Visar inlägg med etikett fängelser. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fängelser. Visa alla inlägg

måndag 18 augusti 2014

Bio: Blodsband

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
YOUNG ADAM- och L.A, GIGOLO-regissören David Mackenzie är tillbaka med BLODSBAND, ett brittiskt fängelsedrama av den där andra sorten. Alltså inte den vanliga sorten: oskyldig kille hamnar i stenhårt fängelse och försöker rentvå sig eller rymma, eller varianten där en snut går under cover som fånge för att sätta dit lite korrupt folk. Och nej, det handlar inte om den bästa typen av fängelsedrama: Women In Prison-raffel, till brädden fyllda av duschscener, catfights, lesbiska möten och upplopp.
BLODSBAND är ett mörkt, skitigt, deprimerande och brutalt drama som känns väldigt realistiskt. Det vill säga - jag har ingen aning om det går så här våldsamt till på fängelser i England, men miljöer och stämning känns övertygande.
Jack O'Connell från EDEN LAKE och HARRY BROWN spelar den unge brottslingen Eric som anländer till ett grått, dystert fängelse. Eric har en tendens att med jämna mellanrum explodera och bli extremt våldsam, och har tidigare suttit på en ungdomsanstalt. På fängelset Eric nu kommer till har hans far suttit större delen av Erics uppväxt.
Det första Eric gör efter att ha låsts in i sin lilla cell, är att tillverka en kniv av en tandborste och en rakhyvel - hur man går tillväga visas i detalj. Sedan dröjer det inte länge innan han får ett utbrott och börjar slåss med sin granne. Han fortsätter att hamna i brutala slagsmål medan han letar efter folk att alliera sig med. De övriga på fängelset uppskattar inte vad Eric sysslar med, så han måste stoppas.
BLODSBAND är verkligen en stenhård film. På gott och ont. För även om detta är en bra, intressant och synnerligen välgjord och välspelad film, blir det lite problematiskt när huvudpersonen - och de flesta övriga rollfigurer - är en fruktansvärt osympatisk person som verkligen förtjänar att sitta inspärrad. Jag brukar alltid uppleva det som problematiskt när jag ser filmer om sådana människor; jag får per automatik svårare att engagera mig. Varför ska jag bry mig om honom? Visst, hans relation till sin gravt kriminella far spelar en roll i filmen, men det hjälper bara marginellt.
Vidare tycker jag att filmen blir lite tjatig med likartade miljöer och liknande scener. Hela filmen utspelar sig på fängelset. Allting är grått, rått och skitigt. Dialogen är förstås lika rå och skitig den; det vrålas "Fucking cunt!" mest hela tiden.
En bra film - men jag lär knappast få lust att se den en gång till.







(Biopremiär 22/8)

-->



onsdag 23 november 2011

Bio: At Night I Fly

Foton copyright (c) Folkets Bio
Amerikanska fängelser. I sådana vet vi ju hur det går till. Upplopp! Matkrig i matsalen! Mutade vakter! Homosexuella våldtäkter i duschen! Illegala kampsportsturneringar! Och i kvinnofängelser går det än värre till.
Enligt fångarna i Michel Wenzers svenska dokumentär AT NIGHT I FLY ser det annorlunda ut i verkligheten. Filmen handlar om New Folsom Prison i Kalifornien, ett högsäkerhetsfängelse av grad fyra. Alldeles i början informeras filmteamet om vilka regler som gäller för besök på fängelset. Man får inte medföra tobak, alkohol, droger, skjutvapen och bomber - så tänk på det om ni hade tänkt plocka med er sådant vid besök. Fängelset har dessutom nolltolerans mot gisslantagan. Om någon i filmteamet tas som gisslan av uppretade fångar kommer fängelset inte att tillmötesgå fångarnas krav, no matter what. Trots detta beger sig Wenzer och hans team i i den lika enorma som dystra byggnaden.
Det är en mörk och uppgiven värld som möter dem. Männen här inne ska bara förvaras. Trots att fångarna hävdar att det inte är som på film, förekommer det mycket våld, stämningen är hotfull. Vakterna sitter aldrig stilla och har alltid vapen i högsta hugg, eftersom något kan hända precis när som helst.
Vi får aldrig riktigt veta vad fångarna har gjort, även om det är underförstått att några av de som intervjuas har mördat folk. Detta är en liten nackdel med filmen - är det meningen att vi ska tycka lite synd om de här snubbarna? Vem vet, de är kanske seriemördare, kannibaler, nazipedofiler, vad vet jag. Flera av de intervjuade männen ger ett intelligent intryck, de verkar begåvade, resonabla, sansade, trevliga.
En del av de intagna - ganska många verkar det som - har funnit sig tillrätta i fängelset. En del älskar den brutala världen, medan några mer sansade individer har insett att de troligen kommer att spendera resten av sina liv där och försöker göra det bästa av situationen.
Ett sätt att göra något av situationen är projektet Arts in Correction, som startade 1977. Här träffas en grupp interner och får utlopp för sina kreativa sidor. De skriver, läser och framför poesi, de rappar och sjunger och berättar. En lustig detalj är att de knäpper med fingrarna istället för att applodera, som på ett beatnikcafé för 50 år sedan.
I den här gruppen umgås olika raser och det är ett av kraven. Utanför konstnärsgruppen ligger olika raser i fejd med varandra. Vad som är väldigt intressant är att svarta fångar - enligt de svarta själva - klarar sig bättre än övriga raser. Svarta kommer undan med att vara annorlunda på olika sätt; troende, homosexuella och så vidare.
En grupp interner träffas i fängelsets kapell där de ber och sjunger och har sig. Av denna scen att döma är det bara svarta fångar som går dit - och det är bara gospel de tjoar.
Att jobba på fängelset känns nästan som ett värre straff än att vara intagen. Förvisso får man betalt och kan gå hem efter varje arbetspass, men jösses vilken fruktansvärd arbetsmiljö. Aldrig lugn och ro, aldrig något kul och upplyftande.
På ett par ställen visas videoklipp från övervakningskameror som filmat upplopp, slagsmål och mord. Vi får även se när vakter övar på att bekämpa upplopp.
AT NIGHT I FLY (titeln är en strof från en dikt) är en mycket intressant film. Som så ofta är fallet med dokumentärer, är den dock lite för lång och lite för TV-mässig. Och som jag påpekade ovan - jag vill gärna veta vad de här killarna sitter inne för. Det är väl inte meningen att vi ska sympatisera med extremt grova brottslingar. Och det finns ju en orsak till att de sitter inlåsta på det här stället.






(Biopremiär 25/11)

fredag 3 september 2010

Bio: R - Slå först, slå hårdast

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Det var inte längesen EN PROFET gick på bio och jag tyckte att det var den hårdaste och dystraste fängelseskildring jag sett. Men så kommer nu den danska R - SLÅ FÖRST, SLÅ HÅRDAST, och den är tammefan ännu hårdare och dystrare.

R, det är av allt att döma Rune (Johan Philip Asbæk), som dömts för ett våldsbrott - det framgår aldrig riktigt vad, men det pratas om en knivskärning - och nu skickats till den beryktade anstalten Horsen på Jylland, där han ska häcka i två år. Hans tillvaro börjar inte speciellt bra. Efter trettio sekunder i cellen, kommer det in en hårdtatuerad muskelpojke och knycker Runes madrass.
Därefter blir det bara värre. Rune blir något slags springpojke åt hårdingarna på avdelningen. Efter att han tvingats spöa skiten ur en alban får han det lite bättre, men han måste fortfarande finna sig i att skura piss och få kaffe uthällt över sig och behandlas som mög.

Men så upptäcker Rune en dag ett sätt att smuggla pengar och droger från en våning till en annan. Genast blir tillvaron aningen bättre - men bara så länge ingen annan känner till hur han går till väga med smugglandet. Och det är förstås bara en tidsfråga...

R är en riktigt jävla mörk och hård film. Den börjar mörkt och sedan blir den bara mörkare. Här finns inga ljusa utsikter alls. I EN PROFET fanns det i alla fall något slags hopp. Nu är den franska filmen en bättre film; den har intressantare rollfigurer, en mer komplex handling, det är en större film.
Men som ren helvetesskildring måste R vara svårslagen. Allvarligt talat - vad är det här för människor? Jag skulle inte bli förvånad om världens fängelser befolkas av sådant här avskum. Och värre. Och frågan är - vad ska de här typerna i fängelse att göra, varför ska de få "vård"? Det finns ju så många andra alternativ: Giljotinering. Arkebusering. Nackskott. Hängning. Gaskammare. Elektriska stolen. Giftspruta. Stegling. Bålbränning. Napalmbombning. Eller varför inte bara mura igen alla dörrar och fönster i anstalterna och sedan släppa in nytt drägg genom en lucka i taket, så får de klara sig bäst de kan därinne utan mat. Eller bestick.

Det finns inget som helst hopp för den typen av kriminella som skildras i R. Allting har redan gått alldeles för långt. Hur ska en sådan människa kunna leva ett normalt liv efter att ha släppts ut? Det finns liksom inte på kartan. Av den här filmen att döma fungerar fängelset bara som ett ställe där ilskan, ondskan och de kriminella tendenserna trappas upp under några år. Tage Danielssons åsikter som förs fram i den konstiga SLÄPP FÅNGARNE LOSS DET ÄR VÅR har aldrig känts mer naiva.

R är inspelad på Horsen, men anstalten är visst numera nerlagd. Det första jag noterade är att korridorer och dörrar av någon anledning är smyckade med vikingaornament. Märkligt.

Johan Philip Asbæk känns igen från några andra danska filmer, men frågan är var Tobias Lindholm och Michael Noer (båda har skrivit och regisserat) har hittat övriga skådespelare. De ser ju onekligen ut att vara riktiga bikers och straffångar.

Många av fångarna har väldigt rymliga ändtarmar.









(Biopremiär 3/9)

fredag 26 mars 2010

Bio: En profet

Foton copyright © 2009 Sony Pictures Entertainment  

Frankrikes Oscarsbidrag. Fängelsefilm. Det första som slår mig är att regissören Jacques Audiard verkar ha missuppfattat hela grejen med fängelsefilm. Han har nämligen gjort en film om karlar som sitter i fängelse. Men herregud, det vet väl alla att fängelsefilmer ska handla om kvinnor som tar långa duschar, slåss med kniv i tvättstugan och sedan revolterar mot de lesbiska plitarna. Filmer om karlar i fängelse funkar bara om de handlar om straffångar som gräver sig ut, eller om det hålls hemliga kickboxartävlingar i källaren.  

EN PROFET handlar om nittonårige Malik El Djebena (Tahar Rahim) som dömts till sex år i fängelse efter att ha knivskurit en polis. När han först hamnar bakom murararna befinner han sig längst ner på skalan, han är bara en "liten arab". Fängelset styrs av korsikanske gangstern César Luciani (Niels Arestrup) och hans män. De sköter allt, inklusive den (självfallet) korrupte fängelsedirektören. Malik kontaktas av Luciani. 

Det har anlänt en viktig arab till fängelset, och denne måste dödas. Malik får i uppdrag att mörda araben - om han inte lyder kommer även Malik att dödas. Om han däremot gör som han beordrats, kommer han att stå under Lucianis beskydd. Att döda araben med en rakblad gömt i munnen är inte det lättaste. Malik övar länge och är nära att misslyckas med dådet, men till slut ligger offret död i en stor blodpöl. Från och med nu avancerar Malik i fängelset. Han är fortfarande långt ner i hierarkin och hjälper främst till med att fixa kaffe och andra småsaker, men medan åren går blir Maliks insatser allt viktigare. Han börjar få dagspermissioner, och under dessa utför han viktiga uppdrag åt gangstrarna. Men han påminns hela tiden om det där första mordet. Den mördade araben dyker konstant upp i Maliks cell och levererar visdomsord. Malik utbildar sig, lär sig läsa och skriva, och verkar nästan kunna förutse händelser. Vid ett tillfälle undrar en gangster om Malik är en profet. 

EN PROFET är en extremt tung, rå och skitig film. Tonen är grå. Här finns inte mycket utrymme för hopp och glädje, även om det glimmar till då och då. Jag har aldrig tidigare sett en fransk fängelsefilm, jag har ingen aning om hur franska fängelser fungerar i förhållande till andra länders, men mycket känner man igen från alla amerikanska filmer. Jag måste dock säga att storleken på cellerna förvånar mig, de ser nästan ut som (skitiga) studentlägenheter med en liten avskärmad kokvrå och allt. Och isoleringscellen är tillräckligt stor för att man ska kunna jogga runt i den. Scenen där Malik skär halsen av araben är vidrig och rätt svår att titta på. 

Audiards film ligger långt ifrån actionromantiken. Samtidigt fungerar EN PROFET som thriller. Det är spännande. Rollfigurerna och handlingen utvecklas och rör sig framåt; här finns en riktig handling, det är inte bara livet bakom murarna som ska avhandlas rätt upp och ner. Dock är filmen för lång. Ungefär två och en halv timme. Det hade utan problem gått att kapa ner filmen till två timmar, jag tyckte det blev i saggigaste laget när Malik satt och läste om en "canard" i en ABC-bok för första klass. Trots detta är EN PROFET en mycket bra film du självklart ska se. Fråga mig inte varför Malmöpremiären fick vänta en vecka, men nu är den i alla fall här.  

 

 

 

(Malmöpremiär 26/3)