Visar inlägg med etikett erotik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett erotik. Visa alla inlägg

torsdag 9 februari 2017

Bio: Fifty Shades Darker

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nästan på dagen två år efter FIFTY SHADES OF GREY hade biopremiär, kommer här uppföljaren - lagom till Alla hjärtans dag. Vill man ge sin älskade en present på denna dag - köp då inte en biljett till FIFTY SHADES DARKER.
Medan jag såg FIFTY SHADES DARKER satt jag och formulerade min recension i huvudet; jag tänkte ut filmreferenser och sopiga skämt att dra till med. Men så läste jag om min recension av den första filmen, och konstaterade att jag ju faktiskt skrev allt redan där.
Jag kan väl inte påstå att jag hade någon större lust att se den här filmen. Den första filmen var ju inget bra. Men så tillhör jag heller inte målgruppen. Det skulle komma att visa sig att denna del två är flera (femtio?) grader sämre än 2015 års film.
Regissör den här gången är James Foley, som en gång i tiden gjorde WHO'S THAT GIRL och GLENGARRY GLEN ROSS, och som senare mest gjort avsnitt av TV-serier. Filmen bygger på en bok av EL James, och eftersom det är mellanboken handlar det bara om utfyllnad - en film som ska leda fram till den tredje och avslutande FIFTY SHADES FREED, som redan är inspelad och kommer nästa år. Notera att filmerna fått behålla de engelska originaltitlarna, till skillnad från böckerna.
FIFTY SHADES DARKER är en intressant film. En timme och 58 minuter under vilka det i princip inte händer någonting alls. Redan efter tio minuter började det krypa i benen på mig. Om jag suttit framför TV:n och zappat mellan kanalerna, och den här filmen dykt upp, hade jag bytt kanal ganska omgående. Efter en halvtimme fick jag extrem lust att resa mig upp och lämna salongen av ren leda.
Exakt vad som hände i förra filmen, och hur den slutade, mindes jag inte när jag traskade in på dagens pressvisning, men Dakota Johnson är tillbaka som Anastasia Steele. Hon jobbar nu som lektör på ett bokförlag i Seattle. Hon är duktig och chefens favorit. Chefen spelas av Eric Johnson, och han ger först ett sympatiskt, trevligt intryck, men han visar sig ha en annan, otäckare sida. Därför har denna rollfigur döpts till, håll i er, Jack Hyde!
Anastasia, Ana kallad, vill inte veta av sin påflugne chef, och återupptar förhållandet med Christian Grey (Jamie Dornan) - 27-årig miljardär med sadistiska böjelser. Irländaren Dornan ser inte alls ut att vara 27, vilket beror på att han är född 1982. Han är även en av världens tradigaste människor. Han är så träig att man kan använda honom som huggkubbe.
Ja, och sedan händer det ingenting.
Okej, jo, de går på en maskerad. Christian Grey har mardrömmar om sin riktiga mor, som dog av en överdos när Christian var liten glytt. Plötsligt åker Christian och Ana båt under en lång, lång stund, och jag höll på att tråkas ihjäl. De åker runt, runt, runt på en sjö - precis som de gör i ÅSA-NISSE I REKORDFORM. Märkligast i hela filmen är när när Christian störtar med sin helikopter och försvinner. Aha, nu är blir det lite drama till slut, tänkte jag, men där sket jag mig på tummen - två minuter senare dyker Christian upp hemma i lägenheten; han är lite rufsig i håret och säger att han klarade sig. Hur han klarade sig framgår inte. Om någon tycker att jag fläskar på med spoilers: äh, kom igen! Ni menar väl inte att ni tänker betala och se den här på bio? Eller överhuvudtaget?
Nå, men hur har vi det då med sexet? Allt snusk? Sadomasochismen? "Porren"? Det är minst sagt illa ställt på den fronten. Av någon anledning är det nu Ana som driver på och vill bindas och smiskas, medan han mjuknat. Sexscenerna är märkvärdigt kyska. De är korta, snälla, och för det mest behåller Christian Grey byxorna på. Alla sexscener, och många andra scener, dränks med ett fullkomligt vidrigt soundtrack. De absolut värsta låtar man kan tänka sig. Det är så hemskt att det närmast blir outhärdligt. Och jag undrar vilka som tänder på de mjäkiga sexscenerna. Konservativa, amerikanska tanter, kanske?
Kim Basinger medverkar i en liten roll - hon är så opererad i nyllet, att hon ser skitkonstig ut. Hon har fått grisögon. Marcia Gay Harden återkommer som Christians adoptivmor Grace. Hon var sjuksköterskan som tog hand om Christian när han blev föräldralös. Nu bor hon på ett slott. Hur gick det där till? Hade hon rejält tilltagen sjuksköterskelön? Hon gifte sig väl rikt, men det framgår inte riktigt.
Filmen slutar med en cliffhanger. Jag kan bärga mig. FIFTY SHADES DARKER är en enastående tråkig film. Den är påfrestande.
Fenomenet FIFTY SHADES inleddes med att EL James 2009 skrev så kallad fan fiction - två uppföljare till TWILIGHT, som James var besatt av. Böckerna publicerade hon själv som Kindleböcker, det vill säga e-böcker. Till saken hör att EL James, som egentligen heter Erika Mitchell, är född 1963. Hon fyller 54 nästa månad. Vi pratar alltså om en medelålders engelsk kvinna som älskar tonårsfenomenet TWILIGHT så pass mycket att hon skriver fan fiction. Jösses. Och ur dessa "falska" TWILIGHT-böcker föddes dundersuccén FIFTY SHADES.
På 1970-talet fanns det erotiska böcker för män. De hette bland annat Sexy Western och John Stake - Agenten från PICK. Dessa är förstås att föredra. De innehåller dessutom fler cowboys. Och agenter.
Efter pressvisningen diskuterade jag och en kollega andra, äldre filmer på samma tema, det vill säga sadomasochistiska förhållanden. Vi kom in på Liliana Cavanis NATTPORTIEREN från 1974. En på alla sätt bättre, betydligt bättre, film än FIFTY SHADES OF DARKER. Se den istället.
... Eller BERÄTTELSEN OM O, om du känner för lite Udo Kier mellan smiskandet.










(Biopremiär 10/2)



-->

fredag 17 juli 2015

Bio: The Duke of Burgundy

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Jag klagar rätt ofta på filmer som är alldeles för tråkiga. Långsamma arthousefilmer som är en plåga att se. Men de finns ju de medvetet långsamma filmer jag gillar och i vissa fall älskar - nämligen vissa eurosleazefilmer från främst 1970-talet. Filmer av till exempel Jean Rollin och Jess Franco.

Under pressvisningen av THE DUKE OF BURGUNDY snarkades det friskt på Capitol i Göteborg. Jag noterade åtminstone två äldre herrar som slocknade (och som innan visningen av AMY dagen därpå pratade om hur tråkig och meningslös THE DUKE var). Själv sov jag inte alls - tvärtom satt jag och gottade mig. Inte åt det erotiska innehållet, utan åt själva filmen.

På pressidan skriver distributören att THE DUKE OF BURGUNDY är ett "motgift till Fifty Shades-hysterin". Tja, det är möjligt att man kan se på den på det sättet. Men jag undrar hur många svenskar som faktiskt förstår vad det är den engelske regissören Peter Strickland har gjort. Det känns nämligen som att slungas tillbaka till 70-talet och det decenniets sydeuropeiska sexploitationfilmer. Här finns drag av Just Jaeckin, José Larraz, Harry Kümel, och främst Jess Franco - den nu bortgångne Franco tackas till och med i eftertexterna. Och inte nog med det! I filmen förekommer en granne som heter Lorna. Hon spelas av belgiskan Monica Swinn, som på 70-talet medverkade i mängder av Jess Franco-filmer. Dock var hon inte med i Francos LORNA THE EXORCIST. Trots att Swinns namn står med stora bokstäver i förtexterna, syns hon bara i bakgrunden - och ur fokus - i tre korta scener. Hon har inga repliker.

THE DUKE OF BURGUNDY handlar om det lesbiska paret Evelyn (italienskan Chiara D'Anna) och Cynthia (danskan Sidse Babett Knudsen), som bor på ett stort, dekadent gods på landet. Filmen inleds med att Evelyn, klädd som städerska, på cykel anländer till den dominanta Cynthia, som tvingar Evelyn att utföra en rad plikter i hemmet. Detta visar sig vara ett rollspel och skeendet upprepas varje dag enligt ett manus Evelyn skrivit. Det är egentligen Evelyn som är den dominanta, i det att hon mer eller mindre tvingar Cynthia att spela dominant.

Rollspelet och dess väl inövade scener upprepas om och om igen under filmens gång, variationerna är få, och det blir alltmer tydligt att Cynthia är rätt trött på det hela.

De två kvinnorna är experter på fjärilar och andra insekter, och åker ibland iväg för att hålla- eller lyssna på föredrag om just insekter. The Duke of Burgundy är det engelska namnet på gullvivefjäril. Ibland sitter de på ett flott bibliotek och forskar. Vid ett par tillfällen anländer en kvinna som ser ut som Brigitte Lahaie till godset, hon är något slags snickare och diskuterar tillverkning av en ny säng och en mänsklig toalett, som gör Evelyn intresserad.

Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om den här filmen. Handlingen är lövtunn och det händer inte speciellt mycket. Kritiker lär sikta in sig på det psykologiska dramat - i övrigt blir det nog som med Quentin Tarantinos senare filmer; få har sett de gamla B-filmer det refereras till. Fast det är klart, Strickland har gjort en mer medvetet konstnärlig film än de gamla hjältarna på 70-talet.

Förtexterna är fantastiska och ser faktiskt ut att vara snodda från en film från 1972. Filmfotot är fantastiskt - det här är en riktigt tjusig film. Miljöerna är flotta. Dialogen är som sig bör kortfattad och rätt stiff och styltig. Tyvärr är den inte dubbad till engelska, vilket hade kunnat tillföra ytterligare en drömsk dimension.

THE DUKE OF BURGUNDY, som är inspelad i Ungern, har kvinnor i samtliga roller, det figurerar inte en enda man. Däremot kan den skarpsynte skymta en och annan skyltdocka. När kameran långsamt sveper över publiken på föreläsningarna ser man att det på de bakre raderna och ur fokus sitter just skyltdockor, vilket förstås skänker en bisarr stämning.

Jag vet inte om jag tycker att Peter Stricklands film är speciellt erotisk, den är dessutom förhållandevis feg jämfört med 70-talsfilmerna - men jag gillar THE DUKE OF BURGUNDY. Dock lär det dröja ett bra tag innan jag orkar se om den. Det brukar vara så med långsamma filmer - så länge de inte är signerade Rollin.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/7)

söndag 7 november 2010

Seriefestival i Malmö

Denna och nästa helg pågår seriefestivalen AltCom i Malmö; en festival utspridd på diverse ställen. Nästa helg kommer dess centrum att vara Form/Designcenter, där det bland annat kommer att smällas upp en marknad där ett gäng serieförlag och andra ska kränga grejor. Kan avslöja att mannen som gav flaxkikaren ett ansikte, Bobokännaren Daniel Ahlgren, kommer att ha ett eget bord på marknaden. Jag tycker vi kan samlas runt det och äta middag.

Det kommer även att anlända en lång - hur lång som helst - rad internationella gäster, varav jag hört talas om en (1); Ho Che Anderson. Festivalens tema är sex och krig, så förvänta er inga Grupp 666-tecknare eller Delta 99-författare.

I onsdags invigdes festivalen med att Seriefrämjandets utställning "Mus Mouse Maus" nådde Malmö Stadsbibliotek, efter att ha häckat i Göteborg och Stockholm. Utställningen består i att en rad skandinaviska serietecknare tolkar Art Spiegelmans klassiska serieroman MAUS på varsin kvadratisk seriesida. En del av de medverkande är gamla polare till mig, och resultatet som helhet är förstås lite ojämnt. serierna hänger två och två på plancher; för en reslig herre som jag är det inte sådär jättebekvämt att läsa den undre serien. Utställningens placering är inte heller den bästa; den har tryckts in på en balkong på vid serieavdelningen. Den skulle behöva en luftigare lokal.

Två av utställningens serier blev när de hängde i Stockholm anklagade för att vara antisemitiska. Det är de självklart inte. Minns att en fåntratt på DN nyligen stoppade en Rockystripp med motiveringen att den skulle vara antisemitisk. Martin Kellerman är inte antisemit och strippen var en uppenbar drift med fördomar.

Jag noterar att Seriefrämjande på sistone börjat svänga sig med ordet "curator" när de arrangerar utställningar. Det bör de nog sluta med. Jag fnissar. Det blir inte mer respektingivande om det står "curator" i ett hörn. Det ser bara fånigt ut.

I torsdags var det vernissage på Makeriet, ett väldigt litet galleri på Möllan. Swedish Comic Sin heter utställningen, som består av erotiska seriesidor och teckningar av elva serietecknare, tydligen är allt hämtat från en bok som kom i våras.

När jag skrivit om svensk skräck- och exploitationfilm, har jag otaliga gånger citerat vad Pete Tombs och Cathal Tohill skriver i sin bok IMMORAL TALES om europeisk sex- och skräckfilm. De skriver att det under 1960- och 70-talen även producerades sexfilm i Sverige, men här ansågs sex och naket vara något naturligt, vilket gjorde filmerna väldigt trista och ospännande. Vi saknar det katolska oket, skammen och annat andra länder runt om i världen bär på.

Detta är ett av de två fundamentala problem Swedish Comic Sin brottas med. Den är inte erotisk. De medverkande är främst väldigt unga tjejer, de ger intryck av att vara nästan hälften så unga som jag. Dagens samhällsklimat är jävligt politiskt korrekt, allting måste accepteras, ingen får lämnas utanför, man aktar sig för att betraktas som fördomsfull.

Det finns egentligen bara två lägen för erotisk konst - bild, film, serier, text - och det är Antingen Eller. Antingen gör man det extremt återhållsamt med enbart små antydningar, blinkningar, kommentarer och en glipa i kläderna som visar bar hud. Eller så gör man pang på rödbetan-grejor, och fläskar på. Kött, svett och könsorgan. Bilderna som hänger på Makeriet hamnar någonstans mitt emellan. De går inte hela vägen. De är självklart också väldigt noga med att få in homosex, såklart. Det är möjligt att där fanns andra varianter också, jag minns inte. Jag är en medelålders straight man och jag tänder inte på sådant. Sorry, men moderna erotiska serier känns bara konstruerade och PK, de saknar känsla, de är inte farliga, snuskiga och förbjudna.

Det andra grava problemet med utställningen, är att de flesta av de medverkande tecknar i mangastil - den mest sterila, könlösa stil man kan välja. Jag har nog nämnt det förut, men jag anser manga i de allra flesta fall vara ett manér. Åtminstone när stilen utövas av folk utanför Japan. Figurerna är androgyna - men det finns kanske en poäng med det? Att kampen för jämlikhet nu gått så långt att man inte ska kunna se skillnad på män och kvinnor?

Natalia Batista har dock gjor en teckning; ett myller av kopulerande kroppar, som jag gillar. Det känns självklart att denna bild även fått pryda omslaget på boken.

Efter att ha sett utställningen fick jag lust att läsa grejor av Druunatecknaren Serpieri. Eller varför inte några härligt gubbsjuka grejor av Manara. Hans skyltdockor med olika peruker andas fortfarande lite katolsk skam.

Wormgod är det udda artistnamnet Mattias Elftorp och Susanne Johansson har tagit sig. Maskgud? Nåja. De huserar på Panora och står bakom den hittills intressantaste och framför allt mest kreativa utställningen: "Zombies: Landscape of Death" heter den. Visst, zombies är ett jävligt uttjatat tema just nu, men det här är coolt. Elftorp - som även är festivalens projektledare - och Johansson har på frigolitskivor målat zombies som långsamt närmar sig oss. Dessa skivor har satts upp på samtliga fyra väggar i utställningsrummet, som sedan släckts ner och fyllts med rök. Märklig, oroskapande musik spelas. Besökarna ombes plocka åt sig en pannlampa (!) och bege sig in i mörkret och dimman.

Effekten är fullkomligt fantastisk. Bara att sticka in huvudet i rummet ger effekt - man ser silhuetter av människor som långsamt rör sig därinne och blir till ett med de målade zombierna. Cool idé.

På Panora pågår även en filmhelg just nu med gratis filmvisning. Det handlar dock mest om animé. Jag har än så länge bara sett den första programpunkten på filmprogrammet, kortfilmssamlingen LES RELIGIONS SAUVAGES som visades i fredags. Två timmar hysteriskt blinkande, epilepsiframkallande animationer. I princip fullkomligt omöjligt att titta på. Eller så är det jag som är gammal. Men efter pausen mitt i hade tre fjärdedelar av publiken gått. Jag satt nog och nickade till emellanåt. Fast jag lyckades se då kåta dockorna som bajsade varandra i munnen.