Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

lördag 1 augusti 2020

Netflix: Double World

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär - fast den här gången handlar det inte om en Netflixproduktion. DOUBLE WORLD är en kinesisk film från 2019, i regi av Teddy Chan, som tidigare bland annat gjort en film som heter KUNG FU KILLER, vilken jag av en ren slump såg förra veckan.

Jag började att titta på DOUBLE WORLD utan att först ha läst vad den skulle handla om. Fast det hade nog inte gjort någon större skillnad om jag först läst ett handlingsreferat. Handlingen är mest konstig.

I något slags mytisk, kinesisk fantasyvärld ligger två länder i krig med varandra. En mäktig krigsherre bestämmer sig för att arrangera en kampsportstävling för att se vilket land som har de främsta krigarna. Hans motiv är lite luddigt.

Dong Yilong (Henry Lau) heter en ung, utstött, föräldralös kille som vill representera sin by i tävlingen. Byborna skrattar åt honom, men han skickas an någon anledning iväg ändå, och med sig får han en krigare som deserterat från armén. På vägen ansluter en ung tjej som är duktig på att slåss med ett gigantiskt svärd, och en vresig kvinna som har för avsikt att döda desertören, men hon ändrar sig.

Kampsportsturneringen är något slags bisarrt gladiatorspel, där kombattanterna springer på kedjor uppspända över en grop med spetsiga pålar på dess botten. Man dör alltså om man trillar.
DOUBLE WORLD är estetiskt sett flott. Datoranimeringarna ser bra ut, miljöerna är pampiga, det ser påkostat ut. Berättelsen är dock vissen och det är illa berättat, vilket medför att det är svårt att riktigt förstå vad allt går ut på. Det går att urskilja vilka som är goda och onda, men här finns ingen större karaktärsutveckling, rollfigurerna är bara ett gäng hjältar och bovar som slängts in i en episk fantasyvärld. Jag tappade intresset ungefär halvvägs in, när de var ute och jazzade med drakar.

Sedan är det förstås lite trist när stridsscenerna förbättras med hjälp a CGI. Det är roligare när man vet att skådespelare och stuntmän faktiskt genomför allt själva, så som det var i kung fu-filmer på den gamla goda tiden. Här finns även några märkliga filmiska tabbar - till exempel när den unga hjältinnan introduceras och vi ser henne på håll komma ridande från vänster till höger i bild. När det klipps till närbild rider hon från höger till vänster, och sedan är det tillbaka till helbild och vänster till höger. Sådant skapar förvirring, och liknande tabbar förekommer några gånger.

Vad som är märkligt är att filmen, som egentligen är en äventyrsfilm för hela familjen, en sagofilm, innehåller en hel del grovt våld och splatter.
 









(Netflixpremiär 31/7)

fredag 31 juli 2020

Bio/VOD/DVD/Blu-ray: Deerskin

DEERSKIN (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPRAFFEL!

Det är ju märkliga tider vi lever i. Därför får den franska filmen DEERSKIN premiär på VOD, DVD och Blu-ray samtidigt som den går upp på bio på ett par biografer.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av DEERSKIN. Filmen, som tävlade i sektionen Director's Fortnight i Cannes förra året, verkade minst sagt udda. Handlingsreferatet lät inte klokt. Vad fanken var det här?

DEERSKIN är skriven och regisserad av Quentin Dupieux, som tidigare bland annat gjort mördardäckfilmen RUBBER. Och ja, DEERSKIN är en riktigt udda film, en fullkomligt absurd historia. Den klassificeras som "komedi" och "skräck", och tja, visst tenderar den skräck mot slutet, men filmen kan knappast kallas skräckfilm. Det här är en bisarr komedi.

... Och det är den bästa nya film jag sätt på bra länge! DEERSKIN är underbar.

Jean Dujardin spelar den besynnerlige Georges, som verkar drabbats av en medelålderskris. Eller så är han bara knäpp. Riktigt rejält knäpp. Filmen inleds med att Georges lägger alla sina besparingar på en frän hjortskinnsjacka. Han blir fullkomligt besatt av denna jacka, och av hjortskinnsplagg rent allmänt.

Georges' fru har slängt ut honom och spärrat deras gemensamma bankkonto, vilket innebär att Georges' bankkort inte fungerar, han är pank. Han tar in på et hotell och betalar för rummet med sin vigselring. Han har med sig en videokamera och filmar allt och alla, men hans jacka står alltid i fokus. Jackan pratar med honom.

På en pub träffar Georges servitrisen Denise (Adèle Haenel). Georges låtsas vara en filmskapare som väntar på sitt team och sina producenter, vilka han påstår är insnöade i Sibirien. Det här intresserar Denise, eftersom hennes hobby är filmredigering. Georges "anställer" Denise, tillsammans ska de göra en film. En film som handlar om att ingen längre ska bära jacka, den ende som får bära jacka är Georges.

Georges behöver mer pengar, han behöver fler hjortskinnsplagg, och han tvingas börja begå brott.
Hjortskinn ... Öj, öj, öj!
DEERSKIN ser inte ut att ha kostat mycket pengar. Estetiskt är det oansenligt, filmiskt är det enkelt, och de vintriga miljöerna är gråa och trista. Det känns lite grann som att Dupieux samlat ihop några polare för att göra en flängd film. Nu är väl så inte riktigt fallet, enligt IMDb kostade filmen uppsksattningsvis fyra miljoner euro att göra, det vill säga mer än de flesta normalbudgeterade svenska långfilmer. Jean Dujardin är en av Frankrikes största filmstjärnor, så han fick säkert en hacka, och en del kända ansikten dyker upp i småroller - bland annat Albert Delpy och Marie Bunel.

Jean Dujardin är jättebra som den knepige Georges. Filmen är skitrolig, jag skrattade högt flera gånger, det här liknar ingenting annat. Visst, det här är inte en film för vem som helst, men vem vill väl vara vem som helst?

Plus i kanten för att DEERSKIN bara varar 77 minuter och aldrig hinner bli tråkig!
 






(Biopremiär 29/7)

måndag 27 juli 2020

DVD/VOD: The Curse of Valburga

THE CURSE OF VALBURGA (Njutafilms)

Slovenien.

Slovensk film.

Har jag någonsin sett en slovensk film? Har jag recenserat något från Slovenien? Nä - det närmaste jag kommit, är den bosniska CIRKUS COLUMBIA, där Slovenien var inblandat i produktionen.

THE CURSE OF VALBURGA är en slovensk skräckkomedi med manus och regi av Tomaz Gorkic. Som bekant är jag numera rätt avigt inställd till genrefilmer gjorda med väldigt låg budget. Jag vill förstås fortfarande upptäcka nya grejor som är bra och lovar gott inför framtiden, men för det mesta sitter jag där och suckar och undrar vad det är för billigt mög jag tittar på.

Men!

Tomaz Gorciks film blev en liten överraskning. Jag kom på mig med att gilla den här filmen! Det handlar inte om en klassiker i vardande, men det är en bisarr liten film som höjer sig över den mediokra konkurrensen.

Det hela börjar lite tveksamt med en fullkomligt onödig och alldeles för lång prolog, följd av snygga, men alldeles för långa förtexter. Därefter rullar handlingen igång:

Två bröder, varav en är hård och osympatisk, möter upp med en tredje osympatisk kille för att diskutera ett sätt att snabbt tjäna pengar. De tre är småskurkar och de yngre brodern tror sig ha kommit på världens grej. I trakten finns en slottsliknande herrgård som heter Valburga, och enligt legenden bodde greve Draculas kusin där. Den långsökta planen går ut på att arrangera guidade rundvisningar i kåken, ta rejält betalt av nyfikna turister, och skrämma skiten ur dem med hjälp av utklädnader och effekter.

Det första lasset turister anländer, det är en blandad och besynnerlig skock knäppgökar. Ett medelålders tyskt par som är jätteglada, eftersom de pimplar öl hela tiden. En rysk porrfilmsregissör tillsammans med två modeller, han ska smygfilma en porrfilm under rundvandringen och uppfinner vad han kallar "lesbisk retrorumänsk analsex". Här är några gothare, och så anländer en stenhård svensk kille, som är på jakt efter något som ska finnas gömt i Valburga.

Rundvandringen går inget vidare, och värre blir det när det visar sig att de har THE HILLS HAVE EYES i källaren. En mordisk kannibalfamilj har huserat där under flera decennier. Turister och arrangörer slaktas en i taget och blodet sprutar friskt.

THE CURSE OF VALBURGA känns lite grann som en begåvad Tromafilm. Humorn är vulgär och barnslig, men kul om man är på det humöret. Skådespeleriet är överdrivet och antagligen inget vidare om man förstår slovenska. Flera av rollfigurerna pratar dock dålig engelska, eftersom de ska föreställa turister.

Tomaz Gorcik och hans team visar sig dock vara begåvade filmskapare, rent tekniskt och estetiskt. Make-up och specialeffekter är bättre än förväntat, ibland är det väldigt bra. Filmfotot är ofta riktigt snyggt, det här ser bra ut, i synnerhet under de snaskigaste skräckscenerna. Det är mörkt och effektivt. Filmen vinner även på att de hittat bra inspelningsplatser.

Det vore kul att i framtiden se Gorcik sätta tänderna i en mer "allvarlig" skräckfilm. Han borde kunna göra något som är både snyggt, underhållande och chockerande. Men ett bra manus och bra skådisar kan han bli ett regissörsnamn att räkna med.

fredag 24 juli 2020

VOD: Sadistic Intentions

SADISTIC INTENTIONS (Njutafilms)

Det är trist att tvingas vara negativ och såga det mesta, men ibland har jag inget val.

Jag hade vissa förhoppningar på SADISTIC INTENTIONS, med manus och regi av Eric Pennycoff. Dels verkade handlingen intressant, och dels står Larry Fessenden först i rollistan, både i den svenska reklamtexten och på IMDb. Fessenden är en rätt kul skådis, nästan lite kultskådis.

... Så visst blir man förvånad när det visar sig att Larry Fessenden inte är med i filmen! Rättare sagt: han skådespelar inte. Han kan vara ett mordoffer med en påse över huvudet under några sekunder i inledningen, men i övrigt förekommer bara en modell av hans huvud, och hans porträtt på en tavla.

Det här är ännu en film med väldigt låg budget, den kan inte ha kostat speciellt mycket att göra. Filmfotot är förhållandevis bra, och skådespeleriet är helt acceptabelt - Taylor Zaudtke är riktigt bra. Henne ser jag gärna i fler filmer.

Zaudke spelar Chloe, som får ett mystiskt samtal. En kille som heter Kevin (Michael Patrick Nicholson) vill att hon ska köra bort till en stor lyxvilla och köpa gräs han måste göra sig av med. Hon övertalas till att gå med på detta, och åker dit. Där träffar hon den märklige Stu (Jeremy Gardner), en hårdrocksmusiker som också blivit ombedd att komma dit. Kevin lyser dock med sin frånvaro.

Det visar sig att Kevin inte alls bett Chloe att komma dit för att köpa gräs, han har helt andra planer. Sadistiska sådana.

SADISTIC INTENTION klassas som skräckfilm, och den har även kallats "romantisk", men romantiken lyser med sin frånvaro. Fast det gör även skräcken.

Det dröjer mer än halva filmen, nästan en timme, innan Kevin dyker upp. Fram tills dess får vi bara se Chloe och Stu sitta och prata i ett hus. Det förekommer bara tre rollfigurer i filmen. Det här är filmad teater. Men det är liksom inte SLEUTH - SPÅRHUNDEN med Laurence Olivier och Michael Caine, det här.

När det väl blir dags för skräck, våld och otäckheter, blir det för långsökt och dumt. Framför allt blir det vare sig otäckt eller spännande. Det utlovas "grinding metal mayhem", men inte fan får vi något sådant.

Det här känns som en femtonminuters kortfilm som dragits ut till 82 minuter. Det börjar ganska lovande och det hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm, men som långfilm känns det här bara fullkomligt poänglöst. Fast det är kanske bara jag som är gammal och less.

Om jag haft halva betyg att dela ut, hade jag gett filmen 1½.

torsdag 23 juli 2020

VOD: Agent Jade Black

AGENT JADE BLACK (Njutafilms)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: lågbudget- och B-filmsbranschen är inte vad den varit.

Den nya tekniken är både en välsignelse och en förbannelse. Nästan vem som helst som har lite pengar över kan gå till en butik (eller leta upp en butik på nätet) och köpa en billig kamera med tillräckligt bra upplösning för att man ska kunna visa det man filmat på bio. Man kan få en för ett par tusenlappar. Ja, det finns ju till och med mobilkameror som har tillräckligt bra bild för en stor TV-skärm, om än inte för en bioduk. Fast det finns kanske det med.

Denna billiga teknik innebär att begåvade, aspirerande filmskapare för en billig peng kan göra en film av tillräckligt god teknisk kvalitet för att den ska kunna få distribution.

Den billiga tekniken innebär även att obegåvade filmskapare för en billig peng kan göra en film av tillräckligt god teknisk kvalitet för att den ska kunna få distribution. Skådespelare går alltid att hitta, de flesta har kompisar som gärna ställer sig framför en kamera. Redigera kan man göra själv med gratisprogram - jag själv har ett professionellt redigeringsprogram i min dator. Och de flesta känner någon som är en fena på photoshop och kan snickra ihop en säljande filmaffisch. Och så vidare ...

Förr, när man alltid sköt på riktig film, var det dyrt att göra en långfilm, även om man filmade på 16mm istället för 35mm. Det var dessutom bökigt; kameror, strålkastare, mikrofoner, och personerna som hanterade allt detta tog plats. Visst gjordes det dåliga filmer förr, det har gjorts tusentals usla, totalt värdelösa filmer. Men - de var sällan lika osebara som dagens låg-lågbudgetfilmer.

Alldeles för många nya B-filmer - skräck och action - ser ut- och känns som rena amatörproduktioner. Som skolfilmer. I många fall bryr filmskaparna sig inte ens om att ljussätta filmerna ordentligt, eller använda filter och färgkorrigera, så att de åtminstone påminner om "riktiga" filmer. Det är platt videofoto, få eller inga production values, usla digitala effekter (framför allt mynningsflammor och blod), amatörskådisar - och i de flesta fall ett mördande lågt berättartempo. Numera händer det även att kända namn som till exempel Dolph Lundgren och Vinnie Jones figurerar i filmer som ser ut så här, hela budgeten gick åt till att anlita ett känt namn.

AGENT JADE BLACK släpptes på Video On Demand i Sverige förra veckan. "Utmärkt film om du älskar tvättäkta action-filmer från 80-talet" står det i ett recensionscitat som används i reklamen, så jag blev lite nyfiken och såg filmen.

Jag förvånade mig själv genom att se hela filmen. Enda orsaken till att jag inte stängde av efter fem minuter, var att jag behövde något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!, och den senaste Netflixpremiären var inget som intresserade mig alls.

AGENT JADE BLACK är producerad av ett bolag som heter High Octane, och de är tydligen kända för att göra lågoktanfilmer. Regissören Terry Spears, som även skrivit manus och komponerat den hopplösa filmmusiken, har visst gjort några liknande filmer tidigare.

Filmens första fem minuter sätter tonen. Inledningen är hemsk - och det blir inte bättre. Snarare tvärtom. Katie Burgess, som ser ut att vara i tjugoårsåldern, spelar agenten Jade Black. Hon är totalt felcastad, hon är osympatisk, agerar illa, kan inte slåss eller hantera skjutvapen,  och har utstrålning som en kokt slanggurka. Tydligen har hon tränats av någon agentorganisation sedan hon var barn. Hennes chefer; två gubbar som ser ut att sitta på en kontor på Arbetsförmedlingen, ger Jade något slags uppdrag. Hon åker till ett hus i Italien (Oklahoma) och hem igen. Hon är på jakt efter något slags biologiskt vapen, men en pedofilliga är också inblandad på någon vänster, jag höll inte koll på den förvirrade handlingen. Ledare för skurkarna är en donna som heter Elle (Connie Franklin), som har svanktatuering och som tidigare jobbade för samma organisation som Jade.

I början och i slutet figurerar en tysk hitman som heter Haydn. Han fäller sina få repliker på tyska med kraftig amerikansk brytning. Jag vet inte riktigt vad han hade med handlingen att göra. Här finns många scener med folk som dyker upp för att sedan genast försvinna. I början av filmden förekommer en motsvarighet till Bondfilmernas Q, han utrustar Jade med en automatkarbin av plast. "Du kan hålla den med en hand när du skjuter, den har ingen rekyl," säger han, på ett ungefär.

AGENT JADE BLACK är osannolikt usel. Filmen är tafflig, ful, den är segare än sirap, alla scener håller på för länge, actionscenerna med en del knallande med leksakspistoler är usla, här finns en konstig biljakt. Visst, jag skrattade flera gånger, vilket det förstås inte var meningen att jag skulle göra, men se det inte som en rekommendation. En lång sekvens där ett gäng skurkar jagar Jade till fots, och hon springer omkring barfota med en picka i handen i någon stad i Oklahoma, är sanslös. I synnerhet när kulorna tar slut i pickan och hon därför slänger den ifrån sig. På trottoaren.

Det är smått otroligt att den här filmen fått distribution i Sverige och att folk förväntas betala pengar för att se den. Det här är så långt ifrån en "tvättäkta actionfilm från 80-talet" man kan komma.

onsdag 15 juli 2020

Bio: The Outpost

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Kyss Karlsson! En biopremiär. Det var min själ inte igår jag fick chansen att skriva om en film som faktiskt går upp på bio!

Det finns en hel del filmer som heter THE OUTPOST. Denna är regisserat av Rod Lurie, som tidigare bland annat gjort nyinspelningen av STRAW DOGS.

THE OUTPOST anno 2020 är en krigsfilm. En krigsfilm i facket "realistiska krigsfilmer" - det är alltså ingen äventyrlig, heroisk guys on a mission-film modell Alistair MacLean.

Luries film bygger på en bok av krigskorrespondenten Jake Tapper och handlar om det autentiska slaget vid Kamdesh i Afghanistan 2006. 56 amerikanska soldater på en bas nere i en dal omringades av 400 talibaner som gick till attack. De amerikaner kom undan med livet i behåll och tilldelades diverse medaljer.

Nackdelen med den här typen av filmer; filmer om krig i modern tid, är att de är alldeles för likartade, i synnerhet om de handlar om amerikanska soldater i Mellanöstern. Ett gäng oftast osympatiska, ständigt svärande killar som är svåra att hålla isär, eftersom de ser likadana ut i sina uniformer och hjälmar, och sällan ges tillfälle till karaktärsutveckling, sitter och häckar någonstans, och ägnar sig att saker jag upplever som fullkomligt meningslösa. Det är liksom inte som andra världskriget, med en tydlig fiende och konkreta uppdrag. Och det är inte som det extremt ångestladdade, närmast skräckfilmsliknade första världskriget. Soldaterna i Kamdesh var visst där för att engagera lokalbefolkningen i samhällsprojekt, läser jag, men i filmen får vi bara se hur de väntar på att få åka hem, och attackeras när det är ett par dagar kvar.
De får med jämna mellanrum ny befälhavare. Först ut när filmen börjar är Orlando Bloom den kapten som har ansvar. Trots att han figurerar stort på filmaffischen stryker han med ganska omgående. Han efterträds av en ny kapten, som spelas av Mel Gibsons son Milo, men han sprängs i luften efter ett par minuter, och efterträds av en tredje kille, som spenderar dagarna med att kissa i burkar.

Det dröjer en bra bit över en timme innan talibanerna anfaller, och striden som följer blir förhållandevis intensiv för oss som tittar på. Läget ser fullkomligt hopplöst ut för de attackerade, det ter sig omöjligt att komma undan fiendens eld. Dock är det en aning svårt för mig att bli engagerad, eftersom det är svårt att känna något för de här soldaterna som inte getts några närmare presentationer.

Scott Eastwood står först i rollistan och är, tillsammans med Orlando Bloom, den som utmärker sig mest. Detta beror nog på att han är så otroligt lik sin far - det känns i princip som att titta på en ung Clint Eastwood. Scott fäller en replik om att "we're not here selling popsicles, Sir," och han låter precis som Dirty Harry. Caleb Landry Jones sticker också ut en aning. James Jagger, son till Mick, ska finnas med någonstans - men som sagt, det är fruktansvärt svårt att se skillnad på de här soldaterna.
Just den här scenen är försedd med osedvanligt klumpig dialog. Killen till höger säger något
i stil med "Det är okej att gråta".
THE OUTPOST får väl sägas vara välgjord, och den är säkert av intresse för de som är specialintresserade av krig och krigföring. De som är väl insatta hittar säkert detaljer att anmärka på. Till större delen är filmen välspelad, men ett par scener, och dialogen i dessa, är skrattretande

Under filmens sista minuter får vi se intervjuer med några av soldaterna som var med och stred i verklighetens slag. Det är meningen att det ska vara gripande och tänkvärt, men för mig som svensk känns det bara främmande och amerikanskt. De pratar om Bibeln och om att Memorial Day inte handlar om att grilla korv, utan om att tänka på alla som offrat sina liv för Amerikas frihet. Soldaterna som överlevde slaget vid Kamdesh tilldelades medaljer för att de räddat livet på sina vapenbröder, inte för att de hindrat en massaker på oskyldiga, hjälpt folk i nöd, eller något annat som känns värt en medalj. Det här känns mest som att de klarat ännu en nivå i ett datorspel, men fått psykiska men på köpet.

Ett par av de soldater som stred vid Kamdesh spelar sig själva i filmen.

Filmens höjdpunkt är när de eldar bajs.







(Biopremiär 17/7)

lördag 11 juli 2020

Netflix: The Old Guard

Foton copyright (c) Netflix

There can be only one!

... Kände jag för att utropa efter att ha sett THE OLD GUARD, i regi av Gina Prince-Bythewood.

Ännu en Netflix-produktion, ännu en film som bygger på en serietidning, ännu en actionfilm som är förhållandevis värdelös.

THE OLD GUARD bygger på en Image-serie av Greg Rucka, som även skrivit filmens manus, och Leandro Fernandez. Nej, jag har inte läst den.
Hur filmatiseringen förhåller sig till serien vet jag förstås inte, men konceptet är märkligt illa genomtänkt. THE OLD GUARD känns som en uppdaterad version av HIGHLANDER, men utan humor, halshuggningar och minnesvärda rollfigurer. Jag såg om HIGHLANDER härommånaden. Jag älskade den på 1980-talet, idag är den väl ... mindre bra. Men - jag förstår varför jag älskade den när jag var runt 20, och den har flera bra inslag och minnesvärda gestalter.

Ruckas berättelse handlar om ett team odödliga människor som åtar sig livsfarliga uppdrag. De skjuts och massakreras, men reser sig snart upp igen, spottar ut kulorna de träffats av, läker knäckta ben, och fortsätter framåt. En liten twist är att de faktiskt kan dö, den magiska kraften kan försvinna, men de vet inte när - det kan ta hundratals eller tusentals år.

Varför de är odödliga förklaras inte. Det förklarades förstås heller inte i HIGHLANDER - den första filmen i serien. I THE OLD GUARD är de liksom plötsligt bara odödliga. Och de slutar åldras. Eftersom medlemmarna i teamet är av olika ålder, blir de antagligen odödliga efter att först ha varit dödliga en tid.

En annan sak jag undrar över: de här människorna är inte osårbara - de skadas, men läker, och lever vidare, ungefär som Wolverine. Men vad händer om de halshuggs, styckas, sprängs i småbitar, eller något liknande som innebär att de omöjligt kan läka? Växer det ut ett nytt huvud?
Charlize Theron spelar Andy, som är ledare för det fyra man starka teamet. Ingen vet hur gammal Andy är, men hon har hängt med åtminstone sedan medeltiden. Och istället för att bara ta det lugnt, måla akvareller och smutta på årgångsvin, väljer Andy och hennes gäng att slåss mot onda makter. De har alltid varit krigare.

Filmen inleds med att teamet lockas i en fälla. Den slemme engelsmannen Merrick (Harry Melling), som äger ett läkemedelsföretag, vill tillfångata det hemliga teamet, experimentera på dem, och se om man kan hitta orsaken till odödligheten, och om det går att utnyttja till mänsklighetens fromma. Det låter ju i grunden som en bra idé, men Merrick vill förstås tjäna pengar på- och utnyttja kraften, och till sitt förfogande har han en hel armé som slaktar folk (varför har en apotekare anställda soldater?).

Samtidigt får en amerikansk soldat, Nile (KiKi Layne), halsen avskuren under ett uppdrag i Afrika, och det visar sig att hon är odödlig. Andy drömmer om Nile, och åker till Afrika för att hämta henne. Nile måste förstås ingå i teamet, något annat alternativ finns inte.

Teamet kämpar mot Merrick i över två timmar, de skjuter och slåss och har sig. Det är hårda tag i läkemedelsbranschen.
Jag noterar att en massa amerikaner klagar på att THE OLD GUARD gjorts av hemska "liberala" Netflix, av det vidriga "liberala" Hollywood, och att den är fruktansvärt politiskt korrekt. Dessa amerikaner som påstår sig hata politiska budskap och vänsterpropaganda märker förstås inte att de vanliga, reaktionära actionfilmer de gillar ofta är högerpropaganda. Själv gillar jag inte uttrycken politiskt korrekt och politiskt inkorrekt - men jag får nog medge att THE OLD GUARD är lite väl övertydlig och utstuderad, som om Netflix försöker plocka poäng. En bra historia och en bra film är alltid viktigare än inställsamhet.

Vad som är värre än den eventuella politiska korrektheten, är att filmen är rätt tråkig, lite för dum, den är för plastig och steril, den är (förstås) alldeles för lång, och det värsta av allt är att den är gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad. Blodet stänker, men jag gäspar och tänker på annat, eftersom jag inte bryr mig om de trista rollfigurerna. Jag brukar dock gilla Charlize Theron och Matthias Schoenarts, den senare ingår i teamet, i vanliga fall. Här ser Theron mest lite ointresserad ut, även om hon varit med och producerat.

THE OLD GUARD slutar på ett sätt som gör att filmen känns som pilotavsnittet till en TV-serie.










(Netflixpremiär 10/7)

torsdag 2 juli 2020

Netflix: Domino

Foton copyright (c) Netflix

Jag tittar på Brian De Palmas filmografi och konstraterar att han nu hamnat i den där gruppen uppburna regissörer som under en lång karriär nog gjort fler filmer som är likgiltiga, eller ibland riktigt dåliga, än bra. Vi associerar namnet De Palma med en rad bra, klassiska filmer från 1970- och 80-talen. Majoriteten av de filmer han fått ur sig sedan 90-talet har inte varit några större höjdare. Ett par har väl varit hyfsade.

Jag såg aldrig Brian De Palmas förra film; PASSION, men hans senaste - vilken dumpats direkt på Netflix - är ingen film som pekar på att De Palma är tillbaka i gammal god form. Tvärtom.

Har du undrat hur en TV-film om Kurt Wallander eller Martin Beck skulle se ut om den regisserades av Brian De Palma? Försedd med filmmusik av Pino Donaggio? DOMINO är svaret!

DOMINO är en med amerikanska mått mätt en lågbudgetproduktion. Drygt 50 miljoner kronor kostade filmen - som till större delen är dansk. En stor del av filmen spelades in i Köpenhamn, och inspelningen var, enligt De Palma, problematisk. Ingenting funkade och de danska producenterna betalade inte ut löner till filmteamet.

För manus står norrmannen Petter Skavlan, som tidigare bland annat skrivit KON-TIKI. Skavlan stod även för manuset till HAMILTON 3 med Mikael Persbrandt - en film som aldrig gjordes. Det är inte utan att jag undrar om Skavlan tog det manuset och skrev om det till DOMINO.
DOMINO börjar rätt bra. Nikolaj Coster-Waldau och Søren Malling spelar poliserna Christian och Lars i Köpenhamn. De blir kallade till ett lägenhetsbråk, där de i trappan springer på en lika skäggig som blodig karl från Mellanöstern. Christian har glömt sin picka hemma, så han lånar Lars' när han ensam går in i en lägenhet. Det hela visar sig vara betydligt värre än ett lägenhetsbråk. Christian hittar en bunden man som torterats och mördats. Utanför lägenheten drar den skäggige kniv och skär Lars i halsen, och flyr ut genom fönstret. Lars väser att Christian måste följa efter, så han klättrar ut på de varmröda köpenhamnska tegeltaken.

Här, i denna takklättrarscen, blir det klassisk Brian De Palma. Vilket i princip är detsamma som klassisk Hitchcock. Även Pino Donaggios musik doftar Hitchcock när Christian klättrar och snubblar omkring på-, och hänger från taken. Efter en stund undrade jag dock varför Christian gav sig ut på taken, och varför ingen annan ser var som sker däruppe. Polis borde ha varit på plats inom kort och det hade bara varit att vänta på att den skäggige skulle komma ner.
Nå. Dessa inledande scener är lite småtrevliga, men snart är det dags att lämna Köpenhamn. Lars avlider av sina skador. Några terrorister från IS härjar runt om i Europa och polisen Christian agerar plötsligt hemlig agent, och DOMINO blir HAMILTON 3. Tillsammans med kollegan Alex (Carice van Houten), som var Lars' älskarinna, reser Christian runt mellan några länder. Ibland dyker Guy Pearce upp som en lika märklig som ointresserad CIA-agent. Ibland blir det lite småtafflig action. Paprika Steen spelar Lars' hustru på kryckor. Göteborgaren Thomas W Gabrielsson spelar polischef. Nicolas Bro är också med någonstans.

DOMINO varar bara 89 minuter, vilket förstås är ett plus i dessa dagar, men det är en riktigt tråkig film. Och handlingen är dum. En del scener är riktigt korkade - här finns till exempel en scen i vilken Christian smyger sig på tre skurkar bakifrån och oskadliggör dem, och just som han är klar med detta får han ett mobilsamtal. Han mobil ringer alltså högt. Han hade inte mobilen på ljudlöst medan han smög omkring. Om den ringt tidigare hade han misslyckats och antagligen dödats.

Estetiskt sett ser DOMINO ut som en svensk TV-film. Brian De Palma måste ha sovit under inspelningen. Det här kan vara hans sämsta film.










(Netflixpremiär 1/7)

måndag 29 juni 2020

Netflix: Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg till att ta lite semester och reste bort en dryg vecka. Under denna vecka ploppade det upp en del recensioner av David Dobkins (WEDDING CRASHERS) komedi EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA med Will Ferrell, som också skrivit manus (tillsammans med Andrew Steele). Jag lät bli att läsa recensionerna, jag ville se filmen själv först, eftersom jag planerade att recensera den här - men jag kunde inte undgå att se rubriker och betyg. Kritikerna var inte speciellt snälla.

2013 var jag ackrediterad journalist på Eurovision Song Contest i Malmö. Jag gjorde ett långt reportage, men av någon anledning publicerades det aldrig, jag minns inte varför. Dock publicerades min intervju med Emmelie de Forest, som tävlade för Danmark. Hon vann, men jag intervjuade henne några veckor innan tävlingen, och jag hade ingen aning om vem hon var och hur låten gick. Jag minns att jag sjöng "Krøller eller ej", det vill säga Danmarks bidrag från 1981, för henne. Hon blev förvirrad.

Eurovision i Malmö är den av de konstigaste tillställningar jag någonsin varit på. Jag har varit på många konstiga tillställningar, framför allt i Cannes, men Eurovision var direkt bisarrt.

"Låtarna på Eurovision är bara skit - och dessutom kan man inte tävla i musik!" brukar motståndare till Eurovision hävda. Ett uttalande som bevisar att man visst kan tävla i musik - "Jag har mycket bättre smak än du, för du gillar Eurovision!". Men visst, jag tycker själv att den övervägande majoriteten av de låtar som framför på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är mög. Det finns alltid undantag, Norges bidrag 2013 var grymt bra, men jag ackrediterade mig inte för att jag var intresserad av musiken. Nej, jag var ute efter vansinnet. Och nog var det vansinnigt. Jag gick på presskonferenser och repetitioner på dagarna, och på fester varje kväll, och i stort sett alla mina fördomar om Eurovision bekräftades. Det var skitkul!

Will Ferrell är som bekant gift med en svenska, och han såg Eurovision första gången 1999 under ett Sverigebesök. Han tänkte att det här är ju ett utmärkt ämne för en film - vilket det förstås är.

När vi nu 21 år senare fått en Will Ferrell-film om Eurovision blev det väl inte riktigt som jag hade hoppats. Vad jag hoppats på vet jag inte. Någonting bättre än THE STORY OF FIRE SAGA.
Will Ferrel och Rachel McAdams spelar de isländska barndomsvännerna Lars och Sigrit. De utgör duon Fire Saga, ett coverband som spelar på den lokala puben på Island, men deras dröm är att få tävla i Eurovision Song Contest. Lars' far, som är traktens snyggaste karl (Pierce Brosnan), tycker att det är trams, Lars måste bli fiskare han med.

Island tror sig ha hittat en artist och en låt som kan vinna årets Eurovisiontävling, men en slem bankman (Mikael Persbrandt, som pratar lagom kass engelska) anser att det blir för dyrt att hålla festivalen på Island, det vore bättre att skicka ett bidrag som garanterat inte vinner. Tack vare väldigt långsökta omständigheter blir det förstås Fire Saga som skickas till Eurovisiontävlingen, som hålls i Skottland.

Av någon anledning varar EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA hela två timmar och tre minuter. Det är åtminstone tjugo minuter för länge. När jag trodde att filmen började närma sig slutet, visade det sig att den bara var halvvägs.

Problemet med den här filmen är att den inte är speciellt rolig. Anledningen till att den inte är rolig är att parodin på Eurovision är, hm, hur ska jag säga ... Det är lite för bra gjort! Låtarna som framförs skulle kunna vara riktiga Eurovisionlåtar, artisterna skulle kunna vara riktiga artister. Eurovision - den riktiga Eurovision - ligger ofta nära parodins gräns, ibland kliver den över gränsen, så det är svårt att driva med fenomenet. Scenerna med festande och allsång påminner om Malmö 2013. Några riktiga Eurovisionartister från senare år figurerar i filmens vimmel.
Will Ferrell gör sin vanliga typ; han är ett vuxet barn, och egentligen alldeles för korkad för att passa in i handlingen. Man child-gestalten var väl kul på 1990-talet, men idag är det bara tröttsamt. Slapstickinslagen blir lite malplacerade. Men Rachel McAdams gillar jag, jag har alltid gillat henne - hon ger alltid ett genomsympatiskt intryck och är ofta rolig i sina filmer utan att ta till överdrifter. Dock är det inte McAdams som sjunger, utan svenska Molly Sandén. Engelsmannen Dan Stevens gör en excentrisk rysk sångare, och i hans fall är det svensken Erik Mjönes som sjunger. Graham Norton, ständig kommentator på BBC:s Eurovisionsändningar, spelar sig själv. Ett par scener i filmen är lite lustiga, men som helhet är det här inte speciellt bra. Dock är det långtifrån lika uselt som många andra Netflix-producerade komedier.

Under filmens tävling förekommer ett maskerat rockband, troligtvis en parodi på Lordi. Jag hade hellre sett en komedi om detta band än om Fire Saga.










(Netflixpremiär 26/6)

lördag 13 juni 2020

Netflix: Da 5 Bloods

Foton copyright (c) Netflix

Om Netflix var lite fel på det med THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME; förra veckans premiär som var dåligt tajmad med tanke på George Floyd-demonstrationerna, så är de betydligt mer rätt på det med veckans premiär, Spike Lees DA 5 BLOODS. Det känns nästan som om filmen gjorts för att kunna visas just nu.

1999 såg jag Spike Lees SUMMER OF SAM i Cannes, och jag minns att jag och mina kollegor satt och gapade. Vi tyckte nämligen att dialogen i den filmen var under all kritik. Ingenting lät naturligt.

Jag har inte sett speciellt många Spike Lee-filmer sedan dess (jag har fortfarande inte fått tummen ur till att se BLACKKKLANSMAN, som också ligger på Netflix), men när det gäller usel dialog lyckas DA 5 BLOODS vara värre än SUMMER OF SAM. Rent allmänt är det värre på de flesta sätt.

Jag noterar en hel del positiva reaktioner på DA 5 BLOODS, men jag gissar att folk har stirrat sig blinda på det viktiga budskapet, och fullkomligt missat att detta är en uppseendeväckande klumpig film. Den är märkligt amatörmässig, den är tråkig, och den är så övertydlig att den blir en pekoral. Jag skrattade på fel ställen.

Liksom så många andra Netflixproduktioner är detta en påkostad film, filmfotot är bra, miljöerna tjusiga, och ett flertal duktiga skådisar har placerats i de bärande rollerna, men det hjälper föga när manuset inte duger.

Titelns 5 bloods är Paul (Delroy Lindo), Otis (Clarke Peters), Eddie (Norm Lewis), Melvin (Isiah Whitlock Jr.), samt Pauls son David (Jonathan Majors). Med undantag för David är de här männen kompisar från Vietnamkriget. 45-50 år tidigare kraschade de i en helikopter mitt i djungeln. Helikoptern fraktade även guldtackor. Efter vilt pangande med Vietcong lyckades de komma undan, men deras kompis Stormin' Norman (Chadwick Boseman) och guldtackorna blev kvar i djungeln.
I nutid återförenas de här vietnamveteranerna i Ho Chi Minh City. De har nämligen lokaliserat helikoptern, som tittat fram efter ett jordskred. Nu tänker de hämta hem guldet och bli miljonärer. Jean Reno spelar en skum fransos i vit kostym de gör en deal med, och försedda med en vietnamesisk guide beger de sig in i djungeln.

Fem afroamerikaner på skattjakt i Vietnams djungler, det låter ju lovande, och det var därför jag såg den här filmen. Men det här är ingen rak äventyrsfilm. Det är en film om USA:s samvete efter Vietnamkriget - och om de svartas situation i Amerika. Budskapen är lika subtila som demonstrationsplakat på första maj. Spike Lee närmast skriker ut det han vill ha sagt, här figurerar till och med en ond figur som tar på sig en Make America Great Again-keps.

Filmen innehåller ett flertal flashbackscener från kriget, och i dessa spelas de fyra kompisarna av samma skådespelare som i nutid. Spike Lee har inte gjort som Martin Scorsese i THE IRISHMAN och försökt föryngra skådespelarna digitalt, vilket vi ska vara tacksamma för, men han har heller inte anlitat yngre skådisar som liknar de äldre. Jag upplevde det som synnerligen förvirrande när samma 65-plussare plötsligt figurerade på 1970-talet.
Actionscenerna är överfyllda med CGI: datoranimerade mynningsflammor och datoranimerat blod. Det ser ut som ett TV-spel. Ofta parallellklipps våldet med autentiska bilder och filmklipp på Vietnamkrigets offer. Effekten blir konstig - obehagliga bilder på sönderskjutna barn varvat med orealistiska stridsscener. Ännu konstigare blir det när allt leder fram till en traditionell slutuppgörelse i en tempel i djungeln, det här skulle kunna vara hämtat ur en Antonio Margheriti-film från 80-talet, bortsett från att Margheriti hade används sig av lösa skott och squibs istället för CGI.

Ibland får vi se knutna nävar i luften, ibland klipps det in bilder på svarta frihetskämpar, och vid ett par tillfällen håller rollfigurerna långa tal medan de tittar rakt in i kameran. Nämnde jag att filmen varar två timmar och 34 minuter? DA 5 BLOODS varar två timmar och 34 minuter. Utan större anledning.

Det spelar ingen roll att Spike Lee har goda avsikter - det här är en rejält misslyckad film. Enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg är att filmen har ett flott filmfoto och bra skådisar. Jag gillade även Lees grepp att ändra filmformatet beroende på var och när det utspelar sig: CinemaScope i Ho Chi Minh City, 16:9 när de är på guldjakt i djungeln, och 4:3 när det är tillbakablickar från kriget.










(Netflixpremiär 12/6)

lördag 6 juni 2020

Netflix: The Last Days of American Crime

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en Netflixfilm som bygger på en tecknad serie, och ännu en film som är totalt jävla värdelös.

Serien The Last Days of American Crime av Rick Remender och Greg Tocchini, och som kom 2009, låter bekant, men det är inget jag har läst. Jag vet inte riktigt varför har blivit relativt ointresserad av amerikanska serier de senaste tio-tjugo åren, medan intresset för fransk-belgiska serier åter ökar.
Filmatiseringen, inspelad i Sydafrika, är regisserad av fransmannen Olivier Megaton; han som gjorde TRANSPORTER 3, TAKEN 2 & 3, och COLOMBIANA. En hyfsat kompetent, men fullkomligt ointressant regissör. Hans tidigare filmer har inte varit några större höjdare, men THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är hans sämsta film - med råge.

Tajmingen för premiären kunde inte vara sämre, och Netflix har fått massiv kritik för att de släpper Megatons film just nu, mitt under George Floyd-kravallerna i USA. THE LAST DAYS innehåller en hel del kravaller och polisbrutalitet. Men det handlar förstås bara om dålig tajming, filmen började spelas in redan 2018.
Vad THE LAST DAYS egentligen handlar om är lite oklart, eftersom filmen berättas på ett synnerligen förvirrande, oengagerande sätt. I Amerika i en nära framtid har man utvecklat en signal som gör det omöjligt att begå brott; signalen ska sändas ut över hela landet ett visst datum. Edgar Ramírez spelar den gravt kriminelle Graham Bricke, som på märkliga sätt träffar på en tjej som heter Shelby (Anna Brewster) och hennes psykotiske pojkvän Kevin Cash (Michael Pitt), och tillsammans ska de genomföra en sista stöt, som kommer att göra dem till miljardärer, och därefter ska de fly till friheten i Kanada.

Ingenting går som planerat, blodet forsar, och en polis (Sharlto Copley) börjar att ... Tja, jag blev inte riktigt klok på vad han håller på med.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME varar två och en halv timme. Det finns ingen som helst anledning för det här skräpet att hålla på så länge. Megaton borde klippt bort en timme. Fast det hade inte hjälp för att rädda filmen. Samtliga rollfigurer är riktigt, riktigt osympatiska. Här finns ingen man kan känna något för, det är omöjligt att bry sig om dem, man struntar i hur det kommer att gå för dem. Flera av skådespelarna ser ointresserade ut; lika likgiltiga som publiken. Några rör sig genom filmen som sömngångare.
Det är bitvis en extremt våldsam film, men en massa blod, sadism och action kan omöjligt rädda en film som inte verkar ha haft några förutsättningar att fungera. Megaton verkar inte ha en aning om hur han ska berätta den här historien. Till på köpet är filmen fullkomligt humorbefriad, vilket gör det ännu värre och skapar en dålig smak i munnen.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är så usel och osebar att den fräter sönder åskådarnas hjärnor. Att det ska vara så svårt för Netflix att lyckas producera långfilmer som är bra, eller åtminstone acceptabla ...
 









(Netflixpremiär 5/6)

tisdag 2 juni 2020

Netflix: D'après une histoire vraie

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

I min recension av EN OFFICER OCH EN SPION nämnde jag två filmer av Roman Polanski jag inte sett, eller ens hört talas om. En av dessa var D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE, som visades i Cannes 2017 och senare samma år på Stockholms filmfestival. Därefter verkar den ha försvunnit. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, och om den släpptes på DVD har jag helt missat detta faktum. Nu finns den dock tillgänglig på Netflix.

Vad som är lite märkligt, är att Netflix inte bemödat sig om att ge filmen en svensk titel. Den har inte ens försetts med sin engelska titel; BASED ON A TRUE STORY. Hur många svenskar förstår en titel på franska?

Att filmen inte gick upp på bio är ganska förståeligt. Thrillern D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE är inte jättebra. Rättare sagt, den första tredjedelen är hyfsat bra, därefter övergår filmen till att vara en ointressant väntan på slutet.
Emmanuelle Seigner, som ser rejält sliten ut (är det inför rollen, eller är hon så här sliten?), spelar den uppburna författarinnan Delphine. I filmens inledning sitter Delphine i en bokhandel och signerar, kön är lång, Delphine är trött och vill därifrån. En kvinna, Elle (Eva Green), kommer fram och hävdar att hon är Delphines största fan.

Kort därpå tar Elle kontakt med Delphine. De börjar umgås. Delphine har skrivkramp och har problem med sin nästa bok, men Elle kan ju hjälpa till, hon kan vara bollplank. En viss erotisk spänning uppstår mellan de två kvinnorna, men efter ett tag visar det sig att Elle, inte helt oväntat, är galen.
Slutet ska komma som en överraskning, men det tog mig tio minuter att räkna ut hur allt hänger ihop. Manuset, som Polanski skrivit tillsammans med Olivier Assayas, och som bygger på en roman av Delphine de Vigan, är förvånansvärt ooriginellt. Det finns ett flertal böcker och filmer med liknande handling, jag ska inte nämna den film som är mest lik, eftersom ni då räknar ut överraskningen redan innan ni börjat titta (om ni nu tänker se den här filmen). Polanski själv har så smått varit inne och tassat på området in sin HYRESGÄSTEN (1976), en på alla sätt bättre film.

Återstår att se om även Polanskis VENUS IN FUR från 2013 kommer att hamna på Netflix. Den filmen är visst mest filmad teater, men tydligen rätt bra, enligt en kollega som sett den.










(Netflixpremiär 1/6)

fredag 29 maj 2020

Bio: De förbannade åren

Foton copyright (c) Scanbox

Svenskar klagar ofta på svensk film. Svensk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med dansk film! Dansk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

Vad som är kul är att danskar säger precis likadant - fast tvärtom. Dansk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med svensk film! Svensk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

I det danska dramat DE FÖRBANNADE ÅREN, i regi av Anders Refn, får vi chansen att jämföra danska och svenska skådespelare (samt norska och tyska). Det hela utfaller inte till de svenska skådespelarnas fördel.

Danmark under ockupationstiden är ett ofta förekommande tema inom dansk film och TV, vilket förstås inte är förvånande. Mest känd och antagligen bäst är TV-serien MATADOR. DE FÖRBANNADE ÅREN känns lite grann som en humorbefriad, mindre charmig, och lite valhänt version av MATADOR.
I handlingens centrum står familjen Skov, med fabrikören Karl Skov (Jesper Christensen) som överhuvud. Familjen Skov bor flott, de har gott om pengar, och när tyskarna invaderar landet börjar Karl, påhejad av svenska kollegor, att tillverka produkter för Tysklands räkning för att inte gå omkull.

De olika familjemedlemmarna agerar på vitt skilda sätt under de här åren. En grabb ansluter sig till tyska armen. En annan blir kommunistisk motståndsman. En tjej förälskar sig i en charmig tysk ubåtskapten.

Det här känns som att titta på en TV-serie ihopklippt till en långfilm. Det känns även som om stora delar saknas. När filmen börjar får vi aldrig några närmare presentationer av de många rollfigurerna. Det tar ett bra tag innan man kopplar vad det är för några och hur de hör ihop. Storyn hoppar hela tiden mellan olika parallellhandlingar, varav många aldrig får tid att utvecklas. Vi ges aldrig tillfälle att lära känna-, och känna för-, de olika familjemedlemmarna. Ett par rollfigurer som ger intryck av att vara viktiga försvinner plötsligt ur handlingen. Vem var den blonda tjejen som ville gifta sig med en av pojkarna Skov?
Claes Malmberg klarar sig bra som självisk svensk fabrikör, Peter Eggers är inget vidare som ingift svensk familjemedlem. I början av filmen dyker det upp två svensktalande tyska judar. De spelas av Melinda Kinnaman och Joel Spira, som talar svenska med tysk brytning. Det låter inte klokt, det känns som ett barnprogram från 70-talet, eller en sketch. De är jättedåliga, men tack och lov arresteras de ganska omgående. Överspelspolisen grep in.

De danska skådespelarna klarar sig bättre. Jesper Christensen är förstås utmärkt som Karl Skov, likaså Bodil Jørgensen som fru Skov. Bäst är en skånsk polis som skriker "Jevvla smugglare!". Tyvärr är han bara med fyra sekunder. I mörker.

Jag hade vissa förhoppningar på DE FÖRBANNADE ÅREN, det är ju ett högintressant ämne. Filmen är dock lite för ojämn. Efter två och en halv timme slutar plötsligt filmen mitt i alltihop, utan att handlingen avslutats. Vad hände? Det visar sig att det ska komma en fortsättning - som spelas in just nu och som inte får premiär förrän 2022. Jag hade helt klart föredragit att de spelat in hela berättelsen om familjen Skov på en gång, och sedan visat den som en utförlig TV-serie, istället för en halv biofilm.

Filmen får alltså biopremiär, men i vilka städer vet jag inte. Biograferna är stängda där jag bor.








(Biopremiär 29/5)

lördag 23 maj 2020

Netflix: The Lovebirds

Foton copyright (c) Netflix

Ett problem med alldeles för många amerikanska komedier gjorda de senaste tjugo-trettio åren, är att jag ofta upplever huvudpersonerna som lite (och ibland mycket) osympatiska. De är högljudda, barnsliga och annat som gör att de känns påfrestande snarare än roliga.

Så är inte fallet med Issa Rae och Kumail Nanjiani som spelar Leilani och Jibran, huvudpersoner i Netflix' nya komedi av Michael Showalter. De två är sympatiska. Detta faktum innebär dock inte att THE LOVEBIRDS blir något annat än ännu en dussinkomedi som inte är särskilt rolig. En kombination av romantisk komedi och mordthriller som svajar betänkligt.

Filmen inleds med en lite gullig prolog i vilken Leilani och Jibran träffas och blir förälskade. Därefter görs ett hopp på fyra år, och paret bor tillsammans. Nu knakar deras tidigare så lyckliga förhållande i fogarna.
I bilen, på väg till en middag, gör de slut - vilket får Jibran att tappa uppmärksamheten för ett ögonblick, och han kör på en cyklist. Den skadade cyklisten vill inte ha hjälp, utan fortsätter sin färd i full fart. En man som påstår sig vara polis kommer farande och sätter sig i Jibrans och Leilanis bil, polisen säger att cyklisten är en skurk som måste stoppas, och med Leilani och Jibran i baksätet jagas cyklisten. Polisen visar sig förstås vara en skurk, så när de kommer ifatt cyklisten mördar polisen honom.

Två vittnen ser det förtvivlade paret kliva ur bilen som kört över cyklisten upprepade gånger, och i tron att de är mordmisstänkta flyr Leilani och Jibran. De jagas av både polis och skurkar, medan de själva kommer skurkarna på spåren. Kommer de även att kunna rädda sitt förhållande?
Handlingen är ibland märkligt ologisk. Saker händer utan att jag förstår varför, vissa ingredienser vet jag inte vad de har med saken att göra. Här figurerar ett hemligt sällskap iförda venetianska masker, men detta utveckla inte på ett tillfredsställande sätt.

Jag skrattade till ett par gånger, och som sagt - Issa Rae och Kumail Nanjiani är sympatiska. Men mer är det inte. THE LOVEBIRDS är inte lika påfrestande som den del andra Netfixkomedier, men det är långtifrån en höjdarkomedi.










(Netflixpremiär 22/5)

fredag 15 maj 2020

Netflix: The Wrong Missy

Foton copyright (c) Netflix

Adam Sandler och hans kompisar har ju som bekant förpassats till Netflix sedan några år tillbaka. Fast "förpassats" är kanske fel ord. Produktionsbolaget Happy Madisons filmer gick allt sämre på bio, men om jag förstått det rätt är Netflixfilmerna exceptionellt populära. Jag har bara sett ett par av dem, och de har inte varit något att hänga i julgranen, eller någon annanstans.

Detta gäller även den senaste i raden; THE WRONG MISSY, i regi av Tyler Spindel.

David Spade spelar Tim Morris, vars älskade fästmö slagit upp förlovningen och lämnat honom för en annan man. I jakt på en ny kärlek går Tim på en blind date. Kvinnan han träffar; Missy (Lauren Lapkus), visar sig vara komplett galen, hon är så socialt inkompetent man kan vara - högljudd, vulgär, och allmänt störig. Tim flyr från träffen.

Tre månader senare råkar Tim träffa sina drömmars kvinna på en flygplats, och efter lite hångel i en skrubb innan hon måste flyga iväg, får han hennes mobilnummer. Melissa heter hon, och när Tim en tid senare ska åka iväg till Hawaii för en konferens med företaget, SMS:ar han Melissa och bjuder med henne. Konferensen ska hållas på ett lyxhotell med allt som där hör till.
Problemet är att Tim råkade SMS:a fel Melissa. Den bindgalna tjejen heter också Melissa, Missy kallad. Således tvingas Tim spendera en helg i Hawaii med fel Missy och kalabalik uppstår.

Det är inte mycket som är roligt i THE WRONG MISSY. Det är möjligt att jag är för gammal, men ett oavbrudet rapande av sexskämt och sexanspelningar tycker jag bara är jobbigt och irriterande, lite genant - på fel sätt. Och vad är det med  dessa märkliga amerikaner - i den här filmen (och oräkneliga liknande filmer) säger de "fuck" för jämnan, men könsorganen är "penis" och "vagina". 

Lauren Lapkus, som liknar Petra Mede på speed, är för mycket som Missy. Hennes groteskt överdrivna gestaltning påminner om Jim Carrey på 90-talet, fast fullkomligt besatt av sex och sprit, men hon framstår mest som psykotisk, och om det funnits någon som helst logik i filmen hade hon genast blivit utslängd - och troligen satt på psyket.
Handlingen följer mall 1A - jodå, det slutar precis så som vi tror det kommer att sluta. Visar det sig att Missy trots allt har några riktigt goda sidor? Lyckas hon rädda Tims karriär? Fattar Tim tycke för Missy? Får vi några moralkakor på slutet? Vad tror ni?

Rob Schneider dyker upp i en liten, bisarr roll. Några repliker är rätt kul.

Förresten, vad är det för jävla frisyr David Spade har skaffat? Nylonperuk? Han ser för fan ut som Lars Adaktusson!










(Netflixpremiär 13/5)

tisdag 12 maj 2020

Bio/VOD: The Jesus Rolls

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Tydligen visas det fortfarande film på en del biografer runt om i landet, om än inte där jag bor. THE JESUS ROLLS hade biopremiär i fredags, men släpptes samtidigt på diverse streamingtjänster.

En sak jag tror gör mig unik, är att (håll i er, ni kommer inte att tro mig!) jag inte sett om bröderna Coens THE BIG LEBOWSKI sedan den gick upp på bio 1998! Nix! Det har jag inte. Och jag vet inte varför. Det finns en massa filmer jag ser om, många ser jag om rätt ofta - men av någon anledning ser jag inte om bröderna Coens filmer, även om jag gillade dem när jag såg dem första gången. Jag har ofta tänkt att jag måste se om BLOOD SIMPLE, ARIZONA JUNIOR, O BROTHER WHERE ART THOU och THE BIG LEBOWSKI, men lik förbannat ser jag om någon italiensk 70-talsfilm istället.

Jag gillade THE BIG LEBOWSKI, men idag minns jag bara fragment av den; vissa gestalter, vissa scener - och så minns jag John Turturro som bowlaren Jesus Quintana; han som säger "Don't fuck with the Jesus".

Joel och Ethan Coen har ingenting med spinoffen THE JESUS ROLLS att göra, inte mer än att de har låtit John Turturro få använda sig av rolliguren. För det är John Turturro som står för manus och regi. Fast det visade sig att THE JESUS ROLLS bygger på Bertrand Bliers franska film FLÖRTKULORNA med Gérard Depardieu från 1974, vilken i sin tur bygger på en roman av Blier. Jag tror inte att jag har sett FLÖRTKULORNA, men jag är inte helt säker, eftersom den känns bekant när jag läser om den.
Sist i eftertexterna till THE JESUS ROLLS står det att filmen är copyright 2017. Den har alltså legat på en hylla i tre år. Antagligen har man inte vetat vad man skulle göra av filmen - och det kan jag förstå. Turtorros film är nämligen inte helt lyckad.

THE JESUS ROLLS börjar rätt bra och kul med att Jesus släpps ut ur fängelse efter ett kortare straff, och genast ger sig ut på brottsliga upptåg tillsammans med kompisen Peter (Bobby Cannavale). De träffar på den flippade franska hårfrisörskan Marie (Audrey Tautou), och tillsammans beger de sig ut på något slags roadtrip, som dock verkar gå i cirklar. Trions relation till varandra tar lite oväntade vändningar.

Filmen består i princip bara av en massa löst sammanhållna scener, och efter ett tag inser jag att ingenting leder någonvart. En lång rad väldigt kända skådespelare passerar revy: Christopher Walken, Jon Hamm, Sônia Braga, Pete Davidson, Susan Sarandon med flera, men få av dem har något vettigt att göra. Med undantag för Sarandon medverkar de bara i en eller ett par scener.
Vid ett par tillfällen känns THE JESUS ROLLS som en Coen-film, men för det mesta känns det mest som en film som gått vilse och inte vet vad den vill berätta, vad den vill vara. Stora delar handlar om sex, här finns många sex- och nakenscener, och i en scen diskuterar Bobby Cannavale och Audrey Tautou lite oväntat Vanessa del Rio. Filmen blir rätt tråkig efter ett tag, den är varken intressant eller rolig eller någonting, den känns mest poänglös. Jag kan tänka mig att Bliers film från 1974 fungerar betydligt bättre.

Emilie Simon står för filmmusiken.

Det bowlas bara i en enda kort scen.


(Biopremiär 8/5)