Visar inlägg med etikett Winston Duke. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Winston Duke. Visa alla inlägg

lördag 7 mars 2020

Netflix: Spenser Confidential

Foton copyright (c) Netflix

Robert B Parker skrev 40 romaner om Spenser, en privatdeckare i Boston. När Parker dog 2010 tog Ace Atkins över, Atkins har hittills skrivit åtta böcker om Spenser.

Själv trodde jag länge att det fanns ännu fler böcker i serien - eftersom jag blandade ihop Robert B Parkers böcker med Richard Starks (pseudonym för Donald E Westlake) många böcker om antihjälten Parker. Jag hade fått för mig att Westlakes hjältes fullständiga namn var Robert B Parker ...

Spensers äventyr har filmatiserats flera gånger tidigare. Först kom det en TV-serie om Spenser som jag aldrig sett, därefter två omgångar med TV-filmer. Jag minns inte om jag har sett någon av dessa filmer eller ej.

SPENSER CONFIDENTIAL är en originalproduktion från Netflix, och det här ser ut som en biofilm och inte en billig TV-film. Om den, likt en del andra Netflixfilmer, gått en vända på bio i USA vet jag inte. Filmen bygger på romanen "Wonderland" av Ace Atkins. För regin står Peter Berg, som lustigt nog en gång regisserade ett avsnitt av en TV-serie som hette WONDERLAND.

Peter Berg har väl aldrig gjort något värt att skriva hem om. Det bästa han gjort är nog PATRIOTS DAY, vilken var överraskande bra, men den följde Berg upp med den usla MILE 22. Ofta samarbetar Peter Berg med Mark Wahlbderg, och så är även fallet med SPENSER CONFIDENTIAL.
Det är en ganska slapp historia, det här. Spenser (Wahlberg) är en polis i Boston som kastas i fängelse efter att ha spöat upp en av sina överordnade, som visat sig vara korrupt. Fem år senare släpps Spenser ut ur finkan, och redan samma kväll mördas den korrupte polisen. Spenser blir omedelbart huvudmisstänkt, så han måste se till att lösa fallet på egen hand. Spåren leder till ett helt gäng korrupta poliser.

Även om storyn är lite halvkokt hade det kunnat bli något av det här. Filmens största problem är Mark Wahlberg. Visst, han är ju faktiskt från Boston, men han är makalöst tråkig och han går genom filmen med ett och samma ansiktsuttryck. Försöken till humor är inte alltför lyckade, de består mest i att Spensers före detta flickvän (Iliza Schlesinger) skriker, svär och är allmänt störig. Alan Arkin är dock kul i sin lilla roll, skam vore väl annars. Bokeem Woodbine spelar en före detta kollega till Spenser. Winston Duke gör Hawk, en gigantisk boxare som får agera Spensers sidekick.
Inledningsvis är filmen hyfsat intresseskapande och engagerande, men jag tröttnade ganska snart. Actionscenerna är inget speciellt, och det är rätt fånigt med scener där kombattanterna lägger ifrån sig puffrorna för att istället göra  upp med händerna. Slutscenen låter antyda att det kan komma fler filmer om Spenser.

Men en mer karismatisk och sympatisk skådespelare än Mark Wahlberg i huvudrollen hade det här nog kunnat bli någonting. Nu blev det bara en lättglömd axelryckning.











(Netflixpremiär 6/3)

onsdag 20 mars 2019

Bio: Us

Foton copyright (c) UIP Sweden
Med 2017 års GET OUT placerade sig skådespelaren Jordan Peele på skräckfilmskartan. Han hade skrivit och regisserat en film som lyckades vara både intressant, våldsam och spännande, samt rolig och satirisk. Dessutom fick filmen lysande kritik och blev en stor publikframgång - det är den första film av en svart regissör som spelat in över hundra miljoner dollar.
Jordan Peele visade sig alltså vara en kille att hålla ögonen på, och förväntningarna på hans nästa film var höga.
Peele kan sin skräckhistoria, vilket märks redan i filmens första scen, i vilken man ser en TV omgiven av hyllor med videokassetter. En av filmerna på hyllorna är C.H.U.D., en gammal film om ett monster i kloaksystemen; en liten vink om vad US kan tänkas innehålla. Ett par av de övriga filmerna är THE GOONIES - DÖDSKALLEGÄNGET och THE RIGHT STUFF, den sistnämnda i samma dubbelkassettutgåva som Captain Marvel plockar upp i videobutiken i CAPTAIN MARVEL.
I en prolog som utspelar sig 1986 följer lilla Adelaide med sina föräldrar till ett tivoli på en strand. Där smiter Adelaide iväg och råkar förirra sig in i en spegelsal, och därinne ser hon sig själv. Och det är inte en spegelbild.
Hopp till nutid och lilla Adelaide har vuxit upp till Lupita Nyong'o. Hon är gift med Gabe (Winston Duke), och tillsammans har de barnen Zora (Shahadi Wright Joseph) och Jason (Evan Alex). De flyttar in i en stor, tjusig villa, och verkar leva ett behagligt liv. Gabe köper till och med en båt, som inte funkar som den ska.
En kväll upptäcker de att det står några utanför huset. Fyra rödklädda personer som bara står och stirrar på huset. Gabe går ut och försöker skrämma iväg dem utan att lyckas.
Plötsligt anfaller inkräktarna och lyckas ta sig in. Inkräktarna är våldsamma, otäcka - och de är familjens dubbelgångare. De rödklädda ser ut precis som Adelaide och hennes familj. Var kommer de ifrån? Vad vill de? Först och främst vill de skada den fridfulla familjen - helst med hjälp av stora saxar.
Hela familjen samarbetar för att komma undan de brutala dubbelgångarna, men situationen visar sig vara ännu värre utanför huset.
Till stora delar är US en bra film, ibland är filmen till och med jättebra - som jag nämner ovan kan Jordan Peele sina skräckfilmer. Men trots detta lämnade jag biografen en aning besviken.
Besvikelsen beror på filmens sista 20-30 minuter. Här ska det som sker förklaras - och förklaringen funkar inte alls. Det är bara fånigt. Slutbilderna är skrattretande jönsiga. Det känns som om Peele, som även står för manus, tagit hjälp av M Night Shyamalan för att försäkra sig om att slutet skulle bli så otillfredställande och dumt som möjligt. Fast det är klart, redan i filmens början undrade jag hur de ska kunna få ihop det här på ett tillfredställande sätt.
Men som sagt, fram till slutet är det här bra. Det är rätt intensivt, våldsamt och blodigt, och några skämt är kanske lite malplacerade i sammanhanget. Ett NWA-skämt är dock fantastiskt kul.
Återigen står Michael Abels för filmmusiken - och den är faktiskt strålande. I synnerhet körstycket som hörs under förtexterna.
Även om US alltså är en liten besvikelse, är jag nyfiken på vad Jordan Peele hittar på härnäst. Jag hoppas att han inte kraschar och brinner, som M Night Shyamalan.








(Biopremiär 22/3)
-->