Bio: The Matrix Resurrections

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

När den första MATRIX kom 1999, recenserade jag den i den kortlivade tidskriften Total Film. Jag var en av de få som gav den dålig kritik - jag vill minnas att jag satte en tvåa. Jag tyckte att den hade coola effekter och actionscener, och några intressanta idéer, men jag anmärkte på, bland annat, den bitvis usla dialogen och en del mindre bra skådespelarinsatser. Men nu gick ju filmen och blev både en succé och ett fenomen ändå.

Den andra filmen, MATRIX RELOADED, såg jag i Cannes. Det enda jag minns, är en bilkrasch i slowmotion. Det är faktiskt det enda jag minns. Efter visningen kutade jag till presskonferensen, och när denna var över, kutade jag till pressrummet för att skriva en artikel om filmen. Jag gick fram till disken för att be om tillgång till en dator. Killen bakom disken spände blicken i mig och sa "Mister Anderson ...".

Den tredje filmen, MATRIX REVOLUTIONS, har jag inga minnen av alls. Jag såg den på Maxim i Landskrona, vi var tre-fyra pers på visningen, och jag övervägde att gå därifrån. Jag led filmen igenom. En kille bakom mig reste sig för att gå ut, men utgången var av någon anledning låst, och han skrek "Hur fan kommer man ut härifrån?!".

Arton år senare har det alltså gjorts en fjärde MATRIX-film, denna gång har Lana Wachowski regisserat utan Lilly Wachowski. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag längtat efter att se. Dock kunde det vara kul att se Keanu Reeves igen.

Jag såg om den första MATRIX igår, jag hade inte sett den på tjugo år. Jösses - var den verkligen så här tråkig? Den var mycket tråkigare än jag mindes. Och nästan allting går i grönt. Alla ser sjösjuka ut. Värst i filmen är fortfarande den gravt lillgamla pojken som pratar om en sked.

... Och nu har jag även sett THE MATRIX RESURRECTIONS.

Den här nya filmen börjar rätt bra. Det visar sig nämligen att de tre första MATRIX-filmerna egentligen är en trio framgångsrika TV-spel, skapade av Thomas Anderson (Reeves), som jobbar på ett stort spelföretag. Nu vill Warner Bros (litet inhopp av Christina Ricci med festlig frisyr) göra ett fjärde spel.

Thomas mår inte helt bra psykiskt, han har en gång försökt ta livet av sig och han går till en psykolog (Neil Patrick Harris). På ett fik ser han dagligen en kvinna som tillsammans med sina barn kommer in och köper kaffe, Tiffany (Carrie-Anne Moss). Thomas presenteras för Tiffany, och han tycker att det är något märkligt med henne - hon påminner om gestalten Trinity i hans spel.

Plötsligt kliver en ny version av Morpheus (Yahya Abdul-Mateen II), tillsammans med ett skjutglatt gäng, in i Thomas' värld. För det visar sig att hans Matrixspel bara är spel i en simulation av hans värld. Thomas är förstås Neo, den utvalde, och får svälja en röd tablett, och så hamnar han i den där maskinvärlden, eller vad den kallas, där människor används som batterier och hålls nedsövda av något slags maskinbläckfiskvarelser. Det här är en metafilm, en film om sig själv.

... Och här någonstans tappade jag intresset. Delvis är THE MATRIX RESURRECTIONS en nyinspelning av den första filmen, med andra skådespelare och andra rollfigurer. Större delen av filmen är ... Tja, jag vet inte vad det är. Extremt humorbefriat. Evighetslånga dialogscener med klumpiga, ofta obegripliga repliker. Obegripliga om man inte är MATRIX-fantast och har järnkoll på filmerna, alltså. Jag har inte sett film två och tre sedan de kom, så allt som anspelar på dessa filmer går mig över huvudet. Det är pseudo-existentiellt, pseudo-metafysiskt och pseudo-intellektuellt. På sätt och vis känns den här filmen som en fan-film: som om några MATRIX-fantaster fick chansen att göra en uppföljare.

Men actionscenerna, då? Dessa är förhållandevis få, och i likhet med alldeles för många moderna filmer, går det inte alltid att se vad som sker. Det är för snabbt klippt, för många vinklar, och det är för mörkt. Bullet-time var en revolutionerande teknik när den kom 1999, men idag innehåller ju var och varannan actionfilm mängder av datorgenererade effekter. Idag känns det fräscht med actionscener gjorda helt utan datorer.

THE MATRIX RESURRECTIONS varar två och en halv timme, och jag satt mest och väntade på att den skulle ta slut. Med undantag för inledningen, kanske den första halvtimmen, tyckte jag att det här var fruktansvärt tråkigt. Något alldeles makalöst tråkigt. Keanu Reeves gick omkring på filmduken och såg förvirrad ut, och jag gäspade och sträckte på mig. Under eftertexterna spelas en cover på Rage Against the Machines' "Wake Up" med Sebastian Böhm, och jag tänkte, jaha, nu är det dags att vakna. Den enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg, är nog för att jag sätter alldeles för många ettor. 

Nu ser jag istället fram emot att få se Keanu Reeves i JOHN WICK: CHAPTER 4.

Han har förresten intressant skäggväxt, Keanu Reeves. Det går en bra bit upp mot ögonen. Det är lite varulv över pågen.

 

 

 

(Biopremiär 22/12)

Bio: Candyman (2021)

Foton copyright (c) SF

Innan vi 1995 startade Fantastisk Filmfestival, drev jag och några kompisar en filmklubb på Mejeriet i Lund som hette Cinemacabre. När jag tänker efter var jag nog inte med och startade Cinemacabre, jag kom med lite senare. Cinemacabre visade film på framtidsformatet laserdisc. Det här var på den tiden då det fortfarande dröjde innan utländska filmer gick upp på bio, när Statens Biografbyrå fortfarande härjade, och när det fortfarande kunde vara svårt för den unga publiken att se genrefilm; ny som gammal. 

CANDYMAN från 1992, i regi av Bernard Rose efter en novell av Clive Barker, var en ganska hajpad film som visades på Cinemacabre. Ett år senare släpptes filmen direkt på video i Sverige. 1992 var Clive Barker ett stort namn, och vi var många som gillade den här filmen om en ond, krokförsedd man som dök upp om man tittade i en spegel och sa hans namn - Candyman, alltså - högt fem gånger. 

Jag såg om CANDYMAN förra året, och ... den var ju inte alls speciellt bra. Tvärtom, nu, nästan trettio år senare, tyckte jag att den var rätt dålig. Vad den har, är Virginia Madsen som Helen Lyle, en kvinna som undersöker legenden om Candyman, och så har den utmärkt filmmusik av Philip Glass. Till en början ångrade Glass att han bidragit med musiken, han tyckte att den färdiga filmen blev alldeles för skräpig, men på senare år har han förstått hur uppskattad denna musik är.

CANDYMAN fick två uppföljare. Jag såg dessa när de kom, men jag har inte sett om dem sedan dess.

2021 års CANDYMAN är producerad av Jordan Peele, med flera, för regin står Nia DaCosta, och DaCosta och Peele har varit med och skrivit manus. Det visar sig att det här inte alls är en nyinspelning av filmen från 1992 - det här är en fortsättning.

Yahya Abdul-Mateen II spelar konstnären Anthony McCoy, som bor tillsammans med sin tjej Brianna (Teyonah Parris) i Chicago. Anthony är ett nytt stjärnskott på konsthimlen, men hans gallerist Clive (Brian King) tycker inte att Anthony utvecklats. Men så råkar Anthony få nys om Candyman och det nedgångna, ruffiga bostadskomplex bebott av svarta där den krokförsedde busemannen härjade. Han får höra historien om Helen Lyle och hennes brutala öde, samt en historia om en svart man som oskyldigt anklagades för att vara en seriemördare, och som slogs ihjäl av polisen. Anthony inspireras - nu har han ett nytt tema för sin konst.

En kort tid senare är det dags för vernissage. En sur konstkritiker (Rebecca Spence) låter sig inte imponeras. Ett av verken heter "Say My Name" och består av en spegel. I verkbeskrivningarna som delas ut på vernissagen berättas kort om Candyman. Titta in i en spegel och säga hans namn högt fem gånger. Gissa fem gånger om filmens rollfigurer kommer att följa uppmaningen. Det slutar inte väl.

Jag antar att konservativa amerikaner kommer att gå i taket när - eller om - de ser Nia DaCostas CANDYMAN. Det här är en film av svarta amerikaner, med svarta amerikaner, om svarta amerikaner, regisserad av en ung kvinna. Det är en kraftigt politisk film om de svartas situation, och när eftertexterna rullat klart hänvisas man till filmens hemsida, där man kan läsa mer om en organisation som jobbar med racial justice, som det kallas. Dessutom förekommer ett homosexuellt par där den ene killen är vit, det kommer nog att få den kristna högern att explodera.

Till min förvåning tycker jag att DaCostas film är bättre än originalet. Det är uppenbart att filmskaparna vill berätta något, de har ett syfte med sin film. Det är dessutom en väldigt snygg film, ett av morden skildras på ett sätt som kommer att göra Dario Argento grön av avund - jag ska inte avslöja detaljerna, men vi ser det på håll genom ett fönster. Att filmen bland annat handlar om konst för också det tankarna till italiensk skräckfilm.

Men. Den nya filmen lider lite av samma problem som originalet: den är inte speciellt otäck och spännande. Candyman är bara en lång kille i rock med en krok på handen. Filmen innehåller en hel del ganska grovt splatter, och en scen med några tonårstjejer som står framför spegeln på en skoltoalett är effektiv, men någon krypande spänning finns här inte.

Philip Glass' speldosemusik återanvänds, vilket är trevligt. För klippningen av filmen står svenskan Catrin Hedström. Vanessa Williams återkommer från första filmen i samma roll. Även Virginia Madsen återkommer och gör Helens röst, och Tony Todd, som var Candyman i de första filmerna, skymtar till. Att berätta delar av handlingen med hjälp av skuggspel var en kul idé, men en del lär tycka att det är pretentiöst och arty-farty. Produktionsbolagens logotyper i början visas spegelvänt - som om vi ser dem i en spegel.

CANDYMAN 2021 är en stämningsfull film utan större skräckstämning. Betyg 3½.  

 
 

 

 

(Biopremiär 27/8)

Bio: Aquaman

Foton copyright (c) Warner Bros.

Plötsligt händer det! Plötsligt går inte bara en, utan två Dolph Lundgren-filmer på bio. Samtidigt! I Sverige! Härom veckan hade CREED II premiär, och här har vi nu AQUAMAN. Det är mäktigt.

När jag var barn tyckte jag att Vattenmannen, som ibland figurerade i tidningen Gigant, var en rätt fånig, kanske till och med mesig superhjälte. En blond kille i brandgula- och gröna kläder (när jag var barn visste jag inte var "orange" var för något) som simmade och pratade med fiskar. Det var ju inte särskilt coolt. Och hans kläder måste vara blöta mest hela tiden när han befann sig på land, var inte det obehagligt? Och lät det inte schlofs-schlofs-schlofs när han gick på land i sina blöta kläder?

Jason Momoa, som spelar Vattenmannen i James Wans AQUAMAN, är inte blond, och till en början bär han inte brandgula- och gröna kläder. Han ser snarare ut som Conan - barbaren med skägg. Vilket beror på att Momoa spelat Conan.

Förhandssnacket om AQUAMAN gjorde gällande att detta är en av de bästa DC Comics-filmerna. Kunde det vara så? tänkte jag. Är detta den bästa DC-filmen sedan Tim Burtons Läderlappen-filmer?
Nej, det är det inte. För AQUAMAN är inte speciellt bra.

Men det börjar onekligen bra. Filmen inleds med att Vattenmannens ursprung berättas. Hur en ensam fyrvaktare 1985 hittar Atlantis' drottning Atlanna (Nicole Kidman) uppspolad på klipporna, hur de två blir kära, hur de får sonen Arthur, döpt efter kung Arthur. Atlanna har rymt från Atlantis, och en dag kommer onda vattenkrigare och hämtar tillbaka henne. Lille Arthur växer upp på land, men utvecklar superkrafter modell fisk.

Hopp till nutid och den biffige Vattenmannen stoppar en rysk ubåt som kapats av pirater. Stenhårda fajter utbryter ombord på ubåten, det här är riktigt bra, och en av de besegrade piraterna (Yahya Abdul-Mateen II) svär att hämnas.

Vattenmannen går och tar en öl med farsan (Temuera Morrison) i en festlig scen. Därefter förflyttas vi ner under vattnet, där kung Nereus (Dolph Lundgren) och den onde kung Orm (Patrick Wilson) ska ha ett möte och diskutera viktiga saker, som världsherravälde och kamp mot ytfolket. Scenen när de ridande på jättefiskar anländer till Atlantis är otroligt mäktig.

... Men från och med nu slutar filmen att vara bra.

Resten av filmen, som naturligtvis är alldeles för lång; nästan två och en halv timme, består av något slags Shakespearedrama under vattnet, av alldeles för många och tröttande actionscener, och dialog som inleds med att rollfigurerna vrålar - ROOOAAARRRR! Det vore kul att se en cross-over med 300. AQUAMAN VS 300, Vattenmannen och Leonidas tävlar om att vråla mest. "THIS IS ATLANTIS! THIS IS SPARTA! ROOOOAAAARRR!!!"

I en rätt urvattnat story måste Vattenmannen, som har vågor i håret, leta upp en gammal treudd, som endast Atlantis rättmätige kung kan dra loss när den väl hittas. Nämnde jag att Vattenmannen är döpt efter kung Arthur? Ja, det gjorde jag. Farorna är många, men Vattenmannen har tränats av en som heter Vulko (Willem Dafoe), en man med misslyckad frisyr. Vattenmannen får även hjälp av den snygga och tuffa Mera (Amber Heard), som är dotter till kung Nereus och vars garderob verkar inspirerad av Den lilla sjöjungfrun. Kommer kärlek att uppstå melllan Vattenmannen och Mera?
Men den där piraten som förekommer i början - han som ville hämnas. Vad hände med honom? Har de glömt bort honom? Hade han kanske vatten i knäna? Plötsligt dyker han upp igen. Nu har han blivit superskurken Black Manta. Hans hjälm är så stor att han istället borde kallas Vattenskallen. Efter en fajt försvinner han igen.

Visst är miljöerna i Atlantis imponerande, men efter ett tag blir det för mycket. I synnerhet när allt; hela havet, verkar upplyst i neon. Jason Momoa har en viss charm som Vattenmannen, men den kan inte rädda filmen. AQUAMAN känns som om den legat i blöt för länge och svullnat upp. Men de första 20-30 minuterna är riktigt bra - jag önskar att hela filmen vore som dessa.

En fiskgubbe som medverkar i en kort scen heter kung Ricou (Djimon Hounsiu). Han måste vara döpt efter Ricou Browning, dykaren som spelade monstret i SKRÄCKEN I SVARTA LAGUNEN och som stodför undervattensscenerna i THUNDERBALL.

Dolph Lundgren har inte alltför mycket att göra, men han är iförd rött skägg.

Om detta vore en Marvelfilm istället fören DC-film, hade jag gärna sett Vattenmannen tampas med Wilson Fisk.

Just det: en bit in i eftertexterna följer en bonusscen.

 









(Biopremiär 14/12)