Visar inlägg med etikett action. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett action. Visa alla inlägg

söndag 24 april 2022

Blu-ray: Savage Streets

SAVAGE STREETS (Studio S Entertainment)


Danny Steinmanns actionfilm SAVAGE STREETS från 1984 släpptes på DVD i Sverige för några år sedan. Jag såg aldrig den versionen, och skrev därför inte om den - men nu har jag sett den på Blu-ray.

Jag minns att Linda Blair dök upp som hastigast i ett svenskt TV-program i mitten av 80-talet och sa - om jag minns rätt - att hon åkte till Sverige för att göra PR för SAVAGE STREETS, men att det inte gick så bra, eftersom filmen totalförbjöds för biovisning här av Statens Biografbyrå. Jag har för mig att Blair skrattade när hon sa detta. Tidningen Scandinavian Film & Video hade också en liten artikel om Blair, Sverigebesöket, och SAVAGE STREETS.

Förbudet hindrade dock inte SAVAGE STREETS från att släppas på video i Sverige. Jag hyrde den på Vlado Video, och jag har för mig att jag senare köpte ett begagnat ex. Kassetten hade ett tufft omslag och en tuff logotype, tyckte jag, och jag jag vill minnas att ovan nämnda tidning F&V hade lockande annonser för den. Jag minns inte om videon var klippt eller ej.

SAVAGE STREETS är en film jag vill ska vara bättre än den är. Jag har nog sett den sju-åtta gånger sedan den släpptes, det är en rejält underhållande film - men den är ofrivilligt komisk, tycker jag. Den är inte alls så tuff som den borde vara.


När inspelningen av SAVAGE STREETS påbörjades, var det Tom DeSimone som regisserade. DeSimone har gjort filmer som HELL NIGHT, REFORM SCHOOL GIRLS och ANGEL III: THE FINAL CHAPTER, men han är nog mest känd för att ha gjort enorma mängder bögporr under pseudonymen Lancer Brooks. Pengarna tog slut efter bara några dagar och produktionen lades på hyllan - tills en ny producent, John Strong, tog över och skrev om manuset. Ny regissör blev Danny Steinmann, som bara gjorde fyra filmer under sin karriär - porrfilmen HÖGT STÅND, skräckfilmerna THE UNSEEN och FREDAGEN DEN 13:E DEL 5, samt SAVAGE STREETS.

1984 var Linda Blair 25 år. I SAVAGE STREETS spelar hon tonåringen Brenda, ledare för the Satins; ett tufft tjejgäng bestående av tonåringar i 25-30-årsåldern. Linnea Quigley, som är ett år äldre än Linda Blair, och som inte liknar Blair det minsta, spelar Brendas dövstumma lillasyster Heather, som är snäll och naiv, och som klär sig som en liten flicka i en 50-talsfilm. 

I kvarteren härjar även det hårda, antisociala gänget the Scars, som anförs av den psykotiske Jake (Robert Dryer). Efter att the Satins och the Scars bråkat med varandra, tänker the Satins skoja med killarna. De snor deras bil och fyller den med sopor. The Scars tycker inte alls att det var roligt, så för att hämnas utför de en brutal gruppvåldtäkt på Heather, som svårt misshandlad hamnar på sjukhus.

The Scars fortsätter att leva jävel, de prylar upp folk på en bar, och slutligen mördar de en av tjejerna i the Satins. Då beslutar Brenda sig för att ta kål på alla medlemmarna i the Scars. Hon beväpnar sig med armborst och björnfällor.

Våldtäktsscenen i SAVAGE STREETS är kontroversiell. Våldtäkt är aldrig roligt eller underhållande, och i den här filmen är det mer brutalt än vanligt. Men! Resten av filmen är härligt fånig. 

Stora delar av filmen utspelar sig på den skola Brenda och hennes kompisar går på. Eleverna spelas av vuxna skådespelare. Pojkvännen till en av tjejerna görs av en två meter lång kille, Brian Frishman, som ser ut att vara 40. Jag hittar inget födelsedatum på Frishman, men jag läser att han var framgångsrik basketspelare fram till 1977, då skadorna satte stopp för karriären. 32 år gammal utbildade han sig istället till skådespelare - så jo, han var närmare 40. Numera är han visst dramalärare.

Alla dessa tonåringar i 30-årsåldern beter sig så som vuxna gör när de låtsas vara hälften så gamla. De tokar sig in klassrummet, en dansar med ett skelett, de spelare musik och dansar, som i FAME. En av eleverna bär scoutuniform, en annan ser ut som Fede i TV-serien MATADOR. Det är härligt töntigt. Allas favoritskådis John Vernon spelar skolans rektor, som är trött på eleverna, och framför allt är han trött på Brenda.

Linda Blair är en av filmhistoriens minst övertygande tuffingar. Hon ser ut som en snäll och rar tös vad hon än gör. Hon röker lite valhänt. Hon utstrålar inte farlighet och sex. När hon ska hämnas drar hon på sig en svart overall, men hon ser fortfarande mest ut som en deltagare i Melodifestivalen 1984.

Den här typen av filmer brukar inledas med att hjältens familj, eller andra närstående, dödas alldeles i början, så att hjälten sedan kan ägna 80 minuter åt att hämnas och panga slödder så att blodet sprutar. I SAVAGE STREETS dröjer det en timme innan Linda Blair går ut för att hämnas. Men det händer en hel del under denna första timme.

Det finns en massa extramaterial på denna Blu-ray-utgåva. De tre olika kommentarspåren har jag inte lyssnat på - jag har inte tid med sådant nuförtiden. Flera av de medverkande intervjuas. Linda Blair säger att hon åkte till Sverige för att göra PR, men hon berättar inte hur det gick. John Strong säger att filmen fick en massa kritik för att den var så våldsam, men han säger att kritikerna missförstod filmen - SAVAGE STREETS är en anti-våldsfilm enligt Strong. Jasså, jaha. Vill han verkligen att vi ska tro på det?

Jag funderade på vilket betyg jag ska sätta. Jag gillar ju filmen. Men som sagt: jag vill att den ska vara bättre. Så det får bli en trea. Om inget annat är det här en klassiker från 80-talets videobutiker, och den bör stå på hämnarhyllan, bredvid THE EXTERMINATOR och DEATH WISH-serien.


 


fredag 22 april 2022

Amazon Prime: The Contractor

Foton copyright (c) Amazon

THE CONTRACTOR är en film från 2007 med Wesley Snipes. Det är också en film från 2013 med Danny Trejo, och en mexikansk film från 2013. Vidare finns det ett helt gäng ännu tidigare filmer som heter THE CONTRACTOR.

Detta ska dock handla om en amerikansk film som hade premiär på Amazon Prime för ett par veckor sedan - att jag inte sett- och recenserat den förrän nu, beror på att jag av någon anledning trodde att det var en TV-serie. THE CONTRACTOR inleds med Amazon Original-loggan, men detta är ingen Amazonproduktion. Filmen spelades in i USA och Rumänien 2019, alltså innan pandemin, och sedan blev det lite strul med filmens rättigheter. Den gick upp på bio i USA (och floppade) samtidigt som den släpptes på VOD.

Regissör är svenskfödde Tarik Saleh, som hade vissa framgångar med THE NILE HILTON INCIDENT. THE CONTRACTOR är betydligt sämre. Det här är en dödbakad actionthriller som inte riktigt vet vad den vill vara. Filmen är mer drama än actionfilm, men den är inte mycket till drama heller. Det här är en rätt lam film.

THE CONTRACTOR inleds ganska märkligt - och väldigt amerikanskt. Jag har svårt att avgöra om det är tänkt som kritik av den amerikanska livsstilen, eller en hyllning till det amerikanska samhället. Vi får se en gudstjänst med en massa militärer närvarande. De applåderar Gud. Det hälsas på stjärnbaneret. Rollfigurerna äter middag och ber bordsbön. Gudstro, patriotism och militärer. För mig som svensk känns sådant här väldigt konstigt och främmande.

Chris Pine spelar James Harper, en elitsoldat som får sparken, eftersom han tagit otillåtna droger för att lindra en knäskada. Han får gå med hedern i behåll, men han kommer inte att få någon pension eller gratis sjukförsäkring - det här är ju Amerika, landet där humanitära självklarheter inte är självklarheter. Således uppstår en kris i James' familj. De har en massa skulder som inte kan betalas. James behöver stålar - snabbt.

James' kompis och vapenbroder Mike (Ben Foster) säger att med James' imponerande CV kommer han inte att ha några problem att anlitas som legosoldat av privata aktörer. Mike tipsar om en skum snubbe som heter Rusty (Kiefer Sutherland), som behöver folk till ett enkelt uppdrag. Två veckor högst, bra betalt.

James tar jobbet och åker till Berlin, där han och hans team ska leta upp en forskare (spelad av Fares Fares), som påstås utveckla ett biologiskt vapen. Självklart går uppdraget fel, forskaren dödas, och folk börjar jaga James.

Handlingen i THE CONTRACTOR är inte speciellt originell - men en film kan ju vara bra ändå, om den levererar spänning, action, humor, drama, och har bra rollfigurer. Problemet är att Tarik Salehs film inte levererar någonting alls. Tempot är lågt, actionscenerna är få och inte märkvärdiga, filmmusiken är tråkig och sövande. Eddie Marsan dyker upp i en liten roll. 

Hyfsat filmfoto, några bra skådisar, men THE CONTRACTOR är alldeles för trist och slätstruken. Jag förstår att få ville se den på bio.


 

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 4/4)


onsdag 13 april 2022

Bio: The Lost City

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Äventyrsfilmer av idag brukar vara ganska påfrestande historier; de fläskar på med för mycket av allt, och de har en tendens att glömma bort själ och hjärta. Senast var det UNCHARTED, dessförinnan JUNGLE CRUISE. Högljudda filmer med en massa datoranimerade effekter, men som ligger oerhört långt ifrån till exempel Indiana Jones-filmerna. 

Jag förväntade mig att THE LOST CITY, en romantisk actionkomedi i regi av bröderna Aaron och Adam Nee, skulle vara precis likadan - men den här filmen är betydligt roligare än jag trodde den skulle vara. Faktiskt!

THE LOST CITY visar sig vara något slags lös nyinspelning av DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN - den är åtminstone väldigt inspirerad av denna film från 1984. Den här gången är det Sandra Bullock som spelar författarinna till bästsäljande kärleksromaner. Loretta Sage heter hon, och när filmen börjar har hon precis skrivit klart sin senaste roman; ännu en del i en serie romantiska äventyrshistorier. Trots hennes protester tvingas hon ta på sig en glittrande paljettbyxdress hon knappt kan gå i, när hon på en scen ska göra PR för boken, och möta sina fans.

Hennes fans är dock mest intresserade av Alan Caprison (Channing Tatum), en otroligt korkad fotomodell som varit långhårig omslagsmodell på samtliga böcker om Lorettas hjälte Dash. De jublande kvinnorna i publiken vill hellre se Alan slita av sig skjortan, några frågor till Loretta har de inte. 

Efter ett katastrofalt scenfranträdande blir Loretta plötsligt kidnappad. I sin senaste bok har Loretta, som är en hejare på arkeologi, historia och teckentydning, lyckats lösa en urgammal gåta, vilket den svinrike och excentriske galning Abigail Fairfax (Daniel Radcliffe) upptäckt. Han i sin tur har hittat en urgammal, gömd stad i en djungel på en ö i Atlanten. Där ska det finnas en skatt, och Loretta borde kunna tyda tecknen på en bit pergament som avslöjar var skatten finns.

Alan såg Loretta föras bort, men eftersom hon bara varit försvunnen i ett par timmar, vill polisen avvakta med att leta efter henne - hon har kanske inte alls kidnappats. Därför ger Alan sig av på en räddningsexpedition, tack vare Lorettas smartwatch vet han var hon befinner sig.

... Och därefter följer en lång rad äventyr, jakter och upptåg i djungeln. Kommer Loretta att få ihop det med Alan på slutet, trots att hon är intelligent och han är korkad?

Jag gillar Sandra Bullock. Hon ser numera lite för fixad ut i ansiktet (Bullock hävdar själv att hon inte opererat sig), men hon är förstås fortfarande rolig, och i THE LOST CITY får hon tillfälle att vara rolig. Daniel Radcliffe verkar ha kul i sin roll som något slags Bondskurk. Han är så excentrisk att han har en egen lyx-pansarvagn försedd med minibar.

Channing Tatum är lustig som en variant på Fabio, han gör entré till Europes "The Final Countdown" och dansar något slags tafflig karatedans, och han är hopplös som djungelhjälte. Dock bleknar Tatum när Brad Pitt plötsligt dyker upp. Pitt skulle göra en liten cameo i filmen, men hans lilla roll verkar ha vuxit, han är med i ett flertal scener innan han försvinner ur filmen. Kemin mellan Bullock och Pitt är betydligt större än den mellan Bullock och Tatum.

Luften går ur storyn en aning under filmens tredje akt, kanske för att skattjakten inte är alltför originell. Men jag tycker ändå att det här är en småkul film, med en hel del roliga repliker och scener. THE LOST CITY är bättre än de två filmer jag nämner inledningsvis, och den är bättre än alla de här misslyckade Tomb Raider-filmerna.

På slutet får vi även filmens moral presenterad i en replik: en författare ska aldrig kalla sina egna, populära böcker för skräp, och förakta sina hängivna läsare. Läsarna har stort utbyte av böckerna, det är därför de läser dem. Och jo, så är det ju. Man ska ta sin publik på allvar.


 

 

 

 

(Biopremiär 20/4)

tisdag 12 april 2022

Bio: Old Henry

Foton copyright (c) Edge Entertainment

Så här i efterhand ångrar jag att jag satte en trea i betyg på Jane Campions (anti)western THE POWER OF THE DOG. Ju mer jag tänker på den, desto dummare tycker jag att den är; jag borde satt en tvåa. Jag diskuterade den med en amerikansk regissör, och vi kom fram till att den handlar om en kvinna som blir alkis, eftersom hennes svåger inte vill bada. Att filmen är inspelad i Nya Zeeland har jag dock inga problem med - de flesta av mina favoritwesterns är italienska, och inspelade i Spanien.

Vill man se en mer gammaldags och rejält krutdoftande western, kan man istället se OLD HENRY, med manus och regi av Potsy Ponciroli. Det är inte utan att jag blir förvånad - positivt så - över att denna lilla film går upp på bio.

Westerns av idag brukar inte vara något vidare. De senaste åren har det kommit en del westerns som släppts direkt på DVD och Blu-ray här i Sverige. Jag har sett de flesta av dem, och jag har recenserat några av dem. Dessa nya westerns har en tendens att vara för billiga, eller åtminstone se för billiga ut. Trist digitalt foto, lite tafflig regi, ingenting som utmärker dem. 

OLD HENRY är en ganska minimalistisk film. Hela filmen utspelar sig på en gård samt i naturen närmast denna gård. Antalet skådespelare är litet - under större delen av filmen medverkar bara fem personer.

Old Henry heter McCarty i efternamn. Henry McCarty föddes 1859 i New York, senare antog han pseudonymen William H Bonney. Han blev en laglös revolverman som kallades - just det - Billy the Kid. 1881 sköts han ihjäl av sheriffen Pat Garrett.

... Eller så dog han kanske inte alls av Garretts kula? Billy the Kid är en legend, och sedan 1881 har det florerat rykten om att han överlevde. Olika personer har påstått sig vara den åldrade Billy the Kid, andra har hävdat att de sett honom.

I den här filmen spelar Tim Blake Nelson den något till åren komna Henry McCarty. Året är 1906, han är änkling och lever som bonde tillsammans med sin tonårige son Wyatt (Gavin Lewis) på en ensligt belägen gård. Henry försöker fostra Wyatt till att bli en fredlig man som inte tar till våld - men Henry har aldrig berättat vem han egentligen är.

En ryttarlös och nerblodad häst dyker upp på Henrys ägor, och Henry hittar snart en skottskadad man - och en väska full med pengar. Henry tar med sig mannen hem och tar hand om skadorna, men han litar inte på främlingen, som heter Curry (Scott Haze), och som påstår sig vara sheriff. Henry har gömt Currys revolver och väskan med pengarna.

Stephen Dorff spelar den sadistiske Ketchum, som tillsammans med två män letar efter Curry. Ketchum hävdar att han är sheriff, och att hans två kumpaner är hans vicesheriffer. Den här trion dyker förstås upp på Henrys gård. Är Ketchum och hans mannar sheriffer eller bankrånare? Är Curry sheriff eller bankrånare? Blod kommer att rinna i mängder innan vi får svaret. Det är dags för Henry att damma av puffran.

OLD HENRY är en stenhård westernfilm. Berättelsen är enkel, men väl fungerande. Det här är också en film som får mig att associera till en hel del andra filmer. Jag tänker på den otroligt skitiga filmen DIRTY LITTLE BILLY från 1972, med Michael J Pollard som Billy the Kid. Jag tänker på Clint Eastwoods DE SKONINGSLÖSA. Slutscenerna, när ett större anhang anländer, får mig att tänka på Eastwoods PALE RIDER. Eldstriderna påminner om Walter Hills DE LAGLÖSA - nej, folk blir inte nedskjutna i slowmotion, med blodet stänker friskt, och det låter thuck! när kulorna slår in i kropparna. Här finns ett bildcitat från John Fords FÖRFÖLJAREN.

Det här är en lite udda film, och trots likheter med en del andra filmer, är OLD HENRY ganska egen. Tim Blake Nelson ser inte alls ut som en typisk, heroisk westernhårding - han ser ut som en trött bonde. Filmens ton är lågmäld, men besitter bitvis en krypande spänning. Ett par nattscener tenderar nästan skräckfilm. Samtliga skådespelare gör bra ifrån sig - Stephen Dorff är härligt ond. Trace Adkins har en mindre roll som Henrys granne och svåger.

Det förekommer inte en enda kvinna i den här filmen - om man inte räknar Henrys fru, som ligger begravd på tomten. Plus i kanten för att filmen bara varar en timme och 39 minuter. Jag avrundar betyget uppåt.

Western är ju en genre som inte är speciellt populär idag, allra minst bland ungdomar - men om du gillar hårda, tuffa, våldsamma filmer om smutsiga karlar som inte pratar i onödan, tycker jag att du ska ge OLD HENRY en chans.

... Och nu fick jag lust att se om DE LAGLÖSA.


 


 

(Biopremiär 15/4)


måndag 11 april 2022

Bio: The Northman

Foton copyright (c) UIP

Mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE har med THE NORTHMAN gett sig på blodig vikinga-action. Hur blev det? Det blev som en actionfilm av mannen som gjorde THE WITCH och THE LIGHTHOUSE. 

Hajpen kring THE NORTHMAN har varit hyfsat stor, tycker jag mig ha märkt. Många har pratat- och skrivit om den efter att ha sett trailern, som ser lockande ut. En barbröstad Alexander Skarsgård, svärd, yxor, eld och trollpackor och gudar och grejor! Andra har pratat- och skrivit om filmen eftersom de gillar regissören Robert Eggers.

Jag gillar inte Robert Eggers. Jag gillade inte THE WITCH, som mest ser ut som ett bygdespel på Skansen, och THE LIGHTHOUSE tyckte jag var alldeles för pretentiös. Jag gillar inte regissörer som medvetet försöker göra "konst". Jag gillar regissörer som är så pass skickliga att resultatet blir konst, oavsett genre - det kan vara Hitchcock, eller Ford, eller Leone, eller någon annan. 

THE NORTHMAN bygger på legenden om prins Amleth, vilken även inspirerade Shakespeare till att skriva HAMLET - ni vet, pjäsen som fick ge namn åt en färja i Helsingborg. Legenden om Amleth är rätt luddig - det finns ett otal olika versioner, från olika länder, och inga av de ursprungliga versionerna finns kvar. Robert Eggers har skrivit manuset tillsammans med den isländske poeten och författaren Sjón, och de verkar mest ha läst några noveller om Conan - barbaren för inspiration. Nu är det förstås möjligt att Robert E Howard i sin tur inspirerades av legenden om Amleth. 

Det börjar som sig bör med en massaker. Ethan Hawke spelar kung Aurvandil, älskad av sin lille son Amleth, och gift med drottning Gudrún (Nicole Kidman). Kungen återvänder hem från ett krig, och för att det ska bli en redig karl av lille Amleth, går Aurwandil och Amleth in i en mörk koja, där de ryter, rapar och fiser inför Willem Dafoe.

Därefter blir Amleths by anfallen. Det är min sju Aurwandils bror Fjölnir (Claus Bang) och hans anhang som attackerar. Fjölnir gillar inte sin bror, så han hugger huvudet av honom och rövar bort Gudrún. Byn sätts i brand, de överlevande förs bort för att bli trälar, och lille Amleth kedjas fast vid the Wheel of Pain. Nej, det gör han inte. Amleth kommer undan och svär att han ska hämnas - han ska döda Fjölnir och befria sin mor.

Åren går och Amleth växer upp till Alexander Skarsgård. Han är en jävel på att ha ihjäl folk, han och hans mannar krigar och har sig. Men så träffar han på Fjölnirs män. Amleth klipper av sig håret och låter sig fångas så att han bli träl i Fjölnirs by, där Gudrún finns. Hon är nu Fjölnirs hustru och de har en son tillsammans. Nicole Kidman spelar alltså Alexander Skarsgårds mor. Kidman är nio år äldre än Skarsgård.

Amleth måste skaffa ett vapen för att kunna hämnas. Han klättrar ner i en grotta, och där hittar han "The Thing in the Crypt"*. Just det, där sitter en mumifierad krigare med ett rejält svärd över knät, så det tar Amleth. Amleth hinner även bli betuttad i Olga (Anya Taylor-Joy), en träl som tillhör ett folk österifrån, innan det är dags att hämnas. De har en kärleksstund i skogen i en scen som känns hämtad från EXCALIBUR. Hämnden går inte som planerat.

Jag måste tillstå att det är en prestation att göra en vikingafilm som är så här späckad med action, ultravåld och blodbad - och få resultatet att bli enastående tråkigt. Orsaken till att filmen är tråkig, är att det är Robert Eggers som regisserat. THE NORTHMAN är fullkomligt humorbefriad. Här finns inte den minsta tillstymmelse till humor, eller rollfigurer det går att relatera till. Lite ofrivillig humor finns här - muskulösa, blodindränkta krigare i små byxor ser rätt roligt ut, och en del ritualer är jönsiga. 

Dialogen känns till större delen som kvasi-Shakespeare. Det är högtravande. Inte blir det bättre av att dialogen läses på engelska med något slags fornnordisk brytning. Vi skrattade åt de italienska accenterna i HOUSE OF GUCCI, men vi ska tydligen acceptera accenterna i THE NORTHMAN, eftersom det är en film av Robert Eggers. Apropå dialogen: här finns en scen där Amleth vrålar "Jag är hämnden!" - detta är tydligen en populär replik i år.

Självklart är THE NORTHMAN en pretentiös film. Anslaget är pretentiöst. I gängse ordning blir det därför svårt att engagera sig.

Visuellt är filmen ofta imponerande. Den är alldeles för mörk, det är också populärt i år, men de isländska miljöerna - filmen är inspelad där - är pampiga. Här finns en del rena fantasyinslag. Sångerskan Björk spelar en sierska. I drömscener ses en valkyria rida upp till Valhall i himlen, dessa scener ser ut som omslag till böcker om Elric of Melniboné. Det dyker upp snälla kråkor som hjälper Amleth. Att låta den kraftigt plastikopererade Nicole Kidman spela drottning Gudrún var en mindre bra idé.

Vad den så kallade vanliga biopubliken, som förväntar sig ett actionraffel, kommer att tycka om detta vet jag inte. Kanske är de nöjda bara de för se Skarsgårds magmuskler och svärd. Kanske blir de lika uttråkade som jag. Robert Eggers' fans lär säkert gilla THE NORTHMAN. Pretentiöst, tråkigt och ospännande är deras melodi. 

Filmmusiken är förresten ganska enerverande. Det är mycket strupsång.

THE NORTHMAN varar två timmar och 16 minuter. Jag tittade på klockan ovanligt ofta.




 

 

(Biopremiär 13/4) 

* Jag vet att det inte är Howard som skrivit denna novell som publicerades först 1967, och som ligger till grund för en scen i John Milius' film.


söndag 10 april 2022

Netflix: Yaksha: Ruthless Operations

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en sydkoreansk film.

För ett par decennier sedan såg jag en farlig massa koreanska filmer, mest actionfilmer, och det släpptes en hel del på DVD även i Sverige. De koreanska actionfilmerna skilde sig en aning från de japanska filmerna, och de från Hongkong, som släpptes samtidigt. Filmerna från Korea kändes mer västerländska, på flera sätt. Jag nämnde detta för en koreansk tjej som jobbade på något filmbolag, och hon höll med.

Det släpps fortfarande en och annan koreansk film eller TV-serie här i väst, men den där stora floden för drygt tjugo år sedan ebbade snabbt ut. Själv har jag nog glömt bort större delen av de filmer jag såg.

YAKSHA: RUTHLESS OPERATIONS, i regi av Hyeon Na, är en actionthriller om spioner. Efter en prolog som utspelar sig i Hongkong, flyttas handlingen till Sydkorea, för att därefter fortsätta i den spionfyllda staden Shenyang i nordöstra Kina. Kang-in (Sol Kyung-gu) heter en stenhård koreansk agent som leder ett black ops-team i Shenyang. Han har försetts med smeknamnet Yaksha, vilket är namnet på en människoätande ande, och han skjuter först och frågar sedan. Alla i hans team skjuter först och frågar sedan, känns det som. De är ruthless.

Det verkar som om det finns en mullvad, en läcka, i Kang-ins team. Den koreanska underrättelseorganisationen NIS skickar åklagaren Han Ji-hoon (Park Hae-soo) till Shenyang för att kolla upp detta. Ji-hoon är Kang-ins diametrala motsats - Ji-hoon är vänlig och obeväpnad.

Ska jag vara helt ärlig, så tappade jag tråden ganska tidigt när jag såg den här filmen. YAKSHA: RUTHLESS OPERATIONS är alldeles för lång och alldeles för pratig. Det är väldigt mycket exposition i dialogen. Det figurerar spioner till höger och vänster.

Filmen har några hyfsat bra actionsekvenser och huvudrollsinnehavarna är bra - Sol Kyung-gu känns igen från en rad koreanska actionfilmer. Filmfotot är mestadels glassigt, de neonindränkta städerna blänker i nattens mörker - dock har skådespelarna ibland en tendens att bli lätt gröna i ansiktet, som om detta vore ett drama om sjösjuka spioner.

Jag blev lite besviken på den här filmen, jag tycker den är lite för tråkig för sitt eget bästa. När jag tänker efter, tyckte jag nog ofta så om de koreanska filmer jag såg för tjugo år sedan. De var alla en liten aning för långa, precis tillräckligt för att de skulle kännas lite sega. Ungefär som nästan alla filmer med Terence Hill och Bud Spencer - i dessa är nästan varje enskild scen lite för lång.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 8/4)


lördag 19 mars 2022

Netflix: Svart krabba

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär. Denna film skiljer sig dock från de flesta andra Netflixfilmer i det att det handlar om en svensk produktion. Detta är musikvideoregissören Adam Bergs långfilmsdebut.

SVART KRABBA bygger på en roman från 2002 av Jerker Virdborg. Jag har inte läst boken, men jag noterar att den utspelar sig i ett fiktivt land, och att hjälten är en soldat som heter Karl Edh.

I filmatiseringen namnges aldrig landet det hela utspelar sig i, men jag utgick från att det är Sverige, eftersom det ser ut som Sverige och alla pratar svenska - utom en dansk. Karl Edh har bytt kön och heter nu Caroline Edh. Hon spelas av Noomi Rapace. En icke namngiven yttre fiende; ett annat land, har plötsligt attackerat, det är krig och stora delar av städerna ligger i ruiner. Caroline kallas till ett möte med en överste som heter Raad (David Dencik). Han har handplockat några soldater som ska bege sig ut på ett uppdrag med kodnamnet Svart krabba, Caroline lockas till att delta, eftersom hon kan få chansen att återse sin försvunna dotter. De ska åka skridskor ut på stora isar för att hitta ett fastfruset fartyg, och ombord på detta finns något okänt som kan stoppa kriget. Eftersom detta är en actionthriller blir färden farofylld.

Det var inte utan att jag tänkte på Alistair MacLean när jag såg den här filmen. En grupp soldater på hemligt uppdrag. Kanske är en av dem en förrädare. På slutet blir det en kamp mot klockan för att rädda världen. 

SVART KRABBA är en snygg film - den ser betydligt bättre ut än de flesta andra svenska långfilmer. Det märks att Berg jobbat med musikvideor. Det är även gott om pangande, fajtande och blod i filmen, så här mycket action har vi nog inte sett i en svensk film sedan Mats Helge Olsson härjade på 1980-talet.

... Fast speciellt spännande blir det aldrig. SVART KRABBA är nämligen gravallvarlig. Här finns ingen som helst antydan till humor, vilket gör att samtliga rollfigurer upplevs som tråkiga, och i vissa fall direkt osympatiska. Oavsett hur allvarlig en film är, behövs ett visst mått lättsamhet för att göra gestalterna lite mer mänskliga och sympatiska. Vidare får vi aldrig riktigt veta vad det är som hänt, vad som pågår. Förvisso behöver man inte alltid redogöra för allt, men i det här fallet är de flesta mer eller mindre anonyma; både fienden och hjältarna, och det blir därför svårt att engagera sig.

Noomi Rapace gör sin roll precis likadant som alla andra roller hon gör - det slår mig att hon alltid agerar på samma sätt; hon är samma gestalt med olika frisyrer. Hopknipen mun och sur uppsyn. I den här filmen har hon en hopplös frisyr som antyder att hon gillar linedance, och gärna äter flygande jakob på lördagar.

En av de andra soldaterna spelas av norrmannen Jakob Oftebro, han som var agent Hamilton i TV-serien häromåret. Han pratar svenska. En tredje man i teamet görs av Dar Salim, han pratar rätt grötig danska, och ingen har problem med att förstå vad han säger. En del av skådisarna i de mindre rollerna är inget vidare.

Filmen varar nästan två timmar och är för lång - den tar liksom slut efter 90 minuter, men sedan börjar den om när uppdraget går in i en andra fas. Slutminuterna är lite fåniga. Jag hade nog gillat filmen bättre om den kortats. Filmmusiken är lika vissen som i de flesta andra svenska filmer, den förstärker inte scenerna, utan känns bara som en tjock smet i bakgrunden. Rapace är inte så övertygande som tuff soldat.

Huruvida SVART KRABBA är realistisk eller ej vet jag inte.

Det kändes allt lite märkligt att se de inledande scenerna, nu när Ukraina står i lågor efter att ha invaderats av Ryssland. Vidare förekommer ett dödligt virus i berättelsen, och det är ju inte utan att man associerar till Covid-19. Här finns alltså paralleller till både kriget i Ukraina och pandemin - i en och samma film. Fast det var så klart inte meningen när boken skrevs, eller när filmen gjordes. 



 

 

 

(Netflixpremiär 18/3)


måndag 14 mars 2022

Netflix: The Adam Project

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Ännu en Ryan Reynolds-film.

Jag gillar Ryan Reynolds, han är sympatisk och rolig - men, han gör alla roller precis likadant. Han spelar alltid samma figur, med olika namn (möjligtvis med undantag för Deadpool). Så även här.

Shawn Levy har regisserat THE ADAM PROJECT. Han är inte helt obegåvad, han har gjort några acceptabla filmer, men i det här fallet undrar jag om han - eller någon annan - läste manuset innan han tackade jag till att göra filmen. Det krävdes fyra (4) personer för att skriva detta värdelösa manus.

Ryan Reynolds spelar piloten Adam, som år 2050 beger sig ut på ett uppdrag: han ska resa i tiden. Han ska åka tillbaka till 2018 för att rädda sin fru Laura (Zoe Saldana), som då omkom i en krasch. Något går fel, och Adam hamnar istället i 2022. Där träffar han sig själv som 12-åring (Walker Scobell), en störig unge som sörjer sin far (Mark Ruffalo), som omkommit ett år tidigare. Adams ömma moder (Jennifer Garner med nytt ansikte) har problem med sonen, som mobbas i skolan. Att Adam den äldre kan umgås med Adam den yngre försöker man förklara senare i filmen, det är livsfarlig att resa tillbaka i sin egen tidslinje, men det är något fel som är trasigt.

Adam och Adam reser tillbaka till 2018 för att träffa farsan. De jagas av några onda typer från framtiden. Laura dyker upp och räddar dem. Det händer saker.

Mitt i filmen ringde min farsa. Han behövde hjälp med en grej, och vi pratade kanske en halvtimme. När jag återgick till THE ADAM PROJECT, hade jag glömt vad den handlade om! Det säger en del om hur engagerande den här filmen är.

THE ADAM PROJECT är en barnfilm. Åtminstone tror jag det. Fokus ligger på den unge Adam. Dock antar jag att det tekniska babblandet om tidsresor är för avancerat för barn.

Dialogen är fullkomligt fruktansvärd. Det var längesedan jag hörde dialog som var så här späckad med moralkakor. Det känns som om var och varannan replik innehåller moralkakor. Positiva budskap och visdomsord och skit. Det är väldigt amerikanskt, sentimentalt och sliskigt. 

Det blir en del jakter, pangande och fajting, och sedan är det slut. 

Redan 2012 började man att jobba på den här filmen. Då skulle den ha Tom Cruise i huvudrollen. Projektet lades i malpåse, och först nu kom alltså filmen, producerad av Netflix. Det här var inte en film värd att vänta på. Den ser påkostad ut, men det räcker inte när manuset är kasst.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 11/3)


torsdag 3 mars 2022

DVD/VOD: Cold Sweat

COLD SWEAT (Retro Film)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

... Fransk-italienskt, till och med - i regi av en engelsman född i Kina. Med en norska född i Japan.

COLD SWEAT från 1970 hette ISKALLA NERVER på bio i Sverige, en titel den fick behålla på hyrvideo. Originaltiteln är DE LA PART DE COPAINS, och COLD SWEAT är förstås filmens engelska titel. Den bygger på en roman från 1959 av Richard Matheson, den heter i sin tur "Ride the Nightmare".

Jag hade inte sett COLD SWEAT innan jag nu klämde den på DVD. Jag vill minnas att jag såg en trailer för den på en gammal hyrkassett, och tyckte att den såg märkligt ful ut.

Det här är en ganska ful film. Regissören Terence Young var ingen stor regissör, men han gjorde de första James Bond-filmerna, och några andra bra, eller hyfsade, filmer. Denna europudding saknar dock Bondfilmernas elegans, och den elegans som fanns i många italienska filmer från den här tiden. COLD SWEAT är påfallande rudimentär på de flesta sätt, estetiskt sett är det trist - det är filmat rätt på, utan krusiduller, som om alla inblandade hade bråttom. På denna DVD-utgåva är färgerna en aning bleka - men jag har ingen aning om om filmen faktiskt såg ut så när den hade premiär, vilket inte skulle förvåna mig, eller om det kopian som använts till DVD:n.

Handlingen är enkel. Charles Bronson spelar krigsveteranen Joe Martin, som bor i Nice tillsammans med sin väna hustru Fabienne (Liv Ullmann) och en dotter i tolvårsåldern. Joe har aldrig berättat om sitt förflutna för Fabienne, så hon blir förvånad när det plötsligt dyker upp skurkar som vill familjen Martin illa. Sju år tidigare hade Joe varit inblandad i en kupp de här skurkarna skulle utföra, men när en av dem mördade en vakt, drog Joe sig ur och körde därifrån i flyktbilen. Skurkarna satt i fängelse i sju år, och nu ska de hämnas på Joe. Planen är att han ska vara knarkkurir åt dem - vägrar han, går det illa för Fabienne och dottern.

Skurkarnas ledare heter kapten Ross. Han spelas av James Mason, som klätt ut sig till Beppe Wolgers. Han ska föreställa amerikan och pratar med konstig sydstatsdialekt; han låter mest brittisk. Joe åker iväg för att möta upp Ross' unga flickvän, hippien Moira, spelad av Bronsons fru i verkliga livet; Jill Ireland. Hon har med sig en attachéväska full med pengar. Handlingen förflyttar sig till en stuga uppe i bergen, där alla drabbar samman.

Som helhet är det här en slätstruken film, den är platt, banal och ointressant. Men! Den innehåller en lång och fullkomligt fantastisk biljakt! Bronson kör längs serpentinvägar och det ser verkligen ut satt gå skitfort! Frågan är om den här jakten inte är bättre än den berömda biljakten i BULLITT, som kom två år tidigare. Jakten i COLD SWEAT är hisnande - och tack vare den höjer jag betyget ett snäpp.

Filmen är på engelska, och jag vet inte om scenerna med de engelskspråkiga skådespelarna är filmade med direktljud. Den franska och italienska skådisarna är dubbade. En av skurkarna görs av Luigi Pistilli, som vi bland annat känner igen från Leones Dollarfilmer och några gialli. Jag vet heller inte om det är meningen att Liv Ullmanns rollfigur ska vara fransyska. Hon pratar engelska med norsk accent, hon fäller sina repliker aningen osäkert, och ser lite bortkommen ut i rollen. Man undrar hur hon hamnade här. Kanske ville hon spela mot James Mason? Kanske ville Terence Young regissera en Bergmanaktris? Kanske för att Ingmar Bergman gillade Bronson (vilket han gjorde)?

COLD SWEAT slutar lite plötsligt med några trådar hängande lösa. Istället för att reda ut detta, skrattar familjen Martin och går iväg för att äta middag. Tydligen är slutet på Mathesons roman lika luddigt.

Den här filmen går att titta på utan större problem, men den är allt annat än minnesvärd. Dessutom ska man inte förvänta sig en scen där Bronson bär vit T-shirt och håller i ett gevär, som på DVD-omslaget, någon sådan scen förekommer inte.





lördag 19 februari 2022

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: The King's Man

THE KING'S MAN (Disney)


2015 och 2017 kom KINGSMAN: THE SECRET SERVICE och KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, två filmer som bygger på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Åsikterna gick isär om de här två actionkomedierna om en superhemlig, brittisk säkerhetstjänst. Våldet var blodigt, humorn ibland vulgär, och den andra filmen var extremt tramsig. Men jag, i egenskap av tramsig, gillade dem.

Dessa två filmer regisserades av Matthew Vaughn, och det är även han som gjort denna nya film (som inte pressvisades i Göteborg när den gick upp på bio, jag såg den nu på Blu-ray). THE KING'S MAN är en så kallad prequel, den utspelar sig före de tidigare filmerna. Filmen berättar om hur organisationen Kingsman uppstod.

Hjälten i de två tidigare filmerna var ynglingen Eggsy (Taron Egerton), men huvudperson denna gång är en viss Orlando Oxford, hertig av Oxford, som spelas av Ralph Fiennes - och han är ingen yngling, Fiennes fyller 60 till jul. THE KING'S MAN inleds med en prolog som utspelar sig i Sydafrika under boerkriget 1902, där pacifisten Orlando hamnar mitt i en strid. Hans hustru skjuts ihjäl - framför ögonen på deras son Conrad. Orlando beslutar sig för att jobba med att försöka avstyra den här typen av konflikter innan de sker.

Hopp tolv år framåt i tiden. Orlando bor på ett enormt gods. Conrad (Harris Dickinson) har vuxit upp till en ung man. Orlando har en chaufför som heter Shola (Djimon Hounsou) och ett hembiträde som heter Polly (Gemma Arterton), och både Shola och Polly anlitas av Orlandos organisation för att skydda Storbritannien. De är bra på att slåss och skjuta, Shola och Polly. Borta i Ryssland är Rasputin (Rhys Ifans) ett problem, och han måste stoppas. Orlando misslyckas med att skydda Franz Ferdinand i Sarajevo, och första världskriget är ett faktum. Det verkar som om allt som sker i världen vid denna tidpunkt egentligen är planerat; en väldigt ondskefull person ligger bakom allt.

Om det lilla handlingsreferatet ovan känns förvirrat, beror det på att filmens första hälft är rätt spretig - jag hade lite svårt att hålla ordning på allt som hände, det är lite ofokuserat. Det är många namn, många länder, och många händelser. Vad går allt ut på, vart ska allt detta leda?

Under filmens andra hälft styrs det mesta upp, och den sista halvtimmen är ett rafflande spionäventyr.

Tonen skiljer sig den hel del från de två tidigare filmerna. Här finns en del humor, men allt trams är borta. THE KING'S MAN är till stora delar en ganska seriös thriller, byggd på autentiska historiska händelser. Ibland blir filmen ett allvarligt drama. Ett flertal fina karaktärsskådespelare syns i rollerna - Charles Dance, till exempel. Daniel Brühl är också med.

Orlando Oxford föredrar att oskadliggöra fienden med hjälp av svärd, vilket föranleder ett flertal fäktningsscener. Filmens actionscener är bra, en del fajter är koreograferade som dansnummer. Den scen som utmärker sig mest, är en knivstrid mellan skottar och tyskar i ingenmansland mitt i natten. En suggestiv och ganska obehaglig scen.

THE KING'S MAN är en snygg och välspelad film. Bitvis lite seg och rörig, men jag kan tänka mig att den blir bättre när man ser om den. En liten epilog får mig att vilja se vad som händer härnäst.

Blu-ray-utgåvan innehåller en 90-minuter lång dokumentär om inspelningen. Jag har ännu inte sett hela, men i början säger Matthew Vaughn något jag själv tänkt på: ingen verkar riktigt förstå varför första världskriget utbröt. Om det inte vore för händelser som skedde av en ren slump i Sarajevo, hade kriget troligen aldrig utbrutit. Om Vaughn har rätt vet jag inte - men det var ju ett jävla konstigt krig på alla sätt.




tisdag 15 februari 2022

Bio: Uncharted

Foton copyright (c) Sony Pictures

En grej jag funderat på de senaste 40+ åren, efter att ha sett filmer som Indiana Jones-sviten, NATIONAL TREASURE- , Dan Brown-, och TOMB RAIDER-filmerna, är om det någonsin funnits skatter som man hittar genom att följa utspridda ledtrådar. Om till exempel en pirat gömmer en skatt någonstans, och han vill kunna hitta den igen, då ritar han förslagsvis en karta där platsen där skatten finns är utmärkt; en karta ämnad för honom och kanske hans mannar, och han förvarar kartan på ett ställe där han enkelt kan hitta den.

Vad piraten högst sannolikt inte gör, är att resa jorden runt för att gömma ledtrådar som leder till andra ledtrådar, vilka slutligen leder till platsen där skattkartan finns. Varför skulle han göra det? Det behöver inte handla om pirater - varför skulle en mystisk orden, ett lands regering, eller en upptäcktsresande gömma ledtrådar? Enbart för att någon flera hundra år senare ska lägga all sin fritid på att pussla ihop ledtrådarna och hitta skatten?

UNCHARTED, i regi av Ruben Fleischer, är ännu en skattletarfilm i vilken huvudpersonerna jagar ledtrådar. Filmen bygger på ett PlayStation-spel jag aldrig hört talas om - att jag inte känner till det beror på att jag inte spelat PlayStation sedan 90-talet, då jag jobbade som översättare på Svenska PlayStation-magasinet. Jag brydde mig aldrig om att köpa PlayStation 2 när det släpptes, och lade därmed ned spelandet. Den här filmen är producerad av PlayStation Productions, som har en vinjett i samma still som Marvel och DC. Marvelproducenten Avi Arad är förresten en av den här filmens producenter.

Låt mig med en gång säga detta: UNCHARTED är en av decenniets dummaste äventyrsfilmer. Kanske den allra dummaste. Den här filmen är osannolikt dum.

UNCHARTED inleds med att filmens hjälte Nathan Drake (Tom Holland) hänger från ett transportflygplan. Planets baklucka är öppen, den sammanlänkade lasten har trillat ut och dinglar som en kedja efter planet, och Nathan har fastnat i kollit som är längst bort. Skurkar dyker upp och börjar skjuta på Nathan, som lyckas klättra undan. Han försöker ta sig tillbaka in i planet, och hoppar från kolli till kolli - medan skurkar försöker döda honom, vilket de misslyckas med, istället faller de mot en säker död. Nathan lyckas ta sig in i planet - men därinne kommer en sportbil farande och kör på honom.

Jag tänkte att det här måste vara en drömscen - är det verkligen meningen att vi ska köpa att Nathan Drake kan hoppa framåt och uppåt i kraftig motvind på utsidan av ett flygplan i flykt? I samma ögonblick som Nathan rammas av bilen, hoppar 15 år tillbaka i tiden.

Nathan och hans äldre bor Sam är ättlingar till Francis Drake. De bor på ett barnhem, och de har brutit sig in på ett museum för att stjäla en gammal karta över Magellans jorden runt-resa på 1500-talet. Kartan kan eventuellt leda till en enorm skatt. De två blir dock påkomna och haffade. Tillbaka på barnhemmet rymmer Sam för att inte synas till mer, men han skickar vykort med hemliga budskap.

15 år senare jobbar Nathan som bartender i New York. Han är även verksam som ficktjuv. Till på köpet är han expert på historia. En kväll uppsöks han av den märklige Victor Sullivan (Mark Wahlberg). Victor är också expert på historia - och tjuv. Han vill komma åt Magellans skatt, och han kände visst Sam. Nathan vill inte veta av Victor, men blir övertalad att hänga på ändå, annars hade det inte blivit någon film.

De två går på en auktion i New York för att komma över en gammal nyckel de behöver. Då träffar de på filmens skurk Santiago Moncada (Antonio Banderas) och en mordisk skattletare han anlitat, Jo Braddock (Tati Gabrielle). Tumult uppstår, Nathan och Vincent kommer över nyckeln, och åker till Barcelona.

I Barcelona möter de upp Chloe Frazer (Sophia Ali), som är något slags Lara Croft. Hon är även opålitlig. Men Vincent är också opålitlig. Alla är opålitliga. Jakten på skatten fortgår, huvudpersonerna hamnar i den ena faran efter den andra, och de har hela tiden Braddock och hennes hantlangare efter sig. En av hantlangarna är en Skotte med så bred dialekt att ingen förstås honom.

Nathan Drake är alltså en "vanlig" kille utan superkrafter. Men - han har ändå samma förmågor som Spindelmannen. Mer eller mindre. Tom Holland spelar i princip en Indiana Jones-variant av Spindelmannen. Inledningsscenen är ingen dröm. Nathan och de andra upplever inte gravitation och fysiska lagar som något hinder. De kan göra i princip vad som helst. Alla jakter, slagsmål och actionscener är något slags extrema parkour-uppvisningar. De skadar sig aldrig. Det är så otroligt fånigt att det blir lite roligt. Hjältar och skurkar slåss i gamla tremastare som hänger under helikoptrar. Det refereras till både Indiana Jones och Jack Sparrow i dialogen.

Det finns ingen logik överhuvudtaget i UNCHARTED. Det känns lite grann som om det är en tioåring som skrivit manuset. Det här känns även som en Netflixproduktion. Men jag kan inte påstå att filmen är tråkig. Den hinner liksom inte bli tråkig. Det här är för häpnadsväckande dumt för att bli tråkigt. Dessutom är det förstås kul att återse Antonio Banderas.

Liksom senare års superhjältefilmer, avbryts eftertexterna för en epilog som ger en vink om att det ska komma en uppföljare.



 

 

 

 

(Biopremiär 16/2)


torsdag 20 januari 2022

Blu-ray/VOD: Rise of the Machine Girls

RISE OF THE MACHINE GIRLS (Njutafilms)


Jag vet att jag har sett den japanska filmen THE MACHINE GIRL, som kom 2008, men jag minns absolut ingenting av den. Inte ett skit.

Det brukar vara så med dessa totalt vansinniga japanska splatterkomedier, eller vad vi nu ska kalla dem. Det handlar ofta om overkill, filmarna öser på med för mycket, precis hela tiden, och det brukar bli jävligt tröttsamt redan efter tio minuter. Jag har sett en del sådana här filmer på filmfestivaler, när den här typen av film var hyfsat ny (åtminstone för oss i väst), och senare på DVD och Blu-ray. Jag fastnade aldrig riktigt för det. Jag tänker att om jag vore tonåring, hade jag kanske tyckt att sådant här är hur häftigt som helst. Jag är väl för gammal nu.

Men ibland ser jag en japansk vansinnesfilm som jag - trots att jag är en gubbe - tycker är bra. WHY DON'T YOU PLAY IN HELL?, som jag såg nyligen efter att ha haft den i hyllan i flera år, tyckte jag var oväntat bra. Och - igår såg jag RISE OF THE MACHINE GIRLS; en reboot på MACHINE GIRL som släpptes på Blu-ray förra månaden.

Yûki Kobayashi har regisserat denna film som handlar om ... Ja, vaffan handlar den om? Filmen utspelar sig i en nära framtid. En synnerligen ond liga handlar med organ och kroppsdelar. I centrum har vi två systrar. Den ena har fått sin arm amputerad, den andra tjejen får sin ena arm avhuggen under filmens gång. De ersätter sina avhuggna lemmar med stål, svärd och maskingevär; de ska hämnas på den grymma ligan. De skjuter folk så att blodet sprutar, och de skivar upp folk så att blodet sprutar ännu mer. Men de passar även på att vara söta - "Nu måste vi träna på att vara extra söta!" säger de och dansar med djuröron på huvudet.

I handlingen figurerar även världens bästa yrkesmördare, som är en gravid tjej som ler glatt när hon skjuter folk. En hård kille som skjuter folk en masse han med spelas av Tak Sakaguchi från VERSUS. Det förekommer monster, sång- och dansnummer, och en del sex. Bäst i filmen är de Brutala Byst-systrarna, som ... Tja, de här två måste ses, ni skulle inte tro mig om jag berättar vad de gör.

RISE OF THE MACHINE GIRLS är en film som går i hundra knyck, och den varar bara 76 minuter, vilket är en stor fördel. Filmen är extremt våldsam och blodig, men det är en komedi, och effekterna är allt annat än övertygande. Det förekommer en del bra musik i filmen, som till stora delar känns som en osannolikt bisarr, superkitschig musikvideo.

I Haga i Göteborg finns en liten butik som heter Kawaii. De säljer enbart "gulliga" japanska prylar; leksaker, dockor och kitsch. Jag har varit där en gång, eftersom jag letade efter något att köpa i present. Övriga kunder i butiken var tonårstjejer med blått eller rosa hår. RISE OF THE MACHINE GIRLS känns lite grann som om beväpnade galningar går bärsärkagång inne på Kawaii.