Visar inlägg med etikett Yoann. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Yoann. Visa alla inlägg

söndag 19 juni 2016

Serier: Spirous äventyr 54: Marsupilamis vrede

Spirous äventyr 54: Marsupilamis vrede
av Yoann och Vehlmann
Egmont Publishing
De gamla klassiska, europeiska albumserierna lever och frodas. Tintin kommer ut på nytt, Linda & Valentin, Blueberry med flera samlas i tjusiga utgåvor, men framför allt är det mycket Spirou nu - på tre olika förlag. Cobolt ger ut de utomordentliga alternativa äventyren, Mooz Förlag släpper samlingar med äldre serier, och Egmont står för de nya albumen i den ordinarie serien.
I händerna på Yoann och Vehlmann är Spirou kanske aningen ojämn ibland, men bättre än på länge. Jag gillade verkligen album 52; "I Vipers klor", medan det förra albumet; "Skatten i Alexandria", var lite sämre, om än klart godkänt.
Den svenske redaktören för "Marsupilamis vrede", samt dess korrekturläsare, är vänner till mig, och jag har noterat deras rapporter på Facebook under arbetets gång; de har skrivit att detta är det bästa äventyret på länge. Således var jag förstås extra nyfiken.
Marsupilami har lyst med sin frånvaro ett bra tag - åtminstone i Spirouserien; han har istället huserat i egna album. Han introducerades 1952 i albumet "Spirou och arvingarna", som i Sverige blev album nummer sju - på 1970-talet publicerades Spirou i vild oordning på våra breddgrader. När Franquin, som skapade Marsupilami, lämnade Spirou och Fournier tog över, fick Marsupilami inte följa med - med ett undantag: i Fourniers första Spirouäventyr; "Guldmaskinen" från 1970 (som av någon anledning gavs ut onumrerad i Sverige) medverkade figuren, men det var Franquin som tecknade honom. Franquin behöll sedan alla rättigheter till figuren.
I "Marsupilamis vrede" avslöjas det att Spirou och Nicke fått delar av sina minnen raderade av Nickes slemme kusin Ricke, vilket ska förklara Marsupilamis frånvaro. Det refereras till "Guldmaskinen" (men det står "Guldmakaren" i texten), Ricke säger att han efter det äventyret behövde pengar, så han utsatte Spirou och Nicke för Zafirstrålen, för att kunna sälja Marsupilami till en rik palombian.
Tillsammans med Ricke, som nu är sprutnarkoman (!), far Spirou och Nicke iväg till Palombias djungler för att leta upp Marsupilami. Något som är lättare sagt än gjort; vägen är kantad av faror, och Marsupilami är minst sagt skitförbannad.
"Marsupilamis vrede" är ett trevligt album - men handlingsmässigt tycker jag nog att det är lite tunt. Större delen av äventyret tilldrar sig i djungeln; de letar efter det stolliga djuret - och jag ville att det skulle hända mer än det faktiskt gör. Dock är det bitvis väldigt roligt, flera episoder fick mig att skratta högt, och det hände att jag läste repliker högt för min sambo; framför allt ekorren Spips syrliga kommentarer. Dessutom för vi återse Gyllenhammer; den hårt prövade direktören från albumen om Gaston.
Berättartekniskt finns här inget att anmärka på, och det är väldigt bra tecknat.
Sist i albumet hittar vi sex sidor som redogör för Marsupilamis medverkan i Spirou i kronologisk ordning, och jag inser att det är väldigt, väldigt längesedan jag läste dessa gamla album, så pass längesedan att jag helt glömt bort de flesta av dem. Handlingsreferaten fick mig att le igenkännande.





fredag 24 april 2015

Serier: Spirous äventyr 53: Skatten i Alexandria

Spirous äventyr 53: Skatten i Alexandria
Av Yoann och Vehlmann
Egmont Publishing

Egmont må vara en av Nordens största mediekoncerner, men de är inget vidare på att marknadsföra sina produkter. Det här albumet kom ut i december förra året, men det hade jag ingen aning om. Jag såg det av en slump för inte så längesedan; det stack ut bakom några inplastade barnserietidningar på en hylla i en butik. Om jag inte sett den där, hade jag fortfarande inte känt till dess existens.

Spirou har de senaste åren kommit in i en andra andning. Dels har vi den excellenta, alternativa bokserien "Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke", som ges ut av Cobolt, men även den ordinarie serien har väckts till liv efter en tid i dvala. Det förra albumet; "I Vipers klor", var utmärkt - en satir över media och kapitalism som kändes mer som ett så kallat vuxenseriealbum, än ett allåldersäventyr.
Innan jag läste det här nya albumet hade jag hört att det inte skulle vara någon större höjdare. Nja, det når inte upp till det förra albumet, men jag vill ändå ge det klart godkänt - ett par inslag gör att det höjer sig över konkurrenterna (om det fortfarande finns några sådana).

Spirou och Nicke kontaktas av gangstern Don Cortizone, som tvingar duon ut på ännu ett äventyr: Don Cortizones gammelfarbror tror sig ha hittat ett av världens sju underverk - det gigantiska biblioteket i Alexandria, som ska ha förstörts i en eldsvåda under antiken. Spirou, Nicke och ekorren Spip far iväg till Bensama i Aswana, ett oroligt land där krig råder. Våra hjältar ska skyddas av fransk-belgiska och amerikanska trupper, men de får nog och lämnar stridsvagnar och hjälmar, för att på egen hand bege sig ut bland den till större delen vänliga lokalbefolkningen, som inte alls gillar de skraja västerländska soldaternas närvaro.
Grundhistorien är alltså en klassisk skattjakt åt Indiana Jones-hållet; här finns en liten referens till Indy i början, men vad som är lite märkligt är att det dröjer till sidan 28 av 46 innan de når fram till den mytomspunna labyrinten där skatten ska finnas - således blir äventyren där i kortaste laget. Dessa är uppenbart inspirerade av Tomb Raider-spelen, vilket är rätt kul.
Än en gång är det mycket satir och politiska kommentarer; de västerländska truppernas närvaro ifrågasätts. Det här är även något av en metaserie - Spirou och Nicke är kända från sina seriealbum, Spirou gillar inte att bära sin piccolouniform, men tvingas göra det eftersom den är hans varumärke.

Bitvis är serien våldsam som en modern actionserie; lite väl våldsam får jag nog säga - jag associerar inte Spirouserien med mängder av automatvapen och missiler. Men - här finns gott om roliga inslag och det är exemplariskt tecknat och berättat. Extra kul är det att vår gamle favorit Gaston plötsligt dyker upp.

"Skatten i Alexandria" avslutas med en teaser inför nästa album, vilket det finns anledning att se fram emot: då ska nämligen Marsupilami göra comeback!

lördag 31 augusti 2013

Serier: Spirous äventyr 52: I Vipers klor

Fabien Vehlmann och Yoann
Spirous äventyr 52: I Vipers klor
Egmont Kids Media Nordic



Efter att inte ha läst något Spiroualbum sedan nummer 42 fick jag förra årets album, “Den mörka sidan av Z”, i min hand. Det var inget vidare. Här har vi så årets album, återigen av Vehlmann (manus) och Yoann (bild), som är det nuvarande Spirouteamet. 
… Och det här är bra! Ja, det är till och med riktigt bra. Överraskande bra. Och överraskande roligt - här och var skrattade jag högt.
Upplägget är minst sagt ovanligt för att vara en fransk-belgisk komisk äventyrsserie. Figuren Spirou fyller faktiskt hela 75 år i år. I Belgien har han fortfarande sin egen serietidning - och i själva serien arbetar Spirou och hans vapendragare Nicke just på tidningen Spirou. De till och med nämner att blaskan är 75 år - men själva har de inte åldrats en dag.
 
När äventyret börjar har tidningen Spirou oväntat dragits inför rätta. En hetsig åklagare anklagar tidningen för “Oanständiga sexscener! Vulgariteter! Ett systematiskt nedsvärtande av vårt samhälles värderingar!” och “Äventyr som i själva verket mest verkar vara ett medium för dessa sjuka individer att få utlopp för sina våldsamma och djuriska fantasier!”. Tidningen döms till att betala en miljon euro i skadestånd - något de förstås inte har råd med.
Men då händer något oväntat: ett mystiskt företag som heter Viper kommer till undsättning. Viper köper förlaget Dupuis och räddar därmed Spiroutidningen. Spirou själv flygs till Marmeladöarna, där Vipers huvudkontor ligger. Det här är en ögrupp bebodd av de rikaste av de rika, alla lever i extrem lyx. Men det visar sig förstås att det är något skumt med det hela.
Viper är ett maktgalet och mäktigt företag. De kräver att alla ska dansa efter deras pipa. De som vägrar hålls som fångar på Marmeladöarna - och Spirou träffar på andra uppköpta hjältar som Läderläppen och Indiana Croft, och några rockmusiker som är fast på öarna. Spirou lyckas fly, men få inte bara Viper efter sig utan agenter från hela världen.
“I Vipers klor” ser förstås ut som ett vanligt Spiroualbum - men innehållsmässigt ligger detta väldigt nära vad som förr kallades “vuxenserier”. Jag vet inte om jag hade begripit det här albumet om jag vore barn. Men som satir över media, kapitalism, mäktiga företag och övervakningssamhället är det här fantastiskt bra.
Tecknings- och berättarmässigt är detta album utomordentligt. Det är inspirerat, skickligt, och medryckande berättat - det är bra driv i det här.

I en bättre värld hade det publicerats åtminstone ett album med en fransk-belgisk äventyrsserie i veckan. Idag får vi kanske två om året. Om vi har tur.

(Denna recension skrevs för augustinumret 2013 av Nya Upplagan. Tyvärr lades tidningen ner innan numret hann komma ut)