Visar inlägg med etikett drama. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett drama. Visa alla inlägg

söndag 26 september 2021

Amazon: Birds of Paradise

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazonpremiär, ännu en produktion från Amazon Studios.

Jag började läsa recensionen av BIRDS OF PARADISE i Variety eller om det var i the Hollywood Reporter, och recensenten skrev ganska tidigt i texten att filmen för tankarna till SUSPIRIA och BLACK SWAN. Där slutade jag att läsa, och tänkte att den här måste jag se - och skriva en egen recension. Så, nu har jag sett filmen, och nu skriver jag.

BIRDS OF PARADISE bygger på en bok av AK Small, och för manus och regi står Sarah Adina Smith. Det här är, vad jag vet, den andra dansthrillern från Amazon, det var ju även de som låg bakom nyinspelningen/nytolkningen av SUSPIRIA. Dock visade det sig att Smiths film är mer ett drama än en thriller eller rysare, och likheterna med SUSPIRIA är inte enorma. Desto större likheter finns det med BLACK SWAN.

Det här är en historia om två amerikanska ballerinor som tävlar för att få ett kontrakt med operabaletten i Paris. Filmen utspelar sig i Paris, men är inspelad i Ungern. De flesta fönster i filmen vetter mot Eiffeltornet.

Diana Silvers spelar Kate, som kommer från, om inte fattiga, så mindre välbärgade förhållanden. Hon har  tack vare ett stipendium fått chansen komma till en balettakademi och där tävla om balettkontraktet. Norskan Kristine Frøseth gör Kates rumskamrat Marine. Marine är favorittippad till att få kontraktet. Dessutom är hon rikemansbarn - det visar sig att det är Marines föräldrar som står för stipendiepengarna som tagit Kate till Paris, men när de upptäcker att Kate, snarare än Marine, kanske har en chans att kamma hem kontraktet, tycker de att stipendiet var en dum idé.

Kate och Marine hatar varandra till en början - men blir snart vänner. De ingår en pakt - de ska dansa lika bra båda två, så att de båda får kontrakt med operan. Här tänker jag att de kommer att gå över lik för att nå detta mål, så att filmen utvecklas till en regelrätt thriller, men riktigt så sker inte.

Det här är en film där sympatisk blir osympatisk, medan osympatisk blir sympatisk. Det är en film om sexuellt uppvaknande - det kommer inte som en överraskning att Kate och Marine blir förälskade i vandra. Å andra sidan kan kärleken bara vara ett trick för att lura den andra i ett försök att komma över kontraktet. Man vet aldrig riktigt var man har rollfigurerna. Det här är förstås också en film om konsten, i det här fallet dans. Dans och dansare står hela tiden i fokus och får mycket utrymme, och jag antar att filmskaparna är välbekanta med den världen.

BIRDS OF PARADISE är en väldigt snygg film, och det är lite synd att den inte gick upp på bio. Den är bitvis ganska erotiskt laddad. Här finns en hel del bra miljöer. Jacqueline Bisset spelar madame Brunelle, balettakademins konstnärliga ledare, eller rektor eller vad hon är. Hon är en kvinna av samma kaliber som miss Tanner i SUSPIRIA. Hård, skoningslös, och till synes elak. Kanske även rättvis.

Jag tycker att den här filmen är rätt okej. Den var inte riktigt vad jag hade väntat mig, och det här är inte en typ av handling som brukar intressera mig. Jag hade även förväntat mig fler surrealistiska dansscener än de som förekommer, jag hade velat se fler ballerinor iförda bisarra ansiktsmasker. Här förekommer en sexscen som är lätt surrealistisk den med. Vad jag vill se, är nog ett balettdrama av Dario Argento och Jean Rollin. Det hade kunnat bli något! 


 




(Amazonpremiär 24/9)


onsdag 22 september 2021

Bio: Pig

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Avdelningen för grisfilmer.

... Och för Nicolas Cage. För nu är han tillbaka igen, på bio till och med.

PIG, i regi av långfilmsdebuterande Michael Sarnoski, är en synnerligen unik film. Det är en väldigt märklig film. Det är dessutom en oerhört bra film! 

Filmen anses tillhöra genrerna drama och thriller, och, tja, det gör den väl. Med betoning på drama. Men det här är även något slags väldigt udda kriminalhistoria, så nog är det även lite thriller över det hela. En tryffelthriller.

Nicolas Cage spelar Rob, en man med ett mystiskt förflutet. Rob är en trashank som bor i ett ruckel till stuga i en skog i Portland, Oregon. Där häckar han tillsammans med sin älskade gris, ett skickligt tryffelsvin.

En gång i veckan får Rob besök av Amir (Alex Wolff), ett rikemansbarn som anländer i sin Camaro, spelar klassisk musik, och köper tryffel för dyra pengar.

En natt attackeras Rob i sin stuga. Han slås ner - och grisen stjäls. Den här grisen betydde allt för Rob, så han ger sig genast iväg för att leta upp den och de som stal den. Amir tvingas hjälpa Rob, till en början ytterst motvilligt, men långsamt sammanfogas pusselbitarna, Amir inser vem Rob är, och en vänskap uppstår.

PIG är en lågbudgetfilm som spelades in på tjugo dagar. Nicolas Cage är nedtonad som Rob. Ja, han är väldigt nedtonad. Han får inte sina sedvanliga utbrott, och det här är en film där man lagar mat istället för att slåss när man konfronterar skurkar. Filmen innehåller dock en besynnerlig, våldsam och blodig scen, vilken antagligen är orsaken till att den här filmen är barnförbjuden. Nu är det här ingen film för barn till att börja med - men ändå.

Den skitige Rob tvättar sig inte under filmens gång. Han har intorkat blod i ansiktet efter överfallet i början, men det bekommer honom inte. Han är en tystlåten man som har förlorat allt i livet, verkar det som, och nu har han även förlorat sin gris.

Det här är en fascinerande film att titta på. Det är en lågmäld historia. Kasten är tvära, berättelsen pendlar mellan de djupa skogarna med grådaskigt väder, konstiga typer som bor i husvagn, och flotta lyxrestauranger frekventerade av det så kallade fina folket. Filmen är indelad i tre kapitel, vilka är döpta efter maträtter.

Nicolas Cage medverkar i alldeles för många filmer. Det påstås ju att han har skulder upp över öronen, att det är därför han jobbar så mycket, och mestadels figurerar i mer eller mindre usla filmer som släpps direkt på DVD eller streaming. Cage har blivit ett skämt och hans överspel är legendariskt. 

Men, Cage kan ju vara bra när han vill. Och när han vill vara bra, är han riktigt bra. Och i PIG är han riktigt bra. Jag tycker mycket om den här udda lilla filmen.

Ska du bara se en grisfilm i år, ska du se den här. PIG är årets grisfilm!


 

 

 

(Biopremiär 24/9)


fredag 20 augusti 2021

DVD/VOD: Fast Company

FAST COMPANY (Retro Film)


Jag noterar att David Cronenbergs film FAST COMPANY från 1979 gick på bio i Sverige 1980. Det hade jag ingen aning om, däremot visste jag att den fanns att hyra på video. Den fanns nämligen på Hvilans Video i Landskrona. Den fanns där under större delen av 1980-talet, och följde med ett par år in på 90-talet, då butiken lades ner. Fram till att butiken flyttade stod FAST COMPANY på en hylla mittemot kassan.

Som så många andra upptäckte jag David Cronenberg på 80-talet, och jag blev en fan. På Hvilans Video hyrde jag THE BROOD och SCANNERS (den sistnämnda hade de under disk). Men: av någon anledning hyrde jag aldrig FAST COMPANY. Jag vet inte riktigt varför.

FAST COMPANY är antagligen Cronenbergs minst kända film, om vi inte räknar hans tidiga kortfilmer. Det är också en film som känns allt annat än Cronenbergsk. FAST COMPANY är ett drama i dragracingmiljö, som Cronenberg gjorde mellan RABID och THE BROOD. Cronenberg är intresserad av bilar och bilsport, vilket väl var anledningen till att han gjorde den här filmen.

Är dragracing fortfarande populärt? Håller folk på med det än? Var det populärt i Sverige på 70-talet? Jag kände till sporten när jag var barn. Dragracingbilar var populära leksaker, sådana bilar dök upp på affischer och på samlarbilder. Jag tror att jag, som barn, var lite fascinerad av dem. Men idag tycker jag att det är en mer än lovligt töntig sport. Högljudda bilar som kör rakt fram i 300 knyck. Ja, jösses. Traktorpulling känns mer lockande.

John Saxon spelar Adamson, den korrupte bossen för bolaget Fast Company, som sponsrar stjärnföraren Lonnie "Lucky Man" Johnson, spelad av nyligen bortgångne William Smith. Lonnie har tagit den unge föraren Billy "The Kid" Crocker (Nicholas Campbell) under sina vingar. Plötsligt gör Adamson, som alltså är ond, en deal med Lonnies värste konkurrent, som dessutom stjäl Lonnies bil. Lonnie och Billy bestämmer sig för att stjäla tillbaka bilen.

Detta är allt FAST COMPANY handlar om. Jag tycker mig minnas nu att orsaken till att jag aldrig hyrde filmen på Hvilans, var att alla sa att den var kass.

För det är den.

FAST COMPANY är en tråkig - och ganska ful - film i vilken det i princip inte händer någonting alls. En rad bra skådisar i en film som inte handlar om något speciellt. Filmen är bara av intresse om man vill se allt som David Cronenberg gjort - eller om man gillar dragracing. Större delen av filmen består bara av folk som mekar med bilar, av motorer som startar och brummar, av bilar som kör rakt fram, och av folk som går omkring. Först under filmens sista tio minuter händer det något. Det framgår inte alls att det är Cronenberg som ligger bakom filmen, den skulle kunna vara regisserad av vem som helst.

Lonnies fjälla spelas av Claudia Jennings, en före detta Playboybrud som hann medverka i en rad kända B-filmer, innan hon omkom i en bilolycka samma år FAST COMPANY släpptes, detta kom att bli hennes sista film. Hennes roll i filmen är fullkomligt meningslös.

Mark Irwin står för filmfotot. Han fortsatte att samarbeta med Cronenberg, och han är fortfarande ytterst aktiv i sitt skrå.


 


lördag 7 augusti 2021

Netflix: Svärmen

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär. SVÄRMEN är producerad av Wild Bunch, ett bolag som ofta är representerat bland tävlingsfilmerna i Cannes, och TV-kanalen Arte, samt ytterligare några bolag. Jag gissar att Netflix inte var inblandade i produktionen, utan bara köpte filmen, eftersom pandemin såg till att en biopremiär fick skrotas. Jag noterar att SVÄRMEN visades på några filmfestivaler förra året. Återigen måste jag gissa, och jag gissar att det var digitala versioner av dessa festivaler, eftersom de flesta biografer förstås var stängda förra året.

Regissören Just Philippot långfilmsdebuterar med detta skräckdrama, med betoning på drama. I huvudrollen ser vi Suliane Brahim de la Comédie-Française.Nej, hon heter inte så, hon heter inte
Suliane Brahim de la Comédie-Française, men det står så i förtexterna. La Comédie-Française är Frankrikes nationalteater, det är så berömt att skådespelarna gärna lägger till det efter sina namn.

Om man sätter sig i sin Ikeasoffa, eller sin divan, för att se SVÄRMEN, ska man inte förvänta sig en skräckfilm. Åtminstone inte en regelrätt skräckfilm. Philippots film ser ut- och känns som alla de här små vardagsrealistiska, lågmälda franska dramerna som visas på landets biografer för så kallad konstnärlig film. Här finns inga coola människor i snygga kläder som röker Gaulois och dricker pastis, inga flotta miljöer, inga historiska byggnader, inget utstuderat filmfoto. SVÄRMEN utspelar sig på vischan. Miljöerna är lite sjabbiga, bostädernas interiörer är lite gråa och fula (jag har varit hemma hos folk på den franska landsbygden, det ser ofta lite skabbigt ut; mörkt och muggigt), och de relativt få medverkande ser ut som folk gör mest.

Suliane Brahim de la Comédie-Française spelar Virginie, som bor på en liten gård tillsammans med sina två barn. Dottern hatar tillvaron där, och hon hatar det Virginie försöker livnära sig på. Virginie håller på att gå i konkurs, och för att rädda sin gård, har hon börjat föda upp ätbara gräshoppor. Gräshoppor som grillas. Vi får se hur de tillagas. De blir förvisso härligt krispiga, men jag får inte lust att smaka.

Det går inte så bra det här heller. Att föda upp- och sälja ätbara gräshoppor, alltså. Men så upptäcker Virginie något märkligt. De gillar blod, de här gräshopporna. Blod får dem att piggna till. Dessutom börjar Virginie att utveckla något slags märklig, besatt relation till gräshopporna.

Större delen av SVÄRMEN handlar inte om gräshoppor som glufsar i sig blod. Det här är främst ett drama om Virginie och hennes barn, och om ett par män som ibland kommer till gården. Virginie blir alltmer sliten och beter sig alltmer besynnerligt. Förhållandet till dottern är inte det bästa. Dottern är sur och tvär, och rätt jobbig. De flesta av rollfigurerna är lite trista eller osympatiska. Men de har en trevlig get på gården.

Det dröjer länge innan filmen utvecklas till något som liknar thriller. Visst kommer gräshopparna att bege sig ut och leva jävel, men vi får vänta till slutet, som är aningen hafsigt. Jag kan inte påstå att det blir otäckt eller spännande, men filmen är en aning intressant.

"Slowburn" kallas filmer som tar tid på sig innan det händer något. SVÄRMEN brinner extra långsamt. Men i egenskap av drama är filmen rätt okej. De som förväntar sig fläskig gräshoppeskräck kommer att bli besvikna.


  


 

 

(Netflixpremiär 6/8)


onsdag 23 juni 2021

Blu-ray/VOD: Lux Æterna

LUX ÆTERNA (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

... Men i övrigt vet jag inte riktigt vad det blir. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska säga om LUX ÆTERNA, en 51 minuter lång film av Gaspar Noé, en man som gjort sig en karriär på att vara provocerande och edgy. Jag har förvisso inte sett alla hans filmer, men när jag tänker efter tror jag inte att jag tyckt att någon av de jag sett varit speciellt bra. Möjligtvis långfilmsdebuten ENSAM MOT ALLA. Jag har för mig att jag träffat Noé, jag inbillar mig att han brukade partaja med oss filmfestivalsnubbar innan han slog igenom och blev berömd - men jag kan minnas helt fel, eftersom det är 25 år sedan. 

Häromåret gjorde Gaspar Noé en reklamfilm för Yves Saint Laurent (det kan vara DENNA giallo-doftande film). Samtidigt passade han på att spela in LUX ÆTERNA. Enligt baksidestexten är denna film en essä - och genren är skräck/thriller.

Sanningen är nog snarare den att det här inte är någonting alls. LUX ÆTERNA ska vara en hyllning till filmen och de regissörer som inspirerat Noé. Det går säkert att sitta och analysera det som försiggår i filmen och hitta något djupare. Eller så finns det inget djup alls.

LUX ÆTERNA utspelar sig på en filminspelning. Alla medverkande skådespelare spelar sig själva. Béatrice Dalle är Béatrice Dalle, Charlotte Gainsburg är Charlotte Gainsburg, och så vidare. Filmen som spelas in verkar handla om häxor.

Först får vi se klipp ur Carl Theodor Dreyers film VREDENS DAG från 1943 (några klipp kommer nog också från Benjamin Christensens HÄXAN från 1922). Detta håller på ganska länge. Sedan sitter Dalle och Gainsburg i varsin fåtölj och diskuterar häxor en bra stund. De ger intryck av att vara två alkoholiserade tanter som babblar. Två killar dyker upp, en av dem pratar engelska och vill ha med Gainsburg i en annan film han tänker göra.

Sedan ska de försöka spela in filmen, men alla blir arga, i synnerhet Dalle, som även verkar regissera. Jag vet inte riktigt. Folk går omkring och bråkar och skriker lite, innan ljuset i filmstudion pajar och rummet (och Noés film) börjar blinka psykedeliskt, det pågår i flera minuter, eftertexterna börjar rulla, och de blinkar de med - det blinkar så pass mycket att sjukvårdare fanns på plats när filmen visades i Cannes, utifall några i publiken skulle få epileptiska anfall.

Större delen av LUX ÆTERNA visas i splitscreen. Två, ibland tre, scenerier eller bildvinklar samtidigt, två olika dialoger samtidigt.

Det här ser ut som TV-teater. En pjäs de har glömt manuset till. Ett par av de medverkande är rätt kassa skådisar. Jag kan inte sätta något betyg på LUX ÆTERNA. Jag tycker absolut ingenting. Det här känns bara poäng- och meningslöst. Jag satt och väntade på att något skulle hända, på att det skulle bli intressant. Det enda som hände var att bilden började blinka, och sedan var det slut.

En del yngre snubbar tycker att LUX ÆTERNA är ascool. Det kan man nog tycka om man är i en viss ålder. Yves Saint Laurent-filmen jag länkar till ovan är betydligt bättre på alla sätt.

Som bonus på Blu-ray-utgåvan ligger tio minuter ur HÄXAN från 1922 - och jag fick genast lust att se denna 99-åriga klassiker på Blu-ray. Dessa tio minuter är vansinnigt snygga. Senast jag såg HÄXAN förstördes den av av ett (då) nykomponerat och ytterst opassande jazzsoundtrack.

      

fredag 18 juni 2021

DVD/Blu-ray: Relic

RELIC (Studio S Entertainment)


Den australiska rysaren RELIC (okej, australisk-amerikansk - Jake Gyllenhaal är en av producenterna) gick visst upp på bio i februari. Det hade jag ingen som helst aning om. Fast å andra sidan var biograferna här i Göteborg stängda, så jag hade ändå inte kunnat se den.

Omslaget är nerlusat med citat och betyg från en rad dagstidningar och webbsidor, alla lyriska, alla påpekar hur otäck och spännande filmen är.

Det är inte utan att jag undrar om vi sett samma film - eller om de som skrivit recensionerna aldrig tidigare sett en rysare.

Enligt omslaget är genren skräck - men RELIC, i regi av Natalie Erika James, är främst ett drama. Förvisso ett väldigt mörkt drama med skräckelement, men det känns nästan lite som falsk marknadsföring att kalla det här för skräck. 

Kay (Emily Mortimer) upptäcker att hennes gamla mor Edna (Robyn Nevin) är försvunnen. Ingen vet var hon håller hus. Kay har med sig sin dotter Sam (Bella Heathcote), de två stannar kvar i Ednas hus, skogen genomsöks, men ingen Edna. Efter några dagar är Edna plötsligt tillbaka, och kan inte förklara var hon hållit hus. Hon är nämligen dement, Edna.

Kay oroar sig för sin mor, och börjar leta efter ett lämpligt äldreboende, något hon helst vill undvika. Edna beter sig allt märkligare, hennes humör skiftar, hon kan bli farlig - och hon verkar mögla bort. Hela huset verkar mögla.

... Och det här är ungefär allt som händer i RELIC. Filmens handling är en metafor för demens. Minnen ruttnar bort. Allt försvinner.

Det är en väldigt välspelad film, Emily Mortimer och övriga medverkande är utmärkta. Filmfotot är bra. Som drama fungerar filmen bra - men som skräckfilm eller rysare funkar den inte alls, eftersom den inte är spännande och kuslig. Tempot är långsamt, och även om filmen bara varar 89 minuter, blir den lite småtrist. Skräckinslagen låter vänta på sig till slutet. Filmen handlar om en sjukdom som är otäck, temat är lika sorgligt som skrämmande, jag har människor i min närhet som är drabbade. Därför blir RELIC snarare en sorglig historia, än en ryslig skräckfilm.

Om detta vore en italiensk film, hade den försetts med ett vackert och vemodigt musikaliskt ledmotiv. Nu är filmen inte italiensk, så istället får vi det vanliga brummandet på ljudspåret. Det är lite synd, jag tänker mig att bättre musik hade kunnat lyfta filmen en hel del.

Nå. RELIC är ju inte dålig. Det är en bra film. Om man ser den som ett drama.


 

 


söndag 30 maj 2021

DVD/Blu-ray/VOD: De Gaulle

DE GAULLE (Studio S Entertainment)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En märklig grej med europeiska filmer, och då främst filmer från Mellan- och Sydeuropa, är att när de anlitar engelska eller amerikanska skådespelare för engelskspråkiga roller, verkar de alltid hitta de sämsta skådisar som går att uppbringa. Alltså, skådespelare som är så taffliga att filmerna får slagsida.

Jag inbillar mig att detta beror på att filmskaparna är så pass dåliga på engelska, att de inte hör hur illa replikerna levereras. DE GAULLE, i regi av Gabriel Le Bomin, är en sådan film.

Rit-Ola tyckte att general Charles de Gaulle hade en bra näsa, en rejäl kran som lämpade sig väl för karikatyrer. Förra året, 2020, var det 80 år sedan de Gaulle höll sina radiotal till det franska folket, tal som stärkte motståndet, och med tiden lyckades de Gaulle bli både president och flygplats. Filmen DE GAULLE var förstås tänkt att uppmärksamma detta jubileum, men det blev en kort sejour på Frankrikes biografer, tack vare pandemin. Filmen verkar även ha biovisats i Sverige, vilket jag helt missat.

Den alltid pålitlige Lambert Wilson, en av Frankrikes främsta skådespelare, spelar general de Gaulle i denna film, som utspelar sig under några månader 1940. Den ambitiöse generalen far runt i Frankrike och England, och går på sammanträde efter sammanträde. I hemstaden har hans fru och barn det värre. Tyska soldater bränner byar och tvingar folk på flykt. Snart får även hustrun Yvonne (Isabelle Carré) ta sina barn och lämna hemmet. 

En stor del av filmen handlar om paret de Gaulles dotter Anne, som hade Downs syndrom. Här och var har det lagts in tillbakablickar på Annes uppväxt. Anne har en tendens att ständigt försvinna under flykten från tyskarna. Den hårt prövade Yvonne måste flera gånger leta efter henne.

Även om Lambert Wilson är en utmärkt de Gaulle, får vi aldrig lära känna honom. Han presenteras inte närmare. Han är bara en rättrådig militär vi förväntas veta allt om. Detta innebär att filmen blir märkligt ytlig. de Gaulle gör inte så mycket mer än sitter i sammanträden. Det är långa diskussioner med olika gubbar i olika lokaler. Detta varvas med familjens flykt. Porträttet av Yvonne är lite mer detaljerat.

Estetiskt ser det här ut som en skandinavisk film. Det är vackra, skira bilder på idylliska, lantliga miljöer, varvat alla dessa interiörer i vilka det hålls möten, men fotot är lite rudimentärt. Det blir lite TV-film av det, om än en påkostad sådan.

Och så har vi då de engelska skådespelarna. Winston Churchill spelas av en herre som heter Tim Hudson, och han gör Churchill till något slags bisarr karikatyr som snarare påminner om Alfred Hitchcock. Ibland pratar han även franska med fascinerande festligt uttal. Det förekommer ytterligare några engelsmän i filmen, och dessa är så fantastiskt dåliga att filmen plötsligt förvandlas till en amatörteateruppsättning.

... Och därför sänker jag betyget ett snäpp. Filmen som helhet är förvisso lite småtråkig, men trots allt intressant - men alla taffliga inslag sänker filmen.

Slutligen måste jag påpeka en detalj under slutminuterna. Sist i filmen håller de Gaulle ett av sina radiotal. Samtidigt dyker det upp lite text på franska i bilden, som berättar vad som hände senare. Den svenska texten översätter enbart vad de Gaulle säger, och inte de franska texterna! Det står bland annat att Anne avled tjugo år gammal i sina föräldrars armar, och att Yvonne öppnade något slags hem för barn med Downs syndrom.




fredag 23 april 2021

Netflix: Stowaway

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg aldrig Joe Pennas förra film; ARCTIC från 2018, vilken även var hans långfilmsdebut. Den pressvisades, men när jag läste om den verkade den otroligt tråkig - så jag brydde mig inte om att stiga upp i arla morgonstund för att se- och recensera den.

Nu är Penna tillbaka med en ny film; en tysk-amerikansk samproduktion. Den spelades in i Tyskland 2019 och var förstås tänkt som en biorelease, men förra året köpte Netflix filmen, som nu släppts direkt på streaming.

Grundidén är rätt bra. Historien utspelar sig i en nära framtid, då Mars koloniserats. Två kvinnor (Anna Kendrick och Toni Collette) och en man (Daniel Dae Kim) skickas iväg från jorden, för att fara till Mars. Resan kommer att ta två år.

Efter ett par dagar hittar de en fjärde passagerare, spelad av Shamier Anderson. Han ligger avsvimmad, instängd bakom en taklucka. Uppenbarligen blev han kvarglömd på någon vänster.

... Och här börjar jag genast att ifrågasätta manuset. Hur fan kan man glömma kvar en kille i ett rymdskepp? Var det ingen som saknade honom? Hur gick det till?

Den här killen vill förstås genast hem, han har inte tid och lust att lägga två år på en ofrivillig resa till Mars. Men nej, han är så illa tvungen att följa med. Astronauterna har inte lust att vända om, och de säger något om att de inte har bränsle så att det räcker.

Vad värre är, är att de bara har syre ombord för tre personer. Med fripassageraren ombord kommer det inte att räcka, och de kommer att dö innan de når Mars. En av dem föreslår att fripassageraren begår självmord. Det vill han inte.

Det är ett illa utrustat rymdskepp de åker i. Lite grann som en bil utan reservdäck och extra bensindunk. Ingen verkar ha tänkt på att det kan uppstå incidenter. Här finns inte många reservdelar och extraransoner. Häromveckan upptäckte jag att Ikea stoppat med extra träpluggar när jag skruvade ihop ett par bokhyllor. Så långt tänkte aldrig de som skickade iväg det här rymdskeppet.

Det förekommer fler dumheter. Vid ett tillfälle ska två astronauter klättra en längre sträcka på utsidan av rymdskeppet - och de är inte fastgjorda med säkerhetsselar eller något liknande! Om de skulle råka tappa greppet är det kört. Man tycker att någon som jobbade med filmen borde ha påpekat detta.

De enda medverkande i STOWAWAY är dessa fyra skådespelare. De är alla bra, även om rollerna är rätt endimensionella. Vidare är filmfotot utmärkt, liksom rymdskeppskulisserna. Några scener är säkert oerhört flotta om de ses på en stor duk.

... Men manuset duger inte. STOWAWAY visar sig vara en film som inte handlar om någonting alls. De hittar en fjärde passagerare och syret kommer inte att räcka - och det är allt som händer. Här finns inga twister, ingen knorr. Och något slut får vi inte heller. Efter ett par osedvanligt dumma scener, slutar filmen abrupt. Vi får ingen upplösning.

Filmen varar närmare två timmar och berättartempot är långsamt. Filmmusiken är vedervärdig, det låter mest som något slags avslappningsskiva från Mölndals new age-klubb.

Alltså: STOWAWAY är en snygg film, med bra skådisar och flotta kulisser. Men den tunna handlingen är dum, och: tråkigt är inte det nya bra.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 22/4)

onsdag 31 mars 2021

DVD/VOD: Paris Pigalle

PARIS PIGALLE (Studio S Entertainment)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

PARIS PIGALLE är den här filmens internationella titel. I original heter den L'AMOUR EST UNE FÊTE, som betyder "Kärleken är en fest", vilket låter lite klumpigt som svensk titel. På 80-talet hade den kanske fått heta "Titta, vi gökar!".

Det här är en dramakomedi från 2018, som handlar om den franska porrbranschen under "de gyllene åren". Ett recensionscitat på DVD-omslaget jämför filmen med BOOGIE NIGHTS, som jag inte sett sedan den kom 1997. Jag gillade BOOGIE NIGHTS, men jag inbillar mig att PARIS PIGALLE är lite mindre pryd - den är ju fransk. 

Cédric Anger har skrivit och regisserat den här filmen, som utspelar sig 1982. Det känns nästan lite sent; redan då började billiga videoproduktioner att ta över den typ av filmproduktion som skildras i PARIS PIGALLE. Bland annat säljs det här smalfilmer - och det var väl ingen som fortfarande köpte smalfilm 1982? Fast de låg kanske efter i Frankrike.

Guillaume Canet och Gilles Lellouche spelar Martin och George, två poliser som jobbar under cover i porrbranschen. Staten vill rensa upp i porrträsket, där knark, hot, våld, mord, och framför allt pengatvätt är vardag. De här två poliserna förestår därför en liten strippklubb i Paris, och de börjar så smått att ägna sig åt filmproduktion. Efter ett tag föreslår en slajmig porrboss att de ska producera en långfilm, en riktig biofilm. Poliserna tror inte att det är möjligt; de, och alla de jobbar med, är amatörer - men deras regissör har höga ambitioner.

Efter att ha jobbat i porrbranschen börjar de två poliserna att få problem. De trivs nämligen med sitt jobb! De gillar det de håller på med, och de gillar flera av sina medarbetare och aktriser. Camille Razat spelar Virginie, en ny tjej på strippklubben. Hon är söt, trevlig och sympatisk, och Martin blir förälskad i henne.

Jag tycker mycket om den här filmen. Anger hade kanske kunnat trimma den lite i mitten, då tempot plötsligt börjar sacka i väntan på att filminspelningen ska dra igång, men som helhet är det här jättebra. Det är roligt och intressant - och tidskänslan funkar riktigt bra. Nog känns det här som 1982, alltid. 

Flera inslag i filmen fick mig att haja till. Regissören i filmen heter Henri Pachard (och spelas av Xavier Beauvoi). Henri Pachard var en pseudonym som användes av en amerikansk porrfilmsregissör - att Cédric Anger valt detta namn kan nog inte vara en slump. En slemmig porrkung som ska producera långfilmen heter Maurice Vogel (och spelas av Michel Fau). Det är inte utan att jag undrar om han är döpt efter Mathis Vogel, en porrförfatare som spelades av Jess Franco i SEXORCISMES och THE SADIST OF NOTRE DAME, regisserade av Franco (det är egentligen samma film som klippts om till olika filmer). Michel Fau är dessutom lite lik Jess Franco.

Camille Razat är väldigt lik den franska porrstjärnan Olinka Hardiman. På en nattklubb har poliserna ett möte med en man som spelas av den legendariske porrskådisen Alban Ceray från Monaco. Ceray debuterade 1975 i Jean Rollins TVILLINGARNAS ÖVEREROTISKA SEXLEKAR. Bredvid Ceray sitter Marilyn Jess, även hon fransk porrstjärna från 70- och 80-talen.

När rollfigurerna under filmens sista tredjedel börjar spela in sin långfilm, märks det att Cédric Anger vet vad han sysslar med. Inspelningen sker på ett slott på landet, och det hela ser verkligen ut som en fransk B-film, eller en erotisk film, eller porrfilm från 1970-, eller det tidiga 80-talet. Både vad gäller miljöer och filmfoto. Det är klockrent - och det är snyggt.

Henri Pachard, alltså regissören i filmen, har visioner och vill gå vidare som filmare. Han får mig att associera till Gerard Kïkoine, en fransman som mest gjorde porr, men som på 80-talet regisserade några skräckfilmer med folk som Anthony Perkins och Donald Pleasence. Jag har Kïkoine bland mina Facenook-vänner, han är en passionerad cineast (och ibland kommenterar Alban Ceray inläggen).

Jag uppskattar att handlingen i PARIS PIGALLE är lite överraskande omoralisk. Slutet är härligt omoraliskt. I synnerhet nu, år 2021.

Avslutningsvis måste jag nämna att låtarna som ligger på soundtracket är bra och kul. Under förtexterna spelas "Cum on Feel the Noize" med Slade - och det var ju inte igår vi hörde "Japanese Boy" med Aneka, eller hur? 



 


måndag 22 februari 2021

DVD/Blu-ray/VOD: The Reckoning

THE RECKONING (Njutafilms)


Jag hade helt missat att det alldeles nyligen släpptes en ny film av Neil Marshall. Marshall är en man med många fans och hans filmer är väl alltid av intresse, men själv är jag ingen större anhängare av honom - jag har aldrig blivit lika imponerad av hans filmer som många andra blivit.

Neil Marshalls förra film var den allt annat än lyckade HELLBOY; en film som fick mig att vilja lämna salongen under visningen. Till Marshalls försvar ska det nämnas att stora delar av filmen, kanske större delen, inte regisserades av Marshall, utan av producenter som lade sig i. 

Häxjägarfilmer en en genre som hängt med några decennier vid det här laget. Vi har klassikern THE WITCHFINDER GENERAL från 1968 med Vincent Price, vi har MARK OF THE DEVIL från 1970 med Udo Kier, och 1991 kom THE PIT AND THE PENDULUM med Lance Henriksen. För att bara nämna tre. Många av de här filmerna gjordes mest för att chocka och äckla publiken. Oskyldiga kvinnor torteras på de mest utstuderade sätt, innan de bränns på bål. En ung hjälte lyckas rädda sin oskyldigt dömda käresta på slutet - eller så misslyckas han (det gick inte så bra för Udo Kiers rollfigur).

THE RECKONING handlar om stackars Grace (Charlotte Kirk), som bor i skogen med sin make och deras nyfödda dotter. Maken drabbas av pesten och för att inte smitta sin familj, hänger han sig. En synnerligen ond man som äger markerna Grace bor på vill ha betalt för hyran, och när han försöker förgripa sig på Grace, slår hon tillbaka, och blir därmed anklagad för att vara häxa. Hon fängslas, en häxjägare anländer, och Grace torteras dag efter dag efter dag, i hopp om att hon ska erkänna att hon är en häxa.

Charlotte Kirk, som är förlovad med Neil Marshall, spelar inte bara huvudrollen i den här filmen. Hon har även varit med och skrivit manus och producerat - och hon lyckas nästan på egen hand förstöra THE RECKONING. Miss Kirk är nämligen inget vidare i rollen - och framför allt ser hon fel ut!

Det här ska föreställa 1600-tal. Charlotte Kirk är inte bara hel och ren, hon är även välsminkad och fin i håret, och ser inte ut som något annat än en tjej från 2020-talet som klätt ut sig. Rent allmänt känns filmen ofta som ett bygdespel på Skansen. Folk har klätt ut sig och spelar teater.

Efter drygt 45 minuter dyker Sean Pertwee upp som den osedvanligt grymme häxjägaren John Moorcroft, och han lyckas lyfta filmen en aning. Men det här är alldeles för tunt, och trots all tortyr och allt blod och allmän jävlighet, är det märkligt oengagerande. Troligen beroende på att Charlott Kirk är så kass i huvudrollen. Hon verkar också vara värsta terminatorn - trots att hon får sylar stuckna genom fötterna, och en stor metallpryl uppkörd där solen inte lyser, kan hon fortfarande gå och sitta, och ruva på en våldsam hämnd.

Förutom Sean Pertwee finns här ett par bra scener, några drömscener är snygga, en av dessa är inspirerad av samma Boris Vallejo-målning som även Michele Soavi använde sig av i en scen i THE CHURCH, och THE RECKONING tar sig väl något mot slutet.

... Men filmen är en besvikelse och inte vidare bra. Den är snarare rätt dålig. Den är rätt ful och märkligt amatörmässig för att vara gjord av en etablerad regissör.


 


lördag 5 december 2020

Netflix: Mank

Foton copyright (c) Netflix

Något jag kan finna smått irriterande, är när folk slänger ur sig en del etablerade sanningar utan att egentligen ha en egen åsikt. Framför allt när det gäller kultur - och då främst film. Ni vet, folk som hävdar saker de läst, hört, eller lärt sig under diverse utbildningar. Tråkiga åsikter, som att Ingmar Bergman var den bäste regissören någonsin, att ingenting är roligare än Tatis filmer, och att THE SHINING är den bästa skräckfilmen någonsin. Åsikter som får mig att undra "Jaha, men vad tycker du själv, på riktigt; vem eller vad betyder mest för dig, personligen?".

Orson Welles' CITIZEN KANE - EN SENSATION från 1941 brukar väldigt ofta omnämnas som den bästa film som någonsin gjorts. Som om det inte gjorts några andra filmer de senaste 79 åren. Men ... är inte CITIZEN KANE den bästa film som någonsin gjorts?

Jag själv tycker att CITIZEN KANE är jättebra. Verkligen. Det är en alldeles utmärkt film. Dessutom är det så oerhört uppenbart varför filmen hade ett enormt inflytande på filmkonsten, det syns i nästan varje scen.

Men! Jag kan inte hävda att jag tycker att CITIZEN KANE är världens bästa film. Den har nämligen inte påverkat mig och mitt kreativa skapande på något sätt. Det finns ett antal filmer som har gjort ett djupt intryck på mig, filmer som jag ser om och om igen, filmer som skapat mitt filmintresse, filmer som inspirerar mig, regissörer vars berättarteknik jag tagit med mig när jag jobbar med andra former av berättande, till exempel tecknade serier; min huvudsakliga sysselsättning. CITIZEN KANE är inte en av dessa filmer. Welles film är dock en njutning från början till slut.

Jag hade sett fram emot David Finchers MANK. Den första trailern till denna Netflix-produktion lovade väldigt gott. Fast man vet ju aldrig vad man får när det gäller David Fincher. Även om jag i och för sig gillade några av hans mest kritikerrosade filmer, som SEVEN och FIGHT CLUB, var jag ingen större entusiast. Fincher har inte regisserat en långfilm på fyra år, hans senaste film var GONE GIRL, och den tyckte jag var rätt dålig. Han har gjort fler filmer jag tycker är rätt dåliga.

Även om jag i princip tycker att MANK är rätt bra, är det inte utan att jag blev lite besviken. Faktum är att jag blir mer besviken ju mer jag tänker på filmen, och upptäcker diverse konstigheter. Direkt efter att jag sett filmen tänkte jag sätta ett högre betyg, men efter att ha sovit på saken beslutade jag mig för att sänka betyget ett snäpp.

MANK är en snygg film med utmärkta skådisar. Den handlar om filmmanusförfattaren Herman J Mankiewicz, som skrev manuset till CITIZEN KANE. Ett manus som bearbetades av Orson Welles, och de två fick dela på en Oscar för bästa manus. Hur det verkligen låg till med manusförfattandet blir jag inte klok på, och det finns nog ingen nu levande människa som vet vem som skrev vad. Det hävdas att Herman "Mank" Mankiewicz skrev det mesta, samtidigt hävdar andra det att det bara var en journalist som hittat på detta, och att det i verkligheten var Welles som skrev det mesta. Enligt Finchers film, vars manus för övrigt skrevs av Jack Fincher, Davids far som dog 2003, var det dock Mank som stod för det allra mesta.

Gary Oldman är tjugo år för gammal för rollen, men han är utmärkt som Mank. Efter en bilolycka ligger den hårt krökande Mank nerbäddad, då han får uppdraget att skriva ett manus till den unge stjärnregissören Orson Welles. Mank måste dock gå med på att hans namn inte nämns i filmen. Han ligger i sängen och dikterar sitt manus för den uthålliga Rita Alexander (Lily Collins).

Med jämna mellanrum hoppar filmen tillbaka till mitten av 1930-talet, större delen av MANK utspelar sig då. Den ständigt halvpackade Mank drar omkring på olika produktionsbolag, han sitter i möten med folk, och mediemogulen Randolph Hearst (Charles Dance) fattar tycke för den bufflige manusförfattaren. Mank blir ständigt inbjuden till Hearsts middagar och fester - och det är den rätt vidrige, och stormrike, Hearst som kommer att bli förebilden för Charles Foster Kane i CITIZEN KANE.

... Och detta är väl egentligen allt som händer i MANK. Stora delar av filmen slösas av någon anledning bort på ett val i Kalifornien. I samband med detta har Fincher stoppat in en, om jag uppfattat det rätt, helt fiktiv rollfigur som gör fejkade journalfilmer inför detta val. 

Dialogen är genomgående överarbetad, rollfigurerna babblar konstant, det är nästan aldrig tyst i filmen, och efter ett tag började jag inse att många dialoger och monologer inte leder någonstans. Det handlar inte om smarta monologer, som i en Tarantino-film. Värst är en synnerligen lång monolog en aspackad Mank håller mot slutet, den förefaller rätt poänglös - med det undantaget att Mank nämner Don Quixote. Orson Welles försökte under en längre tid göra en film om Don Quixote, filmen färdigställdes efter Welles' död av den spanske B-filmkungen Jess Franco, av alla människor.

Ett annat problem med dialogen är att gestalternas namn ofta läggs in i replikerna, så att vi ska veta vilka det är som pratar med varandra. Förutsatt att vi vet vilka det är. Fincher tar nämligen för givet att publiken vet vilka alla de här film- och medieprofilerna är, och att vi känner till allt om CITIZEN KANE.

Amanda Seyfried spelar skådespelerskan Marion Davies, som var Hearsts älskarinna. Orson Welles gestaltas av Tom Burke, men han är knappt med alls i den här filmen. Herman Mankiewicz dominerar helt, och han är en osympatisk tölp, vilket innebär att jag har svårt att engagera mig i hans öde. 

MANK är filmad i svartvit och den är tänkt att gå i samma stil som CITIZEN KANE, med hopp i tiden och annat. Men det är inte utan att jag undrar varför David Fincher inte sköt sin film på 35mm. Den är filmad digitalt. Dessutom är den i widescreen, ett format som inte fanns 1941.

Jag har alltid varit svag för filmer som handlar om filminspelningar och Hollywood. Därför gillar jag att se 1930-talets Hollywood återskapat i den här filmen. Det är fascinerande att se. Det är detta som är filmens behållning, tillsammans med de utmärkta skådespelarna och filmfotot. Filmmusiken av Trent Reznor och Atticus Ross upplevde jag som lite mer anonym.

... Men jag hade förväntat mig mer av MANK. Det blev allt lite småtråkigt efter ett tag. Efter att ha sett filmen, började jag att titta på CITIZEN KANE. Jag har inte hunnit se om hela, men de första tjugo minuterna av Welles' film är bättre och mer engagerande än hela MANK.

Nu slog det mig förresten att jag aldrig fick tummen ur att se THE OTHER SIDE, en film Orson Welles påbörjade 1970, och som fortfarande inte färdigställts när han dog 1985 - och som fick premiär på Netflix 2018. Filmfotograf på denna var Gary Graver, en kille som filmade många B-filmer, och som under pseudonymen Robert McCallum regisserade oräkneliga porrfilmer.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 4/12)

onsdag 15 juli 2020

Bio: The Outpost

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Kyss Karlsson! En biopremiär. Det var min själ inte igår jag fick chansen att skriva om en film som faktiskt går upp på bio!

Det finns en hel del filmer som heter THE OUTPOST. Denna är regisserat av Rod Lurie, som tidigare bland annat gjort nyinspelningen av STRAW DOGS.

THE OUTPOST anno 2020 är en krigsfilm. En krigsfilm i facket "realistiska krigsfilmer" - det är alltså ingen äventyrlig, heroisk guys on a mission-film modell Alistair MacLean.

Luries film bygger på en bok av krigskorrespondenten Jake Tapper och handlar om det autentiska slaget vid Kamdesh i Afghanistan 2006. 56 amerikanska soldater på en bas nere i en dal omringades av 400 talibaner som gick till attack. De amerikaner kom undan med livet i behåll och tilldelades diverse medaljer.

Nackdelen med den här typen av filmer; filmer om krig i modern tid, är att de är alldeles för likartade, i synnerhet om de handlar om amerikanska soldater i Mellanöstern. Ett gäng oftast osympatiska, ständigt svärande killar som är svåra att hålla isär, eftersom de ser likadana ut i sina uniformer och hjälmar, och sällan ges tillfälle till karaktärsutveckling, sitter och häckar någonstans, och ägnar sig att saker jag upplever som fullkomligt meningslösa. Det är liksom inte som andra världskriget, med en tydlig fiende och konkreta uppdrag. Och det är inte som det extremt ångestladdade, närmast skräckfilmsliknade första världskriget. Soldaterna i Kamdesh var visst där för att engagera lokalbefolkningen i samhällsprojekt, läser jag, men i filmen får vi bara se hur de väntar på att få åka hem, och attackeras när det är ett par dagar kvar.
De får med jämna mellanrum ny befälhavare. Först ut när filmen börjar är Orlando Bloom den kapten som har ansvar. Trots att han figurerar stort på filmaffischen stryker han med ganska omgående. Han efterträds av en ny kapten, som spelas av Mel Gibsons son Milo, men han sprängs i luften efter ett par minuter, och efterträds av en tredje kille, som spenderar dagarna med att kissa i burkar.

Det dröjer en bra bit över en timme innan talibanerna anfaller, och striden som följer blir förhållandevis intensiv för oss som tittar på. Läget ser fullkomligt hopplöst ut för de attackerade, det ter sig omöjligt att komma undan fiendens eld. Dock är det en aning svårt för mig att bli engagerad, eftersom det är svårt att känna något för de här soldaterna som inte getts några närmare presentationer.

Scott Eastwood står först i rollistan och är, tillsammans med Orlando Bloom, den som utmärker sig mest. Detta beror nog på att han är så otroligt lik sin far - det känns i princip som att titta på en ung Clint Eastwood. Scott fäller en replik om att "we're not here selling popsicles, Sir," och han låter precis som Dirty Harry. Caleb Landry Jones sticker också ut en aning. James Jagger, son till Mick, ska finnas med någonstans - men som sagt, det är fruktansvärt svårt att se skillnad på de här soldaterna.
Just den här scenen är försedd med osedvanligt klumpig dialog. Killen till höger säger något
i stil med "Det är okej att gråta".
THE OUTPOST får väl sägas vara välgjord, och den är säkert av intresse för de som är specialintresserade av krig och krigföring. De som är väl insatta hittar säkert detaljer att anmärka på. Till större delen är filmen välspelad, men ett par scener, och dialogen i dessa, är skrattretande

Under filmens sista minuter får vi se intervjuer med några av soldaterna som var med och stred i verklighetens slag. Det är meningen att det ska vara gripande och tänkvärt, men för mig som svensk känns det bara främmande och amerikanskt. De pratar om Bibeln och om att Memorial Day inte handlar om att grilla korv, utan om att tänka på alla som offrat sina liv för Amerikas frihet. Soldaterna som överlevde slaget vid Kamdesh tilldelades medaljer för att de räddat livet på sina vapenbröder, inte för att de hindrat en massaker på oskyldiga, hjälpt folk i nöd, eller något annat som känns värt en medalj. Det här känns mest som att de klarat ännu en nivå i ett datorspel, men fått psykiska men på köpet.

Ett par av de soldater som stred vid Kamdesh spelar sig själva i filmen.

Filmens höjdpunkt är när de eldar bajs.







(Biopremiär 17/7)

fredag 29 maj 2020

Bio: De förbannade åren

Foton copyright (c) Scanbox

Svenskar klagar ofta på svensk film. Svensk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med dansk film! Dansk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

Vad som är kul är att danskar säger precis likadant - fast tvärtom. Dansk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med svensk film! Svensk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

I det danska dramat DE FÖRBANNADE ÅREN, i regi av Anders Refn, får vi chansen att jämföra danska och svenska skådespelare (samt norska och tyska). Det hela utfaller inte till de svenska skådespelarnas fördel.

Danmark under ockupationstiden är ett ofta förekommande tema inom dansk film och TV, vilket förstås inte är förvånande. Mest känd och antagligen bäst är TV-serien MATADOR. DE FÖRBANNADE ÅREN känns lite grann som en humorbefriad, mindre charmig, och lite valhänt version av MATADOR.
I handlingens centrum står familjen Skov, med fabrikören Karl Skov (Jesper Christensen) som överhuvud. Familjen Skov bor flott, de har gott om pengar, och när tyskarna invaderar landet börjar Karl, påhejad av svenska kollegor, att tillverka produkter för Tysklands räkning för att inte gå omkull.

De olika familjemedlemmarna agerar på vitt skilda sätt under de här åren. En grabb ansluter sig till tyska armen. En annan blir kommunistisk motståndsman. En tjej förälskar sig i en charmig tysk ubåtskapten.

Det här känns som att titta på en TV-serie ihopklippt till en långfilm. Det känns även som om stora delar saknas. När filmen börjar får vi aldrig några närmare presentationer av de många rollfigurerna. Det tar ett bra tag innan man kopplar vad det är för några och hur de hör ihop. Storyn hoppar hela tiden mellan olika parallellhandlingar, varav många aldrig får tid att utvecklas. Vi ges aldrig tillfälle att lära känna-, och känna för-, de olika familjemedlemmarna. Ett par rollfigurer som ger intryck av att vara viktiga försvinner plötsligt ur handlingen. Vem var den blonda tjejen som ville gifta sig med en av pojkarna Skov?
Claes Malmberg klarar sig bra som självisk svensk fabrikör, Peter Eggers är inget vidare som ingift svensk familjemedlem. I början av filmen dyker det upp två svensktalande tyska judar. De spelas av Melinda Kinnaman och Joel Spira, som talar svenska med tysk brytning. Det låter inte klokt, det känns som ett barnprogram från 70-talet, eller en sketch. De är jättedåliga, men tack och lov arresteras de ganska omgående. Överspelspolisen grep in.

De danska skådespelarna klarar sig bättre. Jesper Christensen är förstås utmärkt som Karl Skov, likaså Bodil Jørgensen som fru Skov. Bäst är en skånsk polis som skriker "Jevvla smugglare!". Tyvärr är han bara med fyra sekunder. I mörker.

Jag hade vissa förhoppningar på DE FÖRBANNADE ÅREN, det är ju ett högintressant ämne. Filmen är dock lite för ojämn. Efter två och en halv timme slutar plötsligt filmen mitt i alltihop, utan att handlingen avslutats. Vad hände? Det visar sig att det ska komma en fortsättning - som spelas in just nu och som inte får premiär förrän 2022. Jag hade helt klart föredragit att de spelat in hela berättelsen om familjen Skov på en gång, och sedan visat den som en utförlig TV-serie, istället för en halv biofilm.

Filmen får alltså biopremiär, men i vilka städer vet jag inte. Biograferna är stängda där jag bor.








(Biopremiär 29/5)

söndag 23 februari 2020

Bio: En officer och en spion

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Häromåret googlade jag Dreyfusaffären och läste ett par artiklar i ämnet. Jag minns inte varför - det är möjligt att jag gjorde research till något sedan aldrig skrev. Jag kom dock inte ihåg vad jag läst om saken, så hemkommen efter pressvisningen av EN OFFICER OCH EN SPION läste jag den svenska Wikipediatexten om fallet.

Det är en komplicerad historia, denna franska rättsskandal från slutet av 1800-talet. Att jag inte kom ihåg vad jag läste då för några år sedan är inte så konstigt, detaljerna och turerna är många. I korthet handlade det om att kapten Alfred Dreyfus, som var jude, anklagades för att ha lämnat hemliga uppgifter till Tyskland. Dreyfus hävdade att han var oskyldig, men dömdes att spendera resten av sitt liv på den beryktade Djävulsön. En överste vid namn Georges Picquart misstänkte att allt inte stod rätt till, och spenderade åtskilliga år med att försöka avslöja den verklige spionen och få Dreyfus frikänd, under dessa år råkade Picquart själv illa ut och arresterades.

Roman Polanskis film EN OFFICER OCH EN SPION, som handlar om Dreyfusaffären, bygger på en roman av engelsmannen Robert Harris, som även skrev boken Polanskis THE GHOST WRITER bygger på. Den franska originaltiteln är J'ACCUSE; "Jag anklagar", vilket var rubriken på en tidningsartikel Émile Zola skrev om skandalen medan den var aktuell.

Jag inbillade mig att Polanski inte gjort någon långfilm sedan CARNAGE, som kom 2012, men där hade jag fel. 2013 gjorde han VENUS IN FUR, visad på Göteborg Filmfestival, och 2017 kom D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE, visad på Stockholm Filmfestival. De här filmerna verkar inte ha fått vanlig biopremiär i Sverige, det är möjligt att de smugits ut på DVD eller streaming, men jag har inte sett dem.
EN OFFICER OCH EN SPION pendlar mellan att vara riktigt bra - och jävligt tråkig. Det hördes många gäspningar i salongen under visningen av denna långa film. Filmen är starkt dialogdriven och till stora delar är det här filmad teater. Gubbar i olika åldrar och olika uniformer står eller sitter i olika rum och pratar och pratar och pratar. Det rabblas detaljer och namn, och det är inte helt lätt att hänga med i svängarna. Kvinnor är det ont om, Polanskis fru Emmanuelle Seigner spelar Picquarts fästmö Pauline. Den alltid utmärkte Jean Dujardin gör Picquart, en oigenkännlig Louis Garrel spelar Dreyfus, och en rad berömda, men för mig okända, franska teaterskådespelare gör resten av de större rollerna. Vincent Perez från THE CROW: CITY OF ANGELS är visst med någonstans. I en statistroll skymtar Polanski själv, iförd stor mustasch.

Denna långa film känns längre än den är, men den är fantastisk att titta på. Estetiskt ser EN OFFICER OCH EN SPION ut som ett seriealbum av Jacques Tardi. Kostymer, exteriörer och interiörer är utmärkta, estetiken är den största behållningen. Ansiktsbehåringen är exemplarisk.
Vad som också är intressant är skildringen av antisemitismen i Frankrike. Flera decennier innan nazismen i Tyskland ägnade fransmännen sig åt förföljelser, bokbål och fönsterkrossning - och får man tro EN OFFICER OCH EN SPION var antisemitismen rejält utbredd. Judar stod inte högt i kurs. Det här är något vi aldrig fick lära oss på historielektionerna när jag växte upp.

Polanskis film kammade hem fyra priser i Venedig och nominerades till ett helt gäng César-priser. Den svenska distributören Studio S Enertainment annonserarför EN OFFICER OCH EN SPION i sociala medier, och jag noterar att många som skriver i annonsernas kommentarfält kräver att filmen ska bojkottas och att Polanski ska utlämnas till USA och låsas in.








(Biopremiär 28/2)

lördag 1 februari 2020

Netflix: Uncut Gems

Foton copyright (c) Netflix

Priserna har regnat över UNCUT GEMS. Hittills har filmen tilldelats 22 priser och nominerats till ännu fler. Häromveckan förvånades en del över att den inte fick några Golden Globes och inte nominerades till några Oscars.

Det är inte utan att jag undrar om de som delat ut dessa priser har sett samma film som jag.

UNCUT GEMS är nämligen en ganska fruktansvärd film.

Benny och Josh Safdie har regisserat filmen, dessa två har även skrivit manus tillsammans med Ronald  Bronstein. Martin Scorsese är en av filmens verkställande producenter. Enklast kan man beskriva UNCUT GEMS så här: en massa osympatiska rollfigurer skriker och svär i två timmar och femton minuter.

Adam Sandler spelar Howard Ratner, en juvelerare i New York. Han är ett klantarsle, denne Howard, som fifflar, umgås med skumma typer, ägnar sig åt gambling, och han har problem med familjen. Självklart har han även en älskarinna. Dyrt hem och lyxprylar har han gott om, men han är tydligen konstant skyldig folk pengar.

Howard har kommit över en riktigt fet, oskuren juvel från Afrika. Enligt Howard är den värd värd miljoner. Basketspelaren Kevin Garnett spelar sig själv, och han vill ha juvelen. Han tror att den ger honom magiska krafter, så han kräver att få låna den över helgen, eftersom han ska spela en viktig match. Efter lite övertalning går Howie med på detta, men kräver att Garnett lämnar sin dyrbara ring som säkerhet. När Garnett gått sin väg springer Howard till pantbanken med ringen, och pengarna han får för den satsar han på Garnetts match samma kväll. Då dyker det plötsligt upp brutala gangsters som är ute efter Howard.
UNCUT GEMS är något slags judisk gangsterfilm; flera av rollfigurerna är judar, New Yorks juvelerarvärld är väl traditionellt judisk (eller är det jag som är fördomfull?), och filmen innehåller en del judiska tillställningar och ritualer. Med andra ord, det är som en judisk variant på Scorseses italienska gangsterhistorier. Det här hade kunnat vara intressant - om filmen haft en ordentlig story.

... Men det har den inte. Handlingen är anmärkningsvärt tunn. Filmen är fullpackad med rollfigurer och dialog, men när man tänker efter så händer det nästan ingenting. Safdie och Safdie försöker maskera denna brist på innehåll genom att göra filmen rörig och ofokuserad. Ständigt skrikande och svärande är inget som lyfter en film. Dialogen går i stil med "Fuck you! What the fuck are you doing? You fucking motherfucker! I'm gonna fuck you up, you fucking fuck! Fuck!", och när filmen äntligen är slut känner man sig nästan blästrad.
Adam Sandler har hyllats för sin insats. Folk säger sig överraskas av att tramsbyxan Sandler, känd för att göra vansinnigt dåliga filmer, faktiskt kan agera. Men det har han faktiskt visat tidigare - han har gjort en del bra insatser i mindre bra filmer. Dock brukar han i de flesta fall vara sympatisk i sina filmer, det är han inte i UNCUT GEMS. Ingen annan heller, för den delen. Hans fru är en ragata, hans barn är störiga.

Gamle, fine Judd Hirsch från TV-serien TAXI har en liten roll. Tilda Swintons röst hörs ur en telefonlur.

Slutet på den här filmen är lite bra, men vägen dit är rätt plågsam. Jag vill nog föreslå att du väljer något annat att titta på än den här. Om du nu inte är förtjust i skrikande och svordomar.










(Netflixpremiär 31/1)