Visar inlägg med etikett boxning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett boxning. Visa alla inlägg

torsdag 22 november 2018

Bio: Creed II

Foton copyright (c) SF Studios

När CREED kom 2015 pressvisades den inte i Göteborg. Jag brydde mig inte om att se den - det dröjde faktiskt till förra veckan innan jag tog mig samman och tittade på filmen, eftersom uppföljören skulle pressvisas.

Jag måste säga att jag inte riktigt förstår alla hyllningar av den första CREED. Sylvester Stallone, som Oscarnominerades, är betydligt bättre än filmen han är med i.

Dock var jag nyfiken på CREED II - självklart beroende på att Dolph Lundgren skulle återkomma som Ivan Drago, det ryska boxarmonstret från ROCKY IV (1985); mannen som slog ihjäl Apollo Creed i ringen.

Nu har jag sett CREED II - eller ROCKY VIII - och, tja, det är ungefär samma film en gång till. Samma film som vilken då? Välj själv: ROCKY II, ROCKY IV, CREED - eller någon annan boxningsfilm.

Filmen, som regisserats av nykomlingen Steven Caple Jr, inleds i Kiev i Ukraina. Där, i en riktigt sketen lägenheten i ett riktigt sketet hus i en riktigt sketen stadsdel, bor Ivan Drago tillsammans med sin son Viktor (Florian Munteanu); en redig biff med råskinnsutseende, och boxare även han. Det har inte gått så bra för Ivan Drago sedan han fick på nöten av Rocky för mer än 30 år sedan. Ryssland vände honom ryggen och hans fru Ludmilla (Brigitte Nielsen) lämnade honom. Men han drömmer om hämnd.
I Amerika har Adonis Creed (Michael B Jordan) gått och blivit världsmästare. Han passar även på att fria till sin älskade Bianca (Tessa Thompson), vars karriär som sångerska går bra. Då anländer far och son Drago för att utmana Creed. Viktor versus Creed, Ryssland mot Amerika, precis som 1985.

Rocky Balboa (Stallone, förstås) har blivit fri från cancern han drabbades av i förra filmen, och han är nu Creeds tränare. Men han gillar inte den här utmaningen och ställer inte upp i Creeds ringhörna. Hur ska det gå? Kommer Creed att åka på bank? Och vad ska hans ömma moder (Phylicia Rashad) säga?

Återigen: Sylvester Stallone är bättre än filmen. Det är honom och Dolph Lundgren jag vill se. Så fort de två inte är i bild sjunker mitt intresse. Michael B Jordan må vara en utmärkt skådis, men han är ingen Carl Weathers; han saknar den pondus och utstrålning som 80-talets filmhjältar hade, och som de fortfarande besitter. Jag måste säga att Dolphs insats är riktigt bra - jag tyckte alltmer synd om hans stackars Ivan och jag ville att det skulle gå bra för honom.

Alldeles för stor del av CREED II ägnas åt Creeds och Biancas förhållande, och det är inte så kul. Bianca framför ett par sånger; hon ägnar sig åt soul och R&B; de värsta musikstilarna vid sidan av reggae. En scen där Rocky och Ivan träffas på Rockys restaurang är fin. Det förekommer flera scener där folk pratar med gravstenar. Vi får se Rocky knåda pizzadeg. Vardagsdramatik: gatlyktan utanför Rockys lägenhet har inte funkat på flera år och han försöker utan framgång få den lagad.
Får vi ett träningsmontage? Jajamen! I ROCKY IV var Rocky ute i skogen och lyfte stockar och hade sig när han tränade inför den stora fajten. I CREED II är Creed ute i öknen och lyfter tunga saker. "You need a montage - even Rocky had a montage!"

Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och liksom nästan all musik han komponerar, är det oinspirerat och sömnigt. Men - mot slutet, när Creed gör något heroiskt i ringen, spelas plötsligt den gamla Rocky-fanfaren, och då rycks man för ett par sekunder tillbaka till den tid då filmer hade minnesvärd musik. En stillsam pianoversion av "Gonna Fly Now" hörs ett par gånger.

Brigitte Nielsen medverkar ett par minuter. Hon ser rätt otäck ut.

Slutligen: boxningsmatcher på film har en tendens att bli rätt tjatiga och ospännande. Två killar som står mittemot varandra och slår på varandra. Det är liksom inte som en superkoreograferad martial arts-film, där den onde motståndaren kör med en sinister stil, och hjälten måste lära sig en hemlig, urtida teknik med hopp, spark och punggrepp för att vinna på slutet.








(Biopremiär 23/11)

onsdag 9 mars 2011

Bio: The Fighter

Foton copyright (c) Nordisk Film
Så når ännu en av de nyligen Oscarsbelönade filmerna de svenska biodukarna. Christian Bale och Melissa Leo utsågs ju till bästa manliga- respektive kvinnliga birollsskådis för sina prestationer i THE FIGHTER. Är de värda sina Oscars? Njä, det tycker jag nog inte.
David O Russells boxningsdrama är, som det brukar heta, baserat på en sann historia. I det här fallet mer sann än brukligt (jfr RITUALEN), även om den här storyn faktiskt känns väääldigt osannolik.
1978 vann Dicky Eklund (Bale), boxare från hålan Lowell, en match mot Sugar Ray Leonard; något han levt högt på sedan dess. Nu är det 1990-tal och HBO håller på att göra en dokumentär om Dicky, som planerar att göra comeback. Jag blev dock inte riktigt klok på om merparten av filmen utspelar sig på 80- eller 90-talet.
Dicky agerar även tränare för sin lillebror Micky (Mark Wahlberg), som dock är något mer motvillig till en karriär som boxare. Brödernas morsa (Leo) ser sig som deras manager.
Ett stort problem är att Dicky är en crackrökande jävla strulpelle som inte kan reda ut någonting, en svajig kille som för alltid kommer att vara fast i dåligheter. Han är kriminell och våldsbenägen, och till slut kastas han i fängelse.
Samtidigt har Micky fått ihop det med barten-
dern Charlene (Amy Adams), något Mickys groteska white trash-familj absolut inte uppskattar. Micky vill leva ett normalt liv, ha det bra med Charlene och lägga boxhandskarna på hyllan.
Men så får Micky en chans han inte kan tacka nej till och så startar en Rockyliknande framgångssaga inom boxningen, plötsligt vinner han en massa matcher och slutligen får han en chans till världsmästartiteln (tyvärr ska han inte gå upp mot Ivan Drago).
THE FIGHTER är en ful och skitig film om riktigt räliga människor. White trash är bara förnamnet. Vi pratar hemska typer med hemska utseenden och hemska hem. Vänta tills ni får se Mickys och Dickys systrar - de är något alldeles vansinnigt fula. Och korkade. Och sju stycken!
O Russells film innehåller märkligt lite boxning för att vara en boxningsfilm. Till större delen är det här en vanlig misärskildring av den typ vi sett massor av gånger förut. Jävliga människor med jävliga liv. Det är dessutom en ganska lång film; rättare sagt, den känns längre än den är - detta beroende på att jag ofta tyckte att den stod och trampade vatten. Den tragglar samma saker om och om igen.
Mark Wahlberg gör en typisk Mark Wahl-
berg-
roll. Han är precis som han alltid är, han tar sig igenom filmen med samma mer eller mindre nollställda ansiktsuttryck. Vilket å andra sidan passar hans rollfigur; en biffig boxare som nog inte har alltför mycket bakom pannbenet.
Amy Adams är riktigt bra, hon om någon borde förärats en Oscar för sin insats.
Och Christian Bale och Melissa Leo, då? Varför tycker jag inte att de förtjänar sina Oscars? Jo, helt enkelt därför att de ger två typiska "Oscar performances". De fläskar på med hela registret på en gång. Bale har en märkligt rörelsemönster och han skakar och svajar nästan konstant, som den pundare han är. Det ligger väldigt nära överspel. Och nära överspel ligger även Leo, vars supersjaviga pucko till morsa tenderar parodi.
Mot slutet blir THE FIGHTER onekligen lite spännande, åtminstone om man inte vet hur matcherna slutade. Men jag kände mig allt lite osäker när jag lämnade pressvisningen. Var det här så bra som jag först inbillade mig? Skulle jag sätta en fyra?
Nu har jag funderat ett antal timmar, och kommit fram till att jag måste sänka betyget ett snäpp.
För övrigt medverkar Sugar Ray Leonard som sig själv, och det ligger Led Zeppelin och Whitesnake på soundtracket. De riktiga Micky och Dicky dyker upp medan eftertexterna rullar.






(Biopremiär 11/3)