Blu-ray: Death Weekend

DEATH WEEKEND (Studio S Entertainment)

"Hallå där, min bäste herre, har du inte redan recenserat den här filmen?" utbrister kanske en del av er så att butterkakesmulorna sprutar ur munnen.

Jo, det har jag. Jag skrev om DEATH WEEKEND när den släpptes på DVD för fem år sedan. Den gången klagade jag på den usla bildkvalitén. Inte nog med att bilden var dålig, den var beskuren till formatet 4:3 - det fattades alltså rejält med information i bildkanterna. Varför den släpptes i det formatet kan man ju undra.

Nu har den släppts på Blu-ray, och jag tänkte att jag kan ge filmen en mer rättvis bedömning. Det är ju trots allt så, att om en filmkopia ser för jävlig ut, dras helhetsintrycket ner en hel del.

... Men där sket jag mig på tummen. Jag blev minst sagt gruvligt besviken på denna Blu-ray.

Förvisso visas filmen nu i widescreen, vi får alltså se hela bilden. Och det är ju bra. Men: bildkvalitén är precis lika usel som förra gången! Jag har inte plockat fram DVD:n och jämfört, men det verkar som om det är exakt samma filmkopia som förra gången - men i widescreen. Färgerna är blekta, ibland är bilden utfrätt, flammig, och färgerna skiftar nyans och blinkar. 

Poängen med Blu-ray är förstås att bilden ska vara bättre än på en DVD-utgåva. Man förväntar sig även att utgivaren använder sig av betydligt bättre kopior, gärna restaurerade. DEATH WEEKEND på Blu-ray är förvisso oklippt, men det känns som att sitta och titta på en sliten Super-8-kopia. Jag förstår inte varför man släpper filmen på Blu-ray om det inte går att uppbringa en ordentlig kopia.

Extramaterialet på Blu-ray:en är detsamma som på DVD:n, och det är alldeles utmärkt. Jag beskriver det mer ingående i min recension från 2017. I den skriver jag även vad jag tycker om själva filmen, och där har mina åsikter inte förändrats.

Jag tycker fortfarande att uppståndelsen kring den här filmen i Sverige var märklig. Jag förstår inte de som hävdade att detta är en konstnärligt framstående film. De måste ha drivit med oss - eller så hade de inte sett speciellt många exploitationfilmer.

... För DEATH WEEKEND må vara lite bättre än många liknande rape and revenge-filmer, men den är trots allt bara en exploitationfilm i mängden, och inte så mycket annat.

DVD/Blu-ray/VOD: Death Weekend

DEATH WEEKEND (Studio S Entertainment)

Den svenska debatten om William Fruets exploitationfilm DEATH WEEKEND från 1976 är något som får cineaster och kultfilmsentusiaster i USA; ja, utanför Sverige, att klia sig i huvudet. Inte för att filmen totalförbjöds sju gånger - det mesta i genren förbjöds eller censurklipptes på den tiden - utan för att filmen ledde till en livlig debatt, och för att några censurmotståndare hävdade att det både var en kvalitetsfilm och en antivåldsfilm. Om någon i utlandet faktiskt kommer ihåg denna film, undrar de mest vad som var så speciellt uppseendeväckande med den.

När debatten i svensk media var som störst på 80-talet hyrde jag filmen. Trots att filmen alltså var totalförbjuden för biovisning, fanns den att hyra oklippt på video. På 80-talet verkar den dessutom ha släppts två gånger med samma omslag; dels av Skånes Videofilm i Landskrona, dels av Sweden Movie i Stockholm. Omslaget var ohyggligt fult och amatörmässigt. Jag tror att jag hyrde den på Hvilans Video, men det kan ha varit på Vlado Video. När jag såg filmen första gången förväntade jag mig något i hästväg - men när eftertexterna rullade tänkte jag mest "Var det här allt?".

Senare, i början av 90-talet, köpte jag ett gammalt exemplar av den oklippta hyrvideon med det fula omslaget. Jag har inte sett om den sedan dess. 1990, tror jag att det var, släpptes den på nytt, denna gång av Nordisk Film - och den här gången var det en version som godkänts av Statens Biografbyrå. Sju minuter hade saxats. Jag minns att nyutgåvan fanns på No. One Video i Landskrona - butiken som sedan blev Broadway, som blev Videomix, som blev Hemmakväll. Hemmakvällkedjans ägare startade karriären med No. One Video. Hur som helst - jag såg filmen på hyllan, men jag hyrde den inte. Varför skulle jag betala pengar för att se en hårt nerklippt film?

Hyrvideon från 1980-talet.

Nu finns DEATH WEEKEND ute på DVD i oklippt skick. Om jag förstått det hela rätt, är detta den enda DVD-utgåvan i världen av filmen. Så - vad är det då man får om man köper filmen?

DEATH WEEKEND är en kanadensisk film, producerad av Ivan Reitman, som började sin karriär med att producera filmer som SHIVERS, RABID och ILSA - TIGRESS OF SIBERIA, innan han slog igenom stort med GHOSTBUSTERS, DAGISSNUTEN, och liknande maintreamfilmer, vilka han även regisserade.

Regissören William Fruet stod även för manuset till DEATH WEEKEND, vilket är kraftigt inspirerat av Sam Peckinpahs STRAW DOGS och framför allt Wes Cravens LAST HOUSE ON THE LEFT. Faktum är att DEATH WEEKEND släpptes som THE HOUSE BY THE LAKE i USA. Jag hade en kompis som jobbade på Din Video i Partille; de där som sålde köpkassetter i pappfodral. När de skulle lägga ner fick jag en lista på alla titlarna de släppt - och på listan fanns THE HOUSE BY THE LAKE, med det handskrivna tillägget "(= Death Weekend. Rätt kass.)". Jag har dock aldrig sett ett fysiskt exemplar, eller ens fått bevis på att Din Video faktiskt släppte filmen under denna titel.

Hyrvideon från 1990-talet.

Brenda Vaccaro från MIDNIGHT COWBOY spelar fotomodellen Diane, som tillsammans med den slajmige tandläkaren Harry (Chuck Shamata) är på väg till den senares lyxvilla på landet. Harry har utlovat fest med några vänner, men det är bluff och båg - Harry vill bara ha sex med Diane och ta nakenbilder på henne.

När de kommer körande i Harrys Corvette, dyker det upp en annan bil. I denna sitter fyra tosiga ligister; Don Stroud spelar gängets ledare Lep. Diane kör Corvetten och tävlar med ligisterna, som under biljakten kör av vägen och ner i en å. De blir skitförbannnade och vill hämnas.

Vistelsen i lyxvillan börjar lite avigt, när Diane undrar varför de utlovade gästerna aldrig dyker upp. Några som dock dyker upp är ligistgänget. De slår sönder inredningen, Lep våldtar Diane, och Diane ger igen på de mest skoningslösa sätt. Som i så många andra, liknande filmer blir det moraliskt tvivelaktigt när det verkar som om Diane faktiskt gillade att bli våldtagen trots allt, och fantiserar om Leps kyssar, medan smäktande musik spelas på ljudspåret.

Home Invasion kallas genren - ibland även Terrorfilm. Det här är även en Rape & Revenge-film. Det finns åtskilliga liknande filmer i genren, främst amerikanska, men även italienska. Några är bättre och mer effektiva än DEATH WEEKEND, några är sämre. DEATH WEEKEND är till viss del mer välspelad än övriga filmer i genren - vilket beror på Vaccaro, Shamata och Stroud, men de övriga ligisterna spelar över så att det blir komiskt; de framstår som utvecklingsstörda pajasar. DEATH WEEKEND är även mindre våldsam och blodig än konkurrenterna.

Tyvärr är kopian Studio S nu släppt i risigaste laget. Den är i det gamla Full screen-formatet, det vill säga, bilden är kapad till 4x3. Själva bildkvalitén är också vissen; oskarp och med märkliga färger, och ofta hackar bilden när folk rör på sig. Det känns som att titta på en lågupplöst YouTube-video, streamad till TV:n. Originaltrailern, som ligger på DVD:n, visas dock i rätt format. Om det finns en bättre kopia någonstans, 35mm-rullar, kanske till och med originalnegativen, vet jag inte, men det är förstås inget svenska Studio S har råd att ta tag i för restaurering.

Bortsett från bildkvalitén tycker jag att DEATH WEEKEND är en rätt okej film. Det är en hyfsad film i sin genre. Uppståndelsen i Sverige är svår att förstå.

Men! Extramaterialet på DVD:n är väldigt intressant. I en nygjord dokumentär på tjugo minuter pratar Ronny Svensson, Studio S-bossen SEO, Jan Guillou och Gunnel Arrbäck; tidigare direktör på Statens Biografbyrå, om DEATH WEEKEND. Jan Guillou citeras på den gamla hyrvideons baksida, han tillhörde de som försvarade filmen och tyckte att det var skamligt att den totalförbjudits. Jag har alltid trott att Jan Guillou, Per Ahlmark och andra som försvarat filmen skojat - i GT kallade Olle Grönstedt filmen för "konstnärligt högstående". Kom igen, de kan väl inte mena allvar?

På DVD:n ligger också två radioindlag från SR:s Kulturkvarten, först ger Sydsvenskans Jan Aghed sin syn på DEATH WEEKEND och ifrågasätter Jan Guillous påståenden om att det handlar om "politisk censur", därefter får Guillou kontra. Jag får väl säga att jag aldrig trodde att jag skulle hålla med Aghed, men i det här fallet gör jag det.

Politisk censur? Guillou hävdar att filmen förbjudits därför att den handlar om en stark kvinna som slår tillbaka och dödar alla busarna, inte för att den är speciellt våldsam. Visst tycker jag, som Guillou, att censur är något förkastligt som inte hör hemma i ett modernt, västerländskt samhälle, men Guillous resonemang är fullkomligt vansinnigt. Som jag skrev ovan, så förbjöds eller klipptes nästan allt i denna genre, oavsett om det var män eller kvinnor som slog tillbaka på våldsamma sätt. Här kan man skjuta in att den version av Clint Eastwoods flera gånger förbjudna SUDDEN IMPACT som slutligen godkändes, hade fått slutet ändrat - scenen på slutet där Dirty Harry låter Sondra Lockes hämnare slippa undan kapades, så att det framstår som att hon åker dit. Men! Det var inte Biografbyrån som stod för detta "politiska" klipp. Warner hade hyrt in en frilansande censor som såg till att klippa bort alldeles för mycket för att filmen säkert skulle kunna godkännas. När jag en gång pratade med Gunnel Arrbäck underströk hon att Biografbyrån aldrig skulle göra ett sådant klipp; ändra i handlingen av politiska skäl.

Jan Agheds bild av DEATH WEEKEND är mer rättvis. Det är en billig exploitationfilm. Han nämner även en rad andra filmer med samma hämndmotiv vilka godkänts för visning, för att motbevisa Jan Guillous stolliga teori.

På DVD:n ligger även ett inslag från Aktuellt 1987, vilket jag faktiskt kommer ihåg. Här får vi se GeBe Films Bernt Elmquist åter lämna in filmen för granskning, följt av ett försvarstal av Olle Grönstedt. Dagen efter inslaget visats skrattade min klasskompis Robban när vi pratade om det, och han beskrev hur det suttit en gubbe i TV och babblat om kvalitetsfilm, följt av klipp ur DEATH WEEKEND där Don Stroud sparkar på en av sina kompisar. Det kan ha varit efter detta TV-inslag jag gick iväg och hyrde filmen.

DVD:n avrundas med en trailer, radioreklam, ett bildgalleri, och ett stort antal trailers för skräckfilmer från 1970- och 80-talen, alla släppta av Studio S Entertainment. En av dessa är MOTORSÅGSMASSAKERN, vilken jag tycker är betydligt mer konstnärligt framstående än DEATH WEEKEND.

Visst är det kul att DEATH WEEKEND nu släppts, men det är mest en film för inbitna fans av genren - och det är lite synd att bildkvalitén inte är bättre. Det vore intressant att se hur den skulle te sig i originalformat; 16x9, och med skarp bild och klara färger. Då hade kanske den eventuella konstnärligheten framträtt bättre?

Bio: The Skin I Live In

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Vad hade filmbranschen gjort utan alla galna vetenskapsmän, tosiga läkare och flängda kirurger? Och var hade europeisk skräckfilm befunnit sig utan Georges Franju och dennes LES YEUX SANS VISAGE från 1960, vilken hette DE BESTIALISKA i Sverige (och som jag av en ren händelse recenserar HÄR)? I Franjus klassiker försöker en läkare reparera sin dotters vanställda ansikte.
En som tog detta upplägg till sig, var Jess Franco, som återkom till temat flera gånger, och mest känd är kanske hans FACELESS från 1988 (som jag av en ren händelse recenserar HÄR).

I en av Pedro Almodóvars tidiga filmer, jag tror det är KÄRLEKENS MATADORER från 1986, förekommer klipp ur ett par Jess Franco-filmer. Just denna film gjorde rätt stort intryck på mig när jag såg den några år senare. Jag hade en period då jag gillade Almodóvar. Med tiden blev spanjoren en allt större och mer betydelsefull regissör, men samtidigt började jag tappa intresset för honom. Det var inte så kul längre. Jag har faktiskt inte sett allt han gjort, men jag har klämt de senaste årens produktioner, och jag tycker att det handlar om väldigt snygga och ibland intressanta filmer, men jag har inte blivit överförtjust. Ibland har jag blivit direkt uttråkad.
Men så kommer då årets film. THE SKIN I LIVE IN.

Satan, vad bra det här är!

Jag vill faktiskt påstå att detta är Pedro Almodóvars bästa film. För mig personligen är den det. Jag var alldeles svettig när eftertexterna rullade efter knappt två timmar.

Genast infinner sig ett problem: hur ska jag kunna redogöra för handlingen utan att fullständigt förstöra filmen för er? Ju mindre man vet om handlingen, desto bättre. Men för att ta det kort:
Antonio Banderas (som medverkade i ovan nämnda KÄRLEKENS MATADORER) spelar plastikkirurgen Robert Ledgard, som bor i en stor, pampig villa i Toledo tillsammans med sin mor (Marisa Paredes) - och ytterligare en kvinna. Denna andra kvinna, Vera, verkar hållas inlåst i ett stort rum, men hon ger inte intryck av att vare en fånge.

Vera, som spelas av den otroligt vackra Elena Anaya, går ständigt omkring i något slags sparkdräkt, och hon tränar yoga och annat för att hålla sig igång. Det framgår att hon har något slags hudproblem, huden verkar vara okänslig. Robert i sin tur arbetar med att ta fram en ny typ av syntetisk hud, något han jobbat med sedan hans fru brändes till oigenkännlighet efter en bilolycka. Hustrun tog senare livet av sig.

Men vem är denna Vera? Vad gör hon där? Vad går det hela ut på?

Filmen ställer hela tiden en massa frågor, vilket gör att den oavbrutet blir spännande och intressant ända fram till slutet, då allting förklaras på ett synnerligen tillfredställande sätt. Denna upplösning är lika fantastisk som otrolig och långsökt, men tack vare sättet filmen berättas på, blir det hela märkligt nog trovärdigt. Som i så många Almodóvarfilmer, finns här även ett visst inslag av bögtematik, vilket just i den här filmen blir minst sagt ... intressant.

THE SKIN I LIVE IN, som bygger på en roman av Thierry Jonquet, är en enormt skickligt gjord film. Förutom dess otroliga handling och intressanta rollfigurer, är det en makalöst snygg film. Det är även en härligt bisarr film! Väldigt mycket naket, väldigt mycket sex, många konstiga outfits och märkliga, fascinerande miljöer - kolla bara scenen där dr Ledgard går omkring i en stor park under en bröllopsfest. Där får vi allt serverat på en gång.

Almodóvars film är full av referenser till europeisk genrefilm från 1960- och 70-talen, ja även till äldre filmer. Om man, som jag, är gammal fan av just europeisk genrefilm är THE SKIN I LIVE IN förstås en ren njutning från början till slut. Jag hittar blinkningar inte bara till modernare gotisk skräck (som DE BESTIALISKA), utan även till italiensk giallo (många förskärare, rakkniv, elegant estetik) och spansk exploitation modell Jess Franco. Men förhoppningsvis kan man ta till sig och uppskatta Almodóvars verk även om man inte är insnöad på allt det här; på alla gamla obskyra konstigheter.

THE SKIN I LIVE IN är tammefan det bästa jag sett på bio i år. Jodå. Så är det. Det här är årets bästa film!

Och visst är det kul att äntigen få se Antonio Banderas i något vettigt igen. Almodóvar verkar vara lika fascinerad som jag av Elena Anayas ansikte, flera gånger upptas hela bioduken av hennes anlete. Ska jag anmärka på något, är det väl den ödesmättade filmmusiken. Jag tycker att den är alldeles för traditionell, filmen hade fungerat bättre med något mer Morriconeaktigt. Det skulle förstås även förstärka känslan av genrefilmhyllning.

Det är filmer som den här Dario Argento borde göra numera, om karlsloken inte ballat ur och börjat klämma ur sig den ena slarviga skitfilmen efter den andra.

Gör dig själv en tjänst. Se THE SKIN I LIVE IN. Så snart som möjligt. På stor duk.

 (Biopremiär 2/12)

Ett perfekt sätt att inleda dagen på

Jag håller med speakerrösten. Ska man bekämpa terrorism finns det bara en sak att göra. Man samlar ihop några brudar och tränar upp dem till en helvetesstyrka!

DVD: Nude Nuns With Big Guns

NUDE NUNS WITH BIG GUNS (CcV)
Ibland är en cool filmtitel bara en cool filmtitel, och en eventuell tillhörande film absolut inget att ha. Typexempel är NUDE NUNS WITH BIG GUNS - som förresten skulle kunnat heta NUDE LESBIAN NUNS WITH BIG GUNS.
Jag gillar förstås gamla skräpiga exploitationfilmer från 1970-talet. Åtminstone på papperet. I realiteten är de flesta motorcykelfilmer som gjordes då rätt trista, liksom många andra B-filmer. Men de hade den fördelen att de trots allt var från 70-talet - på riktigt. De var tidsdokument, både över sin era och sättet de gjordes på.
Problemet med senkomna hyllningar till antik exploitationfilm film är just att de liksom inte är på riktigt. De imiterar en utdöd genre. Filmskaparna försöker få sina filmer att se ut som de gjorde förr, istället för att göra en film i samma anda enligt dagens rådande stil.
Det kan vara väldigt roligt om man gör fejktrailers för påhittade filmer. Det kan funka som långfilm om det är en engångsföreteelse. Det funkar definitivt om det är en begåvning som Robert Rodriguez som ligger bakom och filmerna heter PLANET TERROR och MACHETE.
Men i annat fall är man ute på djupt vatten.
Regissören Joseph Guzman har tidigare gjort RUN! BITCH, RUN! - och den var under all kritik. En billig rulle som misslyckas på nästan alla plan. När han nu är tillbaka med NUDE NUNS WITH BIG GUNS är det i princip lika illa. Det är kanske aningen bättre den här gången, men det är marginellt.
Tawny Amber Young spelar syster Sarah, en ung nunna från Mexiko eller möjligtvis en avkrok norr om gränsen, som råkar väldigt illa ut. Hennes kloster samarbetar nämligen med ett illasinnat bikergäng. Det tillverkas knark bakom klostrets murar, alla prästerna är onda, och ondast av alla är knuttarna i Los Muertos.
Sarah tillfångatas, drogas och våldtas. Men så får hon en uppenbarelse. Hon får ett uppdrag direkt från Gud. Hon måste utplåna skurkarna. Så hon beväpnar sig med två stora revolvrar och hagelgevär, och så drar hon runt och skjuter ihjäl alla.
Får vi nunnor? Ja, det får vi. Är de nakna? Ja, ofta är de det. Får vi stora pickor? Javisst. Och dessutom får vi alltså lesbiska nunnor. Vi får även en massa andra nakna brudar, varav en del är lesbiska. Vi får strippor. Och vi får en fruktansvärd massa våld, blod, misshandel och mord. Allt försett med whacka-whacka-gitarrer och rockriff.
Men det här är hutlöst inkompetent gjort. Guzman anstränger sig så att han håller på att spricka och fläskar på med fräcka klipp, splitscreen, textskyltar och annat, men han saknar talang. NUDE NUNS WITH BIG GUNS är mördande tråkig. Trots sin extremt spekulativa handling segar sig filmen fram.
Skurkarna är verkligen onda och brutala, och Guzman missar poängen med den här typen av film. Det blir aldrig coolt. Dessutom innehåller filmen alldeles för många våldtäkter, vilka ger anrättningen en rätt dålig bismak. Den poetiska rättvisan på slutet är förvisso rätt fin, men vägen dit är en plåga.
Det här är illa. Det är illa skrivet, illa regisserat, illa spelat, illa plåtat, och budgeten har varit minimal.
Inte kul. Inte kul alls.

DVD: Run! Bitch Run!

RUN! BITCH RUN! (Noble Entertainment)

Vilken märklig titel. Nej, den här filmen heter inte RUN, BITCH! RUN! - vilket vore en logisk och grammatiskt korrekt titel. Filmen heter faktiskt RUN! BITCH RUN! Vad är ett Bitch run? Något lopp för bitchar förekommer inte i filmen, men med tanke på hur autören Joseph Guzmans manus och regi ser ut, är jag inte förvånad över att han inte kunde stava till sin titel, som förresten är tagen från en scen, i vilken skurkarna vrålar "Run, bitch! Run!".

Guzmans film är ett försök att göra en film som ser ut och känns exakt som en grindhouserulle från 1970-talet, och det på ett mer autentiskt sätt än Tarantino & Rodriguez' GRINDHOUSE-filmer gjorde. Filmen är klart inspirerad av filmer som LAST HOUSE ON THE LEFT och framför allt I SPIT ON YOUR GRAVE, och filmen ser faktiskt ut som de där gamla Rape & Revenge-eposen.

Det är bara det att det inte är 70-tal längre. En poäng med att titta på gamla kultklassiker, är att de är tidsdokument på flera sätt: attityder, mode, musik, och sättet att göra film på. Därför kan vi - åtminstone en del av oss - frivilligt sitta och glo på, och till och med uppskatta gammalt mög som egentligen är rätt tråkigt eller dåligt.

Och just därför blir en film som RUN! BITCH RUN! lite fel på det. I synnerhet som det handlar om en inkompetent och illa spelad film, sådant som uppfattats som charmigt vore filmen 35 år gammal.

Catherine och Rebecca är två katolska skolflickor som iförda korrekta skoluniformer går omkring i slummiga grannskap för att sälja biblar. Det går inte så bra. Men så råkar de knacka på hos ett gäng tosingar. Just då är bara en kvinna hemma, men hon hotar dem med revolver och tvingar till sig lesbiskt sex. Efter ett koppel förnedring och munter rysk roulette råkar kvinnan skjuta ihjäl den ena skolflickan.

Männen kommer hem. De stuvar in den andra flickan i en bil och beger sig till en skog. Där inne släpper de lös henne för att jaga henne ("Run, bitch! Run!"), och när de fångar henne våldtar de henne.

Naken lyckas tjejen fly och vaknar upp på filmhistoriens minsta sjukhus. Där tar hon på sig en sjuksköterskeuniform och beger sig ut för att hämnas. Hon lyckas leta upp vapen, och så söker hon upp- och dödar det våldsamma gänget. Slutet är riktigt downbeat.

Det här är riktigt illa. Foto och skådespeleri håller inte ens porrfilmsklass, och det känns som om mycket är improviserat på plats. Okej, tjejen i huvudrollen funkar bra, hon har ett intressant utseende.

I stort sett alla kvinnor som medverkar i filmen får tillfälle att visa upp sig nakna, ibland flera gånger. En medelålders kvinna i början står och duschar och knådar brösten när flickorna kommer för att sälja biblar. Kvinnan tar på sig en morgonrock, men låter den vara öppen så att hon blottar sig när hon öppnar dörren. Sedan är hon inte med i filmen något mer. Filmen öppnar förresten med sexscener, förtexterna rullar över sunkigt gökande.

Självklart är det här riktigt billigt. Jag vet inte vad budgeten låg på, men det kan knappt ens ha kommit upp i $10 000. När de skjuter håller de vapnen med mynningen utanför bild så att det inte ska synas att de inte har någon ammunition. Fast jag gillade en scen skarpt: en kille får upprepade gånger en machete uppkörd i anus!

Det märkliga med den här filmen är inte att den gjorts och att den säljs. Det märkliga är att den sålts till Sverige och fått bred release på DVD.

Jag spottar på din grav

Remake-vågen går vidare.
Fast den här ska tydligen vara rätt bra...
(Originalet vet jag inte riktigt vad jag tycker om)

En trailer som heter duga

Jag har inte sett THE JAIL: THE WOMEN'S HELL från 2006, en av Bruno Matteis sista filmer, men den här trailern... Herrejösses! Jag trodde att italienarna slutade göra sådant här i början av 1980-talet! Och det här är ingen pastisch à la GRINDHOUSE, det här är på riktigt! Jag är nästan mållös.

Blitzkrieg: Escape From Stalag 69

Jösses jävlar...Vad ska vi säga om det här? BLITZKRIEG: ESCAPE FROM STALAG 69 är en film från 2008 - och inte 1978, som man skulle kunna tro. Jag har inte sett den, men här är affisch och trailer. Och tydligen biovisades den på USA:s sleazigaste biograf...

Blitzkrieg: Escape From Stalag 69 Trailer - Grindhouse Nazisploitation! @ Yahoo! Video