Det var inte bättre förr.
Ibland fantiserar jag om att kunna resa tillbaka till Landskrona på 1970- och 1980-talen. Det vore roligt att återse byggnader som har rivits sedan dess, och besöka butiker och etablissemang som inte finns kvar. Titta in på Fynd-Shopen på Eriksgatan, Lorrys antikvariat på Storgatan, kolla in byggsatser och Big Jim på Lantz Cykel & Sport, hyra en film på Vlado Video eller Hvilans Video, se en film på Imperial eller Rio, dansa disco på Strandpaviljongen, och så vidare.
Men. Skulle jag bli fast på 70- eller 80-talet hade jag nog blivit vansinnig, i synnerhet vad gäller 70-talet. Det finns vissa saker jag saknar från dessa svunna årtionden, men jag upplevde dessa decennier ur ett barns- och en tonårings perspektiv. Jag fick bokstavligt talat det mesta serverat gratis, det var mycket jag slapp bry mig över. "Det var så härligt på den tiden, utan stress, datorer och mobiltelefoner," säger en del. Men om jag rest tillbaka i tiden hade jag nog ganska snart irriterat mig på en väldig massa saker, grejor som inte gick att sköta på ett smidigt sett, grejor som inte gick att göra alls, grejor som inte fanns. Det var mer än tekniska prylar som inte fanns - en hel del matvaror fanns inte i svenska butiker, vitlök och olivolja ansågs exotiskt och konstigt, restaurangutbudet var smalare, och så vidare. Jag minns bara det som var kul och trevligt.
Under 1980-talet gick jag från ung tonåring till ung vuxen, det var högstadiet, gymnasiet, studenten, jag började jobba på en reklambyrå, och 1989 debuterade jag som professionell manusförfattare till tecknade serier.
Det hände en hel del under 80-talet. Decenniet kändes som en motreaktion på det gråa och politiska 70-talet. Visst levde delar av 70-talet kvar, men det var mest hos äldre generationer som verkligen inte uppskattade det som skedde på 80-talet. 80-talet var, framför allt i populärkulturen, vulgärt och svulstigt, det var sexigt, dekadent, omoraliskt och fluffigt på ett tilltalande sätt. När jag var 18-20 år, sådär, var vardagen kanske lite halvtrist, men uteställena och nattklubbarna badade i neon, hårspray och färgglada drinkar.
Portar till en större värld öppnades under 80-talet. Hyrvideon hade först dykt upp alldeles i slutet av 70-talet, i december 1980 slog video igenom på bred front i och med SVT-programmet Studio S' avsnitt om det så kallade videovåldet, ett program som skulle verka avskräckande, men som i realiteten innebar att allt fler svenskar skaffade video. Plötsligt fanns ett stort filmutbud tillgängligt i Sverige, alla möjliga typer av filmer, filmer man aldrig hört talas om. Att det till en början mest handlade om B-filmer gjorde förstås inte saken sämre. Det var ett litet äventyr att gå in i en videobutik.
 |
| Samtidigt borta på Hvilans Video ... |
Det var svårt att konsumera film - och även TV-serier - innan dess. Om man inte bodde i en storstad fanns det förstås inte så många biografer. När jag var liten fanns det hela fyra biografer i Landskrona (en femte slog igen redan 1960). I början av 80-talet fanns det tre, varav två snart lades ner. På dessa biografer kunde man kanske se en censurklippt film. På de två TV-kanalerna visades sällan nya filmer och ännu mer sällan filmer av blockbusterkaraktär. B-filmer visades inte alls. SVT köpte ytterst sällan in hela TV-serier från USA - de brukade välja ut 8-10, eller om man hade tur 13, avsnitt av första säsongens 24 eller så avsnitt. De avsnitt som ansågs opassande för en svensk publik visades inte. Således var det häftigt när videobutikerna i rask takt ploppade upp, och det var häftigt att det gavs ut ett flertal tidskrifter som handlade om film på bio och video.
En annan port till den stora världen var Pressbyrån - och framförallt vuxenserietidningarna som dök upp 1984. Nu närmar jag mig denna texts ämne: den enorma framtidstron - och serier.
Redan 1979 började man så smått att öppna en port till något större, porten ställdes på glänt. 1979 startade nämligen serieförlaget Semic tidningen Svenska Serier, en tidning som enbart innehöll material inskickat av svenska amatörer. Okej, en och annan proffstecknare figurerade också.
Svenska Serier fungerade som en vitamininjektion. Alla vi som var serieintresserade och gillade att rita serier satte oss ner för att skapa bidrag till tidningen. "Bra för en 12-åring" stod det i refuseringsbrevet jag fick. Men jag gav inte upp.
Läser man om de 22 nummer som kom ut innan Svenska Serier lades ner 1982, konstaterar man att det mesta som publicerades var mög. Bland allt mög debuterade ett flertal blivande seriestjärnor. Vad som dock är intressant är att många av de medverkande verkade vilja göra karriär som serieskapare. Inspirerade av till exempel Mort Walker försökte många sig på att göra humoristiska strippserier.
Det här med att göra karriär i seriebranschen var något serieförfattaren Claes Reimerthi och jag ibland pratade om. Claes, som gick bort för ett par år sedan, hade gjort karriär som författare till kommersiella serier, och det har jag också gjort. Att skriva seriemanus är mitt yrke. Claes klagade ibland på dagens unga serieskapare som inte verkar vilja göra karriär i branschen. De ger intryck av att vilja göra serier ett tag, för att sedan gå vidare och göra något annat. Att jobba med serier var inget val jag gjorde, det var det som föll sig mest naturligt.
När Svenska Serier lades ner hände något. Något närmast magiskt. Då, plötsligt, exploderade seriefanzinemarknaden. En flodvåg av amatörserietidningar sköljde över Seriesverige - och det var Svenska Serier som öppnade kranen.
I ett eller ett par nummer skrev Svenska Serier om amatörserietidningar och jag beställde ett nummer av den billigaste, Zetah nummer 4 (1980). Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla införde avigseriespalten, som avhandlade fanzines, och i Seriefrämjandets medlemsblad Tidskrift Om Tecknade Serier fanns det annonser för fanzines. Jag köpte mängder med fanzines och gav ut ett eget som hette SMOCK.
I och med att jag gav ut en egen tidning skrev jag till olika tecknare och bad om material - och läsarna skrev till mig. Jag upptäckte att det fanns fler som jag, unga killar (det var alltid killar) som inte bara älskade att rita, de älskade även serier och var genuint intresserade. Innan dess hade jag aldrig träffat någon som ville bli serietecknare, eller som kunde något om serier.
Det hade getts ut seriefanzines i Sverige även under 70-talet, men jag var för ung då. Utgivningen under 70-talet kunde dock inte mäta sig med 80-talets. Det kom två fanzinevågor under 80-talet. Jag tillhörde den första, men jag var lite yngre än de flesta andra fanzineutgivare då. Under senare delen av 80-talet kom en andra våg, då var utgivarna lite yngre än jag - och många av de från den första vågen hade då antingen blivit proffs eller lagt av helt. Jag köpte fortfarande ett och annat fanzine under 80-talets senare hälft.
 |
| Det här omslaget av mig är väl inte jättebra. |
Vad jag saknar idag är den enorma entusiasm som drev oss på 80-talet. Vi hade faktiskt en enorm framtidstro - när det gällde serier. Nu jävlar skulle vi visa folk! Vi skulle inte ge oss, vi skulle bli något i seriebranschen! Vi ägnade oss åt det häftigaste man kunde ägna sig åt. Nästan allt annat kändes tråkigt.
Vi drevs av en gör det själv-anda. Eftersom tidningsutbudet i butikerna var begränsat, och vissa typer av tidningar inte existerade, fick vi göra sådana tidningar själva. Visst, de flesta gjorde simpla humorserier, det mesta var kasst. En och annan gjorde skräck, ett fåtal var experimentella, några var inspirerade av undergroundserier, vad jag minns ägnade sig nästan ingen åt självbiografiska serier. Men, de serier som var bra, var ofta roligare och mer intressanta än de som publicerades i Semics tidningar. Samtidigt i Danmark försökte många amatörserietecknare sig på att göra serier i fransk-belgisk stil, något som var sällsynt i Sverige.
Något som är väldigt intressant är att det under 80-talet fanns en del regelrätta stjärnor bland de svenska amatörserietecknarna. Nya nummer av vissa tidningar var en stor händelse. Vi hade folk som bröderna Andreasson och Gunnar Krantz, alla ville ha teckningar av Nicolas Krizan i sina tidningar, signaturen ZWING, det vill säga Rolf Geschwind, medverkade i alla tidningar vare sig man ville eller ej, och Magnus Svenningsson i Simrishamn uppnådde kultstatus. Samtidigt som man såg fram emot nästa album av, tja, Will Eisner eller Bilal, såg man fram emot nästa nummer av Myziplyz, eller Banzai, eller Snapparn. Många fanzines var små skitiga, fotostatkopierade produkter, andra hade bättre tryck och papper, ett fåtal var i stort format och med proffstryck, till exempel SärArt, som nästan såg ut som en "riktig" tidning.
Det här var en rolig och extremt vital värld där alla drevs av kreativitet och en kärlek till serier. I och med att Bokmässan i Göteborg drog igång 1985 blev det plötsligt möjligt att träffa alla dessa amatörserietecknare på riktigt. Många av dem åkte till Bokmässan, som på den tiden; 80-talets sista år, var lite mer som en fyra dagars fest, till skillnad från dagens stramare mässa. Jag kan förstås minnas fel, jag var ung och entusiastisk då, och inte lika avtrubbad och cynisk som jag är idag. Men det var roligare på mässan då, som på den tiden även innehöll sektionen Comics - världsberömda serieskapare kom till Göteborg.
Jag har fortfarande kontakt med många av killarna från den här tiden, de vänner jag känt längst och fortfarande umgås med, några av mina bästa vänner, lärde jag känna tack vare denna fanzinevåg för 40 år sedan.
 |
| OBS att de här fyra numren inte fanns i butik samtidigt! Februarinumret 1982 var det första numret av Heavy Metal jag köpte. |
1983 gick jag in på Pressbyrån på Eriksgatan för att köpa Schlager eller Ritz, eller skulle jag slå till på Heavy Metal? Heavy Metal var den enda tidning med serier för vuxna (men det var nog mest tonåringar som läste tidningen) som gick att köpa på Pressbyrån. Och i sanningens namn köpte jag sällan Ritz, de skrev för mycket om pop och synt. De tidningarna stod längst in, längst ner till vänster på hyllan på väggen direkt till höger. Den här gången stod det en ny tidningen intill Schlager, Ritz och Heavy Metal. Galago nummer 6/1983. Det här var egentligen ingen ny tidning, nummer ett hade kommit ut redan 1979, men detta var det första numret som fick distribution i Pressbyrån. En tidning med nya, svenska serier? Som såldes i riktiga butiker? Jag köpte tidningen och fascinerades.
Ett år senare dök ytterligare några serietidningar upp bredvid Schlager, Ritz, Heavy Metal och Galago: Epix, Pox och Pulserande Metal. Ytterligare en kran hade öppnats, ytterligare en våg rullade in över Sverige. Denna gång handlade det om vuxenserier - det vill säga serier för vuxna - från hela världen. Serier vi tidigare bara kunnat läsa om i Bild & Bubbla, eller som vi kanske köpt under en semesterresa till Frankrike. Det lär dock ha funnits en kiosk i Göteborg som sålde franska Métal Hurlant.
Pulserande Metal lades ner efter fyra nummer, om jag förstått det rätt var det på grund av andra skäl än dåliga försäljningssiffror. 1985 startade Semic en egen vuxenserietidning, Comet, som var alldeles utmärkt, men den lades ner efter tre nummer. Det uppstod ett bråk om en lika usel som kontroversiell Mystiska 2:an-serie i det tredje numret, men jag tror nog att den största anledningen till att Comet lades ner, var att det strikt kommersiella förlaget Semic hade överskattat intresset för vuxenserier. Comet sålde för dåligt.
Men Horst Schröder tuffade på med sitt lilla förlag och antalet titlar han gav ut blev allt fler. I sina ledare brukade Horst klaga på hur få som köpte hans tidningar, ändå gav han ut så mycket att jag efter några år inte hade råd att köpa allt.
Även i det här fallet hade vi en enorm framtidstro. De här nya tidningarna, de här serierna, de är grejen! Det här är den häftigaste kulturform man kan ägna sig åt. Det skrevs en hel del i svensk press om de nya serierna, till en början positivt (i stil med "Här är de nya, häftiga serierna"), senare negativt ("våld och porr i serieform", ungefär). En del av de som tillhört 80-talets första fanzinevåg hamnade på Horst förlag.
Plötsligt var det spännande att läsa serier, mer spännande än det varit tidigare. Jag tyckte inte om allt Horst gav ut, men det var något magiskt över Epix, Pox och de andra titlarna. De innehöll det bästa av det bästa, ibland varvat med, tja, kanske det sämsta.
Samtidigt på Galago och Tago Förlag gav Roffe Classon och hans muntra vänner ut serier av Joakim Pirinen, Ulf Lundkvist, Gunnar Lundkvist med flera. Och inte nog med det, borta i USA hände det ju också saker. De stora, kommersiella förlagen Marvel och DC gav ut moderna superhjälteserier som riktade sig till en äldre publik, och ett oräkneligt antal små oberoende förlag ploppade upp likt svenska videobutiker och pizzerior. 1986 var ett stort år i USA:s seriehistoria. Då utkom "Watchmen", "Batman: The Dark Knight Returns", "Daredevil: Born Again", "Maus" med flera klassiska serier. Alla under ett och samma år.
Jag är glad att jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om den här tiden. Jag tror det kan vara svårt för yngre generationer att föreställa sig hur omtumlande den här tiden var. När serier betydde nästan allt. När vi i Sverige gick från att sedan flera decennier med få undantag enbart haft tillgång till mer eller mindre traditionella serier plötsligt kunde konsumera allt möjligt.
1989 hamnade även jag i branschen. Jag började skriva manus till Åsa-Nisse. Det var kanske inte den serie jag tänkte att jag skulle ägna mig åt när jag köpte Epix 1984 och satt hemma och försökte rita som Gotlib och Manara, men det var en fot in i branschen. Jag fick jobba med det jag hade drömt om sedan jag var barn på 70-talet.
Sedan blev det 90-tal och den framtid vi drömt om blev plötsligt dåtid. I början av 90-talet tvingades Horst lägga ner alla sina serietidningar. I Frankrike lades de flesta av de klassiska magasinen ner. Jag tröttnade på den amerikanska marknaden, som alltmer fokuserade på investeringsobjekt och märkliga stjärntecknare som hade den egenheten att de inte kunde rita. Botten gick ur den amerikanska marknaden. Jo, jag vet, det fanns massor av undantag. Här i Sverige sjönk tidningarnas upplagor radikalt, Semic lade ner några gamla trotjänare, 1997 köpte Egmont Semic. Jag ägnade mig mest åt film istället för serier.
En viss gör det själv-anda levde kvar under 90-talet, eftersom det fortfarande var en del grejor som faktiskt inte existerade i Sverige. Ett par gamla kompisar till mig från 80-talets första fanzinevåg startade albumförlaget Optimal Press. Jag själv var med om att starta upp Fantastisk Filmfestival, som då var den enda renodlade filmfestivalen av sitt slag i Norden. Jag minns 90-talet som ett förvirrat och spretigt årtionde - fast det kan bero på att jag var äldre på 90-talet och hade en hel del annat att tänka på.
Nej, det var inte bättre förr. Ofta var det jävligt tråkigt förr.
Men jag saknar den entusiasm vi hade förr. Vi trodde verkligen att vi ägnade oss åt framtidens stora konstform. Vi hade rätt i det att tecknade serier faktiskt är den främsta konstformen, men idag har serieläsning blivit ett specialintresse som vad gäller popularitet ligger bara ett par snäpp ovanför avantgardistisk poesi. Serieläsning och serietidningar är inte längre en del av vardagen. Det finns en massa svenska serietecknare idag, men det känns som om 80-talets genuina och alldeles enorma entusiasm saknas.
Idag har jag svårt att hitta nya grejor att bli entusiastisk över. Det är nog 25 år sedan jag snubblade över en ny grej att entusiasmeras över.
Nej, förresten. Där ljuger jag. Jag upptäckte en för mig ny grej under pandemin:
Japanska hårdrocksband med bara kvinnliga medlemmar.
Det är det som är grejen!
Inlägg
