Bio: The Batman

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Läderlappen svingar sig tillbaka på biodukarna, och nu har vi återigen en ny läderlappsskådis, efter Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale och Ben Affleck (jag låter bli att nämna Lewis Wilson och Robert Lowery, som spelade Läderlappen i serials på 1940-talet (varpå jag nämnde dem ändå)). 

Amerikaner är lite lustiga när det gäller populärkultur för vuxna. Superhjältegenren är i grund och botten en genre riktad till barn - till småkillar i 10-12-årsåldern. När amerikaner ska göra serier för vuxna, fortsätter de - om vi bortser från små underground- och independentserier - att göra superhjälteserier, men gör dem "vuxna", det vill säga mörka och våldsamma. Det är med andra ord fortfarande serier för barn, men med lite tweakat innehåll. Den kan ha tillförts samhällskritik, satir, psykologiskt djuplodande studier - men oftast mest våld. Och det handlar alltså fortfarande om brottsbekämpare iförda trikåer. När jag växte upp kunde äldre generationer mycket väl konsumera spänningslitteratur och dito filmer, men de skulle aldrig få för sig att läsa om superhjältar (om de nu inte var serieintresserade).

Detta våld och mörker har nu lett till att vi fått THE BATMAN - en film som är så mörk och våldsam, att den får Christopher Nolans tre läderlappsfilmer att framstå som ljusterapi med Stefan och Krister.

Läderlappen är ju en figur från DC Comics, Marvels främste konkurrent, och vars filmer på sistone haft en tendens att bli lite misslyckade. Eller mycket misslyckade. Om det inte är James Gunn som ligger bakom. Men: en trevlig grej med DC:s filmer, är att de ofta anlitar regissörer som har en personlig stil, och en egen vision. Marvels filmer är formstöpta efter ett framgångsrecept, och känns oftast som om de är producerade av en fabrik.

THE BATMAN är regisserad av Matt Reevers (CLOVERFIELD, LET ME IN, APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN, APORNAS PLANET: STRIDEN), som även varit inblandad i manuset. Han har gjort några filmer jag gillat, och han har försökt sätta sin egen prägel på den här nya filmen. Fast denna egna prägel syns knappt - eftersom filmen bokstavligt talat är så mörk att det ibland är svårt att se vad som sker.

THE BATMAN inleds med tystnad medan de första förtexterna visas. Därefter spelas "Ave Maria", ett stycke som återkommer ett flertal gånger under den överdrivet långa speltiden. Bruce Wayne (Robert Pattinson) driver omkring på Gotham Citys regniga gator och läser högt ur Den psykotiske superhjältens dagbok. Det låter som om han kommit över några kasserade sidor ur Frank Millers "Sin City". Bruce pratar om "the city" som ett levande väsen, och han säger att han har blivit "a nocturnal animal". Eftersom Pattinson är Läderlappen mest hela tiden, får vi knappt se honom som Bruce Wayne - men när vi väl får se Bruce Wayne, ser han ut som en en kille som spelar ståbas i ett band på en dekadent nattklubb i Berlin under Weimarrepubliken.

En bindgalen seriemördare som kallar sig Gåtan (Paul Dano) härjar i Gotham City. Gåtan mördar folk på sadistiska sätt, ibland kidnappar han dem innan han mördar dem, och han skickar kort med gåtor till polisen och till Läderlappen. Läderlappen hjälper kommissarie Gordon (Jeffrey Wright), vilket innebär att han flertalet gånger klampar omkring bland an massa avigt inställda poliser. Det är gott om mustascher.

Det handlar om politik, korruption, och maffian. John Turturro spelar gangsterbossen Falcone, som verkar hålla i alla trådar. Peter Sarsgaard gör en korrupt advokat. Colin Farrell spelar Pingvinen, som i den här filmen har degraterats till något slags dussingangster som jobbar åt Falcone. Farrell är sminkad så att han nästan ser ut som Robert De Niro i DE OMUTBARA, han bär inte hatt, han har inte parably, och han röker inte cigarr (eftersom rökning är bannlyst från filmen). Han skulle kunna vara vem som helst. Gåtan verkar vilja ta kål på dem allihop, samt ytterligare en massa människor.

Selina Kyle, Kattkvinnan (Zoë Kravitz), dyker upp i handlingen. Hon jobbar på Falcones nattklubb, och när hon en natt gör inbrott för att hitta ett pass inlåst i ett kassaskåp, dyker Läderlappen upp. De tvingas samarbeta, och av lite oklara anledningar fattar de tycke för varandra.

THE BATMAN känns lite grann som en blandning av THE CROW, SEVEN och SAW. Det är mörkare än mörkt och Läderlappen spöar upp skurkarna rejält. Han drar sig inte för att fortsätta att puckla på den när de ligger ner.

Trots min inledning av denna text, har jag egentligen inget emot superhjältar och superhjälteserier - men numera läser jag ytterst sällan superhjälteserier, framför allt inte nyproducerade sådana (jag gillar de gamla klassiska tecknarna). Men! Vore jag arton år, hade jag tyckt att THE BATMAN var svinbra. Jag menar: mörker, regn, tuff inre monolog, och stenhårda slagsmål, det är vad som gick hem hos tonåringar när jag växte upp.

Som medelålders gubbe fnissade jag lite åt en del scener. När en buse i början av filmen attackeras av Läderlappen, säger busen "Who are you?", varpå Läderlappen svarar "I'm vengeance!". Det hade jag tyckt var tufft när jag var ung, men idag tycker jag att det är töntigt. Läderlappen har förresten en ny förmåga i den här filmen: han gång vansinnigt långsamt med tunga steg mot fienden. Klomp ... Klomp ... Klomp ... Klomp ... Har tycker man att buset borde passa på att sticka därifrån, men icke. De stå kvar så att de kan få duktigt på käften. Läderlappens dräkt är förresten skottsäker, och står emot dussintals kulor och hagelskott. Hans läderhuva är dock inte skottsäker, men ingen kommer på att man kan skjuta honom i huvudet. Det är som i zombiefilmer: "Sikta på huvudet!" - "Oj, det glömde jag!". 

Andy Serkis spelar Bruce Waynes betjänt Alfred. Varken Alfred eller Bruce har kommit på att man kan tända lampor inomhus, så att man ser lite bättre. Det förekommer en ny läderlappsbil, men filmens långa biljaktsscen är så mörk, att det är svårt att se hur bilen ser ut. Filmmusiken är dyster och monoton. Humor saknas totalt (bortsett från omedveten humor). 

Det finns ingen som helst anledning till att THE BATMAN ska vara två timmar och 55 minuter inklusive eftertexter, vilket den gör. Det hade utan problem gått att klippa bort en hel timme, eller mer, utan att det märkts. Om det kommer en bonusscen efter eftertexterna vet jag inte, jag rusade ut för att gå på dass. Däremot hintas det om ännu en film på slutet, när det skrattas rejält från Arkham Asylum.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på den här filmen. Den är inte lika seg och trist som AVENGERS-filmerna. Den är inte lika mördande tråkig, illa berättad och misslyckad som ETERNALS. Emellanåt är THE BATMAN faktiskt lite bra, trots alla mina anmärkningar, det figurerar trots allt en del riktigt bra skådisar i filmen, och jag uppskattar att Matt Reeves är kompromisslös i sin vision. Om min betygsskala gick från 1 till 10, skulle jag sätta en fyra. Jag avrundar till en snäll trea.

Jag gillade Christopher Nolans filmer när de kom, men senast jag såg om dem tyckte jag inte att de höll alls. Tvärtom, jag tyckte att de var tråkiga och lite töntiga. Tim Burtons BATMAN - ÅTERKOMSTEN är fortfarande den bästa läderlappsfilmen.

Ni som tycker att jag ska skriva Batman iställer för Läderlappen har fel. Läderlappen är ett tuffare namn. Dessutom är han både brottsbekämpare och en tjusig operett.

 

 

 

(Biopremiär 2/3)

HBO Max: Kimi

Foton copyright (c) Warner Bros./New Line

En grej jag inte kommer att sakna efter pandemin, är pandemiprojekt-filmer. Med pandemiprojekt menar jag filmer som spelats in trots att det har varit lockdowns, restriktioner, och annat som förhindrat normala filminspelningar. Detta har lett till filmer om ett fåtal rollfigurer, ibland en ensam rollfigur, som spenderar två timmar med att prata i telefon, prata med sig själv, eller ha Zoom-möten.

Om man inte heter Alfred Hitchcock och spelar in FÖNSTRET ÅT GÅRDEN (1954), bör man vara försiktig när man gör den här typen av film. Helst bör man låta bli. I de allra flesta fall blir resultatet skittråkigt.

Steven Soderbergh är dock en begåvad regissör; jag gillar inte allt han gjort, men ibland får han till det. Manusförfattaren David Koepp är ingen gröngöling, han har skrivit JURASSIC PARK, SPIDER-MAN och en lång rad andra filmer. Tillsammans verkar de ha försökt göra en Hitchcockinspirerad thriller, även musiken av Cliff Martinez för tankarna till Hitchcock och Bernard Herrmann. Dock blev KIMI inte precis jättebra. 

"Kimi" är namnet på en ny teknisk hjälpreda som drivs av artificiell intelligens. Det är en variant på Alexa, Siri och allt vad de heter - en liten pryl man har i hemmet och pratar med; Kimi styr lampor, telefon, TV, tekniska prylar rent allmänt. Zoë Kravitz spelar Angela Childs, som jobbar med att förfina Kimis teknik - Kimi spelar in användarnas kommandon och önskemål, och Angela korrigerar de misstag Kimi gör när AI:n hör fel. Det här är ett jobb som passar Angela. Inte nog med att det råder pandemi, Angela lider även av agorafobi - torgskräck, alltså. Hon går aldrig ut, hon klarar inte av att gå ut. 

Plötsligt råkar Angela höra något på en inspelning det inte var meningen att hon skulle höra. Det låter som ett våldsbrott - ett överlagt mord på en kvinna. Angela spelar in det hon hört och kontaktar först det mäktiga företaget bakom Kimi. Angela kräver att inspelningen ska spelas upp med FBI närvarande. För att lyckas med detta, måste hon lämna lägenheten. Och där ute finns det mordiska typer som vill Angela illa.

KIMI är en film som borde vara bättre än den är. Handlingen är helt okej. Filmens största problem är att Angela Childs är en rätt osympatisk rollfigur. Visst, hon lider av psykisk ohälsa, får vi veta efter ett tag, men det är svårt att engagera sig när hjältinnan är genomgående sur, tvär och butter. Övriga medverkande är inte mycket roligare. Angela flörtar med en kille (Byron Bowers) som bor i en lägenhet på andra sidan gatan, han är ingen muntergök.

Vidare blir handlingen lite väl ologisk, orealistisk och förvirrad ungefär halvvägs in. Det känns nästan som om David Koepp själv inte riktigt visste vad konspirationen filmen handlar om går ut på. Den sista kvarten är dock bra, filmen lyfter en hel del då.

Förutom FÖNSTRET ÅT GÅRDEN finns här drag av Brian De Palmas VITTNET MÅSTE TYSTNAS (BLOW-OUT, 1981), i vilken John Travolta råkar spela in ljudet av ett mord - och den filmen var ju i sin tur en variant på Michelangelo Antonionis BLOW-UP - FÖRSTORINGEN från 1966, där David Hemmings tror sig ha fotograferat ett mord.

KIMI går att titta på utan större problem, men den är inte speciellt spännande. Tack och lov utspelas inte hela filmen i Angelas lägenhet. Robin Givens har en liten roll. Jag ser att Zoë Kravitz är 32 år gammal. Jösses - i den här filmen ser hon ut att vara 18!

 

 

 

 (HBO Max-premiär 10/2)

Bio: Rough Night

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
BAYWATCH kom tillbaka - allt är förlåtet!
Komedin ROUGH NIGHT, i regi av Lucia Aniella, som även är en av de två manusförfattarna, förmedlar en kraftig déjà vu-känsla. Men det är det enda filmen lyckas åtstadkomma. BAYWATCH var en usel komedi - men ROUGH NIGHT är direkt plågsam.
Här har man tagit lika delar BRIDESMAIDS, BAKSMÄLLAN och VERY BAD THINGS, och rört ihop till en sörja som är makalöst irriterande och o-rolig. Till skillnad från nyss nämnda förebilder. Okej, med undantag för VERY BAD THINGS - jag har inte sett den sedan den kom 1998, och då tyckte jag inte om den.
Det handlar om en möhippa. Politikern Jess (Scarlett Johansson) ska gifta sig. Tillsammans med tjejgänget från high school åker hon till Miami för att festa loss. Jillian Bell är den ständigt pladdrande Alice, som vill festa mest, Zoë Kravitz är den strikta Blair, Ilana Glazer är halvkriminella aktivisten Frankie, och efter ett tag anländer Kate McKinnon som Pippa, Jess kompis från Australien. De är alla olika som personer. Det enda de har gemensamt är att de - med undantag för Pippa - är rätt osympatiska. Framförallt den svinjobbiga Alice, som är avsedd att vara den roligaste. Gissar jag.

Först får vi en massa scener där tjejerna träffas och åker iväg, och ständigt skriker "WEEEEEEE!" och "IIIIIIIIH!" på de mest enerverande sätt. Sedan snortar de av någon anledning kokain och hinkar sprit. Och sedan hyr de en manlig strippa till huset de festar loss i - och det dröjer inte länge innan han trillar, slår huvudet i en bordskant och dör. Resten av filmen handlar om hur de ska försöka göra sig av med liket, vilket inte är det lättaste.
Humorn består främst av ett oräkneligt antal snoppskämt, både verbala och fysiska. Resten av humorn är en uppsättning allmänna sexskämt och några fylleskämt. Demi Moore och Ty Burrell spelar grannparet; två swingers som försöker ragga upp tjejgänget.

Det enda i filmen som är roligt, är när den blivande brudgummen (Paul W Downs - som skrev manus tillsammans med Lucia Aniello) kör bil från Charleston till Miami - endast iförd vuxenblöja, för att slippa stanna och kissa. Detta är inspirerat av en sann händelse det refereras till i dialogen.
ROUGH NIGHT är en förfärlig film. Det är lätt att hålla sig för skratt - om man inte är 18 år och jävligt lättroad. Jag gäspade, suckade och tittade på klockan åtskilliga gånger.
Sedan undrar jag varför de inte anlitade en australisk skådespelerska istället för att låta Kate McKinnon prata med vad som i mina öron låter som rätt kass australisk dialekt.
Se om BRIDESMAIDS eller BAKSMÄLLAN istället.
Eller Tom Hanks-klassikern SVENSEXAN.

(Biopremiär 16/6)



-->

Bio: Allegiant

Foton copyright (c) Nordisk Film
Så när som på en dryg vecka är det ett år sedan jag såg INSURGENT, den andra filmen i serien som inleddes med DIVERGENT. Och vet ni vad? Jag minns absolut ingenting av INSURGENT. Nada. Och jag glömde läsa om min recension innan jag gick till pressvisningen av ALLEGIANT; den tredje filmen, så jag friskade inte upp minnet. Således blev min upplevelse av Robert Schwentkes film minst sagt förvirrande.
Men det hade den säkert blivit även med INSURGENT i färskt minne. Detta är nämligen en oerhört rörig och krystad soppa. Jag tyckte att DIVERGENT var rätt bra, och jag ser att jag visst gav INSURGENT en trea i betyg, men ALLEGIANT är betydligt sämre och lär bara tilltala de mest hängivna fansen som läst böckerna filmserien bygger på och som har järnkoll på handling, detaljer och rollfigurer.
Science fiction är en utmärkt genre för allegorier, och nu när Donald Trump vill bygga en mur mot Mexiko, har vi här ett framtida, dystopiskt Chicago, som är omgärdat av en mur. Kate Winslets diktatoriska ledare dog i förra filmen, men nu börjar Naomi Watts rebell att bete sig som en ny diktator. Den upphetsade pöbeln låter avrätta de som arbetat för den förra regimen.
Befolkningen får fortfarande inte passera muren och se vad som finns därute, men våra hjältar Tris (Shailene Woodley) och Four (Theo James) skiter i detta, och lyckas klättra över. Och vad hittar de på andra sidan? Jo, en glänsande, högteknologisk storstad, där högsta hönset är den mystiske David (Jeff Daniels). Folket i staden påstår sig vara goda, men det är något som inte stämmer. Tris och Four får nya fiender att slåss emot - och efter två timmar bryts handlingen, eftersom upplösningen kommer först i nästa film; ASCENDANT.

Större delen av filmen är inspelad framför green screens. Nästan allting verkar vara datoranimerat. Tempot svajar betänkligt. DIVERGENT-serien har betydligt bättre actionscener än HUNGER GAMES-serien, men det är långt mellan actionutbrotten. För det mesta sitter eller står folk och diskuterar grejor jag inte har koll på vad det är, och jag undrar om ens de medverkande vet vad allt går ut på.
Miles Teller återkommer som den förrädiske Peter, Zoë Kravitz är också tillbaka, Maggie Q blir tyvärr skjuten redan i början, och Ray Stevenson medverkar bara i en enda scen. Ny i ensemblen är Bill Skarsgård, som tillhör Davids mannar.

I en lång, dramatisk scen sprutas det ut gas i hela staden. Gasen beter sig lite som den vill, rättare sagt; som filmskaparna vill. Där hjältarna befinner sig ligger gasen på marken eller härjar i rummet intill, så att hjältarna undviker att andas in den. Där umbärliga statister befinner sig bolmar gasen upp friskt.
Det är knappast så att jag biter på naglarna i väntan på den sista delen.

  






(Biopremiär 9/3)

-->

Bio: Insurgent

Foton copyright (c) Nordisk Film
DIVERGENT, som hade premiär i april förra året, var ännu en i raden av filmer som ville bli en ny TWILIGHT och HUNGER GAMES. Till skillnad från de flesta övriga försök blev DIVERGENT en stor framgång - och här kommer en andra film, vars fullständiga titel är THE DIVERGENT SERIES: INSURGENT. Filmerna bygger på böcker av 26-åriga Veronica Roth, och eftersom det finns en tredje bok kommer det förstås en tredje film. Inte mig emot - jag tyckte att den första filmen var helt okej och den här är inte sämre.
Min främsta invändning mot den första filmen var att det hela kändes alltför krystat och långsökt: i en framtida dystopi är Chicagos befolkning indelad i falanger; grupper skapade efter olika dygder. De intelligenta, de tappra, de osjälviska och så vidare. Shailene Woodley spear Tris, som visar sig vara en divergent; hon besitter samtliga egenskaper och anses då farlig - samtidigt som hon blir något slags The Chosen One. Sådana är det gott om på film. Det här framtidssamhället hålls i ett järngrepp av De intelligenta och överhuvud för den falangen är Jeanine (Kate Winslet) - en ond kvinna med onda undersåtar. De är förstås på jakt efter Tris, som gömmer sig tillsammans med sin älskade Four (Theo James).

Jeanine har kommit över något slags mystisk låda; en variant av pusselboxen i HELLRAISER, som bara kan öppnas av en divergent. Ingen vet vad lådan innehåller och de onda måste förstås hitta Tris. Tris och Four i sin tur har råkat på ett gäng vildsinta falanglösa som för dem till deras ledare Evelyn (Naomi Watts), som visar sig vara Fours morsa, och som trotts vara död. Naomi Watts är bara sexton år äldre än Theo James, så det känns väl inte helt klockrent.
Rent allmänt är det mycket som inte är klockrent i INSURGENT. En hel del saker går alldeles för enkelt; logiken haltar rejält. Motståndsrörelsen har en tendens att bara dyka upp i rättan tid, efter att på något sätt ha tagit sig till- och utan problem tagit sig in i de ondas tillhåll. Detsamma gäller för de onda trupperna, som dyker upp på liknande sätt. Filmen innehåller en hel del skott i ryggen i sista sekunden.
Filmen innehåller även lite för många drömscener och simuleringar. Tris drömmer mardrömmar, vilka vi förstås får se - tills vi förstår att It was only a dream. De divergenter som tillfångatas för att öppna den mystiska lådan hängs upp i en märklig anordning som simulerar olika situationer. Alltså blir det mycket It was only a simulation. Sådant förtar spänningen; när man tror eller vet att det antagligen inte händer på riktigt och när precis vad som helst kan hända.

Men i övrigt är INSURGENT, som  regisserats av Robert Schwentke (RED), underhållande och överraskande tuff för att vara en äventyrsfilm riktad till en ung målgrupp. Filmen innehåller många actionscener och slagsmålen är välkoreograferade och brutala. Mesproppen Katniss i HUNGER GAMES hade inte haft en chans i den här världen. Hjältarna i INSURGENT är också lite moraliskt tvetydiga. I ett par scener avrättar de kallblodigt sina motståndare med ett skott i huvudet. Lite oväntat i en film av den här typen.
Miles Teller från WHIPLASH återkommer som den förrädiske Peter, Zoë Kravitz' och Maggie Qs roller är mindre den här gången, Ray Stevenson har ett par korta scener som Fours farsa, medan Tris' morsa (Ashley Judd), som dog i förra filmen, figurerar i både drömmar och simuleringar.
INSURGENT är i 3D, många av specialeffekterna är imponerande, men vissa av simuleringarna mot slutet pågår för länge och det blir lite för mycket TV-spel över det hela. Vi får även veta att Tris och Four har ett sexliv, men vi får inte se själva akten efter att de låtit ett par plagg falla. Bummer. Miles Teller får ur sig ett knappt hörbart "fuck" på ett ställe. Det anses säkert modigt av producenterna.
Det verkar som att seriens sista kapitel; ALLEGIANT, ska delas upp i två filmer - som man ju även gjort med HARRY POTTER, TWILIGHT och HUNGER GAMES. Då lär det bli segt och utdraget, antar jag.

(Biopremiär 20/3)

-->

Bio: Divergent

Foton copyright (c) Nordisk Film

De börjar bli allt mer desperata därborta i Hollywood. Efter TWILIGHT måste de skaka fram ännu en filmserie som riktar sig till unga tonårstjejer - och som blir en megasuccé. Nu lyckades man förvisso med THE HUNGER GAMES, men övriga försök har floppat, ibland ganska rejält: BEAUTIFUL CREATURES, THE HOST, THE MORTAL INSTRUMENTS. Nu kommer DIVERGENT, baserad på en bok av Veronica Roth jag aldrig hört talas om, och till skillnad från nyss nämnda filmer har den här blivit en stor framgång på bio i USA. Fullt förståeligt, eftersom DIVERGENT rätt oväntat visar sig vara bättre än övriga filmer i det här facket - tweenfacket, eller vad det nu ska kallas.

För regin står Neil Burger, som gjorde LIMITLESS, och vi befinner oss i en dystopisk framtid. Platsen är visst Chicago, men det är inte mycket som känns igen. För att bevara freden i samhället har de styrande infört ett nytt system - ett väldigt konstigt och långsökt sådant. Invånarna är indelade i olika grupper, skapade efter olika dygder. De intelligenta, de tappra, de hjärtegoda, de osjälviska och allt vad de nu hette. Grupperna bor för sig i olika områden och de klär sig på ett visst sätt - allt i bästa METROPOLIS-anda. Hur man lyckades införa detta system begriper jag förstås inte.

När man är i femtonårsåldern ska man genomgå ett test för att se vilken falang man är lämpligast för och kommer att tillhöra i framtiden. Av någon anledning måste man sedan hålla sig till den falangen och kan inte längre umgås med sin familj. Åtminstone gäller detta den unga Tris (Shailene Woodley). Hon vill tillhöra de tappra; falangen som fungerar som något slags polis, men när hon genomgår testet (som utförs av Maggie Q) visar det sig att hon är divergent - hon passar in på ett flertal falanger; hon är exceptionellt begåvad. Därför anses hon av någon anledning som farlig. Det får absolut inte komma ut att hon är divergent.

Tris hamnar hos de tappra och genomgår en tuff utbildning. Falangens ledare kallar sig Four (Theo James), han är sur, hård och butter, men det dröjer inte länge innan han och Tris får upp ögonen för varandra så att det kan bli pusskalas. Det visar sig att falangen De intelligenta, som anförs av Kate Winslet, är ond och tänke iscensätta en illasinnad plan. Denna plan måste stoppas - och självklart är det Tris och Four som upptäcker det hela och måste sätta käppar i hjulet.

Det uppstod en hel del frågor när jag såg DIVERGENT. Den största frågan är Varför? Den här framtidsvärlden är lite i konstigaste och mest krystade laget. Förvisso påminner det lite om, tja, Indien med sitt kastsystem, men logiken funkar inte. Dock hindrar det inte filmen från att vara helt okej och hyfsat underhållande. Jag tycker bättre om den här än HUNGER GAMES och bitvis är DIVERGENT lite tuffare, trots sin snällhet - målgruppen är trots allt unga flickor.

Shailene Woodley är ännu en sådan där hjältinna som, likt Jennifer Lawrence, ska vara "vanlig" och "alldaglig". Och det är ju lite trist. Vad är det för coolt med det? När grabbar gör actionfilm för grabbar med kvinnlig hjälte, får vi Milla Jovovich med stor picka och samurajsvärd. När det görs actionfilm för tjejer får vi någon som ser ut att sitta i kassan på Hemköp. Ett annat problem med Shailene Woodley är att hon ser ut att vara tretton. Hon är 22, men det hjälper inte. Det känns kymigt att se på när hon hånglar loss med den 29-årige Theo James. Huh!

Lenny Kravitz dotter Zoë har en rätt stor roll och är roligare än Tris, och vi ser även Ashley Judd och Ray Stevenson i filmen, som varar 2.20 och är alldeles för lång - och som dessutom har lite för många jönsiga drömscener.

(Biopremiär 30/4)