Bio: Lånaren Arrietty

Foton copyright (c) PAN Vision

Det är tydligen jämförbart med att svära i kyrkan, men jag kan inte påstå att jag tillhör japanska Studio Ghiblis anhängare. Nej, jag är ju ingen anhängare av animé rent allmänt. Jag gillar gamla, fina TV-serien COBRA och några av de där gamla robotserierna, men det är väl allt. Studio Ghiblis biofilmer brukar vara fantastiskt välgjorda och tjusiga - men ack så tråkiga.

Får man tro filmkritiker och annat folk i kultursvängen, är tråkig tecknad film något bra och positivt. Den senaste Ghiblifilmen jag såg, var PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET, en film som förvisso var snygg, men rätt besynnerlig och trist. Och något år tidigare såg jag DET LEVANDE SLOTTET. Jag har för mig att jag somnade på pressvisningen av den. Förutom dessa två filmer, har jag sett ett par på video och DVD.

Men även om jag somnar på de här filmerna, är det ju sådant här som anses som bra för barn. Och eftersom jag inte såg LÅNAREN ARRIETTY på Malmö Filmdagar, fick jag klämma den nu som söndagsmatiné - och minsann om det inte kom rätt mycket folk. Mycket barnfamiljer. Men alla av ett visst klientel.

Jag brukar sällan läsa Nöjesguiden - en tidning av 20-åringar för 20-åringar, och med filmkritiker av modellen "kolla vad jag är cool som inte gillar den här filmen!". Men i brist på annat bläddrade jag i nya numret av Nöjesguiden i väntan på att filmen skulle börja. Det var tidningens specialnumer om rasism, med sida upp och och sida ner om Sverigedemokraterna, Svenssonrasister, obildat folk, begreppet politiskt korrekt och liknande, och på filmsidorna undras det varför de syns så få invandrare och bögar i svenska filmer. Jag undrar vad dessa skribenter skulle ha att säga om publiken på den kulturellt högstående barnfilmen LÅNAREN ARRIETTY. Vad jag kunde se fanns det inte en enda invandrarfamilj i publiken. En mörkhyad familj visade sig prata stockholmska. Okej, där satt en japansk tant - men så är ju filmen också japansk. Men i övrigt var det mest små lintottar och deras föräldrar.
Nå.

LÅNAREN ARRIETTY är regisserad av Hiromasa Yonebayashi och bygger på en bok av Mary Norton. Den här boken har filmatiserats tidigare, först som TV-serie och sedan som live action-filmen LÅNARNA. Jag började titta på LÅNARNA när den släpptes på video. Dubbad till svenska. Jag gav upp efter tio minuter.

Den här versionen handlar om pojken Shô, som visst är hjärtsjuk och måste bo hos sin mormor på landet, eftersom hans frånskilda morsa alltid jobbar, eller hur det nu var. I det idylliska huset beläget i ännu mer idyllisk natur bor även en sur tant - en kärring som är säker på att det finns småfolk i huset. Tanten är besatt av att hitta småfolket och få väck dem.

Och visst har tanten rätt. Under golvet bor lilla Arrietty tillsammans med sina föräldrar. De pyttesmå varelserna är lånare, vilket innebär att de snor saker av människorna, men bara sådant människorna inte märker att de saknar. Som sockerbitar, knappnålar och pappersbitar.

Dock dröjer det inte länge innan Shô råkar få sin på den oförsiktiga Arrietty. Vojne, vojne! Vilken katastrof! Människorna har upptäckt lånarna! Nu måste lånarna flytta, det ä för farligt att stanna kvar.
Men Shô är ju snäll och han blir efter en trevande start vän med den lilla, lilla Arrietty. Fast värre är det med surkärringen, som också konstaterar att lånarna finns på riktigt.

Precis som de tidigare filmerna, är LÅNAREN ARRIETTY också lite småtråkig - men inte alls lika trist som vissa av de tidigare filmerna. Storyn är väl lite bättre den här gången, det händer inte så mycket, men det är inte konstigt och svårbegripligt som PONYO.

Tekniskt sett är filmen enastående. LÅNAREN ARRIETTY är fantastiskt tjusig att titta på. Och det är jag alltid trevligt att se traditionell tecknad film på bio istället för alla datoranimerade 3D-grejor.
Miljöerna är lite fascinerande. Folket på Studio Ghibli må vara japaner, men de verkar älska europeisk- och i synnerhet nordisk kultur och arkitektur. Inredningen i filmens byggnader påminner om svensk almoge, och ibland ser det lite österrikiskt ut, medan musiken ibland drar åt irländskt. Samtidigt beter sig figurerna ibland väldigt japanskt. Blandningen är rätt skum.

Filmen är dubbad till svenska, och eftersom detta är en bra, och fin film innebär det att alla figurerna halvviskar sina repliker mest hela tiden.

Ungarna i publiken skrattade två gånger. Först när den sura kärringen misshandlar en fågel med en sko, och senare när samma kärring håller på att trilla, eller vad det nu var. När filmen slutade sa en liten unge högt och ljudligt "VILKET TRÅKIGT SLUT!" - och ja, slutet på filmen suger.

... Men annars verkade ungarna i publiken gilla vad de sett. De tyckte att lilla Arrietty var sååå söt. Ett par småtöser började genast att leka Arrietty och Shô.

Själv tycker jag väl att det här är helt okej. Det är lite för sentimentalt, lite för segt, men otroligt snyggt. Hade handlingen varit bättre hade jag höjt betyget.

 





(Biopremiär 2/11)

Cobra!

Jag är ju inte precis den främste anhängaren av manga och animé. Min absoluta favoritanimé är självklart gamla goa COBRA (dubbad av Tomas Bolme).
I dag innehöll ett utskick från Variety en annons för Alexandre Ajas kommande långfilmsversion av TV-serien. Och här har vi en promoaffisch:

Årets påskfilm

Dags att bli riktigt härligt råkristen! Vi går ju mot påsk.
Här är en niominuters animerad film om Kristi lidande. Filmen är gjord av en japansk studio efter ett manus av Barry Cook, som regisserade Disneys MULAN!
Undrar om Casca finns bland soldaterna...

Filmhelgen

Okej, då har jag spenderat i princip hela eftermiddagen på Panora, där jag betade av några filmer - för att därefter komma ut på gatan och mötas av vildsinta MFF-supporters som körde runt och tutade eller bara stod rätt upp och ner och viftade med flaggor, alternativt ölburkar, medan de vrålade "MALMÖÖÖÖÖ!". It goes without saying att jag inte är MFF:are. Hade ränderna haft andra färger, förslagsvis svart och vitt, hade jag dock joinat dem.
Till saken.

Först tog jag tillfället i akt att se Anders Morgen-
thalers PRINCESS från 2006, som jag omnämnde i gårdagens recension av ÄPPLET OCH MASKEN. Var den så dålig som alla sagt? Jodå. Bra var den inte. Aningen primitivt animerad. Varför den vann en Guldméliès för Bästa Europeiska fantasyfilm begriper jag inte. Fast det är klart, handlingen är fantastisk och osannolik: danska porrfilmsproducenter som blivit multimiljonärer på sina skitiga gonzofilmer och bor i gigantiska lyxvillor i Köpenhamn? Hi hi hi! Var finns de? Och en präst som plötsligt blir en hämnare modell Bronson och visar sig kunna slåss och mörda - var kom de kunskaperna från? Producenten som tog emot priset på FFF i Lund sa att filmens budskap var Fuck Porn. Jag gissar att hon och Morgenthaler aldrig tittade på de (trista) porrfilmer Zentropa, som även ligger bakom PRINCESS, gjorde.
Dagens andra film var METROPIA, den vedervärdiga svenska filmen jag sågade tidigare i år, och den ville jag verkligen inte utsättas för en gång till. Jag passade på att läsa dagens tidningar.

Efter den följde en halv-
timmes-
lång japansk animation vid namn MAN-EATER MOUN-
TAIN. Filmen kallades ett formexperiment, men visade sig vara gjord i den gamla fina svenska barnprogramstraditionen, med kameraåkningar över stillbilder. Storyn bygger på en gammal japansk legend och det hela var lite ... udda. Den engelska texten var inte särdeles synkad med berättarrösten och försvann ibland för snabbt, och för min del uppstod viss förvirring. Men de svartvita, laverade teckningarna var snygga och uppfriskande nog inte gjorda i mangastil.
Slutligen visades THE SKY CRAWLERS av mannen som gjorde GHOST IN THE SHELL. Handlingen lät intressant - filmen utspelar sig i en värld (Framtid? Parallellvärld?) där det råder fred och företag arrangerar därför krig som ska fungera som något slags underhållning media kan rapportera om. Handlingen följer en handfull unga piloter på en ödslig flygbas. Flyg- och stridsscenerna är imponerande, dessa är animerade i superrealistisk 3D, medan resten är traditionell platt animéstil. Men större delen av filmen består i att rollfigurerna pratar och filosoferar, hela tiden ackompanjerade av långsam, drömsk musik.

THE SKY CRAWL-
ERS varar två timmar, men känns som fjorton. Det här är en otroligt långsam och sömnig film på ett intressant tema. Som så ofta är fallet uppstår förvirring för mig som inte är inne på animé: alla figurerna ser likadana ut och de har komplicerade namn. Ingen som heter Battler Britton eller James Bigglesworth, eller ens Ginger. Och inte någon David Locke så långt ögat kan nå.
Jag höll på att skriva att jag inte sett någon animéfilm på flera år, men det stämmer inte - det slog mig alldeles just nu att jag ju såg den där PONYO förra året. Men just nu känns det som om jag fyllt animékvoten för flera år framöver.
Nu vill jag se Scooby-Doo.

Bio: The Last Airbender

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

Jag förstår inte varför folk världen över jämt och ständigt hackar på Uwe Boll och kallar honom världens sämste regissör. Boll är inget vidare, men hans filmer är inte sämre än många andra B-filmer och de är sällan tråkiga. Nej, världens sämste nu aktiva mainstreamregissör, är ju tveklöst klåparen M. Night Shyamalan!

Visst, jag tyckte väl att DET SJÄTTE SINNET var rätt bra när den kom, eller åtminstone intressant, men därefter gick det utför - och det rejält. Jag förstår inte varför stora filmbolag låter Shyamalan fortsätta göra filmer åt dem, eftersom i princip ingen alls tycker att de är bra. Shyamalan kan inte skriva vettig dialog, och allt i hans filmer känns sökt och lite pretto, det är genrefilmer i total avsaknad av nerv. THE VILLAGE är väl sämst hittills, skulle jag tro.

Det är nu några månader sedan THE LAST AIRBENDER hade premiär i USA, och genomsnittsbetyget filmen fick av den amerikanska kritikerkåren, är en stjärna. Sällan har en film blivit mer sågad. Dock har filmen trots detta spelat in en del pengar, så det ser ut som om den utlovade uppföljaren trots allt blir av.

Nu har jag sett THE LAST AIRBENDER, och herrejösses, det var ju ännu värre än jag förväntat mig. Precis allt de amerikanska kritikerna anmärkt på stämmer.

Nå - vad handlar den här filmen om? Tja, det vet jag inte riktigt. Filmen bygger på en tecknad TV-serie; AVATAR: DEN SISTE LUFTBÄNDAREN, som jag inte sett. Det är något om att det finns fyra kungadömen; Vatten, Luft, Eld och Jord. En person, en Avatar, är den som ser till att det råder fred - men Avataren försvann för hundra år sedan. Eldriket och dess formidabla eldbändare börjar kaxa sig. De är de onda i den här filmen. De goda bor i det iskalla, vintriga Vattenriket. En av töserna där är vattenbändare.

En dag hittar tösen och hennes bror något som häckar under isen. Upp ur en vak kliver en liten gosse med rakad skalle och märkliga tatueringar. Det är Aang, och minsann om han inte är Avataren - och den siste luftbändaren.

Då kommer de onda eldtyperna och försöker röva bort Aang. De ska ha honom till något. Men Aang smiter. Hjältarna hamnar hos en prinsessa. Månens själ är en fisk. Den onde eldprinsen är nog lite god ändå. En vattenkille får ihop det med prinsessan. Aang rider på ett stort djur som kan sväva. Aang bär på en pinne. Bovkungen ser ut som Napoleon.

För att vara en film där det händer en massa hela tiden, är THE LAST AIRBENDER remarkabelt händelsefattig. Och totalt förvirrad. Jag fattade ingenting. Allting var bara dumt, dumt, dumt. Vad innebär det att bända luft, vatten och eld? Jag såg framför mig hur en kille står och böjer osynlig luft mellan händerna. Men nej, de här figurerna viftar vilt med armar och ben; de utför något slags kata, och då trollar de som rena Mandrake. De kan bygga isväggar och skjuta eldstrålar och grejor. Jävla fusk. Jag trodde att de här skulle ägna sig åt traditionell kampsport. Springa på väggarna kan de också. Det är ett farligt rännande.

Filmen påstår att den är i 3D, men tror du att du verkligen ska få 3D, lär du bli gruvligt besviken - det enda som är i state of the art 3D, är förtexterna. Det här är nämligen en 2D-film som, liksom CLASH OF THE TITANS, konverterats till 3D, och det här är helt klart det sämsta konverteringsjobbet hittills. 3D:n är i princip obefintlig. Det enda som händer, är att bilden blir alldeles för mörk när man har 3D-glasögonen på sig, ibland är det svårt att se vad som sker. Tar man av brillorna, konstaterar man att bilden bara är aningen oskarp, och att färgerna är mycket klarare och mer behagliga. Det här är ingen tredefilm - det är en tradefilm!

Det har även klagats på att de unga skådespelarna är under all kritik, och jodå, det stämmer - de är skitdåliga. Kassa skådisar som brottas med usel dialog i en förvirrad film, det är ingen höjdarkombination.

Frågan är vilka som kommer att uppskatta den här filmen i Sverige. De som följer TV-serien, kanske. Men THE LAST AIRBENDER är alldeles för tråkig - direkt sövande - för både vuxna och barn.

Det vore bra om det här verkligen är den siste luftbändaren.

...Men innan jag slutar måste jag förstås nämna filmens höjdpunkt. Det är ett inslag som är så bisarrt att man inte vet vad man kan tro. Det är när prinsessan introduceras för första gången och man ser henne bakifrån. Hennes hår är uppsatt på ett sätt som gör att hon ser ut som... Som... Jamen, herrejävlar, någon i inspelningsteamet eller filmklipparen eller vem som helst, borde väl ha sett att hon ser ut som en väldigt naturtrogen jättekuk?!

 

 

 

 

(Biopremiär 15/10)



Prinsessan som gav kuken ett ansikte

DVD: Blood: the Last Vampire

BLOOD: THE LAST VAMPIRE (Sony)
Ännu en spelfilm baserad på japansk animé, och liksom de senaste årens SPEED RACER och DRAGONBALL, är detta inte en japansk produktion. Som produktionsländer uppges Hongkong, Frankrike och Kina, regissör är fransmannen Chris Nahon, som tidigare gjort det utmärkta Jet Li-rafflet KISS OF THE DRAGON - en film jag såg om förra året och insåg att jag glömt bort hur stenhård den filmen är.
Jag har självklart inte sett animén och det jag läst om Nahons version har inte varit alltför uppskattande.
Huvudperson är den sextonåriga japanska Saya, som för säkerhets skull spelas av en koreanska; Gianna Jun. Fast i verkligheten är Saya inte alls sexton; hon är ett fyrahundra år gammal och har övernaturliga krafter, eftersom hon verkar vara något slags halvvampyr/demon eller vad hon nu ska föreställa - emellanåt dricker hon i alla fall blod från vita plastflaskor.
Året är 1972 och Saya anländer iförd skolflicksuniform (ingen verkar reagera på att hon bär sitt samurajsvärd på ryggen) till en amerikansk militärförläggning i Tokyo, där hon ska börja gå i skola. Det är bara det att hon är ditskickad av staten, eftersom hon jobbar åt en hemlig organisation som bekämpar de demoner som finns ibland oss. Som de två jobbiga tjejerna som mobbar folk, i synnerhet Alice (Alison Miller), dotter till en general.
Demonbrudarna börjar lattja med Alice i salen där de just tränat kendo, men då kommer Saya farande och hugger huvudet av mobbarna. Alice blir förskräckt. Fattas bara.
Men värre blir det, för Alice' far generalen blir ihjälskjuten av onda agenter som tydligen jobbar åt en überdemon; en vampyr som visst är Sayas morsa. Saya växte upp med sin far i skogen där hon tränades i kampsport och slogs mot ninjor, något vi får se i flashbacks.
Tösernas kendotränare visar sig vara demon han med och förvandlas till något slags varulv och jagar Saya och Alice filmen igenom. Saya slåss en väldig massa innan det är dags för showdown med morsan.
Nå. BLOOD: THE LAST VAMPIRE var inte fullt så illa som jag förväntat mig. Den är klart underhållande, och den härligt pedofila kombinationen skoluniform och samurajsvärd är ju alltid lyckad.
...Men bra är det här inte. Här finns en hel del att anmärka på. En märklig grej med många engelskspråkiga filmer producerade i andra länder än USA, England och Australien, är att dialog och skådespeleri är lite ... konstigt. Det känns som om filmskaparna inte har järnkoll på engelska språket.
Handlingen i filmen ger jag inte mycket för. Det är det gamla vanliga, men lagom förvirrat och meningslöst. Jag förstår inte hur man kan lyckas göra en så pass tunn story komplicerad. Fast det var kanske bara jag som var ointresserad av vad som skedde i filmen.
Vidare innehåller filmen alldeles för mycket CGI-gore. Nästan allt blod - och det är mycket blod i den här filmen - är datorgenererat. Det ser allt annat än övertygande ut och irriterar.
Annars är det här en rätt snygg film och det är Corey Yuen som står för actionkoreografin, vilket garanterar hög klass.
Jag kan tänka mig att filmen går hem hos tonåringar.

Filmer skola komma

Fransosen som gjorde TAKEN är tillbaka med en ny film, som vanligt efter manus av Luc Besson. Den här gången med John Travolta i huvudrollen. Precis som fallet var med TRANSPORTER-filmerna och TAKEN, verkar det ju bli röj utan like:

Och så är ju Mel Gibson tillbaka framför kameran. Han ser ju nu rätt gammal och sliten ut, lite märklig, faktiskt - men EDGE OF DARKNESS verkar vara en riktigt stenhård jävla thriller av den typ vi alla gillar:

Och så har det kommer en andra trailer till KICK-ASS. Verkar ju bli hur bra som helst:

Om live actionversionen av animén SPACE BATTLESHIP YAMATO också är hur bra som helst vet jag inte, men denna korta teaser innehåller ett par coolheter:

Bio: Ponyo - på klippan vid havet

För inte så längesedan skrev jag om Hayao Miyazaki och hans Studio Ghiblis animerade filmer i en krönika i Helsingborgs Dagblad. Jag skrev något kort om att de alltid är tjusigt tecknade, men oftast alldeles för långa, långsamma och trista - i synnerhet för mig som inte är så förjust i japansk animé.
Miyazakis filmer är typexempel på den sorts barnfilmer filmkritiker födda på 1940-talet uppskattar och tycker att barn ska gilla. Långsamt och oamerikanskt. Jag har ingen aning om hur jag hade mottagit de här filmerna om jag vore barn, men jag minns ju från min egen barndom att jag bara ville se Hanna-Barbera-grejor och westerns, och aldrig på de saker vuxna rekommenderade.


PONYO - PÅ KLIPPAN VID HAVET; Miyazakis senaste verk, ska visst bygga på HC Andersens "Den lilla sjöjungfrun", men det kan jag inte riktigt uttala mig om, eftersom jag inte har några som helst minnen av vad den sagan handlar om. Och nej, jag har faktiskt inte sett Disneys film heller.

I vilket fall, den här filmen handlar om femårige Sosuke som bor med sin unga morsa Lisa i ett trevligt hus på en klippa vid havet. Farsan är jämnt ute på havet i ett fartyg. Lisa jobbar på ålderdomshem.

I havet huserar en mystisk, långhårig trollkarl som heter Fujimoto. Han har en massa döttrar, som ser ut som något slags guldfiskar, och en av dessa råkar få i sig magiska drycker och hamnar på klippan, där Sosuke hittar henne. Han döper fisken till Ponyo, och när Ponyo slickar i sig en droppe blod från Sosukes finger, förvandlas hon till en mänsklig flicka - men med magiska krafter.

Detta innebär även att naturen av någon anledning sätts i obalans - och trakten drabbas av en tsunami! Jajamen - det här är en glad tsunamisaga! Ponyo och Sosuke beger sig ut i en båt på de översvämmade gatorna för att leta upp Lisa. Och så dyker Ponyos mor, den gigantiska Havsgudinnan, upp och trollar och har sig. Fujimoto är lite elak och vill ha tillbaka Ponyo som fisk i havet.

Well, well. Handlingen är minst sagt konstig. Den är kanske självklar för japaner, men jag vet inte. Den här berättelsens logik finns inte i mitt universum. Fast det är ju klart, jag är ju lite inskränkt.
Som alltid är berättartempot långsamt. Filmen är 101 minuter lång, men känns oändligt mycket längre. Första halvan av filmen, fram till tsunamins ankomst, är mördande trist. För mig. Därefter tar det sig med en hel del fantasifulla scenerier med fiskar som simmar omkring mellan byggnader under vatten och överfulla båtar som glider fram längs vägarna. Scener som borde dykt upp långt tidigare för att fånga mitt intresse. Hade jag sett den här filmen på DVD, hade jag stängt av efter en halvtimme.

Men visst är det snyggt tecknat. Otroligt välgjort. Förstås. Och i 2D, som vi ju inte är bortskämda med idag. I synnerhet de stormiga vågorna imponerar; de ser ut som tagna från gamla japanska tavlor. Den pampiga musiken framförs av vad jag gissar är en gigantisk orkester med kör och grejor - medan de lustiga eftertexterna ackompanjeras av en glad, struttig barnsång.

Tack vare att PONYO är så snygg kan den få det betyg den får. Men den är fortfarande rätt tråkig och besynnerlig.

Filmen, som är dubbad till svenska, innehåller en märklig dialog om amning.

(Biopremiär 11/9)

DVD: Nausicaä från Vindarnas dal

DVD: NAUSICAÄ FRÅN VINDARNAS DAL (PAN Vision)

För en tid sedan skrev jag - jag minns inte om det var här i TOPPRAFFEL! eller i Helsingborgs Dagblad - om när jag först försökte mig på att läsa manga i slutet av 1980-talet, när VIZ och First Comics började släppa titlar som Crying Freeman och Lone Wolf & Cub. I dessa tidningar fanns annonser för en serietidning som hette Nausicaä, vilken tydligen var berömd och jag undrade hur fan titeln skulle uttalas. Men jag fick aldrig tag på tidningen.

I början eller mitten av 90-talet rotade jag bland en massa gamla hyrfilmer hos en lumphandlare, jag tror det var hos en knalle på Landskronakarnevalen. Hos honom hittade jag en film som hette WARRIORS OF THE WIND. Och ja, det var - titeln till trots - en svensk utgåva av NAUSICAÄ. Jag minns dock inte om den var dubbad till engelska eller svenska; jag tror det var en amerikansk version. Och jag reagerade på ordet "warriors" i titeln, eftersom det knappast handlade om en tuff krigsfilm.

Nu finns filmen i japansk originalversion på DVD i Sverige, och eftersom omslagets baksida pryds av en rad tidningscitat, har den visst gått på bio här nyligen - något jag totalt missat.

NAUSICAÄ FRÅN VINDARNAS DAL får väl klassas som fantasy, eller möjligtvis science-fantasy. Filmen utspelar sig i en värld där en massa jätteinsekter huserar i ett döende landskap bara för att kriga, medan människorna krigar i ruttnande djungler. I den här världen finns också den väldigt fridfulla Vindarnas dal, och där bor prinsessan Nausicaä. Hon skulle kunnat heta Gun eller Kerstin eller något annat begripligt, men nej, hon heter Nausicaä, komplett med Mötley Crüe-stavning. Nå, denna prinsessa kan kommunicera med jätteinsekterna, vilket är bra, eftersom hon kämpar för en fredlig planet.

Det här är en film från 1984 av Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli. Miyasaki har blivit väldigt uppmärksammad i Sverige de senaste åren, han har av kulturelit och kritikerkår klassats som den tecknade filmens mästare och man måste tycka om honom och hans fina, poetiska och fantasifulla filmer. Problemet är bara att Miyazakis filmer ofta är rätt trista och åt helvete för långa. DET LEVANDE SLOTTET slutar ju aldrig. NAUSICAÄ varar i 112 minuter, vilket förstås är alldeles för länge. Men nu tillhör NAUSICAÄ de bättre av Studio Ghiblis filmer. Kanske för att det är science-fantasy, vilket tilltalar mig mer de andra filmernas genrer.

Fast det är ju klart, jag är ju ingen större anhängare av animé. Scooby-Doo och klassisk Kalle Anka är alltid bättre. Jag har lite problem med den könlösa figurdesignen i manga och animé. Jag tycker fortfarande att science-fiction-TV-serien COBRA från tidigt 80-tal, dubbad av Tomas Bolme, är den tveklöst bästa animén. Den, och gamla robotserier som GOLDRAKE och MAZINGER Z. Ja, och så sådana där animerade skräckfilmer med tentakelsex, förstås.

Intressant nog tycker jag även att animé oftast vinner av att dubbas till begripliga språk som svenska och engelska. Jag minns en pressvisning i Cannes av en animérulle som tävlade, jag minns inte vilken det var. Jag satt bokstavligen och läste mig igenom filmen, eftersom det var extremt mycket dialog, och jag missade därmed vad som hände i bild i själva filmen! Den engelska elektrontextningen befann sig dessutom en bra bit under duken och de franska undertexterna, vilket förstås gjorde sitt till.