Visar inlägg med etikett bio. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bio. Visa alla inlägg

onsdag 7 juli 2021

Bio: Wrong Turn (2021)

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Avdelningen för nyinspelningar ingen frågat efter, samt avdelningen för nyinspelningar av relativt nya filmer.

Rob Schmidts WRONG TURN från 2003 är en av Glenn Hyséns absoluta favoritfilmer. Han verkar se den om och om igen. Själv har jag bara sett den två gånger, tror jag. WRONG TURN är en skräckfilm av ett ganska klassiskt snitt. Intet ont anande människor råkar köra fel i skogen och hamnar hos Galna Familjen. Missbildade, inavlade kannibaler som slaktar folk så att det står härliga till. Stan Winston stod för effekterna och han var även en av familjens producenter.

WRONG TURN fick hela fem uppföljare, som alla gjordes för att släppas direkt på DVD. Jag har sett dem allihop. Budgeten blev hela tiden lägre, men jag har för mig att någon eller några av filmerna var rätt okej som B-filmsunderhållning. Dock flyter filmerna ihop, jag minns inte handlingen i dem - jag minns dock att WRONG TURN 4 utspelades på ett nedlagt mentalsjukhus. Ja, och så var ju Henry Rollins med i den andra filmen.

Trots att originalfilmen alltså bara är 18 år gammal, har nu en nyinspelning biopremiär. Eller, det här är nog snarare en så kallad re-imagining. 2021 års WRONG TURN, som regisserats av Mike P Nelson, skiljer sig nämligen en del från den ursprungliga filmserien. Bland annat så har man skippat hela grejen med vanställda, monsterliknande kannibaler - det vill säga, det som var originalets raison d'être.

Den nya filmen inleds med att en man som heter Scott, och som spelas av Matthew Modine, kör omkring i obygden och letar efter sin dotter, som försvunnit när hon och några kompisar begav sig ut för att fotvandra i Appalachernas skogar. En polis tycker att Scott ska ge upp, de som försvinner i skogarna hittas aldrig.

Hopp i tiden. Sex veckor tidigare. Scotts dotter Jen (Charlotte Vega) och hennes skitjobbiga, osympatiska, och påfrestande vänner kommer körande i skogen. En kille i gänget, Adam (Dylan McTee), är så fruktansvärt osympatisk att jag hoppades att han skulle stryka med på en gång; halka och slå ihjäl sig när han kliver ur bilen, eller något. De sätter sig i en bar där det häckar en massa rednecks. Eftersom Adam är dum i huvudet börjar han genast att förolämpa dessa märkliga lantisar. Lantisarna slår inte ihjäl Adam, så vi måste dras med honom ett tag till.

Dagen därpå är dessa stadsbor ute och traskar i skogen. I en backe kommer plötsligt en enorm stock rullande mot dem. Jen och hennes kompisar försöker springa undan, men det går så där - istället för att springa åt sidan, springer de rakt framför stocken. En i gänget mosas. Jag fattade inte riktigt vem det var, eftersom rollfigurerna inte blivit riktigt introducerade. Aha, det var visst han som hade skägg.

Gänget hittar inte tillbaka ut ur skogen och övernattar i tält. Nästa dag är deras mobiltelefoner stulna, så nu står de där utan GPS. Och nu dyker skogens galningar upp och bär sig åt.

Den här gången är galningarna något slags kult, snarare än inavlade tosingar. De är människor som inte gillade den moderna världen och drog sig tillbaka in i skogen, för att bygga sitt eget samhälle. Eller hur det nu var. De bär päls och maskerar sig med djurskallar - demaskerade ser de mest ut som Roger Whittaker. Åtminstone ledaren. De talar något märkligt språk som låter lite fornnordiskt, men några av dem kan engelska.

Scott, Jens farsa, dyker upp igen någonstans i mitten av filmen, och så får vi följa hans jakt på Jen.

Manuset till denna nya version är skrivet av Alan B McElroy. Han skrev även originalfilmen från 2003. Den här gången känns storyn mer som THE HILLS HAVE EYES, med inslag av THE VILLAGE och kanske även MIDSOMMAR. Förra gången lyckades McElroy skriva en film vars handling gick att beta av på 84 minuter. Den nya versionen varar 109 minuter. Den är alltså hela 25 minuter längre - och den är 25 minuter för lång.

2021 års WRONG TURN innehåller några intressanta inslag och den får väl sägas vara kompetent gjort, och ett namn som Matthew Modine höjer det hela en aning. Men, den nya filmen saknar originalets sköna exploitation-känsla. Den ur inte kul - i betydelsen underhållande. Den är seg och rätt tråkig, och den blir aldrig speciellt otäck och skrämmande, mest beroende på de osympatiska huvudpersonerna. Filmen är gravallvarlig och saknar humor helt och hållet. Ibland är det nästan så att den känns lite pretentiös. Filmens struktur är lite besynnerlig. Men framför allt saknar jag de deformerade kannibalerna från de tidigare filmerna, att ta bort dem var inte det smartaste man kunde göra. Här finns en del splatter, förstås, men oftast är det så mörkt att man inte riktigt ser dessa effekter. Mot slutet blir det mer actionfilm än skräck.

Handlingen fortsätter under eftertexterna. Under dessa eftertexter framförs "This Land Is Your Land" av Ruby Modine, Matthews dotter i verkliga livet.



 

 

 

 

(Biopremiär 9/7)


tisdag 22 juni 2021

Bio: Wrath of Man

Foton copyright (c) SF Studios

Avdelningen för filmer som är så jävla hårda att färska ägg blir hårdkokta om man håller upp dem framför bioduken.

Häll upp en kopp kaffe till, så tar vi och pratar förtexter och filmmusik en stund. Förtexter är vi inte bortskämda med nuförtiden. Jag vet inte riktigt varför.

Numera börjar de flesta amerikanska filmer direkt. Ibland visas titeln i bild, men ofta får vi inte ens se denna. Jag vet inte riktigt varför det är så. När MIAMI VICE, biofilmen, hade premiär 2006, sa en numera bortgången biografmaskinist jag kände att han verkligen gillade att filmen inte hade förtexter - den började direkt, rakt på. MIAMI VICE torde vara en av de första filmerna som hakade på denna trista trend, tidigare filmer med reducerade förtexter, som STJÄRNORNAS KRIG och ROBOCOP, var snarare undantag.

Jag förstår inte vad man vinner på att hoppa över förtexterna. Är dagens unga biopublik får otålig för att sitta igenom förtexter? 

Jag tycker att förtexter är en viktig del av totalupplevelsen. Det är förtexterna, och musiken, som anger filmens ton, som skapar förväntningar. Förtexter är en liten konstform i sig. Dessutom får vi på en gång veta vilka som komponerat musiken och skrivit manus - vi slipper sitta kvar och lusläsa eftertexterna medan resten av publiken reser sig upp för att skynda ut.

Guy Ritchies nya film WRATH OF MAN inleds med ordentliga förtexter. Lite James Bond-inspirerade förtexter, under vilka vi ser siluetten av Jason Stathams profil. Musiken är mörk och dramatisk - den här filmen har ett igenkännbart musikaliskt ledmotiv.

... Och det är ju en annan sak vi inte är bortskämda med i moderna filmer. Igenkännbara ledmotiv. Inte ens de nya superhjältefilmerna har ordentliga musikaliska teman - ingen kommer ihåg hur musiken gick. Musiken till skräckfilmer ska vi inte tala om - det är nuförtiden mest en massa mullrande ljud, snarare än musik. Christopher Bensteads musik till WRATH OF MAN är absolut inget speciellt, det är ingen speciellt minnesvärd musik, men de dystra stråkarna satte sig, jag jag gick och hummade på melodin en bra stund efter filmens slut.

Jag såg nyligen en intervju från 2002 med filmmusikkompositören Basil Poledouris, som alldeles för ung dog 2006. I intervjun berättar han att när han började göra musik till Hollywoodfilmer, fick man tolv veckor på sig. De fyra första veckorna diskuterade han filmen och scenerna med regissören, för att komma fram till vilka känslor och stämningar han är ute efter. Numera - 2002, alltså - får kompositören sex veckor på sig. Eller var det fyra? Detta är kanske en av förklaringarna till varför så mycket filmmusik av idag är anonym och oinspirerad. 

Guy Ritchies förra film, THE GENTLEMEN, var inget vidare. Den var ett försök att gå tillbaka till rötterna, men kändes mer som att Ritchie gjort en förvirrad pastisch på sig själv. Men med WRATH OF MAN har Guy Ritchie hittat formen igen.

WRATH OF MAN är en amerikansk nyinspelning av en fransk film som heter LE CONVOYEUR (eller CASH TRUCK på engelska). Den kom 2004 och har bland annat Jean Dujardin i rollistan. Jag har inte sett den, men jag satt nyss och försökte hitta en utgåva med text på ett språk jag förstår; min franska är långtifrån perfekt. Det finns en engelsktextad Blu-ray, men billig är den inte. 

Om THE GENTLEMEN hade en krånglig, svårbegriplig intrig, är storyn i WRATH OF MAN desto enklare att hänga med i. Det är nästan så att jag tycker att handlingen är lite väl simpel. Det här är en ganska traditionell historia om hämnd. Men, hämnden här är så skoningslös och stenhård, att det kompenserar för en enkla handlingen.

Jason Statham spelar en man som tilldelas smeknamnet H. H dyker upp på ett företag som jobbar med värdetransporter, där han får jobb som säkerhetsvakt. Utbildningen är kort och intensiv, H klarar alla proven med nöd och näppe. Dock verkar han bara ha låtsat att han är lite sämre på att köra bil och skjuta än han egentligen är.

Under en värdetransport stoppas bilen av ett gäng brutala rånare. H:s kollegor får panik, men utan att blinka kliver H ur bilen och skjuter ner samtliga rånare med yttersta precision. Han har uppenbarligen gjort det här förr. Av allt att döma är H ute efter något - han tog inte jobbet som säkerhetsvakt för att han behövde jobb och pengar. Här hoppar vi några månader tillbaka i tiden, och vi får bit för bit veta vem H är och vad han håller på med.

En rad välbekanta skådespelare medverkar i den här filmen. Jeffrey Donovan spelar ledaren för ett tungt beväpnat gäng rånare. Scott Eastwood är en av dessa rånare, han gör en dumdristig psykopat. Eddie Marsan spelar värdetransportbolagets chef. Holt McCallany är mannen som undervisar H. Josh Hartnett är en säkerhetsvakt som gillar att tuffa sig. Andy Garcia har en liten roll som en Mystisk Man som H har samröre med.

Jason Statham har nu avancerat från två ansiktsuttryck till ett. I WRATH OF MAN får han de flesta andra filmtuffingar att blekna. Han går fram som en slåttermaskin. Filmens stämning är lika mörk och dyster som filmmusiken. Världen de rör sig i är skitig och befolkad av vidriga människor. Filmen är våldsam, blodig, brutal, och - nu upprepar jag mig här - stenhård.

Jag gillar den här filmen. WRATH OF MAN är det bästa Guy Ritchie fått ur sig på länge, och det bästa Jason Statham medverkat i på bra många år. Ja, och så får vi alltså beskåda riktiga förtexter.

OBS att filmen inte har biopremiär förrän den 30:e juni! Jag reser bort några veckor, så jag betar av recensionen redan nu.


 

 

 

(Biopremiär 30/6)

måndag 21 juni 2021

Bio: Chaos Walking

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag hade inte kollat så noga på rollistan innan jag slog mig ner för att se den här filmen, jag hade noterat att Tom Holland (skådespelaren, inte skräckfilmsregissören) står först, men jag hade missat att Mads Mikkelsen är med. Så låt oss börja med Mikkelsen.

Jag träffade Mads Mikkelsen på en fest för en massa år sedan. Det visade sig att han är oerhört intresserad av serier - tecknade serier, alltså. Därför stod vi en bra stund och drack öl och pratade om serier. "Serier är den största konstformen!" utbrast Mikkelsen.

Jag tänkte på detta när jag såg CHAOS WALKING, i regi av Doug Liman och byggd på en roman av Patrick Ness. Under 1980-talet utvecklades seriemediet ganska radikalt, framför allt i USA. Sättet serierna berättades på blev alltmer avancerat. Det var under 80-talet så kallade medvetandeflöden blev vanliga. Visst hade det förekommit tidigare, men nu etablerades tekniken. Tankebubblor ersattes av textplattor, ofta flera små textplattor i samma ruta, och i dessa kan man läsa gestalternas tankar - deras medvetandeflöde.

Detta är en berättarteknik som enbart fungerar i tecknade serier - så tillvida man inte är en extremt skicklig filmskapare. Medvetandeflöden är en viktig del av CHAOS WALKING - och det funkar inte riktigt.

CHAOS WALKING är en westernfilm. Men den utspelar sig i framtiden. På en annan planet. I en skog i denna värld bor kolonisatörer från Jorden. Tom Holland spelar den unge Todd, som bott hela sitt liv i en och samma by. En by där det enbart bor män, eftersom onda varelser har dödat alla kvinnor - har Todd fått veta. Mads Mikkelsen spelar den hårde och grymme borgmästaren, som styr med järnhand.

Vad som är mystiskt med den här planeten, är att alla män omges av något som kallas brus. Bruset syns som en neonglänsande dimma kring huvudet, och alla kan höra vad man tänker. Man tänker alltså högt, utan att prata. Vissa, som borgmästaren, har lärt sig satt kontrollera detta. Todd har dock problem med att dölja sina tankar. Kvinnor drabbas inte av brus på planeten, det gäller bara män.

En dag kraschlandar en rymdkapsel på planeten. Den var på väg till jorden, och den enda överlevande är Viola (Daisy Ridley). Todd hittar rymdskeppet och flickan, och för att visa hur bra och duglig han är, hämtar han borgmästaren och dennes hårdföra män. Todd vill också vara hårdför.

Viola vill bara komma i kontakt med moderskeppet så att hon kan återvända, men det är lättare sagt än gjort. I synnerhet som borgmästaren är en le typ som helst vill ha ihjäl Viola. Todd misslyckas med sina försök att vara hård och tuff, han har aldrig tidigare sett en flicka och blir betuttad i henne, så han hjälper Viola att rymma. De tar sig genom vildmarken för att försöka hitta en sändare, men de har förstås ett uppbåd lett av borgmästaren efter sig.

Rollfigurerna i den här filmen klär sig i westernkläder - som cowboys. De rider på hästar. De bor i trähus. Och jag tycker att det är synd att de inte gjorde en riktig western istället. De kunde bytt ut rymdvarelserna mot indianer, Viola kunde kommit i ett vagntåg, och hon hade kunnat leta efter kavalleriet. Idén med bruset hade kunnat skrotas helt.

... Vid närmare eftertanke: fyller det någon funktion i berättelsen? Ju mer jag tänker på det, känns det bara som en ploj - en onödig ploj. De enda bruset tillför filmen är en viss stökighet. En massa irriterande digitala effekter runt gestalternas huvuden, och en massa röster som babblar, vilket är ännu mer irriterande. Ibland är det dialog och medvetandeflöde samtidigt. Plojen hade funkat betydligt bättre i en tecknad serie, det hade blivit mindre stökigt.

Tom Holland gör okej ifrån sig i sin roll, Daisy Ridley är lite slätstruken. Mads Mikkelsen är förstås bra. Han är härligt ond, och har en besynnerlig agenda, få vi veta mot slutet när sanningen om byn avslöjas. Mikkelsens borgmästare har ärr i ansiktet, och det slår mig att han hade kunnat bli en utmärkt Jonah Hex. 

CHAOS WALKING är inte direkt tråkig - men den är inte bra. Grundidén är nog konstigare än smart. Och det var ju en farlig tur att Viola pratar engelska. Tänk om hon var en fransk eller tysk astronaut som kraschade där i skogen - vad hade Todd och de andra gjort då?


 

 

 

 

(Biopremiär 23/6)

onsdag 16 juni 2021

Bio: Hitman's Wife's Bodyguard

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Innan jag såg Patrick Hughes' actionkomedi HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD, läste jag om min recension  av den första filmen; THE HITMAN'S BODYGUARD, även den av Hughes. Jag kom nämligen inte ihåg så mycket av den. 

Jag var på det hela taget hyfsat nöjd med den första filmen, som kom 2017. Den påminde en hel del om 1980-talets våldsamma actionkomedier. Dock irriterade jag mig på att rollfigurerna svor konstant i avsikt att vara roliga, och en del grovt våld som var tänkt att vara kul, var bara våldsamt. Men, det var ändå en rätt rolig och underhållande film.

Uppföljaren HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD inleds med ordentliga förtexter, och det var inte utan att jag hajade till, när filmen inleds med texten FILM I VÄST PRESENTS. Okej, det står fler bolag listade, bland annat Millennium Media, men ändå: detta är en svensk samproduktion! Mot slutet av förtexterna nämns producenterna, och en av dem är Peter Possne. Passande nog innehåller den här filmen scener där det pratas om litium. Tyvärr avses inte kalkonfilmen LITHIVM, som Possne producerade.

Efter förtexterna följer något slags handling. Det här är en stökig historia. Ja, det är en jävligt stökig historia. Ibland fick jag intrycket av att filmmakarna hittade på efterhand medan de filmade.

Ryan Reynolds är tillbaka som livvakten Michael Bryce. Han har förlorat sin livvaktslicens och går i terapi. Han vill inte veta av våld och vapen, och rekommenderas att resa bort. Bryce åker till Capri och försöker vila upp sig, men det går inte så bra.

Plötsligt dyker nämligen Sonia Kincaid (Salma Hayek) upp. Hon var även med lite grann i förra filmen, hon är hustru till hitmannen Darius Kincaid (Samuel L Jackson), som förstås också var med förra gången. Folk skjuter vilt på varandra och Sonia behöver Bryce' hjälp. Motvilligt dras han med.

Antonio Banderas spelar en ond grek, som har något slags ondskefull plan han tänker genomföra på ondskefullast möjliga sätt. Bryce, Darius och Sonia kidnappas av Interpol, en agent där (Frank Grillo) tänker använda de tre för att stoppa greken.

... Nä, jag kan inte riktigt redogöra för filmens handling, men de skjuter konstant på varandra. HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD består nästan bara av högljudda actionscener och jakter från början till slut. När de inte skjuter på varandra, är det fortfarande högljutt - eftersom rollfigurerna envisas med att vara högljudda och skrika och bära sig åt. Och så svär de - så in i helvete.

"Your mouth needs an exorcism!" säger Bryce till Sonia. Det är meningen att det konstanta grova språket, framför allt Salma Hayek svär i varenda mening, ska vara komiskt - men det är det inte. Det är fruktansvärt tröttande. Hela filmen är tröttande.

Den pojkaktige Ryan Reynolds är en sympatisk och kul kille. Hans livvakt i de här filmerna är rätt kul och sympatisk. Ett flertal bra skådespelare medverkar. Det är ju trevligt att åter få se duon från DESPERADO, det vill säga Banderas och Hayek, tillsammans igen. Morgan Freeman har en liten roll. Richard E Grant dyker upp som hastigast i en ännu mindre roll.

... Men det räcker inte. Filmen innehåller ett par roliga repliker och scener, men som helhet är HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD en rätt irriterande, bombastisk orgie i meningslöshet. Filmen är ganska illa berättad och flera gånger glömde jag bort vad rollfigurerna höll på med, vad det hela gick ut på. Det är en tjatig film. Dock hade den kunnat vara tjatigare - i Asien och Australien visas nämligen en version som är nästan tjugo minuter längre!

Det här är en film för dig som gillar explosioner, skrikande, Ace of Base, och ord som "fuck", "motherfucker", "fucking cucaracha" och "pussy pipe".


 



 

 

(Biopremiär 16/6)

onsdag 9 juni 2021

Bio: A Quiet Place Part II

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Nu blir det stumfilm här på TOPPRAFFEL! I alla fall nästan.

Jag fick en inbjudan till en pressvisning av A QUIET PLACE PART II redan i mars förra året. Den visningen blev förstås inställd - eftersom premiären i USA sköts upp på grund av pandemin. Först nu, femton månader senare, går filmen upp på bio.

Om ni letar efter min recension av A QUIET PLACE från 2018 kommer ni inte att hitta den. Jag minns inte varför, men jag missade pressvisningen av den - antagligen var jag bortrest. Men jag har sett filmen sedan dess. Och till skillnad från väldigt många andra, tyckte jag inte att den var speciellt bra. Jag förstod inte riktigt hajpen. Jag tyckte mest att filmen var inkonsekvent - vilket jag kommer att återkomma till här nedan.

A QUIET PLACE PART II visar sig vara en allvarligare version av Tim Burtons MARS ATTACKS. Filmen inleds med en prolog, vilken utspelar sig före händelserna i den första filmen. Därmed får John Krasinski, som även regisserat, möjlighet att återkomma i rollen som Lee Abbott. I denna prolog presenteras vi för familjen Abbott och deras kompis Emmett (Cillian Murphy). Emily Blunt (fru Krasinski) är förstås tillbaka som Evelyn Abbott, medan Millicent Simmonds och Noah Jupe spelar deras barn Regan, som är döv, och Marcus. 

Allt är frid och fröjd i den lilla staden, folk har det mysigt och barnen spelar baseboll, när något märkligt plötsligt dyker ner från skyn. Innan de vet ordet av, attackeras staden av de illasinnade, mordiska och räliga monstren från den första filmen - de som inte ser något, utan går efter ljud. Därför måste man vara tyst - annars dödas man av de här monstren, som bara verkar vara ute efter att döda. De äter inte upp sina offer, de bygger inte upp ett samhälle, de har inget syfte med invasionen - inte mer än att de gillar att ta kål på folk. Verkar det som.

Efter denna prolog hoppar vi framåt i tiden. Det har gått över 400 dagar sedan invasionen. Större delen av mänskligheten verkar utplånad. Lee Abbott är död, så Krasinski håller sig bakom kameran. Evelyn, Regan och Marcus har det inte så kul, där de utan att prata med varandra traskar omkring i naturen. Skitta och dana är de. De räliga monstren häckar fortfarande därute, så det gäller att vara försiktig. De är så pass försiktiga att de går barfota. Det är en jävla tur att det inte är snö. En liten bebis har de också med sig, för att göra allt ännu svårare.

De anländer till en övergiven fabrik, när monstren slår till, och de räddas av en ensam man beväpnad med gevär. Mannen visar sig vara Emmett, som förlorat sin familj. Han bor i fabriken, där man kan låsa in sig bakom en ståldörr. 

En radio spelar med jämna mellanrum "Beyond the Sea" och Regan, som alltså är döv och inte kan höra låten, räknar ut att det nog är något slags meddelande - så hon ger sig ensam av för att se om det finns en räddning beyond the sea. Evelyn skickar iväg Emmett för att hämta hem tösen.

Som jag skrev ovan, är filmen inkonsekvent. John Krasinski har även varit med och skrivit manus, och uppenbarligen har de struntat i flera detaljer. 

Monstren går alltså efter ljud. Så fort en människa hostar, knäcker en kvist, nyser eller fiser, kommer monstren farande. Men flaxande och kvittrande fåglar, kvistar som knäcks av vinden, och andra ljud struntar de i. Ljudet från insekter hörs ofta i bakgrunden.

De har fantastiskt bra batterier i den här filmen. Batteriet i Regans hörapparat har hållit i över 400 dagar, liksom batterierna i en transistorradio och i ficklampor. Emmett har en cigarrettändare som hållit lika länge. Visst, han kan ha fler än en, men eftersom han använder tändaren som lampa när han sitter inlåst i mörkret, lär den inte hålla speciellt länge. Något som också fortfarande funkar, är elektricitet. Strömmen är fortfarande på. Nu vet jag inte hur länge sådant kan hållas igång efter det att all personal på elverken strukit med, med det känns allt lite märkligt.

Familjen Abbott går alltså omkring barfota och lämnar blodiga fotavtryck, detta för att gå så tyst som möjligt. Men så träffar de Emmett - och han har skor på sig! Då utbrister de inte "Men vaffan, har du skor?!", så att han kan svara "Klart jag har skor, tror ni jag är dum i huvet?". Familjen Abbott borde rimligtvis någon gång passerat en övergiven butik med skor de kunde knycka. Skor med mjuk sula, som inte ger ljud ifrån sig. Kanske mockasiner. Eller ännu bättre:
SOCKIPLAST!
Men icke. De envisas med att gå barfota och plågas av smärta. Förresten, nog borde de väl även råkat på en massa andra grejor de behöver på vägen.

Vid ett tillfälle träffar filmens hjältar på ett gäng överlevande som bor i en hamn eller i en båt. Dessa överlevande är onda och galna. Varför då? Det har bara gått lite mer än ett år. Det har liksom inte gått tio-tjugo år, så att det hunnit uppstå muterade kannibalstammar modell THE HILLS HAVE EYES. Varför har de här blivit en hop rabida mördare?

Det hela leder fram till en upplösning vi sett tidigare. Det var dock roligare förra gången.

Spänningen i filmen bygger helt på att det är knäpptyst, och så plötsligt attackerar ett monster med ett bröl.

Skådespelarna gör alla bra ifrån sig, Millicent Simmonds är döv på riktigt, och hennes rollfigur Regan blir något av filmens centralgestalt. Djimon Hounsou har en liten roll. Dialog är det av naturliga skäl on om. Monstereffekterna är bra. Men, jag satt hela tiden och irriterade mig på filmens logik. Jag tänkte hela tiden Varför då? Därför kan jag inte sätta ett högre betyg än en tvåa.



 

 

 

 

(Biopremiär 11/6)


fredag 4 juni 2021

Bio: Vitt skräp

Foton copyright (c) Mikael Cross Films

Nu blir blir svenskt här på TOPPRAFFEL! (Och våld, blod, skrik och dansbandsmusik.)

Det är modigt att kalla sin film "skräp". Visst, den heter VITT SKRÄP, men gillar man inte filmen, är det ju lätt att ta fasta på ordet "skräp".

"Vitt skräp" åsyftar förstås den amerikanska termen "white trash". Jag nog aldrig hört någon säga "vitt skräp" på svenska. Det blir liksom bara en märklig anglicism. Dock är merparten av rollfigurerna i den här filmen white trash. Fast det är klart, när jag tänker efter är det möjligt att titeln åsyftar knarket som figurerar i filmen.

VITT SKRÄP är Tobias Leo Nordquists långfilmsdebut, tidigare har han mest gjort musikvideor och dokumentärer. Enligt uppgift påbörjades filmen redan 2014 (!), och det tog alltså sju år för den att bli klar och få premiär. Filmen är producerad av bland annat Film i Dalarna och inspelad i Borlänge, vilket märks på att ingen talar dalmål. Synd. Den här filmen hade blivit bättre om alla lät som Orsa spelmän eller Sator.

Enligt pressmaterialet är VITT SKRÄP en spännande actionthriller, "en blandning av komedi och action". Uppenbarligen har filmskaparna och jag diametralt olika uppfattning om vad komedi är för någonting, eftersom i princip ingenting i filmen är roligt. Jag skrattade till ett par gånger, men jag vet inte om det var meningen.

Av någon anledning utspelar filmen sig på 1980-talet - ett exakt årtal nämns i en radiosändning i början, men jag kunde inte höra vad de sa. Men med undantag från några detaljer, ser det ut att vara 70-tal. Och det här ser ut som en film från 70-talet. En film från 70-talet som utspelar sig på 80-talet. Det är en film i murriga färger där uringult och bakfyllegrönt dominerar. Fast varför det inte utspelar sig i nutid vet jag inte, det hade funkat lika bra.

Ola Rapace spelar Sami, en kriminell lösdrivare som liftar med en annan trasig själ, Kim (Ida Engvoll), som hinner knycka Samis plånbok innan hon släpper av honom i ett litet samhälle på landet. När han försöker stjäla en bil, träffar Sami den lokale gangsterbossen Gubben (Donald Högberg). Gubben bjuder in Sami i sitt hus, där han presenteras för gangstergänget, som utgörs av allmänt slödder med flottigt hår. En av dem är polis med mustasch.

Kim ränner runt i samma samhälle. Hon sitter på det lokala haket och surar och vägrar dansa, men snart träffar hon Sami igen. Hon säger att hon vill åka till den Blå lagunen, där de kan gå nakna och käka kokosnötter.

Sami plågas av hemska barndomsminnen; han och hans mor piskades av en brutal far. Snart blir Sami involverad i Gubbens knarkaffärer. Amfetamin packas som djupfrysta räkor. En grym polsk gangster och dennes lika grymma mannar är iblandade på något sätt. Gubben håller en monolog fylld med liknelser och viftar med ett hagelgevär. Hagelgevär kallas hagelbrakare i den här filmen, ett ord jag bara sett i gamla kioskdeckare.

Då och då exploderar filmen i blodigt våld. VITT SKRÄP innehåller ett flertal långa misshandels- och tortyrscener. Här finns några nedskjutningar, vilka ibland visas i slowmotion. Kameran gottar sig i blodet och de våldsamma detaljerna.

... Men det går inte att kalla den här filmen för actionfilm. Det är ett drama. Det är misär. Det är ett vidrigt elände för de flesta. Folk pratar mest. Eller sitter och stirrar.

Det är oerhört svårt att engagera sig i filmens händelser - detta beroende på att samtliga rollfigurer är osympatiska. Sami är något slags hjälte, men han är psykiskt instabil. Kim är en jobbig gaphals med humörsvängningar. Övriga medverkande är gangstrar, med undantag för en tonårspojke och några andra.

Filmens struktur är spretig, den är ofokuserad, och jag blir inte riktigt klok på vad den vill berätta, vilken typ av film den vill vara. Skitigt drama och ultravåld. Flera scener leder ingenstans. Dialogen pendlar mellan att vara platt och usel.

Ola Rapace kedjeröker genom hela filmen, oftast Commerce. Utseendemässigt är han en klassisk hunk, Rapace. Han skulle nog kunna vara en bra hjälte i en mer renodlad actionfilm eller thriller. För några år sedan spelade han huvudrollen i en fransk slåssfilm, KAMP TILL DÖDS, men den var inte jättebra. 

VITT SKRÄP pressvisades inte i Göteborg, så jag såg den streamad via en recensionslänk. Jag hade föredragit att se filmen på bio - eftersom svenska filmer numera alltid (eller oftast?) är textade. Jag hade nämligen oerhörda problem med att uppfatta dialogen i den här filmen. Ofta hörde jag ingenting. Jag kan nog ha missat en fjärdedel av dialogen. När skådespelarna öppnar munnen hörs ibland bara oartikulerade läten. Ljudmixen är inte den bästa.

Det största problemet med VITT SKRÄP är att den låtsas vara en äldre film. Jag sitter ofta och gärna och tittar på gamla konstiga, svenska filmer från 70- och 80-talen, decennierna då jag växte upp. Det roliga med dessa är satt de faktiskt är från 70- och 80-talen. Alla de här moderna B-filmerna, oftast amerikanska, som låtsas vara filmer från 70-talet, känns bara krystade och fel. Greppet var roligt en gång; det var kul när Quentin Tarantino och Robert Rodriguez gjorde det - men det räckte gott och väl.

VITT SKRÄP är inte helt hopplös, men jag vet inte vilka de har tänkt ska gå och titta på det här och ha behållning av det. Men om 40 år är det mycket möjligt att VITT SKRÄP blivit en kultfilm. Betyget nedan är snällt. Det är de tre huvudrollsinnehavarna som får mig att vara snäll. De är bra skådespelare som gått vilse i en tafflig film.







(Biopremiär 4/6)

torsdag 3 juni 2021

Bio: The Conjuring: The Devil Made Me Do It

Foton copyright (c) Warner Bros.

Ed och Lorraine Warren är tillbaka. Ja, inte de riktiga Ed och Lorraine; han dog 2006 och hon lämnade in 2019. Men filmserien om herr och fru Warren, återigen spelade av Patrick Wilson och Vera Farmiga, slår till igen med en tredje del.

Under de inledande scenerna visas några texter i bild och vi får veta att detta är paret Warrens mest skrämmande fall. Det är möjligt att Warrens ansåg detta. Filmen är dock den fånigaste hittills i serien.

Jag tyckte att den första THE CONJURING var rätt okej. THE CONJURING 2 var lite mindre bra, och framför allt var den åt helsike för lång. James Wan regisserade dessa två filmer, men denna tredje del är gjord av Michael Chaves, som 2019 gjorde THE CURSE OF LA LLORONA. Chaves spelade in THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT för ett par år sedan, den låg färdig redan 2019 och skulle fått premiär förra året, men pandemin ställde förstås till det.

"Based on a true story" står det när filmen börjar. Ja, det tror vi så mycket vi vill på. Visst har vissa saker som sker i filmen hänt på riktigt, fallet är autentiskt, men spökjägarna Ed och Lorraine Warren tillhörde inte Amerikas mest pålitliga människor. Om man, som jag, inte tror det minsta på övernaturligt mumbo-jumbo, framstår Warrens som två lurendrejare som utnyttjade folk som tror på gastar, andar, tomtar och troll.

Filmen inleds med buller och bång. Året är 1981. I en prolog pågår en exorcism för fullt. En åttaårig gosse är besatt av en demon, och paret Warren och en präst är på plats och utövar djävulsutdrivning. Pågen sprattlar och krumbuktar sig och skriker och har sig, medan möbler välter och porslin går i bitar. De har ett göre med pågen, exorcisterna. Demonen lämnar lillkillen, men hoppar istället in i en ung man som heter Arne Johnson (Ruairi O'Connor). Jag fnissade varje gång hans namn nämndes. Arne Johnson, det låter som en rörmokare.

En tid senare bär det sig inte bättre än att Arne tror sig attackeras av en demon inne på en hundkennel. Medan en stereoanläggning spelar Blondie på hög volym, hugger Arne ihjäl demonen med 22 hugg. Det är bara det att det inte var en demon, det var kennelns ägare.

Arne kastas i fängelse och åklagaren yrkar på dödsstraff. Nu är det upp till Ed och Lorraine att bevisa att Arne inte visste vad han gjorde, eftersom han var besatt av en illasinnad demon. Domaren och andra tycker förstås att detta är befängt. Men Warrens ger sig inte. De beger sig ut för att hitta bevis, och visst hittar de konstigheter. Det verkar som om någon tosing bedriver ockult verksamhet och placerar ut totems och har sig, och folk blir galna.

Det är ett jävla liv i THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT. Det dånar och brakar mest hela tiden. Vi får inte en scen med våldsam exorcism, utan två. Uppsvullna lik springer omkring och lever jävel. Lorraine har superkrafter och kan enkelt se precis allt som hänt andra människor. Ed går med käpp. En dusch sprutar blod.

Filmen bygger nästan helt och hållet på jump scares. Det är tyst en stund, och så plötsligt hoppar det fram något medan musiken brölar till och publiken hoppar till. Det är svårt att inte hoppa till, oavsett om man tycker att det är otäckt eller ej. Några av dessa jump scares är även false scares - det är något ofarligt på plötsligt dyker upp.

Det här är även en sådan där film där man känner för att ropa till rollfigurerna: "Hallå! Om ni tänder i taket blir det lättare att se! Och mindre otäckt!". De verkar inte ha förstått hur man använder lampor i den här filmen.

THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT har några dugliga skådespelare i rollistan. Filmfotot är bra (när man kan se vad det är som filmas i allt mörker). Därför kan jag inte avfärda filmen helt och hållet. Men, det här är dumt och jönsigt. Och i vanlig ordning vräker de på med som mycket effekter, att all eventuell kuslighet snart försvinner.

Ännu en gång konstaterar jag att det måste vara tufft att vara katolik. Det är ju mest katoliker som råkar ut får sådant här på film. Och det är oftast bara katoliker som kan rädda folk som är i demontagen. I vanlig ordning undrar jag vad som händer om man inte är troende och inte känner några katolska präster - om man nu skulle bli besatt, eller flytta in i ett hemsökt hus.

Under filmens eftertexter får vi se och höra autentiska film- och ljudklipp från fallet med den besatte mördaren, och en rad tidningsrubriker visas upp.

I England censurklipptes filmen för att kunna få en lägre åldersgräns.



 


 

 

(Biopremiär 4/6)

onsdag 2 juni 2021

Bio: Nobody

Foton copyright (c) 2020 Universal Studios. All Rights Reserved.

Nu blir det våld här på TOPPRAFFEL!

Det var verkligen inte igår jag recenserade en biopremiär. Det har inte skett sedan november förra året. Men nu har ju som bekant Filmstaden öppnat sina biografer igen.

Den omtalade filmen NOBODY har väckt stort intresse i vissa kretsar. Antagligen mest beroende på att den har Bob Odenkirk i huvudrollen, och Odenkirk är populär bland folk som tittar mycket på TV-serier. Själv tittar jag helst på TV-serier som har Peter Falk i rollistan, så för mig är Odenkirk mest känd från långfilmer som den mer än utmärkta NEBRASKA. Jag vet inte om man kan hävda att det är oväntat att 58-årige Bob Odenkirk nu gör som Liam Neeson och blir actionhjälte, men han är inte den förste jag skulle tänka mig i den här rollen. Dock är han inget oävet val.

NOBODY känns nästan som en "Best of"-film, ett collage av en massa andra actionfilmer, böcker och serietidningar. Den stillsamme huvudpersonen har ett förflutet som hårdför agent - som i TAKEN och otaliga andra filmer. Huvudpersonen har ett vanligt, trist jobb - som i TRUE LIES. Hjälten går loss på skurkarna som en enmansarmé - som till exempel Marvels hjälte the Punisher. Hjälten går runt bland tatuerare för att hitta en viss person - som i COBRA. Här finns även en hel del likheter med JOHN WICK. Detta är inte så konstigt, eftersom manuset är skrivet av Derek Kolstad, som också skrev JOHN WICK. För regin står ryssen Ilya Naishuller, som tidigare bara gjort en långfilm; HARDCORE (den som heter HARDCORE HARRY i original), och som jag inte sett.

Bob Odenkirk spelar den stillsamme Hutch Mansell, en man med ett trist jobb - stort plus i kanten för att hans chef spelas av Michael Ironside! Hutch är gift med Becca (Connie Nielsen), men deras äktenskap har gått i stå. De bor med sina två barn i ett typiskt amerikanskt villaområde, och Hutch misslyckas gång på gång med att få soptunnan tömd. Han lever ett tryggt men tradigt liv, den här Hutch.

En natt tar sig två inbrottstjuvar in i familjen Mansells hem. Sonen kastar sig över en av dem och Hutch har chansen att oskadliggöra dem med en golvklubba han greppat, men han väljer att avstå. Familj, grannar, poliser och kollegor förstår inte varför Hutch avstod och lät inbrottstjuvarna komma undan. Eftersom filmen utspelar sig i Amerika tycker alla att det är en självklarhet att man ska ha skjutvapen hemma, så att man enkelt och smidigt kan skjuta ihjäl alla inkräktare.

Efter modigt övervägande beslutar Hutch sig för att leta upp inbrottstjuvarna. Han har trots allt ett hemligt förflutet, den fridfulle Hutch, och vet hur man hanterar skurkar. En nattlig bussfärd urartar dock när ett gäng galna ryska gangstrar kliver ombord och hotar passagerarna. Hutch tar hand om situationen, en lång, ytterst väkoreograferad fajt ombord på bussen är nog ett av filmhistoriens råaste slagsmål. 

Ryssarna hamnar på sjukhus. En av dem har livshotande skador, han är son till den psykopatiske gangsterbossen Yulian Kuznetsov (Alexey Serebryakov); en kille som gillar att snorta kokain, sjunga schlagers, och mörda folk. Yulian lyckas ta reda på vem det var som nitade killarna på bussen, och snart ger sig en mindre armé ut för att leta upp- och döda Hutch.

Hutch är väl förberedd. Dessutom har han hjälp av sin gamle far; en före detta agent spelad av Christopher Lloyd, och en tidigare kollega, som görs av RZA.

Blodet flyter friskt och liken staplas på hög, när Hutch Mansell spelar jazz på vinyl och pangar ryssar. Eller hugger, slår, eller spränger ihjäl dem. NOBODY är en exceptionellt våldsam film. Mot slutet går actionscenerna överstyr; till en början var de förhållandevis realistiska, men Hutch och de andra utvecklar nästan superkrafter, och de kan fånga pickadoller i luften som i tidiga John Woo-filmer, och skurkarna siktar värre än rymdimperiets stormtroopers.

Esetiskt skiljer sig NOBODY en hel del från JOHN WICK. Den senare utspelar sig i en neonblänkande fantasivärld och har ett utstuderat filmfoto. NOBODY är smutsigare och har ett drag av independentfilm. Det myckna och grova våldet till trots håller filmen en aningen lättsam ton, en ironisk distans, och flera scener och repliker är roliga. Slutscenerna närmar sig ren komedi. Det ligger även en del kul låtar på soundtracket.

NOBODY lider av en viss brist på originalitet, men det brukar ju sällan vara ett problem när det gäller actionfilmer. Huvudsaken är att de levererar vad de lovar. Och NOBODY är en film som levererar. Nedanstående betyg är kanske i snällaste laget, men filmen höjer sig rejält över mängden actionfilmer idag, när de flesta actionfilmer inte levererar vad de lovar. Jag hade inte tråkigt alls när jag såg filmen, och eftersom den bara varar 92 minuter - en utmärkt längd - höjer jag betyget ett snäpp. 

En av gangstrarna ombord på bussen spelas förresten av den schweiziske kampsportaren Daniel Bernhardt. Att Bob Odenkirk skulle kunna rå på honom är ungefär lika osannolikt som att Micke Nyqvist skulle ha en chans mot Keanu Reeves i JOHN WICK (i vilken Bernhardt också medverkade).



 

 

(Biopremiär 4/6) 

onsdag 11 november 2020

Bio: Tiny Tim - King for a Day

 

Foton copyright (c) Njutafilms

Jag har egentligen ingen som helst relation till Tiny Tim. Under 1990-talet var min favorittidning den amerikanska tidskriften Psychotronic Video, vilken mest handlade om udda film, men ibland tog den upp närliggande ämnen. Tiny Tim nämndes ofta i tidningen - och Tiny Tim var fortfarande i livet under Psychotronics första årgångar, han dog 1996. Jag hade kompisar som hade en platta eller två med Tiny Tim, och det kunde hända att "Tiptoe Through the Tulips" spelades under de otaliga kvällar då vi drack sprit och spisade konstiga skivor, vilket var ett stort nöje under 90-talet. Men - jag har aldrig brytt mig om att forska mer i Tiny Tim, det fanns redan så mycket annat konstigt jag ägnade alldeles för mycket tid åt.

... Därför var jag rätt nyfiken på Johan von Sydows nya dokumentärfilm om Tiny Tim; TINY TIM - KING FOR A DAY. I den svenska undertexten står det dock att den svenska titeln är TINY TIM - MANNEN PÅ MÅNEN. Vi får väl se vad den kallas när samproducenten SVT visar den.

von Sydows film är hyfsat bra, men den lämnade mig en aning otillfredställd. Filmen svarar på en del frågar jag hade, men samtidigt skapar den nya.

Tiny Tim var en udda existens som otippat blev en superstjärna i USA i slutet av 1960-talet. Han såg märklig ut, han betedde sig märkligt, och hans falsettsång med ukulelekomp var ännu märkligare. Han var en fascinerande person, han var vänlig, egensinnig, religiös, direkt galen, men uppenbarligen begåvad, och hans karriär gick upp som en raket, för att sedan tvärdyka och han glömdes bort, innan han på 90-talet återupptäcktes och tilldelades kultstatus av folk ur min generation, som inte var med på 60-talet. Tiny Tims liv var både tragiskt och upplyftande.

Som sig bör berättar den här filmen om Tiny Tims liv från vaggan till graven, och det bjuds på stora mängder filmklipp och intervjuer med människor som kände Tiny, eller som jobbade med honom.

Tempot är dock lite för snabbt och en hel del hoppas över. Oftast skippar man frågan "varför?". Tiny Tim må ha anammat en besynnerlig sångstil, men karln kunde sjunga, men i dokumentären är de första åren snabbt överstökade. Han lämnade sin dysfunktionella familj, sprang iväg med sin ukulele, ställde sig på ett gathörn och sjöng, kort därpå uppträdde han på talangjakter och barer, och plötsligt upptäcktes han och slog igenom. 


De som uttalar sig i filmen säger att Tiny Tim behövdes i Amerika just då, som svar på frågan om varför han blev så populär. Visst, det är möjligt, men gillade folk honom på riktigt? Köpte folk hans skivor för att njuta av musiken, eller för att skratta åt konstigheterna? Tiny Tim var en flitig gäst hos Johnny Carson i dennes talkshow, Tiny till och med gifte sig i direktsändning i Carsons program, något som lockade en rekordstor TV-publik. Men varför ville 60-talets amerikaner se Tiny Tim gifta sig? Jag associerar till den egensinnige serieförfattaren Harvey Pekars upprepade framträdanden i David Lettermans program, vilka uppskattades eftersom publiken - och Letterman - tyckte att Pekar var en festlig kuf.

Som jag skriver ovan, intervjuas Tiny Tims vänner och kollegor - men inga gamla fans; inga som berättar varför de älskade Tiny på 60-talet. En del kända artister som högst troligt influerats av Tiny Tim nämns - men inga av dessa intervjuas och bekräftar detta. "Weird Al" Yankovic, som definitivt inspirerats av Tiny Tim, agerar berättarröst i filmen; han läser högt ur Tinys dagböcker - men Yankovic själv medverkar inte i bild och berättar om sitt förhållande till Tiny.

Den här dokumentären innehåller en del animerade inslag.

I filmen visas ett kort klipp ur Bill Rebanes skräckfilm BLOOD HARVEST från 1987. Den såg jag faktiskt häromåret. Filmen var Tiny Tims debut som dramatisk skådespelare. Jag såg den inte för att Tiny medverkade, utan för att jag blev nyfiken på den när jag läste om den i Fangoria när den var ny, och för att jag nu plötsligt kommit över den. BLOOD HARVEST är inte speciellt bra. Apropå skräck, så förekommer Tiny Tims "Tiptoe Through the Tulips" i skräckfilmen INSIDIOUS. Jag vet att många tycker att den sången, i Tiny Tims version, är genuint otäck.

Idag, år 2020, är det nog nästintill omöjligt för artister som Tiny Tim att nå samma framgångar och kändisskap. Idag har vi YouTube - och på YouTube finns tusentals besynnerliga kufar. Den ena konstigare än den andra. Om någon skulle råka slå igenom på bredare front, blir kändisskapet i de flesta fall kort. De får sina fem minuter, och är sedan helt bortglömda. Dagens mediautbud är för massivt. Det är längesedan man blev idol på att sjunga "Flottarkärlek" hos Hyland.

TINY TIM - KING FOR A DAY är underhållande, intressant, och bjuder på en del riktigt bra material - men jag vill ha mer, jag vill veta mer.


  



 

(Biopremiär 13/11)

onsdag 21 oktober 2020

Bio: Andra sidan

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Ny, svensk skräck. Inte nog med det: ny, svensk skräck som går upp på bio. Då blir jag förstås lite extra intresserad. Svensk skräckfilm är vi inte bortskämda med, allra minst bra svensk skräckfilm.

För manus och regi står duon Tord Danielsson och Oskar Mellander, de här två har tidigare mest jobbat med TV och låg bland annat bakom julkalendern 2017, JAKTEN PÅ TIDSKRISTALLEN, som jag inte såg, eftersom Sten-Åke Cederhök inte medverkade i den.

ANDRA SIDAN är en ganska anonym titel - det finns ett flertal filmer som har samma titel, eller liknande. Det här får väl sägas vara en svensk variant av alla dessa spökfilmer som produceras av Blumhouse i Amerika.

Dilan Gwyn (DRACULA UNTOLD) spelar Shirin, vars nye pojkvän Fredrik (Linus Wahlgren) är änkling och far till den femårige Lucas. Shirin och Fredrik tittar på ett hus; ett parhus, som de funderar på att köpa, de slår till och flyttar in. Fredrik erbjuds dock omgående ett jobb som kräver att han måste bo inne i stan en tid och bara vara hemma om helgerna, så Shirin lämnas ensam med Lucas.

Det dröjer inte länge innan Lucas skaffat sig en ny kompis - en liten pojke som bara Lucas kan se. Det börjar knacka och bulta i väggarna, och en otäck spökgubbe rör sig i kåken. Det ser inte bättre ut än att den intilliggande bostaden, som står tom, är hemsökt. Shirin blir skiträdd, men ingen tror förstås på henne, och när spöket skadar Lucas, anklagas Shirin för att misshandla pojken när Fredrik inte är hemma.

Om vi ska ta det positiva först: som spökfilm gör filmen sitt jobb. Åtminstone om man inte sett speciellt mycket i genren. Jag kan tänka mig att många kommer att uppleva filmen som otäck och spännande, även om spänningen enbart består i att det är beckmörkt - och plötsligt hoppar någonting fram och musiken brölar till. Det är rätt omöjligt att inte hoppa till - men egentligen är denna teknik inte mer än en skräckfilmsversion av Haydns "Pukslaget".

I övrigt finns det en hel del att anmärka på. Både Dilan Gwyn och Linus Wahlgren är dugliga, sympatiska skådespelare, men här har de hamnat i en historia i total avsaknad av egna idéer, här betas samtliga klyschor av - och filmskaparna verkar inte veta riktigt hur dessa klyschor ska användas.

Riktigt vad det är Fredrik jobbar med framgår inte, mer än att han måste bära reflexjacka och ta emot några papper av en kollega. Var huset han och Shirin köpt ligger, i förhållande till stan, framgår inte heller, men det verkar vara fruktansvärt långt bort och de kör genom djupa skogar. Hur bostadsområdet de flyttar till egentligen ser ut, eller ens hur huset ser ut, får vi heller inte riktigt veta, eftersom vi nästan bara får närbilder på husfasaden. Och vad jobbar Shirin med, eftersom hon kan vara hemma med ungen hela veckan? Hon verkar inte göra någonting alls. 

Av allt att döma fungerar inte belysningen i huset. Eller i några andra bostäder som förekommer i filmen. Eller så har rollfigurerna inte lärt sig hur man använder strömbrytare. Det är mörkt mest hela tiden. Om Shirin kommit på att det går att tända i hallen, eller var hon nu befinner sig, hade hon sluppit vara skiträdd. Varför famla omkring i mörker frivilligt?

Ja, och så har vi spökerierna. Spökpojken och spökgubben är väl hyfsad välgjorda, åtminstone det vi kan se i mörkret, men det vore bra om vi fick veta vad spökena vill och varför de spökar! Vad hände i grannhuset? Varför kidnappar spökena barn? Inga av dessa frågor besvaras - filmens upphovsmän verkar inte ha skänkt en tanke på att detta är frågor som måste besvaras om man vill göra en spökfilm som engagerar. Även de simplaste skräckfilmer har i de flesta fall något slags bakgrundshistoria.

Rollfigurerna i ANDRA SIDAN beter sig ofta konstigt, och dialogen är stel och onaturlig. Lille Lucas är lillgammal - och ser lika otäck ut som spökpojken. Tekniskt sett är filmen kompetent och den grundläggande storyn hade kunnat funka - om Danielsson och Mellander sett över sitt manus. Filmen är gravallvarlig och slutet är så utdraget att det blir direkt tråkigt.

En inledande textrad hävdar att filmen är inspirerad av verkliga händelser. Det är nog ner troligt att filmen är inspirerad av overkliga händelser.


 

 

 

 

(Biopremiär 23/10)

onsdag 7 oktober 2020

Bio: Honest Thief


Foton copyright (c) Scanbox

Kyss Karlsson, pågar och töser! Nu recenserar jag en biopremiär igen. Det sker ju rätt sällan nuförtiden. Även om en del filmer faktiskt går upp på bio, är det få som pressvisas, och de flesta av de som pressvisas har jag i ärlighetens namn inte tid och/eller lust att se. Om jag bott inom promenadavstånd från biograferna, som när jag bodde i Malmö, hade jag sett dem, men nu blir det ett projekt. Jag har numera en massa serier som måste skrivas - ja, en hel del annat också att skriva.

Nå. Var var jag? I Ottawa? Nej, på bio. Jag har sett ännu en actionfilm med Liam Neeson. När det gäller actionfilmer med Neeson brukar vi veta vad vi får. Gammal man gör så gott han kan. Rappa, underhållande filmer med hårdför action, de är sällan minnesvärda, men man kan ha sämre saker för sig än att se dem.

Därför blev jag lite förvånad när det nya Neeson-rafflet inte riktigt levererade det jag förväntade mig. För regin står Mark Williams. Williams har producerat en lång rad filmer, men förutom HONEST THIEF har han bara regisserat en enda film, dramat A FAMILY MAN med Gerard Butler. Williams har även, tillsammans med Steve Allrich, skrivit manuset till HONEST THIEF.

Liam Neeson spelar bankrånaren Tom, som tilldelats smeknamnet In och ut-rånaren. Det låter mer som att han är något slags sexmaskin. Tom har rånat en farlig massa banker under knappt tio år och samlat på sig nio miljoner dollar i kontanter. Polisen har inga som helst ledtrådar.

Tom har dock inte spenderat ett öre. Istället hyr han ett förvaringsutrymme där han har sedlarna i flyttlådor. Ansvarig för det här stället är en driftig kvinna som heter Annie (Kate Walsh), och det bär sig inte bättre än att Tom och Annie blir kära i varandra. Här måste jag skjuta in att Kate Walsh fyller 53 nästa vecka, hon är bara 15 år yngre än Neeson - i den här typen av filmer brukar hjältinnan vara åtminstone 30 år yngre än hjälten.

Tom har inte berättat för Annie att han är bankrånare, och ett år senare får han dåligt samvete. Han ringer till FBI och vill göra en deal. Han vill överlämna alla nio miljoner mot att han får ett kort, milt straff på öppen anstalt.

Jeffrey Donovan och Robert Patrick spelar de två FBI-agenterna Meyers och Baker. De är schyssta, men trötta på alla tosingar som ringer och påstår sig vara In och ut-rånaren. Istället för att själva åka till hotellet där Tom väntar, skickar de iväg de yngre agenterna Nivens (Jai Courtney) och Hall (Anthony Ramos). Nivens är en ond och slem typ, och han tycker att det är en bättre idé att stjäla pengarna, än att göra som Tom föreslagit. Hall har inget annat val än att hjälpa Nivens.

Tumult uppstår och agenterna skjuter ner agent Baker, som oväntat dyker upp. Mindre oväntat är förstås att Tom får skulden och måste fly. Han och Annie är illa ute, de jagas av FBI och poliser, samt av de onda agenterna. Den ende som kan reda ut allt är Tom själv - och eftersom han är före detta marinkårssoldat, så vet han hur man gör. Agent Meyers vet inte vad han ska tro - kanske är Tom oskyldig trots allt?

HONEST THIEF är en förvånansvärt slapp film. Nästan lite lam. Det här känns som ett avsnitt av en TV-deckare. Det är överraskande snällt. Filmens startsträcka är lång - det dröjer märkligt länge innan storyn går igång på riktigt. Långa startsträckor kan funka om filmen är virtuost gjort, om dialog och rollfigurer sticker ut och är välsnidade, men Mark Williams film är alldeles för rudimentär. Det är rätt platt, ointressant, småtråkigt och förutsägbart.

Actionscenerna är förhållandevis få och inte mycket att skriva hem om. Liam Neeson gör sin gamla vanliga hårding, som är bra på att spöa upp folk och som vet precis vad som krävs för att sätta dit skurkar. Snytingarna är dock inte så många och rollfiguren Tom är en halvtrist typ.

Det bästa i filmen är samspelet mellan Kate Walsh och Liam Neeson, som känns lite uppfriskande.


 

 

 

 

(Biopremiär 9/10)

måndag 24 augusti 2020

Bio: Tenet

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Häromåret såg jag om Christopher Nolans INCEPTION. Jag inbillade mig nämligen att jag missat en del när jag såg den på bio 2010. Kanske hade jag till och med somnat. När jag tänkte på filmens handling fick jag nämligen inte riktigt ihop den. Efter att ha sett om den visade det sig att jag inte alls hade missat någonting. Det var bara Nolans försök att slå knut på sig själv som gjorde att jag upplevde filmen som mer komplicerad än den var.

Jag vet att många närmast dyrkar Christopher Nolan, och många har sett fram emot premiären på TENET. Själv tycker jag att Nolan är ojämn och rätt trist. Hans förra film, DUNKIRK, tyckte jag var bra, men INTERSTELLAR var hemsk. Och hans tre Läderlappen-filmer tycker jag inte håller. De var coola när de kom, men nu tycker jag de är lite töntiga i sina försök att vara mörka och gravallvarliga.

"Tenet" betyder "grundsats" eller "dogm". Det är också ett ord som kan läsas både framlänges och baklänges - precis som Bolton. (Bolton är inget palindrom, Bolton baklänges blir Notlob!) TENET är en film som berättas både framlänges och baklänges - samtidigt.

Om Nolan försökte slå knut på sig själv med INCEPTION, slår han dubbla knutar med TENET. Grundidén bakom den här filmen är så krystad och invecklad att man får ont i huvudet när man tänker på den. Och man måste nog vara Nolan för att till hundra procent förstå hur det funkar. Själv känner jag att ... nämen, vaffan, det här funkar ju inte.
TENET inleds med ett knytnävsslag i ansiktet - på biopubliken. I synnerhet om man, som jag gjorde, ser filmen i en IMAX-salong. Tungt beväpnade män slår till på en rysk opera. En insatsstyrka anländer, och bland poliserna gömmer sig en namnlös amerikansk agent (John David Washington). Skottsalvorna och explosionerna är öronbedövande under de minst sagt intensiva öppningsscenerna.

... Därefter tappar filmen. TENET är i grunden en traditionell agenthistoria; en James Bond-variant. En ond ryss är på väg att starta ett tredje världskrig och han måste stoppas. Kenneth Branagh med rolig accent spelar ryssen, som heter Andrei Sator. Herr Sator! Varje gång hjältarna pratade om att de måste stoppa Sator fnissade jag till. Det hade varit ännu roligare om Branagh talade dalmål, vilket han tyvärr inte gör.

Organisationen vår namnlöse hjälte jobbar åt visar upp en märklig pickadoll de kommit över. Den skjuter inte kulor som vanliga pistoler - nej, den suger i sig skott som redan avfyrats. Den funkar baklänges. Kulorna sitter i väggen och far tillbaka in i pickan. Och det är detta som är idén med filmen: med hjälp av flängd teknik kan man utnyttja det som sker i framtiden. Man kan slåss med skurkar samtidigt som man slåss med samma skurk i framtiden. Man kan köra två olika bilar samtidigt under en biljakt, varav en körs i framtiden. Och båda är i bild. Samtidigt.
... Alltså ... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara idén Nolans film bygger på. Jag antar att ovanstånde bara låter förvirrat. Enligt pressmaterialet handlar filmen inte om tidsresor, utan om inversion. Jaha. Jag kan ha missuppfattat en del, men jag är ärligt talat inte intresserad av att reda ut det här. Lika lite som jag är av att lära mig hur man löser sudoku.

Men - om vi nu plockar bort allt mumbojumbo om hopp i tiden, ja, då återstår bara en rätt simpel actionhistoria. Det är ungefär som Nolans MEMENTO - när scenerna i den filmen, som berättas baklänges, läggs i rätt ordning blir det en fullkomligt ointressant thriller som ingen hade brytt sig om.

TENET varar två och en halv timme, och den sista timmen är makalöst tråkig, trots en del bra actionscener. John David Washington är en trist hjälte utan större utstrålning, han är liksom ingen Idris Elba, som hade kunnat lyfta filmen. Kenneth Branagh spelar över. Elizabeth Debicki är rätt blek som fru Sator. Lite oväntat står Robert Pattinson för den bästa skådespelarinsatsen. Han och Michael Caine, som dyker upp i en mycket liten roll.

Jag gillade att de emellanåt är i Norge och härjar. Hoyte Van Hoytemas filmfoto (70mm) är bra. Ludwig Göranssons filmmusik är högljudd, monoton och omelodisk.

Ska TENET lyckas rädda biohösten? Njä, jag tror knappast det.










(Biopremiär 26/8)