Bio: Bullet Train

Foton copyright (c) Sony Pictures

Ibland känns det som att 1990-talet var något slags svart hål. En dikeskörning efter 80-talets excesser. Jag köpte en massa plattor, lyssnade mycket på musik, och gick ofta på konserter på 90-talet - men idag lyssnar jag i princip aldrig på 90-talsmusik, det blir mest 70- och 80-talsgrejor. Jag läser ytterst sällan serier från 90-talet. Och - det är inte ofta jag ser om filmer från 90-talet. Visst, självklart finns det många undantag, men om jag ska generalisera var 90-talet mest en halvvissen transportsträcka mellan 80- och 2000-tal. 

När det gäller film på 90-talet, försvann (ja, nära på, i alla fall) genrer som varit populära på 80-talet - fetactionfilmer, skräckfilmer, äventyrsfilmer, science fiction och fantasy. Anledningen till att vi startade Fantastisk Filmfestival 1995, var att vi så sällan fick se skräck, sci-fi och fantasy på bio på den tiden. Två av 90-talets populäraste genrer var rejäla tramskomedier - och American independent. Amerikansk oberoende film blev plötsligt en genre, snarare än lågbudgetfilmer i allmänhet. Stora bolag kunde producera små filmer om unga vuxna som hängde i skivbutiker och diskuterade serietidningar. 

Den regissör som gjorde störst avtryck på 90-talet var förstås Quentin Tarantino. På gott och ont. Hans framgångar ledde till att många mindre begåvade regissörer försökte imitera honom. Det vällde ut filmer med "ironiskt våld" - det vill säga realistiskt ultravåld med avsikt att vara komiskt.

Jag tänkte på detta när jag såg David Leitchs nya film BULLET TRAIN. Innehållsmässigt känns det här som något från 90-talet. Det här är en film som är jävligt våldsam - och det är meningen att vi ska skratta åt allt blodstänk. Rollfigurerna presenteras en i taget, och deras (kod)namn skrivs ut över filmduken, även det känns 90-tal. Själva utförandet är modernt, det är 2020-tal, med glassig estetik och datoranimeringar. 

BULLET TRAIN bygger på en roman från 2010 av Kōtarō Isaka. Tydligen är boken en uppföljare till en roman som heter "Three Assassins". Isakas bok har även satts upp som pjäs i Japan, jag undrar om den pjäsen var lika våldsam som den här filmen! I boken är alla romanfigurer japaner, i filmen görs de större rollerna av amerikaner och engelsmän.

David Leitch har tidigare regisserat DEADPOOL 2 och FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, och han hjälpte till att regissera JOHN WICK, men utan att få credit.

Att se på BULLET TRAIN känns som att se alla John Wick-filmerna, DEADPOOL 1 & 2, KILL BILL 1 & 2, och ett gäng Sonny Chiba-filmer - samtidigt. Bullet train betyder höghastighetståg - men eftersom filmen handlar om ett flertal yrkesmördare ombord på ett tåg, ligger betoningen på bullet.

Handlingen är lika enkel som komplicerad. Brad Pitt spelar en mördare med kodnamnet Ladybug. Efter att några uppdrag inte gått som planerat, tänker han nu utföra ett jobb utan att ta med sig en pickadoll. Hans uppdragsgivare (Sandra Bullock gör telefonrösten) vill att Ladybug ska hämta en attachéväska som finns ombord på ett tåg på väg mot Kyoto.

Ombord på tåget finns även de två mördarna Tangerine och Lemon (Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry), den mystiska tjejen Prince (Joey King), hämnaren Kimura (Andrew Koji) med sin far (Hiroyuki Sanada), och efter ett tag kliver en som kallas Wolf (Benito A Martínez Ocasio) ombord. Det visar sig att dessa människors olika uppdrag har något gemensamt - och de drabbar förstås alla samman ombord på tåget.

Vad som följer är en lång rad actionscener. Dessa är välkoreograferade - David Leitch kan det här, han är gammal kampsportare och stuntman. Blodet sprutar friskt, och det hela leder fram till en förklaring till vad det hela gick ut på.

Om jag hade sett BULLET TRAIN för 30 år sedan, hade jag antagligen tyckt att den var hur cool som helst. Men det är inte 90-tal längre. Problemet med BULLET TRAIN är att den inte är speciellt rolig - och den är en halvtimme för lång, jag tröttnade efter ett tag. Jodå, Brad Pitt är rätt lustig i rollen som proffsmördare i beppehatt, här finns några bra scener, det hela är snyggt paketerat, och soundtracket är utomordentligt. Men, det här är ganska lättglömt - och framför allt är för ansträngt. Leitch försöker verkligen göra något som hela tiden ska vara extremt coolt, och då blir det lätt krystat och ansträngt.

Ett flertal kända ansikten figurerar i filmen förutom de jag nämnt. Zazie Beetz har en mindre roll som mördare. Karen Fukuhara, som har en av huvudrollerna i TV-serien THE BOYS, spelar en i tågpersonalen, hon är närmast att betrakta som statist. Michael Shannon dyker upp efter ett tag. Channing Tatum gör ett kul litet inhopp som passagerare på tåget. Ryan Reynolds skymtar i tre sekunder.

Vad som är anmärkningsvärt är att tåget nästan är helt folktomt, och inga - inte ens konduktören - verkar hitta alla mosade lik som ligger utspridda i de olika vagnarna.

Några av de amerikanska skådisarna pratar med brittisk accent.

För att sammanfatta: bra musik, snygga bilder, kul skådisar, vissen handling.

 

 

 

(Biopremiär 5/8)

Bio: Deadpool 2

Foton copyright (c) 20th Century Fox

För sådär tjugo år sedan såg sedan jag en komedi, som visades på marknaden i Cannes. Jag minns inte vad den hette, jag minns inte vad den handlade om, men jag tyckte den var jättekul. En tid senare släpptes filmen på video i Sverige, och jag såg om den tillsammans med min syster, efter att jag berättat hur kul den var. "Hur full var du när du såg den här i Cannes?" undrade syrran efter en stund, eftersom filmen inte alls var kul.

Så är det ju ibland. Kanske till och med ganska ofta. Att se en film på stor duk och med maffigt ljud på bio, kan göra att filmen upplevs som bättre än den kanske är. Jag har sett flera direkt-på-video-filmer på bio, till exempel i Cannes, och upplevt dem som riktigt bra och fläskiga. Ibland kan förstås fallet vara det motsatta. Alla brister i en liten film som funkar utmärkt hemma på TV:n, förstoras på en bioduk.

När jag såg Marvelfilmen DEADPOOL på bio 2016 tyckte jag att den var jättekul. En frän superhjältefilm på alla sätt; mycket bättre än alla andra superhjältefilmer - eller åtminstone de flesta andra superhjältefilmer. När filmen kom på Blu-ray såg jag om den - och då tyckte jag inte att den var lika rolig. Den var nästan lite påfrestande och tjatig.

Nu har jag sett DEADPOOL 2, i regi av David Leitch (eller "One of the guys who killed John Wick's  dog", som det står i förtexterna), på bio - och återigen hade jag kul i biofåtöljen. Jag hade absolut inte tråkigt, jag satt inte och tittade på klockan stup i kvarten, som när jag såg AVENGERS: INFINITY WAR, eller filmen jag såg alldeles före DEADPOOL 2. Och då är Leitchs film ändå två timmar lång.

... Men jag kan mycket väl tänka mig att den inte är lika rolig hemma på TV:n, åtminstone inte om man sett den tidigare, och minns alla skämt och händelser.

Ryan Reynolds, som även varit inblandad i manus, är förstås tillbaka i titelrollen. Deadpool är en anti-superhjälte som dödar de skurkar han jagar, och hans superkraft består i att hans kropp läker på nolltid; han kan inte dö hur mycket han än skjuts, knivhuggs, eller slits i småbitar.

Filmen inleds med att Deadpools flickvän dödas när skurkar rusar in i lägenheten för att ta kål på Deadpool. Deadpool, eller Wade, som han egentligen heter, blir extremt deprimerad och försöker ta livet av sig. Dock tvingas han åter ta till superhjälterier, eftersom en mutant från framtiden; supersoldaten Cable (Josh Brolin), anländer och börjar skjuta folk och spränga saker i luften, medan han letar efter något eller någon.

Cable i serietidningen.

För att stoppa Cable och reda ut en del andra mutantproblem, bildar Deadpool superhjältegruppen X-Force, efter att ha satt in en annons i tidningen. Scenerna med X-Force är fantastiskt roliga, i synnerhet deras oväntade öde är extremt roligt. Bland de som gestaltar dessa misslyckade hjältar hittar vi Bill Skarsgård, Terry Crews och Brad Pitt.

Den osedvanligt läckra Zazie Beetz spelar Domino, vars superkraft är att hon har tur. Hon utkristalliserar sig genast som den tredje huvudrollsinnehavaren vid sidan av Reynolds och Brolin.

DEADPOOL 2 är precis som den första filmen en metafilm; Deadpool pratar med biopubliken, och många skämt handlar om andra filmer och seriefigurer. Det skämtas en del om DC Comics' mörka filmuniversum. Språket är genomgående grovt, vilket kan kännas lite irriterande, eftersom det inte är "busigt" att svära här i Sverige. Våldet är genomgående blodigt, men väldigt orealistiskt.

Vad jag inte gillar är att filmen, precis som alldeles för många amerikanska filmer, efter ett tag börjar att handla om familjen; att hitta sin familj. Precis som GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2; den filmen sänktes av ämnet. I fallet DEADPOOL 2 vet jag dock inte om familjetemat är avsett som parodi, eller om det faktiskt är på allvar. Inget annat i filmen är på allvar.

Det är också lite irriterande att ett par visuella skämt förklaras - "Du gör precis som i BASIC INSTINCT".

Rappt och underhållande är det här i varje fall, och bara extrascenerna under eftertexterna är värda en biobiljett. De är fantastiskt roliga; mycket roligare än allt som föregått dem. Här ska jag kanske skjuta in att det inte följer fler scener efter att eftertexterna rullat klart.

Stan Lees cameo inskränker sig till ett porträtt på en vägg. Eddie Marsan har en liten roll i filmen, och tittar man snabbt skymtar en del andra superhjältar i bakgrunden.

   

(Biopremiär 15/5)