Bio: Sune i fjällen

Foton copyright (c) Nordisk Film/Malin Holm
Jag skriver detta efter att ha varit på premiärvisningen i Malmö. Klockan 12.15. SUNE I FJÄLLEN, som inte pressvisades, visas ytterligare ett gäng gånger under dagen, och av ganska uppenbara skäl var det rätt glest i den stora salongen. Till skillnad från när jag såg de två första filmerna i trilogin; SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE och SUNE PÅ BILSEMESTER. Då hade skolklasser bjudits in och regissören Hannes Holm var på plats.
Hannes Holm tog tydligen illa vid sig av den kritik hans två Sunefilmer fick i pressen - ett fakrum som inte hindrade filmerna från att bli enorma publiksuccéer. Denna tredje gång har Holm nöjt sig vid att skriva manus tillsammans med den ene av figurens två skapare; Sören Olsson (den andre heter ju Anders Jacobsson och har inte regisserat EVIL ED). Regijobbet har överlåtits till långfilmsdebuterande musikvideofilmaren Gustaf Åkerblom från Malmö.

... Men annars är det sig likt - om än lite tröttare. Familjen Andersson är Sveriges motsvarlighet till familjen Griswald i ETT PÄRON TILL FARSA-filmerna, om än riktad mot en yngre målgrupp. I intervjuer hävdar filmskaparna att de den här gången faktiskt försökt sätt titelfiguren Sune (William Ringström) i centrum, efter att dennes klantige farsa Rudolf (Morgan Alling) tidigare stått i centrum. Nja, detta är väl en sanning med modifikation. Tjejtjusaren Sune är en rätt trist typ, lite besynnerligt lillgammal. Det är åter Rudolf som orsakar alla kaotiska scener genom att liksom bara vara dum i huvudet och osannolikt klantig - hur den mannen kan ha fru, tre barn och hus är en gåta. Jag antar att större delen av publiken faktiskt vill se Rudolf, snarare än Sune.
Sune är kär i Sophie (Kajsa Halldén), som ska till fjällen med sina jobbiga och snobbiga föräldrar. Tyvärr ska även en viss Sport-Santos (Malte Gårdinger; Pontus Gårdinger tackas i eftertexterna) till samma ställe i fjällen. Sune vill inte förlora sin kärlek till en töntig konkurrent, så han lyckas lura i sin familj att Sophies föräldrar har bjudit upp dem till sin fjällstuga.

Väl på plats utspelas en rad löst sammanhållna sketcher. De flesta slutar med att någon, oftast Rudolf, trillar. En scen med ett tält och en snöstorm är snodd från SÄLLSKAPSRESAN 2: SNOWROLLER.
Det är lite segare än i de tidigare filmerna. Särskilt kul är det inte - småungarna på min bänkrad satt mest och pratade om annat och tyckte att godiset var intressantare än filmen. Ett par något äldre gossar bakom mig skrattade dock. Julius Jimenes Hugoson, som spelar lillebror Håkan Bråkan, börjar bli för gammal för rollen; åtminstone för att fortfarande vara lite barnslig. En del händelser i filmen är i vanlig ordning lite för otroliga trots barnfilmsinramningen.
Vad jag tyckte var kul, är en scen där Sune drömmer mardrömmar om Sophie och Sport-Santos i fjällen - dessa drömmar ser ut som videon till Wham!s "Last Christmas"! Filmens ungar är utspökade i 80-tals munderingar och frisyrer - och den unga publiken lär inte första varför.
Under eftertexterna spelas "De ä bar å åk" med svenska skidlandslaget anno 1976.
Bra låt.

(Biopremiär 19/12)
-->

Bio: Sune på bilsemester

Foton copyright (c) Nordisk Film

För ganska exakt ett år sedan hade SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE biopremiär. Filmen fick genomgående ganska usel kritik, vilket gjorde regissören Hannes Holm rätt förbannad. Själv var jag rätt snäll mot filmen. Den dåliga kritiken till trots fick filmen svenska folket att gå man ur huse och filmen blev förra årets näst mest sedda film - eller var det näst mest sedda svenska film? Strunt samma - har har vi en ny film om Sune Andersson och hans familj.

Filmmakarna har i intervjuer sagt att det gått undan med den nya filmen; det har ju bara gått ett år sedan den förra - och jodå, det är väl hyfsat snabba puckar. Fast på 1970-talet gjorde Jess Franco åtminstone en film i månaden, och han klagade inte.

Titeln SUNE PÅ BILSEMESTER är egentligen missvisande. En bättre titel vore RUDOLF PÅ BILSEMESTER. Eller ETT PÄRON TILL FARSA I TYROLEN. För jag upplever det som att pappa Rudolf Andersson (Morgan Alling) är den egentlige huvudpersonen och filmen går lite i samma tradition som de gamla Chevy Chase-filmerna, om än barnvänligare och tramsigare. Den elvaårige tjejtjusaren Sune (William Ringström) känns mest som filmens straight man, han är inte den rolige och hans romantiska flickfantasier är ganska irrelevanta.

Den här gången börjar det hela på ett bröllop, där Rudolf tänker ge en gammal tavla till brudparet. Tavlan, som föreställer ett alplandskap, är målat av en viss Nyllet, och Rudolf och mamma Karin (Anja Lundkvist) fick den själva i bröllopspresent en gång i tiden. På bröllopet råkar dock Rudolf få veta att den fula tavlan är värd 900 000 kronor - om den är signerad. Och det är den inte. Så Rudolf behåller tavlan och packar in sin familj i Volvon för att köra till Tyrolen, där Nyllet bor.

Självklart går inget som planerat under semestern; kaos uppstår mest hela tiden, oftast på grund av Rudolfs klantiga beteende. Sune blir besviken eftersom den söta flickan Nicole, som föräldrarna berättat om, visar sig vara tjugo år äldre än han föreställt sig - fast Nicole har en dotter i lämplig ålder. Den jobbige lillebrorsan Håkan-Bråkan (Julius Jimenez Hugoson) ägnar sig mest om att fisa och bajsa, storasystern, vars namn nog aldrig nämns i filmen, pratar hela tiden i mobil och tycker att hon har tråkigt.

Det går egentligen inte att redogöra för handlingen, filmen består av en rad sammanfogade sketcher och rätt osannolika sammanträffanden. Sunes upphovsmän Anders Jacobsson och Sören Olsson står för manuset, och det är lite slarvigare ihoptotat den här gången. Kanske beroende på tidspressen. Av någon märklig anledning hamnar fokus väldigt ofta på bajs och kroppsljud.

Morgan Alling verkar ha kul i sin roll och ägnar sig mycket åt fysisk humor. Den unge Ringström, däremot ... Tja, det är kanske taskigt att ge sig på barnskådespelare, men ärligt talat: han är inte bra. Han är lite stiff, lillgammal och trist. Hugoson är betydligt bättre, om än mer irriterande.

Nu tillhör förstås inte jag målgruppen; jag uppskattade ett kul musikalnummer som parodierar SOUND OF MUSIC, men i övrigt var jag mindre road. Dock bevistades pressvisningen av några skolklasser och de små glyttarna verkade verkligen gilla filmen. De skrattade glatt när Rudolf gjorde bort sig och trillade - och när Håkan bajsade. Efter filmen pratade Hannes Holm med den unga publiken och de hade få invändningar. En liten flicka klagade på att hon inte hann läsa texten när det pratades italienska, men det var väl allt. Några ungar sa att det var den bästa film som gjorts.

Själv är jag besviken på att de gjort en film som utspelar sig i Tyrolen, men i vilken alla behåller trosorna på och inga klättrar på stegar. Här finns ingen Marie Ekorre i sikte - men tjejen som spelar den vuxna Nicole är lite lik Christina Lindberg.

Pluspoäng för att Rudolfs bil har bokstavskombinationen NST på nummerplåten.

Nästa år kommer SUNE I FJÄLLEN.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Sune i Grekland - All Inclusive

Foton copyright (c) Malin Holm

Jag har aldrig sett den ohemult populära julkalendern SUNES JUL som gick 1991 eller långfilmen SUNES SOMMAR från 1993. Därför har jag ingen som helst relation till Sune och lillebrorsan Håkan Bråkan, till pappa Rudolf och till de skådespelare som medverkade när det begav sig.

Fast när jag tänker efter har jag ingen relation till Anders Jacobsson och Sören Olsson heller. Inte mer än att jag lyssnade på BERTS DAGBOK på morgnarna på 1980-talet. Dock kan jag koppla in mig i en Kevin Bacon-kedja i sammanhanget: Anders och Sören skrev om Bert, Bert blev tecknad serie tecknad av Johan Unenge, Johan Unenges kusin heter Dan Unenge och är musiker, 1984 kallade Dan Unenge sig för Danny Young och komponerade filmmusiken till THE NINJA MISSION, förra veckan intervjuades jag till en kommane dokumentär om THE NINJA MISSION. Och ja, jag känner Johan Unenge.

Regissören Hannes Holm har jag större relation till. Karln gjorde ju förra årets bästa svenska film; HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ. Jag jag sedan dess gått och blivit bekant med Holm är inget som hindrar mig från att recensera nya SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE. Om Holm inte uppskattar vad jag skriver får vi väl slåss om saken. Bakom Stippes.

Svenska semesterresekomedier är en fin och älskad tradition. ÅSA-NISSE PÅ MALLORCA. SÄLLSKAPSRESAN. SUNE I GREKLAND är årets tredje semesterresekomedi! Jodå, vi har ju under 2012 fått den festliga EN GÅNG I PHUKET och den mindre festliga KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM.

Familjen Andersson är en sådan där bisarr familj som bara finns på film - pappa Rudolf (Morgan Alling) är en klant och vandrande pinsamhet utan like, och man undrar hur han kan ha jobb, fru, tre barn och hus. Varje år åker familjen till Myggträsk, men den här sommaren blir det ändring på den fronten. Rodolfs chef frågar om Rudolf vill åka till Grekland i chefens ställe - vilket Rudolf tackar jag till, trots att det handlar om jobb. För sent får Rudolf veta att chefen trots allt bestämt sig för att åka själv, och nu kan Rudolf inte svika sin familj. Han pungar ut med 64 000 spänn och tar hela klövet till ett semesterparadis i Grekland.

Tjejtjusaren Sune (William Ringström) tar en paus från sin flickvän hemma i Sverige för att kunna uppleva romantik under resan, men väl på plats verkar han ha förlorat sin tjejtjusarkraft. Alla tjejer tycker att han är en tönt! Mamma Karin (Anja Lundkvist) träffar på en gammal gymnasiekompis som är där med sin fästman (Sunes hatade simlärare) och två barn. Sune blir genast förälskad i den truliga och buttra dottern (Malmötösen Feline Andersson från ISDRAKEN, som konstant bryter på skånska). Hon vill inte veta av Sune.

...Ja, och så följer en massa upptåg. Rudolf klantar sig konstant - och äter så mycket som möjligt av all gratismat, för att försöka få ut så mycket av sina 64 000. Håkan Bråkan försöker sno chips ur en kiosk. En självupptagen brud som var med i en talangshow på TV, Idol-Lisa (Madeleine Barwén Trollvik), råkar konstant illa ut och dimper i backen. Sune raggar på tösen, Rudolf försöker lappa ihop förhållandet med Karin, som är lite ... ansträngt.

Jag såg filmen tillsammans med två lågstadieklasser, och de verkade tycka att filmen var kul. Åtminstone för det mesta. Under den sista halvtimmen började de som satt närmast mig att skruva på sig. Det blev väl lite långt och jobbigt att sitta stilla så länge. Och jo, jag kände också att det var lite väl mycket tomgång emellanåt,en del transportsträckor, och någon egentlig handling finns här inte - SUNE I GREKLAND är mest en rad sammanfogade sketcher i vackra miljöer som känns hämtade från Joe D'Amatos ANTROPOPHAGUS.

Men jag får väl ändå säga att jag tyckte att det var trivsamt och underhållande. Jag skrattade flera gånger. Nej, jag kan inte låta bli att skratta åt repliker som "Varför gråter pappa när han bajsar?", men så blev jag ju aldrig äldre än tolv. Det påstås att Peter Haber är fantastisk som Rudolf i julkalendern - men jag har ju aldrig sett den. Därför accepterar jag Morgan Alling fult ut. Han är kul och genuint töntig. Sune har jag lite svårare för, han är lite för beskäftig och överdriven. Håkan Bråkan är mycket roligare och agerar mer naturligt.

Fast bäst i hela filmen är Madeleine Barwén Trollvik. Ge henne en birollsguldbagge! Hon är skitrolig! Det var länge sedan vi fick se någon ta så mycket stryk på svensk film! Hon snubblar övertygande och blomkrukan i huvudet är pricken över i:et. (Det är inte utan att jag undrar vad herr manusförfattarna Jacobsson, Olsson och Holm har emot popstjärneaspiranter)

Filmen innehåller även en kul blinkning till SÄLLSKAPSRESAN.

SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE lär gå bra på bio i jul; den är roligare och bättre än det mesta i familjefilmsväg det här året.

...Och det här är nog första gången någon lyckats få in en Joe D'Amato-referens i en text om Anders Jacobsson och Sören Olsson.

(Biopremiär 25/12)