Visar inlägg med etikett Xavier Dolan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Xavier Dolan. Visa alla inlägg

torsdag 8 januari 2015

Bio: Mommy

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Kanadensaren Xavier Dolan är född 1989 och anses vara något slags underbarn. Av hans fem långfilmer har jag tidigare bara sett HJÄRTSLAG och LAURENCE ANYWAYS. Jag gillade inte någon av dem, HJÄRTSLAG kom jag inte ens ihåg att jag sett. Nu har jag sett Dolans senaste film MOMMY - och den lär jag också glömma bort inom kort.

MOMMY utspelas i ett "fiktivt Kanada". Det handlar alltså om en alternativ värld. Jord 2, om man så vill. Fast långtifrån lika frän som i en gammal serietidning från DC. I den här världen kan man visst lämna ifrån sig barn med beteendestörningar till sjukhus, det står att läsa i en inledande text. Diane (Anne Dorval) har sin femtonårige son Steve (Antoine-Olivier Pilon) i förvar på ett hem, men nu skickas han hem till morsan. Steve har beteendestörningar. Minst sagt! Han exploderar mest hela tiden; det är en oberäknelig och aggressiv slyngel, det här. Diane är stämplad som white trash och har det inte så lätt. Tvärs över gatan bor Kyla (Suzanne Clément), en stammande och lite mystisk kvinna som börjar umgås med Diane och Steve, och som snart blir något av en del av familjen. Situationen blir dock inte så mycket bättre för Diane, och Steve är inte den som lugnar ner sig.

Välkomna till öppna kanadensiska mästerskapen i överspel! Oj, vad de tar i i den här filmen. Öppningsscenerna, i vilka Diane ska framstå som väldigt trashig, är så överdrivna att det blir parodiskt. Många repliker känns märkliga och onaturliga - fast det kan ju bero på den svenska översättningen. Styltigt värre. Ett bra tag trodde jag att Diane och Kyla spelades av samma skådespelerska iförd olika peruker, men så var visst inte fallet.

För att Dianes tillvaro ska framstå som trång och klaustrofobisk visas filmen i det udda formatet 1:1 - bilden är helt kvadratisk. Andrea Arnold använde samma grepp i FISH TANK - fast det är en mycket bättre film. Dock maskas inte duken till det mindre formatet när filmen börjar - kommer det att innebära att Dolan kommer att göra vad George Miller gjorde i THE ROAD WARRIOR? Millers film inleds ju med en minut eller två i normalformat innan bilden breder ut sig till Scope. Jodå, Dolan gör något liknande, men bara under en kort drömsekvens. Majoriteten av filmen är kvadratisk.

Jag tycker inte alls om den här filmen. Den är irriterande och tråkig, och eftersom Xavier Dolan har ett stort ego, låter han den helt utan anledning pågå i två timmar och 19 minuter. Hade jag trillat in i MOMMY på någon TV-kanal hade jag bytt kanal efter en minut. Det här är absolut inte min kopp te.

... Men bara för att jag personligen inte gillar en genre eller en viss typ av film behöver jag ju inte såga en film. MOMMY är inte en illa gjord film. Många gillar sådant här. Det är inte tillräckligt dåligt för lägsta betyg.

Men om du är som jag tycker du också att det här är en påfrestande film.

Även dess soundtrack är påfrestande. "Wonderwall" med Oasis? Hu!








(Biopremiär 9/1)

måndag 24 september 2012

Bio: Laurence Anyways

Foton copyright (c) Folkets Bio
Först POJKTANTEN och nu den här. Mycket män i kvinnokläder på sistone. Filmer om kön och könsroller. Queerfilm. Och det kommer väl knappast som en överraskning att jag inte är ett dugg intresserad av temat. Men jag ser det här ändå. Vem vet, det kan ju vara bra även om jag inte bryr mig om temat.
Häromåret recenserade jag kanadensaren Xavier Dolans förra film; HJÄRTSLAG, vilken även var hans andra film som regissör. "Underbarn" brukar han kallar, Dolan. Samtliga tre långfilmer han skrivit och regisserat har tävlat i Cannes - och pågabläran är född 1989. Han är alltså 23. Men frågar ni mig - och det gör ni ju nu - är han inget underbarn. Åtminstone inte av LAURENCE ANYWAYS att döma. (Fast jag ger honom ett plus i kanten, eftersom han medverkade som skådis i den kontroversiella skräckfilmen MARTYRS).
Det hela börjar i Montreal 1989. Melvin Poupad är den 35-årige läraren och aspirerande poeten Laurence, som lever ihop med sin fästmö Fred (Suzanne Clément), och de verkar ha det hur bra som helst. De skrattar och har sex och gör kul saker. Tills Laurence plötsligt och helt utan förvarning berättar att han är en kvinna instängd i en manskropp. Han vill bli kvinna. Han är dock inte homosexuell, han älskar fortfarande Fred (Hm, det här låter ju som Johnny Depp i ED WOOD...).
Sagt och gjort. En morgon gör han debut som kvinna. Han dyker upp på skolan iförd klänning och med sminkat ansikte. Dock ingen peruk. Eleverna verkar acceptera honom, men det är värre med föräldrarna. Laurence får sparken.
Vi får följa Laurence och Fred under hela 1990-talet, fram till '99. De bryter upp, de får nog av varandra, de träffar andra, de saknar varandra, Laurence umgås med dekadenta transor, det dansas på lyxfester - men egentligen händer det inte så mycket. Det är mest tomgång. Och LAURENCE ANYWAYS varar 169 minuter. Ja, du läste rätt. 169!
Det här är ett vanityprojekt. Det är fullkomligt vansinne att låta detta pågå i nästan tre timmar. Det hade gått att kapa bort 90 minuter utan problem. Ingenting av det som sker i filmen är speciellt engagerande. Det är bara en massa mer eller mindre lösryckta scener staplade på varandra.
Bitvis är det intressant. Laurence ser aldrig ut som en kvinna och han beter sig inte som en kvinna. Det verkar heller inte vara hans avsikt. Han påminner mer om en dekadent popsångare från 80-talet. Estetiskt och berättarmässigt är det besynnerligt ojämnt. Filmen visas i det gamla normalformatet, det vill säga ungefär det format TV-apparater brukade ha. Ibland blir det trångt och klaustrofobiskt. Ibland häpnadsväckande fult och amatörmässigt. Men emellanåt förvandlas filmen till något som liknar gamla flashiga musikvideor. Musikvideor från 80-talet.

I artiklar och intervjuer har unge Dolan - som ju var barn på 90-talet - berättat om hur svårt det var att återskapa 90-talet. Att hitta kläder och miljöer. Rätt stuk. Men i mina ögon ser det inte alls ut som 90-tal - jag kastas snarare in i 80-talet. Ett intryck som förstärks av en massa musik från 80-talet. The Cure, Duran Duran, Depeche Mode med mera.
Skådespeleriet är ofta överdrivet, liksom dialog och rollfigurernas beteenden. Här finns inga riktiga människor, inget naturligt beteende, det här är ju "konstnärligt" - och ett tag trodde jag att filmhelvetet aldrig skulle ta slut. Den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Jag vred och skruvade på mig.
Nej, jag kan inte påstå att jag tycker att det här är bra. Bitvis lite kul, men det är allt. LAURENCE ANYWAYS borde ha varit mer genomtänkt, tajtare - och kortare.
Filmen vann queerpalmen i Cannes. Är man inne på HBTQ-kultur gillar man kanske det här. Vi andra gör bäst i att se om, tja, LAWLESS.







(Biopremiär 21/9)



fredag 17 december 2010

Bio: Hjärtslag

Foton copyright (c) Folkets Bio

HJÄRTSLAG var tydligen öppningsfilm på Stockholm Film Festival i år. Jag har inte varit på den festivalen på ganska exakt tio år, efter att besökt den rätt ofta under 90-talet. HJÄRTSLAG påminner mig om varför jag slutade Stockholm Film Festival. Oj, vad jag är trött på sådan här film.

21-årige kanadensaren Xavier Dolan betraktas visst som ett stjärnskott. Folk tycker att han är för bra för att vara sann. Han debutfilm J'AI TUÉ MA MÈRE ska visst ha slagit ner som en bomb i Cannes 2009. Jag har inte sett den.

Jag läste några andra recensioner av HJÄRTSLAG och folk applåderar ikapp åt hyllningarna till den franska vågen och blinkningarna till klassisk 50-talsfilm. Jaha.

Allvarligt talat: HJÄRTSLAG är väl hyfsat snygg - men herregud, den ser ut som en 95 minuter lång reklamfilm för ett hippt klädmärke riktat till ungdomar. Precis samma estetik. Att folk hela tiden pratar beundrande om Audrey Hepburn känns inte som ett sådär jättesmart, unikt sätt att hylla 50-talsfilm. Det känns mest som att Dolan inte kom på någon annan de kunde prata om. Det är lite grann som när dagens svenska ungdomar plötsligt säger att de alltid gillat Cornelis Vreeswijk.



Snabbt! Var är hammaren? Jag vill nita honom! Hårt!



Homosexuelle Dolan har regisserat, författat, producerat och jobbat med ännu fler tekniska grejor bakom kameran. Och framför kameran spelar han homosexuelle Francis. Hans bästa kompis är Marie, en straight tjej spelad av Monia Chokri. De bor i Montreal och tillbringar dagarna med att kedjeröka och posera på caféer och fester och barer.

Så dyker den guldlockige Nicolas (Niels Schneider) upp. Både Marie och Francis blir handlöst förälskade i den här nye snubben som verkar gilla att alla blir betuttade i honom. Okej, jag blir det inte. Tvärtom. Han har ett sådant där utseende som får mig att vilja slå in nyllet på honom med en hammare. Han har en äcklig uppsyn jag blir provocerad av. Usch. Dessutom är han ett bortskämt kräk.

De här tre börjar umgås som ett slags kärlekskrank klump och de gör saker ungdomar bara gör i franskspråkiga länder. Vid ett tillfälle får de för sig att åka ut i skogen och leka kurragömma. Vilka vettiga ungdomar sysslar med sådant?

Vid ett annat tillfälle börjar Marie och Francis att slåss om Nicolas.

Men större delen av filmen tillbringar trojkan med att posera. Helst medan de kedjeröker. Rätt ofta slänger de ur sig repliker och ord på engelska. Det är rätt lustigt att de har så dåligt uttal. Alla mobilsamtal avslutar de med "Bye", men de uttalar det som "Bajj".

Jag finner ingen som helst poäng med HJÄRTSLAG. Visst, det är väl rätt snyggt ibland. Montreals natur är nästan identisk med vår svenska. Men sedan? Det är möjligt att man tycker det här är helcoolt om man är i samma ålder som Dolan och dessutom brinner för HBTQ-grejor. Och det kan ju inte jag säga att jag gör. Filmen lämnar mig fullkomligt oberörd. Det är lite intressant att jämföra med den betydligt mer traditionella kärlekshistorien i THE TOWN, som jag tog till mig och gillade. Men det är väl för att jag är så ute man kan bli - jag är man, över 40 och hetero.

Varför inte se en Audrey Hepburn-film istället för den här? Tillåt mig föreslå den lite bortglömda SABRINA - eftersom du ju redan sett PRINSESSA PÅ VIFT flera gånger, och eftersom FRUKOST PÅ TIFFANY'S inte är så bra jag vill att den ska vara.





(Biopremiär 17/12)