BUFF: The Great Bear

 Bilder copyright (c) Nordisk Film
På herrtoaletten på Royal träffade jag på en gammal kompis från Landskrona, en gosse jag inte sett på några år. Han skulle också se den danska animerade långfilmen THE GREAT BEAR (som i original heter Den kæmpestore bjørn), som är alldeles ny. Så vi såg filmen tillsammans.
Eller, såg och såg...
Esben Toft Jacobsens film handlar om lille grabben Jonathan, som tillsammans med sin lillasyster Sophie ska tillbringa sommaren hos sin morfar, som bor i utkanten av en gigantiskt skog som definitivt inte går att återfinna i Danmark.

En dag är Sophie för-
svunnen, hon verkar ha smitit genom ett hål i staketet och Jonathan misstänker att hon kidnappats av en tusen år gammal björn, som är så makalöst stor att det växer skog på hans rygg. Så det blir till att ge sig ut och rädda tösabiten.
Tekniskt sett ser THE GREAT BEAR allt annat än ny ut. Filmen är datoranimerad och liknar mest mellansekvenserna i ett PlayStation-spel - från 1996. Alla figurerna är obehagligt likbleka, de har ledgångsreumatism, och de ser väldigt konstiga ut i ansiktet när de pratar. Det är väldigt, väldigt långt från Pixar och DreamWorks, och ännu längre från RANGO. Ganska irriterande.
Filmen är väldigt barnanpassad och sympatisk, och jag kan egentligen inte riktigt uttala mig om den. Varför då?
Jo, därför att jag och min kompis sov ikapp under föreställningen.

Bio: Nicke Nyfiken 2: Apa på rymmen

Jag har aldrig någonsin läst barnböckerna om apan Nicke Nyfiken eller fått dem upplästa för mig. Och jag har inte sett den första långfilmen, som väl kom häromåret. Men nu har jag sett uppföljaren.
 Jag har absolut ingenting att säga om det här. Nicke och hans ägare Mannen i gul hatt går på cirkus i New York. Där finns en elefant som längtar hem till familjen på djurparken i Kalifornien. Nicke och elefanten rymmer, och råkar få Mannen i gul hatt med sig. En detektiv jagar dem. De träffar en glad bonnafamilj på vägen. Det hålls ett moraliskt anförande på slutet om att (surprise) familjen är det viktigaste av allt.
 Jag somnade.
 Verkligen.
 Det blev en märklig double feature idag. Först urtråkiga L.A. GIGOLO och sedan den här urtråkiga barnfilmen. Herregud, vad jag tråkades ut.
 Men nu hör det till saken att jag är över 40. Vore jag fyra hade jag säkert uppskattat NICKE NYFIKEN 2. Man bör inte vara äldre än fyra, och man bör inte vara en fyraåring vars föräldrar introducerat en för coolare saker, som MÅNBAS ALPHA. Den här snälla filmen är bara något färgglatt som rör sin på bioduken i 80 minuter. Men jag uppskattar att den är animerad i hederlig, platt 2D. Som riktig tecknad film.
 I originalversionen görs rösterna av snubbar som Clint Howard och Ed O'Ross (skurken i RED HEAT). Här i Sverige får vi Hans och Niclas Wahlgren.
 Jag har ingen aning om vad jag ska sätta för betyg på det här. En liten, liten unge vill säkert ge en femma. Medan jag led. Men jag förstår ju att det här går hem hos barn och är en lämplig barnfilm. Fast sångerna är hemska.

(Biopremiär 7/8)

En tös som visste vad hon ville

Jag promenerade bakom en kvinna och hennes två döttrar i fyra-femårsåldern. Kvinnan stannade upp vid en affisch.

- Klassisk ballet, sa hon. Vill ni dansa klassisk balett?

- Nä, sa den minsta flickan. Jag vill bajsa.