Visar inlägg med etikett bio. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bio. Visa alla inlägg

onsdag 22 september 2021

Bio: Pig

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Avdelningen för grisfilmer.

... Och för Nicolas Cage. För nu är han tillbaka igen, på bio till och med.

PIG, i regi av långfilmsdebuterande Michael Sarnoski, är en synnerligen unik film. Det är en väldigt märklig film. Det är dessutom en oerhört bra film! 

Filmen anses tillhöra genrerna drama och thriller, och, tja, det gör den väl. Med betoning på drama. Men det här är även något slags väldigt udda kriminalhistoria, så nog är det även lite thriller över det hela. En tryffelthriller.

Nicolas Cage spelar Rob, en man med ett mystiskt förflutet. Rob är en trashank som bor i ett ruckel till stuga i en skog i Portland, Oregon. Där häckar han tillsammans med sin älskade gris, ett skickligt tryffelsvin.

En gång i veckan får Rob besök av Amir (Alex Wolff), ett rikemansbarn som anländer i sin Camaro, spelar klassisk musik, och köper tryffel för dyra pengar.

En natt attackeras Rob i sin stuga. Han slås ner - och grisen stjäls. Den här grisen betydde allt för Rob, så han ger sig genast iväg för att leta upp den och de som stal den. Amir tvingas hjälpa Rob, till en början ytterst motvilligt, men långsamt sammanfogas pusselbitarna, Amir inser vem Rob är, och en vänskap uppstår.

PIG är en lågbudgetfilm som spelades in på tjugo dagar. Nicolas Cage är nedtonad som Rob. Ja, han är väldigt nedtonad. Han får inte sina sedvanliga utbrott, och det här är en film där man lagar mat istället för att slåss när man konfronterar skurkar. Filmen innehåller dock en besynnerlig, våldsam och blodig scen, vilken antagligen är orsaken till att den här filmen är barnförbjuden. Nu är det här ingen film för barn till att börja med - men ändå.

Den skitige Rob tvättar sig inte under filmens gång. Han har intorkat blod i ansiktet efter överfallet i början, men det bekommer honom inte. Han är en tystlåten man som har förlorat allt i livet, verkar det som, och nu har han även förlorat sin gris.

Det här är en fascinerande film att titta på. Det är en lågmäld historia. Kasten är tvära, berättelsen pendlar mellan de djupa skogarna med grådaskigt väder, konstiga typer som bor i husvagn, och flotta lyxrestauranger frekventerade av det så kallade fina folket. Filmen är indelad i tre kapitel, vilka är döpta efter maträtter.

Nicolas Cage medverkar i alldeles för många filmer. Det påstås ju att han har skulder upp över öronen, att det är därför han jobbar så mycket, och mestadels figurerar i mer eller mindre usla filmer som släpps direkt på DVD eller streaming. Cage har blivit ett skämt och hans överspel är legendariskt. 

Men, Cage kan ju vara bra när han vill. Och när han vill vara bra, är han riktigt bra. Och i PIG är han riktigt bra. Jag tycker mycket om den här udda lilla filmen.

Ska du bara se en grisfilm i år, ska du se den här. PIG är årets grisfilm!


 

 

 

(Biopremiär 24/9)


tisdag 14 september 2021

Bio: Dune

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

För ungefär 40 år sedan lånade jag Frank Herberts roman "Arrakis - ökenplaneten", som "Dune" heter i Sverige, på biblioteket. Jag hade läst i Jules Verne-magasinet och i science fiction-fanzines att denna bok från 1965 är en klassiker. Utgåvan jag lånade hade ett trist omslag som fick den att se ut som "Bröderna Lejonhjärta". Men jag läste aldrig boken. Eller så började jag läsa den, men tyckte att den var alldeles för trist och tungrodd.

1984 hade David Lynchs beryktade filmatisering av Herberts roman premiär. Jag såg den aldrig på bio, jag hyrde den på video en tid senare. Lynchs DUNE är ju mest känd för att vara en mastodontflopp utan like. En svindyr film som inte funkade alls, och som få gick och såg. Jag såg faktiskt om den filmen för ett par månader sedan. Den finns på Netflix, men jag såg den på Blu-ray. På den svenska utgåvan ligger även den längre TV-versionen, men jag nöjde mig med den vanliga bioversionen.

Jag förstår varför filmen floppade, och jag undrar hur någon kan ha trott att den skulle bli framgångsrik till att börja med. David Lynchs DUNE är fullkomligt obegriplig. Det har pratats och skrivits mycket om att Lynch inte fick klippa filmen som han ville, att den var flera timmar kortare än det var tänkt, och så vidare - men, det spelar ingen roll hur lång filmen är. Det är manuset och berättandet som inte funkar. Om den vore tre, fyra, eller fem timmar lång, hade den troligtvis varit lika obegriplig - men även olidligt lång.

Dock tycker jag att DUNE från 1984 är en av de snyggaste science fiction-filmer som gjorts. Jag tilltalas av estetiken; det är Blixt Gordon och steampunk. Det är maffigt och färgsprakande. Detta gör att filmen är kul att titta på, även om man inte begriper någonting.

Redan i mitten av 1970-talet skulle romanen filmatiseras. Då var det den härlige vildhjärnan Alejandro Jodorowsky som höll i spakarna. Jodorowsky anlitade HR Giger, Chris Foss och Jean "Moebius" Giraud för att designa kulisser och gestalter, Dan O'Bannon skulle stå för specialeffekterna, Pink Floyd skulle komponera musiken, och till rollerna anlitades folk som Salvador Dalí, Orson Welles, Mick Jagger och Udo Kier. Tyvärr lyckades man aldrig skrapa ihop tillräckligt med pengar, budgeten växte konstant, och projektet lades ner. Det är ju synd - det här hade kunnat bli en lika fantastisk som vansinnig film. Den som vill veta mer om detta filmprojekt kan se dokumentärfilmen JODOROWSKY'S DUNE, som kom 2013.

TV-serien DUNE från 2000 har jag inte sett.

Så är vi då framme vid 2021 års filmatisering. Okej, egentligen är det inte 2021 års filmatisering, den skulle haft premiär för nästan ett år sedan, vilket pandemin satte stopp för. Istället premiärvisades DUNE på filmfestivalen i Venedig alldeles nyligen. Jag läste att den fick stående ovationer. Jasså? Behövde publiken få igång blodcirkulationen? Hade de fått träsmak i röven och kände för att stå upp.

Det är kanadensaren Denis Villeneuve som regisserat. Det senaste han gjorde var den mindre lyckade BLADE RUNNER 2049. Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att det bästa han gjort nog är thrillern PRISONERS.

Nå. DUNE. I filmens förtexter står det DUNE PART ONE. Vi får alltså ingen avslutad berättelse. Vad jag vet har man inte börjat spela in del två än, så det kommer att dröja flera år innan publiken får reda på hur det går. Floppar denna första del, kommer kanske ingen del två.

David Lynchs film är alltså fullkomligt obegriplig - men Villeneuves film är inte mycket bättre. Den är bara aningen mer begriplig. Handlingen är så luddig att varken SF Studios, som distribuerar i Sverige, eller Warner Bros i USA lyckas sammanfatta handlingen på sina respektive webbsidor. Det står bara att Paul Atreides är en briljant ung man som måste resa till universums farligaste planet för att säkra sitt folks framtid, och att illasinnade krafter är ute efter planetens viktigaste råvara; kryddor. Kryddor som behövs för att flyga rymdskepp och ha sig. Man kan sammanfatta handlingen med tre ord: det händer ingenting.

DUNE är en film om folk som bor i mörka betongbunkrar. De har rymdskepp och flygmaskiner, men de verkar inte ha uppfunnit glödlampan. Eller tapeter. Filmen ser ut att vara inspelad i ett övergivet parkeringshus på Hisingen. När de inte är ute i öknen. Eller besöker Glumslövs backar, vilket de ser ut att göra i början av filmen. Färgskalan pendlar mellan grått och sepia. Ett par gånger dränks bilden i ett rött sken, men sedan är det grått igen. Betong, betong, och bleka ansikten.

Den unge hjälten Paul spelas av Timothée Chalamet. I Lynchs version gjordes Paul av Kyle Maclachlan. Maclachlan har en bra, rejäl haka. Chalamet har ingenting. Han har så dålig utstrålning att han knappt fångas av kameran. Rebecca Ferguson spelar Pauls morsa, lady Jessica. Hon är med sin påg mest hela tiden under filmens händelser. Bland annat kraschar de med en flygmaskin i öknen två gånger. Det räckte inte med en gång, så det gör det en gång till. Ja, något måste de ju hitta på för att fylla ut speltiden, som hamnar på två timmar och 35 minuter.

Stellan Skarskård spelar filmens storskurk, den onde Baron Vladimir Harkonnen. Han är stor som Jabba the Hut. Han tycker om mat. I en scen ser det ut som om han tar sig ett bajsbad. Charlotte Rampling går omkring med ett myggnät eller vad det nu är över huvudet, Oscar Isaac har skägg, Josh Brolin ser sur ut, Dave Bautista är slem, och Jason Momoa spelar en kille jag trodde skulle vara hjälten, men inte fan är han det. Javier Bardem dyker upp som en snubbe som spottar. Zendaya spelar en ökentös som figurerar i Pauls drömmar, men han träffar henne på riktigt också. Förstås. 

DUNE är fullkomligt humorbefriad. Det här är en gravallvarlig film. Inga rollfigurer presenteras ordentligt, inga besitter utmärkande personligheter. Flera stycken av dem stryker med och jag brydde mig inte, eftersom jag inte riktigt visste vilka de var och vad de hade med det hela att göra. Den här filmen består av folk som gör saker, och man tänker, jaha, vad håller de nu på med?

Efter visningen sa min kompis, som jag såg filmen med, att den kändes som första avsnittet av en TV-serie på HBO. Vilket stämmer. Vi såg DUNE i en IMAX-salong, men det här är ingen film som kräver en jätteduk. Det är en överraskande ful film. Här finns ett par mäktiga scener, men de är inte många. Skurkarmén ser ut som något ur Métal Hurlant, vilket är lite coolt, övriga arméer och annat löst folk, däribland Paul, verkar mest inspirerade av italienska fascister.

DUNE känns som en religiös allegori, vilket det nog också är. Gamla testamentet (eller nya?) i rymden. Detta intryck förstärks av Hans Zimmers oerhört vissna filmmusik, som har klara New Age-drag. Redan i början pratas det om att Paul är the One. Universums hopp. Frälsaren.

Trots att handlingen utspelar sig i yttre rymden, mäter man avstånd i meter. Man dricker kaffe. En jävel spelar säckpipa. Paul och hans morsa har även lånat the Force av Luke Skywalker, de pratar med monsterröst, och då lyder folk.

Jag ser att en del redan kallar den här filmen för "mästerverk". DUNE är inget mästerverk. Det är en lång och tråkig film, helt utan krydda. Inte ens salt och peppar.

Just det, det förekommer ju sandmaskar också. Dem hade jag glömt.

För en stund sedan läste jag att DUNE kommer att släppas på streamingtjänsten HBO Max i USA samtidigt som den går upp på bio.

Även om boken "Arrakis - ökenplaneten" troligtvis är omöjlig att filmatisera, hade jag gärna velat se Jodorowskys version. Om han lyckats göra den. Och jag tittar mycket hellre på David Lynchs bänga version, än ser Villeneuves film en gång till.



 

 

 

(Biopremiär 15/10)

söndag 12 september 2021

Bio: Malignant

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

James Wan är den halvbakade skräckfilmens mästare. Wan slog igenom 2004 med lågbudgetfilmen SAW, och han har förvisso gjort actionfilmerna FAST & FURIOUS 7 och AQUAMAN, men i övrigt har han bara regisserat skräckfilmer. Han har även producerat ytterligare några skräckfilmer. Och de känns alla rätt halvbakade. Ofärdiga. Det är något som saknas.

MALIGNANT, vilket betyder elak, ändrar inte mina åsikter om James Wan. Jag noterar att en del, främst amerikaner, hävdar att det finns kraftiga drag av Dario Argento i den här filmen. Nej, det håller jag väl inte med om. Om man nu inte tycker att det räcker med närbilder på en utstuderad kniv för att en film ska kännas som något av Argento.

Jag associerar snarare till Frank Henenlotters BASKET CASE. Och till Stephen Kings roman "Stark". Här och var går det heller inte att låta bli att tänka på MATRIX. En skräckversion av MATRIX? Jo, lite grann så är det här.  

Annabelle Wallis spelar Madison, som efter att ha misshandlats av sin man förlorar det barn hon var gravid med. Madison börjar även se mardrömslika syner. Hon ser olika människor bestialiskt mördas av en långhårig varelse iförd em lång, svart rock. Det är bara det att morden sker i verkligheten

Två poliser spelade av George Young och Michole Briana White, utreder morden, och misstankarna riktas mot Madison, vars förklaringar känns alldeles för otroliga. Madison tror nämligen att det är hennes låtsaskompis från barndomen, Gabriel, som är mördaren. Det säger sig själv att poliserna inte tror på sådana dumheter.

Poliserna får dock tillfälle att strida mot Gabriel - och det är detta som gör att MALIGNANT känns som en skräckversion av MATRIX. Vilt skjutande och vilda slagsmål med en buseman iförd lång svart rock, och som upphäver tyngdlagen.

Det finna ett par bra scener i Wans film. Ett par inspirerade inslag. Men som helhet funkar denna alldeles för långa film inte. Det är mycket mörker, så pass mycket att det ibland är svårt att se något, och det är mycket blod, våld och splatter. Men det blir aldrig spännande eller otäckt. Det hela är lite för slickat, lite för plastigt. Det är något som saknas. Dessutom innehåller filmen alldeles, alldeles för många datoranimationer. Det här är så intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva.

Zoë Bell har en liten roll som vred fånge.



 

 

 

 

(Biopremiär 10/9)

tisdag 31 augusti 2021

Bio: Reminiscence

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag beklagar att denna recension blev några dagar försenad - jag reste bort direkt efter pressvisningen, och jag är inte karl nog att sitta och skriva en hel recension på mobilen (jag tar sällan med mig laptopen när jag reser, och jag kunde inte hitta mitt bluetooth-tangentbord till mobilen). 

Direkt efter att jag sett REMINISCENCE, skrev jag på Facebook att den kändes som om Raymond Chandler hade skrivit WATERWORLD och inspirerats av Philip K Dick, och att berättelsen filmatiserats av någon som vill vara Christopher Nolan, men som väldigt tydligt inte är det.

För manus och regi står Lisa Joy. Hennes fullständiga namn är Lisa Joy-Nolan. REMINISCENCE är producerad av Lisa Joys make, Jonathan Nolan. Han är bror till Christopher Nolan. Just det: den här filmen är alltså regisserad av Christopher Nolans svägerska! 

Inledningen är rätt bra. Filmen öppnar med flygbilder över ett framtida Miami, som sjunkit ner en bra bit i havet. Därför måste man åka båt istället för bil. 

Här introduceras vi för Nick Bannister (Hugh Jackman), som ser ut- och beter sig som en privatdeckare av klassiskt snitt. Han driver ett litet etablissemang dit man kan gå för att återuppleva sina minnen. Kunden ligger sig i en vattentank och förses med lite sladdar och grejor på huvudet. Inte nog med att kunderna får återuppleva ljuva minnen, dessa minnen visas även som 3D-projektioner i lokalen, så att Nick och hans hårt krökande kollega Watts (Thandiwe Newton, det är förstås Thandie som nu börjat använda sitt riktiga namn) kan ta del av minnena. Det är en väldans bra mackapär det här, eftersom man kan se sig själv på håll i sina minnen! 

En dag kommer det in en tjusig femme fatale; Mae (Rebecca Ferguson). Hon har tappat sina nycklar och behöver hjälp med att hitta dem, så hon lägger sig i tanken, Nick och Watts ser vad Mae gjort de senaste timmarna - och de ser var hon tappat sina nycklar. Det tar inte många sekunder innan Nick blivit störtförälskad i Mae.

Nick inleder ett förhållande med Mae, som är nattklubbssångerska - men en dag är hon försvunnen. Nick börjar leta efter henne, och det framgår att hon hade ett specifikt syfte med att besöka Nick den där dagen.

REMINISCDENCE doftar film noir, och eftersom filmen utspelar sig i framtiden, blir det förstås lite BLADE RUNNER över det hela. Noir-intrycket förstärks av att Rebecca Ferguson är rätt lik Ingrid Bergman, och Hugh Jackman ser ju ut som en typisk filmhjälte. 

... Men redan efter så där tjugo minuter blir det tröttsamt och dumt. Dialogen är inget vidare. Handlingen är inget vidare. Detta är mer av en kärleksfilm än en thriller; Lisa Joy har gjort en rätt banal melodram.

Vidare struntar Joy i att förklara en hel del. Att världen sjunkit ner i havet har väl med klimatet att göra, men det nämns aldrig när det hände och varför. Den stentuffa Watts är krigsveteran, men mer än så får vi inte veta. Det märkligaste är nog att vi inte får veta varför Nick är så otroligt besatt av Mae och av att hitta henne. Under en scen på en bar mitt i filmen kommer plötsligt Watts inrusande med dragna puffror, och så blir det slow motion-action under några minuter. Det känns som om filmskaparna plötsligt kom på att filmen var för sövande och publiken måste veckas. Filmmusiken är förresten trist, vilket även gäller de låtar Ferguson framför. Handlingen hoppar mellan nutid och minnen, och ibland visar det sig att det som sker bara är minnen. Här och var ligger REMINISCENCE farligt nära kalkonfilm.

Nåja, filmfotot är snyggt, och Rebecca Ferguson är allt en grann tös. Bra skådisar har gått vilse i en dum film. Den kan väl få 1½ i betyg, vilket jag avrundar uppåt. Det är lite kul huvudrollerna denna film, som utspelas i USA, görs av en australier, en svenska, och en engelska.



 

 

 

 

(Biopremiär 27/8)


torsdag 26 augusti 2021

Bio: Pinocchio

Foton copyright (c) Edge Entertainment

1996 pratade jag med Udo Kier på en bar. Jag frågade vad han jobbade med för tillfället, och han sa att han var med i en ny film om Pinocchio. Jag frågade förstås vad han spelade, och på sitt oefterhärmliga sätt svarade Udo "The bad guy, of course!". Det här var Steve Barrons version, som jag har för mig att jag såg dubbad till svenska på video något år senare. Den var rätt kass. Eller kanske mycket kass. Jag minns inte.

År 2002 två regisserade Roberto Benigni en version av Pinoccho, och för att göra den så bisarr och konstig som möjligt, spelade Benigni själv titelrollen. Javisst, en överspelande 50-åring gestaltade den lille pojken av trä! Det här var en plågsam film.

I den nu bioaktuella versionen, som regisserats av Matteo Garrone, är Roberto Benigni tillbaka - men den här gången spelar han Gepetto; farbrorn som snidar till Pinocchio, därför medverkar han bara i början och i slutet av filmen. Garrone ville göra en film som ligger närmare originalhistorien, till skillnad från alla tidigare barnvänliga versioner.

Resultatet har blivit en film i genren Vad i helvete är det jag tittar på? 

Den fattige Gepetto får en magisk träbit. Träet verkar vara levande. Han snidar pojken Pinocchio, som genast vaknar till liv och ropar "Pappa!". Pinocchio är en dumdristig och olydig pojke som sällan gör vad han blir tillsagd. Han beger sig av och råkar ut för diverse äventyr. Eller vad det nu är han råkar ut för. Handlingen är mest en enda röra och jag hade svårt att koncentrera mig. Det hela går ut på att Pinocchio vill bli en riktig pojke, och den kan han bara bli om han lyder sin "far" Gepetto. Där har vi historiens moral.

PINOCCHIO är tillåten från sju år, men jag skulle vilja se de sjuåringar som klarar av att sitta kvar under de två långa timmar och fem minuter filmen varar - och som lämnar salongen utan att ha blivit gravt traumatiserade.

Jag tyckte att barnprogrammet DEN LILLA TEATERN SPELAR FÖR DIG var otäckt när jag var barn - men den här nya PINOCCHIO är sju resor värre. Pinocchio spelas av en liten gosse, Federico Ielapi, som sminkats för att se ut att vara gjord av trä. Han ser snarare ut som en unge med en väldigt allvarlig hudsjukdom.

Under färden träffar han på diverse varelser som ser ännu värre ut, bland annat en snigeltant, en apa och en fisk. Samvetets syrsa, som nog inte hette Benjamin, ska vi inte tala om - han ser ut som ett kravlande grönt pervo.

Filmen känns som en enda lång, men vacker, mardröm - den är betydligt otäckare än CANDYMAN, som jag såg i förmiddags. Jag har ärligt talat ingen aning om vilken publik den här filmen riktar sig till. Det är ingen barnfilm, det är ingen familjefilm. Vuxna som är intresserade av italiensk kulturhistoria, kanske. PINOCCHIO är lång, tråkig, och aldrig rolig eller spännande.

Filmfotot är utomordentligt och miljöerna är stämningsfulla. Det är flott och välgjort - men väldigt svårt att sitta igenom om man inte är specialintresserad. Det är även en fördel om man gillar groteskt överspel och groteskerier rent allmänt.

För mig är Pinocchio främst förknippad med de få minuter ut Disneys film som visades på juldagen på dansk TV när jag var barn. Pinocchio och Jesper Fårekylling. Pinocchio är bäst på danska!






(Biopremiär 27/8)


onsdag 25 augusti 2021

Bio: Candyman (2021)

Foton copyright (c) SF

Innan vi 1995 startade Fantastisk Filmfestival, drev jag och några kompisar en filmklubb på Mejeriet i Lund som hette Cinemacabre. När jag tänker efter var jag nog inte med och startade Cinemacabre, jag kom med lite senare. Cinemacabre visade film på framtidsformatet laserdisc. Det här var på den tiden då det fortfarande dröjde innan utländska filmer gick upp på bio, när Statens Biografbyrå fortfarande härjade, och när det fortfarande kunde vara svårt för den unga publiken att se genrefilm; ny som gammal. 

CANDYMAN från 1992, i regi av Bernard Rose efter en novell av Clive Barker, var en ganska hajpad film som visades på Cinemacabre. Ett år senare släpptes filmen direkt på video i Sverige. 1992 var Clive Barker ett stort namn, och vi var många som gillade den här filmen om en ond, krokförsedd man som dök upp om man tittade i en spegel och sa hans namn - Candyman, alltså - högt fem gånger. 

Jag såg om CANDYMAN förra året, och ... den var ju inte alls speciellt bra. Tvärtom, nu, nästan trettio år senare, tyckte jag att den var rätt dålig. Vad den har, är Virginia Madsen som Helen Lyle, en kvinna som undersöker legenden om Candyman, och så har den utmärkt filmmusik av Philip Glass. Till en början ångrade Glass att han bidragit med musiken, han tyckte att den färdiga filmen blev alldeles för skräpig, men på senare år har han förstått hur uppskattad denna musik är.

CANDYMAN fick två uppföljare. Jag såg dessa när de kom, men jag har inte sett om dem sedan dess.

2021 års CANDYMAN är producerad av Jordan Peele, med flera, för regin står Nia DaCosta, och DaCosta och Peele har varit med och skrivit manus. Det visar sig att det här inte alls är en nyinspelning av filmen från 1992 - det här är en fortsättning.

Yahya Abdul-Mateen II spelar konstnären Anthony McCoy, som bor tillsammans med sin tjej Brianna (Teyonah Parris) i Chicago. Anthony är ett nytt stjärnskott på konsthimlen, men hans gallerist Clive (Brian King) tycker inte att Anthony utvecklats. Men så råkar Anthony få nys om Candyman och det nedgångna, ruffiga bostadskomplex bebott av svarta där den krokförsedde busemannen härjade. Han får höra historien om Helen Lyle och hennes brutala öde, samt en historia om en svart man som oskyldigt anklagades för att vara en seriemördare, och som slogs ihjäl av polisen. Anthony inspireras - nu har han ett nytt tema för sin konst.

En kort tid senare är det dags för vernissage. En sur konstkritiker (Rebecca Spence) låter sig inte imponeras. Ett av verken heter "Say My Name" och består av en spegel. I verkbeskrivningarna som delas ut på vernissagen berättas kort om Candyman. Titta in i en spegel och säga hans namn högt fem gånger. Gissa fem gånger om filmens rollfigurer kommer att följa uppmaningen. Det slutar inte väl.

Jag antar att konservativa amerikaner kommer att gå i taket när - eller om - de ser Nia DaCostas CANDYMAN. Det här är en film av svarta amerikaner, med svarta amerikaner, om svarta amerikaner, regisserad av en ung kvinna. Det är en kraftigt politisk film om de svartas situation, och när eftertexterna rullat klart hänvisas man till filmens hemsida, där man kan läsa mer om en organisation som jobbar med racial justice, som det kallas. Dessutom förekommer ett homosexuellt par där den ene killen är vit, det kommer nog att få den kristna högern att explodera.

Till min förvåning tycker jag att DaCostas film är bättre än originalet. Det är uppenbart att filmskaparna vill berätta något, de har ett syfte med sin film. Det är dessutom en väldigt snygg film, ett av morden skildras på ett sätt som kommer att göra Dario Argento grön av avund - jag ska inte avslöja detaljerna, men vi ser det på håll genom ett fönster. Att filmen bland annat handlar om konst för också det tankarna till italiensk skräckfilm.

Men. Den nya filmen lider lite av samma problem som originalet: den är inte speciellt otäck och spännande. Candyman är bara en lång kille i rock med en krok på handen. Filmen innehåller en hel del ganska grovt splatter, och en scen med några tonårstjejer som står framför spegeln på en skoltoalett är effektiv, men någon krypande spänning finns här inte.

Philip Glass' speldosemusik återanvänds, vilket är trevligt. För klippningen av filmen står svenskan Catrin Hedström. Vanessa Williams återkommer från första filmen i samma roll. Även Virginia Madsen återkommer och gör Helens röst, och Tony Todd, som var Candyman i de första filmerna, skymtar till. Att berätta delar av handlingen med hjälp av skuggspel var en kul idé, men en del lär tycka att det är pretentiöst och arty-farty. Produktionsbolagens logotyper i början visas spegelvänt - som om vi ser dem i en spegel.

CANDYMAN 2021 är en stämningsfull film utan större skräckstämning. Betyg 3½.  


 
 

 

 

(Biopremiär 27/8)


torsdag 12 augusti 2021

Bio: The Green Knight

Foton copyright (c) Scanbox

Som bekant är det väldigt svårt att göra filmer som bygger på Arthursagan efter att MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD kom 1975. En bit in i THE GREEN KNIGHT hamnar hjälten i en mystisk skog. Han ser sig om, och vi ser träden filmade med subjektiv kamera. Något kommer att dyka upp ... och jag tänkte förstås genast att nu kommer the Knights who say Ni! Så är det hela tiden. Inte bara i den här filmen, utan i alla filmer om kung Arthur och hans riddare. Bad. bad Zoot!

Legenden om den gröne riddaren är en av de mest kända berättelserna ur Arthursagan. Ursprungligen skrevs den på 1300-talet. Jag letade om texten på nätet, men den är skriven på vers och på inte helt färsk engelska, vilket gör att den är rätt svårpenetrerad. Om man nu inte är inne på uråldriga poem på medelengelska.

Filmer om legenden finns det en hel hög, gjorda både för bio och TV. 1973 kom GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, med Murray Head som Sir Gawain. Det här är en billig och lite tafflig fiolm, som regisserades av Stephen Weeks. 1984 var Weeks i farten igen - då gjorde han SWORD OF THE VALIANT: THE LEGEND OF SIR GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, producerad av Cannon. Det är samma film en gång till. Miles O'Keefe spelade Gawain, Sean Connery var den gröne riddaren, och i den imponerande rollistan återfanns även folk som Trevor Howard och Peter Cushing. Budgeten var lite högre den här gången, fiolmfotot bättre, men det är en otroligt fånig film. 1991 kom en engelsk TV-film som heter GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT. Den ser ut som en typisk engelsk TV-produktion, den är billig, skjuten på video, och teatral. Den ligger originalhistorien nära, men den är i ärlighetens namn rätt tråkig.

Amerikanen David Lowery har tidigare gjort filmer som den usla PETER OCH DRAKEN ELLIOTT och den trevliga DEN SISTE GENTLEMANNEN. Nu har han gett sig på riddarna av runda bordet med THE GREEN KNIGHT, som han även skrivit manus till - och han har faktiskt lyckats göra den bästa filmatiseringen av en berättelse ur Arthursagan sedan John Boormans EXCALIBUR (1981). 

Dev Patel spelar slarvpellen Gawain, och utseendemässigt skiljer han sig förstås från alla tidigare Gawain på film. Det är jul, och Gawain vaknar upp på ett horhus. En av kvinnorna där, Essel, spelas av Alicia Vikander. Gawain skyndar iväg till kungen (Sean Harris), underförstått Arthur, men han nämns aldrig vid namn. Julfirandet pågår för fullt, när plötsligt portarna slås upp och en mystisk, grön riddare (Ralph Ineson), till synes ett levande träd (han påminner om Groot i GUARDIANS OF THE GALAXY), rider in. 

Den gröne riddaren vill leka en lek. En av riddarna i salen ska få utdela en hugg med ett svärd mot den gröne riddaren. Julen året därpå ska den gröne riddaren återgälda hugget. Ja, de lekte märkliga lekar på den tiden. Gawain blir den som ska hugga ner främlingen. Kungen räcker Gawain sitt svärd (Excalibur?), och Gawain hugger huvudet av den gröne riddaren. Då händer något märkligt. Den huvudlösa kroppen plockar upp huvudet och sätter tillbaka det på halsen. Han skrattar och rider därifrån. Et år senare ska alltså Gawain få sitt huvud avhugget. Året går, och till slut är det dags för Gawain att rida iväg till det Gröna kapellet och möta sitt öde. Märkliga saker sker under den långa färden.

I en stuga träffar Gawain ett spöke (Erin Kellyman), som vill att han ska hitta hennes avhuggna huvud. Han hamnar i ett slott bebott av en lord (Joel Edgerton), vars hustru spelas av Alicia Vikander - ja, hon gör två roller. Hustrun gör sexuella närmanden mot Gawain. Rent allmänt är den här filmen full av sexuella närmanden och åtrå. Det vilar en tjock, erotisk stämning över filmen.

Jag ska inte påstå att jag förstod allt i den här filmen. Väldigt mycket förstod jag inte alls. Gawains mor ska visst vara Morgana Le Fay (jag föredrar stavningen Morgana framför Morgan), det uppfattade jag aldrig. Det här är ett högst surrealistiskt riddaräventyr. THE GREEN NIGHT känns som en oerhört vacker mardröm.

Bitvis associerar jag till den franska serietidningen Métal Hurlant på 1970-talet. En mäktig scen med ett gäng vandrande jättar ser ut som något skapat av Moebius. Ibland ser det ut som om det är tecknarna från The Studio, det vill säga Barry Windsor Smith, Jeff Jones och gänget, som ligger bakom. Ofta ser scenerierna ut som renässansmålningar. Tempot är långsamt, allting är suggestivt. Att man inte fattar allt spelar ingen roll, det här är vackert och fascinerande.

I Sverige är THE GREEN KNIGHT tillåten från elva år. Mediebyrån skriver i sin motivering att filmen innehåller kuslig och skrämmande stämning, halshuggningar med mera, men "filmens sagokaraktär och långsamma tempo bedöms dock minska inslagens skrämmande effekt". Men: i USA är den här filmen Rated R, det vill säga tillåten från 17 år. Detta beror inte på att det förekommer våld och skrämmande stämning, utan på att vi får se några nakna kvinnobröst, samt en synnerligen oväntad sekvens som avslutas med ett spermasprut!

Med detta sagt: THE GREEN KNIGHT är en film ytterst få elvaåringar lär uppskatta. Det här är ingen film för barn. Och många vuxna lär klaga på att den är för konstnärlig och tråkig.

David Lowerys film har snygga och kreativa förtexter och kapitelrubriker, filmfotot är exemplariskt, och skådespelarna är förstås utmärkta.

... Dock kunde jag aldrig sluta att tänka på Monty Python när jag såg filmen.


 




(Biopremiär 13/8)

torsdag 5 augusti 2021

Bio: The Courier

Foton copyright (c) Scanbox

Ni vet hur det är. Man går på bio och ser en spionfilm, kanske en som bygger på sanna händelser, kanske en som bygger på en bok av John Le Carré. Filmen är bra, men när den slutar vänder man sig till personen man såg filmen tillsammans med, och frågar; "Ähum ... Jag fattade ingenting. Vaffan handlade filmen om?". Alldeles för många spionfilmer har en tendens att vara alldeles för snåriga, ibland så pass snåriga att skådespelarna i efterhand har erkänt att de själva inte förstod någonting.

Så är inte fallet med den engelska spionthrillern THE COURIER, som regisserats av Dominic Cooke, och som inte ska förväxlas med en annan engelsk thriller med samma namn som kom 2019. Okej, Cookes film är den engelsk-amerikansk samproduktion, men av det amerikanska märks inte mycket mer än Rachel Brosnahan som CIA-agent.

THE COURIER bygger på verkliga händelser. Det är tidigt 1960-tal, kalla kriget pågår, och i Moskva finns den före detta översten Oleg Penkovsky (Merab Ninidze), som förser väst med information. Penkovsky säger sig vara en patriot som inte gillar sin regering, det vill säga Chrusjtjov, och han drömmer om att hoppa av och flytta till USA med sin familj.

I London har MI6-agenten Dickie Franks (Angus Wright) möte med Emily Donovan (Brosnahan) från CIA. De behöver en kurir som utan att dra misstankar till sig kan åka till Moskva och ta emot det Penkovskys har att leverera. Valet faller på den sympatiske affärsmannen Greville Wynne (Benedict Cumberbatch), en väldigt vanlig man, lite torr och kul på ett brittiskt sätt, som lever ett ganska vanligt liv med fru och son. Dock reser Wynne mycket i jobbet, så att han åker till Moskva med jämna mellanrum skulle inte tycka vara märkligt.

Efter en viss tvekan går Wynne med på uppdraget. Han åker till Moskva och gör affärer med Penkovskys företag, ibland åker Penkovsky till London, och snart uppstår en vänskap mellan de två männen. Men självklart uppstår det efter ett tag problem, annars skulle det här inte vara mycket till thriller. KGB börjar fatta misstankar.

THE COURIER är en oerhört bra film. Det här är riktigt, riktigt bra. Cooke berättar i ett behagligt tempo, vi får lära känna de här människorna, vilket gör att vi engageras av handlingen. Därför blir det spännande när det börjar hetta till när spioneriet inte går som planerat. Dessutom lyser den där vanliga spionfilms-snårigheten med sin frånvaro.

Benedict Cumberbatch gör en enastående insats i huvudrollen. Han är strålande. Om den här filmen gjorts för 30-35 år sedan, hade jag kunnat tänka mig en nedtonad Michael Palin i rollen. Samma typ av utstrålning, samma personlighet. Cumberbatch genomgår även en fysisk förvandling under filmens gång.

... Men även övriga skådespelare är utmärkta. Dessutom är filmen snygg, Prague agerar stand-in för Moskva, 1960-talet skildras med väl inrökta bostäder, och vi får se några scener från Londons, enligt ryssarna, dekadenta nattliv.

Självklart är det här en film du ska se. En lågmäld, spännande spionfilm utan bombastiska actionscener. Starkt betyg nedan, snudd på en femma.

Verklighetens Greville Wynne dyker upp i ett gammalt nyhetsklipp alldeles innan eftertexterna börjar rulla.

Den modell av en rysk rymdraket Penkovsky har med som present till Wynnes son skulle jag vilja ha!


 

 

 

(Biopremiär 6/8)


tisdag 3 augusti 2021

Bio: The Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag hade vissa förväntningar på SUICIDE SQUAD, som kom 2016. Detta beroende på att den skrevs och regisserades av David Ayer, som gjorde de utmärkta STREET KINGS och FURY. Dock visade det sig att Ayers film var riktigt usel. Pissusel. En av de sämsta superhjältefilmer som gjorts - om man nu kan kan kalla en film med superskurkar som hjältar en superhjältefilm.

När man nu gjort en ny film om detta skurkgäng, har man gett den en snarlik titel. Man har bara lagt till ett "The" framför "Suicide Squad" - vilket säkert kommer att leda till att folk om några år kommer att se fel film av misstag. 

Den nya filmen är ingen uppföljare, det här är snarare en "reboot", som det ju heter. Warner Brothers och DC Comics börjar om på nytt, ny regissör, nya skådisar, nya rollfigurer, ny inriktning, nytt stuk. 

Ny regissör är James Gunn, som gjorde GUARDIANS OF THE GALAXY-filmerna. Gunn står även för manus, och att välja honom var helt rätt. Han har satt sin egen prägel på THE SUICIDE SQUAD. Förvisso har alltså Gunn tidigare gjort Marvel-filmer, men - som jag nämnt tidigare - en skillnad mellan Marvels och DC:s superhjältefilmer, är att DC ofta anlitar regissörer med något slags konstnärlig vision, de sätter sin egen prägel på filmerna. Nu blir det inte alltid bra, ofta är DC:s filmer dåliga, men det är ändå lite intressant. Visst finns det undantag bland Marvel-filmerna, men i alldeles för många fall kan jag inte säga vem som regisserat, jag kommer inte ihåg namnen på många av regissörerna. 

Om jag räknat rätt, är det bara fyra av skådespelarna från den första filmen som återkommer den här gången. Det är Viola Davis som Amanda Waller, kvinnan som väljer ut medlemmarna till Task Force X, som självmordsskvadronen egentligen heter. Det är Joel Kinnaman som Rick Flag, ledare för Task Force X. Det är Jai Courtney som Captain Boomerang, och så är det Margot Robbie som Harley Quinn - hon står först i rollistan, så hon får väl anses vara stjärnan. I den förra filmen spelade Will Smith Deadshot. Han är inte med den här gången. Istället spelar Idris Elba den snarlika Bloodsport, som också har en ung dotter. Jag får erkänna att jag trodde att det var samma figur.

THE SUICIDE SQUAD handlar om en ö som heter Corto Maltese - och som inte har något med Hugo Pratts seriehjälte att göra. Dock nämns den här ön redan i Tim Burtons BATMAN från 1989 - om den nämnts tidigare i någon serietidning vet jag inte. Corto Maltese styrs av en ond diktator och dennes armé. På ön finns även Jotunheim - ett gammalt nazistfängelse, där man nu hyser politiska fångar och experimenterar med något som heter Operation Starfish. Starfish är en gigantisk, utomjordisk sjöstjärna.

Allt det här måste utplånas, så Task Force X skickas dit. I fängelset Belle Reve plockar Amanda Waller plockar ut ett gäng nya kriminella med superkrafter. De som får hänga med Flag, Bloodsport och Harley Quinn, är Peacemaker (John Cena), som har i princip samma krafter som Bloodsport, Polka-Dot Man (David Dastmalchian), som kastar färgglada prickar på fienden, Ratcatcher 2 (Daniela Melchior), som kan kontrollera råttor, och en figur som heter King Shark. King Shark är en tjock haj på ben, han är alltid hungrig och han är otroligt korkad. King Shark är datoranimerad, men det är Sylvester Stallone som gör rösten i sitt livs roll, och när hajen lufsar omkring ser han nästan ut som en åldrad Rocky Balboa.

Det förekommer även ett annat Suicide Squad-team, men ... Ähum, de får inte vara med speciellt länge.

THE SUICIDE SQUAD är jävligt rolig! Den här filmen är skitkul. James Gunns film är allt den första filmen inte var. I min recension av BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN) skrev jag att den var ett försök av DC att göra något i stil med Marvels DEADPOOL. Gunns film känns ännu mer så - THE SUICIDE SQUAD är DEADPOOL i kubik. I USA är filmen Rated R, det vills säga från 17 år. Detta beroende på att den är sprängfylld med ultravåld, blådigt splatter, svordomar, och minsann om vi inte även får se en pillesnopp - det sistnämnda är skäl nog att barnförbjuda i Amerika.

Det groteskt överdrivna våldet blandas upp med humor. Flera av de här hjältarna, eller om vi nu ska kalla dem skurkar, är fåniga. Ratchatcher 2 har en råtta som vinkar på folk. Peacemaker ser rolig ut i sin dräkt. De gnabbar konstant med varandra. Dialogen är festlig. Harley Quinn är förstås ett kapitel för sig, denna Vålds-Pippi Långstrump. Joel Kinnaman har en otacksam roll - han är nog den ende som inte får vara rolig. Jag skrattade mycket och ofta när jag såg filmen.

Det är en uppfinningsrik film. Estetiskt sett är den också uppfinningsrik - bland annat visas filmens kapitelrubriker på ett kul sätt. Och minsann om den inte har riktiga förtexter! Tyvärr är filmen för lång, men det hade ni nog redan gissat. Det finns ingen som helst orsak till att den ska vara två timmar och tolv minuter, det hade lätt gått att skära bort tjugo minuter. Slutuppgörelsen håller i vanlig ordning på för länge.

Jag upptäckte att en gammal vän till mig skymtar förbi i bakgrunden en sekund eller två. James Gunn började sin karriär på Troma, det där B-filmsbolaget som är känt för sina vilda och bisarra filmer. Den första film James Gunn skrev manus till, var Tromas TROMEO AND JULIET, som kom 1996. Det slår mig nu att jag var på premiären på den. Tromas boss och grundare heter Lloyd Kaufman, och som ett tack, gissar jag, har Gunn gett Lloyd småroller i sina storfilmer. I THE SUICIDE SQUAD skymtar Lloyd i bakgrunden när gänget besöker en bar.

I rollistan syns även Peter Capaldi, som en slem typ, Taika Waititi spelar Ratcatcher 1 i tillbakablickar, och Michael Rooker är med på ett hörn han med. Rooker skrev på Facebook att de som spoilar filmen ska få med honom att göra!

THE SUICIDE SQUAD är en av de bästa DC Comics-filmerna, och det här är den bästa och roligaste superhjältefilmen på länge.



 

 

(Biopremiär 4/8)


lördag 31 juli 2021

Bio/streaming: Jungle Cruise

Foton copyright (c) Disney

Förra veckan stämde Scarlett Johansson Disney, eftersom de släppte ut BLACK WIDOW på biografer och streaming samtidigt, vilket genererade inkomstbortfall för Johansson. Dock var det väl värre för biograferna, som tappade publik.

Nu är det dags igen. JUNGLE CRUISE, som legat på hyllan ett par år, släpps på streamingkanalen Disney+ samtidigt som den går upp på bio. 

Den här filmen bygger på en åkattraktion på Disneyland. Då kan det gå lite hur som helst. För regin står Jaume Collet-Serra, som tidigare gjort ett helt gäng actionthrillers med Liam Neeson - UNKNOWN, NON-STOP, RUN ALL NIGHT och THE COMMUTER, och han har även fått ur sig hajrafflet THE SHALLOWS.

Året är 1916, första världskriget pågår för fullt. I England hittar vi dr Lily Houghton (Emily Blunt), som tillsammans med sin bror MacGregor (Jack Whitehall) gett sig den på att hitta ett mytomspunnet träd som kallas Månens tårar, vars blad kan bota sjukdomar, och som ska finnas i Brasiliens regnskogar. Lily är något slags handlingskraftig Indiana Jones-typ, medan brodern är valhänt. 

De beger sig till Brasilien för att hitta en skeppare som kan ta dem till platsen där trädet enligt legenden finns. Dwayne Johnson är skepparen Frank Wolff, som har ont om stålar. Paul Giamatti är den slemme Nilo, som äger alla båtar, och Frank är skyldig Nilo pengar. Lily har för avsikt att anlita en av Nilos skeppare, men självklart bär det sig inte bättre än att hon istället tvingas anlita Frank.

De beger sig iväg längs floden, men allt är inte frid och fröjd. Efter sig har de den onde tysken prins Joachim (Jesse Plemons), som åker ubåt tillsammans med sina onda mannar.

JUNGLE CRUISE har fått rätt ljum kritik. Andra kritiker har tyckt att filmen är trevlig, men rätt menlös. Därför blev jag till en början överraskad av den här filmen. Jag tyckte nämligen att den var oväntat bra. Dwayne Johnson, som ständigt berättar dåliga vitsar (vilket är hämtat från attraktionen på Disneyland), och Jack Whitehall är roliga i sina roller, jag skrattade. Emily Blunt är rätt oemotståndlig som hjältinnan. Det känns lite grann som en klassisk, hederlig äventyrsfilm i djungelmiljö. Filmmusiken av James Newton Howard är även den klassisk och av ett slag vi sällan hör idag.

... Men halvvägs in i denna alldeles för långa film vänder det och blir betydligt sämre. Handlingen går överstyr, och fokus läggs på övernaturligheter. En uppsjö av förvånansvärt illa gjorda datoranimationer kastas över oss. Edgar Ramírez är en återuppstånden conquistador som bråkar med hjältarna. Jag tappade intresset och började tänka på annat. Det blev tråkigt och irriterande. Synd, det började ju så bra.

Frank Wolffs husdjur är en tam leopard. Även den är datoranimerad - och långtifrån övertygande.

Här borde jag slänga in ett par meningar om att JUNGLE CRUISE har flera likheter med John Hustons AFRIKAS DROTTNING från 1951 (vilken i sin tur bygger på en roman av CS Forester). Jag har sett AFRIKAS DROTTNING på bio, faktiskt, och senare på TV - men det är nog minst trettio år sedan jag senast såg den, så jag minns inte så mycket mer än att Humphrey Bogart och Katharine Hepburn gör huvudrollerna. Dock har JUNGLE CRUISE nog större likheter med mumiefilmerna med Brendan Fraser.

När får vi se en svensk film som bygger på Flumeride på Liseberg?


 


 

 

(Bio- & streamingpremiär 30/7)


onsdag 28 juli 2021

Bio: The Ice Road

Foton copyright (c) Scanbox

Nu är min sju Liam Neeson i farten igen. Det är han för jämnan. Det finns alltid någon håla någonstans där rättvisa måste skipas, det finns alltid någon stackare som måste hämnas.

THE ICE ROAD är regisserad av Jonathan Hensleigh som gjorde THE PUNISHER med Thomas Jane, och på pappret lät väl filmen inget vidare: Liam Neeson kör lastbil över en frusen sjö i norra Kanada.  Dock visade sig filmen vara lite bättre än förväntat.  

Liam Neeson spelar den irländske långtradarchaffisen Mike McCann, som inte bara är bra på att slå folk på nöten, han har även svårt att behålla sina jobb. Detta beror på att han måste ta hand om sin lillebror Gurty (Marcus Thomas), en skicklig mekaniker som lider av posttraumatisk stress efter att ha stridit i Irak. Gurty har svårt att prata och ger intryck av att vara efterbliven.

En diamantgruva i norra Kanada exploderar, ett stort antal gruvarbetare blir instängda, och de kommer att dö när luften tar slut. För att få ut männen behövs nya brunnshuvud (nej, fråga inte mig vad det är, jag har aldrig jobbat i en gruva), och sådana är för tunga för att flygas dit. De måste fraktas med långtradare. Långtradarna måste köra på isvägarna över frusna sjöar, och eftersom säsongen för sådant är över och våren är på väg, betraktas det hela som ett självmordsuppdrag.

Detta är förstås ett perfekt jobb för McCann, som behöver pengar. Laurence Fishburne spelar killen från speditionsbolaget som leder det hela. Amber Midthunder är den unga Tantoo, som sitter i finkan för att ha demonstrerat för ursprungsbefolkningens rättigheter, hon släpps ut eftersom hon är en jävel på att köra på isvägar. McCann har Gurdy med sig. Med på färden följer även en kille från bolaget som betalar för kalaset, Tom Varnay (Benjamin Walker) heter han, han ser ut som Carl XVI Gustaf och ler obehagligt när han hälsar. Tre långtradare ger sig iväg.

Självklart dröjer det inte länge innan saker och ting går fel. Bilmotorer pajar, isen brister, bilar sjunker, och det är en kamp mot klockan, gruvarbetarnas chans att överleva blir allt mindre. Eftersom det här är en film, kommer luften i gruvan att ta slut på sekunden. "Åh, nej, nu har vi bara 45 minuter på oss!"

THE ICE ROAD känns som berättelsen Alistair MacLean aldrig skrev. Det här är Guys on a Mission. Några synnerligen dugliga personer handplockas till ett självmordsuppdrag, några av dem kommer inte att överleva. Och bland dem finns en förrädare!

... Gurdys medverkan gör att det även blir lite "Möss och människor" av det hela. "Alistair MacLeans Möss och människor". Gurdy har förresten en tam råtta med sig.

Hensleigh har även skrivit filmens manus, och det finns en del brister i dialogen. Vissa repliker är inget vidare. I början av filmen är dialogen fylld med så pass mycket exposition att det blir lite löjligt - det poängteras flera gånger hur farligt det är att köra på isen. Några av Liam Neesons repliker känns hämtade från ett konversationslexikon för actionhjältar - i synnerhet när han morrar "Now it's personal".

Vidare som visar skurken sig vara rena terminatorn. Förrädaren (som är den vi gissade redan från början) är omöjlig att ta kål på, och gör comeback efter comeback. Detta innebär att filmen håller på för länge, slutuppgörelserna är några för många. 

Detta till trots tycker jag ändå att THE ICE ROAD är rätt bra. Det är en film som känns lite gammaldags - på ett bra sätt. En actionthriller av ett slag som var vanlig förr, fram till 1980-talet, ungefär. Inga blixtsnabba klipp, inga hysteriska actionscener. Storslagna miljöer. Många av händelserna i filmen är osannolika, men annars hade det ju inte blivit en thriller.

Chefen för gruvbolaget, som dyker upp mot slutet, spelas av Matt Salinger. Han spelade Kapten Amerika i Albert Pyuns film från 1990, och ja - han är son till författaren JD Salinger.


 


 

 

(Biopremiär 30/7)

måndag 12 juli 2021

Bio: Fast & Furious 9

Foton copyright (c) UIP

Ööööön-ööööön-ööööön! Brum-brum-brum! Tut-tut! Pang! BOOOOM!

... Ovanstående är ett kort referat av FAST & FURIOUS 9, som är den tionde filmen i serien. Den förra filmen, FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, var dock en spinoff, så den ska visst inte räknas till den vanliga filmserien. Synd, eftersom HOBBS & SHAW var betydligt bättre än de övriga filmerna. Inte minst för att vi slapp köttfärslimpan Vin Diesel. 

Jag har recenserat de flesta filmerna i serien, och varje gång skriver jag att jag inte minns ett dugg av vad som hänt tidigare och vilka rollfigurerna är. FAST & FURIOUS 8 kom 2017, och gissa vad: jag minns absolut ingenting av den! Det är helt blankt. Men, tydligen dök Charlize Theron upp som skurken Cipher i den, eftersom hon är med lite grann i denna nya film. Större delen av sina scener spenderar hon i en låda.

Det hela börjar lite förvirrande med en biltävling där en ung man som heter Dom assisterar sin farsa, som tävlar. Dom, det är ju namnet på Vin Diesels rollfigur. Det visar sig att det här är en tillbakablick, Vinnie Bennett spelar Dom som ung. Det är bara det att Bennett är 28 år och ser inte alls ut som en ung Vin Diesel. Dom har en lillebror, Jakob, som är huvudet kortare. Senare kommer vi att se Jakob som vuxen - då spelas han av John Cena, som är betydligt längre än Vin Diesel. Uppenbarligen fortsatte Jakob att växa i vuxen ålder. Nå - vad som händer i denna prolog, är att bilen pojkarnas farsa kör inte bara kraschar, den den kraschar så hårt att bilen sprängs i luften. Fadern överlever icke.

Hopp till nutid. Dom har en liten son han döpt till Brian, efter Paul Walkers rollfigur - Walker omkom i verkliga livet, men i filmen lever hans rollfigur än, dock syns han aldrig. Dom pratar med sin grabb om Gud, eftersom det här är en religiös film. På Doms gård häckar även Letty (Michelle Rodriguez). Några andra i gänget dyker upp. Kurt Russells kostymkille har skickat ett mystiskt och avbrutet meddelande. De beger sig iväg för att hitta en teknisk mackapär som ser ut som en kalott i metall. Men då dyker Jakob upp och knycker prylen. Dom har inte sett Jakob på evigheter. Jakob tillhör skurkarna. Han jobbar för Cipher, som alltså sitter i en låda. Eller, låda och låda, hon är inlåst i en glasbur.

Alla jagar alla. En massa människor från de tidigare filmerna ansluter sig, och jag har ingen aning om vilka de är, eftersom jag helt och hållet glömt bort dem. De reser jorden runt. Ett kung fu-slagsmål i Japan hade kunnat vara bra, om det gått att se vad som sker, men filmmakarna viftar för mycket med kameran och klipper för snabbt. De stjäl en supermagnet som de förvarar i en lastbil, vilket leder till ett par ganska kreativa biljakter, där allt av metall far iväg genom luften, mot magneten. Den avslutande, evighetslånga biljakten med gigantiska fordon parallellklipps med två killar som gör bil i rymden för att komma åt en satellit. Nej, jag skojar inte. Med jämna mellanrum får vi se återblickar på Dom och Jakob som unga, de låg ofta i luven på varandra.

Michael Rooker har en liten roll som mekaniker. Gal Gadot dyker upp några sekunder. Charlize Theron fäller en kul replik om Yoda och en hand i röven. Helen Mirren medverkar lite grann och kör sportbil skitfort i London. Hennes roll borde varit större. Hela filmen borde handlat om hennes figur. 

På slutet är det dags för lille Brian att be bordsbön på en grillfest, det är viktigt, tycker Dom. Vi har fått veta att familjen är det viktigaste av allt. Och Gud. En bil parkerar utanför huset, vi ser inte föraren, men det är underförstått att det är Brian från de tidigare filmerna. Spoilar jag för mycket? Nädå. Här finns inget att spoila. FAST & FURIOUS 9 är bara en massa scener staplade på varandra.

Dwayne Johnson medverkar inte alls, men sitter man kvar en stund under eftertexterna, avbryts dessa för en kort scen med Jason Statham. Om det följer ytterligare en scen efter eftertexterna vet jag inte, eftersom jag gick ut.

Justin Lin är återigen regissör, han gjorde del fyra, fem och sex. Två timmar och 23 minuter varar det här. Jag lämnade IMAX-salongen lite lomhörd och med lätt huvudvärk. Som vanligt. Det är en öronbedövande film, med ett överflöd av actionscener och jakter, som den här gången är klippta på ett sätt som gör det svårt att se vad som sker. Hysteriskt är bara förnamnet. Men trots några bra inslag, är det här bara tråkigt och påfrestande. Och jag kan inte med Vin Diesel.

I Amerika heter visst den här filmen F9: THE FAST SAGA. FAST & FURIOUS 10 är redan utannonserad. Förstås.


 

 

 

 

 

(Biopremiär 14/7)