Visar inlägg med etikett dubbning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dubbning. Visa alla inlägg

tisdag 22 januari 2013

Bio: Yoko

Foton copyright (c) SF

YOKO bygger visst på en serie tyska barnböcker jag aldrig hört talas om. Den här tyska filmen hade aldrig gått upp på bio i Sverige - eller ens släppts på DVD - och det inte berodde på flera svenska inslag. Svenska Filminstitutet och SVT har nämligen skjutit in pengar i projektet. Av någon anledning. Och inte nog med det: svenska Fido Film står för effekterna och är medproducenter även de. Men det här är inget man vill ha sitt namn på.

Filmen öppnar med imponerande flygfoton över snötäckta berg och pampig musik framförd av full symfoniorkester. Vi befinner oss i Tibet och kastas in i ett tempel, där en gammal munk sitter och pratar med ett gäng tibetanska barn, och jag kom genast på med medd att stånka "VAD I HELVETE ÄR DET HÄR?!". Munken rör på munnen och utan någon som helst hänsyn till att synka läpprörelserna hörs en svensk röst på ljudspåret. Den tibetanska munken låter som en välartikulerad skådespelare från Stockholm. Så även barnen.

Yoko är en yeti som bor i ett ishus i Tibet. En ful varelse som är avsedd att vara gullig. Han har långa ögonfransar och ser bisarrt androgyn ut. Lite creepy. Och han är helt datoranimerad. Det dyker upp tyska jägare och Yoko råkar hamna i Tyskland, där alla pratar stockholmska ur synk.

Elvaåriga Pia (Jamie Bick) saknar sin döde farsa. Hon bor i en villa med sin morsa och kavata lillasyster - och gissa vem hon träffar på, om inte Yoko, som flyttar in som en annan E.T. De blir jättekompisar, mend de måste förstås hålla yetin gömd och se upp för den illasinnade jägaren och en djurparksföreståndare.

Visst. Detta är fulkomligt harmlöst. Det är möjligt att små barn även tycker att det är roligt och spännande. Men - jag är inget litet barn. Jag tyckte att YOKO var något alldeles ovanligt irriterande och sövande. På flera sätt ser det ut som en svensk film; familjen i centrum och deras hem känns väldigt svenskt. Någonstans tycker jag att det är lite sympatiskt att man fullkomligt struntat i att låta filmens huvudpersoner antingen leva i misär eller ha invandrarbakgrund - eller annat man envisas med att stoppa in i banfilmer och -böcker nuförtiden, oavsett om målgruppen kan relatera till det eller ej.

... Men nä, fan, det här känns som att titta på tysk reklamfilm för tvättmedel i 99 minuter. Ett intryck som förstärks av den osedvanligt usla dubbningen till svenska. Det ser inte klokt ut.

Regissören Franziska Buch har tydligen gjort en hel packe barnfilmer de senaste årtiondena.







 

(Biopremiär 25/1)

onsdag 5 september 2012

Lätt revidering av Modig

Jag har nu sett om senaste Pixarfilmen MODIG - den här gången på engelska. Eftersom upplevelsen var ganska annorlunda den här gången, skrev jag ett litet tillägg till min recension. Hittas längst ner på DEN HÄR sidan.



söndag 1 april 2012

Dubbningsplågan

I fredags hade PIRATERNA! och SPEGEL SPEGEL Sverigepremiär, två filmer dubbade till svenska. Att man dubbar den animerade PIRATERNA! kan jag ha överseende med, men Snövitfilmen? En live action-film! Vad är det som håller på att hända med Sverige?
När jag var barn på 1970-talet dubbades de stora, animerade långfilmerna. De svenska versionerna av Disneys filmer har blivit klassiker med älskade röster. På den tiden anlitade man ju etablerade karaktärsskådespelare som stod för genomarbetade dubbningar. Även Tintinfilmerna dubbades, Tintin blev synonym med Tomas Bolme, men i övrigt var det främst utländska barnprogram riktade till riktigt små barn som dubbades. Små korta inslag i Halvfem på TV och liknande.
De fräsigaste tecknade filmerna, de som vi barn helst ville se - som Scooby-Doo och annat från Hanna-Barbera - visades på engelska med svensk text. Och vi hade inga problem med detta. Förvisso lärde jag mig läsa när jag var fem år, eftersom jag ville veta vad det stod i pratbubblorna i de serietidningar jag hade, men vad jag minns var det inga av mina något mindre läskunniga kompisar som klagade på filmer och TV-program på språk vi inte förstod. Jag minns dessutom att vi tyckte att det var konstigt att Astrid Lingren-filmerna var försedda med en dansk berättarröst när de visades på dansk TV - kunde inte danska barn läsa? Jag upplever det dessutom som att vi blev bättre på engelska samt lärde oss att läsa danska tack vare att nästan ingenting dubbades.
På 80-talet blev jag medveten om hur det såg ut ute i världen. Sommaren 1980 var familjen på semester i Italien och där gjorde jag ett försök att se KOJAK på TV. Det gick inte så bra - det var ju dubbat till italienska. Jag undrade varför. Kunde inte italienarna läsa?
Men under 80-talet såg jag alltmer dubbad film. Då sköljde ju videovågen över oss och jag upptäckte att många filmer dubbats till engelska för internationell lansering. Karatefilmerna från Hongkong hade ju alltid knasig dubbning och det såg aldrig naturligt ut. Däremot var många av alla de italienska genrefilmer som betades av ofta avsedda att dubbas till engelska - eller andra språk. Ibland innehades huvudrollerna av amerikaner eller engelsmän, men ofta kunde man se att läpprörelserna stämde även hos övriga medverkande, att man pratat engelska under inspelningen - vilket en del italienska skådespelare jag pratat med intygar. Italienarna själva struntar i att läpprörelserna inte stämmer, åtminstone förr spelades majoriteten italiensk film in utan ljud för att senare dubbas, även den italienska versionen.
På 90-talet konstaterade jag att även seriös, europeisk konstfilm kunde dubbas i Amerika. Ett faktum jag fortfarande tycker är märkligt. Jag har alltid tyckt att det är konstigt att amerikaner klagar på textade filmer, att de hävdar att de inte hinner med att läsa texten och att de störs av att titta upp och ner - något vi svenskar alltid tyckt är fullkomligt naturligt. Amerikanska komiker skämtar ibland om textade filmer - medan jag undrar om den genomsnittslige amerikanen verkligen är så obegåvad.
Nu skriver vi 2000-tal och här i Sverige börjar vi närma oss denna dubbningstrend vi tidigare alltid föraktat. Jag gissar att baktanken är att få större publik - vad skulle det annars vara? Nu kan man få dit även småungar som inte lärt sig läsa än. Men det är förstås bara korkat. I synnerhet när det gäller spelfilm. I stort sett samtliga fall handlar det om filmer som vänder sig till en målgrupp som faktiskt börjat skolan och lärt sig läsa. SPEGEL SPEGEL vänder sig inte till lekskolebarn (och av någon anledning ville Statens Medieråd ge filmen en elvaårsgräns, en gräns som tack och lov sänktes till sju). Dummast av allt är att 3D-versionen av STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET även gick upp i en version dubbad till svenska, något jag först trodde var ett skämt. Men icke. Jag såg själv inte den versionen (vad trodde väl ni?), men det kan inte ha varit något annat än fruktansvärt. Hur tänkte de där? Filmen är absolut inte riktad till icke läskunniga barn - och det måste vara extremt o-coolt med Stjärnornas Krig på svenska.
På 90-talet aprilskämtade ZTV (tror jag att det var) om att TITANIC skulle gå upp på nytt, dubbad till svenska, så att även mindre barn skulle kunna se filmen. Man visade några dubbade klipp. Det var jätteroligt - och det såg inte klokt ut.
Men nu är vi där.
Och vad beror detta på? Har svenska folket blivit så korkat att vi inte klarar av att se filmer på främmande språk - och läsa undertexter? Tänker man på de grupper som har problem med svenska språket och därmed problem med att läsa? Om så är fallet, lär ju knappast dubbade filmer vara en fördel - inte blir man bättre på att läsa av sådana.
Bara dummare.
Dessutom ser det inte klokt ut och det låter för jävligt när spelfilm dubbas till svenska. Jag har till och med hört barn i salongen klaga på att läpprörelserna inte stämmer.
På 30-talet gjorde man ett försök att dubba en vuxenfilm till svenska, jag tror det var en film med Gary Cooper. Publiken kissade på sig av skratt och man lade ner det hela. 30-talets svenskar var uppenbarligen smartare än vi är nu.
Stoppa dubbningsplågan - NU!


söndag 15 augusti 2010

Bio: Som hund och katt: Kitty Galores hämnd

Foto copyright (c) Sandrew Metronome
Jag har inte sett den första SOM HUND OCH KATT, jag hade inte ens en aning om vad den handlade om. Men det var inget som hindrade mig från att gå på söndagsmatiné och se SOM HUND OCH KATT: KITTY GALORES HÄMND. Jag gissar att Kitty Galore förekom i den första filmen. Denna uppföljare pressvisades inte i Malmö.
Genast konstaterade jag att jag valt fel visning. Förvisso har den bara gått upp dubbad till svenska, vilket ju är ett jävla sätt, men den här 3D-filmen visas inte i 3D på Filmstaden Storgatan, dit jag gick. Så det blev till att se en platt film - vilket dock inte störde mig det minsta. Jag skänkte faktiskt inte en tanke på att jag såg fel version.
Att se film på bio tillsammans med en massa barn under tio är ofta en intressant upplevelse. Ofta lever de sig helt in i filmerna, ofta kiknar de av skratt, och väldigt ofta skrattar de av oförklarliga anledningar. Redan under reklamen skrattade ungarna. I synnerhet när reklamen för SF:s babybio visades och en barnröst säger "För vuxna, men ändå för barn." Det gick visst hem hos de små cineasterna.
Därefter kom en trailer för en sång- och dansfilm på Disney Channel med bröderna Jonas, och småtöserna bredvid mig sa "Den ska jag nog se" - fast de sa det lite tvekande. Och så kom en trailer för MARMADUKE och herrejösses, vad det skrattades. Ungarna visste inte vart de skulle ta vägen! I synnerhet när Marmaduke sa "Toalett" skrek de små liven av skratt.
Däremot var de knäpptysta när trailern till den där datoranimerade ugglefilmen dök upp. Den verkar verkligen skitkonstig - och dålig.
Så var det dags för eftermiddagens stora sursprise: innan huvudfilmen visades en helt ny kortfilm (i 3D, men här platt, förstås) med Gråben och Hjulben! Fantastiskt! En kvinna på 50+ bakom mig kunde inte sluta skratta. Gråben använder bungyjumping för att försöka fånga Hjulben, som befinner sig på en kraftigt trafikerad väg. Det resulterar i att precis alla bilar som passerar kör på Gråben. Jag skrattade själv högt, primitiv våldsam humor är förstås alltid bättre än annan humor. I alla fall ibland. Men det är självklart att kortfilmen ska ha fem syndiga dvärgar!





Nå. Så började då SOM HUND OCH KATT: KITTY GALORES HÄMND. Förtexterna utlovade överraskande många kända namn. Christina Aquilera. Nick Nolte. Roger Moore. Jösses - Roger Moore! Men detta var ju inget vi i publiken hade glädje av - eftersom kändisarna bara står för djurens röster. Här är ju filmen dubbad.
Detta är alltså en film om talande djur, spelade av riktiga djur med datoranimerade munrörelser, och jo, några djur är helt datoranimerade.
Huvudperson verkar den småklantiga polishunden Diggs vara. Chris O'Donnell spelar den coole snuten som jobbar med Diggs, men efter en dundertabbe kickas Diggs från poliskåren och O'Donnell försvinner nästan helt ur filmen. Men det dröjer inte länge förrän några agenter från hundarnas säkerhetstjänst dyker upp och vill anlita Diggs. Detta är alltså hundar som är hemliga agenter och har ett gigantiskt underjordiskt James Bond-högkvarter.
Den skurkaktiga hårlösa katten Kitty Galore är tillbaka med en utstuderat ondskefull plan - fast jag har redan glömt vad den gick ut på. Men jag har för mig att den involverade en LP-skiva.
Det bär sig inte bättre än att hundarna tvingas samarbeta med katternas hemliga agentorganisation, vars chef har en fluga runt halsen och heter Lazenby - vilket ju är väldigt kul. Säkert ännu roligare i original, eftersom det förstås är Roger Moore som gör Lazenbys röst.
...Och så blir det en massa harmlösa agentäventyr med jakter och fräsiga agentmanicker. Fast särdeles roligt är det inte. Det är möjligt att jag nickade till i mitten, jag minns inte. Dock skrattade ungarna åt det som försiggick på duken. De var hur nöjda som helt.
...Och då hör det till saken att många skämt gick över huvudet på de små oskuldsfulla biobesökarna. Dels finns här förstås en väldig massa James Bond-referenser; till exempel har Galores högra hand ståltänder och heter "Meows", vilket ska föra tankarna till Jaws. Två skotska legosoldatkatter anlitas, de hittas i tidskriften Cat Soldiers, som ser ut som Soldier of Fortune. Märkligast är NÄR LAMMEN TYSTNAR-referenserna. En synnerligen ond och farlig katt måste förhöras. Denne sitter fängslad på Alcatraz. Han har munskydd och blå overall och allt, och pratar om att han en gång åt en duva och sköljde ner den med en kanna grädde - sch-sch-sch-schlurp!
Så mycket mer har jag inte att säga om den här filmen. Jo, okej, en sista grej: under förtexterna spelas Pinks "I'm gonna get the party started", fast framförd av dame Shirley Bassey!
Jag gillade den lilla robotekorren som exploderade på slutet.






(Biopremiär 11/8)

måndag 14 juni 2010

Bio: Nanny McPhee och den magiska skrällen

Foton copyright © UIP Sweden
Jag såg aldrig den första filmen om Nanny McPhee, som kom 2005. Jag har därför ingen aning om vem Nanny McPhee är. Filmerna är producerade av Emma Thompson, som även spelar huvudrollen - och framför allt står hon för filmmanusen. Dessa böcker på böcker om en viss "Nurse Mathilda". Varför ändrades namnet? Vad mer har ändrats? Vad är Nanny McPhee för något?
Nu har jag sett den andra filmen. Och jag har fortfarande en stor fråga att ställa:
VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?
Jag missade pressvis-
ningen av den här filmen, då var jag och sjöng Åke Catos lovsång. Därför gick jag och såg den igår på en inte alltför välbesökt söndagsmatiné.
Det är andra världskriget och Maggie Gyllenhaal bor ensam med tre stökiga ungar på en nergången gård på vischan. Hennes make (som visar sig vara Ewan McGregor i en cameo) är ute och slåss i kriget.
Rhys Ifans är en slem herre som försöker få Gyllenhaal att skriva på en kontrakt för att sälja gården. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till. Maggie Smith är en förvirrad gammal dam som häller sirap i lådor och sitter på koskit i hagen. Två bortskämda kusiner från London ska komma och bo hos den lilla familjen på landet.
Kaos uppstår. Ungarna drar varandra i håret. De kastar mög på varandra. De skriker. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till.
Då börjar flaskor och kastruller att prata. "Du behöver Nanny McPhee!" säger de. Och plötsligt uppenbarar sig McPhee hemma hos familjen. Hon är ful som stryk med vårtor och stor näsa och utskjutande tand, men när hon slår sin stav i golvet, kan hon trolla.
McPhee använder sin fuskstav för att ställa allt tillrätta med hjälp av magi. Och för varje god gärning hon gör, försvinner en ful detalj från hennes ansikte. Först åkte en stor, brun vårta.
Jag inte fatta. Vem är Nanny McPhee? Var kommer hon från? Varför har hon magiska krafter? Varför blir hon snyggare för varje god gärning? Förklarades detta i den första filmen?
Att inte upprepa viktiga fakta - som huvudpersonens ursprung - i en uppföljare är inte bra, i synnerhet inte i en barnfilm. Publiken igår var fem till åtta år gamla. Ungefär. De var ju knappt födda när första filmen kom. Inte för att småungarna ifrågasätter det här, men ändå.
Filmen är dubbad till svenska. Det är inte lika illa gjort som i VARNING FÖR VILDA DJUR, men det är irriterande och det är minst sagt bisarrt att se karaktärsskådespelare som Emma Thompson, Maggie Gyllenhaal, Maggie Smith och Ralph Fiennes (som har en liten roll som militär) prata svenska.
Jag fick intrycket att småungarna i publiken tröttnade ganska fort på NANNY MCPHEE OCH DEN MAGISKA SKRÄLLEN. Dels är den alldeles, alldeles för lång - 109 minuter. Men den är inte speciellt rolig och stora delar måste te sig långdragna och obegripliga för de små liven i bänkraderna. De vet ju inte vad andra världskriget var och vad det gick ut på. Vad "stupad" och "saknad i strid" innebär. Vad som sker på krigsministeriet i London.
Jag undrar också vad det är Maggie Smiths figur sysslar med. Är hon psykiskt sjuk? Eller bara lite crazy? Varför tömmer hon ut säckvis med mjöl på golvet? Häller sirap i alla lådorna? Insisterar på att sitta på en koskit i hagen?
Ungarna skrattade mest när folk trillade och när det dök upp en liten datoranimerad elefantunge.
Själv uppskattade jag mest det faktum att Sam Kelly från 'ALLO 'ALLO, 'EMLIGA ARMÉN medverkar iförd potthjälm. Jag tror även att jag sov en liten stund i mitten.
Hon som gör Nanny McPhees svenska röst är riktigt trist ochopassande - och jag undrar fortfarande:
VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?






(Biopremiär 11/6)

torsdag 10 december 2009

Dubbning

HÄR är en artikel jag skrev på främmande språk på annan plats på det världsomspännande elektroniska nätet. Blev rätt trevlig. Ta en titt.