Visar inlägg med etikett X-Men. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett X-Men. Visa alla inlägg

onsdag 5 juni 2019

Bio: X-Men: Dark Phoenix

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag tittar på den nya X-Men-filmen och tänker att de har en del nya, unga skådespelare jag inte sett förr i rollerna. Men så kommer jag hem och läser min recension av den förra filmen i serien; X-MEN: APOCALYPSE, och inser att de presenterades utförligt i den. Jag tyckte inte att APOCALYPSE var särskilt bra (ändå gav jag filmen en trea i betyg), och precis som fallet är med de flesta andra superhjältefilmer nuförtiden, minns jag i princip ingenting. Jag hade dessutom för mig att APOCALYPSE kom förra året, men det var visst 2016.
Det publicerades väldigt lite X-Men på svenska under min uppväxt; de figurerade i några nummer i Atlantic Special 1981 och 1982, och 1984-1985 gav Semic dem en kortlivad tidning med titeln X:en. I början av 70-talet syntes "gamla" X-Men i Semics kortlivade Conan-tidning. Jag var aldrig tillräckligt intresserad för att köpa de amerikanska originaltidningarna, men Atlantic Special läste jag, liksom X:en - och fick därför vad jag antar var lösryckta delar ur den på sin tid uppmärksammade och populära Dark Phoenix-sagan. Atlantics publicering var extra lösryckt, de körde nerkortade varianter som trycktes i fel ordning.
Notera att Cyclops' huvud har flyttat på sig på omslaget i mitten!
Simon Kinberg har skrivit och regisserat X-MEN: DARK PHOENIX. Detta är hans regidebut, men han har skrivit manus till flera av de tidigare X-Men-filmerna. DARK PHOENIX börjar riktigt bra och även dess första halva är bra, jag upplevde denna som lite bättre än de flesta andra av de senaste årens superhjältefilmer. I en prolog som utspelar sig 1975 åker åttaåriga Jean Grey bil med sina föräldrar. Jeans mutantkrafter orsakar en bilolycka och föräldarna omkommer. Jean själv placeras i professor Xaviers (James McAvoy) skola för mutantbarn. Här har Xavier hår och ser ut som Björn Kjellman i rullstol.
Hopp till 1992 och presidenten kallar in X-Men för att rädda besättningen på en rymdfärja som råkat illa ut i rymden. Ett stort kosmiskt moln hotar att äta upp rymdfärjan. Jean Grey, nu spelad av Sophie Turner, lyckas suga i sig hela molnet och tuppar av. När hon vaknar upp har hon uppfyllts av ondskefulla krafter hon inte kan kontrollera, och hon söker hjälp hos den tidigare skurken Magneto (Michael Fassbender), som bor på en ö tillsammans med ett kollektiv utstötta mutanter som odlar grönsaker.
Samtidigt har ett stort gäng onda utomjordingar, anförda av en iskall Jessica Chastain, anlänt till jorden för att söndra och härska. Dramatik uppstår, och precis som i AVENGERS: ENDGAME dör hjältar och sorg uppstår.
Magneto gör en magnetisk gest.
Jag gilla5 verkligen det återhållsamma berättandet under filmens första hälft. Det är inte så bombastiskt som det brukar vara och personregin är rätt bra. Filmen funger här som drama och och handlingen är lite intressant. Jag gillar dessutom tråden med utomjordingarna, som känns som ett riff på VÄRLDSRYMDEN ANFALLER. Dessa scener är effektiva och lite skräckfilmsbetonade.
... Men halvvägs in dör filmen. Helt och hållet. Handlingen avstannar, det händer inte så mycket mer, och dramat ersätts med evighetslånga slutstrider. Delar av dessa strider är bra, men filmens andra hälft är påtagligt tråkig. Jag tycker dock att DARK PHOENIX är bättre än AVENGERS: ENDGAME - eftersom DARK PHOENIX bara varar en timme och 53 minuter inklusive långa eftertexter.
En grej med X-Men-filmerna, vilken får mig att sitta och skratta i biofåtöljen när jag tänker på det, är att om man tar bort ljudeffekter och visuellla effekter, består stora delar av filmerna av folk som sträcker ut handflatan mot varandra, eller pekar eller stirrar på olika saker. Det är när mutanterna utövar sina mutantkrafter.
Även Jennifer Lawrence och Nicholas Hoult har framträdande roller, och Stan Lee har lyckats vara verkställande producent från andra sidan graven. Han har även fått en In loving merory of-credit i eftertexterna. 
Två saker i X-MEN: DARK PHOENIX måste tas upp innan jag avslutar:
1) När det blivit 1992 har mutanterna plötsligt blivit hyllade hjältar - och kallas superhjältar av folket, som älskar dem. Jag gillade repliker som "Presidenten har kallat in X-Men". De har lite lökiga superhjältedräkter och de beter sig som ett gammalt hederligt superhjälteteam. Men när hände detta? Här har mutanterna mobbats, stötts ut och jagats i, vad är det, sju filmer - och nu plötsligt är de etablerade, älskade hjältar.
2) Filmen gör en rejäl vurpa i tidslinjen. När filmen slutade var jag inte klok på vad som hänt. Jag har alltid uppfattat filmerna från X-MEN: FIRST CLASS och framåt som prequels till de filmer som utspelar sig i nutid - det vill säga filmerna från X-MEN (2000) och framåt, och att James McAavoy och Michael Fassbender ska åldras till Patrick Stewart och Ian McKellen. Men - i "nutidsfilmerna" spelades Jean Grey av Famke Janssen, och X-MEN: THE LAST STAND (2006) slutar med att hon offrar sig och dör, och det antyds att hon kommer att återuppstå som Phoenix. Nu sker detta plötsligt 1992. Och en av mutanterna som har en framträdande roll i nutidsfilmerna dör i DARK PHOENIX. Detta måste innebära att de fyra senaste filmerna inte alls var prequels, utan en helt självständig svit med andra skådespelare. Har jag missuppfattat allt?
För övrigt saknas Wolverine i DARK PHOENIX. Han var behållningen i de tidigare filmerna. En X-Men-film utan Wolverine är som TRE SKOJIGA SKOJARE utan John Botvid.










(Biopremiär 5/6)

onsdag 16 november 2016

DVD/Blu-ray/VOD: X-Men: Saga

X-MEN: SAGA (Twentieth Century Fox)
Titeln på den här boxen är lite förvirrande. I pressutskicket jag fick står det att den heter X-MEN: SAGA, vilket det även står på till exempel CDON (se länk i titeln). Men på boxens omslag står det X-MEN: COLLECTION; inte ett ord om någon saga. I vilket fall: här får vi samtliga X-Men-filmer, minus Wolverines två solofilmer - och minus DEADPOOL, om nu den räknas in i sviten.
År 2000. Herrejösses, är det hela sexton år sedan den första X-Men-filmen kom? Filmen som gjorde stjärna av den då, åtminstone utanför Australien, okände Hugh Jackman? Sexton år - jag känner en del som nästan var barn på den tiden.
Jag tror inte att jag har sett de första filmerna i serien sedan de kom, så det är lite intressant att ta en ny titt. Mycket har hänt på superhjältefronten sedan år 2000. När Bryan Singers X-MEN kom, stod Marvel Comics på ganska ostadiga ben. Det brukar anses att Singers film räddade förlaget - och några få år senare växte sig Marvel till ett mastodontföretag. Numera överskuggar filmerna om Marvels hjältar den ursprungliga serietidningsproduktionen.
Jag recenserade de två första filmerna i NST/HD. Jag har tyvärr inte kvar texterna, men jag minns att jag gav X-MEN en fyra i betyg, medan X-MEN 2 (eller X2, som det står i förtexterna) från 2003 fick en trea. När jag nu såg om dem, undrar jag hur jag tänkte - eftersom X-MEN 2 är bättre än den första filmen. Idag skulle jag låta filmerna byta betyg med varandra.
Jag imponerades av X-MEN när den kom, men idag tycker jag att den bitvis känns aningen ... Tja, jag vet inte. Den är en aning trevande, på något sätt. Och jag begriper inte vad det är Magneto (Ian McKellen) sysslar med - han skickar på något sätt ut sin magnetkraft, vilken förvandlar en slem senator till en slemmig, manetliknande mutant? Och sedan försöker han skicka ut samma kraft från frihetsgudinnan för att mutera New York. Hur då? Varför blir folk till blötdjur?
Vidare är en del datoranimationer lite vissna, till exempel Wolverines klor - men det tyckte jag nog redan då. Däremot skulle jag nog inte gissa att filmen är sexton år gammal om jag inte visste om det - detta märks mest på att skådespelarna ser unga ut. Så pass snygg är den nämligen på Blu-ray.
I den andra filmen har Bryan Singer blivit varmare i kläderna. Brian Cox är utmärkt som den samvetslöse Stryker, mannen som byggde om Wolverine till den han är. Här finns flera intressanta scener, som när Iceman (Shawn Ashmore) kommer ut som mutant inför sin familj. "Har du försökt att inte vara mutant?" undrar pojkens oroliga moder. Actionscenerna är också bättre.
Den tredje filmen; X-MEN: THE LAST STAND, kom 2006. I denna hade Brett Ratner tagit över regin, och filmen fick rätt dålig kritik. Nja, hemskt dålig är den inte, det har kommit betydligt sämre superhjältefilmer sedan dess. Jag såg filmen i Cannnes, och på presskonferensen sa Brett Ratner, med undertryck, att detta är den sista X-Men-filmen. Definitivt. Det kommer inte att göras fler. Dumheter, tyckte jag då. Självklart kommer det att pumpas ut fler filmer - varför medvetet skrota en populär filmserie?
Jag hade förstås rätt. Fem år senare kom X-MEN: FIRST CLASS i regi av Matthew Vaughn. I denna prequel byttes de flesta av skådisarna ut mot yngre sådana, och jag vill nog hävda att denna film är bäst i serien. Kanske för att den är ett kul superhjälteraffel, och inte lika högtravande och tyngd av metaforer, som X-Men ibland har en tendens att vara.
Bryan Singer återvände 2014 med X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST och i år kom han med X-MEN: APOCALYPSE. Eftersom dessa filmer är så pass nya, lämnar jag dem därhän i denna text.
Vad som förvånar mig en aning med denna box, är att den inte innehåller så där jättemycket extramaterial. Kommentarer till filmerna, förstås, några promodokumentärer, en handfull trailers, och lite annat - men inget som verkligen sticker ut och är unikt.
Filmserien om X-Men är en aning ojämn, precis som alla andra filmserier, men som helhet tycker jag att de här filmerna är bättre än många andra bidrag till genren. Det är mer genomtänkt, både vad gäller innehåll och rollbesättning. Tunga karaktärsskådespelare i viktiga roller lyfter filmerna.
Som jag ofta gör när det handlar om boxar, avstår jag från att sätta ett betyg.





-->

onsdag 21 maj 2014

Bio: X-Men: Days of Future Past

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
1974 läste jag om X-Men för första gången. Fast då hette de X-Männen och serien gick i den kortlivade tidningen Det bästa ur Marvel med Conan. Avsnitten var tecknade av Neal Adams - och jag fattade inte vilka det var som var X-Männen - jag trodde att det var de gigantiska, onda robotarna The Sentinels som var X-Men. Jag ritade egna X-Men-serier - vilka handlade om The Sentinels.
Jag gjorde ett försök att läsa den revampade versionen av X-Men när Atlantic gjorde ett misslyckat försök att ge ut den alldeles i början av 80-talet, och sedan när Semic tog över - och gav sin tidning det fåniga namnet X:en (!). Men jag fastnade aldrig, X-Men var aldrig lika kul som Spindelmannen och det blev hela tiden allt svårare att hänga med i Marvels mutantuniversum. De senaste 20-25 åren har det knappt gått att kunna köpa ett enstaka nummer av en av de otaliga amerikanska mutanttidningarna; om man inte läser alla och verkligen hänger med, är det omöjligt att begripa vad som försiggår. Det är ungefär som med STAR TREK.
För mig har X-Men på film funkat bättre. Framförallt gillade jag den förra filmen; X-MEN: FIRST CLASS, som berättade om uppkomsten av professor Xaviers mutantskola och relationen till Magneto och hans onda mutantgäng. Och här har vi så ännu en X-men-film - superhjältefilmerna står som spön i backen just nu, det var ju inte längesedan de senaste filmerna om Spindelmannen och Kapten Amerika hade premiär. Således kommer det nu att gå tre Marvelfilmer samtidigt på svenska biografer!
X-MEN FIRST CLASS regisserades av Matthew Vaughn, men nu är Bryan Singer - som låg bakom de två första filmerna - tillbaka i registolen. Det har väl ingen missat - karln har ju verkligen hamnat i skottgluggen den senaste månaden, efter att ha anklagats för att ha förgripit sig sexuellt på en kille. Singer ligger lågt just nu. Att Singer anklagades för samma brott redan 1998 när han gjorde APT PUPIL verkar ha glömts bort - och då rann det hela ut i sanden. X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST är baserad på en populär cykel i serietidningen. Själv har jag inte läst den. Jag nämner STAR TREK här ovan - och det är inte utan att jag tänker på STAR TREK när jag ser Singers nya film. Dels tänker jag på långfilmen STAR TREK: GENERATIONS, i vilken man sammanförde folket från originalserien med de från THE NEXT GENERATION, men jag associerar till STAR TREK rent allmänt. Framför allt i öppningsscenerna. Det är tio år in i framtiden och mutantkriget verkar i princip hade ödelagt Jorden. Professor Xavier och hans X-Men slåss mot The Sentinels, och det är ett jävla röj i en mörk, dystopisk framtidsvärld. Och jag undrar vad som försiggår. Jag känner inte igen så många av figurerna. De har säkert varit med tidigare i marginella roller, men jag minns dem inte.
Sentinelsrobotarna är byggda för att utrota mutanter, och de konstruerades av en viss dr Bolivar Trask (Peter Dinklage). Han mördades på 1970-talet av Mystique (Jennifer Lawrence), som tillfångatogs - och hennes mutantkropp användes för att skapa antimutantrobotarna. Xavier (Patrick Stewart) kommer på att om man kan resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på Trask, kan Jordens undergång undvika. Således fixar den unga mutanten Kitty Pride (Ellen Page) så att Wolverines (Hugh Jackman) framtida själ förflyttas till Wolverines kropp - 1973. Där, på 70-talet, ska Wolverine leta upp de 50 år yngre Xavier (James McAvoy), Magneto (Michael Fassbender) och Mystique.
Den här gången är det inte längre lika roligt som det var i Vaughns film. X-Men-filmerna handlar om de stora frågorna, de är allegorier om utanförskap och främlingsfientlighet, och med undantag för den klasiske actionhårdingen Wolverine, är det inte så mycket tjoflöjt. Singers film är mörkare och mer högtravande. Öppningsscenerna i framtiden fick mig att rygga tillbaka - här är dialogen riktigt vissen. Påfallande tafflig. Och det känns som om man hamnat mitt i en TV-serie man aldrig tidigare tittat på. Patrick Stewart känns gammal och trött. När de väl hamnar på 70-talet tar det sig dock. Förvisso ser det aldrig någonsin ut som 70-tal; filmen är för glassig - det vore coolare om de inte bara klädde ut skådisarna, utan även lät det se ut som amerikansk, gritty 70-talsfilm, men så är tyvärr inte fallet. Men Wolverine gör sig fint i 70-taksoutfit, och de yngre upplagorna av Xavier och Magneto är roligare.
Det hela håller på alldeles för länge - det gör ju alla filmer numera - och jag blir inte klok på om kontinuiteten hänger ihop. Slutet blir lite intressant - eller kanske bara knasigt. Vi får i alla fall en väldig massa cameos under slutminuterna. Här och var kom jag på mig med att undra vad som försiggick. Richard Nixon figurerar i ett rätt märkligt sammanhang.
Specialeffekterna är fullkomligt fantastiska och 3D:n funkar riktigt bra. Actionscenerna är maffiga, och det är gott om action. Men det är inte utan att jag tycker att det hela har en tendens att bli lite småtrist emellanåt - precis som jag tycker att STAR TREK blir. Och tänk, i en scen dyker plötsligt Kapten Kirk från just STAR TREK upp på en TV-skärm, så jag var nog inte ensam om att tänka i de banorna.
Anna Paquin återkommer som Rogue - men hon blev i princip helt bortklippt. Hon syns tre sekunder på slutet. Trots detta trumpetas hennes namn ut med stora bokstäver i eftertexterna. Halle Berry är även hon tillbaka som Storm, men  rollen är högst marginell.
Den som sitter kvar tills eftertexterna rullat klart belönas med en bonusscen som säkert bygger upp till något viktigt i mutanternas universum.
... Men allvarligt talat: är det inte dögs nu för en riktigt hederlig, gammaldags, färgglad tjoflöjtsuperhjälte? Gummimannen? Kapten Marvel? Krypto? Jag menar, nu kan vi det där med mörker och dystopier.
  






(Biopremiär 23/5)

-->