Visar inlägg med etikett balett. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett balett. Visa alla inlägg

söndag 26 september 2021

Amazon: Birds of Paradise

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazonpremiär, ännu en produktion från Amazon Studios.

Jag började läsa recensionen av BIRDS OF PARADISE i Variety eller om det var i the Hollywood Reporter, och recensenten skrev ganska tidigt i texten att filmen för tankarna till SUSPIRIA och BLACK SWAN. Där slutade jag att läsa, och tänkte att den här måste jag se - och skriva en egen recension. Så, nu har jag sett filmen, och nu skriver jag.

BIRDS OF PARADISE bygger på en bok av AK Small, och för manus och regi står Sarah Adina Smith. Det här är, vad jag vet, den andra dansthrillern från Amazon, det var ju även de som låg bakom nyinspelningen/nytolkningen av SUSPIRIA. Dock visade det sig att Smiths film är mer ett drama än en thriller eller rysare, och likheterna med SUSPIRIA är inte enorma. Desto större likheter finns det med BLACK SWAN.

Det här är en historia om två amerikanska ballerinor som tävlar för att få ett kontrakt med operabaletten i Paris. Filmen utspelar sig i Paris, men är inspelad i Ungern. De flesta fönster i filmen vetter mot Eiffeltornet.

Diana Silvers spelar Kate, som kommer från, om inte fattiga, så mindre välbärgade förhållanden. Hon har  tack vare ett stipendium fått chansen komma till en balettakademi och där tävla om balettkontraktet. Norskan Kristine Frøseth gör Kates rumskamrat Marine. Marine är favorittippad till att få kontraktet. Dessutom är hon rikemansbarn - det visar sig att det är Marines föräldrar som står för stipendiepengarna som tagit Kate till Paris, men när de upptäcker att Kate, snarare än Marine, kanske har en chans att kamma hem kontraktet, tycker de att stipendiet var en dum idé.

Kate och Marine hatar varandra till en början - men blir snart vänner. De ingår en pakt - de ska dansa lika bra båda två, så att de båda får kontrakt med operan. Här tänker jag att de kommer att gå över lik för att nå detta mål, så att filmen utvecklas till en regelrätt thriller, men riktigt så sker inte.

Det här är en film där sympatisk blir osympatisk, medan osympatisk blir sympatisk. Det är en film om sexuellt uppvaknande - det kommer inte som en överraskning att Kate och Marine blir förälskade i vandra. Å andra sidan kan kärleken bara vara ett trick för att lura den andra i ett försök att komma över kontraktet. Man vet aldrig riktigt var man har rollfigurerna. Det här är förstås också en film om konsten, i det här fallet dans. Dans och dansare står hela tiden i fokus och får mycket utrymme, och jag antar att filmskaparna är välbekanta med den världen.

BIRDS OF PARADISE är en väldigt snygg film, och det är lite synd att den inte gick upp på bio. Den är bitvis ganska erotiskt laddad. Här finns en hel del bra miljöer. Jacqueline Bisset spelar madame Brunelle, balettakademins konstnärliga ledare, eller rektor eller vad hon är. Hon är en kvinna av samma kaliber som miss Tanner i SUSPIRIA. Hård, skoningslös, och till synes elak. Kanske även rättvis.

Jag tycker att den här filmen är rätt okej. Den var inte riktigt vad jag hade väntat mig, och det här är inte en typ av handling som brukar intressera mig. Jag hade även förväntat mig fler surrealistiska dansscener än de som förekommer, jag hade velat se fler ballerinor iförda bisarra ansiktsmasker. Här förekommer en sexscen som är lätt surrealistisk den med. Vad jag vill se, är nog ett balettdrama av Dario Argento och Jean Rollin. Det hade kunnat bli något! 


 




(Amazonpremiär 24/9)


onsdag 2 mars 2011

Bio: Black Swan

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Så får den då svensk premiär till slut, denna efterlängtade, Oscarnominerade - och även Oscarbelönade - film. Riktigt varför det tagit så lång tid för filmen att nå hit har jag ingen aning om, den verkar ju redan ha visats i större delen av världen.

Nog är det rätt intressant ändå, att jag och så oerhört många med mig, har suttit och väntat på en balettfilm. Jag är liksom inte intresserad av balett, jag vet egentligen inte ett skit om balett. Folk som försöker berätta en historia genom att sprattla och vifta med armarna är liksom inte min kopp te. Visst, jag uppskattar musiken till många baletter. Och jag kan tycka att ballerinor är sensuella. Men så kommer det en karlslok i trikåer instudsande och sabbar alltihop. Det spelar ingen roll vad folk säger, balettdansör är nog det minst maskulina yrke man kan välja - förutom dragshowartist.

Men det är inte för dansens skull jag sett fram emot BLACK SWAN. Inte heller på grund av att det är Darren Aronofsky, som gjorde den utmärkta THE WRESTLER, som står för regin. Orsaken är förstås alla utmärkta recensioner i utländsk genrepress. Alla regissörer och filmer jag gillar som BLACK SWAN liknats vid. Så nog hade jag högt uppskruvade förväntningar, alltid.
Natalie Portman är Nina Sayers, ballerina i The New York City Ballet, vars excentriske boss Leroy (Vincent Cassel) bestämmer att de ska sätta upp "sönderspelade" SVANSJÖN - fast i en ny version. Jag kan väl inte påstå att jag känner till handlingen i den vanliga versionen och vad som händer, mer än att en flicka visst förvandlas till en svan. Nå, tydligen förekommer det även en svart svan som brukar spelas av en annan dansös - men den här gången tycker Leroy att en och samma tös ska ge sig på båda rollerna.

Nina vill förstås få rollen över allt annat, men Leroy är tveksam till om hon klarar av det. Hon klarar av att dansa den vita, goda svanen perfekt, men när hon ska vara den onda, svarta fågeln, vill det sig inte. Till på köpet anländer en ny tjej på bygget, Lily (Mila Kunis) från San Fransisco, en brud som är betydligt mer lössläppt och vild än den strikta, stela perfektionisten Nina. Lily upplevs som ett hot som kan komma att få rollen istället för Nina.
Nina blir alltmer paranoid. Hennes misslyckade ballerina till mor (Barbara Hershey) är en kvinna med kraftigt kontrollbehov och som visar vissa tecken på galenskap - hon sitter ofta hemma och ritar märkliga, förvridna teckningar hon spikar upp på väggen. Ninas kropp börjar att förvandlas. Hon blöder från naglarna och ett mystiskt rivsår på ryggen vägrar att läkas. Leroy gör sexuella närmanden i hopp om att sporra Nina till att bita ifrån och därmed prestera en bättre svart svan. Och premiären kryper allt närmare...
BLACK SWAN känns ungefär som om Roman Polanski skrivit ett manus som sedan Dario Argento filmatiserat. Vi har i centrum Nina, som blir alltmer paranoid - lever hon i en drömvärld eller inte? Här ekar det av Polanskis REPULSION. Och så har vi scenerna där Ninas kropp börjar förändras, ett tema som ju är mycket vanligt hos Cronenberg. Istället för att förvandlas till en fluga, verkar Nina förvandlas till en svart svan. Och så har vi förstås alla scener från repetitionslokalen och teaterscenen med mera, och inte oväntat far tankarna iväg mot Argentos SUSPIRIA. Winona Ryder har en liten roll som den förra balettstjärnan, som nu blivit gammal och bitter, och detta får mig att tänka på Argentos OPERA. Kanske kan man även få med en association till Michele Soavis STAGEFRIGHT, som handlar om en dansföreställning utsatt för mordisk buseman. Och en sista association: bilderna Ninas morsa sitter och gör får mig allt att tänka på Argentos DEEP RED...
Jag blev lite förvånad över att Aronofskys film är så grovkornig som den är; bilden är lite grynig och ger ett rått intryck - jag hade förväntat mig det hela elegantare och mer slickat. Men detta foto tillför ytterligare en dimension, en större intensitet som skapar spänning i bildberättandet.
Någonstans är BLACK SWAN en thriller. Långtifrån en ordinär thriller; här finns ingen traditionell skurk, ändå är filmen hela tiden spännande - jag satt oavbrutet och undrade vad allt skulle leda till. Filmen lyckas hela tiden överraska och ta turer som trots allt är ganska oväntade. Och jo, här finns ett par sexscener som även om de är förhållandevis återhållsamma, överraskar även de. Däribland den omskrivna lesbiska scenen mellan Portman och Kunis.
Nå, är Natalie Portman värt den Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll hon fick häromnatten? Nej, det vill jag inte påstå. Portman rör sig genom filmen med samma oroade, lätt plågade ansiktsuttryck från början till slut. Det är få variationer där. Nej, hon är inte dålig, men just detta blir nästan lite irriterande efter ett tag. Hennes förvandling blir inte så pass märkbar som den borde bli. Det är ungefär om Jack Nicholsons roll i THE SHINING - killen ser ju galen ut redan från början, därför blir inte förvandlingen effektiv.
Men detta är bara en anmärkning i marginalen. För BLACK SWAN är en mycket bra film. Det här är stor filmkonst. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar se den igen på ett bra tag nu när jag har sett den, men det här är en film som ska ses. Det är en märklig och mystisk film som hela tiden fascinerar. Den är även försedd med utmärkt filmmusik av Clint Mansell, som vrider och vänder på Tjajkovski på de mest intressanta sätt.
Förresten: även om jag alltså har noll koll på balett, har jag numera en liten aning insyn i den världen. Därför har jag från säker källa fått veta att killen som stod för koreografin i BLACK SWAN och som sedermera förlovade sig med Natalie Portman och gjorde henne på smällen, är ett välkänt rövhål i balettvärlden.






(Biopremiär 4/3)

torsdag 2 september 2010

Bio: Mao's Last Dancer

Foton copyright (c) SF Film
Saker som var bra under Reaganepoken: Actionfilmer. Skurkar. Det var bara att slänga in någon förtryckare som bröt på ryska eller kinesiska, så gick det bra att skjuta på honom. Enkelt och trevligt, och inte så komplicerat som det är idag - herregud, idag verkar det ju inte vara okej att skjuta på någon alls!
Under Reaganeran kom det även en hel del dramer om folk från länder i öst som hoppar av till väst. Mycket flaggviftande och grejor. Just nu går ju nyinspelningen av THE KARATE KID på bio, en amerikansk-kinesisk samproduktion. I den försöker man få Kina att framstå så tjusigt och trevligt som möjligt.
Precis tvärtom skildras Kina i MAO'S LAST DANCER. För säkerhets skull utspelar den sig i början av 1980-talet och bygger tydligen på sanna händelser. Hur pass nära sanningen den här filmen ligger har jag ingen aning om, men oj vad den får Amerika att framstå som världens bästa land - och Kina världens sämsta och ondaste.
Bildsköne Chi Cao är Li, som redan som liten gosse på den fattigaste landsbygden blir handplockad för att utbildas till balettdansör i Peking. Han hoppar och stretar och studsar och blir makalöst duktig, medan hans familj (som innefattar en åldrad och oigenkännlig Joan Chen) kämpar på i sitt skjul.
Så får Li chansen att åka till Texas i ett slags kulturellt utbyte. Kineserna vill att han ska vara en god representant för Kina och kommunismen, och vad han än gör, ska han inte lita på de lögnaktiga amerikanerna, som bara vill dra ner honom i fördärvet.
Men det bär sig inte bättre än att Li blir förälskad i en amerikanska och vill hoppa av. Texasbalettens konstnärlige ledare Ben (Bruce Greenwood, som är återhållsamt fjollig) sliter sitt hår. Robuste advokaten Kyle Maclachlan kallas in! Bäst av allt är att man även ringer efter en gammal tjock domare som bär cowboyhatt!
Bruce Beresfords MAO'S LAST DANCER ser precis ut som en amerikansk film från 1982. Kanske till och med som en TV-film. Storymässigt känns det här i alla fall som en gammal TV-film. Det är svart mot vitt, det är sockrat och tillrättalagt.
Om man gillar balett har man kanske en del att hämta här. Jag har inget emot långbenta ballerinor i tajta böjsor. Men nu handlar ju den här filmen om en kille, så i centrum står oftast en karl i tajta böjsor. Han hoppar och stretar och snurrar och har sig. The moose is loose. Det är väl inte så där särdeles vackert om man föredrar att se brudar.
Li har lärt sig engelska på en intensivkurs i Kina, så alltså talar han i princip engelska som en infödd amerikan. Han har inte ens den där typiska brytningen som till och med Bruce Lee hade. I en scen går förresten Li på bio och ser en kung fu-film. Kanske med Bruce Li? Kung fu-filmen verkar bättre än den film vi tittar på.
Men jag gillade att filmen slutar med texter där det står vad alla gör idag. Tyvärr stod det inte att någon sadlat om och startat en leprakoloni, men i ett fall är det bra nära.






(Biopremiär 3/9)

tisdag 8 juni 2010

Dolda kameran med ... ribba

Hmm... Ibland stöter man på de mest udda, bisarra grejor... Här är en utländsk upplaga av dolda kameran, i vilken en balettdansör gör en Van Damme:

fredag 4 juni 2010

Bio: Streetdance 3D

Foton copyright © Scanbox Entertainment

STREETDANCE 3D ska tydligen vara den första dansfilmen i 3D. Dessutom är filmen brittisk, och jag gissar att det inte finns alltför många brittiska 3D-filmer.

Detta epos handlar om unga Carly (Nichola Burley) som är med i sin pojkvän Jays streetdancegrupp Jay 2 0. De siktar på att vinna engelska mästerskapen i streetdance och få åka till Amerika, men då tycker plötsligt Jay att han och Carly ska ta en time out i förhållandet och han lämnar sin grupp.

Carly måste starta sin egen grupp, men vojne, vojne, hur ska det gå till? Hon är ju bara en vit, blond tjej från norra England (med lustig dialekt, förstås), medan alla de som är bra är coola, svarta londonbor. Hon vågar inte ansvara för gruppen och dessutom har de ingen lokal att repa i. "Vi har ju ingen lokal!"

För att försörja sig jobbar Carly i en smörgåsaffär. En dag levererar hon mackor till den tjusiga balettskolan, och där jobbar den vänliga Helena (Charlotte Rampling, minsann, och hon behåller för en gångs skull kläderna på) som tycker att baletteleverna behöver lite mer jävlar anamma, så hon får en idé. Om Helenas balettelever får vara med i Carlys streetdancegrupp, får de använda en sal i balettskolan att träna i. Självklart tackar Carly ja.

De klassiska dansarna, i synnerhet ballerinorna, är stroppiga, bortskämda överklassungar som inte vill veta av packet i gympadojor och alldeles för stora kepsar. Jag tänker förstås att oj, gissa om de kommer att vara bästa vänner på slutet, och så tänker jag oj, de kommer nog att snickra ihop en show som kombinerar streetdance med klassisk balett.

Tja, och så tränar de och dansar en väldig massa, och den blonde balettkillen som liknar Flamman i Fantastiska Fyran fattar tycke för Carly - kan han månne ersätta Jay som pojkvän? Den stora tävlingen kommer allt närmare. Kommer Carlys nya grupp Breaking Pointe att vinna? Kommer de ens att hinna till tävlingen?

Manuset till STREETDANCE 3D känns som hämtat från 1940-talet. Det är som om författaren Jane English hittat ett kvarglömt manus. Det enda som saknas är att Mickey Rooney och Judy Garland störtar in och tjoar "Jag vet! Vi sätter upp en show på bakgården för att samla in pengar till en ny lokal!". Handlingen är väldigt basic, den går från A till Ö med alla de nödvändiga klichéerna, rollfigurerna är tydliga och replikerna ofta väldigt övertydliga och ibland kombinerade med överspel, modell Ballerinorna sätter näsan i vädret när coola gänget från gatan stövlar in. Här finns inte en enda överraskning.

...Men det behövs inte heller i en sådan här film. Nu tillhör jag absolut inte målgruppen. Jag är en vuxen karl som inte intresserar mig för streetdance och absolut inte för musiken som spelas i filmen. Men who am I fooling? STREETDANCE 3D går bara ut på att visa så myckert dans som möjligt. Jag ser ju själv kung fu-filmer med tunn handling bara för att få se en massa fajting. Slasherfilmer är ett bättre exempel: idiotisk, tunn handling och endimensionella rollfigurer i filmer som bara går ut på att visa upp en massa slakt. Så jag ska inte komma här och klaga på en film som verkligen gör sitt jobb.

Den här filmen riktar sig till tonåringar och främst tonårstjejer, gissar jag, och tonårstjejer som gillar dans och musik kan säkerligen tycka att det här är en av årets bästa filmer. Folk hoppar och studsar och stretar och har sig mest hela tiden, ofta i formationer - de ska vara "spontana", men brister förstås ut i nummer med väldigt avancerad, inövad koreografi.

Streetdansarnas attityt är rätt irriterande; de är lite småfåniga, och killar i baletttrikåer är minsann inte vackert. Däremot gillade jag ballerinorna, där pratar vi galanta damer. Fast unga sådana. I synnerhet den bitchigaste av dem; Chloe som spelas av en som heter Sianad Gregory och ser ut ungefär som en ung Nia Peeples.

Filmen innehåller en oväntad foodfight som är fullkomligt gigantisk och jag uppskattar att det klassiska musikstycke som oftast förekommer är ur Prokofievs ROMEO OCH JULIA - samma stycke som ofta dånar i CALIGULA.

Men 3D:n, då? Jodå, den är väl helt okej. Det var väldigt fräckt att få se BBC:s logga i 3D! Och STREETDANCE bjuder på något jag aldrig sett tidigare: folk som dansar i bullet time - i 3D. Ni vet; bilden fryses och kameran åker runt personerna, som i MATRIX. Det ser häftigt ut.

Nyinspelningen av FAME som kom förra året var ju riktigt misslyckad och blev ingen större framgång.

Den här filmen må vara rudimentär, men STREETDANCE 3D är allt det som FAME från 2009 inte var.

Nu väntar jag på JENKA 3D och framför allt på GAMMELSNOA 3D.


 

 

 

(Biopremiär 11/6)

fredag 10 juli 2009

En tös som visste vad hon ville

Jag promenerade bakom en kvinna och hennes två döttrar i fyra-femårsåldern. Kvinnan stannade upp vid en affisch.

- Klassisk ballet, sa hon. Vill ni dansa klassisk balett?

- Nä, sa den minsta flickan. Jag vill bajsa.