Det rumänska seriemysteriet

Sportlovet 1975 var jag med min familj på skidresa i Sinaia i Transsylvanien. Ja, i Rumänien, men det låter förstås häftigare att säga Transsylvanien. Hur mycket skidåkning det blev för min del vet jag inte. Jag var sex år, skulle fylla sju, och hade ännu inte börjat skolan.
Mina minnen från denna resa är av naturliga skäl ganska få och lösryckta. På bussen från flygplatsen skulle guiden lära ut några användbara rumänska fraser. Till exempel hur man beställer i baren. Om man vill ha en stor, heter det "mare", sa guiden, varpå en av passagerarna genast hojtade "Det räcker så, vi behöver inte lära oss mer!". Den här mannen döptes genast om till farbror Mare, och det fick han heta resten av sitt liv - åtminstone i min familj. Farbror Mare smugglade med sig en flaska whisky från Rumänien, men när vi landat på Kastrup, tappade han flaskan i en trappa. "Äh!" sa han. "Det kan tullarna slicka upp!"
Ett annat minne från bussfärden till Sinaia, är att vi passerade ett enormt, lysande kors, ensamt beläget högst uppe på en bergstopp. Jag tyckte att det var väldigt otäckt och suggestivt - och gissade självklart att det placerats där för att hålla vampyrerna borta.
Som vuxen har jag tagit reda på att detta är Hjältarnas kors, uppfört 1926-28, och att det är världens största kors av sitt slag. Vad det nu är för slag.

Hjältarnas kors.

Hotellet vi bodde på låg nära vad som sades vara Ceaușescus sommarresidens - om detta stämmer vet jag inte. På hotellet kunde man köpa korv i bröd med chokladsås på. Trodde jag. Det var förstås bakverket éclairer, som jag aldrig hade sett förr.
Min reselektyr var ett nummer av Korak - Tarzans son. Som jag minns det var detta den enda tidning jag hade med mig, den skulle räcka hela veckan. Tidningens innehåll var illa tecknat och obegripligt, men eftersom jag bara var sex år, tyckte jag att den var skittuff.
Under min uppväxt brukade vi köpa en Kalle Anka-tidning i det land vi besökte under semestrarna. I Rumänien hittade vi inga Disneytidningar - däremot inhandlades en annan seriebok. En bok som varit lite av ett mysterium sedan 1975.
Boken försvann någon gång under 1990-talet. Antagligen när farsan flyttade från huset jag växte upp i, eller vid ett källarinbrott hos mig, då i princip hela min seriesamling stals - jag hade burit ner serierna i förrådet, för att få plats med min VHS-samling i lägenheten. 
Jag har undrat över den här serieboken. Vad var det för något? Var den verkligen rumänsk? Men eftersom vi nu lever i framtiden, och har tillgång till moderna manicker, satte jag mig ner och googlade. Och googlade. Och googlade lite till. Jag kom ju ihåg hur boken såg ut och vad den hette. Och till slut hittade jag den!
Serieboken "Bilete" kom ut 1974. Av någon anledning står bara författarens namn; Lucia Olteanu, på omslaget. Tecknade gjorde ungersk-rumänska Livia Rusz, född i Transsylvanien 1930, och fortfarande i livet.

Självporträtt.

Livia Rusz visar sig vara en levande legend; hon är en världsberömd barnboksillustratör och serietecknare. Hon har bland annat översatts till franska och engelska, men om hon även kommit ut på svenska vet jag inte. Rimligtvis borde det finnas barnböcker på svenska med hennes bilder. Själv läste jag förhållandevis få renodlade barnböcker när jag var liten glytt; jag gav mig på serier ganska omgående, men när jag tittar på de bilder av Rusz jag hittar på nätet, tycker jag mig känna igen en del av dem - åtminstone teckningsstilen. Det handlar i många fall om en typ av illustrationer jag älskade som barn, och som jag fortfarande är förtjust i, nämligen myllrande bilder - bilder med många detaljer. Bilder som faktiskt uppskattas av barn - inte bilder som vissa vuxna tycker att barn ska titta på.
Serierna om ankan Mac och apan Cocofifi producerade Lucia Olteanu och Livia Rusz mellan 1967 och 1976. Om de faktiskt är bra vet jag förstås inte, men estetiskt sett är de väldigt tilltalande.
Livia Rusz pensionerade sig år 2000.

Avsnitten om myrorna och roboten minns jag.

Tolkiens "Bilbo", illustrerad av Livia Rusz.

Bio: Till vildingarnas land

Jag har aldrig läst bilderboken "Till vildingarnas land" av Maurice Sendak, som kom 1963 och på svenska '67, men den låg på Hamrelius i nyutgåva, så jag bläddrade i den. Den såg märkligt bekant ut. Jag tyckte mig känna igen bilderna. Kanske hade jag läst den ändå som barn - eller andra böcker av amerikanen Sendak. Men min barnboksperiod var förhållandevis kort jämfört med andra barns. Jag lärde mig läsa och skriva när jag var fem, vilket innebar att jag gav mig på serietidningar och seriealbum, när andra tragglade med fåniga bilderböcker. Jag läste Svenska MAD och Alix, de andra "Kom hit och kasta boll". Den ende barnboksförfattare jag kan komma på som jag verkligen gillade, var Richard Scarry. Och illustrationer av Hans Arnold, även om jag sällan gillade böckerna, som Astrid Lindgrens sagor.
En man jag verkligen Hatar med stort H är Spike Jonze. Visst, han gjorde Beastie Boys' "Sabo-
tage"-
video, men sedan kom den otroligt pretentiösa I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH, som han regisserade, och irritationsobjekt som HUMAN NATURE och SYNECDOCHE, NEW YORK, vilka han producerade. Filmer som faktiskt gör mig på dåligt humör, enbart genom att vara pretto.
Och nu har hans alltså skrivit och regisserat TILL VILDINGARNAS LAND och dragit ut den väldigt korta sagan till långfilmslängd.
Nu visste jag på förhand att jag antagligen inte skulle uppskatta filmen; trailern lovade illa, men jag hade ingen aning om att det skulle vara så HÄR hemskt. Jag hatade, hatade, HATADE filmen! Redan öppningsscenen fick mig på dåligt humör. Efter fem minuter ville jag gå. Vilket jag dock inte gjorde.
Huvudperson är tolvårige Max, en riktig ungjävel. Har har tagit på sig en vargdräkt och springer omkring i huset och vrålar. Sedan är han ute och leker i snön i villakvarteret. Han har byggt en igloo av av snöhög. Hans äldre syster vill inte leka med honom. Hennes kompisar kommer. Då kastar Max snöbollar på dem. De försvarar sig och råkar ha sönder igloon. Då börjar Max gråta medan snoret rinner och det ser ut som en jävla svensk barnfilm från tidigt 1970-tal. Syrran vill inte veta av Max. Tacka fan för det. Max hämnas och stökar till syrrans rum och blöter ner heltäckningsmattan.
Max ensam-
stående morsa (Cathe-
rine Keener) kommer hem. Hon verkar snäll. På kvällen kommer hennes pojkvän Mark Ruffalo. Men då flippar Max ut. Inte nog med att han rusar runt och skriker och vrålar, han ställer sig på köksbordet och kommenderar "Feed me, woman!". Då får morsan nog och skickar honom till hans rum, men han biter sin mor (!) och rusar ut.
Max kutar och kutar, och plötsligt hittar en en segelbåt. Han hoppar i den och seglar iväg. Det stormar och har sig, och plötsligt hamnar han på en ö, där stora, otympliga monster går omkring och slår sönder sina bostäder (?). Max låtsas att han är kung och vill styra och ställa över monstren, och främst vill han att de ska springa omkring och vråla. Ibland bara hoppa rätt upp och ner. Och vråla.
Och så fortsätter det resten av filmen. Ibland förs det onaturliga existentiella dialoger, men oftast är det bara en massa springande och vrålande, filmat på konstnärligt arthousesätt och ackompanjerat av saggig, pretentiös popmusik.
Även delen med monstren ser ut som ett svenskt barnpro-
gram från tidigt 70-tal. Hela estetiken är sunkigt 70-tal. Och jag hatade sådana filmer och program när jag var barn på 70-talet. Mitt intresse för skräck- och B-film som uppstod på 80-talet var väl en motreaktion på allt mög man blev istoppad som barn i brist på annat. Jag ville ju bara se på Scooby-Doo och ALIAS SMITH & JONES och aldrig på program om snoriga ungjävlar i förorten. Det var så deprimerande med sådant. Och TILL VILDINGARNAS LAND upplever jag som rätt deprimerande.
Dessutom vet jag inte hur små barn kommer att uppfatta filmen. Jag har en känsla av att många kommer att tycka att det är otäckt med fula närbilder på den gallskrikande Max (som bara förtjänar ett nackskott, eller åtminstone ett kok stryk; så uppför man sig inte). Och en del av monstren är rätt groteska snarare än gulliga, och vissa scener med konstig dialog känns som surrealistiska mardrömmar.
TILL VILDINGARNAS LAND är en typisk film som kommer att uppskattas av medelålders filmkritiker, gärna på vänsterkanten. De kommer att skriva hyllningar till barns fantasi.
Jag kan mycket väl tänka mig att Sendaks bok är kul och fantasieggande.
Men den här filmen borde klubbats som en gammal oxe.






(Biopremiär 29/1)