Visar inlägg med etikett actionthriller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett actionthriller. Visa alla inlägg

torsdag 16 juni 2022

Netflix: Centauro

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, denna gång en spansk actionthriller.

Något åtminstone jag tycker är viktigt när det handlar om thrillers och actionfilmer, är att huvudpersonerna; hjältarna, är sympatiska - åtminstone något så när sympatiska. Detta kan bli svårt om en films "hjältar" är kriminella. 

Hjälten i CENTAURO, Rafa (Àlex Monner), är egentligen inte kriminell, men han tvingas att utföra kriminella handlingar. Han är dessutom en lika trist som osympatisk typ. Jag vet inte om det är meningen, men han har en uppsyn som inte känns sådär jättetilltalande.

Rada är en framgångsrik roadracingförare - ett ord jag fick googla fram, eftersom jag aldrig funderat på vad en tävlingsmotorcyklist kallas på svenska. Han har även en liten son, som oftast bor hos sin mor. När Rada besöker sitt ex får han veta att hon har en enorm skuld till ett gäng råa gangsters. Rada lovar att han ska lösa problemet, han kommer att tjäna mycket kosing på tävlingsbanorna, tror han.

Gangsterligan har inget emot att Rada återgäldar skulden, men de har andra planer för honom. De kräver att Rada åker till Marseille, där han ska hämta knark, som han sedan på sin motorcykel kör fort som fan tillbaka till Spanien. Rada gör som han blivit tillsagd. Inte helt oväntat är gangstrarna inte nöjda när Rada gjort vad han ska, ligan bestämmer när Rada ska sluta - och de tänker inte be honom sluta i första taget. 

Rada fortsätter att köra till och från Marseille, ibland jagas han av poliser, vilka han alltid drar ifrån, han tvingas ta droger för att hålla sig pigg, och tävlingskarriären går inte längre så bra.

Daniel Calparsoro har regisserat den här filmen, som bygger på en roman av fransmannen Jérémie Guez. Motorcykelscenerna i ser ut att vara gjorda för en stor bioduk, medan resten av filmen ser ut som en ordinarie TV-film. Till större delen är CENTAURO ett trist drama med motorcykelåkning lite då och då. Först mot slutet blir det en actionfilm.

Det här hade kunnat bli en helt okej film, men jag bryr mig inte det minsta om Rada, och filmen är alldeles för tråkig. Kort speltid, dock. Först i slutminuterna blir det lite intressant. Avslutningen gör att det här känns som pilotavsnittet till en TV-serie (vilket det kanske också är?). Slutet innebär att vi i eventuella uppföljare slipper se Rada som kriminell knarkkurir. Det finns kanske fler böcker om honom, det har jag inte lyckats utröna. Däremot finns det fler filmer med manus av Guez, eller som bygger på böcker av honom.


 


 

 

 

(Netflixpremiär 15/6)


onsdag 15 juni 2022

Bio: Last Seen Alive

Foton copyright (c) SF Studios

Nu är herr Butler i farten igen och skipar rättvisa med sina skotska knytnävar.

Vad får man om man korsar den amerikanska nyinspelningen av SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN med TAKEN, och låter det hela mynna ut i Walter Hills INKRÄKTARNA (1981)? Jo, då får man Brian Goodmans nya actionthriller LAST SEEN ALIVE. En film som först är en thriller, och som halvvägs in blir en actionfilm.

Den ständigt buttre Gerard Butler spelar den svinrike fastighetsmäklaren Will Spann, och jodå, han har nog en del yttre likheter med en hink. Will är gift med Lisa (Jaimie Alexander) och deras äktenskap knakar och knarrar så pass mycket, att hon tycker att de ska ta en paus. Därför kör Will Lisa till hennes otrevliga föräldrar, där hon tänker bo några veckor.

På vägen stannar de för att tanka. Medan Will står vid bensinpumpen, går Lisa in i butiken för att köpa en flaska vatten. Och - precis som i SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN, blir Lisa kidnappad. Will letar överallt på macken, men hon finns ingenstans - vi i publiken har dock sett hur en kille kom fram till henne bakom Wills rygg. Och - den här killen har vi redan sett, eftersom filmen inleds med en prolog, i vilken killen, som kallas Knuckles (Ethan Embry), får spö av en polis, följt av "Åtta timmar tidigare".

Will ringer polisen och får tag på kommissarie Paterson (Russell Hornsby); det är han vi såg i prologen. Han förhör Will, men tycker att den upprörde Will känns rätt ostabil. Eftersom äktenskapet svajade var det kanske Will som såg till att Lisa försvann? Will blir ännu mer upprörd.

Eftersom Will inte är arresterad, kan han förstås göra precis vad han vill, så han beger sig ut för att göra polisens arbete och leta upp Lisa och Knuckles. Ja, vi vet ju redan att det är Knuckles som ligger bakom. Will Spann är inte bara fastighetsmäklare, han är även en jävel på att slå folk på käften. Till saken hör att han inte har ett mystiskt förflutet som elitsoldat eller specialagent - eller, ja, det vet vi inte, men det nämns aldrig. Han är bara en fastighetsmäklare som vet hur man man spårar upp folk, och hur man slår dem sönder och samman.

Den första halvan av LAST SEEN ALIVE är rätt bra. Det är en hyfsat realistisk thriller. Därefter försvinner all form av logik. Vad som följer är bara en lång rad rena sammanträffanden. Will har en osannolik förmåga att hitta rätt av en slump - precis hela tiden. Ungefär mitt i filmen uppstår en incident, och Will springer rätt in i skogen. Ungefär här blir det för dumt. Actionscenerna som följer är stenhårda, men det funkar inte, eftersom det hela blivit alldeles för dumt. Jag köpte inte det här. 

LAST SEEN ALIVE varar bara 95 minuter, vilket är en exemplarisk längd. Jag borde sätta ett högre betyg bara därför. Men filmens manus är för slappt, och vi har sett allt tidigare - i bättre filmer. Och varför fick vi den där prologen som avslöjar lite för mycket? Är det för att den unga publiken tycker att det blir tråkigt med 50 minuter utan snytingar?

Avslutningsvis måste jag nämna att Gerard Butler 2018 var med i en brittisk film som hette KEEPERS, som som i Sverige fick titeln THE VANISHING - det vill säga, originaltiteln på SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN. Ett märkligt sammanträffande. 



 

 

 

 

(Biopremiär 17/6)


onsdag 11 maj 2022

Bio: Memory

Foton copyright (c) SF Studios

Ibland kan det hända att Liam Neeson dyker upp i ett seriöst, allvarligt drama - men för det mesta gör han alltid samma typ av actionthrillers, och han spelar alltid ungefär samma typ. Ibland står han på lagens sida, ibland är han en skurk - men en godhjärtad sådan, som ser till att ställa allt till rätta. Ibland är de här filmerna lite sämre än vanligt, ibland är de lite bättre.

Till min överraskning tycker jag att MEMORY är riktigt bra, den är betydligt bättre än jag förväntat mig. 

Alldeles nyligen hade en film som heter MEMORIA premiär. Den såg jag inte. Men jag har sett en rad andra filmer som har "memory" i titeln, och 2000 kom ju MEMENTO med Guy Pearce - en skådis som även är med i denna nya MEMORY.

Den kompetente Bond-regissören Martin Campbell har regisserat MEMORY, som bygger på en belgisk film - MÖRDARE UTAN MINNE - från 2003, vilken i sin tur bygger på en roman. Denna nya version utspelar sig i Texas och Mexiko, och Neeson spelar Alex Lewis - en hitman som tänker lägga av. Inte enbart för att han börjar bli till åren - han har även drabbats av alzheimer, och det blir värre för varje dag. Precis som Guy Pearces rollfigur i MEMENTO, skriver Alex upp viktiga saker på sin arm för att inte glömma dem.

Den här gången spelar Pearce FBI-agenten Vincent Serra, som introduceras när han försöker sätta dit en obehaglig mexikan som sysslar med trafficking - mannen utnyttjar sin egen, minderåriga dotter som prostituerad. Det bär sig inte bättre än att Vincent har ihjäl mannen. Vincent bryr sig för flickan, och ser till att hon får ett bra boende i Texas.

Motvilligt tvingas Alex åta sig ett sista uppdrag. Han ska mörda en man och en kvinna. Att ta död på mannen är inga problem, men det visar sig att kvinnan egentligen är en flicka - flickan Vincent räddade. Alex utför förstås inte uppdraget - men en kort tid senare hittas flickan skjuten på sitt rum. Uppdragsgivarna satte någon annan på jobbet.

Alex ger sig ut för att tå kål på samtliga som har med hans uppdragsgivare att göra. Det verkar som om en lika mäktig som rik kvinna, spelad av Monica Bellucci, är högsta hönset. Vincent och hans FBI-kollega Linda (Taj Atwal) tar hjälp av en mexikansk polis (Harold Torres) ger sig i sin tur ut efter Alex. En massa skurkar är också ute efter Alex. Kulor skola flyga, blod skola flyta, rättvisa skola skipas - allt medan Alex får allt svårare att minnas var han befinner sig och vad han precis gjort. Ray Stevenson gör en råbarkad polis som ger sken av at vara korrupt.

Liam Neeson är förstås bra i rollen som mördaren med svikande minne. Han är så hård att smöret härsknar. Han vet hur man klipper till folk - Louis Mandylor, som står rätt högt upp i rollistan, förekommer bara i en scen. Hans uppgift är att vara en full kille som åker på stryk inne på en bar.

... Men jag tycker att det här är Guy Pearces film. Han borde få en Oscar för Årets Bästa Look. Han har exemplariskt fett hår, snedbena och mustasch, han ser härligt sliten och svettig ut - och han ser ut att ha klivit ut ur en stenhård snutfilm från 1970-talet. Jag skulle gärna se fler filmer om agent Vincent Serra - han är en bra rollfigur.

MEMORY är lång, men aldrig tråkig. Det är en smutsig actionthriller, den är hyfsat spännande och ibland ganska oförutsägbar, det är våldsam, och den har en hel del smarta inslag, scener och repliker. Filmen påminner en om de hårdföra filmer som gjordes på 70- och 80-talen; en typ av film som sällan görs idag.

Jag brukar oftast sätta en trea i betyg på Liam Neeson-filmer, ibland en tvåa - men den här gången tar och jag slår till stort, och sätter en orakad och svettig fyra!


 

 

 

(Biopremiär 13/5)


tisdag 9 januari 2018

Bio: The Commuter

Foton copyright (c) SF Studios

Det känns tryggt med Liam Neeson. Idag, när alla nya, unga actionhjältar har så dålig utstrålning att filmkameran knappt registrerar dem, kommer den pålitlige 60-plussaren Neeson och visar var skåpet ska stå.

THE COMMUTER är Liam Neesons fjärde samarbete med den spanske regissören Jaume Collet-Serra. De tidigare är UNKNOWN, NON-STOP och RUN ALL NIGHT. Jag kan inte påstå att jag minns specielllt mycket av de filmerna; inte mer än att NON-STOP utspelade sig ombord på ett flygplan, och att jag nog tyckte att filmerna var rätt okej så länge de varade.

Den här gången byter Liam Neeson flygplanet mot ett tåg i en actionthriller som till större delen utspelar sig i realtid. Neeson spelar Michael MacCauley, titelns pendlare - antagligen tyckte SF att THE COMMUTER låter tuffare än PENDLAREN. Nå - Michael säljer försäkringar, och sedan tio år tillbaka pendlar han till sitt kontor; resan verkar ta ett par timmar varje dag. Filmen inleds med ett montage där vi får se Michael och hans familj vakna upp dag efter dag, morgonrutinerna är desamma, och det känns lite grann som MÅNDAG HELA VECKAN.

Men. En dag sätter en mystisk kvinna, spelad av Vera Farmiga, sig ner mittemot Michael på tåget och kommer med ett märkligt erbjudande. Om Michael letar upp en speciell person på tåget och pekar ut denna, får han hundra tusen dollar. Pengarna kommer väl till pass - Michael har nämligen fått sparken samma dag. Fast det är förstås något mer än skumt med deta erbjudande.

Jodå. Den mystiska kvinnan är en skurk, och snart hamnar Michael och passagerarna i livsfara. Då är det tur att det visar sig att Michael inte är vilken knegare som helst. Nejdå. Tidigare var han polis. Denna erfarenhet får han nytta av när folk beter sig underligt eller till och med mördas, och när tåget skenar i hög hastighet. Självklart är Michael stenhård.

Det här är actionversionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Fast THE COMMUTER är mer underhållande än Kenneth Branaghs deckare. THE COMMUTER är en helt okej actionthriller, den är rappt berättad, handlingen har en del kul twister, och ibland blir det nästan lite spännande. Fast emellanåt blir det lite för mycket och sådan där suspension of belief infinner sig - vår hjälte blir för mycket superhjälte när han lyckas hoppa mellan tågvagnar medan tåget rusar fram i ett par hundra kilometer i timmen. Samtidigt är detta faktum lite roligt.

Förutom Liam Neeson och Vera Farmiga ser vi Patrick Wilson i en liten roll, och Sam Neill i en ännu mindre roll. Det är kul att vi också får se gamle, fine Jonathan Banks i en biroll. Även den danske skådespelaren Roland Møller har en liten roll som pendlare.

THE COMMUTER är ännu en ganska lättglömd film, men den gör sitt jobb och duger utmärkt som hundra minuter solid underhållning.

Om filmen vore svensk hade den hetat SIGNALFEL och utspelat sig - i realtid - ombord på ett stillastående pågatåg på en sträcka utanför Helsingborg.





(Biopremiär 12/1)

torsdag 3 november 2016

Bio: The Accountant

Foton copyright (c) Warner Brothers

Ben Affleck. First, he was Batman ... now, he's Rain Man!

"Revisorn". Vad är det för jävla titel? Skulle du gå och se en actionthriller som hette "Revisorn"? Den svenska distributören tänkte nog att du inte skulle göra det, och behöll originaltiteln.

I vilket fall: THE ACCOUNTANT är en liten överraskning. Jag tycker att den här är riktigt bra. Och framför allt är det här en unik film. Ben Affleck spelar nämligen en actionhjälte med autism!

Gavin O'Connor (PRIDE AND GLORY) har regisserat denna historia om den mystiske revisorn Christian Wolff, som har FBI efter sig. Wolff har tvättat pengar åt maffian. Inte nog med det, han har även dödat ett helt gäng skurkar.

Att redogöra för handlingen i THE ACCOUNTANT är svårt. Detta är nämligen en minst sagt rörig och komplicerad film. Det gäller att koncentrera sig när man tittar - och även om man gör det, är det svårt att hänga med i alla turer.

John Lithgow spelar en man som driver ett företag som tillverkar mekaniska proteser, och som anlitar Wolff för att se över räkenskaperna. På företaget träffar Wolff den unga och ambitiösa Dana (Anna Kendrick), som assisterar honom. Hon tycker förstås att Wolff är konstigt - han har som sagt autism. Han är en rackare på huvudräkning, men har mängder med egenheter för sig, och har svårt att vara social.
Plötsligt börjar folk på företaget dö, och inte av sig själva. Jon Bernthal (Punisher i DAREDEVIL på Netflix) spelar en hårdför karl, som leder ett gäng lika hårdföra män, vilka letar upp och avrättar folk. De ska även ta kål på Dana och Wolff, men eftersom Wolff är en rackare på närstrid och skjutvapen, lyckas han rädda Dana. Skurkarna jagar Wolff och Dana, Wolff jagar skurkarna. Samtidigt jagar alltså FBI Wolff. Och samtidigt verkar Wolff vara ute på uppdrag, vägledd av en kvinna vi aldrig får se.
Vem är Wolff? Vem jobbar han för? Vad går allt ut på?

Jag vet inte om jag kan besvara dessa frågor. Men faktum är att jag i det här fallet har överseende med den bitvis extrema rörigheten, eftersom detta är så bra gjort. THE ACCOUNTANT är en förhållandevis lågmäld film, men med stenhårda actionscener. Dessutom är Ben Affleck riktigt bra i huvudrollen. Han brukar ju vara rätt stel och uttryckslös, men i den här rollen ska han vara stel och uttryckslös. Christian Wolff är en intressant och fascinerande gestalt.
JK Simmons spelar den trötte agenten som jagar Wolff, och Simmons är ju en fantastisk skådespelare som kan lyfta det mesta. Cynthia Addai-Robinson gör den unga agenten vars karriär hänger på att lösa fallet.

Precis som alla andra filmer, är THE ACCOUNTANT för lång; två timmar och åtta minuter, men för en gångs skull tyckte jag att det var så pass bra, att jag inte märkte av längden.
Dessutom innehåller filmen betydligt mer action än RAIN MAN.






(Biopremiär 4/11)

söndag 10 juli 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Öga för öga

ÖGA FÖR ÖGA (Rapid Stream Media)
ÖGA FÖR ÖGA är en vanligt förekommande titel. Just den här heter THE "HUMAN" FACTOR i original. Jag har aldrig tidigare hört talas om denna actionthriller, men det är en brittisk-italiensk samproduktion från 1975. För regin står legendaren Edward Dmytryk (MYTERIET PÅ CAINE), och minsann om inte Ennio Morricone komponerat musiken, som för mig är lika okänd (och ohörd) som filmen.
Det hela inleds med en närbild på bacon i en stekpanna. Hmm. Det var ju oväntat. Är det fel film? Saknas några snuttar? Nej, det ska börja så här. George Kennedy spelar John Kinsdale, en datatekniker som jobbar för NATO och som är placerad i Neapel, där han bor med sin familj i ett stort hus.
Väldigt oväntat mördas Kinsdales familj i hemmet. Det visar sig att en inte alltför väl presenterad terrorgrupp tänker mörda slumpmässigt utvalda amerikanska familjer i Italien, tills de får sin vilja igenom. De hade dock inte räknat med att John Kinsdale är en handlingskraftig man. På eget bevåg försöker han ta reda på vilka som ligger bakom - och han tänker döda dem. Polisen gillar inte att Kinsdale förvandlas till Bronson.
Det dröjer drygt en timme innan Kinsdale kommer till skott och hämnas, men då gör han det med besked. Så pass att Statens Biografbyrå kände sig nödgade att göra tre censurklipp på sammanlagt en knapp minut. Dessa klipp finns förstås med i denna version - Kinsdale spöar upp en kille, först med knytnävarna och sedan med en kedja, och några blodiga nerskjutningar kortades.
På DVD-omslaget till ÖGA FÖR ÖGA står det att filmen är digitalt restaurerad. Men ärligt talat ser filmen inget vidare ut. Bilden är lite soft, färgerna aningen urtvättade, och ofta är färgerna även flammiga. Det är rätt fult - så pass att mitt helhetsintryck av filmen dras ner. Filmen har nog aldrig varit så där jättesnygg; filmfotot är ganska rudimentärt, liksom regin, men filmen är garanterat mer njutbar i en skarp, fläckfri version - om någon sådan existerar.
ÖGA FÖR ÖGA är en hyfsad film, den är ganska tidstypisk och hamnar bland de hårda filmer som gjordes på 1970-talet. Den storvuxne, tunge George Kennedy flåsar när han jagar och jagas, han ser rätt rolig ut när han springer, och i en scen där han klättrar över murar används en väldigt uppenbar stand-in.
Trevligt att originalaffischen används på DVD-omslaget.








-->

torsdag 3 september 2015

Bio: No Escape

Foton copyright (c) Noble Entertainment

I samband med visningen på Malmö Filmdagar sa jag att titeln NO ESCAPE låter som en Van Damme-film från 1996. Nu finns det ingen Van Damme-film som heter så, men väl en massa andra filmer - till exempel är NO ESCAPE originaltiteln på den ganska bortglömda FLYKTEN FRÅN ABSALOM från 1994.

2015 års NO ESCAPE är regisserad av John Erick Dowdle, som tidigare bland annat gjort den kassa DEVIL och den usla AS ABOVE, SO BELOW. NO ESCAPE är Dowdles hittills bästa film - med bred marginal. Owen Wilson spelar Jack Dwyer, som jobbar för ett mäktigt amerikanskt bolag. Jack, hans fru Annie (Lake Bell) och deras två små döttrar flyttar till ett ej namngett land i Sydostasien, där bolaget ska etablera sig. Dock hinner de knappt anlända innan deras liv vänds upp och ner - och det med besked. Det har nämligen skett en statskupp. De styrande har avrättats och uppretade folkmassor och soldater drar genom staden. Utlänningar dödas på löpande band och bolaget Jack jobbar för står inte högt i kurs. Inte Jack heller, för den delen.

Jack och hans familj måste fly hals över huvud. De får hjälp av en bedagad, brittisk festprisse (Pierce Brosnan), som visar sig vara hemlig agent. Målet är att ta sig till Vietnam, som ligger på andra sidan floden.

Under visningen av NO ESCAPE tittade jag emellanåt på kvinnan som satt ett par platser till vänster om mig. Hon satt ofta med händerna tryckta mot kinderna, ibland höll hon för ögonen, det hände till och med att hon skrek till. Dowdles film innehåller nämligen flera riktigt, riktigt intensiva scener. Ja, ibland är det rent ut sagt jävligt svettigt. Jack och hans familj hamnar i hopplösa situationer det bara inte går att komma ur.

Fördelen och nackdelen med NO ESCAPE är att Owen Wilson är en sympatisk kille; han är en vanlig snubbe och allt annat än en actionhjälte. Detta innebär förstås att man känner för honom och hans familj, det känns hyfsat realistiskt. Problemet är att denne vanlige snubbe lyckas ta sig ur den ena knipan efter den andra på de mest makalösa sätt. Till stor del har de ren tur - de råkar befinna sig två meter bort när ett hus rasar, en kanonskytt råkar missa, Pierce Brosnan dyker upp i sista sekunden och skjuter ner de onda. Ibland lyckas Jack och Annie genomföra saker som annars bara Rambo eller Ethan Hunt skulle lyckas med. Detta drar ner helhetsintrycket en aning.

Jag önskar även att Pierce Brosnans roll vore större. Brosnan har ju sedan han lämnade Bond bakom sig blivit en bra, äldre actionhjälte som verkar älska att göra något slags sluskig anti-Bond. Att han kan vara stenhård visade han i NOVEMBER MAN; en film som knappt visades någonstans.

Jag har alltså en del invändningar - men trots dessa är NO ESCAPE definitivt det mest spännande man kan se på bio just nu.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/9)

onsdag 15 april 2015

Bio: Run All Night

Foton copyright (c) Warner Bros.

En kompis som är actionfilmproducent i USA berättade en gång om en TV-kanal som heter Movies for guys who like movies. Den visade förstås bara actionfilmer nonstop. Den nya Liam Neeson-filmen RUN ALL NIGHT känns verkligen som en film för grabbar som gillar film: tanten som satt bakom mig på pressvisningen suckade ljudligt varje gång någon fick ett skott i pannan. Eller halsen. Eller bröstet.

Det har nästan varit lite för mycket Liam Neeson på sistone. Visst, han skrattar väl hela vägen till banken, men med start för ganska exakt ett år sedan, har vi sett Neeson i NON-STOP, A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST, THIRD PERSON, A WALK AMONG THE TOMBSTONES och TAKEN 3 - och i tre av dessa fem filmer har Neeson gjort sin patenterade stenhårde hårding. Dessutom har de inte varit speciellt bra; TAKEN 3 var lågvattenmärket. Fördelen med att Neeson numera mest gör actionfilmer är förstås att vi slipper se honom i saggiga dramer.

Nya RUN ALL NIGHT har regisserats av spanjoren Jaume Collet-Serra, som gjorde nyinspelningen av HOUSE OF WAX och ovannämnda NON-STOP. NON-STOP var väl sådär - minst sagt - men den här nya filmen är betydligt bättre - och bättre än de senaste TAKEN-filmerna. Det enda filmen har gemensamt med de nyss nämnda filmerna är att Liam Neeson spelar huvudrollen, han är en hårding, och det är en actionthriller. Men RUN ALL NIGHT är inte ännu en nertonad PG-13-film, den är Rated  R. Folk svär och blodet flödar ymnigt. Och det är hårt.
Joel Kinnaman spelar Michael, familjefar och limousinechaufför. En kväll kör han två albanska gangsters. Dessa blir ihjälskjutna av den unge uppkomlingen Danny (Boyd Holbrook), son till gangsterbossen Shawn Maguire (Ed Harris) - och Michael ser detta. Det visar sig att Michaels avskydde far är den nersupne gangstern Jimmy Conlon (Neeson), som tidigare jobbat för Shawn. Trots Michaels protester vill Jimmy hjälpa sin son, men när Jimmy skjuter ihjäl Danny får han och Michael både maffian och polisen efter sig - Shawn har sett till att det verkar vara Michael som mördat albanerna.

RUN ALL NIGHT gör ett par saker fel. Den börjar med slutet. Jag har aldrig förstått poängen med detta. Nu sitter man bara och väntar på denna scen i nästan två timmar. Dessutom har Collet-Serra slängt in en del bullet time-action, vilket känns lite passé numera, liksom ett avgörande skott, där man i slowmotion ser kulan fara ut ur pipan. Men i övrigt blev jag faktiskt lite överraskad av den här filmen.
Det är en väldigt mörk och gritty film. Filmfotot är lite grynigt, storstaden är hotfull. Det är ibland väldigt instensivt, det är stenhårt, och det är ibland fruktansvärt våldsamt och blodigt. Det är inga snälla pojkar filmen handlar om. Visst, handlingen är inte unik, det är ganska standard, men det är väl genomfört och filmen lyfts en hel del av skådisarna. Ed Harris är förstås bra, och Vincent D'Onofrio spelar den enda polis som inte är korrupt. Common dyker upp som en ostoppbar hitman, och i en minimal roll ser vi Nick Nolte som Jimmys morbror; Nolte nämns inte i rollistan.

Det är inte utan att jag undrar hur Joel Kinnaman har kunnat skapa sig en Hollywoodkarriär. Den gossen har inte mycket till utstrålning och han gör alla roller i princip likadant. Fast visst är det imponerande att han, som svensk, får spela amerikan.

RUN ALL NIGHT är ingen milstolpe i actiongenren, men den är bättre än det mesta just nu, och vi är trots allt inte bortskämda med stenhårda filmer nuförtiden. Förr kom det ett par i veckan, nu kommer det en i kvartalet. Och vi är än mindre bortskämda med hårda filmer som kan skryta med ett flertal karaktärsskådespelare i rollerna.

Jag gillar den här filmen.

Notera att jag inte lyckades klämma in ett sunkigt skämt om JOELBITAR.








(Biopremiär 17/4)

fredag 23 januari 2015

Bio: Blackhat

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag har alltid sett Michael Mann som något slags förhållandevis ung, cool regissör; en estetisk stilbildare. Men tiden går och i början av nästa månad fyller Mann 72. Vad har han egentligen haft för sig på sistone? Med undantag för ett avsnitt av TV-serien LUCK, har han inte regisserat sedan PUBLIC ENEMIES, som kom 2009.
Nå, nu är han tillbaka - och detta med en film som knappast kommer att kommas ihåg som en av hans karriärs höjdpunkter. Snarare tvärtom. "Blackhat" är ett annat ord för "hacker", och BLACKHAT är alltså en thriller om hackers. Att göra thrillers om brottslighet i datavärlden är inte det lättaste. När jag sett tidigare filmer i genren har jag ibland fått intrycket av att filmskaparna är gamla stötar som inte riktigt vet hur datorer och Internet faktiskt fungerar - eller så använder sig rollfigurerna av föråldrad teknik, som om filmprojektet varit under utveckling under 5-10 år utan att någon brytt sig om att uppdatera tekniken i manuset. Framför allt brukar sådana här filmer bli rätt vissna eftersom det helt enkelt inte är speciellt kul eller spännande att se folk knappa på tangentbord, och bokstäver och siffror swischa fram på datorskärmar på bioduken.
BLACKHAT börjar med en explosion på ett kärnkraftverk i Kina - enligt en nyhetsrapport är det mars 2015. Någon har hackat datorerna och orsakat explosionen, den skadliga koden som använts bygger delvis på en kod hackern Nick Hathaway utvecklade i sin ungdom. Hathaway sitter bakom lås och bom, dömd till femton år - men nu behövs han för att hitta filmens skurkar, vilka är ute efter något helt annat än att bara spränga fabriker.
En hacker. Då tänker man antingen på en fet kille som sitter i morsans källare, där han ägnar sitt liv åt datorer, STAR TREK och att samla på action figures - eller på en tanig, glasögonprydd kontorsråtta. Med andra ord: killar som inte får ligga. Men eftersom Mann försökt göra en actionthriller, spelas Nick av Chris Hemsworth. Javisst, killen som är mest känd som Marvelhjälten Thor. Han är stilig - och framför allt bodybuildad.

En snut, eller om han nu var något slags agent, från Hongkong (Leehom Wang), en gång i tiden Nicks rumskompis, och dennes söta syster (Wei Tang) far till Los Angeles, där de hämtar Nick, och tillsammans med några sammanbitna amerikaner far de till Hongkong och senare till Djakarta i en vild, rättare sagt: oftast inte så vild, jakt på de Onda.
Om all terminologi som används verkligen stämmer, och om allt det här är genomförbart i verkligheten, vet jag inte - rollfigurerna spottar ur sig som mycket termer att det i princip är omöjligt att hänga med hela tiden. Det knappas på laptops och mobiltelefoner; oavsett var man befinner sig går det att koppla upp sig helt utan problem, till och med ute i ödemarken, och de behöver aldrig ladda sin trådlösa utrustning.
Vad som definitivt inte funkar, är Nick Hathaway - inte i den här typen av film. Jag antar att Michael Mann försökt göra en seriös, allvarlig thriller för vuxna, men Nick är som hämtad ur ett rafflande serietidningsäventyr för en ung publik. Inte nog med att han är snygg, vältränad, och en jävel på datorer - han är även en hejare på att slåss och skjuta, oavsett var i världen han befinner sig kan han orientera sig utan problem, och han vet precis hur man tar sig fram i ett raserat kärnkraftverk och hittar de prylar man är på jakt efter. Han är även en jävel på fruntimmer - självklart får han ögonblickligen ihop det med den söta kinesiskan. Bortsett från en scen där han ler, behåller Nick ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom.

Mitt i filmen drabbar hjältar och skurkar samman i en intensiv eldstrid; en lång scen som känns som de klassiska eldstriderna i Manns HEAT. Här lyfter plötsligt filmen och blir nervig; det är skickligt iscensatt, och man får intryck av att det används skarp ammunition. Det är mycket möjligt att de faktiskt sköt skarpt; så var ju fallet i HEAT så länge de inte siktade på levande mål. Den utstuderade slutuppgörelsen under en parad i Djakarta är överraskande brutal.
... Däremellan är det dock inget vidare. Det är ospännande, saggigt och lite fånigt. Nick är för trist, dialogen består av för mycket obegripligt babbel, och som jag skrev ovan - det är inte alltför kul att titta på folk som knappar på tangentbord.
Då och då slänger Mann in typiska Michael Mann-grepp: huvudpersonerna står tysta och tittar eftertänksamt ut över den neonblänkande storstadsnatten, alternativt tittar de eftertänksamt på varandra, medan tjocka syntmattor rullas ut på soundtracket; med andra ord scener som känns som MIAMI VICE för trettio år sedan.
Nej, BLACKHAT är alltså inget vidare.








(Biopremiär 23/1)


tisdag 23 september 2014

Bio: The Equalizer

Foton copyright (c) UIP Sweden

En dag någon gång under 1990 slog jag på TV:n och upptäckte att samtliga kanaler försvunnit. Märkligt. Irriterande. När jag senare gick ut såg jag en lapp i trapphuset. De höll på att installera kabel-TV i kåken. Under de närmaste veckorna, innan jag tröttnade, såg jag därför fruktansvärt mycket TV, en massa TV-serier, plötsligt gick det ju deckare varje dag.

En av de TV-deckare som gick på någon kanal, antagligen TV3, var MCCALL - vilket THE EQUALIZER (1985-1989) kallades i Sverige. Jag minns inte om jag faktiskt tittade på den serien. Jag minns främst en sketch i något humorprogram där man drev med serien. Den brittiske karaktärsskådespelaren Edward Woodward, känd från THE WICKER MAN och som gick bort 2009, spelade Robert McCall, före detta agent, numera privatdeckare.
När nu Antoine Fuqua, mannen bakom TRAINING DAY, BROOKLYN'S FINEST och OLYMPUS HAS FALLEN, har gjort långfilm av THE EQUALIZER innehar Denzel Washington rollen som McCall. McCall är fortfarande en man med en mystiskt förflutet, det antyds att han varit något slags agent som iscensatt sin egen död, men där slutar väl i princip alla likheter med TV-serien. Fuqua har gjort en exceptionellt stenhård actionthriller, fullkomligt humorbefriad och extremt rå.

McCall lever ett stillsamt liv i Boston. Han arbetar i ett enormt varuhus som bland annat säljer verktyg (notera detta!), han hjälper en överviktig kollega att komma i form, och eftersom han har sömnproblem går han varje natt till ett fik där han dricker en kopp te och läser böcker. Samma ställe frekventeras av Alina (Chloë Grace Moretz), tonårig prostituerad. De två brukar prata med varandra, hon vill egentligen bli sångerska. När Alina blir brutalt misshandlad av sin ryske hallick och dennes vedervärdiga anhang, får McCall nog. Han kliver in på deras kontor och bland annat med hjälp av två korkskruvar dödar han dem allihop på 29 sekunder.
Det visar sig att dräggen inte var vilka skurkar som helst, McCall har tagit kål på några viktiga personer i den ryska maffian. Därför skickas den iskalle och grymme "Teddy" (Marton Csokas), tidigare spetsnaz, till Boston för att leta upp och döda McCall - och alla som står McCall nära. Men nu är ju inte McCall vem som helst. Han besitter a particular set of skills. Han blir tvingad att ensam slåss mot horder av ryssar. Och då är det bra att ha tillgång till verktyg. Borrmaskin, till exempel. Och bultpistol.

Denzel Washington kan ibland vara lite irriterande, åtminstone när han spelar i seriösa dramer; då framstår han som rätt präktig. Men - när han spelar hårding, som i TRAINING DAY och MAN ON FIRE, då är han så hård att han får badkarsvatten att kallna och tapeter att lossna. Actionscenerna i THE EQUALIZER är väldigt blodiga, det blir närmast splatterfilm här, och av någon anledning gillar McCall att klocka sina våldsamma bedrifter. Han planerar sina drag i huvudet innan samman drabbningen, gissar hur lång tid det kommer att ta, och så klickar han på sitt armbandsur och går loss så att blod och hjärnsubstans sprutar. Det är sällan vi får se så här brutala thrillers nuförtiden, vi lever ju i en era när Hollywood försöker se till att alla filmer får åldersgränsen PG-13 (inget blod, inga svordomar, inget naket) för att locka så stor publik som möjligt.
Men ultravåldet till trots - Fuquas film är till större delen ett drama. Filmen berättas i ett ganska långsamt tempo, vi får ta del av McCalls lugna vardag ett bra tag innan Alina råkar illa ut. De flesta scenerna utspelas nattetid, scenerna från fiket är uppenbart inspirerade av Edward Hoppers målning "Nighthawks", filmmusiken är hotfullt lågmäld. En del dialog i början är kanske lite klumpig och övertydlig, som när McCall berättar om "Den gamle och havet" för Alina, men det är inget som stör.

Jag gillar THE EQUALIZER. Det här torde vara höstens, kanske årets, hårdaste film. Och jag gillar tuffa thrillers som inte kompromissar. Dessutom är Marton Csokas en särdeles obehaglig skurk. Oklanderligt klädd, alltid ett och samma kalla, känslolösa ansiktsuttryck, och något makalöst sadistisk och genomrutten.
Bill Pullman och Melissa Leo dyker upp i två mindre roller som före detta kollegor till McCall.
Fast när jag tänker efter ... Det här är ju en Liam Neeson-film. Liam Neeson brukar ju numera ofta spela en stenhård ex-agent med a particular set of skills. Utvecklades månne den här filmen med Neeson i åtanke? Denzel Washington, som även producerat, klarar dock uppgiften galant. Det vore kul att se en crossover-film där Robert McCall slår sig samman med Bryan Mills från TAKEN-filmerna och rensar upp!








(Biopremiär 26/9)

tisdag 29 juli 2014

Bio: The Purge: Anarchy

Foton copyright (c) UIP Sweden
James DeMonacos THE PURGE hade svensk biopremiär i juli 2013 - och redan nu har vi en uppföljare på repertoaren. Jag får tillstå att det känns lite oväntat. Nej, inte att det kom en uppföljare, men att de här filmerna faktiskt går upp på bio i Sverige. Det osar lite Direkt-på-DVD om filmerna - men den första filmen blev en sleeper i USA och drog in en massa pengar; den var förhållandevis skitbillig för Universal att göra.
Jag tyckte att THE PURGE var en rätt okej och underhållande film, men jag köpte inte premissen för fem öre. i En nära framtid har man lyckats dra ner brottsstatistiken i USA riktigt, riktigt rejält - detta tack vare The Purge. Reningen. En natt om året är det fritt fram att leva jävel och mörda och avreagera sig utan rättsliga påföljder. De rika låser in sig, de festar och har trevligt, de fattiga och utsatta försöker gömma sig bäst det går på gatorna, på vilka beväpnade gäng drar fram och slaktar och har sig.
Nej, det här är nog ännu mer långsökt än handlingen i THE HUNGER GAMES. Inte ens det mest ultrahögerstyrda samhälle skulle väl komma på-, rösta igenom- och genomföra något som The Purge. Det blir lite dumt. Fast okej - tanken är intressant.
Om man tyckte att handlingen var dum i första filmen, vänta då bara på del två. Ja, jösses! Den här gången är det ännu värre. James DeMonaco står åter för manus och regi, men kända namn saknas nu helt - förra gången bidrag Ethan Hawke och Lena Headey med lite klass som skapade åtminstone en viss trovärdighet.
Titeln utlovar anarki, men sådan lyser med sin frånvaro. Huvudrollen den här gången innehas av Frank Grillo, som spelar en kille som går under namnet Sergeant. Han beväpnar sig och beger sig ut i nattens mörker som något slags Punisher, och skjuter ner våldsverkare. Vidare har vi ett ungt par på väg hem i sin bil. Bilen får motorstopp och de unga tu är riktigt illa ute, eftersom The Purge drar igång just då. Och så har vi en mår och hennes dotter som tvingas fly från sitt hem efter att inkräktare tagit sig in där.
De här fem sammanstrålar och under ledning av hårdingen Sergeant ska de försöka överleva natten - och Sergeant ska fullfölja sitt hemliga uppdrag, vad det nu är. Och nej, inte blir det lätt, inte - tvärtom blir det svårt, med alla mordgalna människor som envisas med att lägga sig i. Och plötsligt blir det HOSTEL 3 av det hela.
Jag ska inte spoila handlingen, men mot slutet av filmen går DeMonaco verkligen för långt; det blir mest fånigt, och folk; de rika som prioriterar på The Purge, beter sig löjeväckande och fäller de mest löjeväckande repliker.
Den här gången är det mer actionfilm än skräckthriller. Det skjuts och pangas rejält, och ibland blir det i princip krig mellan olika grupper. Långa scener där mynningsflammor lyser upp mörkret till öronbedövande smattrande. Speciellt spännande blir det aldrig och rollfigurerna är alldeles för anonyma för att man ska bry sig. Men jag kan inte påstå att det är tråkigt och den där Frank Grillo skulle onekligen funka bra i en ny film om The Punisher. Om någon nu vågar sig på att göra en sådan.








(Biopremiär 30/7)

-->