Visar inlägg med etikett Yves Saint Laurent. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Yves Saint Laurent. Visa alla inlägg

söndag 16 mars 2014

Bio: Yves Saint Laurent

Foton: Tibo & Anouchka © 2013 WY productions – SND – Cinéfrance 1888 – Herodiade – Umedia. All Rights Reserved.
Jag letar upp min recension från 2010 av dokumentären YVES SAINT LAURENT: L-AMOUR FOU och konstaterar att jag inte var speciellt förtjust i den; den var stökig och om man som jag inte kände till så mycket om den legendariske modeskaparens liv och karriär, blev man inte mycket klokare. Här har vi nu en spelfilmsversion i regi av Jalil Lespert, vanligtvis främst verksam som skådespelare.
Titelrollen innehas av Pierre Niney, som i rollistan listas som Pierre Niney de la Comédie-Française, vilket är Frankrikes nationalteater. Flera av de medverkande skådespelarna har detta tillägg till sina namn; jag antar att det ska imponera. Niney är väl inte sådär oerhört porträttlik till utseendet, hans beteende kan jag inte uttala mig om, och jag kan inte påstå att jag blir så mycket klokare på YSL den här gången heller. Detta är en bitvis väldigt flott film, men berättandet är lite för distanserat för att kunna gå på djupet.
Vi får följa Yves från det att han är i 20-årsålern och i början av sin karriär i slutet av 1950-talet, då han arbetade för Christan Dior, fram till slutet av 1970-talet, och Pierre Niney ser mer eller mindre likadan och lika gammal ut hela tiden, hans hår blir längre och han skaffar ett fjunigt skägg, men det är allt. Yves är blyg och tillbakadragen, och i början av filmen träffar han Pierre Bergé (Guillaume Gallienne), de två blir ett par och de håller ihop resten av livet, trots Yves' ständiga snedsteg med andra älskare och ett med tiden omfattande alkohol- och drogmissbruk.
Världen de här människorna rör sig i känns som ett enda enormt lyxparty, men inte blir Yves lyckligare för det. Riktigt varför han är som han är framgår inte, och hans start som modeskapare hoppar Lespert över, liksom det omfattande konstsamlandet han och Bergé ägnade sig åt och som ovan nämnda dokumentär avhandlar.
Filmen är full av galanta damer, det figurerar flera riktiga kalaskex, som Charlotte Le Bon, Laura Smet och Marie de Villepin - men de otaliga kärleks- och sexscenerna involverar mest män. Nikolai KInski, son till Klaus, spelar en väldigt fjollig Karl Lagerfeldt. Det bjuds på en del märkliga anakronismer; under en flashig fest 1971 som inte kan bli mer 1971, spelas suggestiv modern musik - vilket förstås är medvetet, men lite konstigt.
YVES SAINT LAURENT är ett gott hantverk och fullt sebar, men den är lite för uddlös.







(Biopremiär 14/3)

-->



onsdag 13 oktober 2010

Bio: Yves Saint Laurent: L'amour fou

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Jag kan inte påstå att jag kände till speciellt mycket om Yves Saint Laurent innan jag såg den här filmen. Jag visste att han var modedesigner, att han var homosexuell och att han dog häromåret. Och jodå, jag har nyttjat hans produkter, främst rakvatten.
Därför hade jag en hel del förhoppningar Pierre Thorettons film. Jag hoppades få hans karriär serverad på ett silverfat och jag hoppades få tjusiga, glammiga modebilder från 1900-talets andra halva.
När jag kom ut från pressvisningen var jag inte mycket kokare. Jodå, visst fick jag se en massa glammiga arkivbilder. Större delen av filmen består av arkivbilder. Dessa presenteras i en enda röra, man hoppar fram och tillbaka i tiden, och sällan förklaras det vad det är vi ser och när det utspelas. Till exempel öppnar filmen med ett svartvitt klipp där Yves håller tal. Fan vad gammal han såg ut som ung, tänkte jag, innan jag förstod att talet hölls en kort tid innan han dog, men Thoretton har av någon anledning valt att visa det i smutsigt svartvitt.
Mycket av filmen kretsar kring Pierre Bergé; Yves älskare och sambo - fast han hade uppenbarligen lämnat Yves långt innan Yves dog. Bergé nämner vid ett tillfälle att Yves plötsligt fick upp ögonen för sprit och droger och att detta inte var så bra, men det nämns inte ett ord om när och vad som hände.
Vi får se mycket av parets konstsamling och hur den auktioneras bort för dyra pengar. Det var verkligen en enastående samling - men jag förvånades över att de pressat in allting i hemmet. Det såg nästan ut som en affär, en lumphandel med exklusiva saker; vackra tavlor och föremål hade pressats in på varje kvadratmilimeter. Det måste ha varit svårt att njuta av konsten hemma hos Yves och Pierre.
...Nej, det blir alltså inget högt betyg till den här filmen. Lägg pengarna på rakvatten istället.






(Biopremiär 15/10)