och Luke (Owen Myre), leker i trädgården, när de hittar ett stort hål på vars botten det finns något som glöder. Upp ur hålet klättrar en osedvanligt ond rymdvarelse som tänker döda allt och alla. Mimi har dock kommit över en liten rymdpryl, med vilken hon kan kontrollera rymdvarelsen, som hon döper till Psycho Goreman. PK, som han kallas, lyder nu Mimi, och han blir ungarnas märklige kompis, som ibland har ihjäl folk så att blodet sprutar. Samtidigt är en massa rymdvarelser på väg till jorden för att plocka PK.

PSYCHO GOREMAN har verkligen imponerande effekter. Det handlar om praktiska effekter, om make up och gummimasker. Sådana grejor är vi inte bortskämda med idag, när alldeles för mycket görs med hjälp av datamaskiner.

... Värre är det med manus, regi och skådespeleri. Kostanskis film vet inte vad den vill vara. Den spretar åt alla möjliga håll. Till en början tyckte jag att det här var rätt kul, men efter tjugo minuter hade jag tröttnat. Filmen är illa berättad, den är illa strukturerad, och skämtet häller inte för en långfilm. 

Värst är dock Mimi. Hon är en olidligt irriterande ungjävel som ständigt kör med sin mesige bror, och som är allmänt elak. Hon är fruktansvärt osympatisk. Fast det gäller nog samtliga rollfigurer i den här filmen. De misslyckade försöken till humor gör alla osympatiska.

Det är synd att de imponerande effekterna och det hyfsade filmfotot kastats bort på det här. Effekterna gör att jag höjer betyget ett snäpp.





lördag 30 januari 2021

Netflix: Transporten

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en spansk film. Det har ju kommit en rad spanska Netflixproduktioner den senaste tiden, eller åtminstone spanska filmer som fått sin premiär på Netflix.

TRANSPORTEN är regisserad av Lluís Quílez, som med ett undantag tidigare bara gjort kortfilmer. Hans enda långfilm före denna aktuella Netflixfilm, är en skräckthriller från 2014 med Julia Stiles, OUT OF THE DARK heter den. Jag har inte sett den.

Frågan är om inte TRANSPORTEN gjort sig bättre som kortfilm. Eller novellfilm. Eller som ett avsnitt av en TV-serie med 30-minutersrysare. Den här filmen är nämligen otroligt utdragen.

Javier Gutiérrez spelar en polis som heter Martín. I filmens regniga inledning presenteras vi för Martín och en av hans två små döttrar. Detta är i princip den enda bakgrundsinformation vi får av Martín. Han har fått ett nytt jobb, han ska vara vakt ombord på en fångtransport. Hans nya kollegor är ett gäng råskinn, i synnerhet en av dem. Men fångarna som ska fraktas iväg är råskinn även de. Eller galna. En av dem är bajsnödig.

Transporten går inte som planerat. Någon försöker stoppa bilen - och lyckas. Bilen stannar mitt ute i ingenstans, mitt i natten och i isande kyla. Fångar och vakter är inlåsta i bilen. Är det en medhjälpare till en av fångarna som försöker sig på en fritagning, eller är den någon annan som stoppat bilen av okänd anledning?

Liksom så många andra nyare spanska filmer, är färgskalan i TRANSPORTEN grå. Det är dassiga färger. Det är bitvis en våldsam och blodig film, men detta hindrar inte filmen från att vara riktigt tråkig. Vilket den är. Den varar en timme och 46 minuter, vilket är länge, eftersom lejonparten av filmen utspelar sig inne i en trång bil.

Vidare är rollfigurerna osympatiska, inte bara fångarna, medan filmens hjälte; Martín, är rätt trist. Filmen grabbar aldrig riktigt tag, det blir inte spännande eller medryckande.

Dock tar sig filmen en aning mot slutet. Dels iscensätter Lluís Quílez en händelse som är ganska imponerande. Dels är upplösningen en aning oväntad och rätt bra. Men detta kan inte rädda filmen. Inte mer än att jag höjer betyget ett snäpp.

Filmen innehåller åtminstone två lån från ROBOCOP. Jag gissar att dessa är fullt medvetna blinkningar till den filmen.





 

 

(Netflixpremiär 29/1)


måndag 18 januari 2021

VOD: Hunted

HUNTED (Njutafilms)


HUNTED. Vad är det för fantasilös titel? Filmer med den titeln går det tretton på dussinet av. Den här gången handlar det om ännu en film producerad av streamingtjänsten Shudder.

Skillnaden mot andra Shudderproduktioner jag sett, är att det här inte är en amerikansk film. Skräckthrillern HUNTED är belgisk. Okej, den är belgisk-fransk-irländsk, men den är inspelad i Belgien. Belgien är inte ett land som är känt för skräckfilm, jag kommer nog bara på RABID GRANNIES. Ja, och DAUGHTERS OF DARKNESS, förstås. Frankrike, å andra sidan, har de senaste decennierna producerat en lång rad stenhårda och kontroversiella skräckfilmer. HUNTED är en film i denna franska tradition.

Jag förväntade mig en vanlig lågbudgetfilm; en film där det verkligen syns att budgeten är låg. Budgeten var säkerligen låg, förhållandevis, men filmen överraskade på en gång med ett ovanligt genomtänkt filmfoto. Det här är snyggt, fotot går i varma, organiska toner. Men så visar det sig också att HUNTED är regisserad av Vincent Paronnaud. Paronnaud var medregissör till PERSEPOLIS, en film som Oscarnominerades.

Handlingen är enkel, kanske lite för enkel. Efter en prolog i vilken en mor berättar en legend för sin son om en kvinna som använde naturen för att hämnas på de som ville henne illa, presenteras vi för Ève (Lucie Debay). Ève går till en bar för att ta sig en drink. En jobbig kille raggar på henne, men hon räddas av en annan snubbe; en namnlös man som spelas av Arieh Worthalter. Ève fattar tycke för sin räddare, men det visar sig att han är en tvättäkta psykopat.

Mannen tvingar in Ève i sin bil, där hans kompanjon Andy (Ciarán O'Brien) väntar. De kör iväg, men kraschar i en skog. Andy är vek och vill inte längre vara med, men den namnlöse psykopaten flippar helt. Ève ska jagas, torteras och dödas. Är det tänkt. Ève slår tillbaka, och liksom i den inledande legenden verkar hon få hjälp av naturen.

Arieh Worthalter är bra som galningen, han ger ett realistiskt intryck. Det har hänt att jag träffat på sådana här obehagliga och oberäkneliga typer - män som en sekunden är trevliga, för att i nästa sekund vara hotfulla. Tack och lov har jag alltid lyckats ursäkta mig och lämnat. Lucie Debay är också bra i sin roll. Av någon anledning är filmen på engelska, vilket innebär att några skådespelare - de flesta är fransmän och belgare - talar med tydlig brytning, något som ibland ger en lätt amatörmässig touch. 

Det här är en rå och blodig film. Det är mycket raseri och skrikande. Ibland blir handlingen lite intressant, ibland känns det hela för tunt. Ibland skiner en svart humor igenom. Spelplanen för slutuppgörelsen är lite oväntad. En del inslag i filmen är ologiska, nästan direkt surrealistiska, vilket jag antar är ett försök till konstnärligt anslag.

Jag tyckte inte att HUNTED var speciellt spännande eller otäck, men filmfotot och det allmänna tekniska handlaget höjer filmen en bit över medel. Filmen går bara att se strömmad på nätet. Synd, den här borde även släppas på DVD och Blu-ray.


 



lördag 16 januari 2021

Netflix: Outside the Wire

Foton copyright (c) Netflix

Nytt år, ny månad, ännu en premiär på en Netflixproduktion.

Jag såg aldrig Mikael Håfströms förra film; QUICK, som var en svensk produktion, men det är svårt att påstå att Håfströms karriär i utlandet går lysande. Snarare tvärtom. Majoriteten av de Hollywoodfilmer han regisserat har antingen floppat, underpresterat, eller fått dålig kritik. Eller så har de både floppat och fått dålig kritik. När 1408 hade premiär 2007 blev den lite oväntat den mest framgångsrika Stephen King-filmen på länge, så den får utgöra ett undantag. ESCAPE PLAN med Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger är hyfsad, men verkligen inget speciellt, och den tillhör de filmer som underpresterade. RITUALEN med Anthony Hopkins minns jag faktiskt inte att jag har sett - men det har jag, eftersom jag recenserat den. 

Jag brukar sällan vara positiv till Netflix' egna produktioner. Snarare tvärtom. De utmärker sig ofta genom att göra vad som känns som osedvanligt billiga, slätstrukna direkt-på DVD-filmer - med alldeles för hög budget. Filmerna ser ut att ha kostat en hel del att göra, men de är i de flesta fall märkligt plastiga och tomma, som om de producerats av en maskin. En maskin som förser filmerna med en blockbuster-look, men som glömmer viktiga ingredienser som engagerande handling och bra rollfigurer.

OUTSIDE THE WIRE utspelar sig i en nära framtid. Filmen inleds med fullt krig i någon krigszon i öst, vad den nu hette. Folk pangar hejvilt i mörker. Damson Idris spelar den unge löjtnanten Harp, som sitter i trygghet och sköter en drönare. Han tvingas att snabbt fatta ett beslut, vilket leder till att 38 amerikaner räddas, medan två dör. Harps överordnade blir fly förbannade för att Harp lät två mannar dö, så Harp bestraffas genom att skickas till krigszonen, där han ska inställa sig inför en viss kapten Leo, som spelas av Anthony Mackie.

Efter ungefär en halvtimme pausade jag för att rengöra ugnen. Jag har tidigare använt ett medel från Mr Muscle, men det funkade inget vidare. Nu hade jag istället köpt en liknande medel av ett annat, billigare märke. Jag spejade ugnens insida och det igengrodda fönstret i ugnsluckan, och fascinerades av det vita skummet, som inte luktade lika fränt som medlet från Mr Muscle.

Harp och Leo ska bege sig ut på ett uppdrag bakom fiendens linjer. De ska ta kål på en slem typ som spelas av dansken Pilou Asbæk. Nu visar det sig att kapten Leo är en android! En superavancerad robot. Han är så avancerad att han kan tänka helt fritt och han har känslor. Till skillnad från övriga robotsoldater i filmen, de liknar mest ED-209 från ROBOCOP. Vad som är skitroligt är att dessa enklare robotar kallas "gumps", vilket i den svenska texten översätts till "gumpar". Komik uppstår när tuffa soldater pratar om att skicka gumpar på fienden.

På vägen träffar de en tuff engelsk tjej som spelas av Emily Beecham, och hon ... Ja, jag har glömt vad hon hade för funktion, hon var nog något slags ledare för rebellerna, men nu hade jag låtit rengöringsmedlet verka en halvtimme, så jag gick bort och torkade ugnen med en blöt trasa, och minsann - det funkade ju riktigt bra! Och med en hällskrapa fick jag bort det inbrända, bruna stänket från glaset.

Harp och Leo pangar fiender, både människor och robotar, och efter ett tag visar det sig att allt inte är som det ser ut, och det hela leder fram till en twist som kanske inte är jätteöverraskande.

OUTSIDE THE WIRE känns som en av alla de här billiga actionfilmerna som spelas in i Rumänien, ibland med Steven Seagal, ibland utan Steven Seagal. Håfströms film är dock inspelad i Ungern, men den skulle kunna vara inspelad var som helst, eftersom den till stor del utspelar sig i gråa, ibland sönderbombade miljöer. Den här filmen är förstås betydligt dyrare än Rumänienfilmerna och den har bättre skådisar.

Men att filmen är dyrare hjälper inte mycket om manuset är skit. Och det känns som om OUTSIDE THE WIRE är skriven av en drönare. Det här är utomordentligt ointressant. En tråkig handling som aldrig någonsin grabbar tag. Tråkiga rollfigurer det är omöjligt att bry sig om. Actionscenerna är inget att skriva hem om. Allting är slentrianmässigt, och Mikael Håfström är en regissör helt i avsaknad av utmärkande stilistiska drag. 

OUTSIDE THE WIRE är ingen film, det är en produkt. En plastig historia där ingen, vare sig framför eller bakom kameran, verkar ha varit intresserad. 

Det här var jävligt tradigt.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/1)


onsdag 30 december 2020

DVD/Blu-ray/VOD: Smittan

SMITTAN (Studio S Entertainment)


Déjà-vu-avdelningen:

"Årets stora pandemithriller" stor det på omslaget till SMITTAN. Dock visade filmen sig vara årets andra, och lite mindre, pandemithriller. Ett par minuter in i filmen, som regisserats av Johnny Martin, tyckte jag nämligen att allt kändes märkligt bekant. Riktigt, riktigt bekant. Osannolikt bekant.

Manuset till SMITTAN, som i original heter ALONE, är författat av Matt Naylor. Matt Naylor skrev även manuset till den sydkoreanska Netflixfilmen #ALIVE, som jag recenserade i september i år. Och kyss Karlsson - SMITTAN och #ALIVE är samma film. Det är samma manus, med ytterst få skillnader. Samma film, nästan scen för scen. Fast på engelska. Läs därför min recension av den koreanska versionen för handlingsreferat. På Blu-ray-omslaget står det ingenting om detta är den amerikanska versionen av #ALIVE.

I SMITTAN är det Tyler Posey som är den ensamme killen som sitter instängd i sin lägenhet medan ett slags zombievirus härjar. Summer Spiro gör tjejen som bor i lägenheten mittemot. Donald Sutherland spelar den mystiske grannen. Poseys och Spiros rollfigurer heter Aidan och Eva. Adam och Eva, alltså. Symboliskt.

Om man inte redan har sett #ALIVE, är det möjligt att man uppskattar SMITTAN mer än jag gjorde. #ALIVE är en bättre film på de flesta sätt. Den är stilistiskt bättre, den har bättre filmfoto, den ser ut som en biofilm, och framför allt är den försedd med humor. SMITTAN ser billig ut, filmfotot är grått, murrigt och trist, och bitvis ger filmen intryck av att inte haft någon budget alls - som om några kompisar gjort en film i sitt fula hyreshus.

Den första halvtimmen är rätt kass och jag övervägde faktiskt att stänga av. Därefter tar det sig något, för att under den sista halvtimmen, när Sutherland dyker upp, bli rätt bra. Sutherland är dock bara med en kvart, ungefär. 

SMITTAN är genomgående allvarlig. Till skillnad från #ALIVE ligger betoningen på skräck. #ALIVE har ett ljust slut, SMITTAN har inget ordentligt slut. SMITTAN innehåller mer action, inbillar jag mig.

Enligt obekräftade uppgifter gjordes SMITTAN före #ALIVE, men försenades på grund av coronapandemin. Om detta stämmer vet jag inte - och jag vet inte varför det gjordes en koreansk version nästan samtidigt.

SMITTAN ska inte förväxlas med John Hyams thriller ALONE, som i USA släpptes nästan samtidigt som Johnny Martins film, och vars manus är skrivet av Mattias Olsson från Ystad. Denna har jag dock inte sett. 


 


lördag 26 december 2020

VOD: Se upp för Jönssonligan

Foton copyright (c) C More

Det har varit en hel del skriverier om den nya Jönssonliganfilmen de senaste månaderna. Inte på grund av det faktum att man gett sig på en nystart av filmserien, utan för att regissören Tomas Alfredson beklagat sig över att filmen, på grund av pandemin, inte bara fått hoppa över den planerade biopremiären, den har dessutom hamnat på streamingtjänsten C More Play, vilket innebär att förhållandevis få i den tilltänkta publiken får möjlighet att se den. Jag har tidigare haft C More, men jag tittade sällan på deras utbud. Nu har jag fått C More igen gratis ett par månader, och jag konstaterar att utbudet blivit sämre den senaste tiden. Om man, som jag, helst vill se långfilmer, är utbudet riktigt dåligt - det är fullt möjligt att se rubbet under inte alltför lång tid. Dyrt är det också att abonnera på C More. Om Alfredsons film istället hamnat på Netflix, hade fler kunnat se den, eftersom betydligt fler har Netflix. Men Alfredson ville förstås helst sett sin film på en stor bioduk, som planerat.

För ett par år sedan såg jag samtliga Jönssonliganfilmer, utom de om Lilla Jönssonligan. Jag hade inte sett dem sedan de kom, och jag vet inte om jag faktiskt sett alla tidigare. Det visade sig att Jönssonliganfilmerna var riktigt ruggigt usla. Förvånansvärt usla. Slarvigt gjorda filmer som inte är speciellt roliga. De lever helt och hållet på att rollfigurerna görs av folkkära skådespelare. Men nu tyckte jag inte att Gösta Ekman var rolig som Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson, han kändes mest lite osympatisk. Björn Gustafson som den supande Dynamit-Harry kändes rätt tragisk och jobbig. Det var egentligen bara Ulf Brunnberg som Vanheden jag tyckte var lite kul. Ibland. Och till min stora förvåning tyckte jag att JÖNSSONLIGANS STÖRSTA KUPP från 1995, utan Ekman med med Stellan Skarsgård, var den bästa filmen i serien.

2015 försökte man sig på en minst sagt besynnerlig reboot av Jönssonligan. DEN PERFEKTA STÖTEN. Ett märkligt försök att göra något slags halvseriös thriller om ligan, med nya skådisar i samtliga roller. Filmen innehöll våld, blod och misslyckad Tarantino-humor. Det kom inga uppföljare till den. Jag är inte förvånad.   

Tomas Alfredsons SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är tekniskt sett den bästa Jönssonliganfilmen.

... Men det är nog det enda snälla jag kan säga om filmen.

SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är häpnadsväckande usel. Det här är en film som inte funkar överhuvudtaget. Manuset är skrivet av Alfredson, Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar, och det är inte utan att jag undrar vad de tänkte på.  

De klassiska rollfigurerna är tillbaka - men de har  princip bara namnen gemensamt med originalgestalterna. Henrik Dorsin är Sickan. Han säger ibland "Jag har en plan!", men annars har han inte mycket gemensamt med Gösta Ekman. Snubbelorgier saknas. Anders "Ankan" Johansson spelar Ragnar Vanheden, men han är så långtifrån Brunnbergs figur man kan komma. Han bor tillsammans med sina föräldrar och jobbar i farsans radioaffär. Doris och Dynamit-Harry görs av Hedda Stiernstedt och David Sundin. De har nu en massa barn och de bor i Jönssonligans högkvarter, en nedlagd fabrik. Harry ägnar sig inte åt att spränga saker och han dricker inte. Han har ingen funktion alls och är knappt med i filmen. Doris är driftig, men en helt annan typ av person än den figur Birgitta Andersson gjorde.

Filmens handling är snarare konstig än klurig. Det är en invecklad historia om en finsk kungakrona och en värdefull sten som är på vift och ska stjälas. Det är otroligt rörigt, och därför tråkigt och ointressant.

Ingenting alls är roligt i den här filmen. Eller, jo, jag tyckte att det var kul när Sickan i en scen gömde sig i en tunna med majonnäs, men det är bara för att jag tycker att det är roligt med majonnäs. Johan Wahlström är lite kul som radiopratare i ett par korta scener. Men det är allt. Det här är vansinnigt tråkigt. 

Filmen är lång som ett ösregn - över två timmar. Detta beror bland annat på några fullkomligt onödiga scener och handlingstrådar. Bland annat handlar en tråd om att Doris och Harry flyttar in i en ny lägenhet, och att de en tid senare går på en bananfest på gården. Det här har absolut ingenting med någonting att göra, och det är inte det minsta roligt. Det är bara utfyllnad.

Lena Olin och Reine Brynolfsson spelar de skurkaktiga Anita och Televinken i några märkliga scener. MyAnna Buring, som vi tidigare bland annat sett i en massa Hollywoodfilmer, är en slem dam på jakt efter kronan och stenen, och en mystisk man med skägg sitter i en skyskrapa och är konstig.

DEN PERFEKTA STÖTEN Var dålig, men den var så oerhört besynnerlig att den blev lite fascinerande. SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är nog sämre, faktiskt, eftersom den försöker vara en traditionell Jönssonliganfilm, men misslyckas kapitalt på alla plan.

Nu är förvisso jag en medelålders karlslok, men jag tror inte att den här filmen kommer att gå hem vare sig hos barn eller vuxna. Barn kommer inte att fatta handlingen, och vuxna kan inte förklara handlingen, eftersom de har somnat.


 

 

 

 

 

(Premiär på C More 25/12)


tisdag 22 december 2020

DVD/VOD/Blu-ray: Ghosts of War

GHOSTS OF WAR (Studio S Entertainment)


GHOSTS OF WAR hade jag vissa förväntningar på. Den är skriven och regisserad av Eric Bress, som gjorde THE BUTTERFLY EFFECT (2004) - han har inte regisserat sedan dess. Bress har även skrivit manus till två FINAL DESTINATION-filmer.

Handlingen verkade lovande. En handfull amerikanska soldater hamnar under andra världskriget i ett slott i Frankrike. Slottet visar sig vara hemsökt. Och jodå, det är väl vad som sker i filmen. De fem soldaterna strövar omkring och hamnar i ett maffigt, övergivet slott, där oförklarliga saker börjar hända. De försöker ta sig därifrån, men det går inte, de kommer hela tiden tillbaka till slottet. Folk dör. Onda spöken uppenbarar sig.

GHOSTS OF WAR funkar inte riktigt. Huvudpersonerna är alldeles för osympatiska, vilket förtar eventuell spänning. Spökena är inte alltför otäcka. Men värst är twisten på slutet. Tidigare i filmen nämner en av soldaterna Ambrose Bierces klassiska novell "An Occurrence at Owl Creek Bridge". Om man läst denna, är den inte svårt att lista ut vad som kommer att ske. På ett ungefär. Och så når vi slutet, som verkligen lyckas förstöra hela filmen. Det är nog tänkt att vara "smart", men det är mest irriterande. Eric Bress borde nöjt sig med att göra en skräckfilm i andra världskrigets Frankrike. Slutet utspelar sig inte där - och det är dumt.

Det här är en brittisk produktion, inspelad i Nu Boyanas studio i Bulgarien. Det är en lågbudgetfilm, men den ser rätt bra ut. Miljöerna är bra, slottet är fantastiskt, skådisarna är okej. Tyvärr håller inte manuset.

Billy Zane har en liten roll.  


 



måndag 21 december 2020

DVD: Åsa-Nisse vol 1 & vol 2

ÅSA-NISSE VOL 1 & VOL 2 (Studio S Entertainment)


Den här månaden följer kanske en del av er julkalendern på TV. Det gör ni kanske allihop? Ett avsnitt om dagen. Jag har inte sett årets julkalender, men jag gjorde ett försök att se om JULSTRUL MED STAFFAN OCH BENGT, 1984 års julkalender. Jag gav upp efter tre avsnitt, det visade sig vara fullkomligt hopplöst - och jag antar att jag inte såg fler avsnitt första gången kalendern sändes. Jag föredrar ju bra julkalendrar, som BROSTER BROSTER.

Istället för att titta på julkalendern, har jag tittat på samtliga Åsa-Nisse filmer. En eller två om dagen. Tjugo filmer, eller 22 om man räknar med de två kavalkadfilmerna, vilka jag snabbspolade. Våra välartade vänner på Studio S Entertainment har släppt alla filmerna i två rejäla boxar. Tyvärr är den från 2011 inte med, den ansågs vara för ny. Det är lite synd, den kunde gott fått vara med - den kommer ju att bli gammal den med!

Som kanske är bekant, är jag manusförfattare till serieversionen av Åsa-Nisse. Det var mitt första professionella seriejobb - jag blev tillfrågad om jag ville skriva manus till Åsa-Nisse någon gång våren 1989. Självklart tackade jag ja, och jag skrev serien under ett par år, tills det plötsligt tog slut. Jag minns inte vad som hände. Plötsligt köpte de inte in fler manus. 2015 gjorde jag comeback på Åsa-Nisse, och hastigt och lustigt blev jag huvudförfattare på serien, vilken numera oftast tecknas av Patrik Norrman, som varit något av en idol för mig sedan han debuterade i Svenska Serier 1979. Rättare sagt: var han en idol. När jag själv kom in i branschen förvandlades han till en synnerligen respekterad kollega.


Den version av Åsa-Nisse som Patrik och jag numera gör, har inte jättemycket gemensamt med de gamla serierna, de som tecknades av Gösta Gummesson. Om de har något gemensamt med Stig Cederholms noveller vet jag inte - jag har en hög böcker med hans berättelser ur tidningen Tidsfördrif, men de är totalt oläsliga. Men filmerna, då? Nja, jag vet inte. Patrik och jag har funnit vår egen väg, och vi gör en serie vi själva tycker är rolig. Förhoppningsvis tycker även andra att våra serier är roliga.

Min första tanke var att recensera samtliga filmer i de här två boxarna. Jag ändrade mig. Det hade blivit alldeles för besvärligt. Dessutom vet jag inte om mina läsare skulle orka läsa tjugo recensioner på raken. Å andra sidan, efter att jag sett ett gäng Åsa-Nisse-filmer började de flyta ihop, och jag tänkte att jag borde kanske gjort några anteckningar efter varje film. 

Den tekniska kvalitén på filmerna i dessa utgåvor varierar hej vilt. Några filmer ser helt okej ut, medan några är repiga, allmänt slitna, och ser rätt anskrämliga ut. Värst är nog den allra första filmen, ÅSA-NISSE, som Ragnar Frisk regisserade 1949; den kopian är rejält sliten.

Nå ... Åsa-Nisse-filmerna var ju vansinnigt utskällda på sin tid. Är det verkligen så usla som vissa hävdar? Svar: nej. Det dröjer ett bra tag innan den omtalade slarvigheten uppstår. Jag vet faktiskt inte om jag tidigare sett samtliga tjugo filmer. Ett flertal vet jag med bestämdhet att jag sett, några till och med flera gånger, och den sista filmen i serien; ÅSA-NISSE I REKORDFORM (1969), har jag skrivit åtskilligt om de senaste 25 åren.

Om vi följer tråkighetsmätaren, är nog de två första filmerna sämst. Detta beroende på att de inte skiljer sig nämnvärt från andra svenska komedier från 1940-talet. John Elfström och Artur Rolén, vilka gör Åsa-Nisse och Klabbarparn, har kanske inte riktigt funnit sina figurer än, och Eulalia spelas av Greta Berthels, som bara gjorde rollen i den här första filmen 1949. Hon är märkligt karaktärslös och känns inte alls som Eulalia. Kristin spelas av Lillie Wästfeldt. Förvirring uppstår när två mindre, närmast obetydliga roller gestaltas av Helga Brofeldt och Mona Geijer-Falkner - Brofeldt tog över som Eulalia redan i den andra filmen; ÅSA-NISSE PÅ JAKTSTIGEN (1950), medan Geijer-Falkner blev Kristin i den fjärde filmen; ÅSA-NISSE PÅ SEMESTER (1953), efter att Elsa Textorius hoppat in och gjort Kristin i den tredje filmen; ÅSA-NISSE PÅ NYA ÄVENTYR (1952). 

Gustav Lövås hade dock hittat sin figur, handlaren Sjökvist, redan på en gång. Han är Åsa-Nisse-filmernas största behållning. I filmen från 1949 skickar man efter en hemsyster, fröken Ulla från Göteborg, som ska hjälpa till hemma hos Knohults ungkarlar. Sjökvist blir alldeles till sig i trasorna när han träffar fröken Ulla, men till slut faller Ulla för den sjungande bonden Eric Bro, som med visst besvär spelas av den då populäre sångaren Bertil Boo. När den andra filmen; ÅSA-NISSE PÅ JAKTSTIGEN, inleds, är Eric Bro och fröken Elsa gifta och har två barn som redan hunnit blir flera år gamla. Efter några filmer glöms Elsa och barnen bort, i ÅSA-NISSE FLYGER I LUFTEN (1956) har Bertil Boo plötsligt blivit en sjungande skogvaktare, för att i sina två sista framträdanden, i ÅSA-NISSE I KRONANS KLÄDER (1958) och ÅSA-NISSE JUBILERAR (1959), framträda som den populäre sångaren Bertil Boo.

Den tecknade seriens ofta förekommande polisman, fjärsman, figurerar bara en gång i Åsa-Nisse-filmerna. Däremot är landsfiskal Klöverhage med i de flesta av filmerna, men han dyker inte upp förrän i den andra. Till en början spelades Klöverhage av Willy Peters. I ÅSA-NISSE PÅ JAKTSTIGEN får den stele och torre paragrafryttaren Klöverhage ett nytt hembiträde, fröken Britta. Sjökvist känner genast saven stiga; han bjuder Britta på bröllopskonfekt och uppvaktar henne, men det hela slutar med att Klöverhage friar till Britta och de ska gifta sig.

I filmen därpå är Britta återigen hembiträde hos Klöverhage. Därefter fortsätter det att förekomma rara fröknar som heter Britta hemma hos Klöverhage, och jag blev inte klok på om det är tänkt att det ska vara samma fröken Britta, eller olika töser - de spelas av olika skådespelerskor varje gång. Sjökvisten bryr sig inte, han är Kåtast i Knohult och raggar på alla. Bröllopskonfekt har han gott om! I den femte filmen, ÅSA-NISSE PÅ HAL IS (1954), medverkar Willy Peters för sista gången. I den sjätte filmen, ÅSA-NISSE ORDNAR ALLT (1955), har den eminente Gösta Prüzelius tagit över rollen. Han fortsätter envist med att försöka stoppa Nisses och Klabbis' tjuvjakt och tjuvfiske, men det slutar oftast med att han trillar i sjön. 

ÅSA-NISSE ORDNAR allt utmärker sig på ett lite oväntat sätt. Här har kultskådisen Jan-Olof Rydqvist en överraskande stor roll som en av två skurkar, som genom hela filmen försöker råna Åsa-Nisse, men ständigt misslyckas. Fast i förtexterna står det att han heter Jan-Erik Rydkvist. Ytterligare en intressant detalj, är att Ewert Granholm har en liten roll. Granholm medverkade i flera Åsa-Nisse-filmer, han agerade även inspelningsledare på många av dem. 1977 medverkade både Jan-Olof Rydqvist och Ewert Granholm i porrfilmen JAG VILL LIGGA MED DIN ÄLSKARE, MAMMA, även känd som KÄRLEKSVIRVELN och HON ÄLSKADE EN SOMMAR. 

I ÅSA-NISSE I FULL FART (1957) åker Nisse och Klabbis till Stockholm för att tävla i "Tiotusenkronorsfrågan" på TV. Ämnet är förgasare. I Stockholm träffar de på en raffig, men skurkaktig donna, som spelas av Anita Lindblom. Hon kommer dock på bättre tankar, medan hennes oförbätterlige pojkvän åker dit. Den här filmen utmärker sig, eftersom den bitvis har ett överraskande fint filmfoto. En del nattliga Stockholmsmiljöer doftar noir. 

Helga Brofeldt var ingen vidare Eulalia, tycker jag. Hon såg alldeles för vresig ut, och pratade med en konstig dialekt som lät som allt annat än småländska. ÅSA-NISSE I FULL FART blev hennes sista framträdande i rollen, och i den åttonde filmen; ÅSA-NISSE I KRONANS KLÄDER, tog Brita Öberg över rollen, och det är henne jag främst associerar med Eulalia. Brita Öberg hade dock varit med tidigare, hon hade en förhållandevis stor roll som mor till sex barn i ÅSA-NISSE PÅ HAL IS.

ÅSA-NISSE JUBILERAR är den sista filmen i den första av dessa två boxar. När jag såg dessa tio filmer noterade jag två saker. Dels att John Elfström till en början är kraftigt sminkad för att se äldre ut, det har jag aldrig tidigare sett. Jag noterar även en viss inkonsekvens i filmserien. Delarna hänger inte riktigt ihop, och vissa skådespelare återkommer flera gånger, fast i olika roller. Den alltid välkomne Håkan Westergren figurerar i flera filmer, men aldrig i samma roll. I två filmer har Sjökvist försetts med ett förnamn. Först heter han Oskar Sjökvist, sedan Ejnar (med J) Sjökvist. Dessa förnamn förekommer bara i dessa två filmer. Och när vi ändå är inne på Sjökvist, så slutar ÅSA-NISSE JUBILERAR rätt överraskande med att Sjökvist oväntat gifter sig med en bastant dam som heter Astrid.

Det jag främst noterar med dessa tio filmer, är att de hela tiden blir bättre, Ja, faktiskt! Elfström och Rolén finner sina gubbar och förfinar dem från film till film. Filmerna blir roligare.

När den andra DVD-boxen inleds har det blivit 1960. ÅSA-NISSE SOM POLIS heter filmen. Här gör Gösta Prüzelius sitt sista framträdande som landsfiskal Klöverhage. Sjökvist är märkligt nog fortfarande gift med Astrid. 

ÅSA-NISSE BLAND GREVAR OCH BARONER (1961) var den sista filmen i serien Ragnar Frisk regisserade innan han tog några års paus. Han lämnade med flaggan i topp - för det här får nog sägas vara den bästa filmen i serien, åtminstone vad gäller regi, manus och skådespelarinsatser. Till skillnad från de övriga filmerna, har GREVAR OCH BARONER en ordentlig, genomgående handling. Nisse har blivit skogvaktare hos en greve (Torsten Lilliecrona) på ett slott, och klassisk fars uppstår när grevens dotter inte vill bli bortgift med fåntratten Stig Grybe, och Nisse låtsas vara greven. Det här är en väldigt trevlig och rolig film. Sjökvist hustru Astrid är inte bara försvunnen, hon är helt bortglömd.

1961 kom ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA, och nu har Börje Larsson tagit över regin. Larsson hade tidigare gjort en lång rad filmer, däribland den populära GRÖNA HISSEN. Jag hade en bekant som jobbade på inspelningen av ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA, men jag kommer inte ihåg de anekdoter han berättade. Nisse och Klabbis åker hem till Jules Sylvain och Lissi Alandh är ett sexknippe som smider illasinnade planer.

ÅSA-NISSE OCH TJOCKA SLÄKTEN (1963) är lite kul, eftersom John Elfström gör två roller. Han spelar förstås Åsa-Nisse som vanligt - men han gestaltar även Nisse bror Yul Nelson, som kommer hem från Amerika för att hälsa på. Här trickfilmas det minsann, så att bröderna kan vara i bild samtidigt! Det är onekligen intressant att John Elfström faktiskt ser ganska annorlunda ut utan lösmustasch och Åsa-Nisses manér. En distingerad gentleman. Men det dröjer mer än halva filmen innan Yul Nelson dyker upp. Större delen av handlingen går ut på att sångstjärnan Lena Dahlman har en oönskad bebis hon vill lämna på ett ondskefullt barnhem. Jerry Williams jobbar i en skivbutik och river av ett par låtar.

I ÅSA-NISSE I POPFORM (1964) upptäcker Nisse hans hans höns lägger mer ägg om de får lyssna på popmusik. "Popstjärnan Suzie" från Holland sjunger. Gösta Jonsson spelar Klöverhage, men ger ett blekt intryck.

Börje Larsson lämnade över stafettpinnen till Bengt Palm när det 1965 var dags för ÅSA-NISSE SLÅR TILL. Den här handlar inte om något speciellt, Nisse står på ett tak och håller tal och trillar ner i skorstenen, kort därefter kastar alla traktens liderliga brudar sig över honom, de har en jenkayävling (med kyssar), och det slutar med att Nisse av någon anledning spelar ishockey. Det mest anmärkningsvärda med den här filmen är att Gustav Lövås inte medverkar! Nej, det är en annan skådespelare som gestaltar Sjökvisten. Curt Löwgren heter han, och även om han till förväxling liknar Gustav Lövås, så är han ingen Gustav Lövås.

Gustav Lövås är dock tillbaka i nästa film, ÅSA-NISSE I RAKETFORM (1966). Här gör även Ragnar Frisk comeback. Och det är nu det börjar bli konstigt. Riktigt konstigt. Fascinerande konstigt. Efter ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA minskade filmernas budget alltmer för varje ny film. Svensk Talfilm hade slutat producera filmerna och de gjordes nu av Arne Stivells bolag Filmcenter. 1966 var budgeten så pass låg, att filmerna blev fascinerande i sin billig- och slarvighet.

Min gamle vän Martin Kristensson har skrivit en artikel om den här perioden, "Knohults värmeglöd" heter den, och den publicerades för ganska längesedan i tidningen Kapten Stofil (men den finns på nätet). Från och med ÅSA-NISSE I RAKETFORM verkar inte bara budgeten, utan även större delen av Knohult och dess invånare ha försvunnit. Filmens look är också märkvärdigt ful, med skitigt, svartvitt foto. Dock tycker jag - helt ärligt - att den här filmen nog är den roligaste i serien, åtminstone är det den jag skrattade mest åt. Filmens känns nämligen som de smått surrealistiska episoder av den tecknade serien som Bengt Linder författade. Det är rätt vansinnigt, flängt, synnerligen episodiskt. Landsfiskal Klöverhage återkommer, och nu spelas han av Gösta Krantz - och han är jätterolig. Den oemotståndliga Essy Persson spelar en sexig polis som får sparken. Hon strippar för Klöverhage i en scen. I en annan scen verkar Jokkmokks-Jokke försöka förföra henne genom att spela "Gulli-Gullan". Det är svårt att vara mindre sexig än Jokkmokks-Jokke. Den tekniska kvalitén på DVD-kopian är bitvis riktigt risig.

Arne Stivell regisserade nästa film, ÅSA-NISSE I AGENTFORM (1967). Denna James Bond-parodi borde inledas med förtexter i Maurice Binder-stil, tycker man - men icke. Den här filmen öppnar med en parodi på BRÖDERNA CARTWRIGHTS förtexter. Det visar sig att det inte alls är Åsa-Nisse som agerar agent, det är istället Sjökvist. Nisse tränar upp Sjökvist så att han han bli en James Bond och hitta den TV-pirat i Knohult som har en störningssändare. Akke Carlsson spelar Klöverhage, nu iförd Hitlermustasch. Sjökvist spenderar nästan halva filmen i damkläder och Klöverhage, som inte känner igen honom, blir förälskad. Snoddas hjälper till i Sjökvists affär. TV-piraten visar sig vara Carl-Gustaf Lindstedt som Gubben i lådan, hans figur i "Hylands hörna" på TV. Efter en biljakt fångas Lindstedt och säger "Ska det behöva bli sånt här liv bara för att man tycker om att ha lite brudar omkring sig?" - och jag fattar ingenting. Allting är jättekonstigt och filmens look är nu ännu fulare. Detta blev sista gången vi fick se Artur Rolén som Klabbarparn, han tröttnade.

1968 tröttnade även John Elfström, och ÅSA-NISSE OCH DEN STORA KALABALIKEN blev hans sista film som Åsa-Nisse. Arne Stivell regisserade, Tjadden Hällström stod för manus tillsammans med Stivell, och filmen är ful som stryk. I brist på Klabbis umgås Nisse med Knohultarn, som spelas av Stickan Johansson. Gustav Lövås återkommer tack och lov som Sjökvist. Lövås avled tre månader efter filmens premiär. Akke Carlsson gör Klöverhage en andra gång. Hep Stars är med och försöker vara Beatles-tokiga. Mona Wessman framför "Åke Tråk". Tjadden Hällström förgyller ett par scener.

... Så kommer vi fram till den tjugonde och sista filmen. ÅSA-NISSE I REKORDFORM från 1969, regisserad av Ragnar Frisk. Som jag nämnde ovan, har jag under årens lopp skriver massor om denna filmrackare. På 1990-talet utnämnde jag den till en av de två konstigaste filmer som någonsin gjorts i Sverige - den andra var den ännu konstigare SOUND OF NÄVERLUR. Sedan dess har ju SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA kommit, så nu är det en trio.

Arne Källerud, som tidigare medverkat i flera Åsa-Nisse-filmer, både som bov och som domare, har nu tagit över huvudrollen som Åsa-Nisse. Akke Carlsson var inte längre landsfiskal Klöverhage, utan Nisses kompis Sven. Sven är stand-in för Klabbarparn och Konohultarn. Han heter bara Sven. De kom väl inte på något roligare, det fanns inte budget till att tänka. ÅSA-NISSE I REKORDFORM trotsar all beskrivning. Större delen av filmen består av att Nisse och Sven åker runt, runt, runt, runt på en sjö. Därefter är det en båttävling, och åker de runt, runt, runt, runt. En lång rad kändisar dyker upp, antingen säger de ett par besynnerliga repliker, eller så trillar de i plurret. Bert-Åke Varg och hans skumma polare försöker lura av Nisse hans uppfinning, atompillret, och de hamnar på strippklubb. Det blir naket. Mer naket hittar vi i vassen, för där står en helnaken Leena Skoog. Hon varvas med Sune Mangs. Jokkmokks-Jokke berättar en vits, och mot slutet berättar han vitsens poäng en gång till, ingen vet varför. Trio me' bumba framför ett par låtar, poplegenden Doris från Göterborg sjunger en bit, och det blir erotiskt laddat när Arne Quick framför "Rosen". Tor Isedal sitter i en roddmaskin och June Carlsson sitter i en TV-apparat. Efter att Nisse och Sven vunnit tävlingen, blinkar June Carlsson mot oss i publiken, och så blir det svart och vi hör Åsa-Nisse-sången. Enligt Ragnar Frisk avslutades aldrig inspelningarna eftersom det blev vinter, så filmen som visades var inkomplett. Något som kanske förklarar de många musikinslagen. Den sedvanliga premiärfesten i Vetlanda ställdes in.

Ja, just det. De sista filmerna har en ny Åsa-Nisse-sång som är erbarmlig. Till ett sorgset dragspelskomp sjunger en kör "Åsa-Nisse" om och om igen. Det låter rätt tragiskt och sammanfattar de här sista filmerna rätt bra.  

Så långt de tjugo ordinarie filmerna. DESSA FANTASTISKA SMÅLÄNNINGAR MED SINA FINURLIGA MASKINER (1966) och SARONS ROS OCH GUBBARNA I KNOHULT (1968) hade jag inte sett tidigare. Dessa filmer finns också i de här boxarna, med eftersom de enbart består av klipp ur de olika filmerna, så snabbspolade jag dem - jag hade ju bara några dagar tidigare sett de ursprungliga filmerna.

Bonusmaterial finns det en hel del. Vi får fjorton trailers till Åsa-Nisse-filmer, åtta låtar från filmerna, och en farlig massa lobbykort; några av dessa får illustrera denna recension. Vidare bjuds vi på ÅSA-NISSE I VÅRA HJÄRTAN, som är en dokumentär från 1966 av Nils-Petter Sundgren. Här pratar John Elfström och Artur Rolén om att de kanske borde modernisera Åsa-Nisse-filmerna och göra dem mer pornografiska - och en av dem säger "Har Åsa-Nisse blivit pederast?". Vidare finns här TV-programmet DET VÅRAS FÖR ÅSA-NISSE från 1977, och detta tror jag att jag såg när det sändes. Jag minns nämligen att jag som barn såg ett program där John Elfström medverkade, och han var otroligt skröplig. Ja, skröplig är han - han hade drabbats av en stroke, och hans fru sitter intill och torkar hans mungipor då och då. Carl-Uno Sjöblom är programledare, och han är sådär charmigt förvirrad som han ofta var - han säger ofta fel och verkar glömma vad han pratar om. I soffan sitter även Bertil Boo och Gösta Prüzelius, samt två snubbar som jobbade med effekter och klippning.

Sist ligger Anders Nordqvists dokumentär UPPDRAG: ÅSA-NISSE från 2010. Jag trodde att jag inte sett den här, men när Little Gerhard imiterade Klabbarparn insåg jag att jag visst hade sett programmet, kanske på YouTube. Minsann om inte Martin Kristensson dyker upp och pratar om de sista filmerna. Största behållningen är den jovialiske Bert-Åke Varg, som berättar ett par fantastiska anekdoter.  

... Och det var det hela! Hur ska jag sammanfatta det här? Hela Åsa-Nisse-sviten? Tja, med undantag för de sista filmerna, är det här långtifrån så dåligt som folk har påstått. Till exempel är 91:an-filmerna betydligt sämre - för att inte tala om de två 47:an Löken-filmer Ragnar Frisk gjorde på 1970-talet. Men det har gjorts ohyggligt många fler filmer i Sverige som är extremt mycket sämre än Åsa-Nisse. Alla dessa skittråkiga filmer som nästan bokstavligt talat ingen går och ser. Och ja, Åsa-Nisse är mycket bättre än JULSTRUL MED STAFFAN OCH BENGT.

Avslutningsvis tycker jag att ni ska köpa mitt och Patriks nya seriealbum "Åsa-Nisse - Nu blåser vi fjärsman". Om ni inte redan gjort det!