Visar inlägg med etikett bio. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bio. Visa alla inlägg

tisdag 9 november 2021

Bio: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

Foton copyright (c) SF Studios

Tage Danielssons bok "Sagor för barn över 18 år" från 1964 läste jag åtskilliga gånger under min uppväxt. Jag tyckte att den var bra och rolig, och nu när jag skriver detta, känner jag att jag borde läsa om den - det är nog minst 30 år sedan jag läste den.

I en senare, reviderad upplaga av denna bok finns "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", vilken ju blev tecknad film av Per Åhlin 1975. Denna 23 minuter långa film har visats på SVT varje julafton sedan dess. Det är en film många citerar och refererar till. Det är inte konstigt, eftersom det är en mycket bra film, den är rolig, tänkvärd, och stämningsfull - även de som inte står på Tage Danielssons sida politiskt verkar uppskatta filmen.

Nu har Karl-Bertil Jonsson blev långfilm med manus och regi av Hannes Holm, en kille som ibland gör riktigt bra filmer, och som ibland lyckas lite sämre. Hans nya film, SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON, alltså, hamnar någonstans mittemellan - mest för att den känns som ett enda stort "Varför?". Vi har redan novellen och Åhlins film, storyn är inte längre än så, det finns inget behov av att dra ut den till ungefär en timme och 45 minuter.

Ja, den nya filmen är alltså drygt 80 minuter längre än den tecknade versionen. För att lyckas med detta, har man varit tvungen att lägga in en ny parallellhandling - och denna handling blir så dominerande att huvudpersonen Karl-Bertil nästan hamnar i skymundan.

Simon Larsson spelar Karl-Bertil Jonsson, vars familj är så rik att hans ömma moder (Jennie Silfverhjelm) försöker få dem att prata franska hemma. Jonas Karlsson gör Tyko, fadern som äger ett varuhus. Allt vi får se i Åhlins film finns också med i Holms version, Dag Malmberg gör en HK Bergdahl som är trevligt lik den tecknade versionen, här finns en gubbe som får servettringar trädda över näsan, och en gatflicka som trycker en slips mot sin barm, dock bär hon BH i långfilmen. Vad som inte är med, är hakkorset på flaggspelet.

Men så har vi då parallellhandlingen. Vera (Sonja Holm) heter en flicka, som med sin sjukliga lillasyster bor på ett hem för föräldralösa flickor, vilket drivs av en kvinna spelad av Vanna Rosenberg. Vera stjäl på stan, det är fattigt och eländigt, och hon och systern längtar efter att få återse sin mor. Nu verkar det som att lillasystern kommer att bortadopteras, så allt är eländes elände.

Karl-Bertil träffar förstås på Vera, och blir förälskad i henne. Förutom att, inspirerad av Robin Hood (Adam Pålsson), stjäla julklappar från de rika och ge till de fattiga, måste han nu även hjälpa Vera. Denna parallellhandling är makalöst sentimental; det är en rejäl snyftare, snarare än en rolig julsaga - eller en allegori, som ju Danielssons berättelse är.

Åhlins film innehåller anakronismer, vilka understryker att berättelsen är tidlös. Holms film verkar placerad i en specifik tid, men jag vet inte säkert. De pratar om att gå på bio och se den nya filmen BORTA MED VINDEN, som ju kom 1939 - men Tyko Jonsson har minsann köpt en TV till sin familj i i julklapp.

Filmen avslutas med en epilog som utspelar sig i nutid, i vilken Claes Månsson spelar den vuxne Karl-Bertil (som borde vara över hundra år). Denna epilog är fullkomligt onödig och tillför ingenting. När eftertexterna börjar rulla, börjar Claes Månsson hålla en variant på Tage Danielssons monolog om sannolikhet.

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON har ett fint filmfoto och fina miljöer. Här finns gott om bra skådisar - bland de vuxna rollfigurerna. Barnskådespelarna pendlar mellan att vara lillgamla och lite halvkassa skådisar, som ju är brukligt. En del scener är skojiga.

Det är svårt att tycka illa om den här filmen, den kan säkert uppskattas av barnfamiljer - men som sagt, det är inte utan att jag undrar varför den gjorts. Jag hade hellre sett att Hannes Holm skrivit och regisserat en helt egen julberättelse, det hade kunnat bli mycket bättre än den här filmen.

För övrigt saknar jag förstås rösterna från den tecknade version, framför allt Tages berättarröst.



 

 

 

(Biopremiär 12/11)


onsdag 3 november 2021

Bio: Copshop

Foton copyright (c) SF Studios

Joe Carnahan är en regissör man aldrig vet var man har. Hans NARC från 2002 tyckte jag var svinbra, men hans förra film BOSS LEVEL var under all kritik. 

Gerard Butler är också en kille man inte vet var man har. Han är oftast rätt trist och för det mesta är hans filmer inget vidare. Men, ibland medverkar han i en bra film. ANGEL HAS FALLEN, som kom häromåret, tyckte jag var rätt bra, till exempel.

Därför hade jag inga större förväntningar på Carnahans nya film COPSHOP, med Butler i en av de tre huvudrollerna; Butler har även producerat. Och därför blev jag överraskad när jag såg den här filmen. Jag kom på mig med att gilla den.

COPSHOP inleds med riktiga förtexter - och till dessa spelas väldigt oväntat Lalo Schifrins fantastiska ledmotiv från MAGNUM FORCE. Det är ju rätt kaxigt. MAGNUM FORCE är inte den bästa Dirty Harry-filmen, men COPSHOP kan omöjligt vara bättre. Clinton Shorter står för resten av filmmusiken, och han är kraftigt inspirerad av Schifrin - det är bongos, tvärflöjt, piano, och det är smått fantastisk filmmusik.

Filmen inleds med att vi presenteras för polisen Valerie Young (Alexis Louder) och hennes överordnade. Redan på en gång visar hon hur skicklig hon är på att dra sin sexskjutare, medan den överviktige chefen köper en hamburgare. De anropas, det är bråk på gång någonstans, och de griper en mystisk man som heter Teddy Murretto (Frank Grillo). Murretto låses in på polisstationen, och snart får han sällskap. Poliserna haffar en kraftigt berusad kille, Bob Viddick (Butler), som låses in i cellen mittemot.

Viddick bara spelar berusad - han är en välkänd gangster som vill komma åt Murretto, och även Murretto jobbar åt maffian. På polisstationen finns en lika svettig som korrumperad polis. Toby Huss spelar Anthony Lamb, en av filmhistoriens mest bisarra hitmen, som anländer till polisstationen, och snart bryter helvetet löst därinne.

I stort sett hela filmen utspelar sig inne på polisstationen - och COPSHOP är i mångt och mycket en westernfilm. Valerie är den ensamma sheriffen som måste slåss mot banditerna. Det hela avslutas till och med med en rejäl gunfight

Alexis Louder är verkligen svincool som filmens hjältinna. Gerard Butler må vara det mest kända namnet i rollistan, Frank Grillo (som också är en av producenterna) är inte heller helt okänd, men det här är Louders film; hon är smart, skicklig, rättrådig, och vet hur man hanterar pickan och skjuter från höften.

COPSHOP är en stenhård film. Idag, när det mesta från USA är PG-13, känns det uppfriskande med en barnförbjuden, blodig film, där rollfigurerna tillåts svära.

Filmens handling håller kanske inte riktigt. Folk är korrupta till höger och vänster, och slutet blir närmast parodiskt när den ena efter den andra dyker upp i sista sekunden för att skjuta ner buset. Parodiskt blir det även när Anthony Lamb röjer löss och fäller skojiga repliker. Murretto har man bun, och Lamb säger till honom att han ser ut som Tom Cruise i "den där samurajfilmen som ingen såg".

Jag skulle sätta en trea på den här filmen - om det inte vore för Clinton Shorters musik. Musiken lyfter nämligen filmen en hel del. I flera scener ökas spänningen rejält tack vare filmmusiken. Så, jag avrundar uppåt till en fyra. Nu hör det förstås till saken att jag såg filmen på bio - jag kan tänka mig att den inte är lika imponerande om man klämmer den på DVD eller VOD hemma på TV:n.



 

 

(Biopremiär 5/11)


Bio: The Card Counter

Foton copyright (c) Scanbox

Kortspel är något jag aldrig förmått uppskatta. Jag har alltid tyckt att det är fruktansvärt tråkigt att spela kort. Men. Något som är ännu tråkigare än att spela kort, är att titta på folk som spelar kort. Ja, att titta på folk som spelar spel rent allmänt. E-sport är alltså inget för mig. 

Således tycker jag att filmer om kortspel, gambling, schack, biljard och Fia med knuff, med få undantag, är skittråkiga. Poker är flitigt förekommande i westernfilmer, men i dem är det oftast någon som fuskar och så blir det fajting, så de filmerna kommer undan med det.

Paul Schrader är mest känd som manusförfattaren till filmer som TAXI DRIVER, GASTKRAMAD och TJUREN FRÅN BRONX, men han har ju även regisserat ett stort gäng filmer. Ibland har han fått till det, men de senaste trettio åren har hans filmer inte varit något vidare. De flesta av dessa senare filmer har inte biovisats i Sverige. Men, nu är Paul Schrader tillbaka på bio med en film han skrivit och regisserat, och där Martin Scorsese är en av producenterna. Kanske var det Scorseses namn som såg till att filmen nu hamnar på biorepertoaren.

I THE CARD COUNTER spelar Oscar Isaac spelaren William Tell, en före detta militär som suttit åtta och ett halvt år i fängelse. I fängelset lärde han sig att räkna kort, och nu reser han från casino till casino för att spela blackjack. Hans liv är starkt schematiskt, han tar aldrig in på casinots eget hotell, han bor på motell en bit därifrån, och han bär alltid med sig väskor med vita lakan, med vilka han övertäcker rummens inredning.

På ett casino pågår en säkerhetsmässa - alltså en mässa för prylar att använda för att känna sig säker i hemmet. Eller säker under armarna? Där håller en viss major Gordo (Willem Dafoe) ett föredrag, och under detta kontaktar en ung man Tell. Killen heter Cirk (Tye Sheridan) och vill prata med Tell - de två har av allt att döma en gemensam fiende.

Cirk lever ett struligt liv och har stora skulder, och utan någon större anledning beslutar Tell sig för att reformera den unge mannen. Tell tar Cirk med sig på sin casinoturné, vars mål är Las Vegas, där Tell tänker vinna ett pokermästerskap. 

Ytterligare en person figurerar i handlingen. Tiffany Haddish spelar den lite mystiska La Linda, som ... Ja, jag vet inte riktigt vad hon är för någon, hon verkar finansiera spelare, och hon har stött på Tell förr. Erotiska spänningar uppstår mellan Tell och La Linda.

THE CARD COUNTER börjar bra. Det är elegant, dialogen är bra, och det är en aning intressant, även om jag inte begrep ett skvatt när William Tell förklarade hur blackjack och korträkning funkar - Tell agerar även filmens berättarröst. Men ungefär halvvägs in kände jag att, nä, vänta nu, den här filmen står ju bara och trampar vatten. Tempot är ohyggligt långsamt och ofta händer det verkligen ingenting alls av intresse. Det är det ena casinot efter det andra, det är dämpad belysning och heltäckningsmattor, och de få rollfigurerna står eller sitter. Kommer allt det här att leda någonvart? Jo, i slutminuterna händer det lite grejor, men den här filmen känns som en kortfilm som dragits ut till närmare två timmar. Jag tror att jag nickade till ett par minuter i mitten av filmen, men jag är inte säker, eftersom det inte hände någonting.

Något som också drar ner helhetsintrycket är Tiffany Haddish. Hon är riktigt dålig i sin roll. Hon läser sina repliker på ett synnerligen onaturligt sätt, det känns lite grann som teater, hennes agerande är stelt. Å andra sidan är Oscar Isaac bra. Willem Dafoe medverkar bara några minuter. Jag gillade den ryske pokerspelaren Mr USA, vars hejarklack skanderar "USA! USA! USA!" varje gång han vinner.

Professionella spelare har påpekat att filmens skildring av casinos är orealistisk.

THE CARD COUNTER är ospännande och sömnig. Se om ETT PÄRON TILL FARSA I LAS VEGAS istället. Om du nu inte tycker om att titta på folk som spelar kort och för samtal i barer.



 

 

 

(Biopremiär 5/11)


torsdag 21 oktober 2021

Bio: Stardust

Foton copyright (c) Njutafilms

För några veckor sedan hade en ny dokumentär om Sparks biopremiär. Jag såg inte den filmen, främst på grund av att jag inte hade tid att gå på pressvisningen, men även för att jag inte har någon egentlig relation till Sparks. Jag har inget emot Sparks, men jag har aldrig köpt några skivor med dem, och jag har aldrig intresserat mig för dem.

David Bowie har jag dock en relation till, även om det dröjde ett bra tag innan jag faktiskt köpte skivor med honom. Jag var förstås medveten om honom under 1970- och 80-talen, men det var först runt 1990 jag köpte hans plattor. Då köpte jag nog allt han släppt, mer eller mindre på en gång. Ungefär samtidigt köpte jag allt med Kate Bush. Det var väl något som kom över mig. Under 90-talet tyckte jag dock att Bowies nya plattor blev allt sämre. Hans sista album har jag knappt orkat ta mig igenom. De får mig att tänka på Thåström - en kille som kan sjunga och skriva bra låtar övergår till att prata till monotont komp.

Filmen STARDUST, som inte ska förväxlas med den rätt misslyckade Neil Gaiman-filmatiseringen STARDUST från 2007, utspelar sig alldeles i början av 1970-talet, då David Bowie var ganska färsk som artist. Den här filmen, som regisserats av Gabriel Range, inleds med texten "What follows is (mostly) fiction" - och eftersom jag inte vet vad Bowie sysslade med de första åren av sin karriär innan det stora genombrottet, vet jag inte vad som är sant och vad som är hittepå.

Sydafrikanen Johnny Flynn spelar David Bowie - men han ser mest ut som Carl-Einar Häckner. Det är väldigt distraherande. Året är 1971 och Bowie skickas till Amerika, där han tror att han ska turnera. Dock visar det sig att så inte är fallet. Bowie saknar arbetstillstånd och får inte uppträda. Mercury Records publicist Ron Oberman försöker lansera Bowie och dennes senaste platta så gott det går ändå. Plattan har floppat, men Oberman fixar intervjuer och släpar runt på den uppgivne Bowie. Ron Oberman spelas av Marc Maron, som ser ut som en bakfull Peter Criss på 90-talet.

STARDUST är en film om hur Carl-Einar Häckner och Peter Criss åker bil.

Det är inte bara Bowie som är uppgiven. Oberman är nog ännu mer uppgiven. Bowie är nämligen rätt hopplös. Han är usel på att intervjuas och han gör ständigt konstiga saker. Att det skulle bli en världsstjärna av Bowie, så som han framställs i den här filmen, är svårt att tänka sig. Hemma i England sitter Bowies halvbror Terry på mentalsjukhus, han lider av schizofreni. Resan genom USA och relationen till brodern leder till att Bowie skapar sin gestalt Ziggy Stardust - vilket sker först under slutminuterna.

För att vara en film om en världsberömd musiker, innehåller STARDUST märkligt lite musik. Framför allt innehåller den inga låtar av Bowie. Detta beror på att Bowies son, regissören Duncan Jones, och Bowies ex-fru Angie inte tillät detta. Istället framför filmens Bowie låtar av andra artister, och några låtar har Johnny Flynn skrivit själv.

Angie Bowie ville inte att filmen skulle göras överhuvudtaget, och Bowie själv lär ha sagt att han inte ville att det skulle göras en film om hans liv. Bowie skrev heller aldrig någon självbiografi. Duncan Jones gillar inte STARDUST, eftersom inte mycket i filmen stämmer överens med verkligheten. Den road trip, så som den skildras i filmen, ägde aldrig rum. Ron Oberman dog 2019, och även hans släktingar är kritiska till Gabriel Ranges film.

Visst står det i början att det mesta i filmen är fiktion, men vad är det för poäng med att göra något slags dramadokumentär, och hitta på allt som sker i den?

Filmens första hälft är rätt bra. Det är underhållande och lite roligt. Skådespelarna är bra, även om det inte gick att koppla bort att Flynn liknar Häckner. Andra hälften är tråkigare. Den är deppigare, handlingen fokuserar mer på psykisk sjukdom, och filmen påminner en hel del om TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL; filmen om Ted Gärdestad.

Jag skulle inte ha något emot att se en ordentlig film om David Bowie - men om Bowie nu själv inte ville att en sådan ska göras, lär vi få vänta förgäves.



 

 

 

(Biopremiär 22/10)


tisdag 19 oktober 2021

Bio: Venom: Let There Be Carnage

Foton copyright (c) Sony Pictures

VENOM: LET THERE BE CARNAGE och HALLOWEEN KILLS har blivit två stora hits på bio i USA, de har spelat in överraskande mycket pengar, och de är de största succéerna sedan ... Tja, sedan biograferna öppnade efter att ha stängt under pandemin, antar jag. De här två filmerna går betydligt bättre än övriga bioreleaser.

Filmerna har dessutom något gemensamt. De har tagit sina titlar boktavligt. Carnage och Kills.

Om vi inte räknar uppdykandet i Sam Raimis SPIDER-MAN 3, är detta den andra filmen om Marvels seriefigur Venom. Den första filmen, VENOM, som kom 2018, var inget vidare. Dock hade den tilltalande film noir-vibbar, och Tom Hardy var inte helt hopplös som hjälten Eddie Brock; en journalist som råkar få den våldsamma, utomjordiska symbioten Venom boende i sin kopp. Den svarta geggan Venom tittade då och då ut ur Brocks kropp för att röja loss. Filmen var betydligt bättre när Venom inte var med.

Det är Andy Serkis som regisserat uppföljaren VENOM: LET THERE BE CARNAGE. Tom Hardy själv har varit med och skrivit filmens story. Det kan inte ha tagit lång tid - för att vara en Marvelfilm har den här filmen en så pass enkel story att till och med jag hängde med. Jag brukar annars ofta tappa tråden när en massa figurer jag inte minns vilka de är brakar samman, eftersom jag sällan minns vad som hände i den förra filmen. Om det nu inte handlar om Spindelmannen. 

Handlingen i den här filmen är föredömligt tunn. Den är så pass tunn att eftertexterna börjar rulla redan efter ungefär 85 minuter. Visst, eftertexterna avbryts för en bonusscen, men det är ju trevligt att filmen är kort.

Filmen inleds med en prolog som utspelar sig 1996. På en ungdomsanstalt blir de två intagna galningarna Frances Barrison och Cletus Kasady förälskade i vandra. Frances har superkrafter, hon kallas Shriek, eftersom hon ... tja, hon skriker. Och då blir folk döva och saker och ting far omkring och det är ett farligt hallå. Frances försöker rymma, men det går inte som planerat, och hon låses in på en superhemlig anstalt.

Hopp till nutid. Frances har blivit vuxen och spelas av Naomie Harris. Cletus i sin tur spelas nu av Woody Harrelson. Woody Harrelson är sextio år gammal. Han är femton år äldre än Naomie Harris. Oj, vad han har vuxit!

Cletus är inlåst även han, han är nämligen en bindgalen seriemördare som ska avrättas. Han har även en festlig frisyr. Eddie Brock, vars flickvän Anne (Michelle Williams) övergett honom för en annan, har gjort ett reportage om Cletus, men när Brock hälsar på i dödscellen, biter Cletus honom i handen. Cletus får i sig en bit av Venom, och då utvecklas symbioten Carnage i hans kropp. Cletus blir ett monster, rymmer, och beger sig ut för att hitta Frances, och de enda som kan stoppa framfarten är Eddie Brock och Venom. 

Jag såg VENOM: LET THERE BE CARNAGE i en IMAX-salong. När visningen var över, kändes det som om både ögon och öron blödde. Det här är en vansinnigt högljudd film. Den är så högljudd att ljudeffekterna överröstar filmmusiken. Och den är högljudd i princip hela tiden.

Eddie Brock pratar med Venom mest hela tiden, Venom babblar konstant - och han låter som Optimus Prime. Och han ska vara rolig. Tänk er en oavbrutet vitsande Optimus Prime. Humorn består mest i att Venom har sönder saker i Brocks lägenhet.

Den här filmen är även De öppna mästerskapen i överspel. De flesta spelar över ganska rejält. Fast Tom Hardy, som ibland är märkligt lik Snoddas, brukar spela över i många filmer. Var och varannan scen innehåller CGI, och en stor del av speltiden, kanske en tredjedel, består av Venoms fajtande med Carnage. Precis som HALLOWEEN KILLS mest går ut på att Michael Myers går runt och slaktar folk, går VENOM 2 ut på att det ska vara så många oblodiga blodbad - carnage - som möjligt.

Uppenbarligen gillar tonåringar att titta på det här; evighetslånga, öronbedövande CGI-fajter, men jag tyckte bara att det var jobbigt och påfrestande. Det här är för dumt och för simpelt. Och är inte skådespelarna i huvudrollerna för bra för en bagatellartad film som den här?

... Men jag gillade att Eddie Brock har frigående höns i sin lägenhet.



 1/2

 

 

(Biopremiär 20/10)


söndag 17 oktober 2021

Bio: Halloween Kills

Foton copyright (c) UIP

HALLOWEEN KILLS skulle haft premiär i oktober förra året, men så kom ju den där pandemin i vägen, och premiären fick flyttas fram ett helt år - det passar ju trots allt bäst att låta en film om halloween gå upp på bio när det är halloweentider. Fast å andra sidan, här i Sverige firar folk halloween precis när de vill, och själv firar jag inte alls. Inte mer än att jag ser en skräckfilm om dagen under oktober.

I min recension av 2018 års HALLOWEEN gick jag igenom hela filmserien, så det slipper jag göra den här gången. Dock är det ju rätt förvirrande med den där filmtiteln. John Carpenters ALLA HELGONS BLODIGA NATT från 1978 heter HALLOWEEN i original. Rob Zombies nyinspelning från 2007 heter HALLOWEEN. Uppföljaren från 2018 till Carpenters första film heter HALLOWEEN. Nästa år kommer en ny uppföljare till SCREAM, den femte filmen i serien. Den heter SCREAM. När man 2011 gjorde en prequel till 1982 års THE THING, döptes denna till THE THING. Vad är det med folk? Är det inte förvirrande nog att uppföljaren till RAMBO III heter RAMBO, medan det inte finns någon RAMBO 1, eftersom den heter FIRST BLOOD.

Jag tyckte att HALLOWEEN - alltså den från 2018 - var rätt bra. Den var underhållande, rätt spännande, och välregisserad av David Gordon Green. Green har även regisserat den nya HALLOWEEN KILLS.

... Men den här gången är filmen betydligt sämre. För att tala klarspråk: HALLOWEEN KILLS är en jävla röra. Som de säger i utlandet: it's all over the place.

Filmen inleds riktigt bra. De första scenerna utspelar sig i Haddonfield 1978, under seriemördaren Michael Myers ursprungliga härjning, dokumenterad i John Carpenters film. Det här är en  lovande inledning, här finns till och med en Donald Pleasence-imitatör som dr Loomis (om hans ansikte är deepfake vet jag inte). 

Därefter hoppas det till 2018, och historien tar vid där den förra filmen slutade. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) ligger på sjukhus. En massa människor träffas på en pub, några av de närvarande fajtades mot Michael Myers redan i filmen från 1978, som Marion (Nancy Stephens) och Lindsey (Kyle Richards).

Michael Myers är fortfarande lös i Haddonfield, och han går runt och slaktar folk i drivor. Han köttar folk till höger och vänster hela tiden. Tydligen är han på väg till huset där han som barn mördade sin syster, men det tar en evighet för honom att komma dit. Ett uppbåd på flera hundra människor jagar Myers, men de lyckas inte så bra med att stoppa honom. Poliserna är också usla på att stoppa Myers. Myers verkar ha utvecklat övernaturliga krafter sedan förra filmen, för den här gången bryr han sig inte när han blir knivhuggen eller skjuten. Han bara går vidare och fortsätter att döda alla som kommer i hans väg.

Jamie Lee Curtis är knappt med alls. Lite förvånande. Hon spenderar hela tiden på sjukhuset, och syns bara i ett fåtal scener; som om hon hyrts in över en helg. Istället handlar HALLOWEEN KILLS om en fruktansvärd massa människor. Hur många som helst. Det här är en stökig film - och den handlar inte om något speciellt, känns det som. Inte mer än att Michael Myers ska kunna mörda så många som möjligt på 105 minuter.

... Och sedan sluter filmen plötsligt. Tvärt. Utan något ordentligt slut. Detta beror på att fortsättningen HALLOWEEN ENDS har premiär om ett år. HALLOWEEN KILLS är alltså bara en halv film. 

Det här är en synnerligen våldsam och blodig film, den innehåller massor med splatter. Men det är lite svårt att bry sig när det inte finns en fungerande handling. Myers dödar för dödandets skull. Han går fram värre än Jason Vorhees i FREDAGEN DEN 13:E-filmerna.

HALLOWEEN KILLS har visst redan spelat in en massa pengar, och den går bättre än nya James Bond-filmen i USA. Jag undrar vad det kan bero på. Tycker publiken verkligen att det här är en bra skräckfilm? Eller är de bara svältfödda på genrefilm?

Hantverksmässigt finns det inte mycket att klaga på, filmfotot är bra, skådisarna gör väl bra ifrån sig, effekterna är bra, och John Carpenter har varit med och skrivit filmmusiken.

Tydligen ska PJ Soles och Bob Odenkirk vara med någonstans, men jag såg dem inte. Nick Castle, som spelade Michael Myers i originalfilmen, upprepar rollen - utom i inledningen, där den yngre Myers görs av Airon Armstrong.






 

(Biopremiär 15/10)


tisdag 5 oktober 2021

Bio: Titane

Foton copyright (c) Njutafilms

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag såg aldrig Julia Ducournaus första långfilm RAW, som kom 2016. Den blev rejält omskriven, eftersom delar av publiken på Bio Roy spydde, eller lämnade salongen, när filmen visades på Göteborgs filmfestival. Jag har vänner och kollegor i utlandet som tyckte att jag borde se RAW, "Du kommer att gilla den!" sa de, och tillade att händelserna i Göteborg sa mer om publiken, än om filmen. "Den är inte så farlig," sa mina vänner. Men om man inte är van vid att se den här typen av film, och om man inte visste vad man skulle få se, kan förstås reaktionen bli kraftig.

Sexton personer var närvarande på pressvisningen av TITANE. Strax innan filmen rullade igång, tittade biografföreståndaren in i salongen, och sa "Oj, är det så många som är intresserade av att se franskt våld?".

TITANE, vilket förstås är franska för grundämnet titan, är Julia Ducournaus andra långfilm. Filmen vann guldpalmen i Cannes i somras, och det var stående ovationer efter visningen. Efter att ha sett filmen är det inte utan att jag undrar varför den fick guldpalmen och varför publiken jublade i flera minuter. Det var kanske ett filmmässigt dåligt år i Cannes?

Varje år i Cannes brukar en eller två tävlingsfilmer sticka ut i egenskap av "skandalfilm". Filmer som innehåller chockerande våld, eller grafiskt sex, eller chockerande våld och grafiskt sex. Det brukar handla om regissörer som Gaspar Noé och hans gelikar. Folk som sett som sin uppgift att provocera, och som aldrig verkar växa ifrån detta, trots att de känns allt tröttare för varje ny film. 

TITANE bjuder på sex, naket och extremvåld. Men under handlingens gång hinner den även byta spår och bli något annat.

När jag först läste vad TITANE handlade om, tyckte jag att det lät som en David Cronenberg-film. Och till en början känns filmen också som något Cronenberg skulle kunna ha gjort.

Filmen inleds med en prolog, i vilken den lilla flickan Alexia sitter i baksätet i en bil hennes far kör. Alexia är en störig liten unge, hon skriker och hoppar och knäpper av sig bilbältet, och det bär sig inte bättre än att bilen kraschar. Alexia får en skallskada och en titanplatta opereras in i hennes huvud. Hon går ut och smeker sina föräldrars bil.

Hopp i tiden. Alexia är nu 32 och spelas av filmdebuterande Agathe Rousselle. Alexia är dansös och uppträder på något märkligt ställe där dansöser klänger på bilar. Om det är en bilsalong framgår inte. Alexia har även utvecklats till att bli en bindgalen mördare. Hon hugger ihjäl en beundrare på en parkeringsplats, hon slaktar brutalt en hel hög människor i en villa. Vi får även veta att hon har en dålig relation till sin far.

En natt har hon ett vildsint samlag med en bil hon är tänd på. Kyss Karlsson om hon inte blir gravid! 

Därefter ändrar filmen spår. Alexia är efterlyst, och byter både utseende och kön på ett synnerligen brutalt sätt. Hon utger sig för att vara en man, Adrien, som varit försvunnen sedan han var en liten pojke. En förvirrad brandchef, Vincent (den alltid utmärkte Vincent Lindon), dyker upp. Han är Adriens far, och hämtar hem sin son - som alltså är Alexia. Vincent verkar inse att den märklige unge mannen inte är hans son på riktigt, men han behöver Adrien för att må bra. Alexia i sin tur verkar behöva en kärleksfull far, vilket Vincent får bli.

På brandstationen finns förstås en massa brandmän. Killar som ofta går omkring med bar överkropp. Ibland har de disco, och det känns lite som Killinggängets TV-serie PERCY TÅRAR. Det rinner motorolja ur Alexias kroppsöppningar, sakta förvandlas hon till en cyborg, hennes mage växer, och hon döljer detta genom att bandagera magen. Detta är effektivt, trots att magen efter ett tag är enorm, lyckas hon bli lika slank som vanligt.

I slutändan tyckte jag faktiskt ... ingenting om TITANE. Det är en film som närmar sig-, kanske rentav hamnar i, facket Trash Disguised as Art. Till en början tyckte jag att filmen var rätt bra - när den är en surrealistisk och ultravåldsam thriller/skräckfilm. Det är väldigt likt David Cronenbergs CRASH, och kanske även samme regissörs RABID och DUBBELGÅNGARE. Här finns även en del drag av Dario Argento och David Lynch, vad gäller färgskalor och filmfoto, och när jag tänker efter går det även att associera till Shin'ya Tsukamotos TETSUO. Det är body horror och slasher. Det är chockerande och känns mest som ren och skär exploitation.

När handlingen flyttas till brandstationen, förvandlas filmen till ett drama. Ett märkligt drama, förstås. Ibland slinker det in lite udda humor. Jag hade föredragit om hela filmen var som den inledande delen - eller möjligtvis om hela filmen var som brandkårsdramat. Jag satt mest och väntade på att Alexia skulle föda sitt barn. Vad skulle komma ut? En liten Fiat? En hundkoja? En transformer?

Jag ser hur en del filmskribenter och andra tyckare slår knut på sig själva i sina försök att analysera filmen. Jag får veta att TITANE är ett viktigt inlägg i könsdebatten, med mera. Den handlar om att vad det innebär att vara en familj. Jag får veta att det är en intelligent film som kräver mycket av publiken.

Men jag tror nog att Ducournau i grund och botten främst är ute efter att chocka och provocera, samtidigt som hon är konstnärlig. Det ska vara "edgy". Hon lyckas väl sådär. Och jag är för gammal för sådant här, känner jag. Kanske hade jag gillat det här om jag var 25. Jag föredrar filmare som inte uttryckligen går in för att skapa konst, men som är så skickliga att det blir konst, oavsett genre - det kan vara allt från James Whale och Alfred Hitchcock till John Ford till Dario Argento och Lucio Fulci, och varför inte ovannämnde David Cronenberg. Det främsta målet var att göra en bra film. Dessa regissörer har gjort en del dåliga, eller direkt usla filmer, men när de var som bäst, blev resultaten stor filmkonst.

Om TITANE kommit för 30-40 år sedan, är det möjligt att den hade blivit totalförbjuden i Sverige. Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på det här, men seriemördardelen kan väl få en trea. Tja, det kan nog även brandstationsdelen få. Om jag är snäll. Men jag lär aldrig se om TITANE.

Många av de som såg filmen på pressvisningen i Göteborg, tyckte att den var djupt obehaglig och svår att sitta igenom. 



 

 


(Biopremiär 8/10)


onsdag 29 september 2021

Bio: No Time to Die

Foton copyright (c) SF Studios

Så är den då här till slut, NO TIME TO DIE, den sista filmen med Daniel Craig som James Bond. NO TIME TO DIE skulle ju gått upp på bio redan våren 2020, men så kom det en pandemi i vägen, och premiären sköts upp gång på gång - samtidigt som intresset för filmen svalnade alltmer, inbillar jag mig. Men, nu har jag sett den.

Inför filmens ursprungliga premiärdatum såg jag om alla Bondfilmerna. Ja, kanske inte riktigt alla, jag valde nog bort några. Nu är det alltså ett och ett halvt år sedan jag gjorde detta återbesök, men omtitten gjorde att jag fick omvärdera en hel del av filmerna.

Jag brukar hävda att 1969 års I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST med George Lazenby är den bästa Bond-filmen. Det tycker jag nog fortfarande. Men - de filmer jag sett om flest gång sedan de kom, och som jag fortfarande ser om lite då och då, är de som kom mellan 1977 och 1981, det vill säga ÄLSKADE SPION, MOONRAKER och UR DÖDLIG SYNVINKEL. MOONRAKER var den första Bondfilm jag såg, när den kom 1979. Jag var i London med mina föräldrar 1977 och imponerades djupt av den enorma affischen utanför Odeonbiografen, Bond var överallt, men det dröjde till en sommarrepris någon gång efter 1979 innan jag faktiskt såg filmen. 

ÄLSKADE SPION i London 1977.

MOONRAKER är en film man inte får tycka om - men jag jag tycker att den är fantastiskt kul. Bitvis otroligt dum, men konstant underhållande och med imponerande studiobyggen. De här tre filmerna från 1977-1981 har det gemensamt, de är fantastiskt underhållande. Därefter började Roger Moore, och filmerna med honom, tackla av. Att jag har ett nostalgiskt förhållande till de här tre filmerna spelar förstås också in.

"Men det är ju Sean Connery som är den riktige Bond!" utbrister många av er. Visst, Connery är bra i sina filmer - men filmerna håller inte riktigt, tycker jag. Jag mindes MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER som fantastisk, men även den tyckte jag var lite väl träig. Faktum är, att den Conneryfilm jag nu gillade bäst, är comebacken utanför den egentliga serien; NEVER SAY NEVER AGAIN från 1983. Den tycker jag dessutom är en av 80-talets bästa Bondfilmer. De som är 20-30 år äldre än jag har en nostalgisk relation till Sean Connery, på samma sätt som jag har en till Roger Moore.

Jag tillhör de som accepterade Timothy Dalton på en gång, jag hade inga som helst problem med honom, tvärtom tycker jag att han är jättebra i rollen, även om humorn skruvades ner rejält. Det blev bara två filmer för hans del, och de bjuder på robust 80-talsaction.

Med start 1995 gjorde Pierce Brosnan fyra Bondfilmer. Jag hade inte sett de här sedan de kom, innan jag såg om dem förra året. Jag mindes Brosnan som en bra Bond i en ojämn filmserie. Jag recenserade ett par av dem i HD/NST, och en rubrik löd "James Bond räcker inte till". Jag måste säga att det inte var speciellt kul att se om de här - Brosnan är nog den sämste James Bond hittills. Det är först i den sista filmen, den flängda och festliga DIE ANOTHER DAY, han känns bekväm i rollen, och agerar charmigt avspänt som i sin TV-serie REMINGTON STEELE.

Så kommer vi då fram till Daniel Craig. En herre jag aldrig riktigt accepterat som James Bond. CASINO ROYALE var en rejäl nystart, och tonen blev hårdare och aningen mer realistisk. Nu gav man sig åter på att göra det man försökte göra på 80-talet med Daltons filmer, fast den här gången gick det hem hos publiken.

Jag tyckte att CASINO ROYALE, 2006, var bra, med filmen därpå, QUANTUM OF SOLACE, var bara en obegriplig och öronbedövande actionorgie. När jag såg den 2008 klagade jag och de flesta andra på att det var omöjligt att följa med i handlingen - till och med Judi Dench sa att hon inte riktigt förstod vad filmen handlade om. Jag såg om QUANTUM, och jag har redan glömt vad den handlar om - men jag tror att det är någon variant på Polanskis CHINA TOWN.

SKYFALL är dock en fantastisk film. Det är en fantastisk film. Det är en majestätisk film. Den är vacker och fascinerande. Men! Precis som Craigs övriga filmer, vill jag inte riktigt kalla den för en Bondfilm, även om filmens huvudperson är en agent som heter James Bond. SKYFALL följdes av SPECTRE. En del reagerade på att jag skrev en positiv recension av denna. Många hatade SPECTRE. Jag vet inte riktigt varför så många hatade den. Själv hade jag längtat efter att åter få se en överspelande skurk och lite mer tjoflöjt.

... Och då har vi kommit fram till NO TIME TO DIE. Daniel Craig tackar för sig. Distributören lät meddela att vi absolut inte får ha med några spoilers i våra recensioner, vi får inte förstöra nöjet för publiken. Hmm ... Det brinner verkligen i fingrarna, delar av filmen bygger nämligen på överraskningar. Innan filmen startade skojade en kollega om hur den skulle sluta, och han hade tammefan rätt!

Nå. NO TIME TO DIE, som regisserats av Cary Joji Fukunaga (kan man göra JANE EYRE kan man göra Bond!), inleds med en hela 25 minuter lång prolog. En liten fransk flicka bor med sin vinpimplande morsa i ett ödsligt hus bland snöiga berg. En maskerad man kommer in och skjuter ihjäl den berusade kvinnan som degar i soffan, men det är kvinnans make mördaren är ute efter. Flickan kommer undan.

Vi hoppar några decennier fram i tiden, och flickan har vuxit upp till dr Madeleine Swann (Léa Seydoux), James Bonds flickvän, som vi presenterades för i SPECTRE. Bond, den late drulen, har gått i pension, och häckar med Madeleine på Jamaica. Men, när de åker till Italien och Bond besöker sin gamla kärlek Vespers grav, dyker det upp folk som försöker ta kol på honom. Han gissar att Madeleine döljer något, så han säger upp bekantskapen och sätter henne på ett tåg.

... Och först nu följer förtexterna, till vilka det rätt trista ledmotivet spelas.

Fem år senare. Bond är fortfarande pensionär, när CIA-agenten Felix Leiter (Jeffrey Wright) dyker upp och behöver hjälp. Brottsorganisationen Spectre är i farten igen. Blofeld (Christoph Waltz) sitter i fängelse, men verkar styra allt från sin cell. En forskare spelad av svenske David Dencik har kidnappats, han har utvecklat det slutgiltiga kemiska vapnet; Herakles, som riktas in på offrens DNA. Spectre vill förstås använda detta. Men allt är inte som det ser ut. Och den maskerade mannen från prologen dyker förstås upp igen, han är en viss Lyutsifer Safin (Rami Malek), som pratar med obehaglig röst och som är filmens huvudskurk.

Pensionären Bond klampar upp till Secret Service, och där visar det sig att han ersatts med en ny 007:a, en kvinna som heter Nomi (Lashana Lynch). Chefen M (Ralph Fiennes) gillar inte att Bond jobbar för CIA, så han sveper ett par glas whisky, vilket ju är brukligt. Bond ger sig iväg för att hitta- och stoppa Safin, och Madeleine dyker förstås upp igen, eftersom hon står högt upp i rollistan.

NO TIME TO DIE lider av ett par stora problem. Det främsta problemet är att den är åt helvete för lång. Den varar två timmar och 43 minuter. Den är en hel timme för lång - och denna sista timme känns som en enda stor antiklimax. Den bygger upp till ett slut jag personligen tycker är riktigt, riktigt visset. Men, fram till denna sista timme tyckte jag att filmen var riktigt bra.  

Det andra problemet är filmen gjorts till något slags märklig snyftare. James Bond är djupt förälskad i Madeleine, och han saknar Vesper. Det är mycket tårar. Visst, Ian Flemings romangestalt fungerar inte i vår tid, inte som han är skriven i böckerna, och inte som han skildrades i filmerna från 1960- och 70-talen. Figuren måste justeras - men att göra honom gråtmild är förstås fel, Bond är ingen sentimental romantiker. Daniel Craig är inte James Bond i den här filmen, han är någon annan.

En del har under de gångna åren fruktat att det är den nya figuren Nomi, den nya 007, som är filmens nya hjälte. Det har klagats extra mycket på att hon är en svart kvinna, framför allt de de mer reaktionära lägren. Nu visar det sig att Nomis roll i filmen är förhållandevis marginell, det är Bond som är huvudpersonen. En annan märklig diskussion, är den om att Bond nu bör spelas av en kvinna. Visst, låt Bond spelas av en kvinna! Men då måste Modesty Blaise spelas av en man, om de gör en film om henne, annars blir det inte rättvist.

Det kanske mest uppseendeväckande i NO TIME TO DIE är att M i en scen blir förbannad och utbrister "For fuck's sake!" - det måste väl vara första gången det sägs "fuck" i en Bondfilm?

Någon egentlig Bondkänsla, den som fanns i de äldre filmerna, infinner sig aldrig, magin saknas - med ett undantag: Bond åker till Kuba, för att där assisteras av en agent som heter Paloma (Ana de Armas), som är söt, rolig, och charmig - och iförd en rejält urringad klänning. Bond byter om till smoking, de beställer drinkar, och sedan börjar de slåss med- och skjuta på attackerande skurkar. Plötsligt tar Bond och Paloma en 30 sekunders cocktailpaus i striden - för att sedan fortsätta att slåss och skjuta. Detta är det enda i hela filmen som är kul, och jag skulle vilja att hela filmen var så. Tyvärr tackar Paloma för sig när uppdraget är utfört, och försvinner ur handlingen.

Sist i eftertexterna står det som vanligt "James Bond will return". Vi som satt kvar skrattade glatt åt detta.

När - eller om - de påbörjar en ny filmserie om James Bond, hoppas jag att de återgår till att göra kul filmer. Nu har vi sett Bond som en våldsam flåbuse i fem filmer, nu kan vi det här.


 




(Biopremiär 30/9)


onsdag 22 september 2021

Bio: Pig

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Avdelningen för grisfilmer.

... Och för Nicolas Cage. För nu är han tillbaka igen, på bio till och med.

PIG, i regi av långfilmsdebuterande Michael Sarnoski, är en synnerligen unik film. Det är en väldigt märklig film. Det är dessutom en oerhört bra film! 

Filmen anses tillhöra genrerna drama och thriller, och, tja, det gör den väl. Med betoning på drama. Men det här är även något slags väldigt udda kriminalhistoria, så nog är det även lite thriller över det hela. En tryffelthriller.

Nicolas Cage spelar Rob, en man med ett mystiskt förflutet. Rob är en trashank som bor i ett ruckel till stuga i en skog i Portland, Oregon. Där häckar han tillsammans med sin älskade gris, ett skickligt tryffelsvin.

En gång i veckan får Rob besök av Amir (Alex Wolff), ett rikemansbarn som anländer i sin Camaro, spelar klassisk musik, och köper tryffel för dyra pengar.

En natt attackeras Rob i sin stuga. Han slås ner - och grisen stjäls. Den här grisen betydde allt för Rob, så han ger sig genast iväg för att leta upp den och de som stal den. Amir tvingas hjälpa Rob, till en början ytterst motvilligt, men långsamt sammanfogas pusselbitarna, Amir inser vem Rob är, och en vänskap uppstår.

PIG är en lågbudgetfilm som spelades in på tjugo dagar. Nicolas Cage är nedtonad som Rob. Ja, han är väldigt nedtonad. Han får inte sina sedvanliga utbrott, och det här är en film där man lagar mat istället för att slåss när man konfronterar skurkar. Filmen innehåller dock en besynnerlig, våldsam och blodig scen, vilken antagligen är orsaken till att den här filmen är barnförbjuden. Nu är det här ingen film för barn till att börja med - men ändå.

Den skitige Rob tvättar sig inte under filmens gång. Han har intorkat blod i ansiktet efter överfallet i början, men det bekommer honom inte. Han är en tystlåten man som har förlorat allt i livet, verkar det som, och nu har han även förlorat sin gris.

Det här är en fascinerande film att titta på. Det är en lågmäld historia. Kasten är tvära, berättelsen pendlar mellan de djupa skogarna med grådaskigt väder, konstiga typer som bor i husvagn, och flotta lyxrestauranger frekventerade av det så kallade fina folket. Filmen är indelad i tre kapitel, vilka är döpta efter maträtter.

Nicolas Cage medverkar i alldeles för många filmer. Det påstås ju att han har skulder upp över öronen, att det är därför han jobbar så mycket, och mestadels figurerar i mer eller mindre usla filmer som släpps direkt på DVD eller streaming. Cage har blivit ett skämt och hans överspel är legendariskt. 

Men, Cage kan ju vara bra när han vill. Och när han vill vara bra, är han riktigt bra. Och i PIG är han riktigt bra. Jag tycker mycket om den här udda lilla filmen.

Ska du bara se en grisfilm i år, ska du se den här. PIG är årets grisfilm!


 

 

 

(Biopremiär 24/9)


tisdag 14 september 2021

Bio: Dune

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

För ungefär 40 år sedan lånade jag Frank Herberts roman "Arrakis - ökenplaneten", som "Dune" heter i Sverige, på biblioteket. Jag hade läst i Jules Verne-magasinet och i science fiction-fanzines att denna bok från 1965 är en klassiker. Utgåvan jag lånade hade ett trist omslag som fick den att se ut som "Bröderna Lejonhjärta". Men jag läste aldrig boken. Eller så började jag läsa den, men tyckte att den var alldeles för trist och tungrodd.

1984 hade David Lynchs beryktade filmatisering av Herberts roman premiär. Jag såg den aldrig på bio, jag hyrde den på video en tid senare. Lynchs DUNE är ju mest känd för att vara en mastodontflopp utan like. En svindyr film som inte funkade alls, och som få gick och såg. Jag såg faktiskt om den filmen för ett par månader sedan. Den finns på Netflix, men jag såg den på Blu-ray. På den svenska utgåvan ligger även den längre TV-versionen, men jag nöjde mig med den vanliga bioversionen.

Jag förstår varför filmen floppade, och jag undrar hur någon kan ha trott att den skulle bli framgångsrik till att börja med. David Lynchs DUNE är fullkomligt obegriplig. Det har pratats och skrivits mycket om att Lynch inte fick klippa filmen som han ville, att den var flera timmar kortare än det var tänkt, och så vidare - men, det spelar ingen roll hur lång filmen är. Det är manuset och berättandet som inte funkar. Om den vore tre, fyra, eller fem timmar lång, hade den troligtvis varit lika obegriplig - men även olidligt lång.

Dock tycker jag att DUNE från 1984 är en av de snyggaste science fiction-filmer som gjorts. Jag tilltalas av estetiken; det är Blixt Gordon och steampunk. Det är maffigt och färgsprakande. Detta gör att filmen är kul att titta på, även om man inte begriper någonting.

Redan i mitten av 1970-talet skulle romanen filmatiseras. Då var det den härlige vildhjärnan Alejandro Jodorowsky som höll i spakarna. Jodorowsky anlitade HR Giger, Chris Foss och Jean "Moebius" Giraud för att designa kulisser och gestalter, Dan O'Bannon skulle stå för specialeffekterna, Pink Floyd skulle komponera musiken, och till rollerna anlitades folk som Salvador Dalí, Orson Welles, Mick Jagger och Udo Kier. Tyvärr lyckades man aldrig skrapa ihop tillräckligt med pengar, budgeten växte konstant, och projektet lades ner. Det är ju synd - det här hade kunnat bli en lika fantastisk som vansinnig film. Den som vill veta mer om detta filmprojekt kan se dokumentärfilmen JODOROWSKY'S DUNE, som kom 2013.

TV-serien DUNE från 2000 har jag inte sett.

Så är vi då framme vid 2021 års filmatisering. Okej, egentligen är det inte 2021 års filmatisering, den skulle haft premiär för nästan ett år sedan, vilket pandemin satte stopp för. Istället premiärvisades DUNE på filmfestivalen i Venedig alldeles nyligen. Jag läste att den fick stående ovationer. Jasså? Behövde publiken få igång blodcirkulationen? Hade de fått träsmak i röven och kände för att stå upp.

Det är kanadensaren Denis Villeneuve som regisserat. Det senaste han gjorde var den mindre lyckade BLADE RUNNER 2049. Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att det bästa han gjort nog är thrillern PRISONERS.

Nå. DUNE. I filmens förtexter står det DUNE PART ONE. Vi får alltså ingen avslutad berättelse. Vad jag vet har man inte börjat spela in del två än, så det kommer att dröja flera år innan publiken får reda på hur det går. Floppar denna första del, kommer kanske ingen del två.

David Lynchs film är alltså fullkomligt obegriplig - men Villeneuves film är inte mycket bättre. Den är bara aningen mer begriplig. Handlingen är så luddig att varken SF Studios, som distribuerar i Sverige, eller Warner Bros i USA lyckas sammanfatta handlingen på sina respektive webbsidor. Det står bara att Paul Atreides är en briljant ung man som måste resa till universums farligaste planet för att säkra sitt folks framtid, och att illasinnade krafter är ute efter planetens viktigaste råvara; kryddor. Kryddor som behövs för att flyga rymdskepp och ha sig. Man kan sammanfatta handlingen med tre ord: det händer ingenting.

DUNE är en film om folk som bor i mörka betongbunkrar. De har rymdskepp och flygmaskiner, men de verkar inte ha uppfunnit glödlampan. Eller tapeter. Filmen ser ut att vara inspelad i ett övergivet parkeringshus på Hisingen. När de inte är ute i öknen. Eller besöker Glumslövs backar, vilket de ser ut att göra i början av filmen. Färgskalan pendlar mellan grått och sepia. Ett par gånger dränks bilden i ett rött sken, men sedan är det grått igen. Betong, betong, och bleka ansikten.

Den unge hjälten Paul spelas av Timothée Chalamet. I Lynchs version gjordes Paul av Kyle Maclachlan. Maclachlan har en bra, rejäl haka. Chalamet har ingenting. Han har så dålig utstrålning att han knappt fångas av kameran. Rebecca Ferguson spelar Pauls morsa, lady Jessica. Hon är med sin påg mest hela tiden under filmens händelser. Bland annat kraschar de med en flygmaskin i öknen två gånger. Det räckte inte med en gång, så det gör det en gång till. Ja, något måste de ju hitta på för att fylla ut speltiden, som hamnar på två timmar och 35 minuter.

Stellan Skarskård spelar filmens storskurk, den onde Baron Vladimir Harkonnen. Han är stor som Jabba the Hut. Han tycker om mat. I en scen ser det ut som om han tar sig ett bajsbad. Charlotte Rampling går omkring med ett myggnät eller vad det nu är över huvudet, Oscar Isaac har skägg, Josh Brolin ser sur ut, Dave Bautista är slem, och Jason Momoa spelar en kille jag trodde skulle vara hjälten, men inte fan är han det. Javier Bardem dyker upp som en snubbe som spottar. Zendaya spelar en ökentös som figurerar i Pauls drömmar, men han träffar henne på riktigt också. Förstås. 

DUNE är fullkomligt humorbefriad. Det här är en gravallvarlig film. Inga rollfigurer presenteras ordentligt, inga besitter utmärkande personligheter. Flera stycken av dem stryker med och jag brydde mig inte, eftersom jag inte riktigt visste vilka de var och vad de hade med det hela att göra. Den här filmen består av folk som gör saker, och man tänker, jaha, vad håller de nu på med?

Efter visningen sa min kompis, som jag såg filmen med, att den kändes som första avsnittet av en TV-serie på HBO. Vilket stämmer. Vi såg DUNE i en IMAX-salong, men det här är ingen film som kräver en jätteduk. Det är en överraskande ful film. Här finns ett par mäktiga scener, men de är inte många. Skurkarmén ser ut som något ur Métal Hurlant, vilket är lite coolt, övriga arméer och annat löst folk, däribland Paul, verkar mest inspirerade av italienska fascister.

DUNE känns som en religiös allegori, vilket det nog också är. Gamla testamentet (eller nya?) i rymden. Detta intryck förstärks av Hans Zimmers oerhört vissna filmmusik, som har klara New Age-drag. Redan i början pratas det om att Paul är the One. Universums hopp. Frälsaren.

Trots att handlingen utspelar sig i yttre rymden, mäter man avstånd i meter. Man dricker kaffe. En jävel spelar säckpipa. Paul och hans morsa har även lånat the Force av Luke Skywalker, de pratar med monsterröst, och då lyder folk.

Jag ser att en del redan kallar den här filmen för "mästerverk". DUNE är inget mästerverk. Det är en lång och tråkig film, helt utan krydda. Inte ens salt och peppar.

Just det, det förekommer ju sandmaskar också. Dem hade jag glömt.

För en stund sedan läste jag att DUNE kommer att släppas på streamingtjänsten HBO Max i USA samtidigt som den går upp på bio.

Även om boken "Arrakis - ökenplaneten" troligtvis är omöjlig att filmatisera, hade jag gärna velat se Jodorowskys version. Om han lyckats göra den. Och jag tittar mycket hellre på David Lynchs bänga version, än ser Villeneuves film en gång till.



 

 

 

(Biopremiär 15/10)

söndag 12 september 2021

Bio: Malignant

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

James Wan är den halvbakade skräckfilmens mästare. Wan slog igenom 2004 med lågbudgetfilmen SAW, och han har förvisso gjort actionfilmerna FAST & FURIOUS 7 och AQUAMAN, men i övrigt har han bara regisserat skräckfilmer. Han har även producerat ytterligare några skräckfilmer. Och de känns alla rätt halvbakade. Ofärdiga. Det är något som saknas.

MALIGNANT, vilket betyder elak, ändrar inte mina åsikter om James Wan. Jag noterar att en del, främst amerikaner, hävdar att det finns kraftiga drag av Dario Argento i den här filmen. Nej, det håller jag väl inte med om. Om man nu inte tycker att det räcker med närbilder på en utstuderad kniv för att en film ska kännas som något av Argento.

Jag associerar snarare till Frank Henenlotters BASKET CASE. Och till Stephen Kings roman "Stark". Här och var går det heller inte att låta bli att tänka på MATRIX. En skräckversion av MATRIX? Jo, lite grann så är det här.  

Annabelle Wallis spelar Madison, som efter att ha misshandlats av sin man förlorar det barn hon var gravid med. Madison börjar även se mardrömslika syner. Hon ser olika människor bestialiskt mördas av en långhårig varelse iförd em lång, svart rock. Det är bara det att morden sker i verkligheten

Två poliser spelade av George Young och Michole Briana White, utreder morden, och misstankarna riktas mot Madison, vars förklaringar känns alldeles för otroliga. Madison tror nämligen att det är hennes låtsaskompis från barndomen, Gabriel, som är mördaren. Det säger sig själv att poliserna inte tror på sådana dumheter.

Poliserna får dock tillfälle att strida mot Gabriel - och det är detta som gör att MALIGNANT känns som en skräckversion av MATRIX. Vilt skjutande och vilda slagsmål med en buseman iförd lång svart rock, och som upphäver tyngdlagen.

Det finna ett par bra scener i Wans film. Ett par inspirerade inslag. Men som helhet funkar denna alldeles för långa film inte. Det är mycket mörker, så pass mycket att det ibland är svårt att se något, och det är mycket blod, våld och splatter. Men det blir aldrig spännande eller otäckt. Det hela är lite för slickat, lite för plastigt. Det är något som saknas. Dessutom innehåller filmen alldeles, alldeles för många datoranimationer. Det här är så intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva.

Zoë Bell har en liten roll som vred fånge.



 

 

 

 

(Biopremiär 10/9)