Visar inlägg med etikett Ystad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ystad. Visa alla inlägg

tisdag 28 maj 2013

Reseraffel: Wallander World - Post Apocalypse

Regnet piskade mitt ansikte och himlen var mördande grå när jag bordade tåget. Eurovision Song Contest var över. Jag ville ut på äventyr. Jag ville utforska världen.
Föga anade jag att jag reste rakt in i en värld jag aldrig tidigare skådat. En värld jag bara hört talas om, läst om och sett på film. Jag anlände nämligen till Ystad ... Ystad efter katastrofen. Efter zombie-apokalypsen. Och jag var helt obeväpnad.
Vägen till Ystad kantades dock av gula, idylliska rapsfält.
Redan vid ankomsten började jag ana att något inte stod rätt till. Det var bara jag som steg av tåget. Inga tog emot. Inga klev på. Inga var där.
Flyttar man till Ystad vill man rimligtvis bo på Apgränd. Eller heter det i Apgränd?
Jag började vandra genom centrum. Var höll alla hus?
Här hade folk uppenbarligen flytt fältet så brådskande att man glömt ta in flaggorna.
Det som borde vara en idyll kändes bara hotfullt.
Jag tog mig till Folkets Park.
Hallå? Hallååå? ropade jag. Är det någon där? 
En övergiven bil. Övergivna bostäder.
Jag vände på klacken och traskade tillbaka in mot centrum.
Igenbommat. Dött.
Den lokala teatern utlovade festligheter, men ringlande köer lyste med sin frånvaro.
Kanske fanns det några överlevande lite längre bort? Kanske om hörnet där ...
Nej. Torget var tomt och övergivet.
Hallåååååå?!
En ljusskylt hade rasat ner.
Ingen ville äta hemlagat. Eller bortalagat för den delen.
Jag misstänkte att Ystads överlevande hade flytt i båtar, i färjor. Kanske till Danmark. Eller Tyskland. Jag tog mig ner till hamnkvarteren.
Alla båtar hade gått.
Kontorslokalerna var övergivna. Butikerna hade flyttat.
Personalen hade packat ihop - troligen för gott.
Järnvägsstationens vänthall rymde bara en enda person. Det var jag.
Jag insåg att Ystad varit en övergiven och död stad sedan i julas. Adventsljusstakarna stod kvar på biljettkontoret.
Men! Då! Plötsligt!
Jag hörde ett ljud. Jag var inte ensam! Ytterligare en människa uppenbarade sig ...
Jag hade hittat honom. Ystads ende överlevande. Han bjöd på kaffe och presenterade sig som Robert Neville. Hur hade han klarat sig undan ondskans vandöda arméer? "Jag vet inte," svarade han. "I am legend."
Därefter dukades det upp till en riktig festmåltid!




onsdag 8 december 2010

Bio: Svinalängorna

Foton copyright © Rolf Konow

LACKALÄNGA.

Det var en TV-serie av Max Lundgren (för övrig bördig från Kävlinge). Jag vill minnas att det var en skitdålig serie.

LACKALÄNGA har ingenting med SVINALÄNGORNA att göra, så den kopplingen skrotar vi här och nu.

Jag och Susanna Alakoski skriver i samma tidning, och på årets bokmässa presenterades vi som hastigast för varandra. Hon verkade glad och trevlig - men jag har inte läst hennes bästsäljande bok "Svinalängorna". Allvarkligt talat: varför skulle jag göra det? För att alla andra gör det? Ger jag intryck av att gå loss på självbiografiska romaner om att växa upp med alkisar i Ystad?

Men den fruktansvärda attityden, varför bemödade jag mig att gå och se på filmatiseringen och därefter skriva om den? Därför att jag ser allt som går upp på bio i Malmö, och därför att ni vill veta vad jag tycker om allt, oavsett min utgångspunkt (i det här fallet ointresserad).

Som säkert är bekant är det Darth Vaders morsa, Pernilla August, som regisserat SVINALÄNGORNA. I augusti, medan hon fortfarande satt och klippte filmen, kom hon till Malmö och visade ett par scener för pressen. Det såg fult och deprimerande ut.

Sedan dess har hon åkt världen runt med sin film och vunnit en rad priser, och nu får filmen sin svenska biopremiär.

Noomi Rapace är Leena, som är gift med Johan (Ola Rapace), och tillsammans har de två små döttrar. På Luciamorgonen ringer telefonen. Leenas morsa (Outi Mäenpää) nere i Ystad ligger för döden. Leena har i princip ingen kontakt med tanten, och vi får förstås reda på varför. Den motvilliga Leena med familj åker ner till Ystad, medan Leenas barndom spelas upp.
Ja, det gick minsann för jävligt till. Lilla Leena (Tehilla Blad) flyttar med sina finska föräldrar och lillebror till en lägenhet i Ystad. Inte nog med att de är finnar - de är rediga klichéfinnar till på köpet! Farsan (Ville Virtanen) super mest hela tiden. Föräldrarna har spritfester. De slåss. De skriker. Farsan brottas med julgranen på julafton. Det är skit och mög.

Fast Leena tycker om att simma. Hon är duktig på att tävlingssimma. Den vresige badhusföreståndaren talar en skånska man kan skära djupfryst fisk med. Lilla Leena försöker också få socialen att ta hand om stackars lillebror.

Vuxna Leena går omkring och ser ut som om hon har förstoppning genom hela filmen, innan hon slutligen får ett utbrott. Johan verkar mest vara en lugn, schysst snubbe - och han kände visst inte till att Leenas morsa var i livet.

Innan pressvisningen blev jag tipsad av en kollega som redan sett filmen att hålla ett öga på ett fönster i bakgrunden i filmens början. Det gjorde jag. Det är tidig Luciamorgon och Leenas och Johans små döttrar kommer skridande vitklädda med ljus i hår. Det är bara det att genom den tunna gardinen i fönstret bakom dem, ser man att solen skiner och träden är gröna.

Filmatiseringen av SVINALÄNGORNA är egentligen bara en enda lång rad misärklyschor staplade på varandra. Det känns som om jag sett filmen förr - och det flera gånger. August har inte lyckats tillföra någon ytterligare dimension på det hela. Det är bara grått och sprit och bajs.
Den vuxna Leena finns visst inte med i boken, utan lades till i filmen för att ge perspektiv på uppväxten. Det märkliga är bara att resultatet snarare känns som en skildring av Noomis och Ola Rapaces förhållande. Mellan inspelningen och premiären har ju de hunnit skilja sig. Jag kan mycket väl tänka mig att Noomi Rapace är lika konstig som Leena, och att Ola är en rätt lugn snubbe. Jag hade också skilt mig om min fru fick psykbryt som Leena.

Tehilla Blad har fått mycket beröm för sin prestation. Men jag tycker mest hon är lillgammal - och hon påminner om en dvärgupplaga av Vanna Rosenberg, en skådespelerska jag inte tycker om. Unga fröken Blad artikulerar och talar så tydligt att hon känns lite obehaglig. Förresten, varför har alla svenska skådespelande barn så konstiga namn? Tehilla, vad är det för hittepånamn?

En sak i filmen gjorde mig konfunderad. Noomi Rapace fyller 31 om ett par veckor. Scenerna med henne uppfattade jag som att de utspelar sig i nutid. Men återblickarna känns som 1970-tal! Men om Noomi ska spela ungefär sin egen ålder, och det är nutid, och om Tehilla ska föreställa cirka tio, då handlar det plötsligt om 1990. Väldigt märkligt.

Filmfotot är grått och murrigt och gör det hela än mer deprimerande. Jag förstår absolut inte vad det är som är så lockande med den här filmen. Jag var dessutom nära att nicka till ett par gånger, jag fick nypa mig i armen.

Jag kan inte komma på någon orsak att se SVINALÄNGORNA, men jag kan ge mig fan på att den kommer att locka rätt mycket folk till  landets biografer.









(Biopremiär 13/12)