Bio: Iron Man 3

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det är inte utan att jag känner mig aningen besviken. Eller, jag ska kanske inte säga "aningen" jag känner mig besviken, helt enkelt. Det var ett litet tag sedan vi fick superhjälteröj på vita duken, åtminstone bra superhjälteröj, så jag hade sett fram emot IRON MAN 3 (som i eftertexterna heter IRON MAN THREE). Dessutom gillar jag de tidigare filmerna. Den första IRON MAN är en av de bästa superhjältefilmer som gjorts, vid sidan av SPIDER-MAN 2 och THE AMAZING SPIDER-MAN. IRON MAN 2 var lite sämre men till skillnad från många andra gillar jag den ändå. THE AVENGERS tycker jag mest är stökig och väldigt överskattad, men Järnmannen - tillsammans med Bruce Banner - lyfter filmen.

Utan att vara dålig får jag nog säga att IRON MAN 3 är ytterligare ett snäpp eller två sämre än IRON MAN 2. Den här gången står Shane Black för regin. Tidigare har han bara regisserat en enda film; KISS KISS BANG BANG med Robert Downey Jr. Black är ju mest känd som manusförfattare - han skrev DÖDLIGT VAPEN-filmerna, DEN SISTE SCOUTEN, DEN SISTE ACTIONHJÄLTEN, THE LONG KISS GOODNIGHT - och självklart har han, i samarbete med Drew Pearce, skrivit manuset till IRON MAN 3. Jon Favreau, som regisserade de två första filmerna, nöjer sig med att vara verkställande producent, samt återkomma i sin roll som Happy Hogan.

Järnmannens ärkefiende Tha Mandarin är ingen citrusfrukt, utan enligt serietidningen - i vilken han först dök upp 1964 - en tosing; född i Kina av kinesisk mor men med brittisk far, som flera gånger försöker ta över världen. I Blacks film spelas The Mandarin (alldeles utmärkt) av Ben Kingsley. Dock har man ändrat på figuren - ingen vet riktigt vem han är, var han kommer ifrån. The Mandarin är en ond och mäktig terrorist som bär klara drag av Bin Ladin och liknande dårar. Han figurerar på videosnuttar filmade runt om i världen, men ingen vet var han finns - men nu hotar han Amerika. Inte nog med att han ger sig på presidenten - han är även ute efter Iron Man.

Guy Pearce är vetenskapsmannen Aldrich Killian, som visar sig arbeta åt The Mandarin. Tony Stark (Downey Jr), som ju är Iron Man, råkar riktigt illa ut. Inte nog med att terroristerna spränger hans hem i luften, han konstaterar även att han börjat drabbas av panikattacker. Medan allt Stark byggt upp rasar samman, sitter han i ett garage i en liten håla, där han umgås med en liten pojke. Han gnabbas med sin fjälla Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) och då och då dyker det upp våldsbenägna typer med glödande hy och övermänskliga krafter. De olika Iron Man-dräkterna trillar i bitar eller strular. Lite hjälp får Stark av sin polare James Rhodes (Don Cheadle), som far Jorden runt som Iron Man-kopian Iron Patriot - figuren som tidigare kallades War Machine; ett namn regeringen inte gillade.

När IRON MAN 3 slutar känner jag mig rätt mätt. Som om jag ätit för mycket godis. Inte nog med att filmen den här gången är i 3D, den är även lite för mycket. Det är lite för många Järnmansdräkter i farten, för många robotar, för många episka strider och explosionsorgier. Det känns ibland mer som TRANSFORMERS än en IRON MAN-film. Handlingen försvinner i det bombastiska kaoset - det slog mig att jag glömt vad The Mandarin och Killian var ute efter. Fast det var nog inte så mycket mer än att söndra och härska, ta över världen och tjäna pengar på vapenindustrin och terrorism. Det gamla vanliga.

Nu brukar ju handlingen spela mindre roll i superhjältehistorier - det är persongalleriet som är det intressanta. Och här framgår det tydligt varför filmer om Spindelmannen ofta blir bra eller till och med utmärkta. Spindelmannen och hans alter-ego Peter Parker är en kille vi kan relatera till, vi kan oftast även relatera till hans omvärld, hans vänner och alla hans egentligen triviala problem. Tony Stark, däremot, är en svinrik och genialisk uppfinnare, ett nersupet asshole, och persongalleriet runt honom är inte lika väl utmejslat som i till exempel Spindelmannenberättelserna.

Vad som räddar IRON MAN 3 är främst skådespelarna. I vanlig ordning är Robert Downey Jr (världens idag främste amerikanske skådespelare?) strålande som den sarkastiske Tony Stark. Paltrow är lika bra som vanligt som Pepper, och hon och Downey interagerar som en modern superhjältevariant av Cary Grant och Katharine Hepburn. Här blir dock Pepper återigen ett offer som måste räddas, men en liten twist på slutet vad gäller Pepper känns aningen oväntad. Som jag nämnde är Ben Kingsley fantastisk, och Guy Pearce är härligt slajmig. Rebecca Hall dyker upp som en gammal flickvän till Stark, William Sadler är USA:s president, Miguel Ferrer ser sammanbiten ut, och Stan Lees obligatoriska cameo är mindre än vanligt - han är domare i en skönhetstävling och flimrar snabbt förbi på en TV-skärm.

Vidare finns är en hel del bra scener och kul detaljer. Jag gillar i synnerhet omständigheterna kring The Mandarin och avslöjandet av vem han är. Otroligt roligt!

IRON MAN 3 är bra och underhållande, men jag hade förväntat mig mer. Något fylligare. Mindre skränigt.

I vanlig ordning ska ni stanna kvar under eftertexterna, eftersom vi efter dessa bjuds på en bonusscen - med ännu en cameo. En kul sådan. Väl värd att vänta på!

 

 

 

 

(Biopremiär 24/4)

DVD: Man on a Ledge

MAN ON A LEDGE (Nordisk Film)

Jag läste några recensioner av MAN ON A LEDGE i amerikanska och engelska magasin när filmen gick upp på bio där. Recensionerna var relativt ljumma, i vissa fall mycket ljumma. Så pass att jag när den här DVD:n anlände inte mindes vad filmen skulle handla om. Dessutom är ju titeln faktiskt skittråkig. Förvisso är den helt korrekt, men ändå - det låter ju som en pretentiös arthouserulle. Men jag tittade på filmen - och jag tillät mig att bli lite överraskad.
För regin står långfilmsdebuterande Asger Leth och i huvudrollen ser vi Sam Worthington. Worthington spelar polisen Nick Cassidy, som när filmen börjar tar in på ett flott hotell i New York, och efter att ha ätit middag klättrar han ut genom ett fönster och ställer sig på en avsats. Polis, brandkår och media anländer, nyfikna New York-bor tittar på (och vill att han ska hoppa), och i en flashback får vi veta att Cassidy nyligen rymt från fängelset, där han suttit inlåst efter att ha stulit en diamant värd 40 miljoner dollar av den slemme Ed Harris. Nick Cassidy hävdar att han är oskyldig.
Elizabeth Banks är en polispsykolog som på begäran av Cassidy själv försöker prata den självmordsbenägne till rätta. Och samtidigt befinner sig Cassidys bror (Jamie Bell) med flickvän (Genesis Rodriguez) i byggnaden mittemot. De står i radiokontakt med Cassidy - så tydligen har de något i görningen, det finns en helt annan orsak än självmordstankar till att Cassidy står där ute på avsatsen.
Handlingen i MAN ON A LEDGE är så långsökt att murbruk krackelerar. Hur i helvete kom huvudpersonerna på den här planen för att genomföra sin kupp? Nick Cassidy måste ha världens bästa balanssinne och total avsaknad av höjdskräck. Mot slutet blir det rena rama Spindelmannen av det hela.
Men: trots detta, det fulkomligt orimliga, är det här en underhållande film, ibland riktigt rafflande. Filmen består förstås av en massa annat mer än en kille som står på en avsats och hotar med att hoppa. Här finns en hel del actionscener, slagsmål, biljakter och tempot är högt. Vidare hittar vi ett par andra kul skådisar förutom de ovan nämnda. Edward Burns är en trött polis som inte gillar psykologen. William Sadler jobbar på hotellet. Kyra Sedgwick är en illa omtyckt TV-reporter.
Sam Worthington brukar jag tycka är en trist kille. Han var så oerhört trist som hjälten i AVATAR att jag glömt att det faktiskt var han. Han var lika trist i TERMINATOR: SALVATION. Som Perseus i CLASH OF THE TITANS och WRATH OF THE TITANS försvann han i den allmänna uselheten. Men i MAN ON A LEDGE funkar han riktigt bra. Han är bara hård och sammanbiten från början till slut.
MAN ON A LEDGE funkar utmärkt som underhållning en fredagkväll. Eller varför inte en onsdagkväll?

DVD: Tales from the Crypt presents: Demon Knight & Bordello of Blood

För ungefär 30 år sedan köpte jag ett begagnat exemplar av det stora, tjocka seriealbumet "Stora skräckboken", en samling med skräckserier från legendariska EC Comics; redigerad av Sture Hegerfors och utgiven 1974. Detta album gjorde stort intryck på mig; jag tyckte att berättelserna var oerhört spännande, otäcka, roliga - och framför allt var de fantastiskt bra tecknade. Favoritavsnittet hette någonting i stil med "Skämt kött smakar inte alltid skämt" och var tecknat av Jack Davis, som kanske är min absolute favorittecknare. Det här albumet innehöll även presentationer av serieskaparna; fakta jag girigt slukade. Tyvärr försvann boken tillsammans med 90% av min seriesamling vid ett källarinbrott.
På 1970-talet fanns ett brittiskt filmbolag som hette Amicus och som specialiserat sig på antologiskräckfilmer - flera korta rysare ihopspikade till en långfilm. 1972 valde de ut en handfull serier från EC:s 50-talstidningar och producerade TALES FROM THE CRYPT, som i Sverige gick upp på bio som FRÅN ANDRA SIDAN GRAVEN - en bra film som 1973 föjdes upp med THE VAULT OF HORROR.
1989 kom den amerikanska TV-serien TALES FROM THE CRYPT, en förhållandevis jämn och ofta bra serie. Det kom senare även en tecknad barnvariant; TALES FROM THE CRYPTKEEPER, och 1992 ett mindre lyckats pilotavsnitt av TWO-FISTED TALES, baserat på EC:s krigsserier.
... Och så har vi så långfilmerna från 1990-talet som nu släppts på nytt på DVD. Två filmer jag inte sett sedan VHS-tiden.
TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: DEMON KNIGHT (Njutafilms)

Jag var rätt förtjust i den här filmen när den kom, vill jag minnas. Året var 1995 och jag såg den ett par gånger. Jag kommer även ihåg att jag nämnde det för Billy Zane, när jag träffade honom på en fest - men han föredrog att prata om Fantomen, något han spontant tog upp när jag nämnde att jag är från Sverige.
Zane spelar en demon som jagar en herre vid namn Brayker (William Sadler). Denne Brayker kånkar på den sista av sju magiska nycklar - nycklar som innehåller Kristi blod. Demonen har visst redan roffat åt sig sex av dem och får han tag på alla sju lär helvetet braka loss på Jorden. Eller något sådant. Brayker anländer till en skabbig vägkrog, komplett med märkliga figurer och horor. Genast omringas de av demonen och de ondskefulla väsen han släpper loss för att ta sig in i krogen.
... Och det är väl allt som händer. Så här sjutton år senare förstår jag inte riktigt vad jag såg i den här filmen när den kom. Ernest Dickerson, som gjorde SURVIVING THE GAME men mest har jobbat med TV-serier (bland annat THE WALKING DEAD), står för regin, och historien bygger inte på någon gammal serie från EC. Åtminstone inte vad jag vet. Nu när jag ser om filmen tycker jag mest att det hela är ... lamt och ointressant. Manuset är alldeles för tunt och dumt.
Däremot är det kul med alla praktiska effekter; 1995 var det fortfarande inte så vanligt med CGI, och skådespelaruppsättningen hjälper till att lyfta det hela en aning: Jada Pinkett Smith, CCH Pounder, Thomas Hayden Church, och så har vi minsann gamle goe Dick Miller i en roll.

TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: BORDELLO OF BLOOD (Njutafilms)

Till skillnad från DEMON KNIGHT, gillade jag inte den här uppföljaren när den kom 1996. Jag tyckte att den kändes billigare och skräpigare, och dessutom floppade den rejält på bio i USA. Men nu, sexton år senare, tycker jag att detta är den bättre av de två filmerna. Den här gången har man nämligen en roligare story att berätta.
Corey Feldman är en slarver som lockas iväg till världens fräsigaste bordell. Tror han. Utåt sett är det en begravningsbyrå, men lägger man sig i en kista som rullar in i ugnen, skickas man vidare till de bakre rummen, och där är det både hippa och spisarskiva med galanta damer, anförda av den ståtliga Lilith (Angie Everhart). Synd bara att dessa kalaskex är vampyrer.
Feldmans syster, spelad av Erika Eleniak, anlitar den sluskige privatdetektiven Rafe Guttman (Dennis Miller) för att hitta Feldman och lösa mysteriet med begravningsbyrån. Guttman är en typisk filmdeckare, och han vitsar mest hela tiden. Chris Sarandon figurerar som härligt sliskig TV-predikant med elgitarr.
Jovisst - BORDELLO OF BLOOD, som regisserats av Gilbert Adler, är mycket skräpigare än DEMON KNIGHT. Men det är väl därför filmen är bättre. Det är också betydligt roligare den här gången. Speciellt mycket med EC Comics att göra har dock det här inte. Här finns egentligen inga likheter alls, både DEMON KNIGHT och BORDELLO OF BLOOD är helt andra typer av berättelser. Okej, temat från BORDELLO skulle kanske kunna ha plockats från en av de gamla serietidningarna, men det enda som har med TALES FROM THE CRYPT att göra är att filmerna presenteras av The Cryptkeeper.
År 2002 kom det visst en film som heter RITUAL. Ursprungligen skulle den heta TALES FROM THE CRYPT PRESENTS: REVELATION, men när Miramax köpte den av Universal, plockade man bort allt som hade med TALES att göra. Möjligtvis beroende på att BORDELLO OF BLOOD floppade. Jag har inte sett RITUAL, men BORDELLO tilldelar jag följande betyg:

DVD: The Hills Run Red

THE HILLS RUN RED (Warner Home Entertainment)

Åter dags att ta en titt på en film som inte är purfärsk ute på DVD-hyllorna. THE HILLS RUN RED har stått där några månader, men jag fick den aldrig när den släpptes och glömde bort att be om den. Eftersom jag nu hittade den i en reaback, har jag till slut sett den - och kände att jag bör ta upp den här.

Jag har läst en hel del om filmen under året som gått. Vissa hävdar att den är fantastisk, andra kallar den avslagen. För manus står David J Schow, som en gång i tiden var krönikör i Fangoria (eller om det nu var Gorezone) och som skrev manuset till THE CROW. Av någon anledning står det "teleplay" i förtexterna och att manuset är baserat på ett "screenplay" av några andra. Teleplay? Är detta en TV-film? Visst skulle det kunna vara en kabel-TV-film, men den är i CinemaScope. THE HILLS RUN RED är producerad av Warner Premiere, som är Warners direkt-på-DVD-avdelning. Fast det är onekligen ovanligt med direkt-på-DVD-filmer i Scope. Även Dark Castle är inblandade i produktionen och dess delägare Joel Silver står som producent.

Jag har alltid varit svag för filmer om Galna Familjen. Det kan vara Galna Familjen på landet eller Galna Familjen i skogen. Det spelar ingen roll, bara familjen är galen. Urtypen för Galna Familjen är förstås motorsågsklanen i MOTORSÅGSMASSAKERN, men det finns ju massor av andra exempel; en av de nyare tosingfamiljerna är de inavlade kannibalerna i WRONG TURN-trilogin.

I THE HILLS RUN RED möter vi en ung kille som är besatt av en mytomspunnen gammal skräckfilm med samma titel som DVD:n. En galen regissör (spelad av William Sadler) gjorde en splatterfilm "för tjugo år sedan" om Babyface, en dårfink bärande ett dockansikte som mask. Babyface häckade i skogen där han satte yxan i folk.

Denna film har försvunnit spårlöst och ingen verkar ha sett den. Det enda som återstår är en trailer och några foton ur filmen. Vår unge filmfantast får för sig att göra en dokumentär om THE HILLS RUN RED; om sökandet efter filmen, dess regissör och medverkande. Han övertalar en polare och en tjej de båda är kära i att hjälpa till.

Killen lyckas hitta en blondin som när hon var liten flicka medverkade i filmen. Inte nog med det - hon är dotter till den Galne Regissören. Nu är hon strippa och sprutnarkoman. Eftersom vår huvudperson är en företagsam ung man, lyckas han befria blondinen från drogerna och övertalar henne att visa honom och hans lilla dokumentärfilmsteam inspelningsplatsen, som är - just det - en fallfärdig kåk inne i skogen.

Det dröjer inte länge innan Babyface plötsligt dyker upp. Ja, tammefan om tosingen inte verkar finnas på riktigt! Blondinen hävdade att regissören dött tio år tidigare, men så fan heller - även han hänger i skogen och filmar alla mord. Det han ägnat sig åt de senaste decennierna är nämligen att komplettera THE HILLS RUN RED med en massa snuffscener. Det visar sig även att det finns en tredje, bindgalen psykopat i filmen, detta ska komma som en överraskning, men det är inte svårt att räkna ut den här twisten.

Med andra ord, inte nog med att vi har Galna Familjen i en kåk i skogen, nej, här har vi den kreativa Galna Familjen! De skapar, de ägnar sig åt filmkonst.

THE HILLS RUN RED - DVD-filmen, och inte den försvunna, fiktiva filmen - är full av logiska luckor. Tänker man efter hänger ingenting ihop logiskt. Men det spelar ingen roll.

Jag gillade den här filmen!

Det är snaskigt värre och det är härlig exploitation. Filmens förtexter varvas med en prolog i vilken en liten pojke sitter framför en spegel och klipper av sig ansiktet med en sax. Han klipper av sig ansiktet! Med en sax! Redan här fattar man att det inte handlar om ännu en PG-13-skräckis.

När det lilla filmteamet sedan tillfångatas och hålls instängda i kåken, blir det skitigt och brutalt. De sitter fastkedjade, de binds med taggtråd, de slajsas med rakkniv, ja, de lever allt annat än scoutliv i skogen. Och "lever" gör de inte heller så länge.

Att William Sadler är med är självklart ett plus. Han är duktig på att spela dåre. Dessutom är han ett namn man inte förväntar sig i en film som den här. Och så slutar filmen med en gallskrikande tjej. Alla filmer som slutar med gallskrikande tjejer är bra. Eller, tja, de är ju ofta bra.

Även om nu THE HILLS RUN RED är en film gjord direkt för DVD-marknaden utan biorelease i åtanke, håller den bioklass rent tekniskt. Som ofta är fallet, är den inspelad i Bulgarien för att hålla budgeten nere, men bolag som Warner Premiere snålar inte med pengarna när de gör lågbudgetfilm.

När jag ger höga betyg till filmer som den här känner jag ofta att jag tar i, att jag måste sansa mig. Men vid närmare eftertanke - varför ska jag göra det? Jag gillade ju filmen. Den är underhållande, har en liten metahistoria, är brutal så in i helvete, innehåller en tosing iförd dockmask, slutar med en skrikande brud, och den är fan så mycket bättre än nya TERROR PÅ ELM STREET. För att göra det hela ännu bättre förekommer det nakenscener. Vi får blod! Vi får naket! Vi får Blood On Breasts!

Jag älskade sådant här när jag var arton. Tack och lov har jag bara hunnit bli nitton.