Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

lördag 3 oktober 2020

Netflix: Vampires vs. the Bronx

Foton copyright (c) Netflix

VAMPIRES VS. THE BRONX, i regi av Oz Rodriguez, fick premiär direkt på Netflix. Dock är detta ingen Netflixproduktion; filmen inleds med Universals logga, så min gissning är att filmen skulle gått upp på bio, men dumpades på Netflix på grund av den rådande pandemin. Fast här i Sverige hade filmen säkert inte fått biopremiär ändå.

Den här vampyrkomedin med en ung publik som målgrupp har än så länge märkligt lågt snittbetyg på IMDb, även om det gått upp ett par snäpp sedan premiärkvällen. Det kan bero på att publiken inte förväntade sig en barn- och familjefilm. Det kan också bero på reaktionära högermakter som anklagar allt som visas på Netflix för att vara "woke", och därför något dåligt som måste bekämpas. En film om svarta- och latinamerikanska ungdomar, det är förstås utstuderat politiskt korrekt - tycker dessa högertroll.

Själv tycker jag att VAMPIRES VS. THE BRONX är överraskande charmig och sympatisk liten film. Tankarna går till 80-talsfilmen THE MONSTER SQUAD, en barnfilm som i Sverige censurklipptes för att kunnas släppas barnförbjuden.

Jaden Michael, Gerald Jones III och Gregory Diaz IV spelar kompisarna Miguel, Bobby och Luis, som bor i - just det! - New York-stadsdelen Bronx. De tre håller på att förbereda en gatufest till förmån för en nedläggningshotad kvartersbutik. Ett ondeskefullt fastighetsbolag som heter Murnau, och som har Vlad Tepes som symbol, håller på att köpa upp- och lägga ner alla butiker och etablissemang i området. Vad är det som försiggår? Vad är Murnau ute efter?

De tre killarna upptäcker vad som är i görningen. Ja, självklart är det slemma vampyrer som tänker ta över Bronx! Och självklart är det inga som tror på pojkarna när de berättar om sina iakttagelser. Således är det upp till trion att själva ta hand om det vandöda hotet.

Killarna tittar på BLADE, de beväpnar sig med träpålar och oblat, de stjäl vigvatten från kyrkan, och så beger de sig ut för att slakta vampyrer.

Det är en rappt berättad film, det här. 85 minuter som passerar snabbt. Amerikanska barnskådespelare, eller, ja, i princip alla barnskådespelare världen över, brukar vara ganska olidliga, i synnerhet när de innehar huvudrollerna i barn- och ungdomsfilmer. De är antingen präktiga, eller lillgamla, eller bara störiga rent allmänt. Men i den här filmen funkar ungarna bra, de känns som riktiga pojkar och de är lite kul.

Något blod förekommer knappt alls i filmen, här finns en del mildare våld, och de flesta som stryker med är vampyrer, som löses upp i moln av gnistor. Det hela är snällt. Vore jag tio år hade jag nog tyckt att det här var en cool och spännande film.

Cliff  "Method Man" Smith spelar präst. Zoe Saldanas roll är minimal, hon är bara med ett par minuter i filmens prolog.


 

 

 

(Netflixpremiär 2/10)

fredag 25 september 2020

Netflix: Enola Holmes

Foton copyright (c) Netflix/Legendary

Jag ska vara ärlig: jag såg ENOLA HOLMES, i regi av Harry Bradbeer, bara för att ha något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!. Jag tillhör inte målgruppen - den här filmen riktar sig till barn och yngre tonåringar, främst flickor, och inte till karlslokar som är över 50.

... Å andra sidan hade jag ingen aning om vad det här var för någonting. Jag hade nog inbillat mig att ENOLA HOLMES skulle vara något slags hipp actionkomedi om en kvinnlig detektiv. Men så har jag heller aldrig hört talas om böckerna av Nancy Springer som filmen bygger på. Jag har ingen som helst koll på ungdomsböcker. Jag hade aldrig hört talas om TWILIGHT innan filmen kom. 

16-åriga Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS innehar titelrollen, och det tog ganska exakt trettio sekunder innan jag började ogilla filmen. Filmen inleds nämligen med att Enola kommer cyklande, och plötsligt tittar hon rakt in i kameran och pratar med tittarna på det mest irriterande sätt. Detta fortsätter hon med genom hela filmen - med jämna mellanrum bryter Enola den fjärde väggen för att prata med publiken. Irriterande är bara förnamnet.

Året är 1884 och Enola Holmes bor i ett stort hus med sin ensamstående mor Eudoria (Helena Bonham Carter). Eudoria utbildar sin dotter i hemmet, och ser till att hon blir en beläst, klok och tuff tjej som kan jiu-jitsu. Enola har även två äldre bröder som sedan länge flyttat hemifrån. Sherlock och Mycroft heter de och spelas av Henry Cavill och Sam Claflin. Jodå, Enola är Sherlock Holmes lillasyster.

En dag är Eudoria Holmes plötsligt försvunnen. Har hon övergivit Enola? Sherlock och Mycroft anländer, och den närmast reaktionäre Mycroft ska se till att Enola får börja på en strikt flickskola där hon kan uppfostras till en respektabel dam och bli kvitt sina dumma idéer om kvinnlig självständighet. 

Enola rymmer omgående och beger sig ut för att hitta sin mor. Ombord på ett tåg träffar hon den jämngamle lord Tewkesbury (Louis Partridge), som även han rymt. Den lille lorden har en grym mördare efter sig. De två tonåringarna försöker lösa alla problem samt hitta Eudoria, medan Sherlock letar efter den efterlysta Enola. 

ENOLA HOLMES känns verkligen som ett feministiskt manifest - författat av en tolvåring. Det är förstås inget som helst fel på filmens budskap och jag håller med om allt, men jag finner den groteska övertydligheten rejält irriterande. Det känns verkligen som om filmskaparna kör ner en stor tratt i halsen på en, och sedan skyfflar in budskapet. Lite grann som de allra proggigaste barnprogrammen och barnböckerna när jag var barn på 1970-talet. Jag hatade det då, jag tycker inte bättre om det idag. Den här filmen är lika subtil som ett första maj-plakat, ett plakat som kommer i vägen för en ordentlig, engarerande berättelse med levande gestalter. Med få undantag är filmens vuxna rollfigurer onda bakåtsträvare, och värst är nästan den fullkomligt genomvidrige Mycroft Holmes. Den onda rektorn på flickskolan, miss Harrison (Fiona Shaw), är dock lite rolig i sin ruttna ondskefullhet, eftersom hon påminner om elakingarna i skräck- och exploitationfilmer som HOUSE OF WHIPCORD och liknande.


Men mest irriterande är det ständiga pratandet in i kameran - i kombination med överspel från Millie Bobby Browns sida. Hon grimaserar och spärrar upp ögonen, och hon tar ibland i som i ett särdeles teatraliskt barnprogram. Henry Cavill gör å andra sidan sin version av Sherlock Holmes precis tvärtom mot vad alla andra Holmestolkare brukar göra. Han är mjuk och omtänksam, vilket fått Arthur Conan Doyles dödsbo att reagera, läste jag någonstans. De försökte dessutom stämma filmen för copyrightintrång. Själv tycker jag att det är rätt uppfriskande att Sherlock Holmes för en gångs skull framställs som sympatisk. Fast han känns förstås inte det minsta som Sherlock Holmes. Henry Cavill skulle även kunna fungera bra som en sympatisk James Bond.

ENOLA HOLMES är ibland överraskande våldsam. Oväntat våldsam. Ibland rinner blodet och en rollfigur stryker med under handlingens gång. Saker exploderar. Det känns rätt malplacerat och onödigt i en film som riktar sig till en väldigt ung publik. Filmens upplösning är rätt värdelös. det blir liksom ingenting av det som byggs upp, allt bara rinner ut i sanden på ett otillfredställande sätt.

Den här filmen är producerad av Legendary och skulle egentligen ha gått upp på bio, men så blev det inte - istället sålde de filmen till Netflix. ENOLA HOLMES ser ut att ha kostat en slant. Miljöerna är bra, filmfotot är flott. Men nej, jag gillade inte det här. Om jag haft halva betyg hade jag satt 1½, nu får det bli en tvåa, mest för filmfotot.


 


 

 

 

(Netflixpremiär 23/9)

lördag 19 september 2020

DVD/VOD: BADLAND

BADLAND (Studio S Entertainment)


Dags för ännu en nyproducerad western. BADLAND från 2019.

Häromåret kom en western som hette PRISJÄGAREN (ANY BULLET WILL DO). Jag såg den, men av någon anledning recenserade jag den inte. PRISJÄGAREN var inget vidare, det var en ganska märklig film. Till synes hyfsat påkostad, till skillnad från många andra lågbudgetfilmer, men rätt taffligt gjort.

Den filmen regisserades av Justin Lee, och det är Lee som skrivit och regisserat BADLAND.

BADLAND skulle kunna ha blivit en bra film. Grundstoryn är inte så dum: Pinkerondetektiven Mathias Breecher (Kevin Makely) är på jakt efter en rad sydstatsbefäl som är efterlysta för krigsbrott. Breecher letar upp dem en i taget, med avsikt att se till att de hängs. Problem uppstår när de inte går med på att frivilligt låta sig hängas. Ännu mer problem uppstår när en av av de efterlysta, Cooke (Bruce Dern), inte bara är ångerfull, sjuk och döende, utan även har en förtjusande dotter, Sarah (Mira Sorvino), som Breecher fattar tycke för.

Justin Lee har lyckats anlita en lång rad kända namn till sin film. Förutom de ovan nämnda, medverkar Wes Studi, Jeff Fahey, Tony Todd, James Russo, Amanda Wyss, med flera. Tyvärr kan dessa rutinerade skådespelare inte rädda BADLAND.

Dialogen är bitvis riktigt bedrövlig. Inte de bästa skådespelare kan fälla dessa repliker på ett övertygande sätt. Men allt i filmen är lite tafatt. Det är lite amatörmässigt gjort. Filmen saknar en egen stil, den har ingen stil alls. Filmmusiken är, som ofta är fallet, mördande tråkig och består mest av en ensam, sorgsen fiol. Ibland ligger det monoton musik över scener som hade funkat betydligt bättre utan musik.

Dessutom varar BADLAND två timmar. Det är åt helvete för långt. Alla scener varar för länge, många scener är onödiga, tempot är alldeles för långsamt, och filmen blir tråkig. Men! En skicklig klippare hade kunnat göra en bättre film av det här. Om man kapar trettio minuter, och rappar upp övriga scener, samt byter ut den vissna filmmusiken, kan man få en helt okej western.

Här finns några bra scener. Scenerna med Bruce Dern är rätt fina, och den spirande romansen mellan Breecher och Sarah funkar bättre än actionscenerna. Kanske borde Justin Lee satsa på kärleksfilmer istället för westerns?


fredag 18 september 2020

DVD/VOD: Den sista duellen

DEN SISTA DUELLEN (Studio S Entertainment)


Det är ju lite illa ställt med westerngenren nuförtiden. I synnerhet när det gäller lågbudgetfilmer som släpps direkt på streaming och DVD. Ibland får filmskaparna tag på ordentliga westernkulisser och en och annan namnkunnig skådis, men resultatet ser mest ut som cowboymaskerad - vilket beror på att filmerna skjuts digitalt, och på att kulor och krut ersätts med datoranimerade effekter. Det luktar inte damm, svett, krut, hästskit och blod om denna nya filmer. Jag har sett några stycken som släppts de senaste åren, men jag verkar bara ha recenserat den som heter HICKOK. Den var inget vidare.

GONE ARE THE DAYS, i regi av Mark Landre Gould, har i Sverige döpts till DEN SISTA DUELLEN. Det är en missvisande titel - eftersom filmen inte innehåller någon sista duell, den innehåller ingen duell alls. Filmen borde istället kallats DET SISTA BANKRÅNET.

Det här är den väldigt långsam film. Vissa kan nog uppleva den som provocerande långsam. Samtidigt är detta en av de bättre westernfilmer som gjorts de senaste tio åren. Detta beroende på ett par riktigt starka rollprestationer - Lance Henriksen gör antagligen sitt livs roll.

Henriksen spelar den gamle bankrånaren Taylon. Taylon är svårt sjuk, han är döende. Men, han vill inte dö ensam hemma i stugan - han vill dö med stövlarna på. Han har en dotter, Heidi (Meg Steedle), som inte vet om att Taylon är hennes far. Heidi jobbar som prostituerad på saloonen i Durango, och Taylon tänker se till att hon får tillräckligt med pengar så att hon kan ta sig därifrån och leva ett bättre liv. I Durango ligger en bank Taylon aldrig lyckades råna. Således tänker han göra ett sista försök, och lyckas han ska Heidi få bytet.

I Durango finns även en sheriff med mystiskt förflutet som som Texas Ranger. Will heter han, och han spelas av Tom Berenger. Will är välbekant med Taylon. Ytterligare en invånare i staden är den onde och psykotiskt leende Jaden (Steve Railsback), som håller fast Heidi i sitt nät.

Det tar över 80 minuter innan det första skottet avlossas i denna westernballad. Större delen av filmen består i att åldrade män filosoferar över sina liv och över döden, och över en värld och livsstil som håller på att försvinna. Att filmen funkar är skådespelarnas förtjänst. Även Tom Berenger är enastående, liksom Meg Steedle, men alla är bra. Danny Trejo har en mycket liten roll som färjkarl - i ordets mytologiska betydelse.

Filmfotot är utmärkt, miljöerna är bra. Jag har väl vissa invändningar vad gäller musiken. Många moderna westerns försöker ha något slags "realistisk" westernmusik på ljudspåret; plinkande och plonkande i trakterna av bluegrass. Och det blir lite trist, det blir sällan dramatiskt. Så är fallet även här. Men - under filmens sista scen och när eftertexterna börjar rulla, fläskar man oväntat på med pampig filmmusik som känns hämtad från en 50-talswestern. Detta för att markera slutet på en epok, gissar jag.

Betyget fyra är kanske att ta i, men jag har inga halva betyg. Annars hade jag satt betyget 3½.

söndag 13 september 2020

Netflix: #Alive

Foton copyright (c) Netflix

Det är inte längesedan den sydkoreanska zombiefilmen PENINSULA gick upp på bio - och nu har ytterligare en koreansk zombiefilm haft premiär, fast på Netflix. 

Om PENINSULA och virusepidemin som skildras i den filmen kändes märkligt aktuell, så känns #ALIVE ännu mer aktuell. Den här filmen, i regi av långfilmsdebuterande Il Cho, handlar nämligen om ett par rollfigurer som sitter i karantän i sina bostäder under en zombie-epidemi.

Ah-In Yoo spelar Oh Joon-woo, en ung man som fortfarande bor hemma hos morsan. När han vaknar en morgon har morsan gått iväg för att handla, Oh är ensam hemma och sätter sig vid datorn för att spela online-spel, vilket verkar vara hans huvudsakliga sysselsättning. Då plötsligt avbryts spelandet för nyhetssändningar. 

Ett mystiskt virus sprids snabbt som attan i staden. Folk förvandlas till mordiska kannibaler. Oh tittar ut genom fönstret i höghuset där han bor, och jojomen, genast invaderas området att hungriga zombies. Oh låser in sig i lägenheten. Hans morsa kom aldrig tillbaka, och efter ett par dagar i zombiekarantän börjar mat och dryck att ta slut.

Efter ett tag får Oh kontakt med en tjej (Shin-Hye Park) som bor i höghuset mittemot, och med hjälp av en drönare kan de hjälpa- och skicka mat och förnödenheter till varandra. Det gäller bara att zombierna inte lyckas ta sig upp till deras lägenheter. Vilket förstås sker, för annars skulle det inte bli mycket till film.

Jag tycker nog att #ALIVE var bättre än väntat. Det här ser ut som en biofilm, make up och effekter är bra, här finns en hel del intressanta inslag, och jag gillar att man för en gångs skull stoppat in lite välbehövlig humor i storyn.

Berättartempot är dock ojämnt, det känns som om filmen stannar upp då och då, vilket medför att filmen, som bara är 98 minuter, känns lite längre än den är. Denna känsla beror även på att det är svårt att variera det numera uttjatade zombietemat. En grupp människor är instängda någonstans, de försöker ta sig till en säker plats, och de är omringade av horder av zombies. Vi kan ju det här nu.

... Men man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. För att vara en Netflixproduktion är #ALIVE riktigt bra.

Plus i kanten för diskussioner om snabbnudlar.



 

 

 

(Netflixpremiär 8/9)

söndag 6 september 2020

Netflix: Freaks: Du är en av oss

Foton copyright (c) Netflix

Häromdagen hade Marvelfilmen THE NEW MUTANTS biopremiär. Inte nog med att den inte pressvisades i Göteborg, jag hade ingen aning om att den skulle gå upp på bio i Sverige, inte redan nu. Jag hade dock noterat en del dåliga recensioner av filmen i utländsk press. Hur som helst: jag har inte sett THE NEW MUTANTS.

Däremot har jag sett Netflixfilmen FREAKS: DU ÄR EN AV OSS, som hade premiär för några dagar sedan - jag har varit bortrest, så det dröjde lite innan jag kunde att se den.

FREAKS: DU ÄR EN AV OSS är en av tre filmer som är de första tyska Netflixproduktionerna. Ja, det här är en tysk superhjältefilm. Eller, ja, superhjältefilm är kanske att ta i - det är en film om superkrafter, det är en mutantfilm; en tysk variant på X-Men.

Även den här filmen har fått rätt svala omdömen. Därför blev jag lite överraskad när jag såg den. FREAKS är ingen större milstolpe, men jag hade större utbyte av den här lilla tyska filmen än av majoriteten plastiga och könlösa Marvelfilmer. De tyska miljöerna gör att miljöerna känns rätt hemtama, det ser nordiskt ut, och det är väl mest det konstanta tjatet om fläskkotletter som avslöjar att filmen är tysk. Ja, förutom det faktum att alla inte bara pratar tyska, utan även är tyskar. Dessutom varar filmen bara 92 minuter, vilket alltid är ett stort plus.

Huvudperson i FREAKS är Wendy (Cornelia Gröschel), som har ett dåligt betalt jobb på snabbmatstället Kotelett Himmel, vilket i den svenska texten översatts till Kotlettparadiset. Det låter som något jag hade kunnat hittat på till mina Åsa-Nisse-serier - jag hade med Pannbiffsspecialisten i en serie. På Kotlettparadiset serveras bara kotletter, på längden och tvären. Chefen på stället liknar en kotlett, det är en ond och vresig kvinna som ser ut som Tjorven från helvetet.
Wendy är gift med en kille med skön mustasch, han ser ut att jobba på en bilverkstad längs autobahn, och tillsammans har de en liten son, som konstant terroriseras av andra, elaka pojkar.

Sedan hon var liten flicka har Wendy ätit medicin som skrivs ut av en viss dr Stern (Nina Kunzendorf). Det är nämligen som så att Wendy besitter superkrafter. Hon är extremt stark och kan även hoppa flera meter upp i luften. Så länge hon äter sina piller försvinner krafterna. Precis som i X-Men anses nämligen superkrafter vara något farlig, folk med övernaturliga krafter ska kontrolleras eller låsas in.

Wendy träffar på luffaren Marek (Wotan Wilke Möhring), som säger "Du är en av oss". Han har också en superkraft, han är osårbar. Han har i alla år hållit sig undan och bor i en nedlagd badanläggning. Det visar sig även att en kille på Kotlettparadiet, den serietidningsläsande Elmar (Tim Oliver Schultz), har krafter, han är elektrisk. Elmar vill bli superhjälte på riktigt och skaffar sig en dräkt.

Wendy slutar ta sin medicin och börjar istället använda sin superstyrka. Men hon använder krafterna främst för egen vinnings skull. Någon dräkt bryr hon sig inte om att skaffa, hon går omkring i sin uniform från Kotlettparadiset och spöar upp folk. Eller viker ihop cyklar. Dr Stern tänker sätta stopp för Wendy, Marek och Elmar. Elmar visar sig ha andra planer ...
Filmens första hälft är bättre än den senare. Handlingen är rätt enkel, men jag tycker att FREAKS: DU ÄR EN AV OSS är en trevlig film. Det är en sympatisk film. Bitvis smårolig. Fläskkotletterna är en fin touch.

Regissören Felix Binder är tidigare mest regisserat avsnitt av TV-serier. Jag tycker dock att det är lite synd att hans film döpts till FREAKS, eftersom det ju är titeln på en av filmhistoriens bästa och mest berömda skräckfilmer.

Jag skulle inte ha något emot en uppföljare till den här filmen. Möjligheterna är oändliga: wienerschnitzel, bratwurst, knödel, potatissallad ...








(Netflixpremiär 2/9)

måndag 24 augusti 2020

Bio: Tenet

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Häromåret såg jag om Christopher Nolans INCEPTION. Jag inbillade mig nämligen att jag missat en del när jag såg den på bio 2010. Kanske hade jag till och med somnat. När jag tänkte på filmens handling fick jag nämligen inte riktigt ihop den. Efter att ha sett om den visade det sig att jag inte alls hade missat någonting. Det var bara Nolans försök att slå knut på sig själv som gjorde att jag upplevde filmen som mer komplicerad än den var.

Jag vet att många närmast dyrkar Christopher Nolan, och många har sett fram emot premiären på TENET. Själv tycker jag att Nolan är ojämn och rätt trist. Hans förra film, DUNKIRK, tyckte jag var bra, men INTERSTELLAR var hemsk. Och hans tre Läderlappen-filmer tycker jag inte håller. De var coola när de kom, men nu tycker jag de är lite töntiga i sina försök att vara mörka och gravallvarliga.

"Tenet" betyder "grundsats" eller "dogm". Det är också ett ord som kan läsas både framlänges och baklänges - precis som Bolton. (Bolton är inget palindrom, Bolton baklänges blir Notlob!) TENET är en film som berättas både framlänges och baklänges - samtidigt.

Om Nolan försökte slå knut på sig själv med INCEPTION, slår han dubbla knutar med TENET. Grundidén bakom den här filmen är så krystad och invecklad att man får ont i huvudet när man tänker på den. Och man måste nog vara Nolan för att till hundra procent förstå hur det funkar. Själv känner jag att ... nämen, vaffan, det här funkar ju inte.
TENET inleds med ett knytnävsslag i ansiktet - på biopubliken. I synnerhet om man, som jag gjorde, ser filmen i en IMAX-salong. Tungt beväpnade män slår till på en rysk opera. En insatsstyrka anländer, och bland poliserna gömmer sig en namnlös amerikansk agent (John David Washington). Skottsalvorna och explosionerna är öronbedövande under de minst sagt intensiva öppningsscenerna.

... Därefter tappar filmen. TENET är i grunden en traditionell agenthistoria; en James Bond-variant. En ond ryss är på väg att starta ett tredje världskrig och han måste stoppas. Kenneth Branagh med rolig accent spelar ryssen, som heter Andrei Sator. Herr Sator! Varje gång hjältarna pratade om att de måste stoppa Sator fnissade jag till. Det hade varit ännu roligare om Branagh talade dalmål, vilket han tyvärr inte gör.

Organisationen vår namnlöse hjälte jobbar åt visar upp en märklig pickadoll de kommit över. Den skjuter inte kulor som vanliga pistoler - nej, den suger i sig skott som redan avfyrats. Den funkar baklänges. Kulorna sitter i väggen och far tillbaka in i pickan. Och det är detta som är idén med filmen: med hjälp av flängd teknik kan man utnyttja det som sker i framtiden. Man kan slåss med skurkar samtidigt som man slåss med samma skurk i framtiden. Man kan köra två olika bilar samtidigt under en biljakt, varav en körs i framtiden. Och båda är i bild. Samtidigt.
... Alltså ... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara idén Nolans film bygger på. Jag antar att ovanstånde bara låter förvirrat. Enligt pressmaterialet handlar filmen inte om tidsresor, utan om inversion. Jaha. Jag kan ha missuppfattat en del, men jag är ärligt talat inte intresserad av att reda ut det här. Lika lite som jag är av att lära mig hur man löser sudoku.

Men - om vi nu plockar bort allt mumbojumbo om hopp i tiden, ja, då återstår bara en rätt simpel actionhistoria. Det är ungefär som Nolans MEMENTO - när scenerna i den filmen, som berättas baklänges, läggs i rätt ordning blir det en fullkomligt ointressant thriller som ingen hade brytt sig om.

TENET varar två och en halv timme, och den sista timmen är makalöst tråkig, trots en del bra actionscener. John David Washington är en trist hjälte utan större utstrålning, han är liksom ingen Idris Elba, som hade kunnat lyfta filmen. Kenneth Branagh spelar över. Elizabeth Debicki är rätt blek som fru Sator. Lite oväntat står Robert Pattinson för den bästa skådespelarinsatsen. Han och Michael Caine, som dyker upp i en mycket liten roll.

Jag gillade att de emellanåt är i Norge och härjar. Hoyte Van Hoytemas filmfoto (70mm) är bra. Ludwig Göranssons filmmusik är högljudd, monoton och omelodisk.

Ska TENET lyckas rädda biohösten? Njä, jag tror knappast det.










(Biopremiär 26/8)

lördag 22 augusti 2020

Sällskapsresan 40 år

Sommaren 1980 var jag på mitt livs första - och hittills enda - sällskapsresa. Min familj åkte då, tillsammans med familjen Jönsson från Annelöv, till La Serra i Italien. La Serra är en sådan där typisk semesteranläggning med små radhuslängor. Alla pratade svenska. Av någon anledning minns jag att en av tjejerna som jobbade där hette Annika Granat.

När vi landade i Rom applåderade passagerarna. Under bussfärden från Rom till La Serra påpekade en reseledare att vi skulle vara försiktiga med att dricka vatten och äta glass. Men vi var förstås vaccinerade. Tänk, på den tiden var det så farligt att åka söderut att man vaccinerade sig!

Första kvällen i La Serra hölls en välkomstträff. En kille med gitarr underhöll, och som jag minns det hade han tonade pilotbrillor och mustasch; dansbandsutseende, men jag kan minnas fel. Han sjöng sången om La Serra, jag minns fortfarande hur melodin gick, samt delar av texten. Den började med "Vi reste från Skandinavien, och fann ett semesterparadis", och refrängen löd:

La la la la la la Serra
Dit vill vi åka varje år
La la la la la la Serra
Ja, dit vill vi åka varje år

Varje dag hölls några tävlingar i La Serra (vi deltog aldrig) och på kvällarna var det prisutdelning på scenen vid poolen. Till tonerna av "Gladiatorernas intåg" klev de tävlande upp på scenen. En gravt tävlingsinriktad familj från Malmö brukade vinna, de tog det hela på blodigt allvar.
Ett gammalt vykort from La Serra.
Intill semesteranläggningen låg något slags by, som nog mest var en marknad. Alla talade (dålig) svenska. Jag minns inte vad för skräp jag köpte där, jag minns bara de italienska serietidningar och seriealbum jag köpte, framför allt en samling med Goldrake-serier - italienska serier som byggde på en tecknad, japansk robot-TV-serie.

I La Serras reception fanns en TV. Där försökte jag en eftermiddag titta på Kojak, men jag gav snabbt upp, eftersom programmet förstås var dubbat till italienska. På anläggningen fanns även ett bibliotek där man kunde låna Bill & Ben-pockets och gamla nummer av Allers.

För bara några veckor sedan hittade jag en märklig film på YouTube. MORFAR OCH JAG PÅ SEMESTER heter den. Det är en halvtimmeslång reklamfilm för La Serra från 1982. I denna reser Magnus Härenstam och Gus Dahlström till La Serra, där de träffar Suzanne Reuter, som går från torrboll till sexpaket i vått linne. Det här är en väldigt konstig film med härligt misslyckade försök till humor - men det var kul att återse La Serra från den tiden.
Ur "Morfar och jag på semester".
Idag, när jag skriver och publicerar denna text, är det visst exakt fyrtio år sedan Lasse Åbergs SÄLLSKAPSRESAN hade biopremiär. Jag minns inte vilket datum jag såg filmen - men det var en tid efter att jag kommit hem från La Serra. Det var premiär på RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA på Imperial i Landskrona. Jag gick dit med en kompis och stod och köade. Vi var lite nervösa - RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA var barnförbjuden och vi var bara tolv år. Tänk om vi inte skulle bli insläppta?

Plötsligt kom biografmaskinisten ut. Jag minns inte varför, men förställningen fick ställas in. Vi blev först besvikna - men sedan kom vi på att SÄLLSKAPSRESAN hade premiär samma kväll på Rio ett par kvarter bort. Det här var alltså på den tiden då filmer inte hade premiär samma datum i hela landet. 35mm-kopior valsade runt, och ibland kunde det dröja månader innan filmerna kom till Landskrona. Vi hade förstås tänkt se SÄLLSKAPSRESAN i vilket fall som helst, så vi gick till Rio och såg filmen.

Jag minns att jag tyckte att det kändes lite konstigt att se en film som påminde väldigt mycket om den där resan till La Serra. Jag tyckte att SÄLLSKAPSRESAN var rolig - men jag tror att jag uppskattar den mer som vuxen.

Jag har sett SÄLLSKAPSRESAN oräkneliga gånger sedan 1980. Varje gång den visas på TV har jag en tendens att bli sittande och se om den, och ibland känner jag för att se om den ändå och plockar fram den. SÄLLSKAPSRESAN är som en mysfilt, det är något varmt och tryggt över filmen. Jag blir på gott humör av att återse gestalterna. Jag kan snart alla repliker utantill och egentligen borde jag vara trött på filmen, riktigt trött på den, men när det är dåligt väder ute, alla nyhetsrapporter är deprimerande, och livet känns allmänt grått, då är det trevligt att åter förflytta sig till fiktiva Nueva Estocolmo på Gran Canaria och till en enklare, mer oskuldsfull värld. De senaste gångerna jag sett filmen, har jag suttit och försökt hitta detaljer jag aldrig sett- eller tänkt på tidigare. Vad som finns i bakgrunden, vad statisterna har för sig. Först när jag såg den nya, tvådelade TV-dokumentären om Lasse Åberg tidigare i år, upptäckte jag att det faktiskt är Berra (Sven Melander) och inte Stig-Helmer (Åberg) som trampar på solkrämen! Det har jag aldrig sett tidigare.

REPMÅNAD och SÄLLSKAPSRESAN är Lasse Åbergs bästa filmer. Och ett år som detta, när man helst ska hålla sig hemma, är ännu en titt på SÄLLSKAPSRESAN en billig semester. Ett flertal av de medverkande i filmen är inte längre med oss - men på Gran Canaria lever de för evigt!

söndag 16 augusti 2020

Netflix: Project Power

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en helg, ännu en premiär på en ny Netflixproduktion.

Det är inte utan att jag förundras. Tänk att de är så konsekventa på Netflix. Tänk att de i nio fall av tio lyckas producera filmer som är mediokra, dåliga, eller direkt usla.

Science fiction-actionfilmen PROJECT POWER har kostat en slant. Den ska ha gått loss på drygt 740 miljoner kronor. Man har anlitat ytterst dugliga skådespelare som Jamie Foxx och Joseph Gordon-Levitt till huvudrollerna. Man hade en grundstory som skulle kunna funka - den är inte originell, men det hade kunnat gå att göra något häftigt av det.

Filmens två regissörer har dock inte gjort något häftigt av det här. Dessa regissörer är Henry Joost och Ariel Schulman, som tidigare gort PARANORMAL ACTIVITY 3 och 4, samt NERVE. Handlingen utspelas i New Orleans, där en ny, bisarr drog har blivit populär.  Det är en kapsel som ger en superkrafter under några minuter. Om man har tur. Har man otur är man inte kompatibel med drogen, och exploderar. Om man nu har tur, så varierar superkrafterna. Man kan bli osårbar, eller superstark, eller så blir man ett monster. Eller så händer något annat.
Jamie Foxx spelar Art, en före detta soldat, vars dotter tagits tillfånga av knarkhandlarna. Art letar efter skurkarna, han är stenhård, han är rätt osympatisk, och ibland hallucinerar han.

Joseph-Gordon Levitt spelar polisen Frank, som också är på jakt efter knarkhandlarna. Han är förstås också tuff - och ibland tar han själv drogen för att bli osårbar. Frank samarbetar med en ung flicka, Robin (Dominique Fishback), som säljer drogen, men helst av allt vill Robin bli en rappare. Frank och Robin tvingas samarbeta med Art.
Som sagt: filmer om nya, märkliga droger i ett framtidssamhälle har vi sett förr. Men det hade förstås gått att göra något underhållande av det ändå. Av någon anledning är PROJECT POWER märkligt trist och sömnig. Regin är lite lam. Här finns inget som griper tag i en. Skådisarna må göra goda insatser, men det hjälper inte. För att vara en actionfilm är det förhållandevis ont om actionscener. För att vara en film om superkrafter är det förhållande ont om scener där superkrafterna visas upp. När det väl händer något, är det trist iscensatt. Det här är en film helt utan dramatik.

Dessutom får vi flera, långa scener där Robin rappar, och är det något vi inte gillar här på TOPPRAFFEL-redaktionen, så är det rap.










(Netflixpremiär 14/8)

onsdag 5 augusti 2020

Bio: Peninsula

Foton copyright (c) Noble Entertainment

TRAIN TO BUSAN, i regi av Sang-ho Yeon, var en extremt hajpad sydkoreansk zombiefilm som hade svensk premiär 2017. Till skillnad från väldigt många vänner och kollegor, blev jag inte så där jätteimponerad, jag blev snarare lite besviken. Men det kan bero på att jag såg den hemma på Blu-ray, och inte på bio. Jag tyckte att filmen var helt okej; snygg och till större delen underhållande, men det kändes som att jag sett allt förut, handlingen var det gamla vanliga. Dessutom var filmen alldeles för lång.

Nu har en uppföljare biopremiär: TRAIN TO BUSAN PRESENTS PENINSULA. Sang-ho Yeon har åter regisserat - och den här gången tycker jag att resultatet blev bättre. Den här gången såg jag dessutom filmen på bio - det var första gången sedan mars i år som jag klev in i en biosalong. Jag antar att man ska tycka att denna uppföljare är sämre, men det struntar jag i.

Även den här gången känns det som en film jag sett tidigare. Rättare sagt: PENINSULA känns som flera filmer: det här är THE ROAD WARRIOR och FLYKTEN FRÅN NEW YORK. Fast med zombies. Här finns även inslag som påminner om MAD MAX BORTOM THUNDERDOME. Men i det här fallet är det inte ett klagomål, jag har absolut inget emot att se THE ROAD WARRIOR med zombies! Däremot känns det märkligt att se om ett väldigt farligt virus i dessa en god zinfandel på kvällskvisten-tider.*

PENINSULA utspelar sig fyra år efter händelserna i den första filmen. Vad som hände i den första filmen var att ett zombievirus spreds i Sydkorea och apokalypsen var ett faktum. Nu ligger den koreanska halvön öde, städerna är ruiner. I Hongkong är det betydligt bättre ställt. Där bor den bittre, före detta soldaten Jung-Seok (Dong-Won Gang), som misslyckades med att rädda sin syster och hennes son under flykten från Korea.
Jung-Seok har hamnat i dåligt sällskap, och ett gäng kinesiska gangstrar tvingar honom att delta i ett uppdrag till den koreanska ruinstaden. Där, någonstans, ska det finnas en lastbil fylld med åtskilliga miljoner amerikanska dollar. Jung-Seok har inte mycket att säga emot, så tillsammans med en handfull tungt beväpnade killar och tjejer tar han sig över vattnet till den forna hemstaden.

Självklart går inget som planerat. Att det skulle finnas hundratusentals, troligen miljoner zombies därborta hade man räknat med. Vad man inte räknat med är att överlevande människor bildat ett bisarrt samhälle på halvön. Bindgalna banditer som lever jävel och som arrangerar gladiatorspel i vilka tillfångatagna, obeväpnade människor tvingas slåss med zombies i en arena.

Men det bor inte bara illasinnade tosingar bland ruinerna. Jung-Seok träffar på en ung kvinna, som lever tillsammans med sin gamle far och sina två döttrar. De här små flickorna vet minsann hur man överlever i en postapokalyptisk värld, och den äldre av dem är en rackare på att köra bil. Tillsammans med denna familj ska Jung-Seok försöka hitta lastbilen och återvända till säkerheten i Hongkong.

PENINSULA inleds lite tveksamt. Man har nämligen anlitat några västerländska, engelskspråkiga skådespelare till ett par scener, och dessa skådisar är vansinnigt usla; de är häpnadsväckande dåliga. Detta är något vi känner igen från många asiatiska filmer - när de behöver västerlänningar lyckas de ofta leta upp de sämsta tänkbara. Jag antar att regissör och filmteam inte hör hur illa de fäller replikerna. Nå - dessa usla skådisar försvinner ur filmen efter några minuter för att inte återkomma.
Så snart handlingen kommer igång, trampar Sang-ho Yeon plattan i mattan.

PENINSULA är inte en intensiv film. Det här är en jävligt intensiv film! Det här är så intensivt att filmduken riskerar att självantända.

Det är mörkt, stenhård, våldsamt och blodigt. Jag vill inte kalla PENINSULA en skräckfilm, det här är en actionfilm. Eller skräckaction. Zombieaction. Men filmen lyckas även vara charmig och rolig mellan varven, främst tack vare de två små tjejerna, som är ena hejare på att lura zombies.

Den avslutande, långa Mad Max-biljakten genom staden är något i hästväg. Den är uppfinningsrik och extremt skickligt filmad. Jag satt nästan och låtsaskörde bil i min biofåtölj.

Tyvärr är slutscenerna inget vidare. De är väldigt asiatiska; de är parodiskt utdragna, sentimentala, tårarna sprutar, det är slowmotion och motljus, och det känns en aning naivt. Det hade säkert gått att klippa bort tio minuter här.

... Men det kan jag ta. PENINSULA visade sig vara betydligt bättre än jag trodde den skulle vara. Det här är förbannat underhållande zombieröj av bästa märke - det här är toppraffel så det stänker om det!

Plus i kanten för att en av bovarna heter kapten Seo.

*Jag är trött på alla texter som innehåller "i dessa coronatider", så jag bytte helt enkelt ut ordet.







(Biopremiär 7/8, IMAX-premiär 5/8)

lördag 1 augusti 2020

Netflix: Double World

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär - fast den här gången handlar det inte om en Netflixproduktion. DOUBLE WORLD är en kinesisk film från 2019, i regi av Teddy Chan, som tidigare bland annat gjort en film som heter KUNG FU KILLER, vilken jag av en ren slump såg förra veckan.

Jag började att titta på DOUBLE WORLD utan att först ha läst vad den skulle handla om. Fast det hade nog inte gjort någon större skillnad om jag först läst ett handlingsreferat. Handlingen är mest konstig.

I något slags mytisk, kinesisk fantasyvärld ligger två länder i krig med varandra. En mäktig krigsherre bestämmer sig för att arrangera en kampsportstävling för att se vilket land som har de främsta krigarna. Hans motiv är lite luddigt.

Dong Yilong (Henry Lau) heter en ung, utstött, föräldralös kille som vill representera sin by i tävlingen. Byborna skrattar åt honom, men han skickas an någon anledning iväg ändå, och med sig får han en krigare som deserterat från armén. På vägen ansluter en ung tjej som är duktig på att slåss med ett gigantiskt svärd, och en vresig kvinna som har för avsikt att döda desertören, men hon ändrar sig.

Kampsportsturneringen är något slags bisarrt gladiatorspel, där kombattanterna springer på kedjor uppspända över en grop med spetsiga pålar på dess botten. Man dör alltså om man trillar.
DOUBLE WORLD är estetiskt sett flott. Datoranimeringarna ser bra ut, miljöerna är pampiga, det ser påkostat ut. Berättelsen är dock vissen och det är illa berättat, vilket medför att det är svårt att riktigt förstå vad allt går ut på. Det går att urskilja vilka som är goda och onda, men här finns ingen större karaktärsutveckling, rollfigurerna är bara ett gäng hjältar och bovar som slängts in i en episk fantasyvärld. Jag tappade intresset ungefär halvvägs in, när de var ute och jazzade med drakar.

Sedan är det förstås lite trist när stridsscenerna förbättras med hjälp a CGI. Det är roligare när man vet att skådespelare och stuntmän faktiskt genomför allt själva, så som det var i kung fu-filmer på den gamla goda tiden. Här finns även några märkliga filmiska tabbar - till exempel när den unga hjältinnan introduceras och vi ser henne på håll komma ridande från vänster till höger i bild. När det klipps till närbild rider hon från höger till vänster, och sedan är det tillbaka till helbild och vänster till höger. Sådant skapar förvirring, och liknande tabbar förekommer några gånger.

Vad som är märkligt är att filmen, som egentligen är en äventyrsfilm för hela familjen, en sagofilm, innehåller en hel del grovt våld och splatter.
 









(Netflixpremiär 31/7)

fredag 31 juli 2020

Bio/VOD/DVD/Blu-ray: Deerskin

DEERSKIN (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPRAFFEL!

Det är ju märkliga tider vi lever i. Därför får den franska filmen DEERSKIN premiär på VOD, DVD och Blu-ray samtidigt som den går upp på bio på ett par biografer.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av DEERSKIN. Filmen, som tävlade i sektionen Director's Fortnight i Cannes förra året, verkade minst sagt udda. Handlingsreferatet lät inte klokt. Vad fanken var det här?

DEERSKIN är skriven och regisserad av Quentin Dupieux, som tidigare bland annat gjort mördardäckfilmen RUBBER. Och ja, DEERSKIN är en riktigt udda film, en fullkomligt absurd historia. Den klassificeras som "komedi" och "skräck", och tja, visst tenderar den skräck mot slutet, men filmen kan knappast kallas skräckfilm. Det här är en bisarr komedi.

... Och det är den bästa nya film jag sätt på bra länge! DEERSKIN är underbar.

Jean Dujardin spelar den besynnerlige Georges, som verkar drabbats av en medelålderskris. Eller så är han bara knäpp. Riktigt rejält knäpp. Filmen inleds med att Georges lägger alla sina besparingar på en frän hjortskinnsjacka. Han blir fullkomligt besatt av denna jacka, och av hjortskinnsplagg rent allmänt.

Georges' fru har slängt ut honom och spärrat deras gemensamma bankkonto, vilket innebär att Georges' bankkort inte fungerar, han är pank. Han tar in på et hotell och betalar för rummet med sin vigselring. Han har med sig en videokamera och filmar allt och alla, men hans jacka står alltid i fokus. Jackan pratar med honom.

På en pub träffar Georges servitrisen Denise (Adèle Haenel). Georges låtsas vara en filmskapare som väntar på sitt team och sina producenter, vilka han påstår är insnöade i Sibirien. Det här intresserar Denise, eftersom hennes hobby är filmredigering. Georges "anställer" Denise, tillsammans ska de göra en film. En film som handlar om att ingen längre ska bära jacka, den ende som får bära jacka är Georges.

Georges behöver mer pengar, han behöver fler hjortskinnsplagg, och han tvingas börja begå brott.
Hjortskinn ... Öj, öj, öj!
DEERSKIN ser inte ut att ha kostat mycket pengar. Estetiskt är det oansenligt, filmiskt är det enkelt, och de vintriga miljöerna är gråa och trista. Det känns lite grann som att Dupieux samlat ihop några polare för att göra en flängd film. Nu är väl så inte riktigt fallet, enligt IMDb kostade filmen uppsksattningsvis fyra miljoner euro att göra, det vill säga mer än de flesta normalbudgeterade svenska långfilmer. Jean Dujardin är en av Frankrikes största filmstjärnor, så han fick säkert en hacka, och en del kända ansikten dyker upp i småroller - bland annat Albert Delpy och Marie Bunel.

Jean Dujardin är jättebra som den knepige Georges. Filmen är skitrolig, jag skrattade högt flera gånger, det här liknar ingenting annat. Visst, det här är inte en film för vem som helst, men vem vill väl vara vem som helst?

Plus i kanten för att DEERSKIN bara varar 77 minuter och aldrig hinner bli tråkig!
 






(Biopremiär 29/7)

måndag 27 juli 2020

DVD/VOD: The Curse of Valburga

THE CURSE OF VALBURGA (Njutafilms)

Slovenien.

Slovensk film.

Har jag någonsin sett en slovensk film? Har jag recenserat något från Slovenien? Nä - det närmaste jag kommit, är den bosniska CIRKUS COLUMBIA, där Slovenien var inblandat i produktionen.

THE CURSE OF VALBURGA är en slovensk skräckkomedi med manus och regi av Tomaz Gorkic. Som bekant är jag numera rätt avigt inställd till genrefilmer gjorda med väldigt låg budget. Jag vill förstås fortfarande upptäcka nya grejor som är bra och lovar gott inför framtiden, men för det mesta sitter jag där och suckar och undrar vad det är för billigt mög jag tittar på.

Men!

Tomaz Gorciks film blev en liten överraskning. Jag kom på mig med att gilla den här filmen! Det handlar inte om en klassiker i vardande, men det är en bisarr liten film som höjer sig över den mediokra konkurrensen.

Det hela börjar lite tveksamt med en fullkomligt onödig och alldeles för lång prolog, följd av snygga, men alldeles för långa förtexter. Därefter rullar handlingen igång:

Två bröder, varav en är hård och osympatisk, möter upp med en tredje osympatisk kille för att diskutera ett sätt att snabbt tjäna pengar. De tre är småskurkar och de yngre brodern tror sig ha kommit på världens grej. I trakten finns en slottsliknande herrgård som heter Valburga, och enligt legenden bodde greve Draculas kusin där. Den långsökta planen går ut på att arrangera guidade rundvisningar i kåken, ta rejält betalt av nyfikna turister, och skrämma skiten ur dem med hjälp av utklädnader och effekter.

Det första lasset turister anländer, det är en blandad och besynnerlig skock knäppgökar. Ett medelålders tyskt par som är jätteglada, eftersom de pimplar öl hela tiden. En rysk porrfilmsregissör tillsammans med två modeller, han ska smygfilma en porrfilm under rundvandringen och uppfinner vad han kallar "lesbisk retrorumänsk analsex". Här är några gothare, och så anländer en stenhård svensk kille, som är på jakt efter något som ska finnas gömt i Valburga.

Rundvandringen går inget vidare, och värre blir det när det visar sig att de har THE HILLS HAVE EYES i källaren. En mordisk kannibalfamilj har huserat där under flera decennier. Turister och arrangörer slaktas en i taget och blodet sprutar friskt.

THE CURSE OF VALBURGA känns lite grann som en begåvad Tromafilm. Humorn är vulgär och barnslig, men kul om man är på det humöret. Skådespeleriet är överdrivet och antagligen inget vidare om man förstår slovenska. Flera av rollfigurerna pratar dock dålig engelska, eftersom de ska föreställa turister.

Tomaz Gorcik och hans team visar sig dock vara begåvade filmskapare, rent tekniskt och estetiskt. Make-up och specialeffekter är bättre än förväntat, ibland är det väldigt bra. Filmfotot är ofta riktigt snyggt, det här ser bra ut, i synnerhet under de snaskigaste skräckscenerna. Det är mörkt och effektivt. Filmen vinner även på att de hittat bra inspelningsplatser.

Det vore kul att i framtiden se Gorcik sätta tänderna i en mer "allvarlig" skräckfilm. Han borde kunna göra något som är både snyggt, underhållande och chockerande. Men ett bra manus och bra skådisar kan han bli ett regissörsnamn att räkna med.

fredag 24 juli 2020

VOD: Sadistic Intentions

SADISTIC INTENTIONS (Njutafilms)

Det är trist att tvingas vara negativ och såga det mesta, men ibland har jag inget val.

Jag hade vissa förhoppningar på SADISTIC INTENTIONS, med manus och regi av Eric Pennycoff. Dels verkade handlingen intressant, och dels står Larry Fessenden först i rollistan, både i den svenska reklamtexten och på IMDb. Fessenden är en rätt kul skådis, nästan lite kultskådis.

... Så visst blir man förvånad när det visar sig att Larry Fessenden inte är med i filmen! Rättare sagt: han skådespelar inte. Han kan vara ett mordoffer med en påse över huvudet under några sekunder i inledningen, men i övrigt förekommer bara en modell av hans huvud, och hans porträtt på en tavla.

Det här är ännu en film med väldigt låg budget, den kan inte ha kostat speciellt mycket att göra. Filmfotot är förhållandevis bra, och skådespeleriet är helt acceptabelt - Taylor Zaudtke är riktigt bra. Henne ser jag gärna i fler filmer.

Zaudke spelar Chloe, som får ett mystiskt samtal. En kille som heter Kevin (Michael Patrick Nicholson) vill att hon ska köra bort till en stor lyxvilla och köpa gräs han måste göra sig av med. Hon övertalas till att gå med på detta, och åker dit. Där träffar hon den märklige Stu (Jeremy Gardner), en hårdrocksmusiker som också blivit ombedd att komma dit. Kevin lyser dock med sin frånvaro.

Det visar sig att Kevin inte alls bett Chloe att komma dit för att köpa gräs, han har helt andra planer. Sadistiska sådana.

SADISTIC INTENTION klassas som skräckfilm, och den har även kallats "romantisk", men romantiken lyser med sin frånvaro. Fast det gör även skräcken.

Det dröjer mer än halva filmen, nästan en timme, innan Kevin dyker upp. Fram tills dess får vi bara se Chloe och Stu sitta och prata i ett hus. Det förekommer bara tre rollfigurer i filmen. Det här är filmad teater. Men det är liksom inte SLEUTH - SPÅRHUNDEN med Laurence Olivier och Michael Caine, det här.

När det väl blir dags för skräck, våld och otäckheter, blir det för långsökt och dumt. Framför allt blir det vare sig otäckt eller spännande. Det utlovas "grinding metal mayhem", men inte fan får vi något sådant.

Det här känns som en femtonminuters kortfilm som dragits ut till 82 minuter. Det börjar ganska lovande och det hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm, men som långfilm känns det här bara fullkomligt poänglöst. Fast det är kanske bara jag som är gammal och less.

Om jag haft halva betyg att dela ut, hade jag gett filmen 1½.

torsdag 23 juli 2020

VOD: Agent Jade Black

AGENT JADE BLACK (Njutafilms)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: lågbudget- och B-filmsbranschen är inte vad den varit.

Den nya tekniken är både en välsignelse och en förbannelse. Nästan vem som helst som har lite pengar över kan gå till en butik (eller leta upp en butik på nätet) och köpa en billig kamera med tillräckligt bra upplösning för att man ska kunna visa det man filmat på bio. Man kan få en för ett par tusenlappar. Ja, det finns ju till och med mobilkameror som har tillräckligt bra bild för en stor TV-skärm, om än inte för en bioduk. Fast det finns kanske det med.

Denna billiga teknik innebär att begåvade, aspirerande filmskapare för en billig peng kan göra en film av tillräckligt god teknisk kvalitet för att den ska kunna få distribution.

Den billiga tekniken innebär även att obegåvade filmskapare för en billig peng kan göra en film av tillräckligt god teknisk kvalitet för att den ska kunna få distribution. Skådespelare går alltid att hitta, de flesta har kompisar som gärna ställer sig framför en kamera. Redigera kan man göra själv med gratisprogram - jag själv har ett professionellt redigeringsprogram i min dator. Och de flesta känner någon som är en fena på photoshop och kan snickra ihop en säljande filmaffisch. Och så vidare ...

Förr, när man alltid sköt på riktig film, var det dyrt att göra en långfilm, även om man filmade på 16mm istället för 35mm. Det var dessutom bökigt; kameror, strålkastare, mikrofoner, och personerna som hanterade allt detta tog plats. Visst gjordes det dåliga filmer förr, det har gjorts tusentals usla, totalt värdelösa filmer. Men - de var sällan lika osebara som dagens låg-lågbudgetfilmer.

Alldeles för många nya B-filmer - skräck och action - ser ut- och känns som rena amatörproduktioner. Som skolfilmer. I många fall bryr filmskaparna sig inte ens om att ljussätta filmerna ordentligt, eller använda filter och färgkorrigera, så att de åtminstone påminner om "riktiga" filmer. Det är platt videofoto, få eller inga production values, usla digitala effekter (framför allt mynningsflammor och blod), amatörskådisar - och i de flesta fall ett mördande lågt berättartempo. Numera händer det även att kända namn som till exempel Dolph Lundgren och Vinnie Jones figurerar i filmer som ser ut så här, hela budgeten gick åt till att anlita ett känt namn.

AGENT JADE BLACK släpptes på Video On Demand i Sverige förra veckan. "Utmärkt film om du älskar tvättäkta action-filmer från 80-talet" står det i ett recensionscitat som används i reklamen, så jag blev lite nyfiken och såg filmen.

Jag förvånade mig själv genom att se hela filmen. Enda orsaken till att jag inte stängde av efter fem minuter, var att jag behövde något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!, och den senaste Netflixpremiären var inget som intresserade mig alls.

AGENT JADE BLACK är producerad av ett bolag som heter High Octane, och de är tydligen kända för att göra lågoktanfilmer. Regissören Terry Spears, som även skrivit manus och komponerat den hopplösa filmmusiken, har visst gjort några liknande filmer tidigare.

Filmens första fem minuter sätter tonen. Inledningen är hemsk - och det blir inte bättre. Snarare tvärtom. Katie Burgess, som ser ut att vara i tjugoårsåldern, spelar agenten Jade Black. Hon är totalt felcastad, hon är osympatisk, agerar illa, kan inte slåss eller hantera skjutvapen,  och har utstrålning som en kokt slanggurka. Tydligen har hon tränats av någon agentorganisation sedan hon var barn. Hennes chefer; två gubbar som ser ut att sitta på en kontor på Arbetsförmedlingen, ger Jade något slags uppdrag. Hon åker till ett hus i Italien (Oklahoma) och hem igen. Hon är på jakt efter något slags biologiskt vapen, men en pedofilliga är också inblandad på någon vänster, jag höll inte koll på den förvirrade handlingen. Ledare för skurkarna är en donna som heter Elle (Connie Franklin), som har svanktatuering och som tidigare jobbade för samma organisation som Jade.

I början och i slutet figurerar en tysk hitman som heter Haydn. Han fäller sina få repliker på tyska med kraftig amerikansk brytning. Jag vet inte riktigt vad han hade med handlingen att göra. Här finns många scener med folk som dyker upp för att sedan genast försvinna. I början av filmden förekommer en motsvarighet till Bondfilmernas Q, han utrustar Jade med en automatkarbin av plast. "Du kan hålla den med en hand när du skjuter, den har ingen rekyl," säger han, på ett ungefär.

AGENT JADE BLACK är osannolikt usel. Filmen är tafflig, ful, den är segare än sirap, alla scener håller på för länge, actionscenerna med en del knallande med leksakspistoler är usla, här finns en konstig biljakt. Visst, jag skrattade flera gånger, vilket det förstås inte var meningen att jag skulle göra, men se det inte som en rekommendation. En lång sekvens där ett gäng skurkar jagar Jade till fots, och hon springer omkring barfota med en picka i handen i någon stad i Oklahoma, är sanslös. I synnerhet när kulorna tar slut i pickan och hon därför slänger den ifrån sig. På trottoaren.

Det är smått otroligt att den här filmen fått distribution i Sverige och att folk förväntas betala pengar för att se den. Det här är så långt ifrån en "tvättäkta actionfilm från 80-talet" man kan komma.

onsdag 15 juli 2020

Bio: The Outpost

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Kyss Karlsson! En biopremiär. Det var min själ inte igår jag fick chansen att skriva om en film som faktiskt går upp på bio!

Det finns en hel del filmer som heter THE OUTPOST. Denna är regisserat av Rod Lurie, som tidigare bland annat gjort nyinspelningen av STRAW DOGS.

THE OUTPOST anno 2020 är en krigsfilm. En krigsfilm i facket "realistiska krigsfilmer" - det är alltså ingen äventyrlig, heroisk guys on a mission-film modell Alistair MacLean.

Luries film bygger på en bok av krigskorrespondenten Jake Tapper och handlar om det autentiska slaget vid Kamdesh i Afghanistan 2006. 56 amerikanska soldater på en bas nere i en dal omringades av 400 talibaner som gick till attack. De amerikaner kom undan med livet i behåll och tilldelades diverse medaljer.

Nackdelen med den här typen av filmer; filmer om krig i modern tid, är att de är alldeles för likartade, i synnerhet om de handlar om amerikanska soldater i Mellanöstern. Ett gäng oftast osympatiska, ständigt svärande killar som är svåra att hålla isär, eftersom de ser likadana ut i sina uniformer och hjälmar, och sällan ges tillfälle till karaktärsutveckling, sitter och häckar någonstans, och ägnar sig att saker jag upplever som fullkomligt meningslösa. Det är liksom inte som andra världskriget, med en tydlig fiende och konkreta uppdrag. Och det är inte som det extremt ångestladdade, närmast skräckfilmsliknade första världskriget. Soldaterna i Kamdesh var visst där för att engagera lokalbefolkningen i samhällsprojekt, läser jag, men i filmen får vi bara se hur de väntar på att få åka hem, och attackeras när det är ett par dagar kvar.
De får med jämna mellanrum ny befälhavare. Först ut när filmen börjar är Orlando Bloom den kapten som har ansvar. Trots att han figurerar stort på filmaffischen stryker han med ganska omgående. Han efterträds av en ny kapten, som spelas av Mel Gibsons son Milo, men han sprängs i luften efter ett par minuter, och efterträds av en tredje kille, som spenderar dagarna med att kissa i burkar.

Det dröjer en bra bit över en timme innan talibanerna anfaller, och striden som följer blir förhållandevis intensiv för oss som tittar på. Läget ser fullkomligt hopplöst ut för de attackerade, det ter sig omöjligt att komma undan fiendens eld. Dock är det en aning svårt för mig att bli engagerad, eftersom det är svårt att känna något för de här soldaterna som inte getts några närmare presentationer.

Scott Eastwood står först i rollistan och är, tillsammans med Orlando Bloom, den som utmärker sig mest. Detta beror nog på att han är så otroligt lik sin far - det känns i princip som att titta på en ung Clint Eastwood. Scott fäller en replik om att "we're not here selling popsicles, Sir," och han låter precis som Dirty Harry. Caleb Landry Jones sticker också ut en aning. James Jagger, son till Mick, ska finnas med någonstans - men som sagt, det är fruktansvärt svårt att se skillnad på de här soldaterna.
Just den här scenen är försedd med osedvanligt klumpig dialog. Killen till höger säger något
i stil med "Det är okej att gråta".
THE OUTPOST får väl sägas vara välgjord, och den är säkert av intresse för de som är specialintresserade av krig och krigföring. De som är väl insatta hittar säkert detaljer att anmärka på. Till större delen är filmen välspelad, men ett par scener, och dialogen i dessa, är skrattretande

Under filmens sista minuter får vi se intervjuer med några av soldaterna som var med och stred i verklighetens slag. Det är meningen att det ska vara gripande och tänkvärt, men för mig som svensk känns det bara främmande och amerikanskt. De pratar om Bibeln och om att Memorial Day inte handlar om att grilla korv, utan om att tänka på alla som offrat sina liv för Amerikas frihet. Soldaterna som överlevde slaget vid Kamdesh tilldelades medaljer för att de räddat livet på sina vapenbröder, inte för att de hindrat en massaker på oskyldiga, hjälpt folk i nöd, eller något annat som känns värt en medalj. Det här känns mest som att de klarat ännu en nivå i ett datorspel, men fått psykiska men på köpet.

Ett par av de soldater som stred vid Kamdesh spelar sig själva i filmen.

Filmens höjdpunkt är när de eldar bajs.







(Biopremiär 17/7)