Visar inlägg med etikett biopic. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett biopic. Visa alla inlägg

onsdag 24 november 2021

Bio: House of Gucci

Foton copyright (c) SF Studios

För ungefär tjugo år sedan satt jag i Parkbaren i Göteborg, när en elegant kvinna kom fram och berömde min skjorta och slips. Hon tyckte jag var jättesnyggt klädd, att färgkombinationen var perfekt, och hon frågade var jag hade köpt kläderna, eftersom hon skulle vilja köpa en likadan skjorta och slips till sin man. Jag vågade knappt svara på frågan - och jag minns inte vad jag svarade. Jag hade nämligen köpt en pryl till köket på Ellos, och då fick man skjortan och slipsen på köpet! 

Det är sällan det händer, men häromdagen tänkte jag på märkeskläder. Jag behöver nya boots och en ny rock, och eftersom det är så kallad Black Week, tänkte jag att jag kanske kan passa på. Så, jag kollade upp en rad onlinebutiker. Visst, jag bor i Göteborg, här finns gott om butiker och det är ju betydligt bättre att prova ut en rock i butik - men det regnade, och jag var upptagen med en del jobb.

Jag hittade en del skor och rockar av välkända, finare märken med för mig överkomliga priser - men som ofta är fallet, slogs jag av att ... de inte var snygga. Ska de verkligen se ut så där, tänkte jag? Tycker folk verkligen att det är snyggt? Jag stod en gång i en butik och bläddrade bland Armanikavajer och tänkte att även om jag hade haft råd att impulsköpa en, hade jag inte hittat någon jag skulle vilja ha på mig. Den butiken hade inga vanliga, svarta eller grå modeller, bara konstiga mönster. 

Jag har en Hugo Boss-kavaj jag aldrig använt. Jag köpte den begagnad i nyskick, men jag var lite väl optimistisk när jag provade den - den är lite kort i ärmarna. Mina glasögonbågar är Gant, men det upptäckte jag inte förrän jag kom hem; jag hade bara valt ett par jag gillade på reahyllan. Min hatt är en Stetson. Ja ... Det var väl allt jag hade att säga om mode. Jag har varit på fest i Pierre Cardins bubbelpalats inte bara en, utan två gånger, och antagligen bar jag då en kostym från H&M eller Dressmann.

... Detta för oss till Ridley Scotts nya film HOUSE OF GUCCI. Ridley Scott ... Han fyller 84 år nästa vecka, denna högst opålitlige regissör. Han har figurerat en del i amerikansk nöjesmedia de senaste dagarna, den gamle Scott, och försökt förklara varför hans förra film THE LAST DUEL floppade rejält. Han skyllde bland annat på att dagens ungar är vana vid att se på film på sina mobiltelefoner. Jag tror att orsaken är en annan.

THE LAST DUEL gick upp på bio i Sverige den 15:e oktober. Just det: förra månaden. Jag recenserade den inte här på TOPPRAFFEL!, eftersom den inte pressvisades i Göteborg. Jag visste inte ens om att den skulle gå upp. Den hade liksom noll marknadsföring. Den bara kom och försvann utan att någon noterade det. Tydligen var det likadant i resten av världen - publiken hade inte den blekaste aning om att den var på väg.

HOUSE OF GUCCI har det dock skrivits mer om - betydligt mer. Främst beroende på Lady Gagas insats, det spekuleras i om hon kommer att få en andra Oscar för sin roll som Patrizia Regianni, flickan som gifte sig med Maurizio Gucci (Adam Driver).

Filmen inleds i slutet av 1970-talet, med att den unga Patrizia, som kommer från förhållandevis enkla förhållanden, träffar advokatstudenten Maurizio på en fest. Hon vet inte vem han är, och blir genast förtjust i honom och gör sitt bästa för att ragga upp honom. Hon förföljer honom och lyckas till slut få honom att bjuda ut henne. Maurizia blir förälskad och vill gifta sig med Patrizia.

Maurizios stenrike far Rodolfo (Jeremy Irons), som bor i en palatsliknande villa, uppskattar inte att sonen vill gifta sig med en billig tösabit, så han tänker göra Maurizio arvlös. Maurizio tar då jobb på Patrizias fars speditionsfirma, där han tvättar lastbilar. Det unga paret gifter sig.

Maurizio har bättre kontakt med sin farbror Aldo (Al Pacino), som är en annan typ av människa än den strikte Rodolfo. Aldo tycker att hans egen son Paolo (en oigenkännlig Jared Leto) är en hopplös slarver.

Självklart går det vägen för Maurizio ändå, och han tar över familjens klädmärke Gucci; han äger 50% av företaget. Men det är Patrizia som håller i många av trådarna. Hon förvandlas från en glad och rolig tjej, till den en ränksmidande, lömsk och makthungrig kvinna. Maurizio är dock samma träbock från början till slut.

Man vet aldrig vad man från när Ridley Scott regisserar. Tittar man på hans filmografi, konstaterar man att han nog gjort fler slätstrukna, mindre bra, eller direkt dåliga filmer, än han har gjort bra filmer. HOUSE OF GUCCI hamnar någonstans i mitten. Den här filmen får väl sägas vara okej, men den är inte speciellt bra och minnesvärd.

Ett stort minus, är att alla skådespelarna (med få undantag) pratar engelska med italiensk brytning! Va? Hur tänkte Scott där? Det blir mest löjligt och det gör filmen svår att ta på allvar. Scott borde låtit alla prata normal engelska - eller anlitat italienska skådisar och gjort filmen på italienska.

Lady Gaga är behållningen, hon imponerar. Hennes förvandling i filmen är påtaglig, och mot slutet ser hon mest ut som en le jävel från Burlöv som vill hämnas. Adam Driver är hyfsat lik Maurizio Gucci som ung. Al Pacino spelar i vanlig ordning över så att det visslar om det. Jared Leto är rätt kul som Galne Gunnar. Salma Hayek spelar en konstig spåtant, hon bryter inte på italienska, hon har sin vanliga brytning.

Filmfotot är elegant, miljöerna är eleganta. Det är förstås en flott film. Ett dis av cigarrettrök vilar ofta över bilderna. Men - jag tycker att filmen aldrig riktigt lyfter, den blir aldrig riktigt engagerande. Och det är en lång film, det här, över två och en halv timme.

Jag trodde mig känna till hur det gick för Maurizio Gucci - men det visade sig att jag blandat ihop honom med Gianni Versace. Gucci och Versace avslutade sina liv på ungefär samma sätt, men med två års mellanrum, vilket får anses vara märkligt.



 

 

 

(Biopremiär 26/11)

fredag 6 mars 2015

Bio: Selma

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Vissa filmer är precis som man tror att de ska vara. Ibland nästan exakt. I synnerhet biopics om amerikanska hjältar - så kallade angelägna filmer om viktiga händelser och viktiga ämnen. "Inspiring movies". Det är nästan så att man inte behöver se filmerna.
SELMA är en sådan film. Det kändes som om jag redan hade sett den här filmen. Flera gånger om. Ava DuVernays film Oscarnominerades till Bästa film, men den kammade bara en en statyett; den för bästa originalsång - det fullkomligt olidliga rap- & gospel-låten "Glory", av och med Common (som även har en roll i filmen) och John Legend (som inte ska blandas ihop med Johnny Legend).
Den brittiske skådespelaren David Oyelowo spelar Martin Luther King i detta drama om de svartas situation i USA 1965 och om den marsch King arrangerade; i protest mot att svarta inte fick rösta i många sydstater, vandrade hundratals människor från den lilla staden Selma i Alabama till Montgomery. De gjorde två försök, första gången attackerades- och misshandlades de av polis. Lokala politiker gjorde sitt bästa för att stoppa Kings påhitt och president Lyndon B Johnson (Tom Wilkinson) prioriterade andra frågor än att hjälpa "the damn niggers", som han kallade dem enligt den här filmen.
En lång rad mycket kända skådespelare passerar revy i filmen, vissa har väldigt små, marginella roller - Martin Sheen spelar domare, men nämns inte ens i rollistan. Oprah Winfreys bolag Harpo Films har producerat tillsammans med Brad Pitts Plan B, och Oprah har en roll - hon dyker upp flera gånger, men har nästan inga repliker. Hon åker mest på stryk. Giovanni Ribisi är presidentens trådgivare, Tim Roth är den rasistiske guvernören George Wallace, Cuba Gooding Jr:s rollfigur är lite för diffus, och Dylan Baker är J Edgar Hoover.
Martin Luther King framställs i det närmaste som ett helgon. Han är rättskaffens, rekorderlig, sansad och fast besluten vid sina åsikter (men han röker en cigarrett, så han har brister han också). Selmas svarta invånare är rakryggade och stolta. I stort sett alla vita är rasister, korkade bonnläppar och våldsamma svin. Undantagen är en journalist från New York och de präster som reser till Selma för att delta i marschen. Och ja, eftersom King ju var pastor, är det mycket prat om Gud och en hel del predikande.
SELMA innehåller några riktigt starka scener med brutala övergrepp på svarta. Filmfotot är fint, skådespelarinsatserna är förstås bra. Men - det här är bara ännu en "sådan där" film. Den är alldeles för strömlinjeformad, för anpassad för att vinna Oscars, och den är för lik en massa andra biopics, och lämnar mig därför oberörd. Behöver jag nämna att den är för lång? Jag konstaterar att jag inte har så mycket mer att säga om den här filmen.
Den som väntar på att Lilla Fridolf ska dyka upp i filmen, väntar förgäves.







(Biopremiär 6/3)

-->

onsdag 11 juni 2014

Bio: Tracks

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Det finns tråkiga filmer och tråkiga filmer. Det finns filmer som är inspirerat tråkiga; som är så tråkiga att de blir fascinerande - som TURINHÄSTEN. Och så finns det filmer som bara är skittråkiga som fan. Som TRACKS - en riktig ökenfilm (och alls ingen dramadokumentär om det gamla P3-programmet, om du nu trodde det).

John Currans TRACKS, som har fått märkligt god kritik utomlands, bygger på australiskan Robyn Davidsons bok om sin strapatsfyllda vandring över en australisk öken 1977 - en tripp hon gjorde med endast några kameler som sällskap. Fast där ljuger jag - och filmens översättare. Det är dromedarer, men "camel" (dromedar) översätts genomgående med "kamel".

Mia Wasikowska, passande nog australiska även hon, spelar den unga Robyn, som berättar att hon alltid fascinerats av öknen. Hon anländer ensam till en liten håla, där hon arbetar gratis åt en tyrannisk dromedaruppfödare mot att hon ska lära sig att sköta dessa djuren, samt få en eller ett par när hon slutar. Fast det blir inte så mycket med det, så besviken hamnar hon hos några andra, vänligare gubbar, innan hon slutligen beger sig ut i öknen.

... Och sedan händer inte så mycket mer.
Jo, det dyker upp några människor lite då och då, bland annat en amerikansk fotograf (Adam Driver, som ska spela skurken i nya STAR WARS-filmen) som tar bilder som National Geographic publicerade och som visas under eftertexterna. Ibland tvingas Robyn skjuta en dromedar eller två. Hon är nära att ge upp. Hon tänker på sin barndom och vi får veta att hon har issues, men riktigt vad som fattas henne och vad som hände i hennes barndom får vi aldrig veta.

Hon går och går och går i öknen, och det är sandyner efter sanddyner - och det är mördande tråkigt. Och när man tror att det inte kan bli tråkigare, får vi långa scener som spelas upp i omotiverad slowmotion! Och allt detta ackompanjeras av flummig new age-musik.
Det är kanske tänkt att filmen ska tilltala folk som gillar, öh, berättelser om att finna sig själv och om den ensamma människan som sammanbitet övervinner alla hinder. Men TRACKS lär väl mest tilltala folk med sömnproblem.

Dock är det här inte tillräckligt dåligt gjort och illa spelat nog för att jag ska totalsåga filmen. Men tråkig film är som bekant alltid sämre än dålig film!








(Biopremiär 13/6)

tisdag 20 maj 2014

Bio: Grace of Monaco

Foton copyright (c) Scanbox
Grace Kelly (1929-1982) medverkade i väldigt många bra filmer - SHERIFFEN, FÖNSTRET ÅT GÅRDEN och den underskattade TA FAST TJUVEN, för att bara nämna tre - och hon var oerhört vacker. Men - jag har alltid tyckt att hon är lite ... tråkig. Det är något lite präktigt och osexigt över hennes utseende och framtoning. Kanske är det hennes mjuka anletsdrag.
En som inte har mjuka anletsdrag är Nicole Kidman. Tvärtom - hon har ett väldigt hårt, spänt ansikte, och än mer så efter att hon opererat sig. Vilket jag utgår från att hon gjort. Nicole Kidman ser inte alls ut som Grace Kelly - och nu spelar Kidman Kelly i detta drama, vilket öppnade årets upplaga av filmfestivalen i Cannes.
Olivier Dahans (LA VIE EN ROSE) GRACE OF MONACO har blivit omskriven och omdiskuterad långt innan den kraftigt uppskjutna premiären. Kungligheterna i Monaco protesterade nämligen mot filmen. De fick läsa manuset - och ogillade det. De hävdade att det bara är hittepå. Vad de tycker om den färdiga filmen har jag ingen aning om, men det hela inleds med en text som proklamerar att vad vi ska få se är en fiktion baserad på verkliga händelser. Jag får väl erkänna att jag personligen inte har den blekaste aning om vad som är fiktion eller ej - filmen utspelar sig i början av 1960-talet; innan min tid, och jag har aldrig intresserat mig för Grace Kellys liv som furstinna - eller för andra kungligheter.
Grace Kelly går omkring på sitt slott och verkar inte vara vidare lycklig. Alfred Hitchcock (Roger Ashton-Griffiths) kommer dit för att försöka övertala henne att ta sig an titelrollen i MARNIE (den manliga huvudrollen ska gå till "Någon skotte som gjort en spionfilm"). Kelly är sugen - men hon vet inte om hon ska våga tacka ja. Hon har barn och man i Monaco - och plötsligt har relationen mellan Monaco och Frankrike försämrats å det grövsta. Furst Rainier (Tim Roth i mustasch) är stressad, det är kris. Eländes elände. De Gaulle ser inte på Rainier med blida ögon och att furstinnan är en kvinna av folket uppskattas inte. Grace Kellys enda riktiga vän verkar vara en amerikansk, katolsk präst; fader Tuck (Frank Langella).
... Oj. Öppnade verkligen den här filmen Cannesfestivalen? Visst - Cannes älskar ju när stora stjärnor traskar uppför röda matten, och stjärnor finns det i Dahans film, och visst, den utspelar sig på Rivieran och bara ett par mil från Cannes. Men i övrigt är det här ... tamt. Det är väldigt platt. Bitvis känns det lite som en TV-film, ofta går tankarna till den lika vissna DIANA, som ju hade premiär i höstas. Händelserna i filmen engagerar inte alls, det är för ytligt och hafsigt. Mot slutet håller Grace Kelly ett tal - ett lååångt tal - och jösses, det blir osannolikt fånigt. Det är nästan så att jag föredrar Steven Seagals tal på slutet av PÅ FARLIG MARK.
Det absolut största problemet med filmen är Nicole Kidman. Inte en enda gång ser jag på henne som Grace Kelly. Jag accepterar henne inte i rollen. Det är inte som när Edda Magnason verkligen var Monica Zetterlund i MONICA Z. Jag såg bara Nicole Kidman gå omkring i exklusiva miljöer. Och det irriterade en hel del.
Birollskådisarna är riktigt bra - förutom Langella, ser vi till exempel Derek Jacobi som en greve som ska lära Kelly hur man beter sig kungligt, Paz Vega spelar Maria Callas, och Parker Posey är kul som det strikta allt-i-allot Madge. Filmfotot är varm, miljöerna är flotta, och, tja, om man som jag för jämnan längtar till Rivieran kan man kanske njuta av vyerna.
Men som film är GRACE OF MONACO en tunn och lättglömd bagatell.
... Och varför kunde den inte få heta GRACE AV MONACO här i Sverige?








(Biopremiär 23/5)

-->



söndag 16 mars 2014

Bio: Yves Saint Laurent

Foton: Tibo & Anouchka © 2013 WY productions – SND – Cinéfrance 1888 – Herodiade – Umedia. All Rights Reserved.
Jag letar upp min recension från 2010 av dokumentären YVES SAINT LAURENT: L-AMOUR FOU och konstaterar att jag inte var speciellt förtjust i den; den var stökig och om man som jag inte kände till så mycket om den legendariske modeskaparens liv och karriär, blev man inte mycket klokare. Här har vi nu en spelfilmsversion i regi av Jalil Lespert, vanligtvis främst verksam som skådespelare.
Titelrollen innehas av Pierre Niney, som i rollistan listas som Pierre Niney de la Comédie-Française, vilket är Frankrikes nationalteater. Flera av de medverkande skådespelarna har detta tillägg till sina namn; jag antar att det ska imponera. Niney är väl inte sådär oerhört porträttlik till utseendet, hans beteende kan jag inte uttala mig om, och jag kan inte påstå att jag blir så mycket klokare på YSL den här gången heller. Detta är en bitvis väldigt flott film, men berättandet är lite för distanserat för att kunna gå på djupet.
Vi får följa Yves från det att han är i 20-årsålern och i början av sin karriär i slutet av 1950-talet, då han arbetade för Christan Dior, fram till slutet av 1970-talet, och Pierre Niney ser mer eller mindre likadan och lika gammal ut hela tiden, hans hår blir längre och han skaffar ett fjunigt skägg, men det är allt. Yves är blyg och tillbakadragen, och i början av filmen träffar han Pierre Bergé (Guillaume Gallienne), de två blir ett par och de håller ihop resten av livet, trots Yves' ständiga snedsteg med andra älskare och ett med tiden omfattande alkohol- och drogmissbruk.
Världen de här människorna rör sig i känns som ett enda enormt lyxparty, men inte blir Yves lyckligare för det. Riktigt varför han är som han är framgår inte, och hans start som modeskapare hoppar Lespert över, liksom det omfattande konstsamlandet han och Bergé ägnade sig åt och som ovan nämnda dokumentär avhandlar.
Filmen är full av galanta damer, det figurerar flera riktiga kalaskex, som Charlotte Le Bon, Laura Smet och Marie de Villepin - men de otaliga kärleks- och sexscenerna involverar mest män. Nikolai KInski, son till Klaus, spelar en väldigt fjollig Karl Lagerfeldt. Det bjuds på en del märkliga anakronismer; under en flashig fest 1971 som inte kan bli mer 1971, spelas suggestiv modern musik - vilket förstås är medvetet, men lite konstigt.
YVES SAINT LAURENT är ett gott hantverk och fullt sebar, men den är lite för uddlös.







(Biopremiär 14/3)

-->



onsdag 19 februari 2014

Bio: One Chance

Foton: Liam Daniel © 2013 The Weinstein Company. All Rights Reserved
Första gången jag hörde talas om Paul Potts, trodde jag att det var Pol Pot; Kambodjas gamle diktator, det handlade om, och jag fick inte ihop det. Pol Pot sjunger väl inte opera? Och dessutom är ju karln död! Detsamma tänker en läkare i början av DJÄVULEN BÄR PRADA-regissören David Frankels nya film ONE CHANCE. Den unge Paul Potts hamnar på sjukhus och läkaren förvirras av hans namn.
Walesaren Paul Potts är en sådan där kille jag bara läst- och hört talas om. Jag tror inte att jag hört honom sjunga innan jag såg den här filmen, och nej, självklart har jag inte sett det engelska TV-programmet BRITAIN'S GOT TALENT, där Potts upptäcktes och blev stjärna. Frankels film är en biografi över Paul Potts och främst under de år på 2000-talet då han försökte satsa på en karriär som operasångare. Men - vad som skiljer den här filmen från de flesta andra biopics, är att ONE CHANCE är gjord som en komedi, och det är en rolig sådan.
James Corden gör Paul Potts (och mimar till den riktige Potts när han sjunger), en överviktig, blyg och mobbad kille med dåligt självförtroende. Han har sjungit sedan barnsben, han älskar opera och vill inget annat än att bli operasångare, men det ser mörkt ut för honom. Han bor hemma hos sina föräldrar (utmärkt spelade av Colm Meaney och Julie Walters), jobbar i en butik som säljer mobiltelefoner, och han har tillbringat en längre tid med att chatta med en tjej han aldrig träffat; Julz (Alexandra Roach). Farsan är en redig knegare och tycker att Paul ska jobba i gruvan (eller vad det nu var) som alla andra. Han tycker att Paul ska vänja sig vid tanken på att det enda som finns i livet är att gå till jobbet och ha lite stålar på fickan så att man kan ta en öl. Mer finns inte.
Paul uppmuntras av sin mor och av Julz, som Paul träffar och blir förälskad i, och han tar chansen att åka till Venedig, gå på operaskola och sjunga för Pavarotti. Och resten är väl historia.
Jag har inte den blekaste aning om hur mycket som är sant i den här filmen. Och det spelar ingen roll. Det här är småkul och trivsamt precis hela tiden. Det ligger nära till hands att jämföra med en annan biopic om en musiker; MONICA Z - och även om jag sätter samma betyg på filmerna, är ONE CHANCE en bättre film. Den sticker ut mer, den hänger ihop bättre, den har mer personlighet och den är roligare. Det här är en bagatell, men jag skulle inte ha något emot att se om den och jag kan nog rekommendera den till de flesta.
James Corden är väldigt sympatisk i huvudrollen, men bäst är Mackenzie Crook som Braddon; Pauls chef. Han är helt fantastisk och påminner om Spike i NOTTING HILL. Dock hade jag gärna sett mer av Valeria Bilello, som gör Alessandra, en tjej Paul har en kort romans med i Venedig. Tjusig flicka.





(Biopremiär 21/2)

-->



torsdag 23 januari 2014

Bio: Mandela - Vägen till frihet

Foton copyright (c) Scanbox
Goldenglobebelönad! Oscarnominerad! skriker bioannonserna för den här filmen, som regisserats av Justin Chadwick. Läser man lite noggrannare ser man att det är en låt ur filmen som vunnit pris och Oscarnominerats. U2:s låt som spelas under eftertexterna. Världssamvetet Bonos medverkan får mig alltid att dra öronen åt mig. Hu! Den där självgode frälsaren har jag svårt för.
Som bekant kastade Nelson Mandela in handuken ganska nyligen - och när detta hände slog det mig att jag inte hade någon som helst relation till honom, inga som helst åsikter. Jag tittade på- och spelade in ANC-galan på TV på 1980-talet enbart på grund av Imperiets medverkan. Jag var aldrig engagerad i kampen mot apartheid och för Mandelas frigivning. Det var roligare att kolla på video. Fast så här i efterhand har jag förstått att det nog var lika bra det, eftersom ANC tydligen var allt annat än Guds bästa barn och till mångt och mycket kunde klassas som farliga terrorister.
Denna två och en halvt timme långa biopic om Mandelas liv börjar med naturromantiska bilder på hur männen i en sydafrikansk stam utför något slags manlighetsrit på stäppen. Det hålls högtravande tal, infödingarna springer i slowmotion i motljus och det pumpas på med pretentiös afrikansk musik modell LEJONKUNGEN. Ingen vidare bra början.
En av dessa stammedlemmar är tydligen Nelson Mandela som barn. Klipp - och plötsligt är han ung vuxen iförd kostym och spelas av Idris Elba. Han är skicklig advokat i Johannesburg, året är 1942 och han lever vad som ser ut att vara ett traditionellt medelsvenssonliv. Jag inser att jag inte vet så mycket om hur det faktiskt såg ut och gick till i Sydafrika under apartheidtiden. Mandela och hans vänner klär sig- och bor stiligt och västerländskt, de äger bilar, hänger på coola nattklubbar, och det känns så där fränt och gemytligt som New York brukar skildras. Ja, så länge det inte dyker upp några vita. Och de vitas behandling av de svarta förstås direkt vidrig. Jag har rätt svårt att förstå att moderna människor kan bete sig så.
Mandela börjar att engagera sig i ANC och så går vi från A till B till C och så vidare i hans karriär, via den långa fängesevistelsen (som avslutas med lyxvistelse) fram till presidentposten. Han är och förblir en hedersknyffel, han gillar inte att frugan Winnie blivit så militant och att de små barnbarnen hatar vita.
Det är en rätt traditionell biopic, det här. Välspelat, hyfsat välgjort och så vidare - och långt och lite småtråkigt. I vanlig ordning framställs Mandela som en frälsare. Jag undrar vad som hände i början, efter att han jazzat omkring naken på stäppen och innan han blev advokat med bra jobb. Var det så enkelt för svarta att utbilda sig i Sydafrika på 30-talet?
Det förekommer en del dokumentära klipp, bland annat från Stockholm.
Jag har inte så mycket mer att säga om MANDELA - VÄGEN TILL FRIHET. Jag brukar sällan ha något att säga om den här typen av film.







(Biopremiär 24/1)

-->



torsdag 28 november 2013

Bio: Lovelace

Foton copyright (c) Noble Entertainment
"Var höll hunden hus?" var det första en kompis sa efter pressvisningen av LOVELACE på Malmö Filmdagar. "Var var hunden?" sa en annan kompis. "Och var var den beryktade episoden med Sammy Davis Jr?" sa vi allihop. Med andra ord, de delar av Linda Lovelaces bok "Skärseld" vi främst kommer ihop.
Självbiografin "Skärseld" kom 1980 och har blivit något slags etablerad sanning - trots att oerhört mycket pekar på att stora delar av den, om inte större delen, är ren hittepå och efterkonstruktioner. Den naiva Linda Boreman fick i början av 1970-talet ihop det med den manipulative slusken Chuck Traynor och började att framträda i sunkiga 8mm-porrfilmer, bland annat urinsexfilmer och en där hon blir påsatt av en hund. 1972 förvandlades hon till Linda Lovelace och blev pornografisk superstjärna i Gerard Damianos långfilm LÅNGT NER I HALSEN, en film jag recenserar och, ähum, går på djupet med HÄR. En riktigt kass film.
"Skärseld" spökskrevs av Mike McGrady, en herre som med ett par kollegor tidigare skrivit "Naked Came the Stranger", en parodi på sexromaner (och som 1975 blev porrfilm av Radley Metzger). Det antas att han hade samma approach när han skrev "Skärseld". Förvisso var Chuck Traynor ett as och han misshandlade Lovelace, men i stort sett samtliga som arbetade i porrbranschen när det begav sig och som kände Lovelace hävdar att de inte känner igen skildringarna i boken. Dessutom motsade Lovelace sig själv åtskilliga gånger. "Varför frågade de aldrig mig?" brukade Harry Reems, motspelaren i LÅNGT NER I HALSEN, säga.
Linda Lovelace, som omkom i en bilolycka 2002, verkade vara oförmögen att ta egna beslut och lät därför andra styra över- och profitera på henne. Först Traynor, därefter feminister och antiporraktivister; hon blev ihop med David Winters (som tydligen är gay), som producerade den usla komedin LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 1975 och som planerade en scenshow med Lovelace - vilken sket sig. Rent allmänt sket det sig med det mesta Lovelace företog sig efter porrkarriären, mest beroende på att hon var värdelös som aktris - och producenter klagade på att hon knarkade så mycket att det inte gick att arbeta med henne. Plötsligt vek hon åter ut sig i herrtidningar, detta efter "Skärseld" och tiden som antiporraktivist.
Synnerligen märklig scen ur LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 
Den nya långfilmen LOVELACE av Rob Epstein och Jeffrey Friedman håller sig till den version av Linda Lovelaces liv som skildras i "Skärseld" - fast väldigt löst. Amanda Seyfried är inte alltför porträttlik som den pryda Linda Boreman, som bor med sina djupt religiösa föräldrar, spelade av Robert Patrick och en nästan oigenkännlig Sharon Stone. Linda träffar blivande maken Chuck Traynor, spelad av Peter Sarsgaard iförd skönt sleazig ansiktsbehåring. Han charmar inte bara Linda, utan även hennes föräldrar. Han är ständigt på jakt efter stålar och när han upptäcker Lindas speciella talang när det gäller avsugningar, ser han genast till att hon får göra detta på film.
Hank Azaria gör Gerard Damiano, även han en skön snubbe med härlig frisyr. Damiano, som var frisör och swinger, håller på att rollbesätta sin nya film och när han får se en 8mm-film med Linda inser han vilken potential hon har i branschen. När Traynor under inspelningen av LÅNGT NER I HALSEN inser han han inte längre har 100% kontroll över Linda blir han brutal, misshandlar henne och viftar med en revolver. Filmen blir en enorm succé, Linda lovelace blir ett fenomen, och hon lever ett liv som kombinerar glammigt superstjärneglassande och brutal, smutsig vardag med Traynor.
LOVELACE är inte helt oväntat en ganska pryd film. Den är så pass pryd att den skulle kunna visas på amerikansk TV om man klipper bort de få scener där Seyfried visar brösten. På det hela taget är det lite Movie of the Week, det vill säga klassisk TV-film, över det hela. Bitvis får vi lite cool 70-talskänsla, men det här är en ganska trist och snäll film. Inga av de mest bisarra scenerna i boken finns med, och naturligtvis ingenting som motsäger det som påstås i boken. Sammy Davis Jr dyker upp i en scen, men han gör ingenting.
James Franco gör filmhistoriens minst övertygande Hugh Hefner; han är inte det minsta lik Hef, Chloë Sevigny spelar en feministisk journalist, Eric Roberts dyker upp och Debi Mazar är Dolly Sharp, som spelade den andra kvinnliga huvudrollen i LÅNGT NER I HALSEN. Nicole Andrews spelar en sexig sjuksköterska utan namn i LÅNGT NER I HALSEN - i verkligheten gjordes den rollen av Carol Connors, mor till Thora Birch.
Det är - eller var - meningen att Malin Åkerman ska spela huvudrollen i INFERNO: A LINDA LOVELACE STORY, en film som fastnade i pre-production-helvetet. Om den en dag blir verklighet hoppas jag att det blir en betydligt bättre och mer mångsidig film än LOVELACE.
För övrigt skulle jag gärna se en film om tiden tillsammans med David Winters och den vansinniga inspelningen av LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT!







(Biopremiär 29/11)

-->



torsdag 3 oktober 2013

Bio: Diana

Foton: Laurie Sparham © Caught in Flight Films Ltd. 2013 All Rights Reserved.
Jag är förstås fullkomligt ointresserad av det brittiska kungahuset och jag har noll koll på vad prinsessan Diana hade för sig efter att hon skilde sig från Vingmuttern. Mer än att hon omkom i en bilkrasch efter att ha jagats av paparazzi. Jag trodde att den där Dodi Fayed, som var med i bilen, var Dianas pojkvän, men enligt den här filmen var det inte riktigt så.
Naomi Watts är prinsessan Diana och efter en kort prolog som utspelar sig kort före kraschen 1997 hoppar filmen två år tillbaka i tiden. En vän till Diana hamnar på sjukhus och där träffar hon den pakistanske hjärtkirurgen dr Hasnat Khan (Naveen Andrews). Av någon anledning faller Diana pladask för den stiffe doktorn och de börjar att träffas i smyg. Han smugglas in i palatset, hon klär ut sig och besöker hans ungkarlslya.
Hasnat har svårt för all uppmärksamhet Diana genererar. Hon förföljs konstant av paparazzi och de vill hålla sin romans hemlig. Men det hela blir lite för svårt i längden och efter ett bråk börja Diana att roa sig med den där Dodi istället. Om man får tro den här filmen var Di och Dodi aldrig ett par.
Oliver Hirschbiegels (UNDERGÅNGEN) DIANA känns liten grann som NOTTING HILL - fast utan humor. Åtminstone ingen medveten sådan. Enkel man av folket - om än hjärtkirurg - möter världens mest kända kvinna. Kulturkrockar uppstår. Ett klassiskt grepp - men i det här fallet är det hela ganska platt, det är lite väl enkelt. Naveen Andrews känns som en pakistansk Colin Firth, han har lite samma framtoning, fast lite mer släystruken. Han känns lite trubbig och vresig, och jag förstår inte riktigt vad Diana ser i honom.
Naomi Watts är mycket sötare än den riktiga Diana, men har samma tantiga frisyrer. Och hon är rätt tråkig i den här filmen. Jag vet inte om det är Watts som inte riktigt får rätt på rollen eller om Diana var sådan.
DIANA segar på i två timmar utan att någonsin lyfta. Ibland far prinsessan utomlands och hjälper barn som skadats av landminor. Vissa scener är inspelade i Göteborgstrakten, men jag vet inte vilka - Film i Väst är medproducenter. Det hela är rätt ljummet och känns mest som en TV-film för veckotidningsläsande hemmafruar. Fast jag vill inte påstå att det är mördande tråkigt att se filmen.
Oliver Hirschbiegel verkar för övrigt vara fotfetischist - med tanke på en farlig massa bilder på Naomi Watts skor och fötter.







(Biopremiär 4/10)

-->