Bio: Our Idiot Brother

Foton: Nicole Rivelli & Craig Blankenhorn ©2011 Goat Barn Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Elizabeth Banks, Zooey Deschanel och Emily Mortimer spelar systrarna Mirandra, Natalie och Liz. De är alla ganska olika; Miranda har starkt kontrollbehov, Natalie är en "free spirit" och för närvarande lesbisk, medan Liz är gift med (svinet) Dylan (Steve Coogan) som ho har bildat familj med.

De här tre tjejerna har även en bror - Ned (Paul Rudd). Ned är en snäll själ som otdlar grönsaker med sin hippie till flickvän. Men han är lite för snäll - och framför allt är han oerhört godtrogen. Han tror det bästa om alla.

Filmen öppnar med att Ned säljer marijuana till en uniformerad polis och därför hamnar i finkan på åtta månader. När han väl släpps ut har hans flickvän lämnat honom för en härligt trögtänkt och flummig snubbe. Efterson Ned nu inte har någonstans att ta vägen, tvingas han bo hos sina systrar.
Eftersom Ned gör det mesta fel, leder detta till diverse katastrofer i tösernas liv - men självklart är egentligen dessa katastrofer det bästa som kan hända dem. De kommer till insikt med saker och ting tack vare Neds naiva sätt att vara.

OUR IDIOT BROTHER, som regisserats av Jesse Peretz, är en liten överraskning. Jag hade förväntat mig ännu en traditionell, grabbig stonerkomedi - med det var inte alls vad jag serverades. Istället är det här en ytterst charmig och rolig liten film. Okej, det är väl bara en bagatell det här, men om alla bagateller vore som OUR IDIOT BROTHER hade vi levt i en bättre värld.

Paul Rudd är väldigt sympatisk som idiotbrorsan och rent allmänt är rollfigurerna ovanligt väl utmejslade. Zooey Deschanel kör i och för sig vidare på samma typ av brud hon brukar göra, men jag gillar ju henne. Steve Coogan är roligast, men det är väl knappast oväntat. Det dyker upp en övervakare som Ned måste anmäla sig hos var tredje vecka, och även denne kille är skojig.
Det här är en alldeles utmärkt film att se en mörk och fuktig novemberkväll.

(Biopremiär 28/10)

Bio: Nalle Puhs film - Nya äventyr i Sjumilaskogen

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag skulle vilja påstå att jag inte har någon som helst relation till Nalle Puh. Jag vill minnas att farsan vid något tillfälle läste någon eller några berättelser om Puh som godnattsaga för snart 40 år sedan, men det var inget jag krävde at få höra igen. Däremot minns jag bestämt TV-programmet där Håkan Serner satt och läste högt or AA Milnes bok.
Som barn kände jag att det var något med Nalle Puh jag inte riktigt förstod och som jag inte uppskattade. Det här är ju barnböcker som är väldigt omhuldade av främst vuxna och intellektuella. Precis som Tove Janssons böcker - och nej, jag gillade aldrig mumintrollen. Det är möjligt att mycket har försvunnit när Milne översatts och tolkats till svenska, jag vet inte, men jag känner fortfarande att jag liksom vet att det ska finnas något speciellt i berättelserna, men som jag inte hittar.
Disneys version av Nalle Puh får man förstås inte tycka om. Puh-kännarna och -älskarna avskyr denna slickade upplaga. Men samtidigt är det Puh i Disneys tappning som har blivit något alldeles otroligt populär världen över, ungar älskar figurerna och de förekommer på hur många produkter som helst. Även många tonårstjejer verkar samla på Nalle Puh-prylar "för att de är så söta".
Jag skulle gissa att den här nya, föredömligt korta (65 minuter inklusive förfilm) biofilmen är perfekt för ungar i fem-sexårsåldern. De som är aningen för gamla för VEM-filmerna och för unga för coolare grejor. Som Gnurglan.

Om NALLE PUHS FILM bygger på specifika berättelser ur böckerna har jag ingen aning om, men historien om åsnan Iors försvunna svans låter bekant. Nalle Puh, som har slut på honing och därför är hungrig filmen igenom, och hans vänner Nasse, Tiger, Kanga och Roo beger sig ut för att leta efter den försvunna svansen. De upplever några äventyr och det hela är väldigt, väldigt snällt.

Jag uppskattar verkligen att filmen är en traditionell tecknad film i 2D; det ser ut som det ska. Det är aningen TV-mässigt i utförandet, men bakgrunderna är fina, tempot är långsamt och snabb MTV-klippning saknas helt.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det här är väldigt ... tråkigt. För mig som vuxen karl. Jag nickade till i mitten av filmen, det blev lite för sövande, och jag tyckte inte att det var speciellt roligt eller underhållande.
Att översätta filmen till svenska kan inte ha varit lätt. Bland annat är figurerna rädda för en mystisk varselse som heter "Baksen" - de har läst om honom på en lapp. På lappen står det "Back soon!" och berättarrösten säger "Tillbaks sen", så rimligtvis borde figuren kallats "Tibaksen" eller något ditåt.
Nalle Puhs svenska röst görs av Jan Jönsson, som låter som en snuvig göteborgare; rösten stämmer inte riktigt med Puh, tycker jag. En kollega tyckte att han låter som Viveka Lärn.
En femåring sätter säkert högsta betyg på NALLE PUHS FILM. Jag som otålig vuxen är inte lika imponerad. Det är lite väl menlöst och slätstruket. Fast jag har säkert fel. Zooey Deschanel bidrar med en rad muntra men halvtrista sånger.

Bio: (500) Days of Summer

Jag hade helt missat att (500) DAYS OF SUMMER har Sverigepremiär idag. Dock råkade jag läsa ett par recensioner av den i USA hyllade filmen i dagens svenska tidningar, något jag i den mån det går försöker undvika att göra innan jag skrivit min egen recension.

Jag måste säga att jag blev förvånad över de svenska kritikernas omdömen. Tvåa? Svag trea? Och liknande. Klagomål på att den berättas ur manlig synvinkel? Kom igen. Vad är det för trams? Varför ska allting idag vara antingen könlöst eller kvinnoinriktat?

Jag såg (500) DAYS OF SUMMER på Malmö Filmdagar i somras, och jag och mina vänner tyckte mycket om filmen - själv blev jag väldigt förtjust, frågan är om jag inte tyckte att den var bäst av de sjutton filmer jag lyckades klämma.
Det hela är ett slags romantisk komedi, som lyckas gå en fin balansgång mellan (vad som ofta är irriterande) independentdrama och traditionell, klichébunden Hollywoodunderhållning. Joseph Gordon-Levitt är Tom, som jobbar på ett företag som designar gratulationskort - fast egentligen är han akitekt. På företaget arbetar även den söta och spännande Summer (Zooey Deschanel). Tom och Summer träffas när de börjar diskutera The Smiths i en hiss, och därefter får vi följa deras på-, av- på- och av igen-förhållande; en relation där Tom hela tiden är störtförälskad och försöker komma över Summer, medan hon inte är riktigt lika begeistrad.

Det viktigaste med en romantisk film är förstås huvudrollerna. Jag måste tycka att killen är sympatisk, kul och/eller cool, och jag måste attraheras av tjejen. Det är därför jag inte gillar DIRTY DANCING; jag tänder inte på dvärgar med jättenäsa, och Swayze såg fånig ut. Joseph Gordon-Levitt är väl okej; lite slätstruken kanske, lite för ung - men däremot är jag sedan länge väldigt förtjust i Zooey Deschanel. Hon har mest gjort småroller, men har alltid gjort intryck. Ofta spelar hon en tjej jag också hade blivit förälskad i - och det gör honsåklart även i (500) DAYS OF SUMMER.

Vad jag också verkligen gillar med filmen, är det ofta kreativa sätt den är gjord på (vilket en kvinnlig kritiker anmärkte på och tyckte var typiskt manligt - suck!). Vid ett tillfälle är Tom så lycklig, att när han promenerar genom en park förvandlas scenen allt eftersom till ett maffigt musikalnummer, komplett med tecknade Disneyfåglar. En annan höjdare är när det blir splitscreen och man får se en scen på två sätt: så som Tom tänker sig att det kommer att bli, och så som det blir i realiteten.

Dessutom tycker jag att det är lite kul med Toms och Summers återkommande besök på IKEA.

Som sagt - jag tycker mycket om denna härliga lilla film och den gjorde mig på gott humör. Om du ser den och inte tycker om den, kan du ju söka jobb som filmkritiker på någon svensk tidning. De kommer att ta emot dig med öppna armar.

...Och du som, likt en del kritiker, tycker att det här är banalt, du har ju Peter Greenaways NATTVAKTEN att se fram emot!

(Biopremiär 23/10)